Avsnitt 165: Föraning

Varje gång jag ska gå ombord på ett flygplan och resa någonstans finns det ett ögonblick strax innan, då jag blir stående och bara försöker känna efter. Det kan vara i säkerhetskontrollen, framför de stora fönstren i terminalen ut mot startbanorna eller i kön till ombordstigningen. Jag stannar upp en sekund och anstränger mig för att, om det finns någon förstämning i luften eller plötslig olust i kroppen, registrera den.

Det jag då försöker fånga är en föraning. Jag försöker förutspå framtiden. Och frågan jag ställer mig är: ska det här flygplanet krascha? Är denna stund min sista chans att undfly döden? Känner jag på mig något? Och om jag gör det, ska jag ta hänsyn till det? Är det här den enda gång av tio tusen, eller kanske hundra tusen, då en ond aning inte bara visar sig vara frukt av slumpen, utan faktiskt en profetisk insikt om vad som komma skall?

Än så länge har jag aldrig känt en sådan föraning, åtminstone inte så starkt att jag låtit den påverka mig. Men däri ligger också föraningens lockelse. Bara för att man lämnat en stund där den visat sig ha fel bakom sig betyder det inte att den kan ha rätt nästa gång. Det är alltjämt, varje gång man uppfattar föraningen men struntar i den, en och samma sak man sätter på spel. Sin framtid.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det finns en serie filmer som handlar om vad som kan hända om man faktiskt tar hänsyn till den där föraningen. Final Destination, 1-5. En sjätte kommer nästa år, har jag hört. Jag har inte sett någon av de fem första, och kommer inte se den nästa heller. Filmer som går ut på att metodiskt meja ned sina huvudpersoner är inte min grej.

Men konceptet i de där filmerna är ändå intressant. De handlar alla om någon som får just en sådan där föraning, och som faktiskt tar den på allvar. De låter bli att gå ombord på ett flygplan, bromsar in på vägrenen eller avstår från en tur på en berg-och-dalbana, bara för att sedan inse att döden inte låter sig luras så lätt. Resten av filmen handlar om hur alla de som räddats av föraningen en efter en dör i intrikata olyckshändelser. Poängen är att döden har en plan, och att den inte låter sig hindras av någons simpla infall.

Man är, i Final Destination-filmerna, bokstavligt talat förföljd av döden. Tills den hinner ikapp en. Det är en sorts skräckspegling av vår tids panikslagna dödsfruktan: vårt motionerande, vårt medvetna ätande, vår vilja att konsumera och leva respektfullt mot varandra och kommande generationer. Men precis som med allt vi fruktar kan vi ändå inte låta bli att hela tiden glänta på dörren till den där livsstilen som vi vet kommer döda oss. Vi slappar, super, frossar och flyger. Allt, trots att vi vet att det är märkt av döden. Är det kanske, i själva verket, vi som förföljer den?

Hur det än är med den saken så kan det vara värt att påminna sig om att det inte alltid varit så här. För bara något århundrade sedan var det kanske inte döden som skrämde oss mest, utan istället den falska döden. Den som tog oss i sin makt, och lurade vår omvärld. Låt mig förklara, genom att citera en nästan exakt 150 år gammal bok.

“Döden är hemsk redan genom det stela, orörliga lugn, hvari den plötsligt försätter denna nyss kraftfulla, rörliga och tänkande varelse, denna vår närmaste, vår vän eller bror; men ännu hemskare förefaller den vid tanken på, att detta dödens lugn ofta är falskt, att det plägar inträda redan innan lifvet flytt. Tanken är så förskräcklig, att man vanligtvis söker slå bort den, och kanske lika mycket af fruktan för ämnet, som af oförlåtlig liknöjdhet, har man inbillat sig och andra, att skendöd är lika sällsynt som den är fasaväckande. Sanningen är dock, att fall af skendöd, långt ifrån att vara sällsynta, säkerligen uppgå till några tiotal om året endast inom vårt land.”

Det här går att läsa i boken Svensk mystik, skriven av Per Gustaf Berg och utgiven 1871. Boken handlar om allehanda skrämmande ting, som vore den sin egen tids creepypodd, och det kapitlet jag har läst ur nu handlar om en av sin tids största fasor: “Skendöda och lefvande begrafna.”

För då, innan den avancerade läkekonsten, inte långt efter ett stort kolerautbrott i Stockholm, var döden visserligen skrämmande men ändå så påtaglig och oundviklig att den liksom inte gick att blunda för. Dog man så dog man. Oändligt mycket värre att föreställa sig var då att av sin omvärld tas för död, trots att man i själva verket levde. Att dubbelt dö, den sista gången i full medvetenhet om vad som var på väg att ske.

Boken Svensk mystik innehåller en hel rad fall då det ska ha inträffat. Den kanske sorgligaste tyckte jag var den som handlade om biskop Samuel Wirenius i Växjö. En dag i februari 1703 satt han till bords i sitt hem, då han fick ett brev från kung Karl XII, där det stod att biskopens son dött i fält i Norge.

“Denna sorgepost grep honom så djupt, att han kort derefter afled”, står det i Svensk mystik, och så fortsätter texten: “Biskopen begrofs mycket hastigt i Wexiö domkyrka, utan att man känner orsaken dertill; men påföljande dagen, som var en söndag, säges klockaren efter aftonsångens slut hafva hört nedifrån biskopens graf ett ömkligt läte, såsom af någon gråtande eller qvidande. Detta berättade han för några andra; men ingen ville lyssna dertill. Om måndagen har man dock ändtligen låtit öfvertala sig att öppna grafven, då till allas bestörtning det befanns, att den begrafne brutit sig ur kistan, samt låg utanför på golfvet af den murade grafven. Enligt en annan uppgift låg liket väl qvar i kistan, men omvändt och blodigt, samt med fingrarne på ena handen illa sargade.”

Biskopen hade inte dött, men slagits av en kanske paralyserande förtvivlan, efter att ha hört om sin sons död. Sedan hade han tagits för död, begravts, och där nere i jorden, krossad av sorg, till slut dött i uppgivenhet. Det livsöde som strålar fram i den texten önskar man inte sin värsta fiende.

Det finns en annan berättelse i Svensk mystik, om något märkligt som hände i den svenska församlingen i S:t Petersburg sommaren 1869. En finsk sjöofficers hustru hade plötsligt dött, men under de tre dagar som följde hade kroppen inte förändrats alls. Sjöofficeren började ana att hon kunde vara skendöd, och burit henne till den svenska kyrkan i staden, där han lade henne i gravkoret. Han satte upp tända ljus på varje sida om kistan för att hålla rummet upplyst under natten, och betalar några kyrkvaktmästare för att hålla vakt vid sin hustrus kropp.

Två nätter förflyter utan någon förändring. Kroppen varken sväller eller ruttnar, men rör sig inte heller. Men den tredje natten händer något helt oväntat. De två kyrkvaktmästare sjöofficeren anlitat hade somnat, men folk i husen runt om ser stora flammor slå upp innanför kyrkfönstret. De rusar dit och bultar på porten tills kyrkvaktmästarna vaknar, och de tar sig in i gravkoret, där flammorna slår upp. De finner att det brinner i likkistan där sjöofficerens hustru ligger. Elden släcks, och folket börjar fundera på vad som kan ha hänt. De finner den ena förklaringen efter den andra osannolik, tills de bara har en kvar.

“Det enda rimliga antagandet är”, står det i Svensk mystik, “att den döda gjort någon konvulsivisk rörelse med händerna mot ljusen, så att det fattat eld i svepningen, hvilket på sådant sätt vållat antändningen.”

Ljusen sjöofficeren satt upp för att hålla det ljust, ifall hans älskade skulle vakna, hade visat sig bli hennes definitiva dödsdom.

Ja, så rädd var man för skendöden att den här sortens historier kunde förhäxa och fascinera värre än kanske till och med döden själv. Man jagades av tanken på att råka begravas, men ville samtidigt förstå vad det skulle innebära. Och i Svensk mystik följer, efter historierna ni redan hört, en spektakulär text. Den tillskrivs en anonym författare, som själv upplevt skendödens tillstånd. Han kom sedan tillbaka till livet, och kunde berätta hur denna mardröm tedde sig. Det är läsning som får oss, så här många år efteråt, att förstå vad det var man fruktade.

Jag tycker den är värd att läsas upp i sin helhet, så nu hör vi Ludvig Josephson läsa en anonym författares text “Skendöd”, skriven 1871.

Jag hade någon tid legat i nervfeber. Mina krafter avtogo med varje dag; men ju svagare min kropp blev, desto högre grad av livlighet erhöllo mina känslor. Jag läste i doktorns ögon, att han gav allt hopp om mig förlorat; mina vänners suckar och bedrövade utseende lämnade mig fullt bevis, att det var förbi med mig.

Det var mot aftonen crisis inträffade. Jag intogs av en besynnerlig oförklarlig köld eller rysning. – Ett hastigt susande för öronen började. Jag såg förunderliga gestalter vid min säng; de voro lysande, fantastiska och kroppslösa; jag var vittne till ett skådespel, vilket jag såg endast genom en prisma; jag ville göra en rörelse, men förmådde icke. En förskräcklig förvirring intog mig under några ögonblick. Då den var över, återkom min fattning i full klarhet; men jag var beröfvad all slags rörelseförmåga. Jag hörde huru man grät vid min säng, och att sjukvakterskan sade: ”Han är död.” Jag kan ej uttrycka, vad jag kände vid dessa ord. Jag använde hela kraften av min vilja för att röra mig; men jag förmådde icke en gång röra ögonlocken. Efter en liten stund kom min bror och med darrande, nästan konvulsiviskt rörd hand strök mig över ansiktet och tillslöt mina ögon. Världen låg nu i mörker för mig; men jag kunde ännu höra, känna och lida.

Sedan mina ögon blivit tillslutna, hörde jag någon av de närvarande säga, att min bror gått bort ur rummet, och snart förnam jag, att man lagade sig till att kläda mig som lik. Känslolösheten hos de kvinnor, som hade denna befattning, var för mig ännu förskräckligare, än mina vänners bedrövelse. De skrattade sins emellan, under det de vände mig än på den ena, än på den andra sidan, och hanterade undär lättsinnigt prat min kropp, den de ej ansågo för annat än ett kadaver.

Sedan de klätt av mig, gingo dessa usla varelser sin väg, och nu började den skändliga formaliteten med en tillgjord sorg. Under tvenne dagar kommo mina vänner för att se mig. Jag hörde dem tala sakta om mig, och två av dem rörde mig med sina fingrar. Mot aftonen andra dagen tyckte någon att det började kännas liklukt.

Man lade mig i likkistan. Min bror lade mitt huvud på min, som man trodde, sista huvudkudde, och jag kände hans varma tårar falla på min panna.

Sedan alla de, som på något sätt deltagit i mitt öde, beskådat mig i likkistan, hörde jag dem gå sin väg. Tvenne personer lade locket på kistan och började spika till det. Den ena måste gå ut, innan arbetet var slutat; den andra började vissla, under det han slog i spikarne, likväl upphörde han snart med visslingen under det han fulländade spikningen.

Man lämnade mig därefter ensam i rummet. Jag visste likväl, att jag icke var begraven; och ehuru orörlig samt omgiven av mörker, hade jag ännu något hopp; men det räckte ej länge. Begravningstimman var inne – jag kände, att man lyftade upp kistan och bar ut den; jag kände och hörde, att man satte den på likvagnen. Denna var omgiven av en mängd vänner och likgiltiga personer; några talade tämligen högt om mig samt till och med till mitt beröm. Likvagnen sattes i rörelse. Jag visste att den förde mig till graven. Den stannade, och kistan avlyftades. Av den ojämna rörelsen märkte jag, att jag var på bärarnes skuldror. Det blev en liten paus. Jag kände kistan sväva; den var vid brädden av graven. Man släppte efter listerna, och jag föll med en häftig stöt ned i djupet. Jag gjorde den förskräckligaste ansträngning, för att låta höra något ljud – förgäves; min kropp var orörlig.

Straxt därefter kastades tre skovlar jord på kistan. En stund därefter sattes spadar i rörelse, och jordklimpar började nedkastas under förskräckligt dån. Bullret avtog småningom, och av en för mig märkbar återtryckning, förstod jag, att dödgrävaren trampade med fötterna på graven och jämnade den med baksidan av spaden. Även dessa ljud upphörde – och omkring mig härskade nu en djup tystnad.

Jag kunde ej beräkna timmarne. ”Det är döden”, tänkte jag, ”och jag är dömd att till yttersta domen förbliva i jorden. Min kropp skall övergå till förruttnelse och maskarne skola göda sig under den högtid, man med så mycken iver och skyndsamhet berett dem.”

Under denna rysliga överläggning, trodde jag mig över mitt huvud i hast höra ett dovt buller, som tilltog och kom allt närmare. ”Kan det vara möjligt”, tänkte jag, ”att mina vänner torde hända frukta, att man för hastigt begravit mig?” Detta hopp trängde som en hastig ljusstråle fram igenom dödens mörker.

Bullret upphör, likkistan öppnas bakom mig, man fattar mig om halsen och drager mig ur likkistan. Jag kände ånyo luftens intryck; men den var kall. Jag bars hastigt bort; – det förekom mig, som hade det varit till domen i andra världen.

Efter en stund släpptes jag av de händer, som burit mig, och föll ned, som en livlös kropp; – men icke på jorden. Några ögonblick därefter befann jag mig på en vagn, och av några uttryck förstod jag, att jag råkat i händerna på två sådana tjuvar, som leva av stöld ifrån gravarne och sälja sitt byte. En av dessa uslingar sjöng oanständiga visor, under det vagnen rullade utåt gatan.

När den stannade, lyftades jag av och bars in i ett rum, vilket jag gissade av temperaturens förändring. Sedan man klätt av mig, lades jag där på ett bord. Genom båda tjuvarnes samtal med en annan person, som fört in dem, erfor jag, att jag samma natt skulle dissekeras.

Ännu voro mina ögon tillslutna; jag såg ingenting. Men snart hörde jag att herrar medicine studiosi voro samlade. Några av dem gingo fram till bordet och undersökte mig med uppmärksamhet. De voro förtjusta över att man skaffat dem ett så förträffligt subjekt. Slutligen kom även läraren.

Innan dissektionen börjades, föreslog han att göra några galvaniska försök på mig, och apparaten sattes i verksamhet. Den första stöten kom alla mina nerver att bäva, som strängarne på en harpa. Studenterna beundrade denna konvulsiviska rörelse. Den andra stöten öppnade ögonen på mig, och den första jag såg var läkaren, som skött mig; men ännu var jag såsom död. Emellertid kunde jag snart ibland studenterna igenkänna flera ansikten, som voro mig bekanta; några nämnde mig vid namn och beklagade att det ej var liket av en obekant person.

Nöjd med de galvaniska fenomenerna, tog nu läkaren till kniven och satte spetsen av den i hjärtgropen. Jag kände ett förskräckligt söndersargande av huden; en konvulsivisk rysning blev följden därav, och ett rop av förskräckelse uppstod i salen. Dödens isskorpa hade brustit; min dödssömn var slutad. All möjlig omsorg användes till mitt vederfående, och efter en timmas förlopp återkom jag till mina sinnens bruk.

Vi hörde Ludvig Josephson läsa “Skendöd”, skriven av en anonym författare och tryckt i boken Svensk mystik, 1871.

Skendöden i all ära, men kanske är det de flesta tänker på när de hör “förföljelse” en yttre kraft, någonting med en egen vilja och metod som av en eller annan anledning satt en i sitt sikte. Den kanske mest klassiska formen är den hos en stalker, bokstavligt talat en förföljare. Det finns de som förföljer en för att hata och kränka, men också den – ofta sinnesförvirrade – som gör det för att den i sin förvridna värld tror den älskar en. Den vill ha en som sin egen, och låter inget stå i vägen för att säga det.

För den som utsätts är den starkaste känslan den av att vara kringskuren. Alla ens kontaktvägar ut till omvärlden blockeras av fruktan att han eller hon ska dyka upp även där med sina märkliga, förvirrade, påstridiga och ibland hotfulla meddelanden. Man blockar konto efter konto på sociala medier, men det är som att försöka freda sig i en myggsvärm: hur många man än slår ihjäl så ersätts de bara av nya, hela tiden med ivriga försök att komma närmare, ta sig in, kräva en som sin egen. Och värst är kanske det faktum att den som förföljer en ibland inte ens själv verkar förstå att dess meddelanden är oönskade. Det kan ibland, som värst, få en att själv ifrågasätta sin verklighetsuppfattning. Är det kanske jag som missförstått? Har jag kanske i själva verket visst bjudit in den här människan till att finnas i mitt liv?

Där någonstans finns den djupaste fruktan, den för att ens förföljare ska få en att glömma bort sig själv. Att man har sig själv att skylla. Och någonting i stil med den tanken drabbades lyssnaren Ella av, när hon för en tid sedan råkade komma ihåg en gammal melodi. Vi kallar hennes historia “Jätten”, och den läses av Camilla Blomqvist.

Trots att jag tagit in på hotell och inte längre befinner mig i lägenheten pumpar adrenalinet i kroppen. Minnen från barndomens lekar uppe på min bästa väns gamla vind spelas upp i mitt minne. Det är förgäves att stänga dem ute. Allt det som jag under årens lopp förträngt, eller skyllt på livlig fantasi, minns jag nu med obehaglig exakthet. Det sjuka som hände på den där vinden. Allt hade hänt på riktigt, och nu fanns det väsen som min vän döpt till Jätten för sexton år sedan i min lägenhet.

Jag bor ensam i en rymlig tvåa strax utanför en större stad där jag studerar. På grund av pandemin är mina helger rätt ensamma och långtråkiga. Jag är ny i staden och studierna är på distans, och fastän jag har träffat några nya vänner åker de allt som oftast hem och bor hos sina föräldrar över helgen. Jag har sex timmar med tåg hem och dessutom har det på grund av snökaos varit omöjligt att ta sig till min hemstad under långa perioder denna vinter. Men det gör mig egentligen inte så mycket. Jag har trivts väldigt bra med all egentid på helgerna, fram tills nu det vill säga.

Denna lördag hade sett ut precis som vilken lördag som helst. Jag klev upp relativt tidigt, tränade efter lunch, tvättade och spenderade några timmar i soffan framför Netflix. Efter middagen fick jag lust att spela piano, dagen innan hade jag äntligen hittat noterna till den låt jag anser vara Edvard Greigs bästa. Jag hade kämpat med att finna någon gratisversion av den låten väldigt länge och med aningen tvivelaktiga metoder (som jag inte behöver gå in på) hade jag igår lyckats. Efter en halvtimmes spelande värkte mina fingrar och jag lade undan noterna. Men jag slog mig ändå ner vid mitt elpiano igen. Låten som jag spelat hade påmint mig om en annan, en låt som jag inte hört på väldigt länge och som jag antog att min gamla pianolärare lärt mig som barn.

Högerhanden började trevande återskapa melodin som väckts till liv i mitt minne. Det var inte särskilt svårt då huvudtemat endast bestod av fyra toner. Vänsterhanden började ackompanjera med några treklanger och snart hade högerhanden lärt sig hela melodin. Trots att jag inte kunde minnas varifrån jag hört låten byggde jag på den mer och mer. Jag höjde volymen lite till. Högerhanden spelade hela melodin med terser och vänsterhanden pendlade mellan olika ackordformer. Kanske var det för att jag var så inne i låten för att höra, eller så började den inte låta förrän just då. Hur som helst, precis efter crescendot då melodin gick in i en lugnare fas hörde jag det. De utdragna och gutturala Ä-ljud som fått mig att gråta som barn men som nu snarare fick mig att vilja kräkas. Det var den låten. Jättens låt.

Jag har tidigare varit med om situationer då stresspåslaget varit så stort att jag glömt de mest basala saker såsom min adress eller mitt personnummer. Men att jag inte kan minnas hur jag tog mig ut ur lägenheten, eller om jag ens låste dörren efter mig, är något som jag aldrig tidigare varit med om. Helt plötsligt stod jag längst ner i trapphuset kallsvettig med oknutna skor och jackan i handen. Som tur var är det inte långt till centrum och efter att ha dragit en halvdålig historia för receptionisten på första bästa hotell om att min plånbok blivit stulen lät hon mig betala för att stanna där två nätter via Swish.

Jag önskade att jag fortfarande hade kontakt med min barndomsvän. Då kunde jag ha frågat henne om hon också stött på Jätten efter det att vi slutat leka på vinden. Men vi har inte pratat på över tio år. Även om jag skulle skriva till henne på Facebook skulle hon troligtvis inte svara.

Hon var min min bästa vän, och hon bodde i ett hus som enligt henne var över hundrafemtio år gammalt. Det låg idylliskt vid vattnet i ett av de lugnare villaområden på den ö där vi växte upp. Det var ett renoveringsprojekt som aldrig tycktes ta slut, något som vi (till skillnad från hennes föräldrar) tyckte var perfekt. Efter skolan var slut lekte vi alltid hemma hos henne. Klättrade vi inte omkring på de tre våningar höga byggnadsställningar som omgav hela huset så var vi i boden och rotade bland de gamla verktyg och prylar tidigare ägare lämnat efter sig. Och när det blev kyligare ute var vinden det optimala stället att leka på.

Vinden var egentligen en hel våning med snedtak och var det sista som skulle renoveras. Fönsterna var förbommade, vissa golvplankor saknades och istället för innerväggar fanns bara bjälkar. Dessa bjälkar tillsammans med några grova takbjälkar var perfekta för klättring. Vi spenderade timmar i sträck på vinden. Efter skolan slutat runt halv två gick vi tillsammans hem till henne, åt mackor med blåbärsmarmelad och sprang därefter upp på vinden. Där stannade vi tills någon av hennes föräldrar kom hem vid middagstid. Då sprang vi snabbt ner till hennes rum på våningen under, för att ingen skulle märka att vi varit där. De vuxna hade sagt åt oss flera gånger att vi kunde få utslag om vi rörde isoleringen som blottades på de ställen plankorna i väggarna saknades.

En dag berättade min vän när vi satt och fikade att det bodde något på vinden. När jag frågade vad det var för något tänkte hon en stund, och sedan svarade hon “en jätte”. Jag blev lite besviken att min vän verkade vilja byta lek. De senaste dagarna hade vi tagit med hennes katter upp på vinden och lekt att träbjälkarna var en piratbåt. Jag, som älskade katter men hade en allergisk bror, blev besviken och frågade om katterna fick följa med ändå. Min vän blev irriterad och snäste att det var för farligt för katterna att vara på vinden då Jätten var där. “Men om vi leker att det är en snäll jätte då?” envisades jag. Min vän spände blicken i mig. “Jätten är hungrig. Vi ska mata den. Jag vill inte att den ska tro att katterna är mat.”

Med huvudet nerböjt i en tyst protest släntrade jag efter min vän uppför de tre vridna trapporna som ledde till vinden. Hon hade redan tänt glödlampan och byggstrålkastaren när jag kom upp. Hon var alltid så mycket snabbare än mig, och bättre på att klättra. Antagligen var det för att hon hunnit fylla sju och jag ännu bara var sex år.

“Vad äter Jätten då?”, frågade jag med andan i halsen.
“Han tycker om det som finns på vinden, har han sagt.”

Då trodde jag inte på allvar att hon pratade med någon jätte, eller något annat för den delen. Att hon påstod sig ha direktkontakt med denna varelse antog jag bara var ett sätt för henne att styra leken precis som hon ville. Idag tror jag annorlunda.
Jag tog upp några nävar sågspån och slängde ner det i en gammal plasthink vi släpat upp någon dag tidigare. “Äter han det här?” Hon skakade på huvudet och nickade mot de flyttkartonger som stod tryckta mot vindens enda innervägg. Innanför väggen fanns ett förråd som löpte längst hela vindens långsida. Trots det rymdes det inte mycket där inne. Snedtaket gjorde att höjden inte var mer än en meter.

Min vän tömde ut en låda innehållande gamla bebisleksaker och mjukisdjur. “Vi börjar med dom här. Men vi måste klippa sönder dom så att han kan tugga ordentligt.” Jag ifrågasatte inte. Hon var nästan ett år äldre än mig, och det var trots allt hennes hus. Och om hon sa att vi skulle klippa sönder denna låda med gamla bebisprylar så var det säkert helt okej för hennes föräldrar.

Vi märkte snart att bebisleksaker inte är de lättaste att klippa i småbitar, antagligen för att minska kvävningsrisken, så min vän sprang ner till boden och hämtade två täljknivar. När hon kom tillbaka började vi dissekera några rosa små kaniner som hängde i en babymobil.

“Gör såhär. Ta av armarna och benen men låt huvudet sitta kvar”, sade min vän. “Jätten tycker inte om ben i sin mat.”

Under fokuserad tystnad snittade vi upp de rosa kaninerna och gav oss sedan på en mjuk docka och en groda med ett gummihuvud som pep om man tryckte på det.

“Okej, det räcker nu. Vi kan mata Jätten, han borde bli mätt.”

Jag undrade hur man gjorde när man matade jätten. Min vän himlade med ögonen och suckade som om svaret vore självklart. “Vi måste krypa in och lämnade det i förrådet såklart. Du får se upp bara för spikarna som sticker ut från taket.”

Min vän drog upp den fyrkantiga luckan till förrådet. Vi behövde ingen ficklampa tyckte hon. Det tyckte jag. Ljuset från glödlampan i taket räckte inte hit och den batteridrivna bygglampan var vänd åt andra hållet. Jag var rädd att min nya tröja skulle fastna i en spik och gå sönder. Mamma hade blivit galen då.

Som vanligt var hon långt före mig. “Här är jättens bord, kom hit och lägg din mat här bredvid.” Hon bankade på en stor koffert som antagligen var lika gammal som huset. Jag kisade och ålade mig fram över det oslipade golvet tills jag var framme vid henne och la mina mjukisdjursdelar bredvid hennes. “Kan vi gå ut nu? Jag har fått en sticka i fingret”, gnällde jag. Hon svarade att vi skulle gå ner på hennes rum så att jätten kunde äta ifred.

Dagen efter genomförde vi samma procedur. Trots att leken var lite enformig hade jag börjat tycka om den. Det kändes nästan som att vi hade ett husdjur där uppe på vinden och när det blåste genom de dåligt isolerade väggarna lät det som om något kröp runt inne i förrådet. Jag minns att jag frågade min vän varför hon döpt varelsen till just Jätten. Förrådet var ju inte tillräckligt stort för att någon jätte skulle få plats direkt. Återigen fladdrade hennes ögonlock sådär som de ofta gjorde när jag frågade något som hon tyckte var uppenbart. “Det finns jättar i gamla hus, det har min mormor sagt. Hon hade en jätte i hennes källare som fick saker att försvinna och sedan dyka upp på andra ställen.” Nu, flera år senare, inser jag att det var vättar hon menade, men just då köpte jag den förklaringen. Mest för att hon var sju år och givetvis visste allt mycket bättre än mig som bara var sex.

På torsdagen förklarade min vän uppspelt att hon hade något att visa mig. “Jag kan bevisa att jätten finns på riktigt”. Hur då? Undrade jag. “Man sjunger Jättens låt. Såklart. Och då sjunger jätten också. Det låter ungefär såhär.” Jag såg förfärat på när min vän tog ett hårt grepp om sin egen hals och pressade ut ett hest ääääääh tills hennes ansikte var helt rött och hon var tvungen att hämta andan.

Jag stirrade en sekund helt chockat på henne, innan jag samlade mig och försökte see oberörd ut. Förstod hon att jag blivit rädd skulle hon säkert kalla mig barnslig, och jag hatade när hon gjorde det. Jag sade med så stadig röst jag kunde:

“Lär mig sången.”

Hon gav mig en blick och började gå upp mot vinden. “Vi måste göra det på vinden. Jag vill inte ha honom här nere nära katterna. Inte när han inte ätit något sedan igår”.

Melodin var ganska lätt att lära sig. Vi hummade den tillsammans ett tag. Inget hördes från förrådet och jag var ganska besviken. Så fladdrade ljuset från glödlampan till och slocknade. Det var inget ovanligt, strömmen gick ibland, men bygglampan som var batteridriven gjorde att vi kunde fortsätta leka på vinden när det var strömavbrott.

Min vän sa att vi skulle fortsätta och att jätten snart skulle sjunga med. Vid det här laget antog jag att hon bara hittade på så jag satte mig med armarna i kors men fortsatte nynna med i melodin.

Så plötsligt hördes ett knarrande. Min vän spärrade upp ögonen och nickade triumferande mot förrådet. Jag ryckte på axlarna. Hennes hus var hundrafemtio år och byggt av trä. Det knarrade av varenda liten vindpust. Detta var inget annat än husets naturliga ljud. Men min vän verkade helt övertygad om att det var Jätten. Med något febrigt i blicken gick hon fram och lade handen mot förrådsväggen och började nynna ännu högre.

Först hördes ett skrapande som jag aldrig tidigare hört på vinden. Sedan tilltog knarrandet i styrka och det började likna den melodi min vän nynnade på. “Sluta!”, skrek jag åt henne, men hon satt som i trans och ignorerade mig totalt.

“Jag går nu! Jag går hem!”, skrek jag och började gå mot trappan.

Då hördes ett högt klick och bygglampan slocknade. Min vän tystnade, men det gjorde inte jätten. Det sista tvivlet jag haft på att den existerade försvann. Det utdragna knarrande ljudet växte och blev öronbedövande. Jätten fortsatte att skrika ut melodin men i en hastighet som min vän, eller någon annan människa för den delen, aldrig skulle klara av. Det var om någon slagit på en knastrande inspelning på högsta volym och som hakat upp sig på en fem-sekunders-loop.

Jag snubblade och ramlade över en hög med brädor och när jag tagit mig loss och hunnit halvvägs nerför trappan såg jag att min vän hunnit ut före mig. Tårar rann nerför mina kinder.

“Jag tänker aldrig gå dit upp igen, hör du det?!”, skrek jag. Hon la handen på min axel, den skakade.

“Förlåt, jag visste inte att han skulle bli så arg. Jag lovar, vi behöver inte leka mer på vinden. Mamma och pappa ska bygga där i helgen, jag tror det är därför han är så arg.”

På fredagen var allt som vanligt, förutom att vi undvek att leka eller ens prata om vinden. Men veckan efter, då renoveringen påbörjats, gjorde sig jätten påmind. Huvudena från de mjukisdjur och dockor som vi matat honom med veckan innan började dyka upp på olika ställen i huset. Under sängar, i soffan och i klädskåpet hittades de först. Andra tog veckor att upptäcka, som den i kakelugnen. Bara deras huvuden. Trots att min vän och jag låtit alla huvuden sitta kvar på kropparna.

Hennes föräldrar hade skyllt de lemlästade mjukisdjuren på katterna, och med åren började jag nog också tro att det var dem. Ljudet vi hörde kunde ha varit blåsten eller varför inte råttor? Med åldern bleknade detta traumatiska minne av jätten till den grad att jag nästan glömt den helt. Tills idag, då jag utan min vetskap kallat på den.

Klockan är nu 03.18 och jag har bestämt mig för att inte sova. Melodin har fastnat i mitt huvud och ju mer jag gör för att stänga den ute desto mer greppar den tag. Jag pratar ofta i sömnen. Tänk om jag även skulle kunna nynna en enkel melodi? Sannolikheten är inte så stor men jag vågar inte ta några risker.

Jag tänker stanna här tills på måndag. Det blir två nätter utan sömn. Mer än så klarar jag nog inte. Det sista jag gör innan jag går ut ur mitt hotellrum och låter den tunga dörren låsas med ett klick är att kalla på jätten. Jag ska sjunga tills jag hör den klart och tydligt, tills jag är säker på att den är närvarande. Till alla er som ska bo i detta rum efter mig och till personalen ber jag om ursäkt. Hade jag haft ett annat val skulle jag inte utsätta er för detta. Så länge rummet inte renoveras eller någon gäst tar med sin katt kommer ni inte märka av honom. Hoppas jag.

Vi hörde lyssnaren Ellas berättelse “Jätten”, uppläst av Camilla Blomqvist.

Bland det värsta med förföljelsen är att man ofta står ensam inför den. Ta till exempel historien om Dr. Ramsey. Sedan användaren Sweetmercy berättade den på Reddits underforum Letsnotmeet, om obehagliga möten i vardagen, har forumanvändarna aldrig riktigt kunnat glömma den. Den börjar när användaren var i tioårsåldern och skulle gå och köpa något på snabbköpet i närheten. En man gick ikapp henne, presenterade sig som barnläkaren Dr. Ramsey, berömde hennes hår och lockade henne med klubbor. Flickan genomskådade honom, och gick hem utan att prata med honom, trots att han följde efter henne hela tiden. Men det var bara början.

Dr. Ramsey from LetsNotMeet

Han började synas till runt huset, köra förbi i sin bil och en gång till och med smyga in i deras garage. Deras hund dog plötsligt. Han började ringa hem till familjen. Ingen förstod hur han hade fått tag på deras nummer, och hur han visste vad de hette i familjen, men det gjorde han. I telefonsamtalen började han berätta allt mer saker han obehagligt nog kände till, skriver Sweetmercy.

“Han pratade om vilka som var hemma, och vilka som var ute. Om min bror ljög om att pappa var hemma så berättade mannen vilka som i själva verket var det. Han pratade om huset självt, om fönstret i köket han lätt kunde dyrka upp med en kniv även om det var låst, och om verandadörrarna från vardagsrummet ut till verandan, som kunde brytas upp om man bara pillade på ett särskilt sätt”, skriver Sweetmercy.

Hon fick inte längre gå ensam till och från skolan, snabbköpet eller ens leka utomhus. De installerade nya lås och pappan skaffade sig en pistol. Och Dr. Ramsey blev allt mer närgången. En gång hade Sweetmercys storebror gått ned i köket för att ta ett glas vatten, och då plötsligt känt sig iakttagen. Han såg sig omkring utan att hitta någon, ända tills han gick fram till dörren in till det nedsläckta vardagsrummet. I den fanns ett fönster, som var omöjligt att se igenom eftersom det reflekterade ljusen från köket, ända tills storebrodern lutade sig fram mot fönstret med händerna kupade runt ögonen. Då såg han på andra sidan Dr. Ramsey, brett leende mot honom. Hela huset väcktes av storebroderns skrik men när pappan gick in i vardagsrummet var han borta.

Och sedan, efter 18 månaders konstant förföljelse, försvann Dr. Ramsey lika plötsligt som han dykt upp. Varför vet de inte. Men det de vet är att de, under hela den där perioden, inte fick någon hjälp av polisen. Det här hade utspelat sig innan lagar mot stalking instiftats, och polisen hade sagt att de helt enkelt inte kunde göra något. Maktlösheten familjen kände måste ha varit den värsta.

Men ibland kan polisen faktiskt bara inte göra något. Om när det är så ska vi höra i avsnittets sista historia. Den heter “En polissak”, och den är skriven av lyssnaren Karl. Den läses av Ludvig Josephson.

En cykelstöld är tråkig men inte förödande. Den är också trasslig att reda ut, och därför läggs utredningen ner innan den ens har hunnit påbörjas. En cykelstöld är ett bra exempel på en utredning som inte genomförs utan bara läggs ouppklarad till handlingarna. Men det finns andra, mindre vardagliga exempel.

Till exempel utredningen av händelsen där en ung man satte sig på ett kafé inne i en galleria och betedde sig märkligt. Talade osammanhängande och otrevligt med andra gäster, välte fyra bord och slog sönder ett skyltfönster innan han gav sig av. Den kunde läggas ner av andra orsaker. Inte därför att mannen var svår att identifiera och att skadorna han orsakade var obetydliga, utan därför att utredningen i sig skulle vålla utredarna ett levande helvete. Den skulle väcka frågor som ingen vill ha svar på, och skulle uppta utredarnas hela liv från stunden den startats. Ingenting skulle längre bli sig likt. Familj och vänner skulle försakas, anställningar hos polisen skulle obönhörligen avslutas, ingenting skulle längre vara sig likt.

Den unge mannen hade gått genom gallerian vid elvatiden på förmiddagen. En tunn blå dunjacka uppknäppt över en grå huvtröja. Vi följde hans väg genom en teknikbutik och en klädaffär genom övervakningskamerorna gallerian har uppsatta i tak och på väggar. Han handlade hörlurar i teknikbutiken och en klänning i klädaffären. Den senare troligtvis en julklapp då det närmade sig jul. Klockan 11.37 tog han hissen upp till våning två i gallerians parkeringshus. Det var då bara 14 minuter kvar tills han skulle kliva i kaféet. 11.39 öppnade han bakluckan till sin röda familjekombi och lade innan kassarna med det han handlat. Sedan tog han trapporna ner till gallerian igen och började bete sig stökigt och förvirrat i kaféet.

Så skrev vi i rapporten. Vi skrev också att vi inte kunde utläsa registreringsnumret på bilen och att han betalade alla inköp kontant och därför inte kunde spåras. Vi lade ner utredningen och rekommenderade försäkringsbolaget att ersätta kaféet för skadorna mannen hade orsakat. Så skrev vi i rapporten. Sen försökte vi glömma fallet.

Saken är bara den att sanningen är en helt annan.

Vi vet mycket väl vem mannen som gjorde inköpen och som äger bilen är. En man i 30-årsåldern som arbetar som undersköterska och har en sambo och tre mindre barn och bor i ett bostadsområde just söder om gallerian. Det är honom vi såg på övervakningskamerorna. Det är bara det att vi inte alls är säkra på att det var han som bråkade på kaféet. Eller rättare sagt: Vi vet med största sannolikhet att det var han som välte borden och slog sönder glasrutan, men på samma gång vet vi också att han låg inlåst i sitt eget bagageutrymme när tumultet på kaféet ägde rum.

Vi kan kalla honom Erik. Det är inte hans riktiga namn. En rätt stor kille. Över medellängd. 90–100 kilo. Samtidigt som han stoppar in påsarna i bak på bilen, när han fortfarande beter sig normalt på övervakningskamerans band, dyker en annan person upp bakom honom. Välter in honom i bagageutrymmet. Lutar sig över honom inne i bak på bilen och gör honom medvetslös på något sätt. Sen stänger han bagageluckan, plockar fram en nyckelknippa ur jackfickan och låser bilen, trots att man klart och tydligt kan se Eriks nycklar liggande på betonggolvet intill bilen. När personen som attackerat Erik går därifrån står han under några sekunder rakt framför en av övervakningskamerorna. Inget annat än han rör sig i parkeringshuset. Han är en exakt kopia av Erik. Likadant klädd och med ett utryck av rofylldhet i ansiktsuttrycket. Kanske är han om något lite kortare än Erik, lite spädare. Men det skulle också bara kunna vara tack vare vinkeln på övervakningskameran. Det, och inte den man som då låg inlåst i sin bagagelucka, är samma person som syns på övervakningskamerorna från kaféet.

Fortsätter man att se på filmen från parkeringshuset ser man hur Erik efter någon halvtimme kravlar fram över baksätet på bilen, tar sig ut ur bilen, hämtar nycklarna från backen och kör därifrån. Han gör aldrig någon anmälan så vitt jag vet. Kanske tänker han som vi, att om han ställer för många frågor kommer han behöva leta efter svaren i resten av hans liv trots att vi troligtvis aldrig kommer att finna dem. Det är bättre att backa undan, glömma och förtränga, leva i rädsla och ovisshet och hoppas att minnena vittrar bort.

Om jag skulle söka upp Erik skulle han nog be mig vända om, för han skulle stå svarslös. Vad vill ni mig? skulle han fråga. Gå härifrån. Det är bättre, skulle han nog hålla med om, att lägga ner utredningen. Radera filmerna. Glömma bort. Glömma bort om och om igen.

Jag glömmer bort skadegörelsen på kaféet på nytt varje dag. Kollegorna säger ingenting och inte jag heller. Dom förstår lika väl som jag att vi är poliser som ska ägna oss åt världsliga ting. Det vi inte kan förstå kan bara skada oss. Vi är kloka tills dess att vi blir gamla och börjar rota i vårt eget förflutna. Då behöver vi inte vara rädda längre och vill bara få bekräftat för oss att vi inte är tokiga när vi minns vad vi minns. Vi vill dela med oss av våra minnen för att få dem bekräftade. Kan det verkligen ha varit som jag minns det?

Min farfar Fabian var 106 år gammal när han dog på det vårdhem där han bott i nio år. Han kallade in oss alla innan sin död. Hela familjen. En och en. Det var en ljuv sommarkväll när jag steg in på hans rum. Jag var klädd i kortbyxor och sommarskjorta. Han var svept i filtar och ett tjockt täcke men huttrade ändå. Livet gled honom ur händerna och det visste han om. Han sa till mig att nu hade jag en chans att berätta någonting för honom som aldrig skulle kunna föras vidare. Jag kan lätta mitt hjärta för honom i visshet om att han aldrig skulle kunna sprida mitt ord vidare. Han skulle dö i natt. Eller natten efter denna.

Vad du än gör, sitt bara inte tyst, sa han. Han ville inte spendera sina sista stunder i livet i tystnad.

Så jag berättade om mannen på kaféet i gallerian och om Erik i bakluckan på sin egen bil och allt det där jag glömde bort på nytt varje morgon. Vad gör det om farfar Fabian tror att jag är tokig, tänkte jag, han kommer inte att behöva tro det nån längre stund då han snart inte finns längre.

När jag berättat alla detaljer jag kunnat gräva fram ur minnet och precis skulle börja ursäkta mig för farfar att berättelsen dragit ut på tiden och att klockan var sent och att han behöver sin sömn så avbröt han mig. Jag själv har varit med om någonting lustigt, som liknar det du berättar, sade han. Eller olustigt beroende på hur man ser på saken. Han beställde in påtår på kaffet och ett fat med kakor av personalen på vårdhemmet och bad mig att flytta stolen jag satt i närmare honom. Jag har inte längre någon kraft i rösten. Ibland börjar jag att viska utan att jag själv märker av det, så sitt nära sa han och jag satte mig nära, och lyssnade när han pratade.

För många år sedan hade han bott inneboende hos läkaren och apotekaren Gunnar Hjort. Farfar var då i 20-årsåldern och hjälpte Hjort med apoteket och med att ta ut och spänna och köra hästarna om Hjort skulle på långväga hembesök. Den 14:e december, farfar kom ihåg att det var dagen efter Lucia, skulle Hjort hem till en tant Hanna på gården Roma Fors för en årlig läkarkontroll. Det tog mer än en timme att åka så farfar hade gjort i ordning med hästarna strax innan lunch, och packat en lätt matsäck med smörgås och varm saft i termos. Hjort hade berättat att Hanna var en av de raraste människor han haft turen att stöta på, och att han och farfar säkerligen skulle bli bjudna på både mat och kaffe och nybakat att ta med tillbaka hem.

Det var väldigt kallt ute. Droskan sjönk djupt i snön och hästarna kämpade och drog och skulle vara väldigt trötta när de kom fram. Farfar satt i fram och var körkarl och Hjort hade knäppt upp sin stora svarta pälsrock ända upp i halsen och satt som en stod där bak på vagnen. Redan vid 11.30 hade det blivit helt mörkt ute. Inne i samhället var gaslyktorna tända men ute på landsvägen var det kolsvart förutom snön som yrde och inte verkade vilja lägga sig på marken. Farfar försökte tända lyktor men vinden blåste ut dem i samma ögonblick som de tändes.

Halvvägs till Roma Fors mötte de en annan vagn i mörkret. En grå droska med kupé. Tre hästar drog den och körkarlen satt rakryggad med hatt och spända tyglar och kragen uppslagen över ansiktet. Ett flor var draget över droskans fönster och när vagnarna var jämsides såg farfar hur floret drogs åt sidan och personen som satt där inne vinkade åt dem. En ljus och tunn hand. Den tunna vinkningen och körkarlens dolda ansikte fick farfars sinne i svajning och han slog med tyglarna för att hästarna skulle öka farten. Han ville inte vara ute på vägen längre.

De åkte länge längs den smala vägen, granskogen såg ut som om den lutade sig in över vägen och inte ville ha någon väg dragen rakt igenom sig. Som om skogen inte kunde få något lugn med droskor farande genom den. Det fanns andra droskspår i den djupa snön, och farfar kunde följa dem till tant Hannas gård. Ett stort rött hus berättade han. Idag hade vi kanske inte tyckt något särskilt om det, var och varannan villa är så stora idag, men i början på 1900-talet var hennes hus majestätiskt. Två våningar och flera stora fönster och en stor tom lada där farfar kunde ställa in hästarna och droskan. Läkare Hjort bjöd honom att följa med in till Hanna och tillsammans gick de upp och knackade på dörren till huset.

Ingen svarade på deras knackningar och de fick knacka flera gånger innan dörren sakta gled upp. Det var tant Hanna själv som öppnade. Iklädd en skrynklig nattklänning stod hon barfota i farstun. Hjort såg häpen ut och frågade om tant glömt bort att läkaren skulle komma. Men hon skakade på huvudet och släppte in dem. Hjort hade förklarat för farfar att Hanna brukade ha mycket folk i huset som skötte alla bestyr, men det hade varit tyst och mörkt som döden där inne. Hanna var ensam i det stora huset och bjöd inte ens in dem längre än in i farstun. Hjort hade frågat om Hanna tänkt bjuda in dem i salongen där undersökningen kunde genomföras i lite mer ljus men Hanna skakade på huvudet och sa att de kunde lämna ytterdörren på glänt om det var för mörkt. Men farfar hade stängt den ändå bakom sig – det blåste isande vindar och snö yrade in i huset. Hannas tunna klänning dolde inte hennes magra kropp, blå ådror syntes genom hennes vita hud och när Hjort satte ett blodtrycksförband runt hennes arm knastrade hennes hud på ett sätt som äcklade farfar. Hjort blev snart klar med de tester han skulle genomföra – det tog inte längre än tio minuter. Inbjudan till kaffe och fikabröd uteblev. En sträng av saliv bildade en pöl i kvinnans mungipa. Hjort noterade resultatet av alla tester i sina lilla läkarbok. Han såg häpen ut medan han skrev.

Kan vi hjälpa tant med någonting mer innan vi far? undrade Hjort. Järn, svarade hon. Hjort tittade i sina anteckningar och på Hanna och kunde väl hålla med om att hon såg något anemisk ut. Så han rotade lite i den stora läkarväskan och tog fram en liten papperspåse med järnpulver. Blanda det här i morgongröten, tant, sa han och sträckte henne påsen. Innan hon glupskt tagit emot den väste hon: mer. Hjort förklarade att han hade mer hemma i sitt apotek och att när det hon fått var slut kunde hennes folk hämta mer. Men hon hade bara stirrat stint på honom med mörka ögon och väst: kom med mer imorgon. Just då blåste vinden hårt mot dörren som smällde upp och snön som flög in i rummet gjorde att Hjort tappade sin läkarväska och Hanna tappade påsen med järn. Pulvret bildade ett moln innan det la sig på golvet. Och Hanna kastade sig ner på alla fyra och började lapa i sig pulvret från golvet. Synen av kvinnan som likt en spindel kröp över golvet och slickade i sig det grå dammet beskrev farfar med sådana ord att de inte går att upprepa. Hjort hade tagit farfar i armen och mer eller mindre knuffat ut honom på gården och bett honom att hämta hästar och vagn på en gång. Farfar gjorde som han sa och när Hjort klev upp i droskan kunde de fortfarande se tanten på alla fyra i farstun genom den öppna ytterdörren. Vilken ynkedom, hade Hjort sagt till farfar, jag ursäktar att du fick bevittna det där. I midsomras stötte jag ihop med Tant Hanna och då var hon skarp som en rakkniv. Det har gått snabbt för henne. Ner i fördärvet. Rasat i vikt och knappt något blodtryck att tala om. Ter sig ha krympt också, nio centimeter kortare än i fjol. Må arma tant dö innan hon förlorat mer av sitt förstånd.

Resten av färden hem gick i tystnad. Farfar var tagen av vad som hänt och Hjort satt återigen som en stod insvept i sin tjocka rock där bak. Mörkret gjorde att farfar inte såg mer än snön i luften en knapp meter framför sig. Han fick förlita sig till att hästarna fann vägen hem. Och det gjorde dem. Efter någon timme befann de sig i gatlyktornas sken igen. Och när de nådde fram till Hjorts hus förvånades de av att en droska stod parkera på gårdsplanen. Hästarna stod bundna och när farfar hjälpte Hjort ner från vagnen kom läkarsekreteraren utspringande för att möta dem. Tack och lov att ni kommer, sa hon, tant Hanna anlände strax efter ni åkt. Hon hade ärenden i staden och trodde att hon hade bokat in hälsoundersökningen på er expedition. När jag förklarade att ni åkt hem till henne blev hon förtvivlad. Men hon vågade inte åka efter er i det är ovädret. Så vi fann det bäst att hon väntade här till ni kom tillbaka. Hon och hennes körkarl väntar inne i tamburen.

Rädda för vad vi skulle möta i huset klev farfar och Hjort in genom dörren. Och där satt körkarlen de mött tidigare med den uppfällda kragen. Men nu hade han rocken och hatten i knät och log mot dem. Bredvid honom satt Tant Hanna. Hon var fortfarande späd men med mer hull än kvinnan de mött tidigare den dagen. Hon var vackert uppklädd i blus och kavaj, men ansiktet en spegelbild av kvinnan de lämnat på alla fyra i Roma Fors. Hon reste sig upp och neg åt Hjort och log ett ursäktande leende. Vad hon sa till honom hörde inte farfar för han kände en yrsel och ursäktade sig och lämnade tamburen. För att gå och utfodra hästarna sa han, men i verkligheten hade han bara lagt sig på en hösäck i ladan. För vilsen i sina tankar för att kunna arbeta. Han måste ha somnat, för när han vaknade till stod Hjort lutad över honom och sa så här: Kära Fabian, jag förstår inte mer av dagens händelser än du. Men jag förstår det här: Tant Hanna är vår gäst över natten och hennes körkarl som heter Sven sover med dig i ladugården. Såvitt de vet vände vi vid dörren då ingen var hemma att ta emot i Roma Fors. Vissa gåtor kostar det mer att rota i än vad du med hela ditt unga liv framför dig har att betala.

Farfar dog inte den natten utan två nätter senare. Han träffade min bror kvällen därpå och när jag frågade honom vad de hade pratat om var svaret ishockey. Han undrade vad jag och farfar hade pratat om och jag svarade: detsamma.

Innan jag kunde lägga det hela bakom mig igen tog jag en kaffe på kaféet där allt utspelat sig. Inga som helst förhoppningar om att få några svar.

Kom ihåg att jag inte vill ha några.

Men när jag beställde mitt kaffe och tjejen i förklädet värmde min kanelbulle så passade jag på att fråga om hon mindes den dagen. I mitten av december förra året. Mannen som slog sönder glasrutan.

Han blev nog bara arg, sa hon, han fattade liksom ingenting. Han snackade med typ alla som var här och fika men ingen ville prata med han.

Vad pratade han om? undrade jag.

Han bara fråga alla vad deras halsband och smycken var gjorda av för metall typ? Sen urartade det och mannen slogs och försvann.

Jag körde ut mot det lilla bostadsområdet strax utanför staden som består av villor och radhus. Längs vägen körde jag förbi en badplats där ett familjer låg utspridda på filtar och handdukar och parasoll stod lutade i sanden. Barnen sprang i vågorna. Det var ljummet i luften men barnen badade ändå. En mamma sprang efter sitt barn i vattenbrynet, bar det upp på land. Kanske var det dags att äta, eller att packa och åka hem. Kanske skulle de gå till kiosken och köpa glass. Hur skulle deras värld förändras om de fick veta det jag försöker glömma. Hur skulle deras värld se ut om de fick veta vad som finns i världen. Jag är inte beredd att förändra allt genom att berätta för dem. Den som skulle göra det skulle förhoppningsvis inte ens bli trodd på.

Jag knackade på dörren till det gula radhuset. Jag hörde stoj och stim och skratt på baksidan. En kvinnoröst skrek till några barn att de skulle lugna ner sig i sin lek. Det luktar grillat hann jag precis tänka när ytterdörren på framsidan öppnades. Eriks blick studerade mig. Han hade på sig ett förkläde och han hade en grilltång i ena handen.

Ja? frågade han, kan jag hjälpa dig med nåt?

Är du okej? Mår du bra? frågade jag och Erik höll inne ett andetag och nickade. Han förstod att jag visste, att vi var två som vet. Han är inte längre ensam i världen.

Jag måste få fråga: sa han någonting till dig eller gjorde något annat du vill berätta? undrade jag.

Nej, svarade han, eller jo, han stal mitt fälgkors, inget mer. Jag nickade, Erik nickade och han stängde dörren. Jag såg på hans blick att han skulle börja glömma igen. Jag skulle göra detsamma. Att glömma är billigare än att minnas. Att glömma äter inte upp dig inifrån.

Signaturmelodi

Vi har hört “En polissak”, skriven av lyssnaren Karl och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed drar sig Creepypodden tillbaka från ditt köksfönster för den här gången. Men om två veckor, lika pålitligt som en klocka, är vi tillbaka och tittar in igen, i skydd av mörkret.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.