canadian online pharmacy https://canadianrxcenter.com

Avsnitt 74: Bland gamla böcker

Jag arbetar sedan några år tillbaka på universitetsbiblioteket i Lund. Det är en ståtlig byggnad på en höjd mitt i myllret av studenter på väg till och från föreläsningar och kaffestinna heldagsstudier. Institutionen som sådan grundades redan på 1600-talet men den nuvarande biblioteksbyggnaden kom till först 1907 och har byggts ut vid tre tillfällen. Nu består den av fem våningar med bibliotek, kontorsavdelningar och arkiv ovan jord. Sedan sträcker det sig ett antal plan under markytan, som hyser allt från flerhundraåriga kärleksbrev till reklamblad. Allt sparas och bevaras för framtiden. Huset har en märklig konstruktion som förvirrade mig i början när jag inledde tidiga morgonpass med att gå runt och tända belysningen i alla offentliga utrymmen. Jag tyckte att den dörr jag just gått igenom inte alls borde leda till den stora läsesal jag hamnat i och vissa dörrar som till synes ledde vidare kunde visa sig vara låsta även för personalen. Ibland kändes det som att huset lurade mig och det tog tid innan jag hittade en runda som inte ledde till långa omvägar.

En bra utgångspunkt för någon med bristande lokalsinne är trappuppgången med gallerhissen som leder till alla våningsplan. Den återfinns i en del som endast kan nås av någon med passerkort och går som en bärande ådra genom huset. På källarplanet ligger vaktmästeriet och personalentrén och allra högst upp personalrummet med en takterrass; däremellan våningsplan med arkiv. De andra vägar som leder till dessa platser blir på något vis omvägar för den som inte kan husets alla skrymslen, därför utgör trappuppgången en bra knutpunkt. Att åka gallerhissen upp till femte våningen kan dock ge en krypande obehagskänsla av nästan filmisk karaktär. Hissdörren öppnas manuellt och ytterligare en gallerdörr måste skjutas åt sidan och sedan stängas ordentligt för att hissen ska starta. Det tar ungefär en halv minut att ta sig de fem våningarna och hissen besvärar sig gnisslande och klagande uppåt inhyst i sin gallertub medan trappan slingrar sig runt den som en orm hela vägen. Under ett helgpass när den ordinarie personalen i regel inte arbetar kan färden upp till kaffemaskinen i personalrummet tyckas ödslig och ödesmättad. Jag blir plötsligt oerhört medveten om den lilla burens skenbara pålitlighet och det hinner passera många tankar på trettio sekunder. Eftersom trappan är så hög ger alla ljud upphov till olycksbådande ekon som tystnar först när hissen avstannat med ett högt klånkande läte.

Likt de flesta gamla byggnader rymmer universitetsbiblioteket sin egen långa historia. Och som med de flesta historier som skapas och formas på en plats, kan ingen längre säga vad som verkligen har hänt. Så blir det när tiden går. Det ni nu ska få höra berättar jag för att jag är övertygad om att tiden kommer få mig att börja tvivla på vad som verkligen hände. Det är väl på något vis både skoningslöst och något av det mest barmhärtiga med just tiden.

Jag arbetar varierande vardagar och helger. Helgpassen är ofta alldeles tillräckligt lugna och ger i regel möjlighet till större andrum och längre pratstunder med låntagare än de hektiska vardagarna. Det är också under helgerna som hobbyforskarna dyker upp. De där gubbarna, och i undantagsfall tanterna, som fokuserar sina intresseområden till trådsmala ämneskategorier och vill låna titlar som ”Gnosjö – då och nu” eller ”Virserum – en bygd i förändring”. De flesta uppskattar en pratstund och har som så många äldre, inget emot att dela med sig av sina egna erfarenheter av en plats eller en händelse. Det var under ett sådant samtal jag fick höra talas om mannen som gått ner sig i hisschaktet.

Det var en så där riktigt skånebitter söndag i början av december som en av våra mer rutinerade låntagare kom in för att beställa fram en 1800-talstidskrift jag gissar att ytterst få har hört talas om. Det var en förhållandevis lugn eftermiddag och min kollega och jag hade just konstaterat att en av handikapphissarna mellan första och andra plan i utlåningshallen betedde sig märkligt. Jag antar att gubben hörde vårt samtal och såg en möjlig ingång till en berättelse som jag sammanfattat minns ungefär så här. Under sextiotalet hade det i arkiven på UB arbetat en man som varit med och infört ett mer effektivt system i förteckningen av nya arkiv. Han hade levt för sitt arbete och det var väl således, med vår smått excentriske berättares egna ord, inte mer än rätt att han skulle dö där heller. Tydligen visste ingen riktigt vad som hänt men han hade hur som helst stannat kvar sent en kväll för att följande morgon hittas längst ner i ett hisschakt någonstans i byggnaden med bruten nacke. Gubben tystnade och sneglade på oss för en reaktion. Vi hummade artigt som det förväntas av åhörare till en sådan sällsam men ändå ganska poänglös historia och återgick sedan till arbetet.

På söndagar stänger biblioteket klockan tre men det är sällan jag kommer därifrån då. Det är ofta en del arbete som behöver slutföras och jag tycker inte om att lämna sysslor ofärdiga. När väktaren tagit sin runda och slängt ut eventuella dagdrömmare, brukar jag därför stanna kvar en stund. Så även denna söndag. Jag tog adjö av min kollega och rätade upp bokraderna på beställningshyllan innan jag tog dörren ut till trappuppgången och gallerhissen för att åka upp till femte våningen där resterna av en rulltårta från senaste personalmötet väntade på att ätas upp. Hur det nu var övertogs mina tankar på bakverk av en inre bild på den olycksalige arkivarien som för femtio år sedan stått där jag stod nu på väg till ett av arkiven på tredje eller fjärde våningen. Jag föreställde mig honom inte helt olik mig själv. Möjligen äldre än mina trettio men med lika slätstruken skjorta och uppsyn. Någon som inte hade något emot interaktioner men som trivdes allra bäst i ensamarbetet. Så fängslad hann jag bli av mina egna fantasier att jag blev närmast förvånad när hissvajern plötsligt slog i sin upphissande anordning och det välbekanta ”klånkande” ljudet förkunnade att jag befann mig på femte våningen. Jag sköt upp gallerdörren och lämnade den yttre hissdörren öppen för att underlätta för mig själv när jag skulle ner igen med händerna fulla av kaffe och bakverk. Jag minns att jag tänkte att det inte gjorde något att jag ockuperade hissen då jag ändå var ensam kvar i byggnaden. En ljussensor tände långsamt belysningen i personalrummet. Utanför fönstret låg takterrassen i snöfri vinterdvala. De kala träden beboddes av ilskna kajor som slogs om utrymmet på grenarna. Rulltårtan stod som utlovat i ett av kylskåpen och jag tog den stora biten som var kvar, fyllde på mitt kaffe och begav mig tillbaka till hissen för att åka ner till vaktmästeriet där jag hade lämnat en bokvagn som skulle registreras.

Väl i trappuppgången blev jag dock stående med rulltårta och kaffekopp i händerna. Den yttre hissdörren var stängd och hissen borta. Först blev jag så förbryllad att jag i någon slags rådvillhet tog en alldeles för stor tugga av rulltårtan, fortfarande med blicken fäst på det tomma hisschaktet. Den känslan övergick snart i rädsla och jag blev oförmögen att hålla kvar rulltårtan i munnen. Jag hostade och spottade ut den över det kala stengolvet och blev stående i det ekande ljudet av mina egna hostningar. Sedan blev jag irriterad. Irriterad över att jag blivit rädd, irriterad över att jag gått miste om min välförtjänta belöning efter dagens arbetspass och irriterad över att hissen försvunnit och lämnat mig där. Ta trapporna, din åsna, sade jag för mig själv. Jag stod kvar en stund medan irritationen pulserade i bröstet, sedan tryckte jag på hissknappen och använde väntetiden till att sopa upp rulltårtsresterna från golvet.

Hissen hördes avlägset, en ljudmatta som sakta växte sig starkare, nästan påträngande, för att lika plötsligt tystna när hissen stannade framför mig med ett ”klånk”. Jag gick in, sköt igen dörren efter mig och höll varsamt i kaffekoppen när hissen med en skakning begav sig neråt. Min hjärna försökte bearbeta de senaste minuternas egendomliga skeenden. Ofrivilligt tillät jag en rädsla komma krypande till ljudet av det monotona gnisslet som ekade mellan väggarna… ett gnissel som plötsligt avstannade. Hissen saktade ner. Hur var det ens möjligt? Det gick en rysning genom hela min kropp. Plötsligt insåg jag hur kallt det var. Jag omgärdades av en kyla jag aldrig upplevt innan och försökte skakande ta en klunk av kaffet som även det blivit iskallt.

Jag lyssnade med fasa till hur ljuden från hissen som tidigare utgjorts av en fyllig matta plötsligt gick att urskönja ett och ett. Där var gnisslandet, vajerns vibrationer, maskinens surrande som långsamt stannade av. I en halvminut blev allt helt tyst. Det enda jag hörde var mitt eget hjärta som tycktes försöka tränga ut ur mitt huvud. Så bröts tystnaden av fotsteg. Jag kunde inte avgöra om de närmade sig eller var på väg bort. Jag koncentrerade mig på stegen för att utröna var de kom ifrån men det gick inte. De fyllde hela trappuppgången. Jag ville ropa något men förmådde inte få fram ett ord. Hade jag inte varit så halvt skrämd från vettet hade jag kanske försökt se det komiska i min förmodligen ganska patetiska uppsyn när vem det nu var som gick där utanför skulle se mig. Kaffekoppen skakade och droppar skvätte ner på hissgolvet. Där stod jag och darrade i en gallerbur mellan två våningar. Som ett… ja, infångat djur. Först då såg jag vilka våningar det var – tredje och fjärde. Hade inte hissen färdats längre än så innan den stannat? Nog hade den det, ändå kunde jag se de nedsläckta arkivrummen på fjärde våningen och hade jag hukat mig hade jag sett de nästan identiska hyllorna på tredje.

Med ens visste jag att han stod där. Jag behövde inte se honom för att vara helt säker på att han betraktade mig. Att bli betraktad är en så stark intuitiv vetskap. Känslan så påtaglig att den inte går att avfärda som enbart ängslighet. Rädslan odlade frågor som kändes helt avgörande just då. Hur såg han ut där han stod? Vilken färg hade han på skjortan? Bar han glasögon eller hade han tappat dem i fallet? Var han en spegelbild av mig om tjugo år? Där och då fick jag impulsen till något av det mest enfaldiga jag gjort. Jag vet inte om det var min tidigare föreställning om honom som någon jag skulle kunna identifiera mig med men jag hörde plötsligt min röst eka mellan väggarna: ”Hur gick det till?”

Mina ord följdes av tystnad och i mitt huvud den något sena självinsikten att jag betedde mig idiotiskt. Fortsatt tyst. Instinktivt tryckte jag läpparna hårt mot varandra och lyssnade till den intensiva andningen från min näsa. Det gick en evighet. Så plötsligt drog maskineriet igång och hissen vibrerade. Den började först åka neråt för att lika tvärt stanna och efter en stunds betänketid till min fasa åka uppåt. Ljudet från hissens maskineri trängde sig in i mitt huvud men jag kan svära på att jag ändå hörde steg som följde hissen hela vägen upp. Trots att jag inte såg någon i trappuppgången vet jag att fotstegen följde mig upp. När så hissen åter var på femte våningen och maskinljuden avtagit stod jag kvar och väntade. Väntade på att hissdörrarna våldsamt skulle slås upp. Väntade på att hissen handlöst skulle falla neråt. På att jag skulle vakna upp ur denna vedervärdiga sömn med huvudet vilande mot en bok. Jag kan inte säga hur länge jag stod där i gallerburen och inväntade ett öde som aldrig fångade mig, men till slut sköt jag försiktigt upp dörren, tog ett osäkert steg ut ur min fångenskap och ställde koppen med det kalla kaffet på golvet i utrymmet utanför personalrummet, bredvid högen av mosad rulltårta. Jag stängde hissdörren och tog trapporna hela vägen ner till vaktmästeriet där jag med min rock i handen och ryggen blöt av svett begav mig ut i vintermörkret där allt var helt tyst. Jag stannade precis utanför personalentrén och lät den kalla kvällsluften fylla mig. Det sista jag hörde bakom mig innan dörren stängdes var hissen som nådde första våningen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och nyss hörde vi lyssnaren Kristoffers berättelse “Hissen på Lunds universitetsbibliotek”. Den fungerar som inledning till ett avsnitt som tar steget in bland gamla boksamlingar och vad de betytt för sina gamla och nya ägare. För inte bara innehåller de gamla böckerna bara de berättelser som finns nedskrivna på sidorna, utan också sina egna historier: de om tiderna de genomlevt, platserna de varit på, och inte minst hur de kom till. En sådan berättelse, som jag själv alltid burit med mig, är den om Djävulsbibeln.

Den enorma boken – den väger hela 75 kilo – är en av de äldsta böckerna som finns i Sverige och förmodas vara den största bevarade från medeltiden. Codex Gigas, som den heter på latin, finns på Kungliga biblioteket i Stockholm, och har där funnits sedan svenska soldater rövade den med sig från Prag 1648. Den kom till på 1200-talet, i ett kloster i Böhmen. Sitt smeknamn, Djävulsbibeln, kommer från en stor illustration av hin håle själv i boken: med röda, krokiga naglar, sjukligt grönt ansikte och stirrande, tomma ögon. Teckningen har gett upphov till en hel del myter.

“Redan på medeltiden”, skriver Kungliga biblioteket på sin hemsida, “uppstod en legend om en munk i Podlažice som blev levande inmurad för sina synders skull. Genom att under en enda natt skriva världens största bok, försökte han friköpa sig från sin skuld. När han insåg att uppgiften var honom övermäktig, kallade han djävulen till hjälp. Den Onde bistod honom, fick sitt porträtt målat i boken och begärde munkens själ i gengäld. Munken blev räddad men någon ro fick han aldrig mer. Han vände sig till slut till den Heliga Jungfrun med bön om frälsning. Jungfrun räckte honom sin hjälpande hand, men botgöraren dog just i den stund då han skulle ha lösts från sitt kontrakt med djävulen.”

I Stockholms Spökhus, en bok om spökliga platser och blodig historia i Stockholm som jag flera gånger förut nämnt i denna podd, berättar författaren Stig Linnell om en annan historia som ska ha utspelat sig kring Djävulsbibeln. “Fram till 1878 förvarades Kungliga bibliotekets boksamlingar på Stockholms slott”, skriver Linnell och fortsätter: “Från den tiden berättas det om en vaktmästare, som råkade somna sent på eftermiddagen inne på biblioteket och inte vaknade förrän långt fram på natten. När han slog upp ögonen, fick han till sin fasa se att böckerna lämnat sina hyllor och svävade runt i rummet i en virvlande dans. Främst kom Djävulsbibeln snurrande och flaxande, med de andra böckerna efter sig. På morgonen fann man vaktmästaren darrande av skräck under ett bord. Det var omöjligt att lugna honom. Han förblev svagsint och fick tillbringa resten av sitt liv på dårhuset.”

I den här podden är det ju mest berättelser från er lyssnare och internet som hörs, men emellanåt har vi nöjet att få presentera en mer namnkunnig författare. Nu är det dags igen. De av er som lyssnat på P3 Series historia “De dödas röster”, som finns kvar att lyssna på om du har missat den, vet att Sveriges radio även förutom i Creepypodden gillar att berätta läskiga historier. Nu är det snart dags igen, i och med serien “Himmelsberg”. Den handlar om några elever i den lilla orten Himmelsberg i skogarna nordväst om Uppsala. Tillsammans ska de driva skolans podd i några veckor, och en av dem föreslår att de ska forska lite i de spökhistorier som omgärdar skolan. När de börjar nysta i skolans historia blir de motvilligt engagerade. Arbetet med podden leder dem fram till en mörk hemlighet.

En av de som varit med och skrivit “Himmelsberg”, som finns att lyssna på via sverigesradio.se eller din poddapp, är författaren och krönikören Linda Skugge. För att fira denna nya serie har hon skrivit en historia alldeles särskilt för oss, som hon nu ska läsa för oss. Hon kallar den “Den gula tapeten”.

Jag heter Charlotte efter mammas favoritförfattare Charlotte Perkins Gilman som skrev feministklassikern The Yellow Wallpaper. Innan det jag nu ska berätta hände hade jag inte läst den. Inte någon av mammas andra favoriter heller. Det blir ju ofta så att man skaffar sig helt egna intressen och livsval som ligger en bit bort från sina föräldrars och jag tror att det var därför jag valde att plugga till idrottslärare.

Mamma försvann under oklara omständigheter under en helg i stugan på landet för lite över fem år sedan och nu har jag fått henne dödförklarad. Om någon försvunnit kan en ansökan lämnas in tidigast fem år efter försvinnandet.

”Din ansökan om dödförklaring av din mor Freja Kvist är nu godkänd.” När beskedet kom kändes det ändå inte bra trots att jag själv ansökt om det, men det fanns ingen tvekan om att mamma var död för vi brukade ha daglig kontakt via telefon eller mejl. Att mamma frivilligt bara skulle ge sig av utan att säga något till mig fanns inte på kartan.

Det fanns ingen pappa, inga syskon att dela sorgen med. Ensamheten var så stor att allt bara hisnade, det kändes som ett stort svart hål av sorg.

Sedan mamma försvann har hennes stuga stått orörd men nu hade jag fått ett ryck och bestämt mig för att åka dit och kasta allt för att sedan sälja huset.

Jag hade aldrig tagit mig tiden att åka och hälsa på mamma i stugan vilket jag så klart ångrade nu. Mamma var där ute så ofta hon kunde och berättade att hon hade renoverat allt varsamt och gjort ett bibliotek i sovrummet där hon förvarade alla sina böcker. Hon hade alltid drömt om ett eget bibliotek.

På bussresan dit gjorde jag något så korkat som att lyssna på Creepypodden och ett avsnitt som hette I trappan som handlade om en man som bodde ensam i en villa efter att hans tjej gjort slut och han fick besök av en perukklädd kvinna som hade ett så otäckt barnsligt leende och dessutom formade hon händerna till klor på varsin sida om huvudet och sa: ”Jag är saken från hallen.” Det var hon som gjorde nattliga besök hos mannen när han sov.

Jag blev så klart helt uppskrämd och skärrad och när jag klivit av bussen för att gå den omkring två kilometer långa skogsstigen till stugan såg jag mig hela tiden om efter den där kvinnan med peruken som var som ett jättestort barn, hon som hade format händerna till klor i luften intill öronen.

Men jag visste att det var himla korkat av mig för OM något otäckt verkligen skulle hända vore det ju inte så att just HON skulle dyka upp från ingenstans. Dessutom fanns det inga grannar att tala om. Mamma hade så nöjt sagt att det var hela fem kilometer till närmaste granne.

Mamma hade nog alltid varit något av en enstöring, och ju äldre hon blev desto mer sökte hon sig till sina älskade böcker. Hon kunde sitta i timmar och läsa och var ofta svår att nå medan hon läste. Hon sögs verkligen in i böckernas värld. Det var något jag brukade avundas eftersom jag själv hade svårt att hamna i det där tillståndet av flow. Möjligen kunde jag känna något liknande när jag var ute och sprang.

Mobilens gps sa att jag snart var framme och jag ryckte fortfarande till av minsta lilla ljud. För att lugna ner mitt bultande hjärta började jag se mig omkring och det kändes bra att insupa den miljö som jag vet att mamma hade tyckt så mycket om. Nästan högtidligt tog jag in allt: alarna nere vid strandbrynet, den stora eken som var full med svarta kråkor, de täta ormbunkarna som vajade i vinden, den gamla hammocken med stoppning av solblekt rosa galon som en gång i tiden varit röd.

Huset låg intill en övergiven hästhage med ett stort ett stort emaljbadkar, en lika övergiven hästtrailer stod och rostade en bit bort.

På det hela taget var det mycket som kändes övergivet med den här platsen. Jag som var raka motsatsen till mamma när det kom till sociala kontakter kunde inte riktigt se charmen med att bo så här avsides. Själv skulle jag välja en plats med lite mer liv och rörelse.
Men mamma sa alltid att den här platsen kändes som kärlek vid första ögonkastet, och att hon hade knackat på och lagt handpenningen (det var alltså inte så mycket med tanke på husets skick) på köksbordet varpå ägaren snabbt tog den och köpet var ett faktum.

Jag öppnade dörren och den välbekanta doften av damm, fukt och öppen spis slog emot mig, välbekant för att alla sommarstugor hade samma sorts doft. Sedan satte jag omedelbart igång med att gå igenom mammas byrålådor i hallen och tog ett ganska snabbt beslut att kasta allt. Jag log lite tårögt åt hur prydligt mamma hade haft det, hur fint och rent allt var. Inget som hängde på halv stång som det brukade i gamla sommarhus.

Efter att sedan ha tömt kökslådorna och skåpen och stoppat allt i sopsäckar gjorde jag upp en brasa i det lilla vardagsrummet och satte mig för att äta den matsäck jag hade packat med. Då kände jag hur trött jag var och bestämde mig för att ta hand om övervåningen morgonen därpå.

Jag gjorde iordning mig för natten och gick in i det lilla sovrummet, det som hade varit mammas bibliotek. Dess tapeter var solgula och föreställde ett lövverk av ljusgröna och guldfärgade löv som långsamt växte och sträckte sig mot fönstret. Mamma hade verkligen varit duktig på att göra det trivsamt, tänkte jag.

Som alltid när jag ska sova på nya ställen hade jag svårt att somna och jag kunde inte låta bli att tänka på kvinnan från Creepypodden jag hört på bussresan. Lite illa till mods somnade jag till slut ändå. Som man alltid gör.

Någon gång under de tidiga morgontimmarna vaknade jag av att något föll ner på mig. Jag for upp som ett skott och såg att det bara var en bok som ramlat ner från bokhyllan ovanför sängen. Jag pustade ut. Lustigt nog var det just The Yellow Wallpaper, mammas absoluta favoritbok och vars författare var min namne. Boken var helt sönderläst och hundörad.

När jag tände lampan upptäckte jag att den tidigare så fina och starkt gula tapeten nu var gammal, solblekt och sliten, på sina ställen hängde den i långa remsor. Tapeterna hade flagnat, eller slitits ner av någon och långa revor låg längs golvlisterna.

Då hörde jag det. Väsningar. Det lät som andetag. Och de kom från tapeten.

Väggarna var fördärvade av långa rispor och klösmärken.

Då kom väsandet igen. Jag pressade örat mot väggen och andades in den kvalmiga doften av damm. Var det verkligen andetag? Det var så långt mellan dem att jag undrade hur någon kunde andas så sällan men ändå vara vid liv.

Obestämda skuggor svepte över tapeten och något som liknade svindel passerade genom mig. Allt kändes främmande och fientligt och farligt. Jag steg upp ur sängen och rusade mot dörren men det var som om jag fångades upp av något, någon sorts osynlig barriär för jag kastades bestämt tillbaka in i rummet – mot tapeten.

Mönstret rörde på sig, det liksom levde. Längs de vajande grenarna slingrade sig rosettformade vita blommor som fällde sina kronblad på golvet. Jag vadade i de vita blommorna och svepte med handen över tapeten. Jag fastnade med blicken på ett särskilt ställe där blommorna blev till bilder och plötsligt såg jag mig själv som liten: tillsammans med mamma när hon brukade läsa godnattsaga för mig, mamma och jag under ett paraply i London och vi skrattade och skrattade, mamma och jag på en skidresa där hon vrickade foten och jag fick en livslång kärlek till skidåkning.

Och här kan jag inte längre förklara vad som sedan hände men det var som om rösterna i tapeten styrde mig och jag låste inte bara sovrumsdörren, utan kastade även ut nyckeln genom fönstret. Jag kände mig märkvärdigt dragen till tapeten och tog ytterligare ett steg närmare väggen. Väsandet lät som röster som talade inifrån tapeten och de kom med motstridiga uppgifter.

En röst sa till mig att jag skulle akta mig för hon som brukar komma ut ur tapeten och krypa omkring ute i trädgården. En annan sa att jag måste komma in till henne, att hon väntade på mig, att hon längtade efter mig.

Det var som om jag fick svårt att ens formulera en enda tanke och det jag ville, det enda kroppen strävade efter var att kliva in i tapeten och grenmönstret delade sig och hela världen blev gul och så vacker att det gjorde ont.

Om inte den där fågelskådaren hade befunnit sig i området vet jag inte hur det hade slutat. Han sa att han hade hört storlommen om och om igen och sa: ”Lommen förebådar alltid fara.” Dessutom hade han hört märkliga ljud inifrån huset i form av dunsar men eftersom ingen öppnade när han knackat på en lång stund bestämde han sig för att slå in ytterdörren. Sedan följde han ljudet upp till sovrummet som också var låst så den dörren blev han också tvungen att slå in.

Han fann mig liggande på golvet, rivande och bitande i tapeten. Överallt fanns stora klösmärken på väggarna, mina fingertoppar var blodiga.

Så fort jag kom hem till min egen lägenhet la jag ut huset till försäljning och som tur är gick det fort att sälja. Jag återhämtade mig någorlunda snabbt, jag skyllde på att jag förmodligen hade ätit något jag inte tålde och visst kunde sorg sätta griller i skallen på en? Hur som helst kom jag in i vardagslunken och studierna igen och jag försökte att inte tänka på den där natten i huset och det gick rätt bra tills den där dagen då jag hittade boken.

Mammas exemplar av The Yellow Wallpaper.

Jag måste ha råkat ta med mig den i tumultet som uppstod den där morgonen när fågelskådaren hittade mig och jag hade haft fullt sjå att få honom att tro att allt var i sin ordning och att jag bara hade haft en mardröm.

Jag vet inte vad det var som fick mig att läsa boken, jag hade ju aldrig tidigare varit intresserad av mammas böcker. Nu i efterhand vet jag inte om det hade varit bättre om jag aldrig hade läst boken utan bara kastat den.

Allt fanns där. Huset på landet. Ett rum med gula tapeter. En kvinna som såg mönster i tapeterna, mönster som talade till henne, till och med den låsta dörren och nyckeln som kastades ut genom fönstret och den där kvinnan som brukade komma ut ur tapeten och så otäckt krypa omkring ute i trädgården.

Det träffade mig som ett slag i magen: tänk om mamma fanns där inne i tapeten i huset, att hon var en av rösterna som hade talat till mig den där natten, att hon satt fast där inne och inte alls var död och skulle kunna räddas på något sätt?

Jag ringde omedelbart till de nya ägarna och försökte låta så lugn som möjlig på rösten när jag förklarade att jag skulle behöva komma och hälsa på, att jag råkat glömma en sak i huset.

Jag var varmt välkommen, sa de. Det var bara det att de hade rivit huset och var i färd med att bygga ett nytt.

Sedan dess har jag inte kunnat släppa tanken på att det verkligen var min mamma som hade talat till mig inifrån den gula tapeten och att hon nu aldrig skulle gå att rädda.

Jag kan inte prata om det här med någon, för vem skulle tro mig?

Ni hörde Linda Skugge läsa sin historia “Den gula tapeten”.

En gång för inte så länge sedan var jag och jobbade på Kristinegymnasiet i Falun. Jag hade blivit ditbjuden av en lärare som hette Kristina, och eftersom vi hade en stund ledigt innan det var dags för mig att göra mitt jobb – en föreläsning för eleverna om källkritik på sociala medier – sade hon att hon skulle visa mig någonting. Hon tog mig hemlighetsfullt uppför de många trapporna i den gamla byggnaden, ledde mig in genom flera stängda dörrar, och så till slut stod vi där: i skolans gamla bibliotek. Uppe på vinden, i ett fönsterlöst rum med högt i tak, var det böcker från golv till tak. Det var gamla böcker, berättade Kristina, eftersom de hade övertagits från den gamla gymnasieskolan i Falun när den lade ner. När jag började titta i hyllorna insåg jag att hon inte hade överdrivit. Det fanns stora, fantasirika kartböcker från 1600-talet där, gotiska volymer med mycket liten text med små signaturer på försättsbladet, och gamla läxor som elever lämnat in, elever som nu måste ha dött för länge sedan. I en hylla låg någonting täckt av en filt, och när Kristina drog av filten drog jag efter andan. Under fanns ett huvud: en mumies skalle, händer och fötter, saker skolan hade fått av en rik donator som själv på något sätt fått tag i dem under hans resor. Det var bisarrt men uppslukande: här uppe, gömt på vinden, fanns dessa skatter gömda på en helt vanlig gymnasieskola.

Så är det ju ofta med bibliotek: de rymmer så mycket mer än bara sina böcker. De rymmer historier. Och det sista vi ska höra i detta avsnitt är en berättelse om just ett sådant bibliotek, en plats som gömmer mer än ögat ser. Berättelsen är skriven av Jacob Healey, publicerad på Reddits Nosleepforum, och den läses av Ludvig Josephson. Den heter: “Någonting hände för 63 år sedan, och det har förföljt mig ända sedan dess. Jag har inte berättat om det för någon, förrän nu.”

Nu kan jag inte blunda för det längre. Jag har blivit gammal.

De senaste åren har jag tröstat mig själv genom att på rutin säga att jag är nyss fyllda 70, men matten håller inte längre. Idag fyller jag 75, och jösses vad åren går.

Jag skriver inte detta för att ni ska gratta. Det finns ingenting jag vill fira idag. Jag är glad att ha fått vara med så länge, såklart, men ju mer åren går, desto mindre finns det att leva för. Jag har ont i kroppen, mina barn har flyttat långt bort, och till vänster om mig i sängen har det varit tomt i snart åtta månader. I nästa val ska jag försöka rösta bort idioterna som styr, men sedan vet jag inte vad jag har att leva för.

Så bespara mig era “grattis på födelsedagen” och lyckönskningar, är ni vänliga. Jag skriver bara detta för att det finns en historia att berätta, en som jag aldrig delat med mig av förut. Förut lät jag bli att dela med mig av den för att den lät dum, eller kanske för att ingen ändå skulle tro mig. Men så har jag på senare år insett att självbedrägeri gör ont, och att det smärtar allt mer ju äldre man blir. Om jag ska vara fullständigt ärlig, och det vill jag ju, är det alltså dags att erkänna: anledningen att jag inte berättat om detta för något är för att det hela skrämmer livet ur mig.

Men livet betyder ju inte längre så mycket, så lyssna nu.

Det var på femtiotalet i Maine, i USA. Jag var en liten pojke, nio år gammal, småväxt och ensam. En enda vän hade jag, och rätt som det var var hans familj tvungen att flytta. De försvann för alltid, och jag stod inför det som säkerligen skulle bli mitt livs värsta sommar.

Pappa var borta sedan länge och mamma krävde mest hjälp med hushållsarbetet, så hemma var det sällan särskilt roligt att vara. Efter viss tvekan bestämde jag mig för att biblioteket var det minst dåliga alternativet. Det var nu inget vidare stort eller välsorterat bibliotek, särskilt när det kom till barnböckerna, men innanför dess väggar fanns iallafall inga sopor som skulle tömmas, ingen tjatig mamma och kanske viktigast av allt: inga andra barn jag förväntades bli kompis med. Jag var den enda ungen i grannskapet som hade så låg social status att det var acceptabelt att hänga bland böckerna hela sommaren, och det var okej med mig.

Den första hälften av sommaren var värre än jag trodde den skulle bli. Jag sov till tio, gjorde de hushållssysslor jag förväntades göra, och cyklade sedan på min skraltiga ursäkt till cykel iväg till bibblan. Väl där delade jag upp min tid mellan att oavsiktligt reta gallfeber på åldringarna och att avsiktligt göra det. En gång avbröt en gammal tant mitt klickande med tungan med ett framväst “håll käften, ungjävel”, vilket var första gången jag hörde en gamling svära. Ingen stor grej kanske, men det är bara för att du inte var barn på 50-talet.

De trista dagarna blev till trista veckor. Det var när jag faktiskt till och med hade börjat sakna skolan som jag upptäckte källaren. Jag hade kunnat svära på att jag hade utforskat varenda centimeter av det där biblioteket, men en dag, i ett litet hörn bakom hyllorna med utländsk litteratur, snubblade jag över en liten dörr i trä som jag aldrig hade sett förut. Det var där allt började.

Dörren var i ekträ, såg äldre ut än väggarna omkring den, och saknade fönster. Dörrknoppen var i svart metall och den såg uråldrig ut, som hämtad ur ett historiskt museum. På dörrknoppen fanns ett inetsat fotspår. Jag fick omedelbart känslan av att dörren rymde någonting spännande, någonting förbjudet, och sannolikt därför det mest intressanta jag skulle få se på hela sommaren. Jag vände mig om några gånger, försäkrade mig om att ingen var i närheten, kände på dörren och upptäckte att den var olåst, och gled sedan in och stängde tyst dörren bakom mig.

Där inne fanns kolmörker och ingenting annat. Jag gick några försiktiga steg framåt och stannade upp, lite skakad av det totala mörkret jag uppslukats av. Jag sträckte ut armarna och svepte dem runt omkring mig för att hitta en vägg eller någonting att hålla i mig, och kände någonting som hängde ner från taket slå till ena handen. Jag tog tag i det, och drog i det.

Med ett klick tändes en taklampa, som snöret gick till. Det blev ljust, och jag bländades. När mina ögon hade vant sig såg jag att jag stod på en liten, dammig trappavsats, utifrån vilken en spiraltrappa ledde ned som inte såg ut att ha sett dagens ljus på flera decennier. Den var byggd i trä, och såg ut att kunna kollapsa när som helst. Glödlampan som hängde och dinglade i taket var den enda ljuskällan i rummet, och den var så svag att mörkret var kompakt nere där trappan slutade.

Jag var inte helt säker på att det här var en plats man borde vistas på. Trappan, vad det nu var, såg inte ut att höra hemma i ett bibliotek i en liten stad. Det var som om jag hade hamnat i en helt annan byggnad. Men för en nioåring som haft det urtråkigt i veckor var det ändå oemotståndligt att utforska platsen. Jag kunde inte låta ett sådant mysterium ligga olöst. I efterhand önskar jag naturligtvis att jag hade gjort allt annat än det. “Du besparar dig själv många sömnlösa nätter om du vänder om du”, hade jag sagt till mig själv om jag bara kunde. Men frågan är om jag ens hade lyssnat. Istället för att vända om och fortsätta försöka roa mig bland böckerna tog jag tag i trappräcket, såg mig noggrant för så att trappan höll, och klev nerför den.

Träet i trappräcket hade torkat, spruckit och var fullt av stickor. Jag släppte taget nästan på en gång, och försökte istället hålla balansen i den vingliga trappan genom att sträcka ut händerna. Den var lång, eller kändes åtminstone så, och det svaga ljuset i taket lämnade mig med bultande hjärta i halvdunklet. Barn känner bättre än många andra av när någonting är fel, tror jag. De struntar bara ibland i det.

När jag till slut satte foten i vad som kändes som cementgolv hade lampan i taket längst upp förvandlats till en liten ljuspunkt långt bort. Men nu fanns det en ny ljuskälla, och den kommer jag aldrig glömma. Framför mig tronade en hög, massiv dörr i djupröd färg. Bakom dörren var någonting tänt, och det syntes i springorna runt dörren: en illavarslande, tunn rektangel av skumt ljus. För andra gången drog jag ett djupt andetag och öppnade en dörr jag borde ha låtit förbli stängd.

Det var så ljust inne i rummet att jag bländades igen. När jag hade vant mig, och kunde se igen, tappade jag andan.

Det var ett till bibliotek. Det mest perfekta biblioteket jag kunde föreställa mig.

Jag hade tappat hakan, och den bara hängde när jag klev in i rummet och såg mig omkring. Det var så vackert, och till synes skräddarsytt efter mina intressen. Bokhyllorna var fullpackade av färgglada böcker, de två fåtöljerna mitt i rummet såg ut att vara de bekvämaste man kunde sitta i, och över rummet låg en doft – en doft jag aldrig kommer kunna göra rättvisa i en beskrivning. En blandning mellan citron och tallskog. Jag har aldrig känt en sådan doft, varken före eller efter. Inte en enda gång under mina 75 år i livet.

Vad var detta för bibliotek? Varför hade jag aldrig hört talas om, och varför var det ingen annan här? Dessa frågor borde jag ha ställt mig, men jag var för uppfylld av rummets härlighet. Jag såg mig omkring, försökte ta in allt, och insåg att jag inte skulle behöva gå uttråkad någonsin mer.

Det tog tre år. Det visade sig att jag inte hade bannlyst uttråkningen från mitt liv, bara att den hade gömt sig en stund. Dagen jag fyllde 12, vilket är 63 år sedan på dagen, förändrades allt igen.

Under de tre åren som gått hade jag besökt källarrummet så ofta jag kunde – ofta flera gånger i veckan. Jag såg aldrig någon annan där nere, men var ändå aldrig misstänksam mot rummet. Jag tog aldrig med en bok därifrån, utan lät dem tillhöra rummet: lade dem ifrån mig när jag gick och tog upp läsningen där jag hade lämnat den när jag återvände. Jag satt alltid i den lila, djupa fåtöljen, och lämnade alltid den andra mittemot tom. Jag såg den lila som min, och den andra som – ja, jag visste ju inte, och kunde knappast formulera tanken varken då eller nu. Men att fåtöljen i alla fall inte var min, det var jag fullt medveten om.

Dagen då jag fyllde 12 kom jag lite senare än vanligt. Mamma hade bjudit in några klasskamrater och kusiner för att fira mig, vilket jag tyckte var påfrestande snarare än fint. Helst av allt ville jag tillbringa min födelsedag, precis som alla andra dagar, med att sitta i källarrummet i den underbara doften och läsa. Till slut, när gästerna gått hem, fick jag slinka iväg och jag hann fram till biblioteket en kvart innan dess stängningsdags. Det gjorde detsamma, de tittade aldrig där nere innan de stängde. Jag hade all tid i världen på mig. Denna kväll såg jag fram emot att läsa de sista kapitlen i en fantastisk äventyrsbok med riddare, svärd, drakar och allt sådant. Det var inte förrän jag läst den sista sidan och slagit igen boken som jag insåg att någonting hade hänt med doften.

Den tidigare så behagliga blandningen av citron och barrträd hade surnat. Jag satt stilla i ett ögonblick, plötsligt rubbad i min trygghet. Rent objektivt hade den inte förändras, jag kände igen dess balans. Den hade bara förändrats i näsan, i hur den mottogs av min hjärna, och jag gillade den inte längre. Det var som om näsan utsatts för en synvilla: tittar man ur det här perspektivet liknar det en ung kvinna vänd bortåt, men tittar man ur detta perspektiv är det istället en gammal tant som stirrar på dig. Förstår ni hur jag menar? Har man väl sett tanten går det inte att få tillbaka den unga kvinnan, och här hade jag upptäckt doftens sura undertoner. Någonting hade gått sönder, och skulle inte gå att laga igen.

För första gången tyckte jag mig också kunna spåra odören till en specifik plats. Med viss tvekan ställde jag mig upp och vädrade i luften. Som en orolig hund följde jag lukten till ett hörn i en bokhylla, som såg helt vanlig ut. Men så upptäckte jag en bokrygg som skiljde sig från de andra: en stor, läderinbunden volym med ett fotavtryck längst upp i ryggen. Det var den som spred doften. Jag öppnade den, och möttes av en mening på första sidan, skriven i lysande rött bläck:

Vila dina sorger, min vän, och lämna dem där de ligger.

Jag stirrade på meningen, som om den förtrollat mig, och började dra mig tillbaka till min fåtölj. Jag bläddrade, hittade en tom sida, men kände doften växa sig starkare. Ännu en sida var blank, men kom med förstärkt doft. Jag höll tillbaka en kräkreflex, och bläddrade vidare. När jag nästan hade kommit fram till fåtöljerna vände jag ytterligare en sida, och såg i samma röda bläck någonting jag aldrig hade kunnat förvänta mig: mitt eget namn. Jag tappade boken och innan den dunsade i golvet hade jag vänt mig om för att fly ut genom dörren, men frös till då jag såg någonting i ögonvrån. Mitt hjärta stannade.

Den tomma fåtöljen var inte tom längre.

En gammal man i kostym satt där, med ena benet över det andra, och betraktade mig forskande med sina grå ögon och ett litet leende på läpparna. Jag skrek till, tog ett steg tillbaka, snubblade och föll. Jag slog mig i svanskotan och skulle senare ha ont i den i flera veckor, men märkte det inte då. Jag bara stirrade på honom, kände pulsen slå så att det gjorde ont i bröstet, och fick till slut ur mig: “Vem är du?”

Mannen skrattade till lite, ställde sig upp och hjälpte mig att resa på mig. Han ledde mig fram till min fåtölj, och satte sig sedan igen. “Förlåt, det där var inte ett så bra sätt att presentera mig. Och doften, ja, den tar en stund att vänja sig vid.”

“Vem är du?”, upprepade jag.

“Inatt kommer du genomgå de svåraste stunderna hittills i ditt korta liv”, sade han. “Jag är här som en vän, för att erbjuda dig en beskyddande tillflyktsort i detta och alla andra stormar du har framför dig.”

Jag ville bara därifrån, men satt kvar. Jag frågade med darrande röst vad han pratade om.

“Din mor har dött, gossen min. Hon tog sitt eget liv i köket. Det är inte vackert, det måste jag erkänna.” Han sade det sista med tung röst, men också – om jag inte såg fel – en lekfullhet som glimtade till i ögat. “Nog vill du slippa den synen? Jag kan erbjuda dig en bättre, mindre olycklig väg.”

Mitt blod kallnade i ådrorna. Jag var förfärad, men trodde honom inte. “Vad vill du?”, frågade jag och försökte låta modigare än jag var. Han skrattade, ett djupt, hest skratt som verkade få hans ben att skaka.

“Jag vill bara vara din vän, käre du”, sade han. Sedan, när han verkade inse att det svaret var otillräckligt, utvecklade han sig. “Jag vill ta med dig på en resa. Jag gör ett viktigt arbete, och du kommer vara en duktig lärling. Och kanske, när jag är färdig” – här suckade han och förde handen genom sitt tunna, vita hår – ”kanske kan du bli min efterträdare.”

Jag ställde mig till slut upp och började försiktigt, utan att lämna mannen med blicken, dra mig tillbaka mot dörren. “Du är galen. Mamma lever”, sade jag. “Hon är inte död. Du ljuger.”

“Ja, gå och se själv, om du måste”, svarade han med en gest mot dörren. Jag slängde honom en föraktfull blick och slog upp den, och skulle precis slänga igen den bakom mig när jag hörde mannen säga mitt namn. Han sade det så tyst och mjukt, och jag hade kunnat strunta i honom. Ändå stannade jag upp och vände mig om.

“Du kommer ha det tufft, min vän. Om det någonsin blir för mycket, och då menar jag någonsin”, sade han och gjorde en gest mot den andra fåtöljen. “Då vet du var jag finns någonstans.”

Jag slängde igen dörren bakom mig och tog de knarrande trappstegen två i taget. Jag sprang ut ur biblioteket, klättrade upp på cykeln och flög hem. Ytterdörren stod vidöppen. Jag gick av cykeln, lät den falla ner på gräset, och närmade mig försiktigt huset. Gamlingen hade ljugit, det måste ha ha gjort. Ändå kände jag ögonen tåras. Hjärtat dunkade. Jag klev in och ropade på mamma. Ingen svarade, så jag vände mig mot köket.

Än i denna dag vet jag inte varför hon gjorde det.

I den där lilla staden har jag bott i hela mitt liv, fast jag har undvikit biblioteket sedan den dagen. En gång, när jag nästan hade hunnit bli 30, vågade jag mig tillbaka dit. Jag hade det bra på den tiden, och min rädsla hade nästan hunnit omvandlas till mjuk nyfikenhet. Där dörren till källaren en gång hade funnits såg jag nu bara en naken vägg. Jag frågade en bibliotekarie om vad som hade hänt med källaren, trots att jag redan visste vad hon skulle säga. Det fanns ingen källare, sade hon med en konstig blick. Det hade aldrig funnits en. Om hon mindes rätt hade staden till och med förbjudit byggandet av en källare i det området.

Sedan dess har jag också förföljts av den där doften, den surnade, söta lukten av citron och tallskog. Då och då, sedan min tolfte födelsedag, har den dykt upp utanför rummet med böckerna. När jag såg mamma i köket den där dagen, i ett bylte i en pöl av hennes eget blod, kände jag den. När en man som påstod sig vara min far dök upp utanför min dörr en dag, bad mig om pengar och misshandlade mig så svårt att jag nästan dog när jag nekade honom, då kände jag den också. När min fru fick missfall och det som skulle ha blivit vårt andra barn dog kände jag den. När vår äldsta son satte sig bakom ratten stupfull en natt och körde ihjäl sin flickvän kände jag den.

När min fru blev sjuk började den smyga sig på igen. Hon dog sent i fjol, och nu är jag ensam, för första gången på mer än femtio år. Nu känner jag doften varje dag, och den börjar kännas allt mer som en inbjudan.

För ett par månader sedan gick jag dit. Den lilla dörren av ek, med sin svarta dörrknopp, var där – precis där den hade varit när jag var liten. Jag har börjat gå förbi biblioteket på mina kvällspromenader, men jag har inte gått in igen. Ikväll kanske jag gör det. Jag är rädd för att dö, det kan jag inte förneka, men jag är kanske ännu mer rädd för att fortsätta leva. Den gamle mannen hade haft rätt. Mitt liv hade varit svårt, och nu tror jag inte det kommer bli lätt någonsin igen.

Vila dina sorger, min vän, och lämna dem där de ligger.

Han lovade mig trygghet. En tillflyktsort, sade han. Var det någonting han också skulle få rätt om? Det finns bara ett sätt att ta reda på det. För jag vet ju trots allt fortfarande var jag kan hitta honom.

Signaturmelodi

Du har hört “Någonting hände för 63 år sedan, och det har förföljt mig ända sedan dess. Jag har inte berättat om det för någon, förrän nu”, skriven av Jacob Healey och uppläst av Ludvig Josephson. Och med det är det dags för Creepypodden att stänga biblioteketet för idag, och mjukt skjutsa ut alla de kvardröjande besökarna. För inatt är biblioteket bokat av en annan låntagare… en som aldrig lämnar tillbaka det han lånar.

Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.