Avsnitt 84,5: Hos familjen

Jag sitter på en historia om en grej jag var med om när jag var ungefär åtta år. När jag och mina bröder var yngre sov vi ofta över hemma hos mormor och morfar. Där fick vi alltid vara uppe hur sent vi ville, förtära chips och läsk i – för en åttaåring – hutlösa mängder och kolla på filmkanaler som våra föräldrar inte hade.

Det lilla tvåvåningshus som mormor och morfar fortfarande bor i är byggt någon gång på 50-talet och ligger en bit utanför stan i en av landets största industristäder. På bottenplan ryms ett mysigt mindre kök, ett vardagsrum, en toalett och ett allrum. På övervåningen ryms morföräldrarnas sovrum, min mammas gamla rum, en toalett och ett rum som min morfar använder som lagringsutrymme för alla de prylar han har samlat på sig under alla sina år som egenföretagare. Där finns allt från gamla motorcykelhjälmar till såna där skyltdockor från 80-talet med ditritade sminkade feminina ansikten man kan hitta i second-hand-butiker i dag. Det rummet var en riktig guldgruva för ett barn som ännu inte hade fått sin leklust förstörd av tonårstidens känslokarate och vuxenlivets alla måsten.

Just den dagen som min berättelse handlar om hade jag och mina bröder lyckats knåpa ihop tillräckligt med pinaler för att leka att vi var hobbitar som skulle föra ringen till Mordor för att förgöra den. Det var sommar, så vi kunde vara utomhus länge utan att påverkas särskilt av det mörker som annars präglar Sveriges nätter under resten av årstiderna. När det var dags att kolla på film innan läggdags sprang vi upp till morfars prylrum och la tillbaka de grejer vi hade hittat tidigare under dagen. Jag minns att jag noterade att en av skyltdockorna som stod längst in i högen av prylar hade vänt sig mot dörröppningen, men att jag avfärdade det som att morfar eller mormor förmodligen hade plockat lite i rummet när vi var ute eller att jag förmodligen hade kommit ihåg skyldockans tidigare position fel.

Vi gick ner till vardagsrummet där de uppblåsbara bäddmadrasserna redan var fyllda med luft. Rummet luktade sourcream and onion-chips och dipp; vår mormor köpte alltid samma sorts chips till oss för att jag en gång har sagt att det är min favorit – när jag har sagt det minns jag inte, men det hör inte till den här berättelsen. När vi hade sett klart den film vi hade tänkt se den kvällen hade mormor och morfar redan gått och lagt sig. Min yngsta bror hade somnat och min andra bror frågade om vi skulle spela lite Gameboy. På den tiden behövde man en sladd mellan enheterna för att kunna spela med varandra, plus att skärmarna inte hade egen belysning; man var alltså tvungen att ha en extern ljuskälla för att se vad som hände på den lilla skärmen. Vi satt på grund av de tidigare nämnda omständigheterna nära varandra i lädersoffan vid en golvlampa och spelade spel in i nattens timmar.

Vi hörde en duns i trappen som gick till övervåningen. Vi ryckte på axlarna; trähus har en tendens att knaka när temperaturen ute förändras på natten, det hade jag lärt mig i skolan. Kort därefter hörde vi ett släpande ljud från trappen och misstänkte att det var morfar som hade gått ner för att gå på toa. Han kunde göra det ibland för att inte väcka mormor när han spolade toaletten på övervåningen. Han kunde också säga åt oss att det var dags att sova ibland när vi satt uppe riktigt sent. Därför hoppade vi snabbt i säng och släckte både TV och lampa.

Vi låg knäpptysta och lyssnade på hur det släpande ljudet rörde sig i hallen, förbi toaletten in i köket. Morfar måste vara törstig, tänkte jag. Men det släpande ljudet lät inte riktigt rätt, det var liksom som någon drog en stol med såna där bomullstussar på stolsfötterna för att inte repa golvet. Och nu lät det som om någon drog flera stolar häftigt i köket.

Jag kollade upp mot köket från där jag låg och det var då jag såg det. Skyltdockorna dansade över golvet i köket. En stod vid spisen som i en ryckig rytm rörde sig fram och tillbaka som om den lagade mat. En annan svepande vid kylskåpet med sin utsträckta arm i modemanér som om den tänkte öppna kylskåpet. Resten rörde sig på olika sätt genom köket. Det var som om de levde, fast i sina fixerade poser. Jag gömde mig under täcket och kunde inte förstå vad som hände.

Ni som någon gång har gömt er under ett täcke vet att det snabbt blir varmt och tillslut svårt att andas. Jag måste ha legat under täcket i en halvtimme tills jag bestämde mig för att se om jag bara hade inbillat mig allt. I en liten glipa sökte jag efter min bror som jag en stund innan hade spelat med. Min bror hade nyligen börjat tappa tänder och när jag tillslut såg honom hade en så förskräckt min att jag såg samtliga hål som de tappade tänderna lämnat efter sig i min brors mun. Jag såg tårar rinna ur hans hårt blundande ögon på hans röda hud – jag hade inte sett en människa så rädd förut. Jag öppnade min täckesglipa mer och kollade åt kökshållet.

Skyltdockorna stod vid kanten av min uppblåsbara bäddmadrass och stirrade tomt med sina tuschögon. Det var då som om världens alla hemska ljud spelades på högsta volym i mina öron samtidigt – ungefär som om en hel porslinsservis kraschade i golvet.

Sen vaknade jag nästa morgon av att mormor gick upp för att laga frukost. Min bror mindes ingenting av händelsen och min yngsta bror hade sovit så djupt att han inte hade upplevt något av nattens händelser alls. Jag valde att inte berätta för mormor och morfar, men jag passade på att kolla i morfars prylrum innan jag och mina bröder fick skjuts hem. Där stod skyltdockorna på samma plats, längst bak i högen av prylar, precis som dagen innan. Jag kan i dag inte förklara det jag minns, förmodligen hade jag somnat efter att vi hade lagt oss efter att ha hört det som antagligen var ljudet av morfar som gick ner för att ta ett glas vatten i köket. Oavsett vad som hände har jag alltid ryggat tillbaka när jag har stött på liknande skyltdockor sedan dess.

Signaturmelodi

Ni har hört historien “Skyltdockorna” av lyssnaren Oskar, en berättelse om en händelse som står ut när man som vuxen tänker tillbaka och försöker skära igenom de dimmor som lagt sig över sin barndoms minnen. Det är inte sällan när vi är hos vår familj märkligheter inträffar, åtminstone av mina lyssnarhistorier att döma – när vi tänker att vi är i den innersta, tryggaste cirkel samhället har att erbjuda. Just därför är det kanske fallet blir så högt, och chocken så stark när någonting händer som skakar sönder vår illusion av säkerhet.

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, i dag i ett lite speciellt avsnitt som spelas in live framför en publik på Fotografiska i Stockholm, på Sveriges radios poddevenemang Poddfest. Och i dagens avsnitt ska vi höra fler historier om detta, att det mest skrämmande ibland händer när vi är omgivna av anhöriga, till och med i hemmet där vi växte upp.

Det finns en historia i boken “Stockholms spökhus” av Stig Linnell, som jag tidigare berättat om i den här podden, som jag alltid tänker på när jag läser om skräckupplevelser vi haft som barn – och särskilt när jag läste Oskars berättelse. Stig Linnell kallar den “Den döda familjen”, och så här lyder den:

En natt år 1935 vaknar ett femårigt barn i sitt rum i en lägenhet på Ringvägen 13 och märker att hon inte är ensam. Det finns främmande människor i rummet. Barnet sätter sig upp i sängen och trycker sin docka intill sig. Hon ser fyra personer – en man, en kvinna, en pojke och en flicka – som mycket långsamt och alldeles ljudlöst dansar hand i hand runt ett bord som står mitt i rummet. Deras ansiken är bleka och slutna. Ögonen stirrar rakt fram.

Förskräckt tar barnet dockan och gömmer sig under täcket. När hon vågar titta upp är synen försvunnen. Samma upplevelse återkommer ännu en natt och sedan aldrig mer. Det händer i samma lägenhet att dörrar nattetid oförklarligt slås upp och att en gammal avstängd väggtelefon då och då börjar ringa.

Många år senare, när den femåriga flickan blivit vuxen och för länge sedan flyttat från huset på Ringvägen, berättar hennes pappa att i just den lägenheten hade tidigare fyra personer dött av kolosförgiftning. Det var en familj bestående av man, hustru och två små barn – en pojke och en flicka. Huset på Ringvägen 13 är nu rivet och ersatt av en modern byggnad.

Är inte detta själva sinnebilden av en skräckupplevelse – du är ett ensamt barn i sängen om natten, i det hem som ska vara din säkraste plats i världen, och du tittar upp och inser att det är någon i ditt rum, någon som du förstår är av en annan verklighet än din? Någon som tagit sig in inte för att den är en inbrottstjuv eller mördare, som är hemska men ändå följer en världslig logik, utan som vill något annat – något vi inte känner till. Tänk hur utlämnande det är.

Sådana här berättelser återkommer hela tiden – bland annat hos några som är här idag och lyssnar. På Facebook tävlade vi ut några biljetter till Poddfest, och man vann om man berättade den kusligaste upplevelsen man varit med om. Alla handlar de på sätt och vis om upplevelser i den familjära vardagen, så därför tänkte jag berätta de tre vinnarnas historier – Ludvig Josephson, du får börja med att läsa Mathildas historia:

Min moster och hennes familj flyttade för några år sedan till ett liv på landet, ett riktigt bondgårdsliv. Vi älskar att åka dit och hälsa på. Dem har enorma vackra marker med skog och åkrar.

Dem har ett stort hus de bor i, två lador och en liten stuga där gäster kan bo. Stugan är inte så stor, den har en väldigt liten hall, ett litet rum med kök när man kommer in från hallen en toa och ett litet rum där det står två våningssängar. Varje gång vi åker dit så får vi sova där så det känns lite som ett hem.

Första gången vi kom dit och hälsade på och klev in i den lilla stugan så fick man direkt en känsla av att här är man inte ensam. Och när jag sa det till min moster så höll alla med och hon sa att de tidigare ägarna hade lämnat dem med nycklarna och sagt ”Bli inte rädda om ni får besök om natten”.

Jag tycker inte om att vara själv i den där stugan, även om man aldrig riktigt är det. Så fort jag ska hämta eller lämna något där så låter jag det gå fort, även på dagtid. Men om jag är med andra så är det fint, då känns det inte av lika mycket och då är det ingen fara alls.

Men den händelse jag tänkte berätta för er nu hände för bara några månader sedan. Under en kall och mörk vinternatt. Då var det jag min mamma och min syster som skulle sova där. Rummet med sängarna är avlångt med sängarna i vardera kortsidor. Vid en av sängarnas fötter är dörren in till detta rum. Jag låg och sov i nederslafen i den sängen som är längst in i rummet, alltså längst bort från dörren. Min mamma i nederslafen i den andra sängen närmast dörren och min syster över henne. Vi går till sängs och jag somnar ganska snabbt och sover i några timmar innan jag vaknar av någonting som jag tror jag har drömt. Jag ser precis sekunden innan jag slår upp ögonen att det är en kvinna som är bara centimeter från mitt ansikte som tittar på mig. Jag hinner inte utmärka några ansiktsdrag innan jag vaknar, jag såg henne bara på mindre än en sekund. Det är en väldigt konstig minnesbild jag har av henne men den är där, fastbränd i min hjärna. Jag kan bara beskrivs det hela som svartvitt. Men som sagt så vaknade jag och tyckte att det kändes lite konstigt och jag ville inte kolla in i rummet av någon anledning så jag vände mig om så att jag låg med ansiktet som väggen och somnade om.

Dagen därpå när vi sitter på tåget påväg hem till Stockholm igen så sitter vi tre och pratar om vad vi har gjort under tiden vi var där. När mamma nämner att hon hade varit jätterädd under natten. Hon förklarade att hon hade vaknat mitt i natten och så tyckte hon att det stod en liten kvinna och tittade på henne vid hennes fötter, eller i alla fall något hon trodde var en kvinna. Men sedan säger hon att hon när hon blundade och öppnade ögonen stod det kvar och hon tänkte då att det måste vara min systers kläder som hänger på stegen upp till hennes säng. Under tiden hon berättar det här kommer jag ihåg vad jag hade sett under natten men trott var en dröm. Efter några skratt tystnar min syster tvärt, färgen försvinner från hennes ansikte och hon säger: ”Mamma, jag hände mina kläder på kroken på väggen.. kommer du inte ihåg att jag bad dig hämta dem när vi vaknade..” Det gick en rysning genom hela min kropp och jag känner klumpar av tårar bildas i mina ögon. Min mamma blir blek och tror att hon ska kräkas. Då berättar jag vad som hände mig under natten.

Vi fick alltså besök av en kvinna den natten, som både gick in till mig där jag sov och iakttog mamma där hon sov. Just det att ingen av oss ens tänkte på det som hade skett under natten som läskigt förrän vi alla tre pratade ihop oss och så föll det bara en massor av bitar på plats.

Det var alltså en historia av lyssnaren Mathilda, och den gjorde att hon fick biljetter till kvällens evenemang. En annan som fick biljetter var Veronica, och jag tänkte läsa hennes berättelse:

Detta hände i somras när jag och min kompis var ute på mitt landställe för en välbehövlig semester. Vi bodde i en liten friggebod på en udde i västerviks skärgård, det är inte mycket rum att röra sig inne i friggeboden men det duger för oss två, kök och tvättställ finns i andra stugor. Just den här kvällen var en sådan där lugn, nästan vindstilla kväll, månen steg upp bakom trädtopparna och det var lite kallt i luften. Vi bestämde oss för att gå upp på berget intill stugan med varsin kopp té var och sitta och titta på månen och bara njuta. Vi tog även med oss en stor sovsäck ifall vi skulle frysa.

När vi hade installerat oss där uppe på berget, svept in oss i den stora varma sovsäcken och sippat lite på tét småpratade vi om lite vadsom. Tills vi båda plötsligt kom av oss i småpratet och bara satt och stirrade på månen tillsammans i den totala tystnad det endast kan bli ute i skärgården, med hela universums svarta mörker ovanför oss. Miljontals små stjärnor bredde ut sig i det svarta.
Det var mysigt, och på något sätt lite bedövande att sitta där i lugnet.
Men så tittade jag ner, i vattnet. Det var något där. Mitt i vattnets småkrusiga vågor som reflekterades i månens isblå sken och det där kolsvarta vattnet stack något väldigt litet upp. Det såg ut som två små händer, som vinkade.

Jag tittade på de små vinkande händerna i vad som kändes som en evighet när min kompis plötsligt bröt tystnaden. Hennes röst lät overkligt svag och dämpad, jag hade föreställt mig att vilket ljud som helst i den tystnad som var skulle låta mycket högre på något sätt. ”Ser du det där?” sade hon. ”Händerna?” svarade jag. Hon svarade inte men jag visste att det var det hon menade. Efter en stunds ytterligare tystnad fick jag för mig något ”Ska vi vinka tillbaka?”. Jag sträckte upp händerna över huvudet och pretade med fingrarna så som de små vinkande händerna där nere i vattnet gjorde, och så vinkade jag. Svajade fram och tillbaka med armarna. Min kompis gjorde likadant.

När vi hade vinkat klart dröjde det inte länge innan fler händer dök upp. Alla vinkandes på samma vis, de var överallt där nere i vattnet. Det började kännas kusligt, men det där bedövande lugnet smög sig på ännu mer. Efter vad jag uppskattar som fem-tio minuter var händerna nere i vattnet hur många som helst. Det var tusentals och åter tusentals händer som vinkade i otakt från vattnets mörker. Vi får nog inte gå förrän de är klara minns jag att jag tänkte, något sade mig att om vi gick innan de där händerna vinkat klart skulle något dåligt hända. ”De är tusentals. Som en hel armé” sade jag dämpat. ”Det ser ut som de rör sig åt höger” bekräftade min kompis.

Vi satt kvar där i ett par minuter till när vinden vände. Händerna försvann och havet lade sig som ett lugnt täcke över viken. ”Nu är det nog slut” sade min kompis. Då tog vi våra muggar, jag hade knappt hunnit med att dricka mitt té, sovsäcken och gick ner för berget till den lilla friggeboden. Allt den natten kändes overkligt, och jag kunde inte somna eftersom jag när jag stängde mina ögon bara såg de där tusentals vinkande händerna i havet.

Vem vet vad som finns där nere på botten? Speciellt när solen gått ner och det blir extra mörkt i havets djup?

Sist men inte minst vann också Stefan biljetter, och det gjorde han för följande korta berättelse:

Sov över hos min mamma för några år sen. Drömde hela natten om hur jag umgicks med en tjej i ungefär min egen ålder. Helt plötsligt vänder stämningen i drömmen och tjejen säger ”tycker att det är så tråkigt att ni aldrig tänker på mig längre”. Vaknade nästa morgon, åt frukost med min mamma och berättar om drömmen. Då säger min mamma: ”du vet din syster som gick bort? Det är hennes födelsedag idag.”

Creepypodden går mot sitt slut, i detta lite kortare avsnitt än vanligt – vi vill ju inte hålla er kvar här i timmar. Vi ska avsluta med en historia som utspelar sig i Härjedalen, där lyssnaren Kristin har sin pappa. Hon kallar den “Vi hade i alla fall tur med hjortronen”, men en alternativ titel som nog hade funkat minst lika bra vore “Här slutar allmän väg” – alltid ett lockande koncept för skräck. Ludvig Josephson läser:

För ett par dagar sedan var jag med om något jävligt otäckt. För att detta faktiskt ska bli en hyfsat bra historia måste jag ta den från början. Jag och pappa skulle åka ut till skogen tillsammans för att plocka hjortron, det har varit lite av vår grej de senaste åren. Det är en av de få sakerna vi fortfarande gör på tu man hand efter mammas och pappas skilsmässa, vilken inträffade för över sju år sedan nu. Det är med andra ord en aktivitet jag sätter stort värde på.

Det var en riktigt solig dag och vi hade lite bråttom att komma iväg eftersom vi befarade att hjortronen kunde vara övermogna på vissa ställen, hjortronsäsongen hade nämligen varit igång ett tag redan. Jag visste inte riktigt vart vi skulle åka men jag litade på att pappa skulle hitta ett någorlunda bra ställe i alla fall.

Han har bott här i Härjedalen hela sitt liv och han är den typen av människa som man ärligt kan beskriva som en genuin skogsmulle. Skogen är mer än hans andra hem, det är hans liv. När vi lämnat vår hemby bakom oss dröjde det inte länge förrän vi passerade en skylt som basunerade ut att “HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG”. En vanlig syn här i Härjedalen, det är trots allt Sveriges mest glesbefolkade landskap. Den sista biten gick knappt att köra om man ville att bilen skulle förbli i ett stycke. “Vägen” liknande mer en puckelpist än något annat. Jag var fullständigt övertygad om att pappas plastiga Nissan skulle ge upp men han lade i fyrhjulsdriften och började direkt skryta om hur stark motorn var och att inte ens en Jeep skulle klara vägen vi nu kröp fram på. Jag höll med om att det var imponerande och log mot honom. Hans Nissan förtjänade faktiskt beröm efter det där. Pappa älskar fanimej sin plastbalja till bil.

Vi behövde inte traska runt länge kring myrarna för att se att det var ett exceptionellt bra ställe som pappa valt ut. Det var hjortronplantor exakt överallt och trots att det var plockat närmast skogsbilvägen vi hade kört på så fanns det tillräckligt för att vi skulle kunna fylla våra hinkar och mer därtill. Pappa var löjligt stolt. Han hade trampat runt på dessa marker många gånger i sin ungdom med sin pappa, alltså min bortgångna farfar. Jag tror att vi båda fick en sorts känsla av att “cirkeln slutits” som man så gärna säger. Jag berömde honom för att ha hittat ett så bra ställe. Det är faktiskt lurigare än vad man tror att hitta ett bra bärställe, särskilt när det kommer till hjortron. Allteftersom dagen gick så vandrade vi djupare och djupare in i ödemarkens varma myrar. Förekomsten av hjortron styrde helt enkelt våra steg. Vi hade inte sett en själ, eller ens en bil, sedan vi passerat den sista byn innan skogen helt tog över landskapet. Men just när jag vände mig om för att sträcka mig efter några riktigt fina hjortron så stod en man där. Hans plötsliga uppenbarelse framkallade ett skrik hos mig. Det konstiga var att han inte ens reagerade på mitt skrik. Inte en blinkning. Inte ett ryck. Ingenting. Han stod kanske tjugo meter från mig. Ett avstånd som troligen låter längre än vad det känns när man står på en folktom myr och stirrar på varandra. En mycket stark känsla av obehag vällde över mig från sekunden jag först såg honom. Pappa hade lufsat iväg en bra bit bort och jag hade inte sett honom på säkert en kvart. Att pappa “älgar” iväg är inte ovanligt, men nu kändes det om inte annat som en obehaglig jävla slump. Pappa verkade inte ha hört mitt skrik heller, då hade han troligen redan varit här. När jag lugnat mig något började jag försöka prata med mannen. Det kändes trots allt lite pinsamt att ha skrikit till sådär och dessutom är det en nästintill helig oskriven regel att man hälsar på varandra när man är ute i skogen, oavsett om man känner varandra eller inte.

– Oj helvete vad jag skrek till, det kändes som att du bara dök upp från ingenstans, sade jag styltigt och lite väl högt.

Mannen svarade inte och nu började jag bli väldigt illa till mods. En av de största anledningarna till att jag älskade att vara ute i naturen så mycket var att jag slapp folk. Jag är inte precis folkskygg men jag är vad de flesta skulle beskriva som en ensamvarg. Jag är helt enkelt inte särskilt förtjust i folk. Nu rusade mitt hjärta snabbare än när jag följde min syster på Black Friday-rea och fick en ångestattack. Rejält mycket snabbare. Just nu struntade jag i vad som var ohövligt, jag började stövla bort från mannen.

När jag var på ett behörigt avstånd från mannen började jag ropa efter pappa igen – inget svar. Det kändes som att mina rörelser gick snabbare och smidigare än någonsin förut. Att stövla genom myren hade aldrig känts så lätt för mina otränade ben. Jag förstod att jag hade fått en adrenalinkick men trots detta försvann inte rädslan. Jag sneglade mot mannen med uppspärrade ögon. Han verkade inte ha rört sig en millimeter. Nu tittade han inte längre på mig, jag hade sett till att gå i en annan riktning än vart hans blick pekade. Jag studerade mannen i vad som kändes som flera minuter. Han stod böjd åt ena sidan med slapp hållning. Hans kläder såg inte särskilt anmärkningsvärda ut annat än att de var väldigt blöta och smutsiga, det gick inte att se mycket mer än så. Jag trodde att han hade jeans och en fleecejacka på sig, men det var mer av en gissning än en observation. Han måste ha trillat ner i myren och rullat runt där ett tag för att kläderna skulle kunnat bli sådär nersmutsade, tänkte jag. Det var något obehagligt med den tanken. Att döma av mannens ansikte måste han ha varit i min pappas ålder, kanske något äldre. Förutom hans söliga kläder skulle han inte ha väckt min uppmärksamhet om jag sett honom i ett annat, mer ordinärt, sammanhang.

Men nu stod han där. När jag nu inte längre stod i vägen för hans blick kunde jag se att den vilade på ett av de få träden som var utspridda kring myren. En naken och skranglig tall som påminde om mannen själv. En skarp känsla av obehag sköljde över mig när jag tittade ner på hans fötter. Han hade sjunkt ner i myren upp till knäna och tycktes inte bry sig överhuvudtaget. Om han hade haft på sig stövlar tidigare spelade det ingen roll nu, vid det här laget måste han vara dyngsur. Och han brydde sig inte. Nu kände jag inte enbart obehag inför mannen, jag började bli orolig för honom. Jag började lufsa mot det håll jag trodde pappa hade gått åt tidigare samtidigt som jag ropade alltmer desperat efter honom. Att jag inte gått och ruskat om mannen och pratat mer med honom gjorde mig skamsen, men det var något inom mig som liksom hindrade mig från att göra det. Hans närvaro var på något sätt fylld av olust och fara.

Jag hittade pappa sittandes på en stubbe med en hink nästan överfull av hjortron. Han försökte föra ett telefonsamtal med min kusin trots den usla täckningen, det gick sådär. Jag påkallade hans uppmärksamhet och till slut avslutade han samtalet efter att han sagt “hallå?” minst åtta gånger i luren utan att ha verkat fått något svar. Jag berättade i korta ordalag om mannen och att jag trodde att han var i någon sorts nöd, kanske att han hade fått en hjärnblödning medan han plockade bär eller något åt det hållet. Pappa, som arbetat inom ambulansen en stor del av sitt yrkesverksamma liv, tog mig på allvar och vi lämnade hinkarna på stubben han suttit på för att tillsammans börja plumsa genom myren mot mannen. När vi började närma oss platsen jag lämnade honom på började känslorna av obehag ta nya tag inom mig. Mannen var inte där. Jag sprang fram till den tall som mannen stirrat på, ja, jag var säker att det var den tallen. Jag började hysteriskt förklara för pappa men orden hoppade fram i fel ordning och han verkade ha svårt att förstå mig. Mitt i mina osammanhängande förklaringar hördes ett öronbedövande, hjärtskärande, obeskrivligt skrik som fyllde hela skogen och i samma sekund som jag och pappa uppfattade det fick jag syn på mannen igen och ryckte till med en sådan kraft att jag föll omkull med rumpan ner i myren. Han stod uppskattningsvis 300 meter från oss och gick på stället i myren samtidigt som hans mun stod på vid och gavel. Det var han som skrek. Att han nu rörde på sig gjorde att jag tappade fattningen. Jag började krypa bakåt och lyckades till slut ställa mig upp.

Pappa försökte prata, eller rättare sagt skrika för att kunna överrösta honom, med mannen men det gick inte. Skriket var så högt och intensivt att det inte gick att överrösta det, jag lyckades inte ens höra vad pappa sade till mannen men jag gissar på att det hade att göra med hur mannen mådde. Som om skriket inte sade oss allt vi behövde veta. Plötsligt slutade mannen att gå på stället och började röra sig mot oss istället. Hans steg var så pass höga att han knappt rörde sig framåt när han gick. Vid det här laget hade jag sådan panik att jag har svårt att komma ihåg exakt vad som hände. Jag vet att pappa tog min hand och gestikulerade mot bilen. I det ögonblicket förstod jag att pappa också drabbats av panik. Min pappa skulle aldrig någonsin lämna en man i nöd om han inte hade fullständig panik. Eller om mannen i fråga inte alls är i nöd, utan snarare var ute efter att göra oss illa. Den tanken kan nästan liknas vid en rak höger. Pappa gestikulerade så häftigt mot bilen att jag var rädd att han skulle tappa balansen och trilla. Jag gjorde som han ville och började springa genom myren så att vatten stänkte upp i mitt ansikte. Skriket tycktes aldrig tystna, eller ens ändras i volym eller tonläge. Mannen som kämpade sig fram i myren och vars skrik drivit oss på flykt kunde fanimej inte vara mänsklig, tänkte jag medan mjölksyran lamslog mina ben och jag trillade omkull i myren. Jag tittade bakåt medan jag låg med händerna mot backen och såg varken pappa eller den skrikande mannen. Jag hoppades att pappa hade tagit en omväg via stubben där han tidigare suttit för att hämta hjortronen, kanske att han var för stolt för att lämna dem, jag tillät mig i varje fall inte att tänka på alternativet. Jag reste mig upp och fortsatte att skynda mot bilen med tunga, trötta steg som sögs fast i myren gång på gång. Jag hann inte långt förrän jag fick bevittna, och höra, en blixt från en bokstavligt klar himmel. Jag saktade ner och tittade upp mot himlen och såg flera till synes aggressiva blixtar som dansade på himlen. Som från ingenstans började ett regn som endast kan beskrivas som ett syndafall skölja över mig och för första gången på flera olidliga minuter tystnade skriket helt och hållet. Det kändes som om jordens undergång närmade sig, men det struntade jag i just då. Jag fortsatte mot bilen och efter ett par minuter kunde jag se pappas röda Nissan bara för att inse att jag inte hade nyckeln till den.

– Helvetes jävla helvete, svor jag högt för mig själv.

Jag blickade ut över myren men jag kunde inte se särskilt långt på grund av det intensiva regnandet. Efter att ha stått och trampat på stället och slängt paranoida blickar över axeln i vad som kändes som en timme kunde jag äntligen skymta pappa. Han höll de båda hinkarna i en hand för att kunna hålla balansen med den andra. Han gick snabbare än jag någonsin sett honom gå förut, något jag knappast klandrade honom för.

– Snälla säg att du har nyckeln, skrek jag till honom med gråten i halsen.

Han låste upp bilen utan att svara, lade in hjortronhinkarna i skuffen och backade hela vägen till en mötesplats för att därefter svänga runt och börja köra hemåt. Jag började gråta av lättnad i bilen och pappa såg märkligt nog förvånad ut.

– Den där kommer aldrig att besvära oss igen, sade han med ett påklistrat lugn i rösten.

Jag frågade vad som egentligen hade hänt där borta efter att jag stuckit, men det ville han inte prata om.

– Om inte ovädret hade kommit, då vet jag inte, sade han med en obehagligt kall ton i rösten.

Det kan låta löjligt, men jag tror att naturen rädda oss den dagen. Enligt pappa hade mannen slutat skrika och på något sätt krypit in i myren samtidigt som ovädret hade börjat spola över honom. Kanske var det ett underbart lyckosamt sammanträffande, men jag tänker välja att tro på att naturen räddade oss. Om jag håller fast vid den tanken kanske jag vågar plocka hjortron igen en dag, vem vet. Och till er som undrar, varken pappa eller jag ringde någonsin larmcentralen för att sända hjälp till mannen. Vi visste båda två att det inte behövdes. Och ambulans och räddningstjänst tar ju trots allt bara hand om människor.

Signaturmelodi

Och med den historien, där Kristin beskrev hur hon med sin pappa mötte någonting främmande för vår verklighet, avslutar vi detta liveavsnitt av Creepypodden, inspelat på Fotografiska i Stockholm den 24 mars 2018.

Vi hörs igen om en vecka, då vi är tillbaka med ett helt vanligt avsnitt, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Jag heter Jack Werner och som alltid vill jag säga: tack för att ni har lyssnat.