metformin online cheap canadianrxcenter.com

Avsnitt 134: In i skuggorna

I vinter är det 20 år sedan irländaren Trevor Deely försvann. 22-åringen hade varit på julfest med sitt jobb, och följt med ut på klubb efteråt. Det var en ruggig kväll, en storm härjade som i byarna kunde nå upp till 30 sekundmeter och det regnade småspik över det decembermörka Dublin, men på grund av en taxistrejk fick man ändå ge sig ut och traska om man skulle hem från klubben.

Deely, som jobbade på Bank of Ireland, lämnade klubben vid halv fyra-tiden på morgonen. Han fångades på en övervakningskamera vid ingången, när han kom tillbaka till bankkontoret, låste upp och gick in. Efter att ha druckit en kopp te och gjort en att göra-lista inför morgondagen lämnade han bankkontoret efter en halvtimme, och tog med sitt ett paraply ut i regnet igen. Han ringde en kompis som inte svarade och talade in ett kort meddelande, ingenting anmärkningsvärt, bara att de skulle höras igen imorgon. På övervakningskameran syns han gå ut, slå upp paraplyet och promenera hemåt.

Det är det sista spåret av Trevor Deely. De följande dagarna märkte ingen om han var hemma eller ej, för hans rumskamrater var bortresta och dagen efter reagerade ingen på att han inte kom in till jobbet: det hade ju blivit en sen kväll på julfesten. Först på måndagen, fyra dagar efter julfesten, polisanmäldes försvinnandet.

Det finns inga ledtrådar, inga okända element i försvinnandet, utom ett. Och det är desto större. När Trevor Deely kom till banken hade nämligen någon väntat på honom där. I en halvtimme hade en man, en lite böjd, liksom hukad mörkklädd figur med svart mössa stått och väntat. På någon. På honom? Vi vet inte. De verkade småprata lite medan Trevor låste upp grinden, i inte mer än två minuter. Och när Trevor kom ut igen en halvtimme senare var han inte kvar.

Men, när Trevor sedan fångades på en allra sista övervakningskamera, på väg hem en liten bit nerför gatan, gick det en kanske 30 sekunder… Och sedan kom mannen gående bakom honom, samma man som hade stått utanför banken. Han har aldrig identifierats. Han försvann ut ur bild, in i skuggorna, tillsammans med Trevor Deely.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och spårlösa försvinnanden är bland de händelser som kanske bäst illustrerar varför skuggor är en så ofta använd metafor. För nog är de tjocka av symbolik, de lokala, ogenomträngliga fält av mörker som uppstår där något blockerar det klargörande ljuset. Skuggan uppstår där något ställer sig i vägen för en ljuskälla, och skapar ytor som vi fruktar och får svårare att förstå. Och när en ung människa försvinner från jordens yta, och inte ens går att hitta som död kropp, kan man säga att skuggorna skördat ännu ett offer.

Det är historier på detta tema vi ska berätta i veckans Creepypodden. Vi ska börja med en berättelse om bokstavliga skuggor, såväl de som rör sig i mörkret och de som bildas när ljuset blockeras – ibland alldeles för långa perioder åt gången. Lyssnaren Sophie har skrivit berättelsen “Akta dig för mörkret”, som läses av Eva Dozzi.

Min mormor kommer från Honningsvåg, en liten stad med 2 484 invånare långt upp i Nordnorge. Det är Norges nordligaste stad och är belägen på ön Magerøya, och förbi den så finns det inget annat än hav förrän man når Svalbard. Mormor beskrev alltid Honningsvåg som en stad man flyttar från, inte till, och hon själv hade flyttat till Sverige när hon var 18 år gammal, några år efter att andra världskriget hade tagit slut. Under kriget hade hennes familj blivit tvångsförflyttade av tyskarna, och när de äntligen fick komma hem igen så hade tyskarna bränt ner hela staden. Kvar fanns bara den gamla kyrkan.

Två månader om året är Honningsvåg täckt av mörker. Då staden är så nordligt belägen så når inte solen den under en del av vinterhalvåret. Detta kan vara hårt för ”sydborna”, de som bor i men inte fötts på denna karga, väderbitna plats. Ofta blir de inte långvariga heller. Honningsvåg är ju en stad man flyttar från, inte till.

Min oldefar, alltså min mormors pappa, hette Fredrik Jensen och jobbade som lotskapten. Detta gjorde att han regelbundet kunde vara borta i två till tre månader i sträck ute på havet. För min oldemor, Ingeborg, som var hemma med sex barn var det såklart ett hårt liv. Men Ingeborg var en stark och handlingskraftig kvinna, och det var ju inte så att hon var ensam i byn om att ha en make som arbetade till havs.

På vintern, när Honningsvåg enbart var upplyst av gatlampor och ljusen som lyste genom fönstren i husen som låg tätt längs gatorna, var det ingen som var ute på havet. Man var heller inte utomhus mer än nödvändigt, och man var absolut inte på någon plats som inte var upplyst.

Barnen i byn fick från tidig ålder lära sig detta. Man talade om att det fanns något där ute i mörkret, något som man skulle akta sig för, vilket fungerade alldeles utmärkt för att få barnen att hålla sig i ljuset. Hur mycket sanning det låg i det här kunde ingen svara på säkert, men för att vara på den säkra sidan så var det bäst att göra som man alltid har gjort. Det minimerade ju ändå risken att någon skulle gå vilse ute i mörkret och irra bort sig i snön. För när det var kolsvart ute och inga stjärnor lyste, då var det lätt att råka vandra ut på isen och, när isen blev för tunn, försvinna ner i det mörka, kalla vattnet. Men ibland, om man stod precis vid utkanten av byn när vinden blåste kall och nästan kändes som nålar i ansiktet, så kunde man höra något sjunga, nästan som en viskning, från någonstans där ute i mörkret.

Vintern 1936 var mormor sex år gammal och detta året var det en riktig vargavinter. Snön låg djup och på nätterna låg temperaturen under -35 grader. Även om solen aldrig gick upp på dagarna så var temperaturen mildare då, men när jag säger ”mildare” så menar jag inte en något så när behaglig kyla. Det var fortfarande så kallt att det gjorde ont i den hud som inte var täckt av kläder och snöflingorna som föll i vinden kändes som knivar i ansiktet.

Oldemors kusin hade gått bort i lunginflammation ett antal år tidigare och sedan dess hade hennes dotter, Anna, bott hos dem. Hon hjälpte till med hussysslorna och tog hand om barnen, och mormor har ofta berättat om minnena hon har kvar från den tiden med Anna. En dag skulle mormor och hennes äldre bror, Jens-Peder, gå till affären tillsammans med Anna som låg en bit bort. Vinden ven och yrde upp snön som låg i plogade högar längs gatorna. Barnen höll Anna i varsin hand och gick hopkurade med blicken fäst vid marken för att den tjocka jackan och halsduken skulle täcka så mycket som möjligt. Mormor hade fått lov att hålla korgen som de alltid hade med sig till affären. Detta tyckte hon vanligtvis var något av det bästa med att följa med och handla, men nu lade hon inte en tanke åt detta utan höll bara krampaktigt fast i handtaget. När de kom fram till affären stötte de på en av grannarna som Anna stannade upp för att prata lite med.

När de hade sagt hejdå och det var dags att gå in i affären insåg Annna att Jens-Peders hand inte längre fanns i hennes. Hon vände sig om för att se om han fortfarande var bredvid dem, men när hon inte kunde se hon började hon ropa efter honom. Först med oro i rösten, men när hon inte fick något svar skrek hon efter honom förtvivlat. Hon vände sig om och tittade på mormor med tårar i blicken och sa till mormor att hon skulle stanna vid dörren in till affären, att hon måste leta efter Jens-Peder. Mormor, som nu hade hunnit bli rädd, stod stilla kvar som hon blivit tillsagd och såg på Anna som sprang runt och letade efter hennes bror. Plötsligt stannade Anna upp och tittade ut mot gatan som ledde ut ur byn. Mormor försökte se vad det var som hade fångat Annas blick och såg en liten mörk figur som stod vid slutet av gatan, precis i kanten av ljuset som kom från den allra sista gatlampan innan allt försvann i mörkret. Mormor insåg att det var hennes bror som stod där alldeles stilla och tittade med ryggen vänd mot henne. Anna ropade efter honom, men Jens-Peder stod orörlig kvar, som om han inte ens hade hört henne.

Vid det här laget så var mormor ordentligt rädd. Hjärtat slog hårt i bröstet på henne och hon kunde inte förstå hur hennes bror inte kunde höra Annas desperata rop efter honom. Anna började gå mot honom, först långsamt och sedan snabbare för att till slut springa fram till Jens-Peder. Hon stannade upp precis bredvid honom och försökte prata med honom.

Sedan kunde mormor se att Anna tittade ut mot mörkret, släppte taget om Jens-Peders armar och vände sig sakta upp och stod även hon, vänd ut mot det svarta. Mormor förstod inte vad som hände. Varför gjorde Anna inget, varför stod hon bara där? Plötsligt tyckte hon sig höra något i vinden, viskande, långsamma ord, långt bort ifrån. Hon lyckades urskilja några av dem men kunde inte tro att hon hörde rätt. Orden hon hörde var, ”fola, fola, blakken, Går du ind i stallen din…”, men kunde ju inte stämma, tänkte mormor förvirrat. Det var ju sången som Anna brukade sjunga för dem när de skulle somna på kvällarna.

Sedan dog viskningarna ut i vinden och hon kunde se Anna och Jens-Peder försvinna ut i mörkret tillsammans. Då började mormor förtvivlat ropa efter dem och flera människor inne ifrån affären kom ut för att se vad som pågick. Tårarna rullade ner för mormors kinder och det enda hon kunde få fram var, ”de försvann, där borta”, och pekade mot den plats där Anna och hennes bror hade stått. Några av männen började springa bort dit mormor hade pekat. När de kom fram till platsen försökte hitta dem, men i mörkret kunde de inte urskilja något över huvud taget. Längre vågade de inte gå, utan vände om och kom snabbt tillbaka till affären där de andra väntade. Oroligt diskuterade alla som stod där vad man skulle göra och till slut kom de fram till att de ändå måste våga sig ut i mörkret och leta efter dem. Anna och Jens-Peder skulle aldrig överleva natten ensamma där ute utan skydd för vädret, så skulle de göra något gällde det att agera snabbt. Man kom överens om att femton stora karlar skulle ge sig ut, att alla skulle vara försedda med lykta och att de skulle knyta ett långt rep i varje man, för att förhindra att någon skulle råka irra sig bort och försvinna han också.

En kvart senare var de klara att gå och begav sig ut i mörkret i den riktning som mormor hade visat. Oldemor stod tillsammans med de andra som väntade kvar med mormor hårt i famnen, som om hon var rädd att mormor också skulle försvinna. Oldefar följde med ut för att leta, och gruppen med människor stannade kvar stod tysta och såg på ljusen från lyktorna som sakta försvann ur sikte. Ingen sa något. Det enda som hördes var vinden och ljudet från snön som yrde runt. Mormor berättade att hon aldrig hade hört en sådan tystnad innan, eller efter det för den delen. En tystnad blandad med förtvivlan och oro från de som varit tvungna att stanna kvar.

Tiden gick men alla stod kvar och stirrade ut i mörkret. Efter två timmar hade man fortfarande inte sett något, men oldemor stod orörlig kvar på samma ställe. Mormor hade slutat gråta och stod still även hon, trots att hon frös och tröttheten hade slagit till för längesedan. Till slut ropade någon att de skymtade ett litet ljussken långt där borta. Sedan ett till, och en efter en kunde man skymta männen som var på väg tillbaka. Oldemor försökte desperat få syn på sin man, och till slut såg hon Fredrik komma pulsandes i snön med Jens-Peder i famnen. Men Anna, hon syntes inte till.

En liten stund senare satt alla inne på den lokala puben, försedda med varm dryck och en stor brasa var tänd i eldstaden. Ingen sa något. Jens-Peder satt i sin mors knä och sov med hennes armar runt honom. Till slut bröts tystnaden av en kvinna som bad dem att snälla berätta vad som hade hänt under tiden de hade varit borta och min oldefar tittat upp mot henne. Han var tyst i några sekunder och sedan harklade han sig och började tala.

“Vi såg först ingenting utan försökte bara hålla kursen rakt framåt för att inte hamna på villovägar. Vinden var hård och vi tackade Gud för att vi bundit oss samman med repet, annars hade vi garanterat tappat bort varandra i mörkret. Snön var djup och det var svårt att ta sig framåt, men vi pulsade på så gott det gick. Till slut mojnade vinden. Det gick förvånansvärt snabbt och så blev det plötsligt helt vindstilla. Månen kom fram och lyste upp snölandskapet framför oss.

Då såg vi två par fotsteg framför oss, vilket borde ha varit omöjligt då vinden borde ha blåst bort dem direkt. Men där var de, tydligt i riktning rakt framåt. Förbryllade följde vi dem en bit och skymtade efter en stund en liten figur, i snön en bit bort. Vi ökade takten så mycket som det gick i den djupa snön, och när vi kom fram hittade vi Jens-Peder sittandes snön. När han tittade upp på mig log han stort och reste sig upp. Han berättade att han hade väntat på mig. Att den svarta mannen hade bett honom att sitta kvar där, så skulle nog pappa snart komma och hämta honom. Anna hade däremot fortsatt iväg med mannen.

Jag tog upp Jens-Peder i famnen och sedan fortsatte vi att följa fotspåren efter Anna. Ett andra par fotspår såg vi dock aldrig till. Till slut kom vi fram till havet där vi såg något ligga vid strandkanten. När vi kom närmre så hade vi svårt att tro vad det var vi såg. Det var Annas kläder som låg prydligt hopvikta på marken bredvid hennes vinterkängor. Sedan fortsatte fotspåren, som nu var betydligt mindre, vilket antydde att Anna hade varit barfota, ut på isen. Ingen av oss vågade oss ut på isen efter henne och alla visste också att sannolikheten att Anna fortfarande var vid liv var nästan obefintlig. Vi stod tysta en stund blickandes ut mot havet. Det började blåsa upp igen och molnen täckte åter månen.

Det började blåsa upp och när vinden ven så kunde vi höra något som lät som svaga viskningar. Instinktivt vände vi då snabbt och lämnade stranden i riktning tillbaka mot byn. Länge kändes det som om vi var betraktade, som om någon eller något följde efter oss, trots att viskningarna hade avtagit nästan lika snabbt som de hade börjat. Vi gick länge genom den djupa snön och jag bar fortfarande Jens-Peder i famnen. Han hade borrat in huvudet så långt han kunde in mot min hals och efter en stund hörde jag hur han tyst började sjunga, ‘fola, fola, blakken, Går du ind i stallen din…’.”

Ni hörde “Akta dig för mörkret”, skriven av lyssnaren Sophie och uppläst av Eva Dozzi. I slutet hörde ni en bit ur Fola, fola Blakken, eller Kveldssang for Blakken som den också kallas, sjungen av Det Norske Jentekor under ledning av Anne Karin Sundal-Ask.

I skuggorna kan man gömma sig. Det vet en anonym lyssnare, som vi i nästa berättelse ska höra berätta om ett minne från tiden innan Facebook och Twitter, när det istället var svenska communities vi hängde på. Jag själv var mest på Lunarstorm, men andra lockades av den barnsliga leklusten på Habbo Hotel, det fjortisstinna schtekandet på Playahead, eller den dystra självupptagenheten på Helgon. Där erbjöds dramatiska skuggor som man kunde arrangera efter egen lust över sin egen personlighet, eller sin egen identitet. Och där träffade den anonyma lyssnaren en gång i tiden en kompis, som kallade sig My.ling. Historien läses av Alice Sjöberg Brise.

Jag växte upp i ett helt vanligt villaområde i en mellanstor svensk stad. Det ser ut precis som alla andra såna områden, ni vet när man går runt och tänker att jag hade kunnat vara i Karlshamn lika gärna som Karlstad, det ser likadant ut överallt.

I mitt område fanns det ett spökhus, eller hur man nu ska säga. Det var ryktet som gick om det bland kidsen i området i alla fall. Egentligen var det väl bara en villa som var ganska eftersatt men en totalt förvildad trädgård. Villan låg i bortre delen av trädgården från gatan så man skymtade den liksom när man gick förbi, mellan alla buskar och träd. Det såg övergivet ut och det var väl därför som alla ungar var rädda för det. Det var det där huset som ingen vågade knacka på när man sålde jultidningar eller gick påskkärring. Huset låg på vägen till både min högstadieskola och bussen som jag sedan tog till min gymnasieskola, så jag har gått förbi det hur många gånger som helst. Ibland brukade jag titta in för att se om man såg någon där, men det gjorde jag aldrig.

När jag var 16 hade jag en dator som jag satt klistrad vid hela nätterna. Favoritcommunityt var Helgon och jag träffade andra människor som tyckte livet var lika jobbigt och gnällvärt som mitt tonårsjag och skrev långa mail, gästboksinlägg, bildtexter och melodramatiska dagboksinlägg där jag citerade dikter och låttexter om mina, som jag själv tyckte, komplicerade relationer.

Helgon hade en funktion att man kunde kolla vilka som besökte ens sida. Man bestämde på den egna profilen om man ville vara anonym eller synlig på andras besöksslistor och bestämde sedan i sin tur om andra kunde besöka ens egen sida som anonym eller om de var tvungna att visa sitt namn.

Eftersom jag var gillade tanken på hemliga beundrare lät jag andra besöka min sida även om de var anonyma. Och det är såhär hela grejen började; för det var en anonym som började besöka mig samma tid varje dag; 00.02. Jag hade varit bortrest en vecka och på den här tiden fanns inte smartphones så jag hade inte heller varit inloggad på en vecka. Så när jag kom hem och genomförde min ”jag 16 år kommer hem från skolan”- ritual, vilket var att ta ett glas Oboy och kolla min Helgon, så ville jag ju självklart se vilka som skrivit till mig och besökt mig.

Eftersom jag själv inte varit aktiv under veckan så hade jag inte så många besökare som jag brukar (ofta vill ju folk kolla vem som kollat dem, men eftersom jag inte besökt någons användare på en vecka hade jag inga återbesök). Det var då jag upptäckte att någon varje dag varit inne på min sida vid 00.02. Personen var anonym så det fanns inget namn för mig att klicka på. Jag började bläddra neråt i loggen och upptäckte att det inte bara var den senaste veckan som detta hänt; utan jag hade en anonym besökare 00.02 sen ett par månader tillbaka.

Det var jättekonstigt men också superspännande. Tänk om det var en skitsnygg kille som i hemlighet kollade in mig? Men varför samma tid varje natt? Det var konstigt, och faktiskt lite stalkigt? Jag bestämde mig för att ändra mina inställningar så att anonyma användare inte kunde besöka mig. Klockan var halv elva så jag satt självklart och väntade på att den skulle bli 00.02 för att se vem som var den hemliga besökaren.

Och så blev klockan 00.02 och ett namn dök upp i loggen. Det var lite konstigt, tyckte jag, för det borde ju ta någon minut att märka att jag bytt inställningar. Men 00.02 stod det plötsligt ”My.ling” i loggen. Jag klickade mig in och kollade runt. Profilbilden visade en blek tjej i min egen ålder. Den var tagen lite ovanifrån så att ögonen var i fokus, stora. Håret var ljust, nästan vitblonderat och det fanns inte riktigt något i bakgrunden. Hon var ganska söt men såg sådär ledsen eller nollställd som tjejer skulle se ut på bild vid den här tiden. Profiltexten var bara en låtrad som jag googlade upp, tydligen någon BD-låt. Det fanns inga dagboksinlägg och inga bilder. Ingen hade skrivit något i hennes gästbok. Hon hade varit medlem i fyra månader, vilket också var då den anonyma personen hade börjat besöka mig, på dagen. Det kändes sjukt olustigt och jag funderade på om det var ett fejkkonto någon skapat för att kunna kolla in mig. Jag beslöt mig för att ha kvar inställningen att man inte får besöka min sida anonym för att se om det var det här kontot som besökte mig.

Mycket riktigt så fick jag ett besök av My.ling varje natt klockan 00.02. Hon kollade inte på något av mina inlägg, skrev inga inlägg i min gästbok eller kollade på mina bilder, saker som gjort avtryck på sidan i loggar. Alltid bara ett enda besök av min profil. Efter en vecka kände jag mig säker på att detta var det anonyma kontot som besökt mig tidigare. Jag bestämde mig för att ta kontakt på något sätt. Jag skickade ett privat meddelande, så kallat mail, till Myling och skrev helt enkelt ”Hej?”

Jag fick svar ganska snabbt, ett ”Hej”. Jag skrev kort ”Vem är du?”. Fick till svar ”Ensam bara, tycker du verkar cool. Jag är rätt ointressant, men vore kul att lära känna dig”.

Så vi blev mailkompisar kan man säga. Hon verkade vara rätt lik mig, uttråkad, känslosam och deppig. Mailen vi skrev blev allt längre och vi berättade om våra känsloliv, ofta genom att göra omskrivningar av situationer. I stil men ”jag blir så trött på när människor försöker lägga sig i hur man ska tänka, att vissa aldrig kan lyssna, utan det är alltid bara goda råd om hur man BORDE göra. Kan man inte få inse något själv?!”

Ju längre vi skrev med varandra desto mer började det kännas som att allt inte stod riktigt rätt till med My.ling. Det verkade finnas något mer i botten hos henne än att bara vara en deppig trasig ungdomsbrud. Hon verkade leva med någon som höll koll på henne, men jag fattade inte om det var en pojkvän eller något annat, för hon kallade den personen bara X. Men denne X verkade vara kontrollerande.

Hon kunde skriva saker som att hon önskade att hon ”hade valt bättre”, att hon visste att det var hon själv som skapat denna situationen men att hon drömde om att vara med någon annan. Jag fick för mig att hon levde med någon som inte behandlade henne bra, men hade väl inte känslomässig mognad till annat än att försöka muntra upp henne när hon var ledsen. Vi pratade ofta om vad vi skulle gjort om vi setts, sett på den och den filmen och legat och käkat det där godiset och pillat varandra i håret. Hon brukade säga att vi borde bo ihop istället för hon och X, att vi hade haft det så mysigt.

Så en dag gick jag förbi tidningen i köket när jag kom hem från skolan och fick syn på en bild av My.ling på ett uppslag. Det var samma bild som hon hade haft som profilbild. I tidningen framgick det att hon hade bott i samma stad som jag, legat inne på psyk för sitt självskadebeteende, men sedan flytt under en permission. Jag fick med ens en ökad respekt för My.ling. Hon var ju hardcore i hur dåligt hon mådde och hade rymt, tydligen till en pojkvän som hon nu inte kunde lämna.

Jag läste artikeln, som handlade om hur dåligt hennes föräldrar mådde. De menade att hon aldrig skulle göra så. Jag avskrev det snabbt som att de fan inte visste någonting om henne, precis som hur mina föräldrar inte visste något om mig. Men jag fick också lite dåligt samvete, för hur jag hade upptäckt hennes verkliga historia. Uppenbarligen mådde hon dåligt på riktigt, och i jämförelse hade jag ingenting att komma med. Men jag ville ändå inte varsko hennes föräldrar om att jag visste var hon befann sig. Hur illa hennes kille än behandlade henne kunde jag inte tänka mig att det skulle vara värre än hemma. Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig att en relation kunde vara så dålig att den överträffade att bo hos sina föräldrar. Jag visste så lite.

Jag och My.ling fortsatte hålla kontakten, och jag lät bli att nämna att jag läst om henne i tidningen. Någon gång under de närmaste veckorna kom vi in på att vi skulle ses. Vi konstaterade att vi bodde i samma stad, hon undrade vilket område jag bodde i, och även det visade sig vara samma. Sannolikheten att vi skulle ha mailat med varandra så länge för att sedan visa oss vara grannar var minimal. Jag tolkade det som ödet. Allt vi pratat om att göra var så nära. Hon berättade sin adress och frågade om min. Då var det något i mig som gjorde halt. Jag hörde mammas varning ringa i öronen: berättade ALDRIG var du bor. Så jag sa bara att det var nära och att jag skulle komma över till henne. Snackade bort saken. Och hon frågade inte.

Vi bestämde en dag och en tid då jag skulle komma över. Gatunamnet kände jag såklart igen, även numret på ett ungefär, baserat på att jag hade en gammal lågstadiekamrat som bott på samma gata. Nästa dag, när jag åkte till skolan, så gick jag till busshållplatsen på hennes gata gata och spanade på brevlådorna. Då insåg jag att hon bodde i det där huset. Kvarterets spökhus. Jag tyckte det var coolt samtidigt som jag kände en rysning gå utmed ryggen. Jag satt franskalektionen och grubblade. Kanske hade hennes skumma pojkvän köpt huset billigt eftersom det var så nedgånget, och sedan hade hon flyttat in. Så måste det vara.

Ett par dagar senare skulle vi ses. Jag skulle möta henne vid hennes brevlåda, och om jag var för tidig eller sen skulle jag gå runt huset, vars ingång låg på baksidan, och ringa på. Jag kom på en idé. Eftersom jag bott i området hela mitt liv hade jag en rätt bra koll på tomterna. En av mina vänner bodde på tomten bakom hennes, avskilt av en tät syrenhäck. Jag skulle helt enkelt gömma mig i den häcken och efter att hon väntat på mig vid brevlådan och gått runt huset för att gå in igen skulle jag smyga fram, klappa henne på axeln och säga hej. Det var lite fånigt kanske, men vi pratade ibland om skräckfilm och skräcken som ett sorts rus. Jag trodde hon skulle gilla det. Så den dagen när vi bestämt träff vid sju på kvällen satte jag mig istället vid några minuter i sju i den där syrenbusken. Jag smög in från min gamla klasskompis trädgård och smälte helt in i busken, helt klädd i svart som jag alltid var. Det konstiga var att hon aldrig kom. Jag hade väntat mig att hon max skulle ha väntat i tio minuter innan hon gick in igen. Men ingen kom gående från framsidan av huset för att gå in igen, trots att jag såg dörren från där jag satt.

Jag vet inte exakt hur lång tid som gick, men efter en stund började det mörkna. Detta var senvåren, så det betydde att jag säkert stått där i minst en timme. Det var inte särskilt fysiskt påfrestande att sitta där i busken, men det hade gjort situationen jobbig rent socialt. Tydligen hade hon inte väntat på mig vid brevlådan för jag hade inte sett henne gå in, men å andra sidan hade inte heller jag själv hedrat vår avtalade tid. Det gav mig dåligt samvete. Jag var så jävla barnslig. Varför stod jag i en buske och lurpassade som en jävla idiot på en svincool tjej som legat inne på psyk och rymt? Det enda alternativet var att gå hem och skriva att jag blivit sjuk, för idén att så här sent trava fram till dörren och hitta på någon häftig undanflykt om varför jag var så sen kändes otänkbar. Jag var så upptagen av att ständigt verka häftig och upptagen att jag missade det som helt uppenbart hände framför mina ögon.

Jag skulle alltså precis resa mig och smita iväg igen genom min klasskompis trädgård när någonting hände. Någon annan reste sig upp. Precis bredvid mig. Jag frös till is. Syrenbladen prasslade och jag hörde ett par knak. Sedan kom personen ut ur busken, och började gå genom trädgården mot huset. Jag hörde att han svor. Jag satt fortfarande förstelnad och försökte förstå vad som hände. Mannen såg ut att vara runt 50 år gammal, och gick rakt mot dörren, väjde för en krusbärsbuske som han uppenbarligen visste exakt var den stod, och började pilla upp ett par nycklar ur fickan. Då fick jag syn på att han höll något i den andra handen. Det såg ut som en pinne av stål med en tunn snara som hängde ut ur toppen.

Han låste upp dörren och gick in. Allt eftersom han gick runt i huset tändes lampor där inne men ingen annan syntes till. Det var nu helt mörkt och jag backade långsamt ut ur syrenhäcken och började småspringa längs med gatan hem, tack och lov en parallellgata. När jag kom hem väntade ett meddelande från My.ling. Det stod:

”Du kom aldrig? Har något hänt?”

Sedan fortsatte mejlet som vanligt, med en massa pladder som svar på mitt senaste mail om killar och störiga lärare. Jag fick panik. Jag loggade ut från Helgon, gick inte in igen och började ta andra vägar till skolan.

En morgon den sommaren vaknade jag och kände att det luktade brandrök. När jag kom ner till vardagsrummet berättade mamma att spökhuset hade brunnit ner. Hon och pappa pratade om att det nu kanske äntligen skulle byggas en respektabel villa där.
Jag hade fortfarande inte berättat för dem om den där kvällen, men jag frågade mamma om branden och hon sade att polisen tydligen beskrev det som mordbrand. Men det säger man ju om alla bränder, lade hon till.

I lokaltidningen stod det inte så mycket, men när jag kollade i tidningen som gavs ut i den större staden intill så hittade jag mer information. En kropp hade funnits i huset, en kvinna som man antog var knappt 20 och som vid döden hade varit gravid. Jag frös till.

Några dagar senare loggade jag för första gången sedan kvällen utanför spökhuset in på Helgon igen. Fortfarande fick jag samma besök, fortfarande kl. 00.02 varje natt. Jag vågade inte läsa de 28 oöppnade mail jag hade från My.ling. För jag fattade att det inte var hon. Utan han.

Ni har hört Alice Sjöberg Brise läsa “My.ling”, skriven av en anonym lyssnare.

Skuggor kan också tolkas som synvillor. Ni vet, sådana där bilder där mönster och former tycks förändras framför ens ögon, för att de konstruerats att falla mellan någon av stolarna i ens hjärna. Till exempel den där när man tycker sig se svarta punkter i de vita korsningarna mellan svarta fält, ni vet? Den kan förklaras av något som kallas lateral hämning. Eller Troxlereffekten, där man stirrar på en svart punkt i mitten av ett fält med olika mjuka pastellfärger, och färgerna allt eftersom tycks försvinna en efter en. Den beror på att hjärnan helt sonika sorterar bort färgerna.

Det är såklart fullständigt naturligt, allt det här. Det är bara effekter av hur kroppen fungerar. Men just däri ligger det kusliga: att det går att utnyttja våra inbyggda blinda fläckar. Vi tror vi är vakna och har utkik, men det finns ständigt tusen skuggor i vår omgivning, och ofta har vi inte ens någon chans att registrera dem. Människan är som byggd för att tas med överraskning.

I veckans sista historia ska vi höra om när skuggorna först verkar spännande och lockande, men allt eftersom tornar upp sig så över ens tillvaro, att man inte längre kan skilja mellan dem och ljuset. Vi ska höra historien “Systrar”, skriven av lyssnaren Josefine och uppläst av Rakel Josephson.

Jag är trettiotvå år, har aldrig haft ett jobb och bor fortfarande hemma hos mina föräldrar. Inte längre i det rum jag hade under uppväxten, där affischerna växlat med årstiderna: från Aqua och Spice Girls till Green Day och The Offspring. För ungefär åtta år sedan föreslog mina föräldrar försynt att jag kanske skulle trivas bättre om de renoverade ett rum i källaren åt mig, så jag fick egen ingång och lite mer frihet. Självklart sa jag ja. Jag förstod att det var de som behövde friheten, och mig spelar det ingen roll. Jag spenderar ändå mest tid i sängen när jag är hemma, och perioderna jag spenderar på den psykiatriska avdelningen på sjukhuset blir snarare längre än kortare.

Jag var femton när det började. Femton år, tre månader och tretton dagar. Jag vet exakt, för jag minns den dagen betydligt klarare än jag minns någon av dagarna förra veckan, eller ens vad jag gjorde imorse. Det var den sjuttonde september, en lördag, och jag vaknade på morgonen av att min syster Emma drog i mitt täcke. Hon var fyra år yngre än mig, och som vanligt vrålade jag svordomar åt henne och tog i med all min kraft för att hålla kvar täcket. Hon sprang skrattande ut ur rummet och jag försökte somna om, men skramlandet från familjens frukost i köket gjorde det omöjligt, så jag slängde täcket åt sidan och drog på mig mjukisbyxor och en t-shirt samtidigt som Billie Joe Armstrong och resten av Green Day tittade ner på mig från väggen. Sommarens sista värme hade försvunnit och jag letade efter min fleecetröja i nästan en minut innan jag insåg vem som såklart stulit den.

Emmas rum låg vägg i vägg med mitt eget. Det var som vanligt ett bombnedslag med saker – tidningar, Barbie-dockor, kläder, gamla gosedjur, kasettband – och såklart, min favorittröja i en hög bredvid sängen. Jag svor för mig själv när jag drog den över huvudet och gick sedan ner till köket.

Mamma stod vid diskbänken och förberedde kaffebryggaren, pappa satt vid matbordet och läste tidningen. Jag minns deras ansikten – de såg så unga ut då, jämfört med idag. Mammas hår var långt och brunt i en tjock fläta, idag är det kort och livlöst med gråa stänk. Pappas ansikte var avslappnat, han var nyrakad och doftade svagt av rakvatten. Bekymmersrynkorna som tagit över pannan nu var bara svaga linjer.

Emma hade på sig sina älskade adidasbyxor, de där med knappar på sidorna, och en rosa tröja. Hennes hår var mörkt och tjockt, precis som mammas och i öronen hade hon små rosa pärlor. Jag kunde inte fatta att hon fått ta hål i öronen, det var bara ett år sedan jag äntligen fått mamma att följa med mig till frisörsalongen och göra mina. Emma hällde upp alldeles för mycket Kelloggs frosties och massor med mjölk i en tallrik och sa ”God morgon sömntuta” till mig med ett irriterande glatt tonfall.

”Du ska ge fan i min tröja”, muttrade jag åt henne med sur röst och pappa sa ”Hörredu!” samtidigt som mamma fräste ”Men Jenny, språket!”. Jag satte mig vid bordet och började bre en macka.

”Jag bara lånade den!” Emmas uppsyn var spelat oskyldig och så fort våra föräldrar tittade bort räckte hon ut tungan åt mig. I såna stunder kunde jag hata henne. Idag är det svårt att föreställa sig. Jag skulle ge allt för att få se henne igen, lova att aldrig någonsin säga ett ont ord till henne, men jag minns hur arg hon kunde göra mig. Fast i den åldern är vi väl alla ganska arga. Även mina föräldrar frestade på mitt tålamod då, vilket de även gjorde den här dagen.

”Idag ska vi åka och hälsa på moster Marianne!” förkunnade mamma och satte sig vid bordet samtidigt som kaffebryggaren började bubbla. Emma slevade i sig sina flingor och mjölk, hon åt dem alltid snabbt så corn flakesen inte skulle bli mjuka. Om flingorna blev för mjuka vägrade hon ta en enda sked till – tydligen fanns det någon magisk gräns som passerades då de inte längre var mat. Pappa la ifrån sig tidningen, och såg fundersam ut.

”Var det idag?”

Mamma gav honom en blick och drog efter andan, men precis innan hon skulle börja en irriterad svada om hans dåliga minne skrattade han och fortsatte: ”Jag bara skojade, jag vet att hon fyller år idag”. Mamma började också skratta. Jag har inte hört dem skratta på samma sätt sedan dess.

”Det var tur för dig det.”

”Måste jag följa med?” frågade jag. Tanken på att spendera en ledig lördag hos Marianne, som bodde en timme bort, kändes som ett otroligt slöseri. Det fanns också något hos den kvinnan som gav mig ont i magen. I mitt huvud var hon en fulare kopia av mamma, med en fruktansvärd andedräkt. Jag fick också en känsla av att hon egentligen inte tyckte om mamma och pappa, att hon bara låtsades när de tittade på henne och så snart de vände sig bort lät hon hatet anas i blicken, lika skarpt som hennes andedräkt.

Jag hade förstås sagt det här till mina föräldrar, men de bara avfärdade mig, sa att jag hittade på dumheter. Mamma stod inte nära sin syster, men vi träffades regelbundet och hon var ett givet inslag vid varje födelsedag och julfirande. Så svaret min fråga om jag var tvungen att följa med besvarades med ett bestämt ja’.

Marianne bodde ensam i ett stort hus med någon kilometer till närmaste granne och en mil till närmaste affär. Tomten bestod av vildvuxet gräs och rabatter som skulle behöva rensas, och jag vet att mamma tänkte på det när vi ringde på. Marianne öppnade efter bara någon sekund och hon log stort mot oss. Hon hade samma tjocka, bruna hår som mamma och samma raka näsa, men i övrigt var hon en blek kopia av sin syster, som en dålig imitation med insjunkna ögon och en mun som inte såg glad ut, inte ens när den log.

Men vi kramades och utbytte hälsningsfraser, och jag kunde inte låta bli att göra en grimas när jag kände hennes knotiga armar runt mig och den där andedräkten som stack mig i näsan. Jag fångade Emmas blick över vår mosters axel och hon satte fingrarna framför munnen och låtsades kräkas. Jag fnissade till och i det ögonblicket var all osämja borta, vi tittade på varandra i fullt samförstånd och det kändes som att vi var allierade igen, vi två mot världen.
Mariannes hus var rustikt och med många rum fyllda med tunga möbler, tjocka gardiner och mörka hörn. Själva stämningen var som om någon drog ner en rullgardin över ens sinne när man klev in i huset. Mamma och pappa verkade inte märka av det när de följde efter Marianne in i köket för att hjälpa henne med maten.

”Det tar en stund till innan maten är klar”, sa Marianne. ”Ni barn kan ju leka inomhus så länge, gå på upptäcktsfärd eller leka kurragömma.” Jag himlade med ögonen. Hur gammal trodde hon jag var egentligen, tio? Men Emma tog tag i min hand och drog ivrigt med mig mot den mörka trappan till övervåningen. Jag vände blicken mot köket och tittade på min moster när vi tog de första stegen upp, och idag minns jag hur hon tittade tillbaka på mig, det var en blick fylld av illvilja. Jag tror att jag rynkade pannan en sekund, men släppte det snart igen. Hon var konstig helt enkelt, det var inte så mycket mer med det, tänkte jag då.

Emma var på sitt allra bästa humör och sprang före mig genom den smala och dunkla korridoren på övervåningen. Huset hade byggts långt innan man började prata om öppna planlösningar och ljusinsläpp, och det fanns dörrar på varje sida om korridoren. Emma öppnade den första och tittade in.

”Det här är som i Narnia, det finns säkert en magisk garderob här någonstans”, sa hon och försvann in i rummet. Jag muttrade något till svar, men följde efter. Det var ett litet bibliotek, med böcker längs alla väggar och en läsfåtölj i mitten. Jag drog med fingrarna längs en rad av bokryggar, det var gamla och nya titlar, men inget jag kände igen. Emma sprang snart ut igen, hon var inte intresserad av gamla böcker.

”Kom nu, vi måste fortsätta leta! Vägen till Narnia finns här någonstans!”

Jag följde efter och stängde dörren till biblioteket. Emma sprang ut och in i rummen, avsökte allt med en elvaårings energi och fascination, även om vi inte hittade något mer spännande än en gammal gunghäst som Emma satte sig på. Hon verkade i det ögonblicket yngre än sina elva år, helt inne i sin lek.

”Hoppla, Bree! Mot Narnia!” ropade hon glatt, och i samma sekund gick benen på gunghästen av. Hennes ögon blev stora och jag såg hur ångesten över att ha förstört någon annans leksak tog över Emma. Storasysterns instinkter tog över och jag försökte övertyga henne om att det inte var någon fara.

”Moster Marianne har så mycket saker, hon kommer säkert inte ens märka det här”, sa jag och tittade in i Emmas blanka ögon. ”Vi gömmer den i hörnet, det är ju knappast så att hon brukar leka med de här sakerna.” Jag skyfflade in den trasiga leksaken i en mörk vrå och ställde en stor teddybjörn framför den. Tanken på att erkänna och be om ursäkt slog aldrig mitt femtonåriga jag. ”Kolla, den syns inte alls. Nu fortsätter vi vår upptäcktsfärd!”

Emma följde med mig ut i korridoren igen, inte längre gråtfärdig men betydligt dämpad. Jag öppnade den sista dörren i korridoren. Det var ett sovrum, lika mörkt och dunkelt som resten av huset.

”Här kanske vi hittar garderoben till Narnia!” sa jag och log mot Emma som motvilligt blev nyfiken igen. Vi klev in och studerade rummet, det fanns en stor säng i mitten och en gammeldags schäslong längs ena väggen. Men det som drog blickarna till sig var en stor, svart byrå i ena hörnet av rummet. Den var överdimensionerad, täckte halva väggen och jag räknade till tolv lådor, fyra bredvid varandra och tre på höjden.

Men trots att den var svart låg den inte i mörker, som det mesta andra i det här huset. Den lyste svagt, som om den var upplyst inifrån med ett varmt, gult sken. Emma sa ”wow” och gick snabbt runt sängen för att studera den närmare. Handtagen såg ut att vara av guld och det var snirkliga mönster inristade i träet. Jag drog med fingrarna längs en inkarvad ros och försökte hitta ljuskällan, men tappade snart intresset när jag inte kunde se dem. Det gjorde inte Emma, hon fortsatte titta på byrån och känna på mönstret.

”Tror du den är från artonhundratalet?” frågade hon. Jag satte mig på sängen och var förvånad över hur mjuk den var. Marianne verkade inte vara en person som gillade mjuka saker, jag hade föreställt mig hennes säng lika hård som den gamla soffan nere i vardagsrummet.

”Nä, det vore konstigt, den har ju inbyggda lampor”, svarade jag och sträckte ut mig på överkastet, som var mörkt rött och hade volanger längs kanterna. Det var i alla fall Mariannes stil. Jag tittade upp i taket och tänkte på hur skönt det vore att blunda och sova en stund, när jag hörde ljudet av en byrålåda som drogs ut.

”Du kanske inte borde…” började jag och satte mig upp, men avbröt mig mitt i meningen. Emma hade dragit ut den näst nedersta lådan i mittenraden och nu såg jag var ljuset kommit ifrån. Det var fortfarande inte starkt, men källan var avgjort inne i lådan. Emmas ansikte lystes upp och jag såg hennes uppspärrade ögon, de tittade rakt ner i lådan och hennes ansikte hade förändrats. Jag såg inte ett barns fascination utan något mörkare, en vuxen kvinnas längtan, en passion i blicken som jag inte sett hos någon, varken före eller efter det här hände.

Emma stod böjd över byrålådan i flera sekunder och jag kunde inte ta blicken från hennes ansikte. Till slut öppnade jag munnen och frågade:

”Vad ser du?” Jag ville egentligen inte veta, men jag måste förstå vad som kunde ge min lillasyster det där uttrycket i ansiktet. Emma sträckte på sig och tittade upp. Hennes ögon verkade på något sätt större än tidigare, större och mörkare. Som om de var svarta hål. Hon svarade inte utan log bara mot mig, ett tillfredsställt, vuxet leende som såg onaturligt ut i hennes barnsliga ansikte. Jag kravlade bakåt i sängen, ville ropa på mamma och pappa men fick bara fram ett fjuttigt visslande.

Då släppte Emma mig med blicken och vände sig åter mot byrålådan, tog tag i kanten på den och svingade ena benet över. Jag förväntade mig att den skulle gå sönder och att byrån skulle välta, men istället försvann hennes ben. För en halv sekund stod hon med ena foten på golvet och den andra djupt nere i byrålådan och min hjärna kunde inte ta in bilden, den var så fel. Det såg ut som om hennes ben blivit avhugget vid låret. Sedan klev hon över med andra benet också och jag kunde bara se henne från låren och uppåt. Ljuset från byrålådan dämpades, hon blockerade vad det än var som lyst upp tidigare.

”Emma?” viskade jag utan att hon reagerade. Hennes lår försvann långsamt neråt och då insåg jag vad som höll på att hända. Jag sa hennes namn igen, högre den här gången och kastade mig framåt. Hon var försvunnen från midjan när jag fick tag i hennes armar. Jag började dra, men det var som om något mycket starkare drog på andra sidan. Runt henne fanns bara byrålådan, det såg ut som om hålet gjorts just för hennes kropp, och hon drogs allt längre ner.

Jag skrek hennes namn och tog i allt jag orkade, men hon skakade sig ur mitt grepp och plötsligt var armarna nere i lådan. Jag försökte få grepp om hennes axlar, grep tag i tröjan, slet desperat i den men hålet slöt sig runt dem och mina fingrar kände bara det hårda träet i byrålådans botten. Bara huvudet stack upp och Emma lyfte blicken mot mig, tittade mig i ögonen när hennes huvud sjönk ner, som om hon sänkts ner i tjära. Hon log det där leendet hela tiden, och de svarta ögonen var inte min systers. Hon hade inte sagt ett ord sedan hon öppnade lådan, och nu slöt den sig runt henne helt ljudlöst, som om hon aldrig funnits.

Jag drog ut lådan så den lossnade helt från byrån, kände längs alla kanter, försökte förstå var hon tagit vägen, men det var en helt vanlig byrå. Inget ljus, inga hål, ingen syster. Jag drog ut resten av lådorna, struntade i vad de innehöll, kastade bara ut det för att kunna undersöka botten på dem alla. Jag kanske skrek hennes namn under tiden, jag antar det eftersom mina föräldrar kom in i rummet och frågade vad i helvete det var som pågick.

”Det är Emma”, skrek jag, ”Emma försvann!”

Mamma rusade fram till mig och gav mig en våldsam kram, antagligen för att få mig att sluta kasta hennes systers underkläder på golvet. Jag började gråta, eller så hade jag gjort det en stund.

”Såja”, sa mamma och strök mig över ryggen. ”Vem är Emma?” frågade hon.

Det var som att världen stannade. Jag drog mig ur hennes omfamning och tittade på henne. Hon såg genuint frågande ut. Pappa stod i dörröppningen och tittade ner i golvet, känsloyttringar har aldrig varit hans starka sida. Bakom honom skymtade Marianne, även hon studerade golvet.

”Vadå vem är Emma? Hallå, min syster!” Jag trodde att jag inte kunde känna en större panik än den när jag såg Emma försvinna, kroppsdel för kroppsdel, men nu öppnade sig en avgrund inom mig. Jag anade vad mamma skulle säga, men hennes ord kastade mig ändå över kanten till den där avgrunden.

”Syster? Du har aldrig haft en syster.”

Där och då började den tragiska cirkusen som blivit mitt liv. Diagnoserna på olika psykossjukdomar har avlöst varandra, flera läkare har varit säkra på att jag tagit (och fortfarande tar) droger som fått mig att skapa en vanföreställning jag inte kan ta mig ur. Det spelar ingen roll hur många negativa pissprover jag lämnar, de fortsätter ändå tro att jag själv orsakat detta. Jag har haft mer psykologer än jag kan minnas, oändligt många utredningar och, ironiskt nog, oändligt många mediciner.

Jag har tvivlat på mig själv så många gånger. Kanske har mina föräldrar rätt, kanske har Emma aldrig funnits. Jag har gått igenom så många minnen med dem, berättat om min lillasyster in i minsta detalj, men de berättar för mig hur det egentligen var, enligt dem. Ja, de hade försökt få ett barn till, men det hade inte gått och de hade tagit beskedet med ro. Rummet vägg i vägg med mitt hade alltid varit mammas syrum. Jag hade själv gått på upptäcktsfärd när de vuxna förberedde maten hos Marianne. Vi hade haft ett helt normalt familjeliv, fram tills jag började vandalisera min mosters sovrum och skrika efter en syster som aldrig funnits.

De hade nog kunnat övertyga mig, om det inte vore för två saker. Den första är något som jag såg den där dagen för femton år sedan, något jag tryckt undan bland alla andra minnen. Det andra är något jag såg nyligen.

När mamma försökte lugna mig den där dagen gömde sig Marianne bakom pappa i dörren. Efter en stund, när han insåg att det inte var ett vanligt känsloutbrott från en tonåring utan något mycket mer, klev han försiktigt in i rummet. Marianne gick några steg bakom och jag såg över mammas axel att hon var märkbart blek. Hon tittade på byrån med något som liknade fasa i ansiktet och ryckte till när hon lyfte blicken och såg att jag tittade på henne. I den stunden rörde sig hennes läppar och hon tycktes säga något väldigt tyst, men jag lade ingen vikt vid det, kaoset inom mig var för stort.

Vi har inte varit och hälsat på min moster sedan dess, jag har sett henne ett fåtal gånger och då har hon alltid kommit hem till oss. Hon har alltid verkat avståndstagande, som om hon inte vill träffa mig, och jag har alltid trott att det berodde på att mitt så kallade ”första utbrott” skedde hemma hos henne. Hon har varit orolig att något mer ska hända i hennes närhet.

Men igår åkte vi dit igen, för att fira hennes födelsedag. Det är sjutton år sedan det ”första utbrottet” och jag antar att mina föräldrar och Marianne pratat länge om detta, sagt att det är dags. Att det kommer gå bra. Kanske har även någon läkare rekommenderat det, att jag måste tillbaka till den platsen, se att den inte är farlig eller mystisk på något sätt.

Det var länge sedan jag hade någon panikattack eller öppet visat några symtom och jag antar att mina föräldrar tagit för givet att jag börjat bli bättre. Att jag börjat lära mig skilja på vad som var verkligt och inte, enligt deras definition.

När vi kommit fram bad Marianne mamma och pappa om hjälp i köket och sa till mig att jag kunde gå på upptäcktsfärd om jag ville. Herregud, så regisserat det var. De hade verkligen pratat ihop sig om det här. Praktisk terapi, eller något sådant. Mitt femtonåriga jag kom fram för en stund och jag himlade med ögonen, men det var definitivt min trettiotvååriga kropp som gick uppför trappan, betydligt tyngre och med obefintlig kondition.

Korridoren på övervåningen såg ut precis som förra gången, mörk och dyster med sina stängda dörrar. Jag såg framför mig hur Emma hade sprungit här, öppnat och stängt dörrar, gett liv åt ett dött hus. Själv gick jag med tunga steg.

Det lilla biblioteket såg likadant ut som då, kanske att det hade tillkommit fler böcker. Jag drog fingrarna längs med ryggarna och den här gången tittade jag närmare på titlarna. Jag kände igen ett par namn, som Erwin Schroedinger och Stephen Hawking, medan andra var helt okända för mig.

Jag lämnade rummet och följde utan att tänka på det i min systers fotspår den där dagen. Öppnade och stängde dörrar, tittade in utan entusiasm. Det kändes som något jag behövde göra. Kanske försökte jag acceptera att mina föräldrars verklighet var sanningen, att jag haft fel hela mitt liv. Tanken trevade sig fram till mig, som en försynt gäst som inte ville tränga sig på, bara göra sin existens känd.

Kanske hade den tanken kunnat nå fram och bli något mer än en gäst, om jag inte fått syn på den stora teddybjörnen i ett hörn av det näst sista rummet. En avgrund som under flera år höll på att stängas inom mig, öppnades igen. Jag blev stående i någon sekund, sedan rusade jag bort till björnen och slet tag i ena örat, kastade den åt sidan.

Och där stod den. Den trasiga gunghästen. Jag föll ner på knä och lade händerna på benen som gått av. Den såg ut precis som jag mindes den. Emma hade suttit på den här, Emma hade haft sönder den, oavsett vad mina föräldrar sa var sanning. Och i den stunden mindes jag det där ordet som min moster ljudlöst sagt till mig för sjutton år sedan. Hennes läppar hade format ordet ”förlåt”.

Jag vet inte hur hon gjorde det. Men jag tror jag förstår varför. De hatiska blickarna på mina föräldrar när de inte såg. Avundsjukan hade alltid legat och jäst under ytan – hon ville ta ifrån mig mina föräldrar deras lycka. Antagligen gick det fel. Jag tror att det var meningen att vi båda skulle försvinna, och att mina föräldrar var de som skulle stå ensamma med minnen av två barn som aldrig funnits.

Men mina spekulationer är inte viktiga. Snart kommer jag att få svaren.

Jag sa nämligen inget om gunghästen under födelsefirandet igår. Jag gick ner igen som om inget hade hänt, åt mat och skrattade till och med ett par gånger. Det var ett äkta skratt, och för första gången på länge, på sjutton år, var jag glad. Jag hade inte haft fel. När vi åkte hem var jag nästan uppspelt och jag märkte hur lättade mina föräldrar var över att det gått så bra. Det är förstås lite synd, de kommer att lida av det här. Men det kan inte hjälpas. Jag måste ha svar.

Sent på kvällen, när mina föräldrar hade somnat, plockade jag med mig en hammare, silvertejp och bilnyckeln ur mammas väska, sedan smög jag ut i garaget. Jag har inget körkort, men jag har ändå övningskört tillräckligt för att våga åka iväg själv. Jag körde samma väg som jag åkt hem några timmar tidigare, och jag var ivrig när jag plockade med mig hammare och tejp från bilen.

Marianne öppnade efter fyra långa tryckningar på ringklockan. Hon var iklädd morgonrock och såg förvånad ut när hon såg mig stå utanför. Jag log vänligt mot henne med händerna bakom ryggen, sa att jag måste få komma in och prata med henne, och hon släppte in mig. Jag klev in och stängde dörren bakom mig. Sedan höjde jag hammaren och slog till. Hon såg fortfarande förvånad ut när hon rasade ihop.

Nu tror jag bestämt hon börjar vakna. Men det är ingen fara, jag har bundit fast henne ordentligt, hon kommer ingenstans. Jag hör hur hon försöker skrika genom silvertejpen. Så bra. Nu ska jag äntligen få veta vad som hände med min syster Emma.

Signaturmelodi

Det var historien “Systrar”, skriven av lyssnaren Josefine och uppläst av Rakel Josephson. Och därmed drar sig Creepypodden in i skuggorna för den här gången, och kryper inte fram igen förrän om två veckor. Men för all del, kom gärna in i mörkret och leta efter oss…

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.