Avsnitt 86: Skogsrov

Jag fick ett brev häromdagen.

Micke,
Jag har beslutat mig för att lämna gården. Det här livet är inte för mig. Du kan hämta era cyklar. Kom ensam. Jag vill inte träffa Hampus.
Farväl.

Brevet hade legat ensamt och sett så anspråkslöst ut på hallmattan när jag kommit hem från jobbet den där fredagseftermiddagen. Mitt namn, min adress, skrivna i bläck i små rader. Ett streckat A4-papper inuti, med den korta texten som jag läste flera gånger. Brevet saknade signatur. Den behövdes inte. Avsändaren var ändå självklar. Lukas Holst. Min och Hampus vän Lukas. Åtminstone hade han varit min vän. Lukas och Hampus hade väl aldrig riktigt dragit jämnt, men vi hade varit ett väl fungerande team så länge jag var med och fogade oss samman. Varken jag eller Hampus hade träffat Lukas sedan sommarlovet efter vi slutat grundskolan, sedan de där märkliga händelserna ägde rum. Det var för snart tio år sedan.

De korthuggna meningarna i brevet var kryptiska. Inte skulle Lukas efter alla dessa år göra sig omaket att skriva och skicka ett sådant brev, för att be mig hämta min och Hampus cyklar.

Det här livet är inte för mig … Farväl.

Nej, det gick inte att tolka som något annat än ett rop på hjälp. Det hela satte mig i en besvärlig sits, och jag ställde mig undrande till hur jag skulle förhålla mig till detta. Min gamla mountainbike kunde jag inte bry mig mindre om. Den skrotcykeln skulle jag inte för mitt liv vilja synas på och hade absolut ingen användning av i dagsläget, i synnerhet sedan jag skaffat körkort och bil för flera år sedan. Men det som gick att utläsa mellan raderna kunde jag bara inte blunda för.

Jag kände en fruktan inför att återvända till Lukas och till Gärdshöja. Gården låg en dryg mil utanför min och Hampus hemby Stocke i Jämtland. Jag mindes alltför tydligt den sista gången vi var där. Mindes skriken. Skriken från ladan, som fått mig och Hampus att aldrig mer vilja besöka Gärdshöja. Och så hade det också blivit. Från den dagen hade vi inte hört något från Lukas, tills brevet dök upp.

Jag hade många gånger undrat vad det blev av Lukas. Några gånger hade jag försökt prata om detta med Hampus, men han menade att jag borde släppa det där, att vi klarade oss lika bra utan Lukas. Och det förstås, det gjorde vi också. Men Lukas hade uppenbarligen inte klarat sig så bra där hemma på gården.

Något var fel.

En sökning visade att inget mobilnummer stod registrerat på honom. Vid anblicken av hans hemnummer insåg jag att det redan fanns inpräntat i mitt bakhuvud, det enda telefonnummer förutom det till mitt eget föräldrahem jag sparat i minnet. Innan jag slog numret gjorde jag även en sökning på Lukas pappa Henry, men det var samma sak där, bara deras gemensamma nummer till gården. När jag ringde möttes jag av en röst som meddelade att numret var avstängt. Samtidigt fastnade jag med blicken på brevet som jag lagt på köksbordet, de snirkliga krumelurerna vända mot mig, på något sätt hotfulla i varje stavelse. Fastän jag visste att det var lönlöst slog jag numret ytterligare en gång. Utan resultat, givetvis. Den latenta ångest som grott i mig genom åren grenade nu ut sig i hela mitt väsen. Jag var tvungen att åka tillbaka till Gärdshöja. Men jag tänkte inte göra det ensam. Jag ignorerade Lukas önskan och kontaktade Hampus. Jag hann inte mer än hälsa och utbyta några standardfraser innan han blev tyst i luren.

En klump i halsen satte stopp för min talförmåga, vilket Hampus måste ha registrerat då han frågade:
”Vad är det som har hänt, Micke?”
Jag svalde. ”Jag har fått ett brev”, svarade jag kort. ”Från Lukas.”
Tystnad.
”Han vill att jag ska hämta våra cyklar.”
”Våra cyklar?” Hampus lät barsk i tonen, upprörd. ”Jag skiter väl i våra jävla cyklar”, sa han.
”Jo”, höll jag med. ”Men jag tror han egentligen vill något annat”, förklarade jag, varpå jag berättade om resten av brevet.

Vi diskuterade hur vi skulle tackla situationen. En kortare paus följde. Jag hörde Hampus andas tungt. Sedan sa han: ”Micke, det fanns flera anledningar till att vi, i alla fall jag, flyttade från Stocke. Den största anledningen berodde på Lukas, hans skumma farsa, och deras jävla gård. Det finns ingen anledning för oss att åka tillbaka dit. Lukas får reda ut sin skit själv. Det är inte vårt ansvar.”

Jag lyfte upp brevet från köksbordet, tittade på det vita kuvertet därunder, adresserat till mig.
”Jo”, sa jag. ”Det är mitt ansvar nu”.

Hampus visade med en utdragen suck att han förstod allvaret i min röst, och att han inte tänkte låta mig åka ensam.

Vid lunchtid dagen därpå åkte jag för att plocka upp Hampus innan vår avfärd från Östersund. Han satte sig i bilen, hälsade med en kort nick. Hans läppar var sammanpressade, och han stirrade rakt fram genom vindrutan, inte alls tillfreds. Jag delade hans känslor. Det fanns ingenting glädjefyllt med den här resan. Bara ett obehagligt hopkok av det motsatta – oro, vemod, fruktan.

Låt mig backa lite. Jag måste berätta lite om Lukas, om vår tonårstid, och även om hans pappa Henry. Lukas mamma Bodil var död. Jag frågade Lukas om henne vid ett tillfälle, och han svarade med dyster uppsyn, stämbanden vibrerande av vrede: ”Jaktolycka.”

Lukas var en lattjo typ utan nära vänner, och många undvek honom på grund av hans avvikande drag. Alltsomoftast var han tystlåten, men när han väl öppnade munnen kunde han babbla på oavbrutet. Ibland kunde historierna låta häpnadsväckande välkryddade, vilket gjorde att många tog honom för en lögnhals och tröttnade på honom. Lukas berättade bland annat att han hade en crossmotorcykel, och att han och hans pappa grävt ur en crossbana ute vid deras gård. En bana som han på vintern även kunde köra i med sin snöskoter. Crossmotorcykel och snöskoter. Vid tidpunkten vi lärde känna Lukas var vi alla tretton år. Jag och Hampus kände ingen jämnårig som ägde sådana dyra och häftiga saker, så vi bestämde oss för att mäta halten av sanning det han sa. Vi frågade rätt och slätt om vi kunde få komma hem till honom, och kanske till och med få provköra hans crossmotorcykel. Jag minns hur glad han blev. Hans oförställda leende visade med all tydlighet att han inte hade snackat skit, åtminstone inte om den saken.

Så efterföljande helg hoppade jag och Hampus på våra mountainbikes för att cykla ut till Gärdshöja. Efter någon kilometer på riksvägen svängde vi in på en av alla grusvägar som skulle leda oss till gården. Skogen slöt sig om oss, och klaustrofobin lägrade sig. Sista biten är backig och krokig, och cykelturen tog oss goda två timmar, enkel resa. Mjölksyran sved i låren. När vi hörde knattret av en 80-kubiksmotor förstod vi att vi var nära, och energin infann sig på nytt igen.

Gården är inte alls stor. Jag och Hampus hade föreställt oss en bondgård, med allt vad det innebär, men det finns inga ytor för djur, betes- eller åkermark. I ena änden av tomten reser sig marken och på höjden står en mindre lada. En svängd infart med lösa plankor leder upp till dess ena gavel, och den där dagen stod de två tjärade ladugårdsdörrarna öppna. I öppningen såg vi en inbackad röd traktor, brunfläckig av rost. Huset de bor i är emellertid stort för två personer. En gammal timmerkåk i två plan, fin men nedgången. Hela gården omgärdas av en gråtorr gärdsgård, och utanför den – mil och åter mil av urskog.

Ljudet från crossmotorcykelns ivrigt varvade motor kom från baksidan av huset. Vi parkerade våra cyklar, för att gå och se efter Lukas, då ytterdörren till huset öppnades. Ut klev en mager man. Hans haka var täckt av mörk skäggstubb och han hade en pipa i munnen. Han kunde inte vara någon annan än Lukas pappa, en förlaga av hur Lukas skulle se ut som vuxen. Kroppsspråk, utseende och hårfärg stämde överens. Den enda skillnaden dem emellan var klädseln. Inte för att varken jag eller Hampus själva var storstadsbor eller modemedvetna på något sätt, men här hade vi verkligen en vandrande urbild av en riktig bonnläpp. Ett lortigt, vitt linne under slitna, ljusblå hängselbyxor som var nedstoppade i skitiga gummistövlar. På huvudet bar han en solblekt, gråaktig keps, skjuten bakåt i nacken, så hans mörka, nästan svarta, hår tittade fram under den vikta skärmen. Runt hans hals dinglade två guldringar i en guldlänk. Han stannade framför oss och tog pipan ur munnen.

”Henry”, sa han med kraft i rösten. Hans ögon smalnade när han höjde hakan och fingrade på ringarna i länken runt halsen. Med fundersam blick pekade han sedan på mig med pipskaftet. ”Micke, visst?”

Jag nickade.

Henry vred pipan åt Hampus. ”Och då måste du vara Hampus?”

”Just det”, fick Hampus fram.

Henry grymtade, satte pipan i mungipan. ”Ja, ni hör ju var Lukas håller hus”, sa han, och nickade åt hållet som motorljudet kom ifrån. ”Hjälm på, om ni ska köra”, informerade han, varpå han körde händerna i framfickorna på hängselbyxorna och vaggade iväg åt ladan.

Jag och Hampus kilade runt huset. Nedanför en grässlänt såg vi Lukas. Och nja, crossbanan var kanske inte vad vi förväntat oss, men någon slags bana var det i alla fall. En knölig velodrom, med doserade kurvor, och två gupp på vardera av långsidorna, underlaget jordigt och lerigt. Lukas fick syn på oss, och det skvätte kring bakhjulet när han knyckte till i gashandtaget för att köra mot oss. Han lyfte av sig en blå integralhjälm som saknade visir, och han var prickig av lerstänk över näsan. Lukas välkomnade oss. Nervös, som det verkade. Han hade väl inte kompisar på besök så ofta, antog jag. Men han var mån om att vi skulle ha det bra och ha roligt, var generös på alla sätt. Innan jag visste ordet av satt jag på en crossmotorcykel för första gången i mitt liv, och det var en riktig kick får jag lov att säga.
Vi turades om. De som inte körde cross cyklade banan runt på mountainbikes. Fulla av iver sveptes vi alla tre med, blev hela tiden djärvare, eller kanske bara alltför dumdristiga. Det var när Hampus körde crossmotorcykeln som jag såg honom vingla till borta vid andra sidan av banan, för att sedan stå huvudstupa i leran. Både jag och Lukas skyndade oss dit.

”Såg ni kaninen”, hostade Hampus, och fortsatte: ”En kanin rände förbi här.” Han visade med handen framför där motorcykeln låg.
”En kanin?” frågade jag.
”Den har bara smitit.” Det var Lukas som svarade. ”De gör det ibland.”
”Har ni kaniner?” frågade Hampus, som reste på sig, borstade av sig.
”Ja, hur många som helst. Vi föder upp dem.”
Jag och Hampus blev lika delar intresserade och skeptiska. Kunde det här vara ännu av Lukas ´Karlsson på taket´-överdrifter?
”Kom”, sa Lukas.

Vi följde hans steg runt huset och bort mot ladan. I en låg utbyggnad, mer som en inhägnad, en bur, fanns det mycket riktigt kaniner. Massor av kaniner till och med, säkert ett hundratal. Burens ramar var ett slarvigt bygge som bestod av reglar, tak och väggar av hönsnät. Djuren hade det trångt där inne, där mat och spillning samsades om utrymmet. Lukas gick fram och trampade till jorden vid den yttre regeln nedtill av buren.
”De smiter, vet ni. Krafsar sig ut.” Han skapade mer jord mot regeln, som han sedan stampade till så hårt att kaninerna skuttade tillbaka. ”Men, som pappa säger, det blir fler av dem. De är ena jävlar på att föröka sig.”
”Vad ska ni med så många kaniner till?” Hampus ställde frågan som även jag tänkte.
”Äh, ni vet.” Lukas ryckte på axlarna. ”Det är många barn som vill ha kaniner. De är inte lika tråkiga som till exempel fiskar, och de kräver inte lika mycket ansvar som till exempel en hund.”

Jag och Hampus stod tysta. Lukas svar lät inövat, som något han skulle säga om frågan kom upp. Jag menar, antalet kaniner i den där buren skulle ha räckt till alla barn i hela Stocke, hela Kaxås och säkert också till alla barn i Offerdal. Men jag ansåg att vi inte hade med det att göra. Det skulle dröja innan det gick upp för mig varför Lukas och Henry egentligen födde upp kaniner. Vad de egentligen födde med kaninerna.
Det var en lång tid senare. Månader hade passerat, och jag och Hampus hade hunnit testa snöskotern över vintern. Snöskotern, som annars förvarades i ladan när det inte var säsong, och som alltså mycket riktigt även den var högst verklig och inget skryt. Ytterligare en sommar kom och gick. Ytterligare en vinter. Jag och Hampus kunde inte hälsa på hos Lukas så ofta, då det gick åt en hel dag åt utflykten vilket inte synkade så väl med våra familjers kalendrar. Och om vi båda kunde, så kunde inte Lukas. Han och Henry tillbringade mycket tid i skogen, till största delen åt jakt. Besöken var sporadiska, milt uttryckt.

Den här vårdagen höll vi som vanligt på att köra i crossbanan, när jag kände behovet av att använda toaletten. Jag la ner cykeln i grässlänten.
”Vart ska du?” Lukas tycktes vara på sin vakt.
”På toa?” svarade jag frågande.
”Pinka i buskarna bara, som vi brukar göra.”
Jag sa att jag behövde göra det andra också.
”Aha”, sa han, och jag förnam spår av osäkerhet i honom. ”Jaha … Ja, du vet ju var toan finns.”

Fundersam gick jag upp mot ingången av huset. När jag la handen på handtaget, hörde jag Henry gorma borta vid ladan. Först hörde jag honom bara, men sedan såg jag honom. På alla fyra bökade han runt, halvvägs inne i kaninernas inhägnad. Han spottade och svor. Jag öppnade ytterdörren, ställde mig till hälften dold bakom den, kunde inte låta bli att se efter vad han gjorde. Henry hasade sig baklänges ut igen, sparkade igen nätluckan med foten. I nävarna höll han två kaniner. Han krånglade med dem, för att få på haspen till luckan. Därefter gick han mot skogen med kaninerna dinglande i hans stadiga grepp om deras nackskinn. Framme vid gärdsgården stannade han till, sökte med blicken in i skogen. Stod så en stund, medan kaninerna sprattlade med bakbenen mot hans byxben. Och så, som om deras liv inte vore värda ett skit, slungade han iväg dem in i skogen, en efter en. Jag upptäckte att jag under en lång stund hållit andan, och smet in och smög igen ytterdörren efter mig innan jag slutligen pustade ut.

Jag tror inte att Henry såg mig, han sa åtminstone aldrig något om det. Att jag stått och fluktat, lagt mig i något som inte angick mig. Jag nämnde det aldrig heller. Inte för någon, inte ens för Hampus. Jag tänkte att det fanns en anledning till varför Henry gjort som han gjorde. Kanske kaninerna var sjuka? Vad visste jag? Men i efterhand kanske man kan säga att det här var startskottet till en rad märkligheter som jag, och sedermera också Hampus, fick bevittna.

När jag och Hampus senare stod i startgroparna för att cykla hem, upplyste Lukas oss om att busslinjen dragits om, och att bussen nuförtiden stannade bara en kilometer från Gärdshöja. Två gånger om dagen, dessutom. En tidigt på morgonen, en vid middagstid.
”Men hur ska vi få med cyklarna på bussen?” sa Hampus.
”Lämna dem här”, sa Lukas.

En kilometer till busshållplatsen lät lyxigt, och vi förstod hur han tänkte. Kortare restid, och vi skulle dessutom inte behöva dö av utmattning varje gång vi hälsade på honom. Så vi började en ny reserutin. Fast det skulle bara bli några få till besök till Gärdshöja.
Ladan på gården, ja. Det är på sin plats att jag ägnar den några rader. Jag ska försöka beskriva. Dess konstruktion är av det lite annorlunda slaget. Som jag tidigare nämnt är den byggd på en liten höjd på tomten, för att undvika fukt, såklart, vilket inte är så konstigt. Men under plankorna i golvet finns en jordkällare, ungefär en meter och tjugo centimeter bred och lika djup, cirka tre meter lång. Ett ganska trångt utrymme, alltså. Oftast brukar det finnas en dörr från utsidan av byggnaden in till en sådan källare, men inte i det här fallet. Hela ladan står på en låg stengrund, ojämna stenblock i olika storlekar och former. Inget murbruk, så glipor och skarvar i varierande bredd får grunden att likna ett hafsverk. Väggarna i källarutrymmet består även de av dessa stenar, som en grav mitt i kullen över vilken hela bygget är rest.

Man kunde se att det från början bara varit en liten lucka i ladans trägolv, där en brant stentrappa på fyra steg leder ner till jordgolvet där nedanför. Men Henry och Lukas utnyttjade inte källaren för matförvaring eller dylikt. Nej, Henry hade tagit upp trägolvet till en lucka i samma storlek som källarens yta, och utrymmet tjänade nu för tiden som smörjgrop, då han utförde underhållsarbeten på bilen, traktorn eller andra maskiner. Det här var något Lukas förklarade för mig och Hampus vid något av tillfällena som vi tankade crossmotorcykeln eller behövde pumpa däcken på cyklarna, som vi gjorde uppe i ladan.

Jag och Hampus gick ut nian med medelgoda betyg. Lukas låg snäppet under oss, på grund av högre frånvaro och kanske en lite mer nonchalant inställning till skola och lärande över lag. Han såg väl sin framtid redan utstakad för sig. Han skulle bli kvar på gården. Hjälpa sin pappa med det som krävdes, meka med motorer, se över skog och mark. Och jaga. Det var Henrys stora passion. Lukas likaså. Han kunde förmodligen hantera en bössa innan han lärde sig gå.

Det hände ibland när jag och Hampus umgicks med Lukas ute på Gärdshöja, att Henry plötsligt skickade hem oss, för att han och Lukas skulle ”kika lite i skogen”, som han sa.
Det här var en sådan gång.

Det var en sen eftermiddag en vecka in på sommarlovet, och vi tre satt i grässlänten vid crossbanan, drack juice slappade, när Henry kom stövlande bakom oss.

”Du får skicka hem kompisarna nu, Lukas. Vi ska kika lite i skogen.”

Vi vred på oss. Henrys skugga såg hotfull ut där han tornade upp sig mot solen, med ett brutet jaktgevär vilande över underarmen. Lukas behövde inte be oss, vi fick fart mot busshållplatsen ändå.

Det här skulle bli den definitiva vändpunkten för vår vänskap med Lukas. Något hände i skogen den där dagen. Något förändrades. Lukas förändrades. Henry blev konstig, vresig. Till en början när vi hördes över telefon, lät Lukas frånvarande och var liksom undvikande.

Som om han inte ville att vi skulle komma till honom. Och även om det inte hade hänt tidigare, föreslog jag att han kunde komma hem till mig i Stocke istället om han ville. Det erbjudandet tackade han nej till. Han sa att hans pappa behövde hans hjälp på gården. Vad som kunde vara så viktigt där ute dygnet runt kunde jag inte förstå.

Det blev emellertid så att jag och Hampus åkte hem till honom någon vecka därpå. Det första vi såg när vi kom var att våra cyklar, som tidigare fått stå inställda i ladan, nu stod nere vid husknuten nedåt grässlänten. Bredvid dem stod bensindunken för att tanka crossmotorcykeln, och i gräset låg cykelpumpen, om den skulle behövas. Ett tydligt tecken på att vi inte hade något i ladan att göra. Inte för att det gjorde oss någonting, vi hängde ju ändå bara nere vid crossbanan. Men stämningen var märklig, och Lukas verkade under hela dagen nervös. Han hade ingen lust att köra cross, sa han, utan lät mig och Hampus turas om. Istället gick han spänd, med axlarna uppdragna. Med jämna mellanrum gick han upp för att se efter var Henry höll hus eller vad han sysslade med.

Och så plötsligt ropade han på oss: ”Micke, Hampus!”

Han vinkade oss till sig där han stod uppe på gårdsplanen, och nu var han stressad. Jag och Hampus skyndade oss upp till honom, och på vägen hörde vi Henry säga till Lukas: ”Håll er på rummet. Kom inte ut så länge traktorn är igång.”

När vi kom runt knuten såg vi ryggen på Henry. Han halvsprang bort mot ladan, och vi insåg att något var på väg att hända, något allvarligt. Jag tror han hade geväret med sig, men jag hann inte se ordentligt eftersom Lukas hade bråttom med att få in oss i huset.

”Kom, vi går upp på mitt rum en stund.” Han försökte låta lugn, men lyckades dåligt.

Jag och Hampus var vid det här laget så ställda, att vi bara gjorde som vi blev tillsagda. Medan vi gick upp för trappan till övervåningen och Lukas rum, hörde vi traktorn dundra igång ute i ladan. Lukas rum låg vid ena gaveln till. Jag och Hampus satte oss käppraka i hans säng, och följde Lukas med blicken. Han ställde sig vid rummets enda fönster, vilket han pressade ansiktet mot. Fönsterglaset blev alldeles immigt av hans häftiga andetag. Jag sträckte på halsen för att se det Lukas såg. Vinkeln från där jag satt gjorde det omöjligt att se ingången till ladan. Endast den bakre delen med kaninburen var synlig för mig.

”Vad är det som händer, Lukas?” hörde jag Hampus säga i samma ögonblick som Henry syntes genom fönstret. Nu såg jag tveklöst att han höll geväret i sin ena hand. Han kastade sig ner på knä vid kaninburen, använde sin lediga hand till att öppna luckan. Jäktad, och med okontrollerade rörelser greppade han, nej, slet han tag i en kanin, varpå han kom på fötter och försvann ur mitt synfält igen.

”Lukas, vad fan är det som händer?!” kved Hampus med gråten i halsen.
”Håll käften!” skrek Lukas, som nu hade förlorat sin självbehärskning helt.

Under några evighetslånga minuter hände ingenting. Jag och Hampus satt tätt intill varandra på sängen utan att säga något. Hampus krävde sin gråt, skälvde i tvära ryckningar. Där utifrån hördes traktormotorns mullrande gång, dränkte alla andra möjliga ljud till eventuella ledtrådar om vad som försiggick. Fastän jag var lika uppskakad själv, la jag min arm om Hampus i ett enfaldigt försök att trösta honom. Lukas stod fortfarande med sidan av ansiktet mot rutan, händerna på var sida om fönstret. Jag såg hur hans axlar höjdes och sänktes i snabb takt.

Så tystnade motorn och allt blev stilla. Som fastfrusna höll vi oss avvaktande kvar i rådande positioner i rummet.

Lukas flämtade. Utan att vända sig om, sa han: ”Det går en buss om en halvtimme. Ni borde nog försöka hinna med den.”

Jag och Hampus gav honom inte chansen att upprepa rådet, utan for ned för trappan. Skärrade och vaksamma öppnade vi ytterdörren och gav oss med raska steg ut för att korsa gårdsplanen. Jag ville egentligen inte titta åt ladan, men kunde heller inte låta bli. Den ena av de två stora dörrarna stod på glänt. Jag såg inte Henry, men jag hörde ljud där inifrån, matta dunsar. Hampus hade sprungit på, och befann sig redan ett femtiotal meter borta på grusvägen där han stannade och väntade in mig. Det skrapade bakom mig och jag såg i ögonvrån hur Lukas kom ut från huset. Han tog några steg och hamnade mellan ladan och mig. Jag vände mig mot honom. Hans armar hängde slappa och hans kinder var blanka. Han såg så hjälplös ut på något sätt. Som om han ville förklara, men inte kunde. Bakom honom irrade ett dussintal kaniner omkring. Allt tycktes med ens oerhört dystert. Det var som om det plötsligt vilade ett mörker över Gärdshöja. Jag tog ett steg framåt i gruset.

”Vad fan, Lukas”, var allt jag lyckades klämma fram.

Han skakade långsamt på huvudet, uppriven och förtvivlad. En tår droppade från hans näsa, och han skulle just säga något när ett skrik skar genom skogen. Det kom inifrån ladan. Det mest omänskliga och ångestfyllda skrik jag någonsin hört.

Det här var händelsen som till slut fick oss att bryta med Lukas. Eller om det var händelsen som tvingade Lukas att bryta med oss. Det sista jag såg av honom var när han sprang mot ladan, innan jag vände mig om och sprang åt rakt motsatt håll.

Och nu var vi här. På väg igen till den där platsen som fördärvat vår nattsömn för all framtid. Innan vi nådde Stocke hade jag och Hampus en kort överläggning om vi skulle hälsa på våra föräldrar när vi ändå befann oss i våra hemtrakter. Vi beslöt oss i att slopa den idén. Våra föräldrar visste inte då vad som hänt, och en snabbvisit för att sedan fara vidare till Gärdshöja där vi inte varit på ett decennium skulle bara leda till frågor omöjliga att svara på. Vi visste ju inte själva vad som väntade oss, vad Lukas ville, om han ens ville ha hjälp.
Ju närmre gården vi kom, desto vildare stormade oroskänslorna inom mig. Gruset som knastrade under bildäcken var detsamma som vi cyklat på då vi varit pojkar. Nu var vi vuxna. Ändå var jag mer rädd nu än jag någonsin varit när vi var små. Hampus nervositet gick heller inte att ta miste på, då han satt och trummade sig otåligt på låren. Resan hade tagit längre tid än vi planerat. Aprilsolen svävade fortfarande en bit ovanför horisonten, men jämtlandsskogarna hindrade effektivt solljuset att tränga igenom.

Jag och Hampus hade inte pratat särskilt mycket alls under bilfärden, men när vi nådde Gärdshöja var det som en ny sorts tystnad la sig. Långsamt körde jag in och parkerade mitt på gårdsplanen, för att få en så god överblick av gården som möjligt. Jag vred av tändningen. Vi satt kvar en bra stund i bilen, såg oss omkring, såg på varandra, innan vi lyckades samla mod nog att kliva ur för att stå stilla och pejla läget lika lång stund till. Vi kunde varken se eller höra något förutom ett svagt sus från vinden som silades mellan träden. Det var hemskt att se vad som hade hänt med Gärdshöja. Gården hade knappast varit i toppskick under tiden vi umgicks med Lukas, men nu var allt än mer vanskött. Förfallet. Lukas och Henry hade inte på något sätt hållit efter vare sig byggnaderna eller tomten. Till och med den starka, röda färgen på ladan hade mist sin lyster. Allt såg ut som ett svartvitt fotografi från början av förra seklet.

”Var börjar vi?” Hampus pratade lågt mellan stela läppar.

Min blick följde samma linje som Lukas sprungit. Mot dörren, som stod på glänt precis som den gjort när jag senast såg den för tio år sedan. Jag svalde med möda. Ville så långt det gick vänta med att gå dit. Minnesbilderna, skriken, blev tydliga, och jag återupplevde dem återigen med fasa.

”Vi kan väl börja där nere”, föreslog jag, och pekade nedåt crossbanan. ”Sedan kan vi ju …”, fortsatte jag, och svepte med armen över huset, vidare över gårdsplanen mot den oundvikliga och enda platsen där jag visste att vi skulle hitta något av värde – ladan.

Vi gick ned bakom huset, där vi stannade ovanför slänten. En överväldigande sorg kom över mig. Crossbanan, där tre pojkar kört och cyklat hundratals, kanske tusentals varv, var helt återerövrad av naturen och nästintill utjämnad med marken. Jag klarade inte av att se det, utan ryckte Hampus i jackärmen för att dra med honom.

Det bar emot när jag tryckte ner handtaget till ytterdörren. Jag hade gärna sett att den var låst, vilket den inte var. Luften som slog emot oss när jag öppnade var tjock och kvalmig. Det stank som ur gapet på en sopbil, och jag drog i ren reflex upp handen för näsan och munnen.

Hampus klev över tröskeln: ”Lukas?” frågade han i samtalsnivå, vilket räckte mer än väl i tystnaden. ”Lukas?” Lite högre den andra gången, men fortfarande samma ihåliga tystnad som svar.

Min tåga fick nytändning och jag följde efter och ropade. ”Lukas, det är Micke!” Jag tvekade en sekund innan jag fyllde i: ”Och Hampus! Lukas, är du här?”

Jag och Hampus såg på varandra med hopskjutna ögonbryn. Hampus sneglade åt sidan, pekade uppför trappan mot Lukas rum. Beslutet fattades genom en samstämmig nick. Vi provade tända inomhusbelysningen, men inget hände. Strömmen måste ha gått eller, kanske mer troligt, så var den avstängd på grund av obetalda räkningar. Det skulle ligga i fas med misskötseln av allt annat på gården. Vi fick hålla till godo med det falnande skymningsljuset. Virket gnällde under vår tyngd när vi började gå uppför trappan. Det gjorde detsamma, då vi redan gjort oss till känna. Lukas rum var tomt. Sängen var obäddad. Liksom i resten av huset och resten av gården, hade tiden här stått still. Möblerna var samma nu som då, väggarna var klädda i samma tapeter, och på dem hängde samma tavlor och bilder. Lukas var ju lika gammal som mig och Hampus, men hans rum hade förblivit ett pojkrum.

Vi genomsökte resten av övervåningen och gick sedan ner för att göra samma sak där. Rummen var ostädade och på alla ytor vilade ett fint lager av damm. För att inte förgås av den olidliga, tryckande tystnaden, gjorde vi då och då fruktlösa försök att ropa efter Lukas. Vi avslutade i köket, där vi fann källan till stanken. Köksbordet och diskbänken var belamrade med öppna konservburkar och plasttråg från snabbmat. Odiskade tallrikar och glas låg i en driva i diskhon som var överfull av smutsigt vatten.
”Vad fan är det som har hänt här?” viskade Hampus.
Svarslös såg jag på oredan. Min bröstkorg imploderade när jag motvilligt insåg att vi bara hade ett alternativ kvar i vår jakt på svar.
”Ladan”, sa jag. ”Vi måste kolla ladan.”

När vi gick över gårdsplanen blickade jag bortåt kaninburen. Luckan stod uppställd och inuti buren var det tomt. Hela gården var totalt tömd på liv och rörelse. De svaga vindarna hade avtagit helt, och av solljuset återstod endast en rosa strimma i väst. De sista stegen på plankorna i den svaga lutningen upp mot ladan var tunga. Innan vi öppnade den gläntande dörren gjorde jag ytterligare en ansats att ropa efter Lukas. Jag tog i så det borde ha hörts ända till Stocke, men det enda svar vi fick var ekot från min egen röst. Hampus hade tröttnat på velandet. Med ett stadigt grepp om den kraftiga gjutjärnsklinkan drog han upp den breda dörren som kved på sina gångjärn. Traktorn var framkörd och dess grova frontparti blockerade ingången. Vi lossade på spärrarna på den andra dörren och öppnade även den, vilket frigjorde en yta till höger om traktorn där vi kunde klämma oss emellan.

Eftersom ladan saknar fönster var det mer dunkelt här än det varit inne i huset. I bjälkarna i taket hänger sex lysrörsarmaturer i två rader. Hampus vred på strömbrytaren till dem, men strömmen tycktes avstängd även här. Vi använde oss av lamporna på våra mobiltelefoner. Uppradade utefter väggen till höger kunde vi se Lukas crossmotorcykel och våra mountainbikes. Samtliga däck var platta mot det dammiga trägolvet. Jag pillade på en fnasig tejpremsa som hängde från mitt cykelstyre. Mina minnen av varma, glädjefyllda somrar kändes avlägsna, solkades ner av vår nuvarande situation.

”Micke! Kolla här.”

Hampus hade rundat traktorn, och det stod klart att vi letade på rätt ställe. Den stora luckan låg hafsigt placerad över smörjgropen, och traktorns ena bakhjul tyngde ner den vid kortändan mot ingången till ladan. Vid den bortre änden, där stentrappan leder ner, var luckan inte ordentligt tillskjuten, och det hade bildats en decimeterbred skarv. I belysningen från våra telefoner såg vi skoavtryck och skrapmärken i golvdammet kring skarven. Jag föreställde mig ett tänkbart scenario i huvudet. Henry, och Lukas, hade hållit något infångat i där nere. Något som försökt fly, varefter de i ren panik stäng in det.

Jag och Hampus stod förstenade med telefonernas ljus riktade mot skarven, men det fanns ingen mening att dra ut på det ofrånkomliga. Jag hukade mig ner, ställde mig på knä. Hampus följde mina rörelser, lyste bortåt ladans ingång om vartannat. Själv försökte jag lysa genom de smala gliporna mellan luckans plankor, men det var omöjligt att se något. Jag la i ett fåfängt försök örat mot luckan, men inte minsta ljud gick att uppfånga. Sammanbiten satte jag mig upp och suckade genom näsan. Vred huvudet åt Hampus, och pekade därefter mot skarven. Han nickade hastigt med uppspärrade ögon, och vi förflyttade oss mot den smala öppningen där jag la mig på mage. Jag samlade mig genom några djupa andetag, kände hur munhålan var alldeles torr. Därefter drog jag mig fram den sista biten, nöp fast mobiltelefonen mellan tummen och pekfingret och sänkte ner den för att lysa upp utrymmet under mig. Men skarven var för trång, och jag kunde bara se de överta två stegen av stentrappan. Jag drog snabbt upp telefonen.

”Vad såg du?” Hampus, hetsig bakom mig.
”Ingenting”, svarade jag, och fick en idé.

Jag öppnade kameran på telefonen, sänkte ner den igen, och knäppte. Blixten tände vita rader mellan golvplankorna. Jag reste mig upp, ställde mig axel mot axel med Hampus. Fotot var grynigt, men det var möjligt urskilja något. Något ljust, ett gytter av små streck som täckte jordgolvet. Jag förstorade bilden.

Ben.

Små benknotor från små djur. Från kaniner. En kväljning letade sig upp i min strupe, och jag fick tvinga ner det sura.

”Vad fan …”, andades Hampus.
Jag flyttade runt bilden i skärmen. Bland skelettdelarna låg det också stumpar av rep.
”Vad fan har de haft där nere, Micke?”
”Inte fan vet jag. Vi måste se efter.”
”Räcker det inte med det här?” sa Hampus, och fattade min hand som höll telefonen.
”Nej …”, sa jag villrådig. ”Vi … Vi måste gå ner och kolla. Ordentligt.”

Hampus la huvudet på sned och såg på mig med modfälld blick. ”Helvete”, suckade han.
Jag klättrade upp i traktorn, och såg att nyckeln till vår smala lycka satt i tändningslåset. Efter ett par hesa hostningar startade motorn. Dånet som bröt den tidigare tystnaden fick hjärtat att slå ett extra slag, så jag skyndade mig att köra fram den bit som behövdes för att sedan stänga av motorn igen. Framlyktorna fick vara påslagna. Deras ljuskäglor lyste upp halva Gärdshöja. Jag minns att jag övervägde alternativet att åka därifrån när jag såg min bil där nere på gårdsplanen. Ett alternativ som så här i efterhand hade varit att föredra.

Henry hade med hjälp av krampor fäst kedjor i var ände av den stora luckan för att kunna flytta den. Jag och Hampus greppade kedjan i den ände traktorn stått, och drog så undan luckan. Skarven borta vid stentrappan växte till en meterbred öppning, vilket vi ansåg var tillräckligt. Då vi redan konstaterat att utrymmet var tomt, hade vi bråttom att gå ner för att undersöka. Nu ville vi bara få den biten överstökad. Jag gick först. Krökte på kroppen för att komma in under luckan. Det riste till i hela mig när mina kängor mötte golvet, när det krasade från benbitarna som krossades under mig. Hampus satte sig på huk halvvägs ned i trappan. Vi lät ljuset från våra lampor vandra utmed väggarna, en ojämn ram av stumma stenbumlingar, halvdant staplade liksom ladans stengrund. Det syntes rispor i kanterna på vissa av stenarna, och mellan dem låg avbrutna benbitar. Vad det än varit som suttit inspärrat här, hade det försökt ta sig ut.

Och slutligen lyckats.

Längst in, i den översta raden av stenar, längs upp mot en av stockarna i bjälklaget, hittade jag en rektangelformad öppning. Inte så stor, men med envetenhet och viljestyrka stor nog för en fullvuxen människa att ta sig igenom. Det svarta hålet gav mig rysningar. Hampus såg på mig, där jag stod lamslagen med lampan riktad mot hålet, och blicken fäst på honom.

”Hämta något att peta med”, mimade jag, och gestikulerade.
Han höjde oförstående på axlarna.
”Ett kvastskaft, eller vad som helst”, sa jag.
Hampus klev upp och rotade runt i ladan. Dammkorn singlade ner framför mina ögon, där jag stod orörlig med armen som höll telefonen utsträckt mot hålet.
”Kommer du någon gång”, skrikviskade jag otålig.
”Ja … Vänta lite.” Det skramlade till och Hampus kom ner igen. ”Här”, sa han, varpå han räckte mig en gammal välbekant tingest – cykelpumpen.
”Du hittade inte något längre, liksom?”
”Nej. Hur så, då?”

Jag pustade. Sa inget mer. Jag var inte så värst sugen på att vara nära det där hålet, vilket var den enda utvägen från källarutrymmet. Från fängelsehålan. En cykelpump på fyrtio centimeter var inte mycket till försvar om något befann sig kvar där inne. Jag gick närmre. Efter varje knastrande steg stannade jag upp och lyssnade. Allt var tyst. Om något hållit sig kvar i grunden under ladan, skulle vi hört det under den tid vi själva varit där. Om inte detta något höll sig stilla i väntan på att vi skulle försvinna, förstås. Eller i väntan på att attackera.

Hampus kom efter mig. Hans solidaritet förstärkte mitt mod, och jag nådde hålet. Ett hårt och vasst ljud uppstod när jag vevade runt i öppningen och den kromade pumpen slog mot stenkanterna. Därefter tog jag ett steg tillbaka. Både jag och Hampus höll andan där vi stod hopsjunkna under luckan ovanför oss. Stillheten som rådde orsakade ett outhärdligt stresspåslag. Väntan på att ett ljud kunde uppstå när som helst och skrämma oss från vettet. Hampus ögon vidgades. Han stack fram hakan och visade med en handrörelse åt hålet. Vi skulle inte få något uträttat av att stå här och stirra, så jag klev fram igen, körde in pumpen och för att direkt därefter lysa in med telefonen. Det jag kunde se närmast hålet var en sten som låg skjuten åt sidan. I en öppning längre fram, i vad som var stengrundens yttre, såg jag det sista av det askgrå dagsljuset. Mellan hålet och öppningen, en trång, krokig gång som kantades av stenblock och torrt timmer.

Och mitt i gången, något annat. Något som skymde, blockerade. Inte sten. Inte trä. Något mörkt, tovigt.
Jag bad Hampus att lysa med sin telefon, då det var för svårt att böka med båda mina armar i hålet. För att nå, drog jag ut pumphandtaget, och sträckte mig sedan in. Det blev ingen kraft bakom stötarna, och det som låg där i gången var tungt, svårt att flytta på. Men så fick jag in en stöt där jag kände hur det rörde på sig, vred sig.

”Där!” sa jag.

Hampus och jag slog ihop våra skallar när vi gemensamt tittade in. Belysningen träffade rakt på föremålet.

Det vi såg i gången var ett huvud. Ett huvud, separerat från sin kropp. Men det hade inget ansikte. Det var bortslitet, och kvar fanns bara kött och ben. Av det blodkletiga, svarta håret att döma, trodde jag först att det måste vara resterna av Henrys huvud. Men det slog mig att det lika gärna kunde vara Lukas. Återigen vände det sig i magen. Jag trängde mig förbi Hampus, behövde komma ut. Utanför ladan föll jag ner med handflatorna mot plankorna och kräktes. När jag vinklade upp huvudet, växte en stor skugga över mig. Jag kastade mig runt, och insåg med ens att det bara var Hampus som bröt ljusskenet från traktorns framlyktor. Hans andetag ångade i korta stötar.

”Helvete”, utbrast han. ”Helvete! Vi måste härifrån. Ringa snuten!”

Jag ställde mig upp, torkade ansiktet fritt från snor och tårar med jackärmen. ”Vänta”, sa jag, och gick mot sidan av ladan, sidan som vette åt skogen.

”Micke, för fan.” Hampus jämrade sig bakom mig. Hans tidigare hårdhet hade mjuknat.

Men jag fortsatte. Av Lukas och Henry hade vi bara hittat en, eller rättare sagt huvudet från en av dem. Jag kunde inte lämna Gärdshöja vetandes att det kunde finnas en person vid liv där ute. I stengrunden gick att se att något pressat sig ut från insidan, skrapat med sig stenbitar och grus som var mörkt färgade av blod, rester från ett offer. I den fuktiga jorden syntes spår från stövlar. Och något annat. Spår från djur. Spår som liknade avtryck från klövar. Spåren ledde från ladan mot gärdsgården, där den översta av slanorna var knäckt på mitten. Blodrester även där. Efter gärdsgården, i ett djupt krondike som löper utmed gårdens nordvästra sida, stod vattnet högt från den pågående vårfloden. På andra sidan, där skogen tar vid, var den leriga marken alldeles upplöjd och det såg ut som om något blivit släpat, någon blivit släpad, in i skogen. Händelseförloppet började klarna, och spelades upp för min inre syn. Den fångade hade hämnats på en av sina förtryckare, mördat och dragit denne med sig, varpå den andre tagit upp jakten. Nu fanns de där ute. Den som jagade, och den som jagades. Vem som var vem visste jag inte.

”Hampus, kom”, sa jag.

Min hand darrade när jag lyste upp spåren med mobiltelefonen. Hampus kom med hasande steg, ställde sig jämte mig. ”Jävlar, Micke. Satans jävla helvete!”

”Du har rätt”, sa jag. ”Vi måste ringa …”

Jag hann inte avsluta meningen. Ett skott brann av långt in i skogen. Därefter följde det där hemska, vansinniga skriket som hemsökt mig om nätterna i alla dessa år.

”Lukas …”

Jag kippade efter andan, varpå jag for över gärdsgården, över diket, och vidare in i skogen åt det håll ljudet kommit ifrån. Hampus följde efter mig, ropade andfådd något jag inte hörde. Jag sökte med blicken i mobilljuset som kastades av och an i mina ryckiga rörelser där jag sprang.

Så högt jag förmådde skrek jag: ”Lukas!”

Då hördes ett skott till, närmre den här gången. Jag stannade upp. Väntade in Hampus, som kom frustande, och vi hämtade andan för att lyssna. Utanför det fattiga ljuset från våra telefonlampor var mörkret ogenomträngligt, en värld som var osynlig för oss, och när genljudet från knallen förklingat hörde vi bara ljuden vi själva orsakade. Jag hade kursen inställd åt det håll jag hört skotten. Men den som höll geväret kunde ju mycket väl förflytta sig. När jag ansåg att jag inte hade några val, fortsatte jag likväl åt samma håll, och ökade takten på stegen allteftersom. Jag försökte att inte tänka på hur långt vi hade tagit oss från bilen och civilisationen. Bara Gärdshöja låg oländigt till, och nu hade vi nått långt i urskogen, miltals från närmsta granne eller by.

”Micke …” Hampus hade tappat sin kraft i rösten. ”Micke, vi måste …”

Hans utmattade vädjan skingrades av ett ljud. Jag tvärstannade åter, och Hampus dunsade in i mig. Ljudet igen. Det liksom svepte förbi, alldeles nära oss. Lätta steg, av något som rörde sig i skogen. Snabba rörelser, kanske från flera håll, det gick inte att avgöra. Jag kände hur Hampus pressade sig mot mig, och vi försökte att lysa upp så mycket av den omgivande, täta skogen som möjligt, livrädda för vad som skulle kunna visa sig.

”Micke, för fan …” Hampus var knappt kapabel att prata längre, hans röst bar inte hela vägen: ”Snälla, Micke …”

Han grep tag i min underarm, försökte med fysisk styrka hålla i mig, hålla mig från att fortsätta. Men jag slet mig fri, och hörde hur han brast ut i desperat gråt medan han stammade utan att få ur sig hela ord.

Aktiviteten kring oss ökade. Bland rörelserna tyckte jag mig höra ett slags väsande, viskande, ett språk jag inte förstod. Jag sträckte på halsen, försökte koncentrera mig. Andetag och puls dunkade i mig, försämrade förmågan att höra.

Plötsligt avbröts allt av en mansröst som skrek något ohörbart. Bara skrek. Och hans skrik följdes av ytterligare ett gevärsskott. Det prasslade till och ljuden som varit så nära försvann nu bort. Jag fann mig och började springa igen. Men jag hann inte mer än några meter förrän jag snubblade över något. Hampus bromsade in, slog handen för munnen och tappade sin mobiltelefon. Jag reste mig och backade ett steg, riktade belysningen mot marken, mot det som fällt mig, och andningen upphörde helt.

En människokropp.

Kroppen av Lukas eller Henry. Överkroppen var bar. Från där huvudet hade suttit löpte en djup fåra genom bålen, ända ner till byxlinningen. Bröstbenet var uppbrutet, och innanmätet låg utspillt kring kroppen. Jag hulkade, och min munhåla fylldes av magsaft. Mitt i allt detta hörde vi mannen som fortsatte skrika. Jag backade från kroppen, fattade Hampus hand. Den var kall och blöt av svett, och han skakade. Han böjde sig hastigt efter sin telefon, och jag drog honom med mig.

I en glänta, inte mer än en smal passage, ännu längre in i skogen, satt han. Mannen som skrikit i vredesmod. Han satt på knä, med ryggen vänd mot oss. Vaggade svagt fram och tillbaka. Bredvid honom låg en strålkastare på marken, ljuset halvt strypt av hans gestalt. Hans armar var raka, och han höll ett hårt grepp om geväret som vilade över hans lår.
Jag och Hampus bromsade först in när vi fick syn på honom, men gick sedan med försiktiga steg närmare. Mannens huvud var sänkt, men det gick att se den urblekta kepsen på hans huvud. Det såg ut att vara Henry, men jag var osäker.

Jag kom fram till honom, tittade snabbt ner på honom där han satt. ”Henry?” frågade jag, innan jag var tvungen att vandra med blicken runtomkring oss igen.

”Micke”, svarade han med låg röst. ”Du kom.”

Hans skägg dolde större delen av hans ansikte, och även fast han vinklade upp huvudet en aning, skymde kepsskärmen hans ögon. Först när han släppte greppet om geväret med ena handen, när den letade sig upp och vidrörde ringarna i länken runt halsen, förstod jag.

”Henry …” Jag fick anstränga mig för att låta stadig på rösten.

Han sa inget. Bara satt där och vaggade, fingrade på ringarna. Någonstans hade jag väl redan som tonåring förstått vems ringar det var. Genom vuxna ögon fanns det ingen tvekan. Ringarna hade tillhört Bodil. Lukas mamma. Henrys hustru. Ett ord som jag måste ha förträngt formade sig åter i mitt huvud – jaktolycka.

I ett tvärt ryck kom Henry på fötter. Han vände sig mot mig, såg sedan att Hampus också var med. Henrys ögon svartnade, och för en sekund glömde jag bort allt annat fasansfullt jag tidigare upplevt, på gården och i skogen. Hans ögon utstrålade genuin galenskap.

”Nog visste jag att ni båda två skulle komma”, fräste Henry mellan sammanpressade tandrader. ”Det gjorde ni ju alltid. Höll ihop. Nåja … båda två samtidigt går det också …”

Det han sa var otydbart.

”Henry, varför …”

”Vi hittade en”, avbröt han. ”Jag, och …” Henry svalde, flackade med blicken. ”… först Bodil. Sedan jag och Lukas. En som vi … vi behövde för att locka fram de andra, de andra djävlarna, för att kunna dräpa dem. Men de tog oss. Hondjävlarna!” Han vände sig från mig och Hampus. ”Hondjävlarna!” skrek han in i skogen, och fortsatte sedan prata, osammanhängande: ”De tog sig in, tog över. De tog oss …” Han gnuggade sig intensivt i pannan med fingrarna. ”De tog allt! Födan, kaninerna. Bodil, Lukas. Allt! Alla! Tills det inte fanns något kvar …”

Henry slog plötsligt handflatan i mitt bröst, grep tag i min jacka, och drog mig till sig. Jag kände stänk i mitt ansikte av hans saliv, när han väste: ”Men mig tar de aldrig! Det är mitt straff! Det är vad jag får leva och dö med.”

Så var det som om skogen fick liv. Något rörde sig kring oss. Väste, lurade. Min mage krampade igen, luftvägarna snördes åt. Henry puttade mig från sig, tog några steg tillbaka och höjde geväret ovanför sitt huvud. Jag for med blicken kring oss, pendlade mellan Henry och Hampus, som stod vit i ansiktet och lyste med telefonlampan rakt ner i backen.
Henry vred lite på sig, höjde hakan och ropade ut i mörkret: ”De är här nu!”

Hans beteende var både märkligt och skrämmande, hela situationen var förvirrande. Jag minns att jag i mitt försvagade sinnestillstånd undrade vad han svamlade om, vem han ropade på, när det hördes ett ljud från den bortre änden av gläntan.

Någonting kom emot oss. Ja, någonting. Inte ett djur, inte en människa – någonting.

Min kropp försattes i larmberedskap. I ett språng stod jag intill Hampus, och vi stirrade på det som kom emot oss och nu blev synligt.

En tunn varelse, på alla fyra. Naken, och i avsaknad av ljus var dess hud alldeles grå. Armar och ben gängliga med gles behåring, som på en stor spindel. Längst ut på armarna satt något som liknade händer, fast jag såg bara tre spretande fingrar i olika längd på varje hand. I änden av benen var det något helt annat än fötter, en förlängning av benen som var kluvna mitt itu. Kroppen gick böjd i en båge. Som en människa som står i brygga, fast med huvudet vänt åt rätt håll. Huvudet, ja. Nedsänkt, likt ett rovdjur. Där pannan mötte hjässan, insjunkna, svarta ögon som blanka gropar, med två mindre hål mellan sig. Resten av ansiktet bestod bara av ett stort, öppet gap, med en klippande underkäke. Varelsen gav ifrån sig det där väsandet, vilket övergick i hesa, gutturala stötar, en upptakt till ett kommande skrik.

Jag hörde ett lågt gnyende bredvid mig. Hampus. Han pep som ett småbarn.

Henry ställde sig i vägen för varelsen. Med geväret fortfarande höjt över huvudet såg han först på Hampus, därefter på mig. Han spände sina ögon i mina, med ett otäckt grin i hela sitt ansikte. ”Om jag vore ni …”, sa han. ”… så skulle jag springa nu.”

Mitt hjärta stannade, men musklerna lydde. Jag och Hampus sprang, tillbaka i den riktning vi kommit från. Mot gården, mot Gärdshöja, mot bilen. Jag sprang med handen mot Hampus rygg, föste honom framför mig.

”Spring, för fan, Spring!”

Det var omöjligt att i våra hetsiga rörelser lysa upp och se hur marken framför oss låg. Vi sprang i blindo. Famlade och snubblade, på stenar, rötter, på varandra. Trots kaoset gick det att uppfatta att något var alldeles efter oss, inpå oss. Och så skar skriket genom oss. Det var överallt. Det där vanvettiga, kalla skriket. Det kändes som om istappar borrade sig in i min skalle. Om och om igen. Hampus gråt var nu högljudd och hjärtskärande. Han var inte att räkna med längre. Jag visste att om inte jag fick oss åt rätt håll, skulle vi aldrig nå gården. Instinkten drev mig, och jag tvingade Hampus att röra på sig. Framåt, framåt.

Då brakade något in i mig, stångade mig hårt i ländryggen. Smällen slog mig till marken och telefonen for ur min hand och slocknade. Hampus snavade till, men lyckades hålla sig upprätt och försvann ur mitt synfält bort i mörkret.

Det som var efter oss lekte med oss. Jagade, fällde. En toppkonsument, överlägsen i snabbhet och styrka. Där och då trodde jag faktiskt att jag skulle dö. Omtumlad tog jag mig upp. Det ringde i öronen, och jag hade svårt att återfå balansen. Jag höll händerna vid tinningarna, försökte orientera mig, hitta riktningen i vilken Hampus sprungit. Och där framme, mellan grova trädstammar och nedtyngda grangrenar, ett ljus. Ljuset från traktorns framlyktor. Från ingenstans fick jag en helt ny energi. Mobiltelefonen gav jag fullkomligt fan i. Jag satte efter Hampus, silhuetten av honom, han var nästan framme vid gården. Målet var nära. Men i varje stapplande steg jag tog förväntade jag mig bli omkullsprungen igen. Ett fall till, tänkte jag, kunde vara det sista.

Allsköns ljud härjade kring mig, i mig. Skriket, eller skriken. Det fanns fler. De var fler. Hur många? Hondjävlarna. Det var så han kallade dem, Henry. Jag knöt nävarna vid tanken på Henry. Den förbannade, stackars galningen. Som enleverat och försökt tygla det vilda, men istället själv blivit underkuvad de som tillhörde skogen. Han hade mist sin familj, sitt liv, för dem. Lockat hit oss, offren, åt dem.

Hampus tog sig över gärdsgården, där han föll. Han ställde sig upp och tittade efter mig.
”Vad fan gör du?!” skrek jag åt honom. ”Spring! Spring till bilen!”

Jag kom fram till diket, och använde de sista kvarvarande krafterna jag hade för att hoppa över. Men jag tappade fotfästet, gled ner. Det iskalla vattnet nådde upp till låren. Jag klöste i den våta leran efter något att greppa tag i, och mina krampande händer fann trådiga, hala rötter som turligt nog bar min kroppstyngd och jag tog mig upp. Vid gärdsgården var min ork helt dränerad, och det blev en kamp att klättra över det annars enkla hindret. Samtidigt upplevde jag att ljud och rörelser tilltog bakom mig, men höll mig fokuserad på att komma vidare.

Då slog det till igen, en kraftig stöt över ryggen, och jag ramlade handlöst över gärdsgården, drog med mig den redan knäckta översta granslanan. Utan att riktigt se, eller veta var eller hur nära varelsen var, slet jag tag i slanan, reste mig och svingade. Det torra träet splittrades när jag fick in en fullträff mellan varelsens skulderblad, bakom dess hängande huvud. Den stegrade sin krumma kropp som en benig råtta, huvudet djupt indraget i bröstet, varefter den rörde sig i sidled och stannade vid kanten till krondiket där den stötte ur sig ett hackigt läte. Nere i skogen såg jag flera ögonpar som glänste från ljuset som traktorn spred över gården. Jag kastade det som var kvar av slanan mot varelsen för att köpa mig någon sekunds försprång, och sprang sedan mot bilen. Mitt livs viktigaste steg.

Hampus satt redan i passagerarsätet, med händerna och hakan på instrumentbrädan, ansiktet nära vindrutan. När han såg mig komma springande nedför sluttningen vräkte han sig åt sidan, öppnade förardörren. Jag formligen flög in bakom ratten, drog igen dörren efter mig och låste centrallåset. Grävde med min skakiga högerhand i byxfickan efter bilnyckeln. Mina händer var frusna, och jag darrade så mycket att jag hade svårt att få in nyckeln i tändningslåset. Till slut gick det. Jag vred om, och samtidigt som motorn startade hörde jag en sträv inandning från Hampus, varpå jag såg upp framför bilen. I korselden mellan bilens och traktorns belysning kom de emot oss, ett halvt dussin till antalet. Deras finlemmade kroppar rörde sig som ett myller av jättelika insekter.

Jag stampade gaspedalen i botten, sladdade runt gårdsplanen i en klumpig manöver, med Hampus stammande bredvid mig: ”Håll dig … Håll dig på vägen, för fan!”

Vi lämnade Gärdshöja i hög hastighet. I backspegeln skymtade jag spretiga figurer skingra sig i traktorlyktornas sken. Jag förstod Hampus tanke om att hålla bilen på vägen, men kunde inte göra annat än att bara gasa. Gruset smattrade i hjulhusen när vi for fram, upp och ner bland backarna och i de tvära kurvorna, innan vi slutligen nådde landsvägen. Men jag saktade inte in. Istället ökade jag farten, och lättade inte på gasen förrän vi nådde Stocke. Vi stannade vid en bensinmack, där vi försökte samla ihop spillrorna av oss själva i den mån det gick.

Jag och Hampus beslöt oss för att inte åka hem till någon av våra föräldrar på hemvägen heller. Det skulle definitivt ha skrämt upp dem om vi stormat in, upprivna och chockade som vi var. I ett första skede diskuterade vi om det inte vore bäst, i alla fall enklast, att bara tiga ihjäl det hela helt och hållet. Men vi bestämde sedan att det var nödvändigt att kontakta polisen. För Lukas, och framförallt för Henrys skull, som fortfarande kunde vara vid liv. Jag ringde larmnumret, och meddelade att vi hade anledning att tro att något hänt våra bekanta uppe vid Gärdshöja. Att ingen svarat i telefonen på flera dagar. Personen i andra änden av linjen tog till sig informationen, och jag lämnade mina personuppgifter.

Två dagar senare hörde en polisman av sig och förklarade att de undersökt saken. Han frågade om jag själv varit i trakten. Jag ljög, höll fast vid versionen som jag och Hampus enats om – att jag bara ringt Gärdshöja, och att ingen hade svarat. Polisen berättade att ingen varit hemma på gården. Att den sett övergiven ut. Han nämnde ingenting om Lukas kvarlevor, om Henry, eller om något annat. Inte ens om minsta benbit i smörjgropen. Han var tämligen förtegen, och sammanfattade kort att det enda de kunnat göra var att anmäla de hemmahörande på gården saknade, men att det inte fanns några brottsmisstankar. Själv kunde jag inte fråga eller berätta något om mina och Hampus upplevelser, eller om mina egna misstankar.

Henry måste ha röjt upp alla spår. Och var han själv blev av vågar jag knappt än idag tänka på. Om han är död, eller ännu värre, om han efter allt som hände helt gav sig hän åt skogen och de som lever där.

Micke,
Jag har beslutat mig för att lämna gården. Det här livet är inte för mig …
Farväl.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner, idag med en enda historia – Skogsrov av Micke Strömberg, uppläst av mig. En historia Micke skickade in till podden nyligen, som vi tyckte stod för sig själv så bra att den kunde bära ett avsnitt på sin rygg och som inte behövde något babbel i början.

Och det var det. Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.