order metformin online https://canadianpharmrx.com

Anstaltsserien

Hej. Det där var jag för fyra år sedan. Den 28 september 2015 publicerade Creepypodden sitt sjätte avsnitt, och där berättade jag historien “Psykos”, skriven av Matt Dymerski. Ni minns säkert den – det är en av poddens mest omtyckta berättelser.

Det här, det är jag idag, under allhelgonaveckan 2019. Och vad vore väl en allhelgonavecka utan en liten specialare från Creepypodden?

Signaturmelodi

Ja, du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det här året lägger vi upp höstens mörkaste vecka lite annorlunda. Istället för ett extra långt specialavsnitt, eller en följetong som löper över flera veckor, som vi provat tidigare år, kommer här en kort men intensiv följetong. Den här veckan ska vi höra en historia i sex delar. Och det kommer gå till som så att varje dag fram till natten till lördag får ni en ny del. Ja, hela denna vecka blir en Creepypoddenvecka.

Och det är inte vilken historia som helst ni ska få höra. Matt Dymerski är tillbaka, med en berättelse vi kallar Anstaltsserien. Dess sex delar berättar om en anställd som råkar titta för djupt ner i avgrunden, och vad som händer när avgrunden plötsligt tittar tillbaka.

Dagens del är den första av sex, och den heter “Ätstörningen”. Den läses av Ludvig Josephson och Alice Sjöberg Brise.

Jag tänker av integritetsskäl bara säga att jag jobbar inom vården. Vi får in både en och annan patient som drar åt det knasigare hållet. En av dem har jag inte kunnat släppa på sistone.

Kvinnan i fråga, som nyligen blev inlagd, hade en bakgrund som var oklar men saftig nog för att skapa ordentlig ryktesspridning på avdelningen. Till slut tröttnade jag på alla sensationella viskningar, och läste i smyg hennes journal.

Det önskar jag att jag inte hade gjort.

Det som följer är en för läsbarheten något redigerad version av hennes bakgrund.

––––––––––––––

Det här är ett missförstånd. Ärligt, jag mår bra. Det är inte jag som är problemet här. De gömmer sig. De håller på så här för att tortera mig. Och så är det jag som hamnat här!

Okej, jag har haft problem med självkänslan. Det är sant. Faktum är att jag höll på med ännu ett misslyckat försök med en diet när allt det här började.

Vi var ute för att fira Beckys befordran. Vi var fem personer på restaurang. Jag har glömt vilken, men jag minns att den var fin. Jag kämpade för att hålla mig till dieten och nöja mig med bara sallad. Vi hade druckit några glas vin, och jag lovade mig själv att bara äta hälften av den. Bara tillräckligt för att få tjejerna att sluta tjata på mig, tillräckligt för att inte förstöra Beckys kväll. De tjatade alltid på mig när jag inte åt.

Men tanken gnagde mig, att det inte var en slump att det var den smalaste av oss fem som först blev befordrad. Vi hade alla tagit examen för över ett år sedan, och mötet med den verkliga världen hade varit som ett slag i ansiktet. Ingen av oss var nöjd med sitt jobb.

Utom Becky då.

Jag var jämt så hungrig att det gjorde ont, och jag hatade mig själv för att det stressade upp mig. När servitören rev ost över min sallad hann jag inte säga åt honom att sluta. Jag ville slänga bort salladen, eller låta bli den, men jag var så hungrig.

Och så efter två tuggor, frustrerad inombords men glatt leende så att tjejerna inte skulle misstänka något, hittade jag ett långt svart hårstrå. Det var virat runt ett salladsblad. Jag blev så äcklad. Jag hade nästan råkat äta det.

Jag klagade, och vi slapp notan. Tjejerna lät bli att tjata på mig för att jag inte åt, och jag hade blivit så äcklad att jag helt tappat aptiten.

Dagen därpå var jag fortfarande inte hungrig. Inte heller stressad längre. Det var fantastiskt: det var som om jag hade hittat ett knep för fantastisk självkontroll.

Men dagen därpå åt jag lunch med Andrea, och knepet fungerade inte lika bra längre. Jag började känna mig hungrig på gränsen till sammanbrott igen. Uppgivet beställde jag en stor sallad. Andrea log och sade något om att jag kunde prata med henne om jag ville. Jag slår vad om att hon var med på det hela på något sätt. Som jag minns det log hon lite elakt, hånfullt på något sätt, som om hon visste.

Jag hittade en fingernagel i salladen. En röd fejknagel.

De är vidriga. Det är så mycket baciller under naglar. Det borde jag, om någon, veta.

Ännu en gratis måltid, helt enkelt. Än en gång tappade jag dock aptiten. Chocken och äcklet hade gjort sitt igen.

Dels kände jag mig ånyo lättad och uppmuntrad. Jag hade nästan inte ätit en hel måltid på två veckor, och det här med att bli äcklad hjälpte mig verkligen att tappa vikt.

Men jag vet ju att man till slut måste äta. Jag är inte galen.

Någon dag senare var jag på lunch med Becky, och då beställde jag en kycklingsallad. Hon babblade om sitt nya jobb, och hur hennes chef stötte på henne, och jag hatade henne så mycket. Utåt lät jag det naturligtvis inte märkas. Jag log och skrattade, men fokuserade mest på min sallad. Det kändes underbart att till slut få äta.

Tills jag kände något hårt och kallt mellan tänderna. Jag spottade ut det i handen. Jag minns exakt vad Becky sade.

“Åh herregud, är det en tå?”

Jag kommer ihåg hur jag stirrade på den i handflatan. Den var svampig och röd, som om den blivit lätt kokt, men det stack ut något som inte kunde vara annat än en benpipa.

Lunchstället fick stänga efter det där. Men man fick aldrig reda på varifrån tån hade kommit. Ingen av de anställda saknade någon. Becky njöt av uppmärksamheten. Hon fick till och med vara med i en lokaltevesändning, trots att det var jag som fått tån i maten.

“Det här är en skandal. Människor kan bli allvarligt sjuka om de äter sådant där”, sade hon med allvarligt ansiktsuttryck till reportern.

Jag började fundera på om hon hade haft någonting med tån att göra.

Hur som helst hade chocken förjagat allt vad hunger hette, och den satte i under resten av dagen. Men det höll inte i sig länge. Snart blev jag hungrig igen.

Varje gång jag försökt äta när någon av tjejerna var med hade något vidrigt legat i maten. Jag gick ensam till en galleria, där det fanns godisautomater.

Jag kände så starkt förakt inför mig själv när jag stod där och stirrade på godiset och kände mig svag, men jag måste äta. Choklad skulle ställa allt till rätta.

Jag tog en stor tugga, och svimmade nästan. Så gott. Underbart.

Först efter två tuggor upptäckte jag att något stack ut mellan godispappret och chokladen. Jag tog ut chokladbiten, tittade in i förpackningen och spydde.

Där inne låg en skiva skinn. Jag såg porerna.

Hur hade Becky lyckats? Hur hade hon kunna veta?

Jag var fullständigt skräckslagen, även om jag någonstans längst bak i huvudet också var tillfredsställd över att ha kräkts upp chokladen. Men den här gången hjälpte inte äcklet. Jag var hungrig. Jag beställde en pizzaslice på gallerians mattorg. När den serverades hade den en stor bubbla i osten i mitten. Jag rev upp den med gaffeln, och såg inuti någonting som liknade en tillagad hornhinna.

Förbannade jävla Becky. Var var hon? Hon förföljde mig, helt uppenbart. Var alla tjejerna med på det?

Jag satte mig i bilen och körde iväg.

Vid skymningen befann jag mig vid gränsen till nästa stat. Jag körde in på en restaurang jag aldrig hört talas om, och beställde lättat en hamburgare från den försynte gamle mannen som stod i kassan. Hit kunde Becky inte möjligen hade hittat.

Hamburgaren, när den kom, var så fin. Den låg på en vanlig, vit tallrik men såg ut som det godaste någon någonsin tillagat. Jag kände i ett ögonblick självhatet över att jag misslyckades med min diet, men jag ville å andra sidan inte kollapsa. Man måste få äta.

Jag skulle precis ta en tugga när jag stannade upp.

Jag tog av brödet. Allt såg ut som vanligt, tills jag lyfte tomatskivan. Under, mitt i ketchupen, låg en grå klump. Jag lyfte upp den och stirrade på den tills jag till slut förstod. Det var en bit hjärnsubstans.

Jag hade kräkts igen, om det fanns någonting i magen att kräkas upp.

Jag körde iväg därifrån, så fort jag kunde. Jag körde än hit, än dit. Jag hade ingen aning om hur Becky och tjejerna lyckades förfölja mig eller förutse vad jag skulle äta, men jag var tvungen att komma undan dem.

Godis från bensinmacken? Nej. Kycklingnuggets från en drive-through? Nej. Jag förstod inte hur de lyckades. Jag bad en kille på Subway att han skulle göra mig en macka, och följde processen från början till slut för att vara säker på att den inte innehöll något. När jag fick den i handen och öppnade den skrek jag högt. Jag minns fortfarande hur chockad och förvirrad han såg ut.

Jag somnade till slut av ren utmattning, och när jag vaknade på morgonen kände jag en märklig lugn uppgivenhet. Tre veckor utan mat? Fyra? Hur länge skulle jag klara av det?

Sedan fick jag en så konstig idé. Det kanske fanns en plats där jag äntligen kunde få en portion mat utan ovälkomna ingredienser. Den skulle tjejerna inte kunna komma åt.

Jag hittade den. Jag överlistade dem. Det var den godaste salladen jag någonsin hade ätit, och jag åt den som ett djur: driven halvt till vansinne av hunger.

Visst, jag var lite ovan: det var svårt att få till svingen. Men jag drog till honom i huvudet med ett rör, och till slut öppnade sig skallen och ni skulle bara ha sett mitt ansiktsuttryck när en kycklingsallad föll ut! Underbar grönsallad, krispig och fräsch, perfekt tillagad kyckling och en dressing bättre än någon annan jag prövat. Jag var så nöjd över att jag listat ut det. Det var logiskt! Om jag hittade massa människa i min mat skulle jag hitta min mat i människor.

––––––––––––––

Hon måste sondmatas. Vanlig mat äcklar och skrämmer henne. Hela historien får mig att undra över hur man kan lyckas bli så förvriden, eller kanske, över hur vi lyckas förvrida människor så till den grad. Att man kan få den här relationen till mat.

Det finns knäppare människor här, men hon fascinerar mig för hon lyckas komma åt människorna omkring henne mer än andra. Tydligen hade hon fått någon att smuggla in kroppsdelar till henne. Vi lyckades aldrig få reda på vem det var, men någon måste ha gjort det. Hur skulle de annars ha hamnat där?

Signaturmelodi

Ni har hört “Ätstörningen”, den första delen av Anstaltsserien, läst av Ludvig Josephson och Alice Sjöberg Brise. Imorgon får ni höra den andra delen, som heter “Benvandraren”. Då fortsätter historien.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Anstaltsserien, del 2: Benvandraren

En anställd på en anstalt läser i smyg en kvinnas journal, där hon berättar om den vanföreställning hon lider av. Den anställde undrar om han borde ha läst den, men får samtidigt en lust att utforska sina patienter närmare. Idag berättar vi del två av Anstaltsserien, den här gången med historien “Benvandraren”, läst av Ludvig Josephson och Michael Forsberg.

Jag heter Jack Werner. Och du lyssnar på Creepypodden.

Signaturmelodi

Jag har blivit mer medveten om patienterna här, sedan jag läste den där kvinnans journal. Jag ska vara ärlig: fram tills nyligen har jag inte tänkt på dem som människor. Kallar man någon galen avhumaniserar man dem. Det är svårt att känna sympati eller förståelse för galningar.

Till exempel finns det en tjej här som vägrar prata med någon om hon inte först får känna på deras tinningar efter “nervfibrer”, vad det nu betyder. I övrigt verkar hon helt normal, medveten om sin omgivning och vanlig, men ändå räckte nervfibergrejen för att jag skulle avskriva henne som en vettlös tok. Nu undrar jag vad som rör sig i hennes huvud. Själv vill hon inte förklara.

Ju fler journaler jag smygläser, desto mer inser jag att det är fullt av människor här som är sina egna värsta bödlar. Den värsta tortyren är den de själva utsätter sig för.

Igår kväll satt jag och läste under en rast, och hörde en man prata i rummet bredvid. Jag vet vem han är: han lider av svår depression, och ger ett resignerat och utmattat intryck. Bortsett från det är han väl dock som vem som helst. Det är smärtan från det som kväver honom som skiljer honom ut. Jag vet, för jag har läst hans journal.

––––––––––––––

Okej, okej, jag berättar. Ingen mer elchocksterapi. Lova mig att jag slipper om jag berättar.

Den gör ändå ingen nytta.

Jag vet precis när det började. I efterhand är det uppenbart.

Jag var ute och gick på stan med några vänner. Vi hade druckit och var på väg till en annan bar när en konstig och frånstötande kille med en desperat blick sprang in i mig. Han luktade svett och någonting annat, och han spillde något på mig. Jag fick det på händerna, mest kanske på naglarna.

Det var blod. Han spillde blod över mig.

Jag frustade till av äckel och började torka av mig på byxorna. Han stelnade till, såg skräckslagen ut, och bad om ursäkt. “Förlåt”, sade han. Han verkade mena det, och jag nickade irriterat mot honom. Sedan sprang han vidare.

På nästa bar tvättade jag äcklat av mig så gott jag kunde, och försökte glömma det. Sedan hände ingenting, på en tid.

Jag minns varje detalj av natten då det vände. Jag låg för mig själv i sängen i min lilla stökiga lya, ett formligt palats i jämförelse med rummet jag fått här, och kunde inte sova. Jag vred och vände på mig i sängen, och stirrade upp i taket med en konstig känsla i kroppen.

Sedan slog en häftig smärta till. Den var så plötslig att jag inte ens kunde skrika, utan bara stöna. Jag minns hur jag stirrade på den, utan att förstå. Ett långt blodigt blad, liknande ett svärd, som stack upp ur mitt vänstra ben.

Varifrån hade den kommit? Hade någon knivhuggit mig? Jag förstod inte. Jag sträckte mig efter telefonen, men ryckte till av smärta när bladet rörde sig. Ännu ett långt och rakbladsliknande föremål, den här gången kritvitt, stack upp ur benet. De for isär, och slet upp ett öppet sår. Jag fick en plötslig bild i huvudet av hur de fortsatte uppåt och skivade mig som bacon inifrån. Idag önskar jag nästan att det hade blivit så.

Jag var så chockad att jag inte fick tillstymmelse till panik. Rakbladen slutade plötsligt skära. Jag stirrade med händerna skakande över benen. Ytterligare fyra blad stack upp ur vaden, och sedan hoppade de ut ur benet.

Trots att jag skakade av en domnande chock kände jag en liten lättnad över att bladen inte fortsatt skära. Den försvann helt när jag förstod att någonting som var vid liv precis hade kravlat ut ur mitt skenben.

Det rann av blod, men stod mitt i rummet och lät sina sex glänsande ögon glida över väggarna. Dess sex ben var de rakblad den tagit sig ut ur min hud med. Det såg ut som en gigantisk spindel, kanske en halvmeter hög.

Oväntat, sade den. Den hade ingen mun. Hur talade den?

“Oväntat?”, stammade jag.

Vem är du?

Jag darrade och kände tårarna bränna i ögonen. Jag ville bara att den skulle försvinna. “Ingen särskild”, svarade jag.

Det var fel svar.

Den högg med ett av sina ben in i det öppna såret i mitt skenben, och jag kände ögonblicket efter hur det ryckte till i bröstkorgen. Jag förstod på något sätt omedelbart att varelsens rakbladsben hade färdats genom hela mitt skelett, och kommit ut ur ett av revbenen. Jag tyckte det kändes som att dess egg låg mot mitt hjärta.

“Snälla, snälla, snälla”, började jag säga. Svetten rann in i mina ögon. “Jag gör vad som helst. Döda mig inte.”

Acceptabelt, svarade den.

Den drog tillbaka benet, och smärtan i bröstkorgen försvann.

Gör som jag instruerar eller dö en smärtsam död.

“Okej, ja, absolut”, hostade jag.

Den klättrade in igen, in i mitt uppfläkta ben, och så försvann den. Den gav mig aldrig några instruktioner. Jag åkte till sjukhuset, blev sydd och skyllde på en olycka, och hoppades det aldrig skulle bli något mer av det.

Jag hade fel.

Den kravlade ut mellan stygnen några nätter därefter. Jag var skräckslagen och besviken men förberedd, och lade allt jag kunde om varelsen på minnet. Den stod stilla och rörde sig som en dödligt giftig spindel, nästan vacker på ett insektsliknande sätt. Det kunde inte bara vara jag som hade mött den. Någon måste veta mer om den.

Den gav mig order den natten. Den bad mig göra saker.

Det började med småbrott. Den ville att jag skulle genomföra dem på mycket specifika sätt, och lämna efter mig förfalskade och missledande bevis. Varför sade den aldrig. Sedan gav den mig instruktioner att gå till områden där kriminella hänger, vilket jag gjorde utan betänkligheter: andra människor var knappast mitt största problem just då. Jag fick veta att det fanns andra som hade mött den, för jag träffade fler av dess slavar. En av dem gav mig ett långt djurben, som tydligen hade nedsänkts i blod av en särskild sort, och detta ben skulle jag bära till olika platser.

Väl framme kom den fram, och då talade den med någon: någon som kände den, och kanske var starkare än den. Behövde de varandra? Jag vet inte, jag såg aldrig den andre. Vem det än var hade den knappast velat hjälpa mig.

Efter många nätter då jag gjort som den sade slutade jag fundera på hur jag skulle få hjälp eller svar. Jag hade då slagit och rånat människor. Jag hade begått ett butiksrån, beväpnad med kniv. Den hade tvingat mig att befläcka butiksbiträdets naglar med blod, och sedan såg jag hur stackarens skars i bitar inifrån av varelsens rakbladsben. Hans hand föll till golvet. Hans ben skars i tu, avhugget vid knät då eggen skar av det i en cirkulär rörelse inifrån. Han skrek, bönade och bad, medan varelsen ställde honom frågor jag inte förstod. Jag fick städa upp efteråt. Jag gjorde mig av med biträdets kroppsdelar.

När jag hade lediga stunder gjorde jag mitt bästa för att distrahera mig från mörkret inuti min kropp.

En dag hittade min bror mig, där jag låg och sov på gatan. Jag minns varje detalj av det mötet också.

“Du måste komma hem”, sade han. “Vi hjälper dig sluta med drogerna och bli som vanligt igen. Pappa kan fixa dig ett jobb.”

“Knarket är inte problemet”, skrek jag på honom. “Det är lösningen, om något. Problemet är benvandraren…”

Jag hann inte slutföra meningen. Något vasst högg till under vänstra skulderblad. Sedan började det skrapa mot högra lungan. Jag förstod att det höll ögonen på mig. Budskapet var klart och tydligt: om jag sade något till någon skulle den skära upp mig inifrån.

“Försvinn”, muttrade jag på min bror, och jag måste ha sett ut som mannen som sprang in i mig den där kvällen då allt började. “Ingen kan hjälpa mig. Stick.”

Efter det knarkade jag ännu mer. Till slut, när jag hade förstört det allra sista gemensamma jag hade med den man jag brukade vara, bestämde jag mig för att det måste få ett slut. Jag köpte ett gevär och övade på att skjuta prick. Den hade bett mig att döda någon, att skjuta den på håll, men när ögonblicket kom tänkte jag vägra.

Jag undrade hur den skulle göra det. Skulle den hugga mig i huvudet inifrån, så jag dog på en gång? Eller skulle den rådbråka mig, skära av en lem efter en, som stackaren i butiken?

Jag stirrade på geväret och undrade om den skulle ge sig på min familj om jag vägrade. Hade jag något val, ens? Kunde jag offra min bror? Och mina föräldrar? Jag var tvungen att få det att se ut som att det inte var mitt fel.

Jag ringde och lämnade ett anonymt tips. När de kom och omringade mig, satte handklovar och förde bort mig, kände jag mig lättad. Jag satt i häktet nu, fångad av polisen: benvandraren hade ingen anledning att ge sig på min familj. Den skulle döda mig, och sedan nöja sig så.

Men den kom aldrig.

Jag menar, jag förstår på ett sätt varför. Jag är helt förstörd och sitter här för gott. Men jag tänker på att det betyder att den går vidare, och att det kanske finns fler. Och tänk om de letar upp mig igen, en dag, för att de vet att jag vet?

Jag kommer inte få någon förvarning. När som helst kan det hända. En isande smärta, kött som slits isär, och så är jag död.

––––––––––––––

Det som fascinerar mig mest med denna journal är att den liknar en annan mans. Han var här ett tag, innan han dog den mest fruktansvärda döden: söndersliten som om någon sprättat upp honom inifrån. Det stod lite i kvällstidningarna om det, och ansvaret tillskrevs ett gäng.

Men den mannen hade varit här dessförinnan, och han hade sagt att han – om det så var det sista han gjorde – skulle döda benvandraren.

De måste ha känt varandra. Tagit över och flyttat in i varandras vanföreställningar.

Det är märkligt, hur smittsamt det verkar vara med vansinne. Mer och mer med tiden, vad det verkar som. Jag undrar om vi är här för att hjälpa människorna, eller bara hålla dem infångade. Som om de var en pest som väntade på att släppas lös.

Signaturmelodi

Ni har hört “Benvandraren”, den andra delen av Anstaltsserien, läst av Ludvig Josephson och Michael Forsberg. Imorgon får ni höra den tredje delen, som heter “Stipendiet”. Då fortsätter historien.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Anstaltsserien, del 3: Stipendiet

En anställd på en anstalt börjar läsa sina patienters journaler, och upptäcker att något inte står rätt till. Det är för många historier som hänger ihop, och de hänger ihop på ett sätt som gör honom osäker på vilken sida han själv står på. Idag berättar vi del tre av Anstaltsserien, den här gången med historien “Stipendiet”, läst av Ludvig Josephson och Linnea Werner.

Jag heter Jack Werner. Och du lyssnar på Creepypodden.

Signaturmelodi

Jag har blivit orolig. Jag har läst fler journaler nu, och får känslan av att det finns ett mönster. Jag ser det inte, men anar det. I efterhand har jag till exempel tänkt på att mannen jag berättade om förut sade att han utsattes för elstötar. Vi bedriver ingen chockterapi här.

Chockterapi hade kanske kunnat hjälpa vissa här, till exempel honom, men det förändrar inte saken: vi håller inte på med det.

Igår läste jag transkriberingen av en session med en tjej vi har intagen. Där kände jag de starkt, de många märkliga mönster som återkommer överallt. Men jag kan inte sätta fingret på dem.

––––––––––––––

Det du dricker, kan jag få lite?

Kaffet.

Kom igen, det är ju bara kaffe.

Ge mig lite!

Okej, jag berättar, men då får du lova mig att jag får kaffe sen. Lovar du?

Okej, var ska jag börja.

Det var i skolan.

Ja, på universitetet alltså. Tycker du det är osannolikt att en som jag kunde komma in på universitetet, din fucking snobb? Det var faktiskt så det började.

Jag kommer inte från en rik familj. Det har du redan förstått. Vi är dock inte papperslösa. Vi är nya i landet, och har haft det svårt. Jag var först i familjen med högre studier. Min storasyster tillbringade gymnasietiden med att festa, men jag jobbade röven av mig. När jag kommer in på universitetet är det klart, tänkte jag. Då kan jag slappna av och ha det bra.

Trodde jag.

Alla på universitetet var så omogna och korkade. De festade hela tiden. De pluggade aldrig. Ingen var intresserad av det. Hälften kom inte ens på föreläsningarna. De som var där för någon sport sket till och med i proven. Jag förstod inte. Visste de inte hur mycket det kostade? Jag förstår fortfarande inte.

Ett par månader efter skolstart ringde mina föräldrar. Jag tog så mycket lektioner jag kunde, för pengarna jag fått med mig hemifrån tillsammans med de stipendier jag fått räckte bara till tre års studier. Den tiden var tvungen att räcka för att ta examen.

Mamma och pappa sade att mormor var sjuk. Pengarna måste gå till hennes sjukvård. Jag sade okej, att det lät bra. Jag bad dem hälsa mormor att jag älskar henne.

Ett tag förnekade jag det hela. Kanske skulle jag kunna få några nya stipendier, eller ta studielån. På något sätt skulle det gå ihop, även om tanken på livslångd skuld skrämde vettet ur mig. Jag skulle aldrig lyckas tjäna ihop så mycket pengar. Mina föräldrar hade alltid sagt att vi inte kom till det här landet för att leva på nåder igen.

En månad innan första terminens slut fick jag ett mejl från en fond, som skrev att jag var en av flera kandidater att få ett stipendie. Jag trodde alla mina problem var lösta. Det skulle täcka hela skolgången.

Men de ville att jag skulle skriva en essä och skicka in den, och deadline var redan nästa dag. Ingen fara, tänkte jag. Jag hade ett prov och fyra lektioner med mycket läxor dagen därpå, men jag kunde få ihop det. Det här var viktigt.

Jag drack kaffe, satt uppe sent, och somnade först vid femtiden på morgonen. Dagen därpå var jag utmattad, och presterade lite sämre på provet än jag hade hoppats på, men jag fick ihop det.

Samma kväll fick jag svar. De hade gillat essän. Jag var så glad, tills jag förstod att jag bara hade klarat av det första steget. Nästa steg krävde att jag skulle skriva en djupanalys av en viss bransch. 30 sidor ville de ha. Klart inom några dagar. Jag förstod inte hur det här var tänkt att gå till. Hade de andra känt till detta, och förberett sig i månader? Eller fick de andra längre tid?

Jag hade inget val. Eftersom jag ändå hade tänkt mycket på den så valde jag att skriva om studentlånsbranschen. Det var nog ett misstag, så här i efterhand. Allt jag lärde mig var hur djupt nere i skiten jag skulle hamna om jag inte fick stipendiet. Hundratusentals dollar eller mer på tre-fyra år, utan att jag hade något skydd eller några rättigheter. Det var som den värsta sortens lånehajar, och efter att ha vuxit upp där jag växte upp visste jag hur illa lånehajar kunde vara.

Jag gick hårt på kaffet. En granne i studentkorridoren gav mig några tabletter, men de gjorde mig illa till mods och jag lät dem ligga i ryggsäcken. Den följande dagarna fick jag kanske tre timmars sömn om natten, och på kvällarna kämpade jag med näbbar och klor för att hinna med allt: läxorna, hemtentorna, och den stora analysen. Jag visste att det som fick stryka på foten var skolarbetet, men några dåliga dagar skulle inte förstöra mina betyg. Det var så viktigt att jag klarade det här.

När jag till slut skickade in den 30 sidor långa analysen var jag på gränsen till sammanbrott. Utbränd, utmattad och slutkörd efter en vecka på bara koffein.

Jag sov uruselt den natten. På morgonen mådde jag ändå bättre än på länge.

När jag vaknade hade jag ett nytt mejl i inkorgen. De gratulerade mig till att vara en av fem kvarvarande kandidater till stipendiet. Jag fick inte ihop det. Hade de läst alla 30-sidors analyser över natten? Eller hade så få klarat av det? Så måste det vara: de hade bara fått in fem analyser, eftersom ingen annan hann med det. Sedan läste jag vidare.

De ville ha ett examensarbete inom två veckor.

Jag var helt borta resten av dagen. Jag begrep inte att de krävde så mycket arbete av mig, när terminsslutet med alla tentor närmade sig. Jag började nästan gråta flera gånger.

Sedan tänkte jag på en vän jag hade, som gick några år över mig och höll på med sitt exjobb. Hon gick med på att ses över en kaffe, och hjälpte mig med att lägga upp en plan för hur jag skulle göra. Hon lät också lite förvånad över att stipendiet hade så höga krav på dess sökande, men sade att det var bättre än alternativet. “Du vill inte hamna i min situation”, sade hon. “Jag är så belånad att jag aldrig kommer kunna ta mig ur det.”

Då började jag nästan gråta igen. Det var antingen att göra ett exjobb på två veckor, eller att leva resten av mitt liv skuldsatt?

Tabletterna i ryggsäcken ropade på mig.

Faktum är att de gjorde det hela ganska lätt.

Jag gick i skolan, pluggade inför tentorna, och jobbade på exjobbet. Allt gjorde jag. Allt utom att sova.

Tabletterna och kaffet fick mig att må uruselt, men höll mig vaken, och att jobba 24 timmar om dygnet var allt som spelade roll. Jag skulle få stipendiet. Det var det enda som spelade roll.

I början kändes det genomförbart, men efter en vecka kände jag i min kropp att den höll på att bryta ihop. Natten efter att jag fått mejlet från fonden sov jag dåligt, och de följande sex nätterna sov jag inte alls. En hel vecka återstod.

Jag bad min granne i studentkorridoren om fler tabletter. Han var krasslig och sjuk, snörvlade och hostade, och han var frånstötande. Hans svullna ansikte och ringar under ögonen äcklade mig. Men han gav mig tabletterna, och jag tackade och gick.

Jag började ta dubbel dos. Sedan tredubbel.

Det försatte mig i ett tillstånd där alla energi var hög, spänd och jämn, och jag kunde jobba vidare. Det var farligt, det jag höll på med, det kände jag. Men det fanns inga val. Och det skulle vara värt det, för jag skulle få stipendiet. Det visste jag.

När en dag återstod sprang jag in i väggen.

Jag stirrade på orden på sidorna jag skrivit, mängder av sidor, och visste att bara några återstod. Det var de viktigaste, där jag skulle diskutera och dra slutsatser, men jag kunde inte formulera orden. Jag kunde inte tänka tankarna som krävdes för att skriva ner dem. Jag blinkade ett par gånger och försökte få huvudet att klarna.

Jag satt med min laptop i skolbiblioteket, och såg mig omkring. En bit bort låg en kafeteria och ett trapphus, och jag försökte fästa blicken på en affisch, men allt var suddigt och snurrade, och jag visste inte vilken veckodag det var.

Det var tyst och lugnt i biblioteket, för det var kväll. Bortom den vansinniga stressen kände jag någonting annat. Olust.

Jag hörde mina ansträngda andetag eka i huvudet. Det var jag van vid, men jag tyckte mig också höra andra andetag bortom dem, trots att biblioteket var helt tomt. Jag packade ihop laptopen och böckerna, och lämnade min plats. Jag såg ingenting, men olustkänslan förföljde mig.

Jag gick ihopkurad mellan bokhyllorna. Jag frös.

Efter fyra hyllor hörde jag ett blött smackande ljud.

Det rann i mina ögon när jag tittade mig omkring. Var det någonting där? Ljudet återkom, från nästa gång mellan bokhyllor. Jag tittade runt hörnet.

En märklig, köttig klump drog sig fram över golvet.

Jag stirrade förfärat på den. Det hade lemmar som stack ut så att huden spände och stramade över dem, och hela klumpen pulserade på ett sjukligt sätt. Det var som en glänsande, våt säck med kött och organ, med hår som stack ut här och var.

Det blöta, smackande ljudet visade sig komma från dess mun, eller en öppning i det vidriga föremålet, och innanför den skymtade jag ben och vävnad. Jag minns varenda ögonblick jag tillbringade med den, fram tills att den vände vita, utstickande tentakler mot mig och gjorde ett väsande ljud. Jag förstod att den hade sett mig.

Då flydde jag. Jag sprang som ett skrämt litet barn. Vad hade du gjort själv? När jag kom ut i trapphuset såg jag ännu en av dem. Jag satte nästan ned foten i den. Den gjorde ett högt, gällt ljud, och sträckte ut en av de stramande lemmarna mot mig. Jag såg hur någonting mörkbrunt strömmade genom dess vener, strax innanför huden.

Jag rusade vidare.

Jag bar kniv då. Visste du det? Där jag kommer ifrån bar man kniv. Det var när jag flydde den andra av de där sakerna som jag gjorde mig beredd på att använda den. Jag var tvungen att ta mig förbi dem, för jag skulle bli klar med exjobbet den kvällen.

Med kniven i handen sprang jag ner för de sista trapporna, och ut genom ytterdörren. En till stod bakom den, och den tjöt när den såg mig. Jag såg hur den spände sig i mitten. Utan tvekan förberedde den sig för att anfalla mig. Ute på gården såg jag en skolvaktmästare, och ropade på hjälp.

Sedan högg jag köttklumpen rätt i dess utdragna mitt, och skar upp det svampiga köttet. Det var som att den var fullpackad: blöta, skakande organ vällde ut, röd och brun och lila vävnad, och jag föll baklänges ner på rumpan och kände tårarna rinna. Jag hade aldrig sett något så vidrigt i hela mitt liv.

Jag lämnade kötthögen efter mig, tog mig upp på fötterna igen och sprang.

När jag rusade mot skolvaktmästaren minns jag hur jag ropade på hjälp, och hur han kom allt närmare. Och hur jag insåg att det var en av dem, fast i uniform.

Jag högg den också. Skar upp den, och sprang mot flygeln där jag hade mitt rum.

Mitt huvud var tomt. Jag var i chocktillstånd, absolut, men det hade fått mina tankar att klarna något. Jag var klarvaken. Utan att byta om från mina blodiga kläder skrev jag klart mitt exjobb, och skickade in det.

En timme senare kom de och hämtade mig. Jag minns inte det, men tydligen satt jag bara där och log. Jag hade inte ens gått och lagt mig.

Resten vet du. Du, och dina kollegor, som försöker övertyga mig om att det hela var någon sorts anfall, att jag blivit sjuk i huvudet. Jag känner igen en människa när jag ser den. Jag kan fortfarande minnas varenda detalj av hur de där kötthögarna såg ut, dess vävnad, vener och bultande organ. De är inte en och samma sak. Det var inte människor jag knivhögg, som ni påstår. Sitt du kvar där, bakom glasrutan. Är jag fortfarande förstörd? Tror ni att jag aldrig blir frisk? I så fall, håll mamma och pappa borta. Och mormor. Visst, gör det. Jag är ändå så trött.

Kaffet nu. Du lovade! Jag hör dig dricka det!

Ge mig kaffet!

––––––––––––––

När jag läste intervjun med flickan slogs jag av en minnesbild. Hon hade nyligen blivit inskriven. Jag gick över till arkivet och tittade i en papperskorg. Var det inte där jag hade sett den?

Jodå, jag hade sett rätt.

Någon hade skickat henne ett brev, addresserat hit. Det hade kommit innan hon skrevs in. Jag hade sorterat posten den dagen, eftersom någon blivit sjuk och ingen annan kunde göra det, och när jag tog emot och läste det hade jag inte förstått det.

Brevet hade gått genom dokumentförstöraren, men jag kunde läsa tillräckligt av de remsor jag kunde pusssla ihop. “Gratulerar!”, stod det. “Du är en av tre kvarvarande kandidater. För att gå vidare ska du skicka in en 4 000 sidor lång…”.

Resten av brevet hittade jag inte, och inte heller kuvertet eller någon avsändare. Men det här räckte. Hennes berättelse hade inte varit rena vanföreställningar.

“Intressant”, sade överläkaren till mig när han läste pappersbiten. Han lutade sig tillbaka i stolen. “Det låter minsann som hennes berättelse, det.”

“Tror du inte det är något värt att undersöka?”, sade jag.

“Vadå?”, frågade han med allvarsamt ansiktsuttryck.

“Det är ju någon som drivit henne till vansinne. Bör man inte gå till botten med det?”

“De där breven har ju ingenting att göra med att hon började se monster och mördade en skolvakt och en klasskamrat”, svarade han. “Okej, någon drev med henne. Men det var hennes fel att hon inte sov i flera veckor och drog på sig hjärnskador.”

“Du kan inte mena allvar? Är du inte mer nyfiken på vad som pågår här?”, sade jag, och hade svårt att dölja irritationen. “Som allra minst är det någon som bedriver en farlig bluffond.”

“Det är inte vårt jobb att undersöka sådana.”

Jag förstod plötsligt att han absolut inte var beredd att gå vidare eller understödja mitt utforskande på något sätt. “Ja, du har rätt. Förlåt”, ljög jag.

Han log. Han gillade att ha rätt.

När jag reste mig och skulle gå sade han en sista sak. “Jag har hört att du också beter dig lite udda, för den delen. Läser journaler du inte har att göra med. Håll avståndet till patienterna. Luras inte att tro att deras berättelser är något annat än fria fantasier.”

“Varför det?”, frågade jag. “Är du rädd att vansinne smittar?”

Han fick något spänt i ansiktet, bet ihop och tittade på mig. Nog för att jag hade svarat nonchalant, men reaktionen fick mig att svälja.

Jag tror allt mer att det är något som pågår här. Något annat än bara vansinne. Något vi är inblandade i.

Signaturmelodi

Ni har hört “Stipendiet”, den tredje delen av Anstaltsserien, läst av Ludvig Josephson och XXX. Imorgon får ni höra den fjärde delen, som heter “Kärleken”. Då fortsätter historien.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Anstaltsserien, del 4: Kärleken

En anställd på en anstalt börjar läsa sina patienters journaler, och upptäcker att något inte står rätt till. Det är för många historier som hänger ihop, och de hänger ihop på ett sätt som får honom att tro att han själv spelar en större roll i historien än vad han förstått… Och att någon försöker dölja det för honom. Idag berättar vi del fyra av Anstaltsserien, den här gången med historien “Kärleken”, läst av mig och Ludvig Josephson.

Jag heter Jack Werner. Och du lyssnar på Creepypodden.

Signaturmelodi

Efter dagens händelser är jag inte säker på att jag borde fortsätta undersöka det här.

Jag slutade nöja mig med att läsa journaler, och började prata med patienterna. Jag fick insikten att om anstalten på något sätt motarbetar mig i detta, och till och med överläkaren är med på det, så borde jag vända mig till de patienterna de ännu inte pratat med. De skulle ingen ha hunnit komma åt. Det är bara de som är värst däran som ännu inte kunnat intervjuas, men om jag lyckades få någon att tala skulle jag få ett ordentligt försprång.

Jag visste vem jag skulle börja försöka med: den mest tragiska patienten vi har här. Han har inte svarat på tilltal på månader. Jag kan omöjligen sätta mig in i hans situation, och ska inte heller låtsas som det, men han hade tydligen nyligen börjat visa tecken på att förstå lite av det hans sjuksköterskor säger och gör. Låt oss kalla dem Claire och Mabel. De hade tydligen kommit längst hittills i kontakten med honom, och hur det yttrade sig var jag nyfiken på..

“Hej du! Det var länge sen. Jag har velat tacka dig för att du tog hand om posten åt mig medan jag var hemma”, sade Claire när jag klev in på avdelningen.

Hennes hjärtlighet tog mig på sängen, och jag kom mig bara för att le. “Inga problem”, sade jag. Claire har alltid gjort mig lite förlägen, med sitt naturliga och varma sätt. Jag samlade mig.

“Jag tänkte be dig om en tjänst. Den kanske låter lite konstig.”

Hon verkade skeptisk och avvaktande, men gick till slut med på att visa mig. Och det gjorde hon synnerligen framgångsrikt.

Hon och Mabel, som var lite äldre och mer erfaren, gjorde i ordning ett rum för mig, med inspelningsutrustning och allt. Inte för att patienten i fråga är extra farlig, snarare tvärtom, men kring människor i hans tillstånd fanns det alltid lite särskilda rutiner.

Claire satte en kopp kaffe i handen på mig. “Vad fint att du lägger lite extra tid på honom. Det känns ibland som att läkarna inte alls bryr sig.”

Jag log och kände kinderna hetta. “Tack!”

När hon vände ryggen till andades jag ut och gjorde en min. Jag kände mig som en liten ljugande skolpojke.

När jag skulle dricka kaffet råkade jag titta ner i muggen, och fastnade för virveln som grädden bildade. Minnesbilderna från vad jag hade hört från patienten med ätstörningar började spöka. Jag blev äcklad och ställde ifrån mig koppen, utan att förmå mig till att dricka från den.

När jag kom in i rummet låg han orörlig i sin säng. Om han märkte av min närvaro var det ingenting han visade.

“Okej, sätt igång när ni vill”, sade jag.

Mabel stod vid bandspelaren.

“Varsågod!”, sade hon, riktad till mannen i sängen.

Han började omedelbart prata. Jag blev helt paff. Han var inte alls apatisk. Hans röst lät klar och tydlig, med en plågad underton, som om han kände till något omfattande och grymt internskämt som han vägrade släppa in oss andra i.

––––––––––––––

Så, du vill höra vad jag har varit med om? Undrar om du verkligen vill det. Det är din egen bakgård det handlar om.

Okej, visst. Du bad om det.

För mig började det här med en flicka.

Hon var så söt. Till och med vacker. Jag brukade betrakta henne på avstånd. Jag trodde knappast hon ens visste om att jag fanns, och tänkte att hon nog inte heller ville veta det. Ju mer omöjligt det verkade vara att få kontakt med henne, desto mer började jag ge upp. Dessutom började jag närma mig 30, och kände mig allt mer rotlös.

Men så gick det som det gick.

En kväll satt jag för mig själv på en kvarterskrog. Vid mitt bord fanns det några lediga platser, men det var fullt överallt annars. Hon kom in tillsammans med några vänner, och de satte sig helt sonika vid mitt bord. Jag blev helt paff, men tog mig samman och hälsade artigt på dem.

“Jag har nog allt märkt dig och dina långa blickar”, sade hon och skrattade. “Är du ett äckel eller bara en missförstådd stackars snäll kille?”

Jag var helt förbluffad, och missförstod kanske hennes sarkasm.

“Jag är en snäll kille!”, insisterade jag. “Får jag bjuda på en runda?”

De tackade ja.

Faktum är att inte bara hon, utan också en av hennes vänner verkade intresserad av mig. Vännen frågade om jag ville följa med dem på en fest senare på kvällen, och jag tackade gladeligen ja. Jag kunde dock inte bry mig mindre om någon annan än tjejen jag tänkt på så länge.

På festen lyckades jag göra mig av med vännen och hittade tjejen där hon stod och pratade med någon kille. Jag stod som ett tredje hjul och deltog klumpigt i småpratet. Hon vände sig till mig.

“Kan inte du hämta någonting att dricka till mig?”, sade hon.

“Absolut”, sade jag, lite för snabbt.

Jag snubblade iväg till rummet med ölen, tog tre stycken, och återvände så snabbt jag kunde.

“Tack”, sade hon och log.

Jag kände mig plötsligt lite dum som svansade efter henne, törstig på uppmärksamhet när hon redan pratade med någon. Efter en stund gick jag iväg, bedrövad, och låtsades studera titlarna på böckerna i en bokhylla.

Men mot slutet av kvällen satt hon där för sig själv på en soffa. Killen hon hade hängt med förut hade försvunnit, och hon var kände sig försmådd. Jag lyssnade på henne i två timmar samtidigt som jag nickade och hummade förstående.

Hon tittade på mig.

“Du är faktiskt en snäll kille. Vill du ses imorgon?”

Jag svarade utan tvekan ja.

Vi möttes på en galleria, och tilbringade dagen med att shoppa kläder. Hon provade plagg och jag satt utanför ombytesrummet och gav omdömen. Det slutade med att jag köpte henne ett par plagg. På skoj sade jag “varsågod, älskling”. Hon log och rättade mig inte.

Jag var bubblande överlycklig.

Vi började träffas varje dag. Men det blev allt tydligare att vi inte hade samma syn på vart vår relation var på väg. Jag ville ha henne, men hon verkade aldrig redo att gå så långt. Istället träffade hon idiot efter idiot, som hon efter en stund blev oförklarligt dumpad av. Såvitt hon visste. Oftast var det jag, som på ett eller annat sätt lyckades sabotera hennes relationer.

Oftast, i alla fall.

Det är inget som ger mig dåligt samvete. Jag såg det som att jag slogs om henne.

Jag gjorde alltså ingenting olagligt. Bara små instick, här och var. Små vita lögner om den kille som det för tillfället gällde när han inte lyssnade, och detsamma om henne när hon inte lyssnade.

Mer och mer handlade mitt liv om detta: en kamp för att få henne att förstå att jag var den rätta, och alla andra fel. Men det var svårt att hålla henne på rätt väg. Hon var dessutom lite för glad i berusningsmedel, och testade allt i så frikostiga mängder det gick, trots att jag gång på gång avrådde henne.

“Jag är din bästa vän. Jag är orolig för dig. Håll inte på med det här.” Vad jag än sade tycktes det bara uppmuntra henne.

Det enda hon verkade bry sig om var att drogerna inte skulle skada hennes utseende eller hennes status.

En dag rann det över för mig. Jag gick hem till henne och erkände allt: att jag älskade henne, att jag ville vara med henne och att det inte fanns några alternativ. “Jag skulle göra vad som helst för dig”, sade jag.

Först verkade hon inte bli så glad. Hon verkade nästan arg och sur. Jag gick och satte mig i soffan i hennes vardagsrum, och efter en stund kom hon in. “Vad som helst?”

“Vad som helst”, svarade jag.

Månaderna därefter ägnade jag åt att bevisa det. Jag sprang ärenden åt henne, och köpte så mycket saker åt henne att jag fick ta ett extrajobb på kvällarna för att bekosta det. Hon belönade mig med att då och då ge hintar om att hon kände någonting för mig. Vad hon gjorde på dagarna visste jag inte riktigt. Hon hade kommit in på någon sorts högre utbildning, men exakt vilken var hon aldrig riktigt tydlig med.

Samtidigt som jag lade mer och mer tid på henne, verkade hon bli ledsnare och ledsnare, argare och argare. När hon kom hem hög efter att ha varit ute lärde jag mig att inte klaga, för om jag klagade slog hon mig. Första gången blev jag chockad, men jag tänkte att jag bara skulle ta det. Hon kunde inte rå för hur hon mådde. Jag var en man, jag skulle inte klaga.

En dag, när det var någonting hon ville ha, blev jag tvungen att neka henne det. Jag hade helt enkelt inte råd. Hon blev så arg att hon skar mig.

Vi bröt för en tid. Jag kände världen kollapsa runt mig. Vi hade varit så nära att äntligen hitta fram till varandra. Hon var så nära att älska mig, hade hon gallskrikit innan hon plötsligt haft en kniv i handen.

Jag stod inte ut. Jag återvände hem till henne, med en bukett rosor och pappren på de lån jag tagit för att kunna bekosta det hon önskat sig.

Hon mötte mig med öppna armar och kysste mig för första gången. Sedan stod vi i hallen och kramades. “Vad som helst”, viskade hon. “Vad som helst.”

Jag nickade medan tårarna rann nerför mina kinder. Hon var min värld. Så länge hon var glad var jag glad.

Men hon var inte glad, inte i vardagen. Hon blev bara argare, och det enda som verkade lugna henne var våldet. Jag tror till och med hon njöt av det. Hon använde en liten skalpell, så såren inte blev så djupa. I mina axlar, i mitt ben, bara små snitt. Men mer och mer för varje gång. Om jag klagade hotade hon med att dumpa mig. Med tiden lärde jag mig att också, på något sätt, njuta av det. Smärtan förknippades med den närhet som alltid följde. En gång hånglade vi medan jag blödde för fullt ur armen.

Vi var så nära. Och en dag berättade hon om en idé hon länge hade gått runt och funderat på.

Jag vet att det här låter vansinnigt, men jag ville ha det så. Det var värt det. Och det kändes som att vi till slut började nå fram till den riktiga tvåsamheten.

Jag lät henne alltså göra det. Efteråt hade vi sex för första gången.

Det var värt det. All sorg och smärta, allt hjärtknip och alla strategier för att skrämma bort idioter, var värt det. Det gick ganska fort för mig att bli van vid att bara göra saker med högerhanden. Jag upptäckte hur förvånande mycket lagar och hjälp man åtnjuter i samhället, när man är lite handikappad.

Naturligtvis varade det inte för evigt. Jag kunde inte sköta mitt extrajobb med bara en hand, och fick sparken. Hon dumpade mig, asförbannad över hur jag kunde göra så när hon bara var halvfärdig med skolan. Jag lovade att jag skulle lösa det på något sätt, att jag älskade henne, och hon krävde att jag bevisade det.

Den här gången tog hon hela min vänstra arm, i höjd med axeln.

Kärleken det väckte i henne räckte i en månad. Det var den bästa månaden i mitt liv.

Tja, sedan vet du hur det är i relationer. Ibland bra, ibland dåliga. Själv tänkte jag att jag sedan länge passerat punkten utan återvändo. Jag hade bokstavligt talat gett upp både arm och ben för henne.

Jag var på riktigt rädd för att förlora henne. Hon sade att ingen skulle älska mig som jag såg ut. Jag visste att hon hade rätt.

Och så tog hon den andra armen, och mitt andra ben. Det innebar att vi till sist var förbundna för evigt. Hon skulle alltid ta hand om mig, nu när de stora stödpengarna jag fick kunde gå direkt till henne.

Det var mitt fel att allt förstördes. Det gjorde så ont när hon sydde ihop mina ögon. Till slut skrek jag. Grannarna hörde och ringde polisen. Jävla grannar, som förstör när man bara försöker hjälpa sin älskade.

––––––––––––––

Jag stirrade stumt på honom. Jag hade alltid undrat hur han hade blivit som han var – blind, utan armar och ben, bara ett torso och ett huvud med en mun, men ändå var hans berättelse för obegriplig för att ta in. Det var vansinne. Inte vansinne på grund av kemiska obalanser, utan mänsklighet omsatt i vansinne.

Jag frågade honom vem denna kvinna var.

Han bara log.

Jag sade åt honom att han inte hade något att förlora på att berätta det. Hon måste straffas för det här, sade jag. Hon var ju farlig, och dessutom hade hon övergivit honom. Varför beskydda henne då?

Han skrattade till, och sedan sade han något märkligt. Han sade att hon inte alls övergivit honom.

Jag kastade en blick till höger, för att se om Mabel förstod mer än jag. Hon satt ihopsjunken i stolen, med kaffe över hela förklädet. Hon dreglade.

Min kropp reagerade innan mitt huvud. Det var ljudet av något som rörde sig fort bakom min rygg, som fick mig att kasta mig framåt. Bakom ryggen hörde jag metallpaddlarna slå ihop och leverera en kraftig elstöt från defibrillatorn, bara några centimeter från där mitt huvud hade varit.

Hon kastade sig över mig, men jag välte bordet med matbrickan över henne så hon tappade defibrillatorn.

Hon rullade runt, kom upp på fötter igen, och svingade handen mot mig. Det blixtrade till av något silverfärgat, och när jag slog mot henne med högerhanden kände jag det sticka till i handen. I ett ögonblick hann jag se en skalpell sticka in genom handflatan.

Jag skrek till, och fylld av adrenalin och skräck knuffade jag till henne så hon föll baklänges och slog huvudet i väggen.

Hon blev liggande.

Jag band henne med lakan, och bandagerade min hand. Skalpellen hade varit så vass att snittet varit rent och snyggt. Jag kollade Mabels puls, och blev lugnad: hon levde.

Rummet var i total oordning. Blod och medicinsk utrustning överallt. I sängen låg han och grät och ropade efter sin Claire.

Jag flåsade av pulsen och adrenalinet, och försökte få ihop det. Det måste ha varit kaffet. Hon hade lagt något i kaffet, som jag inte hade druckit för att jag kommit ihåg flickan med ätstörningarna.

Timmen därpå minns jag inte mycket av. Till slut hamnade jag på överläkarens kontor, arg och utmattad.

“Vad är det som pågår här?”, frågade jag. “Hur kunde vi ha missat vem Claire var, och vad hon hade gjort mot honom? Till och med jag…”

“Vad?”, sade överläkaren. “Vad då, till och med du?”

Jag bytte ämne. “Jag tänker kontakta polisen.”

Han log mjukt, och gestikulerade mot telefonen. “Varsågod.”

Jag sträckte min oskadade hand mot den, medan han tittade på mig.

“Vet du varför jag tror att du inte kommer kontakta polisen, trots allt?”

Min hand blev hängande i luften.

“Varför det?”, frågade jag.

Han avbröt mig. “För att du själv har visat upp ett beteende inte olikt våra patienter. Du har varit lika manisk och besatt. Du har läst journaler hela nätterna, och du är övertygad om att du hittat ett mönster, en konspiration. Du tar patienternas historier på allvar, utan några som helst bevis.”

Jag kände det vrida sig i magen.

“Det enda som skiljer dig från dem”, sade han mjukt, “är en etikett. En diagnos. Skulle du få en sådan hade ingenting du sade tagits på allvar, och du hade aldrig kommit ut härifrån.”

Jag kände pulsen stiga igen. “Du snackar skit. Jag kan bevisa att något är fel här.”

Han vände sig om i stolen och tittade ut genom fönstret. “Kanske det. Du är ju skarp, det är inte tu tal om saken. Men om vi betraktar saken ur ett annat perspektiv då. Om du ringer polisen stänger de ner oss helt. Vi förlorar alla jobben, och du kommer nog aldrig mer arbeta i den här branschen.”

Jag slog näven i skrivbordet. “Tror du jag bryr mig om det?”

Han suckade och log igen. “Nej, det tror jag inte. Du verkar följa dina principer. Och du är som sagt smart. Alltså vill jag att du ska höra vad jag säger. Om vår institution stängs kommer du skiljas från alla patienter. Du kommer aldrig kunna hitta svaren. Du kommer aldrig förstå det här mönstret du tycker dig se.”

Jag andades snabbt medan jag tittade på honom. Till slut sänkte jag handen från telefonen och lutade mig tillbaka i stolen.

Han log bredare. “Just det.”

Jag hatade honom, men han hade rätt. Om jag drog i nödbromsen nu övergav jag alla dessa människor, och kunde aldrig få reda på vad som pågick.

En stund senare stod jag utanför Claires celldörr och tittade in genom plexiglasfönstret. Det var märkligt att se en ur personalen i tvångströja. Hon bönade och bad om att bli utsläppt. Hon skulle göra vad som helst, om jag bara släppte ut henne. Hon hade sett mina blickar, och visste att jag ville det.

“Det är märkligt, det här med vansinne”, sade min mentor. Han var äldre än jag, men inte lika gammal som överläkaren. Jag brukade avlägga rapport till honom, och hade börjat lita på honom.

“Vet du vad det är som pågår?”, frågade jag. “Du har väl också sett, märkt eller misstänkt något?”

Han höll kvar blicken på Claire inne i cellen. “Jag har alltid tyckt om det, vet du. Du ska få ett råd, som jag hoppas du lyssnar på.”

Han vände sig mot mig. “Det finns snart åtta miljarder människor i världen. De som drabbats är oräkneligt många, och de kommer bli fler. De hittar på allt mer groteska sätt att förlora förståndet, och går allt djupare in i mörkret.”

Han vände om och började gå. Jag följde efter honom.

“Samtidigt blir resurserna för att ta hand om dem allt mindre”, fortsatte han. “Pengarna dras in medan de sjuka blir fler. Du ser själv problemet här.”

Jag tittade på honom och försökte förstå. Min tystnad fick honom att prata vidare.

“Om jag själv var ett av smartskaften vid makten så hade jag, om man säger så, delat upp patienterna. Några av dem är farliga och dysfunktionella, medan andra är oskadliggjorda fångar av sina egna vanföreställningar. De kan följa instruktioner och gör som de blir tillsagda. Jag hade sett till att de vaktade varandra. Att fångarna blev de farligas fångvaktare.”

Jag kände mig illa till mods. Så här brukade han inte låta, min mentor. “Vad menar du? Att de kände till att Claire…?”

Han höll upp en hand. “Jag säger ingenting särskilt.”

Han öppnade dörren in till sitt kontor, men blev stående med den i handen, halvvägs in.

“Men nog kan det hända”, sade han långsamt, trevande, “rent statistiskt, att vissa patienters vanföreställningar vidtar en rent kemisk form. Att de omsätts i, tja…”

“…någonting smittsamt?”, frågade jag. Jag fick en bild i huvudet av något virusliknande. Något som någon testat sig fram till i ett labb.

“Det är bara statistik och samband”, sade han. “Bara rena teoretiska möjligheter. Fler patienter, färre som tar hand om dem, värre och värre åkommor. Allt jag säger är att du ska vara försiktig med hur noga du lyssnar på dem. Mot idéer finns inget immunförsvar.”

Han nickade, och stängde dörren efter sig. Jag blev stående och stirrade på den. Vad var den här institutionen egentligen? Jag hade varit rädd för att det var för isolerat. Men det kanske, än värre, var något liknande en kuvös.

Nu, om någon gång, behövde jag bestämma mig för hur långt jag ville gå i mina undersökningar.

Signaturmelodi

Ni har hört “Kärleken”, den fjärde delen av Anstaltsserien, läst av mig och Ludvig Josephson. Imorgon får ni höra den femte delen, som heter “Flykten”. Då fortsätter historien.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Anstaltsserien, del 5: Flykten

En anställd på en anstalt börjar läsa sina patienters journaler, och upptäcker att något inte står rätt till. Till slut inser han att han måste fatta ett beslut, om hur hans egen inblandning ska se ut. Om han ska blunda för det han tyckt sig se, eller om han ska ta konsekvenserna av det. Idag berättar vi del fem av Anstaltsserien, den här gången med historien “Flykten”, läst av Ludvig Josephson och Michael Forsberg.

Jag heter Jack Werner. Och du lyssnar på Creepypodden.

Signaturmelodi

På sistone har jag haft anledning att fundera mycket över vad galenskap egentligen är. Kanske lite för mycket. Häromsistens kom jag på mig själv med att fundera över hur solen egentligen ser ut, efter att inte ha sett den på alldeles för länge. Istället har jag suttit begravd i dokument. Hur mycket jag än läst har jag ändå inte lyckats förstå hur kopplingarna mellan ägare och institution ser ut. Vem det än är som äger denna plats så låter den sig inte hittas – och det är väl meningen.

Om jag hade gått ut en stund, och känt solljuset mot ansiktet, kanske till och med låtit bli att sätta på mig en jacka för att istället känna den friska kylan bita i huden, hur skulle jag då veta att den verklighet som mötte mig väl inomhus verkligen var den rätta? De enda bevisen vi har för våra erfarenheter är, tycks det mig som, våra minnen.

Om man inte kan lita på sina minnen, vem kan man då lita på? Det har slagit mig att hela ens världsbild kokar ner till dessa serier av gemensamt hållna sinnesbilder.

Kanske ligger det något i detta, i botten hos alla de människor som hamnat här. De är inte i grund och botten förstörda eller trasiga som människor. De fungerar allihopa, de kan tänka, men efter att ha följt en stege gemensamma bilder neråt har de hamnat i ett mörker.

Alla utom en. Hans berättelse stämmer inte överens med de andras.

Senaste gången jag hade en stund över sökte jag upp honom.

Jag använde mitt rutinerade lugna men stränga tonfall. “Det är en sak du låtit bli att berätta.”

Han suckade och tittade på mig, utan att säga något. Desperationen i hans blick var tragisk.

“Jag läste din journal”, sade jag, och ansträngde mig för att låta både inkännande och allvarlig samtidigt. “Det är något som inte stämmer.”

Han sänkte ögonbrynen, och frågade hur jag visste det.

Jag tänkte på de mönster alla andra patienter tycktes följa, och hur han inte gjorde det. “Det spelar ingen roll. Jag är här för att jag bryr mig, och för att jag tror det är någonting större som pågår. Om jag ska förstå det måste du berätta ärligt.”

Han skrynklade ihop ansiktet i en min. Jag trodde först han log, men sedan såg jag tårarna. När han frågade mig om jag trodde honom lät det inte som att han vågade hoppas på det. Som om ingen hade trott på honom på länge.

Jag hade inte glömt varken överläkarens eller mentorns varnande ord. Men jag var tvungen att få reda på resten. Så jag svarade: “Ja, jag tror dig.”

Han hulkade med ansiktet i händerna. Det var som att en vikt lyfts från hans axlar. Han lovade att berätta ärligt.

––––––––––––––

Jag ljög om hur det hela började. Nej, det var inte bara att jag gick utmed gatan och en lodis kladdade blod på mig. Det var jag som sökte upp den.

Jag sökte upp benvandraren.

Jag var i djup svacka. Jag betydde ingenting, inte för någon. Jag var en ingen som inte hade utbildning, inga meriter, ingen familj jag umgicks med och inga nära vänner. Det kändes som att hela världen hade svikit mig. Människor behandlade mig som en pariah, undvek mig, kallade mig inte på arbetsintervjuer, lät bli att höra av sig, gick över gatan till andra trottoaren när jag kom gående.

Jag knarkade visserligen en del, men inte de tyngsta grejerna. Jag hade inte hunnit så långt än, då. Men det förde mig till en del av stans bakgårdar och mörkare hörnor, där man inte brydde sig om mycket annat än knarket.

Människorna jag mötte där var desperata på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Det kändes i luften, de själva visste om det, men det verkade ändå inte spela någon roll för dem.

Det var där jag först hörde om benvandraren. Några av dem hade hittat en lösning som innebar att de inte behövde arbeta eller upprätthålla ett normalt liv. De hade hittat någon sorts sponsor, som de kallade benvandraren. Vi andra var avundsjuka. Vi tänkte att de hade haft tur.

Jag sjönk djupare och djupare, och hamnade till slut i en punkt där alla pengar, all min viljestyrka, ja, allt mitt liv tog slut. Det var då jag sökte upp den. Det var inte för knarket, egentligen. Det var för att få kraft igen. Makt.

Det förändrade allt. Människor började förhålla sig till mig. Bäst för dem – hade de inte gjort det hade jag dödat dem. Allt som hade behövts var att få lite sådant där blod på deras fingernaglar eller tänder, och så hade benvandraren gjort processen kort med dem. Den gillade det. Oss behandlade den som husdjur. Och pengarna den kunde ge oss kom väl till pass. Den enda nackdelen var smärtan varje gång den kom fram, men det var ett pris jag var villig att betala.

Jag förstod inte att jag var dess slav, snarare än dess husdjur, innan det redan var för sent. Några av sakerna den tvingade mig göra har gett mig mardrömmar som plågar mig än. Och då hade jag ändå inte förstått den större bilden än.

Vi hade alla tagit oss vatten över huvudet, men vi hade å andra sidan inte haft något val. När man väl sjunkit så djupt som vi är det över, och det visste benvandraren att utnyttja. Vi började likna en armé av slavar. Först när vi började viska med varandra om vad vi tvingats göra började vi förstå att det var något mer än att bara plåga oss den ville, något större. Att benvandraren kanske också var någons slav. Att vi kanske var på den goda sidan, och slogs för allas bästa. Kan du föreställa dig det? Enda problemet var bara att både samhället och benvandraren såg oss som kanonmat.

Förstår du inte varför jag ligger här? Varför jag är så förstörd? Tänk på saken. Om det jag hade fruktat var att dö när som helst hade jag väl skitit i allt och bara levt. Jag hade inte suttit här och möglat, utan varit ute och gjort vad jag ville. Benvandraren är död. Den kommer inte tillbaka. Den jävla idioten dödade den.

Jag tänkte också att jag skulle kunna göra det. Lura in den i en hög ben så den inte visste vägen ut, begrava den så den aldrig kunde komma upp igen. Jag var bara inte först med den planen. Men när jag insåg vad som verkligen pågick började jag uppskatta den…

––––––––––––––

“Va”, sade jag och avbröt honom. “Vad pratar du om nu?”

Hans ansiktsuttryck frös till. Han tittade överraskat på mig, som om han förstått att jag inte visste vad han visste. Sedan kom något plågat och besviket över hans ansikte. Han mumlade att jag skulle glömma det, och tystnade. Han fäste blicken vid väggen och slutade svara på tilltal.

Jag blev irriterad först. Varför lät han mig hänga i ovisshet? Sedan lugnade jag mig, och insåg att jag blivit på tok för meddragen i hans berättelse. Jag hade inte betvivlat den en sekund. Jag tog för stora risker när jag lyssnade på någon så engagerat.

Nej, benvandraren kan inte vara på riktigt, tänkte jag. Mannens drogberoende, emellertid, var på riktigt. Skuggvärlden han beskrev, bland missbrukare och galningar, det var det jag skulle komma ihåg i hans berättelse. En större bild han tyckt sig skönja, och desperationen och utsattheten som följde på en serie dåliga val.

Plötsligt passade han in i mönstret.

Jag stod i korridoren och försökte förstå det hela. Bakom varje dörr fanns en patient, som själv valt sin väg ner i helvetet. Det var deras behov, uppförstorade till det extrema, som förstört dem. Jag visste inte vad det betydde, inte än, men förstod att jag skulle se det som en varningsflagga.

Jag tog mig samman och gick ner för korridoren. Mabel gick förbi, och jag nickade till henne. Hon verkade under omständigheterna må bra.

Sedan stannade jag upp utanför en dörr jag aldrig knackat på, och tittade in genom fönstret. En kvinna satt innanför och skrev. Hon hade aldrig visat tendenser till våldsamt beteende, och hade därför tillgång till pennor och papper, och brukade sitta i ett hörn i sitt rum och skriva. Hon var en av patienterna vars historia jag aldrig hade fått höra. Det kunde inte skada att försöka.

Jag knackade på.

“Kom in”, hörde jag genom dörren.

Hon fortsatte skriva utan att titta upp när jag klev på.

“Hej”, sade jag. “Jag håller på…”

“Du vet vad som gäller”, sade hon utan att lyfta blicken från pappret.

Jag tvekade. “Kan du lägga ifrån dig pennan först?”

“Jag har aldrig gjort någon något ont, och jag tänkte inte börja nu.”

Jag förstod att det var hon som bestämde, och gick långsamt ned på knä. Hon sträckte fram händerna och kände efter i mina tinningar, och sedan i min nacke.

“Förlåt”, sade hon, lätt besviket. “Jag kan inte prata med dig.”

“Är du säker? Jag vill hjälpa. Jag tror det är någonting som pågår här.”

Hon reagerade inte, utan fortsatte bara skriva.

“Kan du åtminstone visa mig vad du skriver?”

Hon ignorerade mig.

Jag tog upp några av hennes papper och tittade igenom dem. Det var inte nonsens direkt, men svårt att hänga med i: ett obrutet ordflöde uppbrutet i stycken, allt i en prydlig och fin skrivstil. Här och där märkte jag dock några märkliga felskrivningar.

Jag viftade med handen framför hennes ansikte. Hon reagerade inte. Jag blev paff. “Är du blind?”

Hon andades in häftigt genom näsan, men svarade inte mer än så.

“Okej, strunta i mig då”, sade jag. “Men berätta åtminstone varför du skriver detta? Om du inte ens kan läsa det, vad ska det då vara bra för?”

Hon sade ett enda ord: “Övning.”

Det var ett enkelt men gripande svar. Jag lämnade henne i fred, och funderade på hur hon kunde ha hamnat här. Om hon visste hur man skrev och nu gjorde det för att inte glömma det betydde det att hon inte varit blind i hela livet. Vad kunde det innebära? Hade hon förut varit normal, för att sedan bli sjuk?

Orättvisan i att vissa människor drabbades och andra inte slog mig. Det var så många här som inte förtjänat något ont, men vars dåliga val drabbat dem.

Det fanns ytterligare en blind patient utan känd bakgrundshistoria. Eller, hans bakgrundshistoria hade vid något tillfälle varit känd, men sedan hade hans journal förstörts eller försvunnit. Jag bestämde mig för att försöka med honom. Han var längst ut i en av husets flyglar, och jag gick iväg för att söka upp hans rum.

Jag tittade in genom fönstret i dörren. Det var nu länge sedan han stuckit ut sina egna ögon med en penna. Han satt i rummets bortre hörn, med slutna ögon men i en kroppsställning som gav vid handen att han var vaken. Jag kunde inte föreställa mig hur uttråkad han måste vara, av att sitta så där, instängd i sitt eget huvud, och bara tänka hela dagarna. Men han vägrade all teknologi, och kunde till och med bli våldsam om han misstänkte att någonting fanns omkring honom. Det var som om ljudet av en teve eller radio väckte mörkret inom honom.

Under hans ben stack någonting vitt ut.

Jag rusade genom korridorerna. En plötslig ingivelse hade orsakat ett adrenalinpåslag. “Mabel”, ropade jag.

Hon stannade upp, vände sig om och log. “Tack igen för vad du gjorde. Min gamle gubbe där hemma hade inte klarat sig om något hände mig.”

Jag höll på att svara henne med ett “absolut”, innan jag kom ihåg att det var så stackaren utan ben och armar hade besvarat Claire. Det hade gett ordet en illavarslande klang i mitt huvud. “Öh, ingen orsak. Mabel, vet du om du eller någon annan av sjuksköterskorna levererar papper mellan patienterna? Det vill säga, går med deras post?”

“Hur är det med handen?”, frågade hon, plötsligt med ett spänt ansiktsuttryck.

Jag tittade ner på bandaget. “Bra, bara bra. Gör ni det?”

Hon såg frustrerad ut. “De verkar ju skriva till varandra. Han sitter ju bara där annars. Jag tyckte synd om honom. Jag tänkte inte att det kunde vara någon fara.”

“Det är ingen fara”, svarade jag. “Jag ska inte säga något till någon. Men vet du någonting om vad de skriver?”

Hon berättade lite om vad hon läst. Det var bara småsaker, bara för att se till att de inte var elaka eller hotade varandra, och när jag förstod hur det hängde ihop skyndade jag mig tillbaka till den andra flygeln igen.

“Jag hör dig”, ropade han genom dörren.

Jag rynkade pannan. Genom fönstret såg jag hur han makade på sig, så pappret han satt på försvann under honom. Jag lät det gå ett ögonblick, öppnade sedan dörren och gick in, så han i bästa fall inte visste att jag sett dem. Hur kunde han läsa dem, undrade jag. Sedan insåg jag att han antagligen kände mönstren som pennan tryckt in i pappret. Min beundran steg för honom, där jag stod mitt framför honom.

Han vände ansiktet mot mig, som för att möta min blick, även om han var blind. “Du är inte som de andra, vet du.”

“Vad menar du?”

Han smålog. “Du går inte som dem.”

Han hade rätt. På sistone hade jag gått snabbare, bekymrat och engagerat. De andra travade fram, makligt och obrytt. För de var det här fortfarande bara ett jobb.

“Vill du berätta för mig hur du hamnade här?”, frågade jag och satte mig på huk framför honom.

Hans leende blev större och nästan hånfullt. “Det är meningslöst.”

“Jag vill ändå höra.”

“Har du en telefon?”, frågade han.

Jag skakade på huvudet, innan jag insåg att han inte såg det. “Nej, det stör utrustningen här.”

“En personsökare?”

Jag tittade ner på bältet. “Nej”, ljög jag.

“Bra, bra”, mumlade han. “Har du haft ont i huvudet på sistone?”

Jag blinkade. Det hade jag faktiskt. Jag hade sovit lite och dåligt. Rastrummets dagbäddar var obekväma, och jag hade inte varit hemma mycket sedan jag började undersöka saker och ting på jobbet. Jag trodde huvudvärken hade haft med det att göra, och hade gått på smärtstillande.

“Nej, inte så att jag tänkt på det”, fortsatte jag ljuga.

“Okej.” Han verkade lite besviken. Människor som lider av paranoid schizofreni gillar att gissa och chansa, eftersom det får dem att framstå som mystiska och insatta. Han gillade inte när han gissade fel.

“Okej”, sade han igen efter några sekunder. “Jag har inget bättre för mig. Lämnar du mig i fred sedan?”

“Ja.”

“Bra. Men det är ingen solskenshistoria.”

“Det gör ingenting. Jag tror det är någonting fel här, och jag gillar det ändå inte som det är redan är.”

Det verkade intressera honom. “Jaså du…”

Sedan berättade han. Han började med att säga att det hade varit en söndag, och att han mindes det väldigt klart och tydligt.

Väl tillbaka på mitt kontor hann jag inte ens skriva ner hela hans historia innan något ännu mer akut inträffade.

Rummet försänktes i mörker över mig och min laptop. I ljuset från dess skärm hittade jag telefonen, och lyfte den. Den var tyst. Byggnadens fläktsystem verkade också ha tystnat, för det ständiga surr jag vant mig vid att höra var borta. Jag gick över till dörren och tittade ut i korridoren.

I taket roterade röda nödlyktor, utplacerade med jämna mellanrum. I andra ändan korridoren såg jag hur en dörr till en patients rum sakta öppnades, som om personen inuti inte kunde tro att den var olåst.

Jag kunde inte heller tro det. Många som satt här var extremt våldsamma och farliga.

Huvudvärken stack till med våldsam kraft. Jag blinkade ansträngda tårar ur ögonen när jag försökte se vems rum det var som öppnats. En siluett klev ut i korridoren och började treva sig fram i det röda ljuset. Jag kände igen honom. Han var inte så farlig.

Men bredvid honom öppnades en till dörr. Och så en till.

Elavbrottet kunde inte vara en slump, insåg jag. För den som hade orsakat det hade först låst upp dörrarna.

En efter en klev de ut i korridoren, var och en drabbad av sitt egen unika vansinne. Jag hörde några muttra för sig själv, medan någon skrek och hojtade. Efter vapen, och efter oss, de anställda.

Jag drog mjukt igen dörren till mitt kontor, och låste den. Men de skulle komma, tids nog. De visste att vi var här. Jag kunde inte bli kvar.

Med hög puls drog jag av mig den vita rocken och smet ut i korridoren mellan två av de röda ljuskäglorna. Skulle de känna igen mig utan rock i mörkret? Jag smög fram, och såg dem söka igenom rum efter rum, som nyfikna djur. Jag tryckte mig mot väggen när två av dem gick förbi.

Huvudvärken blev i ett ögonblick än värre, till ett vitt spjut av smärta, och jag grymtade nästan till men lyckades lägga handen för munnen först. Varje gång det röda ljuset svepte förbi gjorde det ont.

En nödutgång var bara fem-sex meter bort. Jag nådde fram till den, gjorde mig redo för att fly efter hjälp och drog i dörren. Den var låst. Skulle den vara låst? Jag ansträngde mig för att moderera mina andetag, och det pumpande hjärtat.

Det fanns inte mycket manöverutrymme. Då och då gick någon förbi mig i korridoren, bara en halvmeter från mig. En stannade upp en bit bort, under en röd lykta, och jag såg en annan krypa upp bakom och sedan hugga honom i ryggen. Jag såg mörk vätska springa fram från under nyckelbenet. Han skrek till, och människor vände sig om mot honom.

Sedan föll han till marken, medan andra började skrika. Något blött gled över golvet, och stötte i min sko. Den stora, muskulösa patient som huggit ner honom vände sig i min riktning.

Jag duckade och backade mjukt in i en patients rum, och stängde dörren efter mig.

“Gör mig inte illa”, viskade en liten rädd röst inifrån det mörka rummet.

“Var inte rädd, jag är ur personalen”, viskade jag tillbaka.

“Åh gud. Vad är det som händer?”, mer andades hon än sade.

Rött ljus svepte förbi utanför fönstret och lyste i ett ögonblick upp hennes ansikte. Hon var utmärglad, och såg sjuklig och rädd ut. Jag kände omedelbart igen henne. “Vänta här”, sade jag.

Jag tittade ut genom dörren, åt båda hållen, och rusade sedan genom korridoren till andra sidan. Jag tog en bricka med mat inifrån det andra patientrummet, och rusade tillbaka in i flickans rum. Jag hörde någon ropa argt, men ingen verkade ha upptäckt mig.

“Ät det här”, sade jag åt henne.

Hon ryggade tillbaka. “Nej!”

“Försök”, viskade jag. “Det kommer vara till hjälp för oss, jag lovar.”

Hon plockade skakande upp en plastbehållare med yoghurt. Sedan gjorde hon ett äcklat ljud och släppte den till golvet. Jag såg hur yoghurten rann ut, och att det var något annat, en liten mörk boll i den.

“Igen”, sade jag.

Hon lyfte ett halvätet äpple till munnen och släppte det sedan snyftande. Jag höll upp det i det röda ljuset och såg vad som liknade en avhuggen sena hänga ut ur kärnhuset.

“Igen”, sade jag, bestämt den här gången.

Hon lyfte upp en smörgås, och släppte den igen.

Jag tittade mellan bröden, och flämtade. “Här”, sade jag. Jag slet av köttet och senorna och bröt den i två.

Hon skrattade snyftande till.

I det röda ljuset höll jag upp två fingerlånga benbitar, båda vassa efter att ha brutits i tu, båda fortfarande kletiga av blod.

Hon tog tag i min arm, och vi kröp ut ur rummet. Utanför hördes rop, både rasande, fnittrande och sorgsna. Vi smög fram till nödutgången, och jag stack in benbitarna. Jag kände väl till den här platsen efter att ha jobbat här så länge. Allt är billigt och undermåligt. Jag satte allt på att låset skulle vara lätt att bryta upp. Och det var det. Låset klickade och dörren gled upp.

Någon knuffade på bakifrån. Den utmärglade flickan skrek, och sprang förbi mig igenom dörren, medan jag knuffade tilllbaka den som knuffat mig. Vi började brottas, och jag insåg att han hade något i handen, jag tänkte att nu dör jag, tills att en röd ljuskägla svepte över mig och han såg mig ordentligt. Jag måste ha sett helt galen ut, livrädd och efter en vecka av dålig sömn och sprängande huvudvärk, men han andades ut.

“Åh”, flämtade han. “Är det du. Trodde det var en av dem. Kom, vi flyr.”

Jag tog mig upp på fötterna och vände mig mot nödutgången, bara för att nästan springa in i den när den smälldes igen.

“Vad i helvete har du för dig?”, sade överläkaren.

Jag såg mig omkring i den plötsligt fullt upplysta korridoren. Mabel stod en bit bort och sorterade papper. Den var inte längre nedsläckt, och nödlamporna lyste inte längre, och alla patienters dörrar var stängda.

“Jag kollar en patients uppgifter”, ljög jag. “Den blinda flickan som skriver, hon hade skrivit ner något om ett flyktförsök. Jag skulle kolla om det var möjligt att göra som hon skrev. Visar sig att det här låset verkligen var riktigt lätt att bryta upp.”

Han granskade mig från topp till tå under några långa sekunder, med en hård och ogenomtränglig blick. “Jaså. Det var ju bra att veta. Men du ser inte klok ut.” Han kastade en blick på dörren. “Jag säger åt vaktmästarna att byta låsa på dörren. Fint att du upptäckte det. Gå hem och sov nu. Du ser för jävlig ut.”

Jag nickade och log medan han gick iväg. Han bytte några ord med Mabel, och försvann sedan runt hörnet. Märkligt nog hörde jag fortfarande skrik eka i korridorerna. De tystnade, ett efter ett, som om visionen tog sin tid på sig för att ebba ut.

Vad i helvete hade just hänt mig?

Var jag så utmattad att jag sett i syne? Eller hade någon, som velat stoppa mina undersökningar, bytt ut mina smärtstillande?

Helt matt släpade jag mig tillbaka till mitt kontor. Där låg min vita rock och laptop, oskadda och orörda. Höll jag själv till slut på att bli galen? Upplevelsen påminde inte så lite om sådant patienter berättat om. Den gick inte så långt som deras, men var på god väg. Den enda skillnaden verkade vara att jag hade bevis för mina upplevelser. Jag visste att det här var sant. Men det gjorde i och för sig de säkert också.

Det är givetvis ironiskt att den femte berättelsen jag redogör för är min egen.

Men jag har en fördel. Jag känner till mönstren. Jag har hört alla deras historier. Om jag själv närmar mig punkten de alla klivit över, den som förvandlat deras sökande till vansinne, kommer jag känna igen den. Jag svär att inte kliva över den. Man kan inte ha en objektiv överblick och samtidigt bli galen. Jag tror verkligen de utesluter varandra.

Jag har bestämt mig: jag ska inte sluta utforska det. Den sista berättelsen, den jag inte hann skriva ner, har jag inte helt förstått än. Men den skrämmer mig, och den passar in. Jag måste tänka igenom det här, för jag tror jag snart kommer förstå sambandet. Även om jag inte vet om jag är redo att göra det.

På vägen genom korridoren andades jag ut och försökte samla mig. När jag gick där för mig själv funderade jag på hela saken, vad som egentligen hade hänt när jag upplevde min märkliga vision, och insåg plötsligt att två saker försvunnit.

För det första, min huvudvärk. För det andra, den utmärglade flickan.

Signaturmelodi

Ni har hört “Flykten”, den femte delen av Anstaltsserien, läst av Ludvig Josephson och Michael Forsberg. Imorgon får ni höra den sjätte och sista delen, som heter “Sanningen”. Då slutar historien.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Anstaltsserien, del 6: Sanningen

En anställd på en anstalt börjar läsa sina patienters journaler, och upptäcker att han är inblandad i någonting mycket större än han någonsin kunnat föreställa sig. Han väljer att hellre fly ut i en helt annan och osäker verklighet, än att stanna kvar som en knähund för lögnen. Idag berättar vi den sjätte och sista delen av Anstaltsserien, med historien “Sanningen”, läst av Ludvig Josephson.

Jag heter Jack Werner. Och du lyssnar på Creepypodden.

Signaturmelodi

Det finns någonting lockande i jakten, njutningen i sig som ligger i att tävla mot någon. Man lägger upp en strategi, ser den spela ut på vinst och förlust, och är rörlig och dynamisk, vaken inför förändringarna. Det känns akut och verkligt på ett svårslaget sätt. Nu när tävlingen är över ska jag erkänna att jag redan saknar den.

Fast att till slut ha funnit sanningen, det är en känsla som nästan kan konkurrera med det.

Jag vann.

När jag väl lugnat mig lite, funderat igenom upplevelsen jag hade i korridoren och tänkt igenom situationen insåg jag att jag hade fått ett försprång. Min okände motståndare hade i ett desperat försök att spela ut mig visat för mycket av sin hand, och nu kunde jag utnyttja det.

Flickan jag hjälpte fly var försvunnen. Hennes rum var tomt, och hennes fil hade raderats. Ingen kom ihåg henne, och jag tror inte de alla ljuger om det. Jag kan inte tänka mig att Mabel är införstådd i konspirationen. Hon skulle inte orka.

Men jag hade skrivit om flickan. Jag har kvar mina tidigare texter om henne, inte minst de jag publicerat på nätet. Det hade jag inte berättat för någon, att jag skrev om det jag forskade fram, för då hade jag ju fått sparken på stående fot. Nu kan jag utnyttja det till min fördel.

Jag vet ju att minnet kan svika, inte minst efter vad jag sett här. Det vet de också, och de vet att utnyttja det. Vad de inte visste var att jag sparade allt, och samlade det som bevis mot dem.

Inte bara flickan jag hjälpte fly är borta. Jag har gått igenom våra loggar över de inlagda patienterna, och jag hittade ytterligare en detalj som stämde överens med mitt minne: patienten jag såg bli anfallen med kniv är försvunnen, han också.

Vid det här laget hade jag ett par alternativ att överväga inför min motståndare.

Ett tänkbart men inte självklart scenario var att det någonstans, i den labyrint av del- och aktieägare som stod bakom institutionen, fanns en aktör som hade en dold agenda. Det kunde vara att skapa och finslipa vapen till en sorts parapsykologisk krigföring: att skapa idéer så smittsamma att de drabbade alla som hörde dem, och som bröt ner bäraren. Det skulle kunna förändra den konventionella krigföringen för alltid.

Då hade antagligen överläkaren varit inblandad, och mycket av den paranoia och de hjärnspöken och självmotsägelser jag märkt av skulle kunna vara ett resultat av de smärtstillande tabletter jag fått från jobbet. Det skulle vara deras sätt att försöka få mig ur spel.

Det största problemet med den här teorin var att de anställdas minnesbilder tycktes kunna påverkas. Visst, några kanske ljög, och Mabel kanske bara helt enkelt aldrig pratat med flickan, men skulle alla ha glömt henne? Det lät inte sannolikt.

Jag vandrade runt i byggnaden, medan ett ovanligt tungt regnoväder fick det att dundra i väggarna, såg mig omkring och frågade efter flickan. Det visade sig att patienterna mindes henne. Bara patienterna och jag. Det slog mig som viktigt.

Nej, idén att företaget skulle ligga bakom saken höll inte.

Åskan dundrade utanför fönstren och spände åt min huvudvärk. Det hade börjat klia i min skada i den bandagerade handen, och det gjorde mig irriterad och bidrog till känslan av att jag snart måste komma till en lösning. Det måste finnas en annan förklaring.

Hade jag varit en patient här själv? Det fanns tecken på det. Claire hade varit anställd, trots att överläkaren måste ha känt till hennes bakgrund, men hon hade haft en bakgrund av mental instabilitet som inte stämde överens med mig.

Jag återkom ofta till funderingar över minnets och vansinnets natur. Det fanns inga bevis för att jag inte själv skulle vara inlagd som patient i hemlighet, på något sätt. Att jag smittats av en mycket varsamt utformad vanföresställning om ett vanligt liv utanför dessa väggar. Det kändes som evigheter sedan jag senast såg solen.

Så många av mina minnesbilder fanns bara i mitt huvud, och var bara så meningsfulla som jag själv gjorde dem. Jag stod inför frågan om det spelade någon roll. Om logik kunde göra någon nytta i behandlingen av dem.

Risken var att det ledde baklänges, tillbaka till de omständigheter som skapat den här platsen. Någon som Claire eller kanske jag själv, hade skenbart anställts för att övervaka patienter men i själva verket varit inlagda själv, vilket pekar på att resurserna för sådan här verksamhet är på upphällningen så till den grad att moraliska och etiska gränser börjat suddas ut. Det skulle innebära att världen var en mörk och tröstlös plats.

Det scenariot saknade fiende, och erbjöd därför ingen seger. Det betydde bara att människans tillvaro skulle bli sämre och sämre, ju fler vi blev, och bara av någon stor katastrof som dramatiskt decimerade oss skulle mönstret brytas.

Det som talade för denna teori var alla patienters historier: den samhälleliga brutalitet och press som fick folk att sluta här. Kanske var det samhället självt som var sjukt, och dessa stackars kvinnor och män dess offer.

Det kändes rätt. Om även jag var galen betydde det att samhället var statt i förfall. Det omvända, bara att samhället var statt i förfall, innebar dock inte nödvändigtvis att jag var galen.

Det var så här jag funderade. Det fanns dock en tredje förklaring. Den sista patienten jag intervjuade berättade en historia om en förrädisk känsla av kontroll. Hans historia hade gjort mig illa berörd. Det var den jag aldrig hann skriva ner, för att jag inbillade mig att ljuset gick och patienterna släpptes fria. Ju mer jag hade tänkt på den, desto mer verkade den hänga ihop med allt annat.

Jag stannade upp och lyssnade när regnet blev än tyngre, och hamrade på taket som en hagelstorm. Och då slog det mig.

Jag hade läst hans historia förut.

Jag hade läst den på nätet.

Hans journal hade varit försvunnen. Hade någon läst den, och publicerat den? Eller hade han gjort det själv, innan han lades in? Dessa detaljer, insåg jag, skulle inte gå att reda ut, så jag släppte det spåret. Istället riktade jag in mig på den större bilden. Alltid den större bilden.

Jag ansträngde mig och började fundera på hur det skulle vara om jag slutade ta allt det jag trodde vara sant för givet. Om historien om benvandraren stämde, och slagits mot en större fiende.

Vad det även min fiende, nu? Varför, i så fall, slogs den mot mig? Hur blev denna byggnad och dess patienter dess vapen? Jag hade ändå inte märkt av någon kraft utanför dessa väggar än.

Jag minns att den tanken fick mig att stelna. Jag stod där i en korridor, mot ett fönster täckt av rinnande regndroppar, och kände på mig att jag stött på den första siluetten av sanning.

Det var bevisen som var bedrägeriet. Det var när jag följde bevisen som jag leddes fel.

Utan att riktigt kunna reda ut omfattningen av den enorma idé som nu byggdes upp i mitt huvud rusade jag till den blinda flickans rum. Jag hittade henne i ett annat hörn än förra gången. Hon skrev fortfarande. När jag klev in i hennes rum kände jag huvudvärken och klådan i min skadade hand förvärras.

“Varför pratar du inte med mig?”, frågade jag. “Förut trodde jag att det var för att jag också var galen, som de andra, och bara inte visste om det själv. Men nu tror jag att du vet vad som pågår, och är tyst som självförsvar.”

Hennes penna stannade upp mot pappret. “Hur kan du ställa den frågan?”

“Vad menar du? Borde jag inte ställa den?”

“Inte den…”

Jag gick ner på knä och närmade mig henne. “Varför?”

Hon såg på mig med sina oseende ögon.

Mina egna ögon vidgades. “Du pratar inte med någon som…”

Plötsligt kände jag ett instinktivt obehag byggas upp. Jag satte fingrarna mot mina tinningar. Försiktigt kände jag darrande efter någonting oväntat, något som stack ut. Jag upptäckte två saker.

Mina tinningar var släta. Huden var mjuk och normal.

Under huden kände jag två nästan omärkliga och oregelbundna upphöjda spår, som vore det små vener som hamnat snett.

“Vad i helvete är det här?”, viskade jag, samtidigt som ett hugg i huvudvärken tvingade mig att blunda. “Det är ju där, samtidigt som det inte är där…”

“Jag är ledsen”, viskade hon tillbaka.

“Vad är det? Vad fan är det?”, nästan ropade jag, och knep ihop ögonen för att bemöta den stigande, bultande värken i huvudet som nästan fick mig att slockna. Jag drog så långsamma, kontrollerade andetag jag kunde, och försökte ignorera de färggranna fläckarna som blixtrade i mitt synfälts utkanter. “Hos hur många finns de?”

Hennes läppar skakade. “Alla. Alla utom de andra patienterna.”

Det var bara tack vare den adrenalinblandade viljestyrkan jag lyckades ta mig upp, och ut ur hennes rum. Jag sökte mig bort mot andra flygeln, där operationsrummen fanns. Jag snubblade in genom en av dörrarna, och bort mot en av bänkarna.

Framför spegeln fick jag slåss mot den förblindande smärtan och mitt allt mer suddiga synfält, men jag kunde se dem: de små upphöjningarna löpte som tydliga små ärr från yttre ögonvråerna, över tinningarna och runt bakom huvudet.

Jag stack hål i tinningen med en skalpell. Det rann ut blod, men jag struntade i det, och drog istället isär såret med en grip.

Mitt synfält blinkade i svartvitt.

Jag gav inte upp. Jag drog beslutsamt i det främmande materialet under huden. Jag skrek av smärta, men vägrade svimma, och långsamt, plågsamt långsamt, drog jag ut en lång, trådig fiberlina. När den hängde ut ur tinningen visste jag att jag hade hittat rätt. Jag hade öppnat för det omöjliga, och det hade visat sig vara det rätta.

Smärtan avtog omedelbart, när jag skar av tråden så nära huden jag kunde. Lite av den fanns kvar nära mitt öga, och tråden under andra tinningen, men det här var åtminstone en bra början. Jag höll upp den framför mig och försökte förstå vad jag såg.

Det såg ut som en nervtråd: flätad och gjord av fiberlinor, som en tunn kabel. Det var sådana den blinda flickan hade nämnt när hon lades in. Hon hade sagt att hon aldrig skulle prata med sådana med nervfibrer i tinningarna.

Hon hade varit här i åratal.

Jag gjorde om hela processen under andra tinningen. Min huvudvärk hade mattats av och domnat, och jag kände mig lättad och segerviss.

Var det det? Var jag fri? Och vad hade nervfibrerna varit? En infektion eller en parasit? Hade de haft med mina sinnen att göra? Var de designade för att styra mitt seende eller min hörsel? Det lät rimligt. De var kopplade mellan just öronen och ögonen, och gick förmodligen in i hjärnan via min synnerv. De hade kunnat förleda mig och mina sinnen, kanske till och med mina minnen. Flickan hade sagt att jag inte borde kunna ställa den frågan. Hur mycket av min tankeverksamhet borde de egentligen kunna kontrollera?

Och varför hade jag helt plötsligt varit förmögen att inte bara upptäcka dem, utan till och med ta bort dem?

Jag var på gränsen till ett sammanbrott, lättad av friheten och skrämd över att jag så länge haft något så främmande inom mig. Men jag kunde ännu inte slappna av. Nervfibrerna hade satt mig i kontakt med någonting, som utövat kontroll över mig. Fienden.

Efter att ha städat upp efter mig tog jag ännu en tur genom korridorerna. Mabel log mot mig och vände sig sedan tillbaka mot sina papper, och jag såg den lilla knappt märkbara upphöjningen som löpte över hennes nacke.

Hon var också drabbad. Jag gick vidare och tittade vidare, och såg att alla var det.

När huvudvärken återkom och började förvärras återvände jag till operationssalen. Jag såg mig i spegeln och kände munnen torka. Jag såg bokstavligt talat i realtid hur upphöjningen under huden återkom, när nervfibrerna inuti började återskapa sig.

Det var absurt. Jag var tvungen att skratta, ett högt, hjärtligt och mörkt skratt. Det var för mycket. Inte bara var jag infekterad, det kunde till och med växa tillbaka. Vad skulle jag ta mig till?

Mitt skratt dog ut när jag insåg svaret.

Jag desinficerande händerna och satte på mig plasthandskar. Det var troligen vansinnigt, det jag skulle göra, och det var att passera en gräns jag hade lovat mig själv att hålla mig innanför. Men jag hade inte vetat då det jag visste nu. Jag förberedde ett antal speglar.

Jag kunde inte kosta på mig att ta smärtstillande, för jag var en amatörkirurg som bäst och var tvungen att vara på helspänn.

Med djupa andetag och ett nytt adrenalinpåslag öppnade jag mina ögonlock med en tång. Jag stålsatte mig.

Mitt öga föll ur lättare än jag hade trott.

Bara en centimeter eller två, bara tillräckligt för att hålla synnerven spänd, och hårt kämpande emot obehagskänslor och smärta jag aldrig tidigare upplevt. Jag tog en skalpell, och skar försiktigt av de främmande nervfibrerna.

Jag räknade tiden i andetag. Fem. Tio. Tjugo andetag. Jag stod ut så länge jag kunde, för att kunna skära av så mycket som möjligt av fibrerna. Den primitiva delen av min hjärna gallskrek, och jag var tvungen att hålla den stången inför synen av mitt eget öga utanför skallen. Jag lyckades hålla paniken borta.

Jag drog ut nervfibrerna ur ögonhålan, och det gick förvånansvärt lätt från det hållet. Och sedan var jag på något magiskt sätt klar. Jag stoppade försiktigt, med mina handskförsedda fingrar, in ögat igen.

Jag tog fem minuter till att lugna ner mig, att blinka och se med ögat, och låta pulsen gå ner. Sedan började jag med andra ögat.

När jag var klar var min huvudvärk försvunnen igen. Nervfibrerna verkade inte växa igen. Jag hade lyckats.

Jag låg på golvet i rummet i en timme och njöt av känslan. Jag tänkte, andades, lugnade ner mig.

Det måste ha funnits en plan med nervfibrerna. Vem låg bakom dem, och varför? Kontrollerades jag på samma sätt som missbrukarna kontrollerades av benvandraren, även om det var tydligare för dem att de styrdes av någon?

Och varför var patienterna fria från dem? Insikten slog mig att det kanske var samma anledning som samhället spärrade in dem här: för att isolera dem. Deras mentala tillstånd kanske var lika farligt för de som kontrollerade oss, som deras våldsamma tendenser var för människor där ute.

Kanske kunde allt förklaras på ett liknande sätt. Världen var mörk och grym, mer och mer överbefolkad av människor som inte mådde bra, och statistiskt sett blev de allt fler. Deras vrede kunde utgöra ett allvarligt hot.

Jag försökte sätta mig i min fiendes position. De ville inte att hjärnor fulla av smittsamma synvillor och vanföreställningar skulle kopplas till omvärlden, riskera överföras till deras slavar. De skulle kunna krossas, dö, eller än värre: befrias.

Jag höll på att bli galen. Jag var ganska säker på den saken. De smärtstillande tabletterna, utmattningen, besattheten, allt hade lett till att patienternas idéer smittat mig och börjat framstå som allt mer tänkbara. Men det hade också befriat mig. Nu kunde jag se nervfibrerna, och förstå vad de gjort i mitt huvud. Hur de hade stått i vägen.

Det var såklart ironiskt. Läkaren blev patient, och vaknade därmed.

Men mina historier fanns utanför mitt eget huvud. Till exempel på nätet. Den manliga patientens historia, han som huggit ut sina egna ögon, den fanns där. Hur kunde fienden ha låtit det hända? Var det för att samma mekanism som höll människor fångna här gjorde hans historia omöjligt att tro på, och därmed kontrollerad? Var idén som befriade själv en del av självförsvaret? Fienden kunde ju inte själv identifiera de farliga idéerna utan risken att smittas av dem.

Jag skrattade mycket, där på golvet i operationssalen, medan sanningen uppenbarade sig för mig. Det finns inget immunförsvar mot en idé.

Jag gick ut i korridoren igen som en ny människa: fri, och oberörd av fienden. Den kunde inte längre hantera mig, inte ens tänka på mig. Jag hade slutat existera vad den anbelangade, för om den tänkte på mig tänkte den på mina idéer och riskerade smittas av dem. Jag insåg, lätt road, att om jag bara blivit lite galnare av mig själv hade nog nervfibrerna försvunnit tids nog. Då hade de blivit en fara för fienden.

“Vad har du gjort?”, skrek överläkaren från korridorens andra ända. Han vände sig mot en dörr och ropade på någon att ringa säkerhetsvakterna.

Jag sprang.

Nödutgångens dåliga lås var fixat. Fan också. Jag sprang vidare och låste samtidigt upp alla patienters dörrar, för att distrahera säkerhetsvakterna. Jag hörde dem ropa på varandra en bit bort. När jag passerade en dörr in till en elcentral fick jag en idé, öppnade den och slog av en huvudströmbrytare. Det blev kolsvart.

När jag kom ut i korridoren igen kände jag mig märkligt hemmastadd i mörkret och de röda nödlyktornas sken. Jag hörde regnet mot taket, och åska då och då.

Märkligt. Det var så här jag hade föreställt mig det, kvällen innan. Eller inte föreställt mig det, utan upplevt det. Fast då hade det inte regnat.

Jag tog min dator från mitt kontor, kastade den i väskan och slängde den över axeln, och slängde den vita överrocken. Jag slog sönder en godisautomat och plundrade den på så mycket ätbart jag kunde.

Ute i korridorens mörker hörde jag grymtanden och skrik. Anställda ropade i försök att hitta varandra. Patienter muttrade, och någon skrek till av smärta.

Jag log medan jag kröp genom mörkret. Distraktionen hade fungerat precis som den skulle.

När jag kom fram till ytterdörren skakade huset av åska. Det var ingen i receptionen. Jag var fri.

“Vänta”, ropade någon när jag satte handen på dörrhandtaget. Jag hörde regnet smattra mot marken utanför. “Vänta.”

Jag vände mig om, och såg min mentor.

“Jag har sett vad du har gjort”, sade han. “Patienten borta i flygelns utkant, han satt isolerad av en anledning. Minns du vad jag sade till dig?”

Jag stirrade på honom, redo att fly men inte utan att först höra på vad han hade att säga.

“Hans psykos har smittat dig”, sade han upprört medan skriken från korridorerna kom närmare. “Du vet att du kan blunda för det. Välj att bli kvar här, att stanna kvar i verkligheten.”

Jag vände mig om mot dörren igen.

“Vad finns det där ute som du vill ha?”, frågade han. “Vad ska du göra? Leva på flykt? Skada folk för att du tror du hjälper dem?”

Hans resonemang fungerade. Det fungerade faktiskt perfekt. Jag tvekade. Hade jag gått för långt? Skulle jag istället acceptera hans verklighet? Även om den var under någons kontroll var väl den tillvaron dräglig nog?

Det var nu det gällde. Jag kände det på mig. Om jag gick ut genom dörren var jag på riktigt vansinnig, åtminstone enligt samhället skala. Här inne var jag en av dem, anställd, accepterad och normal.

Det var för perfekt. Det hängde ihop för väl.

“Det är du!”, insåg jag samtidigt som jag skrek det.

Hans ansikte lystes upp av en röd ljuskägla, och han skadade förvirrat på huvudet. Klart fienden inte skulle avslöja sig bara för att jag konfronterade dess talesperson. Nej, men hans reaktion var också för perfekt, för bedrägligt verklig.

Det åskade igen, och jag slog upp dörren och rusade ut i regnet.

Visst, livet kommer vara lite mer komplicerat nu. Jag befinner mig utanför samhället och dess verklighet, men fördelen är att det då inte kan förfölja mig, inte ens tänka på mig, utan att försätta sig i fara. Jag är fri att röra mig obemärkt var och hur jag vill. Jag tänker byta namn och jobb, skapa en normal fasad, och operera under dess skydd. De enda jag behöver lura är andra människor.

Det kan inte rå på mina idéer, som jag ska släppa ut i världen som de virus de är. Vi blir lurade, varenda en av oss. Jag såg världens sanna natur så snart regnet lättade upp. Jag har förstått vad man utsatt oss för.

Jag stod på en kulle utanför stan när molnen skingrades och solen äntligen lyste upp mitt ansikte. Jag hade anat sanningen, som siluetter genom regnet, men de hade alltid dolts i sin fulla utsträckning. Nu stod jag och betraktade staden.

Stora utväxter hängde mellan höghusen, gatlyktorna och träden. Tjocka repliknande fiberkablar. Det fördelades i tunnare linor som löpte in överallt, in genom fönster och dörrar, som navelsträngar. Jag tyckte att jag äntligen förstod hur stort det var, och hur verkligt.

Nerver, neuroner, hjärnor, som bundits ihop som i ett internet av kött. Kanske hade den växt fram ur en idé, och spridits av sig själv, för att nu leva som en parasit på mänskligheten. Jag tyckte mig känna frånvaron av dess kraft i mig själv, nu när jag befriat mig från den, och förstod vad den ville ha.

Mer.

Den ville ha fler människor och hjärnor på högvarv, mer stress och konsumtion, mer koffein och stimulanter. Den ville att vi skulle dricka och äta mer, och reproducera oss, att vi själva skulle röra oss framåt mot dess okända mål. Att den samtidigt skapade en press som skördade mängder av offer brydde den sig inte om.

Genom förväntan på hur vi ska se ut eller bete oss, desperationen i fattigdomen eller skuldsatthet, behovet av närhet och kärlek eller som i mitt fall tron att smärta inte borde vara normaltillståndet hade den brutit ner oss och krossat oss. Som individer var vi försumbara.

Men idag föds motståndet. Jag skriver detta från en wifiuppkoppling på ett fik, medan jag ler mot de förbipasserande. Fienden kan inte se mig, och alla andra är fullt upptagna av sina egna problem. De är för stressade och blinda för att en som jag, en galning, sitter mitt ibland dem. Efter att jag publicerat detta tänker jag försvinna härifrån, och ingen kommer ha märkt mig.

Men oroa er inte. Det här ska nu bli mitt livsverk. Jag fick med mig skalpellerna och verktygen från institutionen. Jag ska befria er alla. Ett par ögon i taget.

Signaturmelodi

Ni har hört “Sanningen”, den sjätte och sista delen av Anstaltsserien. Och därmed slutar allhelgonaveckan för Creepypoddens räkning.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.