buy metformin online www.canadianrxcenter.com

Avsnitt 65: Svensk sommar

Vi tar till vara på solen, vi som lever i den svenska sommaren. Vi vet att njuta av allt, kanske även det som inte egentligen är njutbart, för sommaren är kort. Vi springer barfota över den varma asfalten, hukade i de plötsliga regnskurarna. Vi grillar när det är för kallt och klagar när det är för varmt. Vi badar bastu mellan klipporna i skärgården eller på stranden mitt i stan eller i sjön i skogen men överallt ser vi solen gulna över den stilla vattenytan när kvällen smyger på. Vi letar smultron längs vägkanten.

Vi jämför våra underarmar för att se vem som är brunast. Vi sitter i centrum och väntar på den som gick för att köpa glass. Vi tassar över de klippskrevorna och begraver fötterna i sand. Vi sjunger, vi solar, vi sover ut. Vi vaknar och det är alldeles för varmt, öppnar fönstren och känner att det nästan är lika varmt ute men en sval vind tömmer ändå rummet på det kvava och vi andas in djupt och går och lägger oss igen för klockan är bara åtta och solen lyser ändå in och får oss att vända ryggen mot fönstret när vi lägger oss igen. Vi dricker kaffe och juice i underkläder, på en plaststol i gräset.

Vi firar sommaren, du och jag. Vi som lever i Sverige vid den här tiden på året.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det är dags för ett långt och lyxigt sommaravsnitt. I dagens avsnitt ska jag inte slösa er tid med mer snicksnack. Vi har i veckans avsnitt två historier att bjuda på, och båda är långa, somriga och svenska. För i den gassande hettan eller strilande regnet finns naturligtvis också skuggor. De representeras på olika sätt, av olika hot, men finns alltid mitt ibland oss – mitt i sommaren.

När mina vänner klagar över att den svenska sommaren är kort och vintern så lång brukar jag, som den påfrestande optimist jag är, påpeka att det är därför vi uppskattar sommaren desto mer. Utan någonting kallt, mörkt och långt att jämföra med skulle sommaren inte vara lika underbar. I den första historien i detta avsnitt ska vi därför ta oss till den djupaste vintern, till ett julfirande i Sörmland, för att blicka tillbaka till en sommar för många år sedan och händelserna som inträffade då. Historien heter “Midsommarflickan”, och skickades in till Creepypodden av lyssnaren Lars:

Min farmor är en gammal kvinna. Grå, fårad och ihopsjunken men med högt mod och stor humor. De grövsta skämten kommer alltid från henne. Att hon har uppfostrat två pojkar och sett till ett helt hushåll medan farfar slet i svenska skogarna verkar inte ha tagit musten ur gumman.

I juletid ses vi alltid hela den sidan av min släkt. Släkten på min fars sida, det familjenamn som vi alla bär. Vi samlas på min farbrors gård – en gulmålad lantbruksgård bland de sörmländska böljande åkerkullarna – för att fira jul. Även i de mest stilla och frusna vinternätter tycks det ändå blåsa på den kullen, och dessutom från alla håll samtidigt på något vis. Där bor min farmor sedan några år tillbaka. Varje jul äter och dricker vi som grisar allihopa. Det är inte mycket som skiljer oss från de grisarna som bökar runt nere i ladan, när jag tänker efter. Julskinka, köttbullar, sill och snaps – varje år är det samma visa. Och det är alltid lika uppskattat. Men allt eftersom kvällen går brukar folk tackla av, sitta och nicka till i soffan och tacka för sig.

Kvar i år blev jag och min gamla farmor. Hon satt och dåsade i soffan medan jag förstrött pillade i chokladasken. Vinden sjöng i det spruckna teglet på taknocken och en sylvass decembermåne skar genom vinterlandskapet och letade sig in genom det fönster som vetter ut mot skogen. Farfarsklockan slog tio slag och förkunnade att juldagen hade blivit ännu en timme äldre. Jag svepte med blicken över den bleknade, av tiden nötta urtavlan. Det är en fin gammal klocka – en av många gamla familjeartefakter i farmors hus. Min blick vandrade vidare ut över vardagsrummet, över gamla ljusstakar och bilder på oss barnbarn – tills jag fastnade för en stor tavla som hängde på väggen.

I släkten har vi haft personer som är duktiga på alla möjliga sorters hantverk, och det har vi haft i varje generation mer eller mindre. Musiker, konstnärer, finsnickare och diktare. De har kommit och gått genom åren men här och var finns möbler och diktsamlingar kvar. Och tavlor.

Tavlan var stor. Omsorgsfullt handmålad i bjärta färger, med initialer och årtalet nere i hörnet – ”P.W 1945”. Jag antog att dubbel-V:et stod för vårt släktnamn, och 1945 för årtalet. Tavlan var över 70 år gammal, men gott hantverk åldras med stil. Färgerna hade bleknat något, ramen var kantstött och guldfärgen flagnade på sina håll, men helheten var verkligen vacker. På bilden syntes en ung kvinna – en kvinna som jag alltid antagit var min farmors syster eller någon kusin till henne. 1945 – då var min farmor 12 år. Kvinnan på bilden såg dock äldre ut.

Tavlan hade liksom alltid funnits med – även i mina tidigaste barndomsminnen när jag tänkte efter – men jag har alltid slagits av tanken att faktiskt fråga vem den föreställde. Innanför ramen syntes en späd kvinna i de tidiga tjugo som poserade för ett porträtt. Hon stod på en grönskande sommaräng, iklädd en vit klänning som tycktes fladdra i vinden. Hon var prydligt pyntad med prästkragar, ölandsblommor, maskrosor och ormbunkar i sitt blonda, uppsatta hår. Alla blommor, hårnålar, halsband – ja, till och med mönstret i klänningen var omsorgsfullt målat. Hon log varmt och öppenhjärtigt med en barnslig lyster i ögonen, och på håll kunde jag nästan höra en sommarvals på dragspel, doften av gräddtårta och en svalkande havsbris i en brännande junisol. Det kanske märks att sommaren är min favoritårstid. Att döma av porträttet var det nog den unga kvinnans också.

Jag petade till farmor i sidan. Hon snörvlade till, fixerade sin yrvakna blick på mig och gjorde en ansats att prata.
– Vad väcker du mig för, pojk? Är jag dåligt sällskap?
Jag log.
– Inte då. Man får sitta och sova när man är åttio år.
Hon flinade till.
– Jaså. Ja, tack du.
Jag höjde armen och pekade på tavlan.
– Det är en fin tavla det där, började jag. Du har ju alltid haft den, men jag har aldrig frågat vem det är på bilden. Har alltid antagit att det var du. Var du blond förr i tiden?

Farmor vände långsamt på sig. Jag kunde nästan höra ljudet av möda och gamla leder som motvilligt stretade emot. Hon kisade i det flämtande ljuset från värmeljusen, och synade tavlan, upp och ner. Hon tittade länge och väl och jag väntade otåligt på svar. Det gick närmare 15-20 sekunder innan hon vände sig tillbaka mot mig. Hennes blick bakom de tjocka flaskbottnar till glasögon som vi brukade skämta om, var lite sökande och osäker. Hon tittade på mig i flera sekunder utan att säga ett ord, innan hennes ögon tycktes hitta vad de sökt. Hon tittade fortfarande rakt på mig, men mer som att hon fokuserade på någonting bakom mig. Som om hon försökte titta rakt igenom mig.

– Är du hungrig? Frågade hon plötsligt, med en oväntat pigg röst, fylld med energi.
– Va? Nej du, jag är fortfarande mätt.
– Du måste ju äta, pojk. Jag kommer ju aldrig orka äta upp all mat som blev kvar!

Jag tystnade och tittade frågande på henne. Hon hade helt ignorerat min fråga. Man får komma ihåg att gamlingar kan bli lite virriga och svamla. Att väcka en 84-åring och ställa en fråga i samma sekund kan lätt bli lite fel.
– Men farmor, vem var det nu på bilden då?
Hon tittade på mig igen, osäkert och flackande.
– Vem?
– Hon, midsommartjejen på målningen där. Är det du?

Farmor vände sig om igen. Hon stod och skådade tavlan med en förundrad min innan hon vände sig. Först mot mig, och sedan ut genom fönstret, ut på altanen. Jag följde hennes blickfång, försökte se om det skymtade någonting ute på altanen men den badade alltjämt i mörker.
– Det är en fin tavla, började hon.
– Ja, absolut.
– Ja. Var fick du den ifrån?
Jag satt som ett fån. Var jag fått den ifrån? Det var ju HENNES gamla målning. Den har ju funnits med så länge jag kan minnas.
– Nejmen, vadå jag? Det är ju din tavla – den har du ju haft i minst 25 år. Minns du inte det? Vem är som är avmålad?
– Ja… jo. Tiden går, sa farmor avmätt och fundersamt – fortfarande med blicken fäst ute på den mörka altanen.
– Så vem är det på bilden då?
– Försvinn, sa hon plötsligt. Lågmält, men ändå glasklart och med ett kyligt allvar i rösten.
– Va?
– Ge dig iväg, jänta. Vad ska du här och göra?

Jag började bli både irriterad och orolig. Den här virrigheten fick mig helt ur balans. Nog för att farmor var gammal, men någon måtta får det ju vara. Har hon glömt vem hon pratar med…? Eller pratar hon inte med mig?
– Vad säger du, farmor? Det är ju jag som sitter här?

Min snubblande fråga lät idiotisk, men farmor tycktes inte alls ha uppfattat mig. Hon blängde ilsket på någonting. Någonting bakom mig. Jag reste mig ur soffan och gick bort till altandörren.
– Vad är det du tittar efter?
– Vem är det egentligen? Hörde jag hennes röst bakom mig.
Jag snodde runt. Farmor hade tagit ett par kliv bakåt – ut mot köket och hallen, men nu med blicken fäst på tavlan igen. Hon verkade fråga den sommarprydda flickan i målningen.
– Ja, det är det jag frågar, svarade jag. Kanske gjorde jag det mest för min egen skull. För att få farmor att sluta prata med en målning.
– Jag har aldrig frågat det men jag har ju sett den säkert en miljon gånger, fortsatte jag.
– Ja visst har du gjort det, konstaterade hon – kanske mest för sig själv.
– Vet du inte vem det är?
– Ja, men det är ju… hon, du vet… vad heter det nu igen… Minns du inte henne?
Jag blev påtagligt illa till mods vid det här laget. Farmor hade svamlat förut, men nu var hon riktigt illa däran.

– Men ”minns henne”? Farmor, jag är ju 25 år. Den där målningen är ju målad 1945. Långt innan min tid.

Hon gick fram mot tavlan och ställde sig lite osäkert framför den. Hon undvek nästan att titta på den. Sneglade på den, som om hon var rädd att titta rakt på den. Hon såg på mig, och någonting sorgset rann ut över hennes ansikte. Jag kände ett sting av dåligt samvete för att jag inte ens övervägt möjligheten att det kunde vara ett smärtsamt minne som gömmer sig innanför den guldspräckliga tavelramen.

– Jag är bara nyfiken, farmor. Den är ju väldigt fin, liksom. Men du behöver inte säga.

Farmor blickade ner i golvet, och tycktes sucka djupt men ljudlöst. Hon vände sig upp mot tavlan, den här gången med en mer målmedveten självsäkerhet samtidigt som hon tycktes modfälld och uppgiven – som att hon hade accepterat ett nederlag. Och att det kanske var lite skönt, trots allt. Flickan på tavlan log alltjämt. Fanns det inte någonting illmarigt över hennes leende, när jag tänker efter? Var det verkligen så varmt och öppenhjärtigt som jag hade fått för mig första gången jag tittade på den? När var egentligen första gången jag tittade på den förresten? På alla släktträffar minns jag det som att den hängt där. Jag har alltid varit säker på att den funnits med. Men helt plötsligt fick jag nu svårt att placera den i mina minnen. Var hade den hängt i farmors förra hus? Har jag bara antagit att den alltid funnits med?

– Elsa, började farmor plötsligt.
Jag var osäker på vem hon talade till – mig, eller tavlan.
– Heter hon Elsa?, frågade jag.
– Elsa, fortsatte farmor – avlägset men påtagligt sorgset på samma gång.
– Elsa, jag kommer nu.

Nu började jag känna mig yr. Rädd och orolig för farmor. Min far och min farbror hade gått iväg till ett annat hus på gården för att kika på en renovering som min farbror gjort, och det kändes konstigt att börja ropa kors och tvärs i juldagsnatten för att farmor var virrig.
– Vad pratar du om nu egentligen? Sa jag, med ett skarpt tonläge för att – som jag inbillade mig – försöka väcka henne på något vis.

– Elsa, gå i förväg kära du. Ta skogsvägen, vettja. Och plocka några fina blommor på vägen, är du snäll. Det är trots allt midsommarafton, uppmanade farmor samtidigt som någonting ändrades i hennes uppsyn. Någonting som ändrades i hur hon lät.

Det tog ett tag för mig att registrera vad som hade förändrats. Det var ingenting i det yttre – snarare i hennes sätt. Hennes röst hade plötsligt fått ett annat tonfall, en annan spänst och framförallt en annan satsmelodi. Men det var ingenting som gjorde mig lugnare. Den lät malplacerad och konstig. Det stack till i min mage. Rösten hade förändrats, förvrängts mer för varje ord. Nu lät den inte bara konstig, utan helt konstlad. Föråldrad. Som att hon var med i gammal svensk journalfilm. Hennes röst var mer nasal, hon rullade hårdare på sina ”r” och hon pratade rappt och mekaniskt.

– Farmor?

Hon stod precis framför tavlan nu. Den såg större och med ens hotfull ut mot hennes skraltiga kroppshydda. Hon sträckte ut armen, och smekte det målade gräset med en eftertänksamhet som man kan se hos gamla människor som plötsligt minns någonting och får fullt upp med att ordna upp de där tankarna.

– Elsa, fortsatte hon. Elsa, ge dig iväg nu. Jag ser dig där ute. Du är så vacker bland stjärnors glans och månsken, men du måste ge dig av.
– Farmor… började jag med en röst som började låta ynklig och bedjande.

Jag gav efter för en plötslig impuls att vända mig om, och återigen blicka ut på altanen. Det var en stor uteplats i nött gammalt trä som skymtade genom de oputsade fönsterrutorna. Utanför syntes bara det svarta decembermörkret som badade i det vassa ljuset från månen. Altanen gapade tom, men jag var ändå rädd för att få se någonting därute.
Farmor började hasa iväg mot köket, med tunga steg som inte alls klingade med hur hennes röst hade låtit.

– Farmor, hur mår du?
Hon vände sig i dörröppningen, och hennes stickade ylletröja avtecknade sig mot den nedsläckta farstun i bakgrunden. Hon såg på mig, med likgiltig och trött blick.
– Jag blev så hemskans trött, förstår du. Men stanna du, Peter, för all del. Det må jag tro, att Elsa saknar dig men vad skulle du ut på tjärnen å göra? Se på dig, tokiga karln. Och tokgubben hack i häl såklart. Leriga å blöta, som gammelgäddan själv. Vila dig nu en stund, Peter.

Tjärnen? Tokgubben? Peter… ? Jag heter Lars och någon Peter har aldrig funnits i vår släkt så långt jag vet om. Vadå för tjärn? Inte heller har det funnits någon Elsa som jag har hört talas om.
– Kära farmor, jag heter Lars och har gjort så i 25 år så vitt jag vet. Kom nu så får du lägga dig.

Jag tog ett par steg mot henne, men i samma sekund som jag rörde på mig vek hon av in mot den mörklagda sängkammaren bortom köket. Jag följde lätt motvilligt efter – driven mer av oro, än hindrad av rädsla vid det här laget. När jag nådde dörren hade hon slagit igen den, och det utan att jag hört ett knyst. Darrhänt gläntade jag på dörren, in mot mörkret. Ingen lampa var tänd, och även om utebelysningen kastade ljusstrimmor in i rummet såg jag nästan ingenting. Men jag hörde. Jag hörde en dov, besvärad andning från ena hörnet av rummet. Jag visste var sängen stod och hon verkade ha hunnit lägga sig där på den korta tiden.

Av någon anledning blev jag ståendes vid dörrposten. Och det utan att tända lyset. Jag lyssnade intensivt på hennes andning, och var i ärlighetens namn rädd för att stiga in och mötas av någonting. Jag blev kvar där jag stod. Min egen andning föll in i hennes rytm och jag stod och kisade in i mörkret i uppemot en halv minut. Jag vågade inte kliva in, men vågade inte heller gå därifrån. Jag ville försäkra mig om att allting var okej. Varför var jag så rädd? Så motvillig mot att kliva in, tända lampan, väcka farmor? Jag stod bara där och glodde in i mörkret. Jag vet inte vad jag spanade efter, men rent instinktivt drogs mina blickar mot hörnet av rummet. Det motsatta hörnet av rummet, där sängen inte stod. Jag höll andan då och då, för att höra att hennes andetag fortfarande lät och att hon andades i normal takt.

Den fjärde gången jag höll andan hörde jag fortfarande farmors andning, och jag tillät mig själv att slappna av något. Men efter ett par-tre sekunder blev andetagen mer utdragna. Som om de blev längre och djupare. Det lät också som att hon andades ut och in med mer kraft än innan. Hennes andetag blev längre ändå och lät mer och mer… Fel. Fortfarande vågade jag av någon anledning inte tända ljuset. Det kändes inte rätt att göra det. Andetagen var nu flera sekunder långa och helt oregelbundna – inte den vanliga rytmiska andningen som vi människor har när vi sover. Nu lät det inte längre som att hon tog vanliga andetag. Jag redogjorde i mitt huvud. Det var såklart min egen nervösa andning som överröstade hennes. Jag höll handen över min bröstkorg. Kanske var det egentligen för att lugna mig själv, men det fick helt motsatt effekt. Handen över min bröstkorg var blickstilla. Min bål rörde sig inte en millimeter. Jag tog inga andetag. När jag lyssnade på nytt kunde jag till slut bena ut vad det var som lät sådär fel.
Det var inte det att hon andades in och blåste ut med mer kraft. Och det var inte det att jag andades omedvetet. Det var någon annan som andades samtidigt – lika ljudligt i ett försök att härma ljudet, men denne någon hade hamnat i otakt. Jag lyssnade till två andetag varav ingen var mina egna. I mitt bröst brände det andetag som jag inte hade tagit på närmare en minut nu. Vem andades förutom min farmor?

Jag fortsatte blicka intensivt ut i mörkret och sökte efter ljudet, men slutade bara upp i det tomma, nästan onaturligt mörka hörnet i rummet. Det hörn där ingenting fanns. Det fanns bara mörker. Mörker, och Elsa…

Jag ryckte till – som om någon slagit mig i ansiktet – fortfarande intensivt stirrandes i det tomma hörnet. I en virvlande tanke, lika klar som en blixt i natten, hade det varit självklart att den midsommarprydda oskuldsfullt vitklädda Elsa från porträttet stod i hörnet. Lika självklart som att himlen är blå hade hon stött i hörnet, poserandes som i sin målning. Men hon hade inte varit sig själv. Hon hade varit smutsig och mager. Gapande ögonhålor med smala, djuriskt gula ögon hade tittat tillbaka på mig. Stirrandes ut ur det djupa mörkret i farmors sovrum. Jag var helt säker på vad jag hade sett. Om än bara för en sekund var jag säker på att hon stod i hörnet av farmors sängkammare. Och det var självklart att hon skulle stå där. Men hon hade inte varit ensam i hörnet. Ett par brunbrända armar höll om henne. En brun kalufs stack fram över hennes axel. En man höll henne i sina armar.

Jag backade bort från dörrkarmen, ut i köket där kökslampan spred ett varmt, rödaktigt sken över den gamla vaxduken med julmotiv på köksbordet. Med stöd mot bordet hämtade jag andan i djupa ansträngda andetag. Hade jag sett Elsa i det mörka, onaturligt tomma hörnet? Varför hade det känts så självklart att hon skulle stå där? Vem var mannen bakom henne? Jag översköljdes av en känsla av sorg – som om någonting kärt hade tagits ifrån mig. Jag ville tillbaka in i sängkammaren och gå bort till det mörka hörnet och slå armarna om någonting som inte finns… Jag ville ha Elsa tillbaka.

Återigen ryggade jag tillbaka. Slängde mig bort från bordet, och tog stöd mot diskbänken. Återigen hade jag fått en känsla – inte längre än en sekund – av att någonting var självklart. Att jag saknade någonting som jag aldrig känts vid. Vem är Elsa? Vem var Peter? Jag blev snurrig, trött och kände mig berusad. Jag vacklade tillbaka till soffan och satte mig. Vad vad det med farmor? Vad fanns i hennes sovrum. Varför är jag yr? Vad hade jag sett där inne?
Kort därefter måste jag ha slocknat. Däckat, om man så vill. Kanske hade jag svimmat.Vid ettiden på natten vaknade jag. Farsan stod över mig och boxade mig på armen.

– Hörru, vakna. Det är dags att åka hemåt nu. Micke kör.
– Mhm. Ja, yes. Kommer…, mumlade jag.

Jag reste mig omtöcknad upp, och försökte minnas vad som hänt. Var jag var, vad vi hade gjort. Just det, juldagen. Farmor. Målningen. Visst fan, målningen. Jag drog mig nästan för att titta på den. Men jag ville – mer än allt – trotsa minnena efter vad som hade hänt ikväll. Jag hoppades för allt i världen att de bara hade varit febriga drömmar efter för mycket alkohol, fet mat och julgodis. Jag såg upp på målningen. Den skrovliga ytan badade inte längre i ljuset från stearinljuset. Nu lös den upp av ett svalare glödlampsljus från taklampan.
Målningen var inte lika vacker nu. Den såg ut att vara slarvigt målad, med färg som blött över från ett fält till ett annat utan att det passade in alls. Märkliga färgkombinationer i rött, svart och gult. Det böljande gräset såg matt och dött ut – nästan gulnat till och med. Flickans klänning såg nu istället ut att vara trasad i kanten. Smutsig och gammal. Blommorna hade inte samma lyster. Allt det här hade förvisso kunnat vara ett resultat av att julölen hade påverkat mitt omdöme tidigare under kvällen. Men hennes ansikte var inte detsamma. Alls. Det var samma person, men istället för det öppenhjärtiga, välkomnande leendet var huvudet sänkt, ansiktet delvis dolt i stripiga tovor av råttbrunt hår och ett mörker vilade över munnen och ögonen. Den smala munnen kantades av nariga, bleka läppar. Det fanns inget djup i hennes ögon längre. Ögonen var döda, saknade all form av liv och glans och stirrade bara stint framför sig. Hon såg obehaglig ut. Frånstötande. Livlös och döende.

Jag ryggade tillbaka, och vände mig till farsan som stod och smygåt chokladkaka i köket.
– Vem är det här egentligen?
Han slängde ett öga på målningen, höjde på ögonbrynen och log snett.
– Det där var en gårdspiga som jobbade på familjegården när farmor var liten. Det är min gammelfarfar som har målat den där. Det är i alla fall vad alla påstår, men jag vet inte om jag ska vara helt ärlig. Ser du årtalet?

Jag tittade ner – ”P.W. 1950”

– Jo…
– Någon med namn på ”P” har det då aldrig funnits i vår släkt så vitt jag vet. Gammelfarfar var enda målaren vi har haft så långt tillbaka i tiden. Och han hette Alfred.
” P.W. 1950”? Hade jag läst fel? Jag var säker på att jag hade läst 1945 nere i hörnet, tidigare under kvällen.
– Vad står ”P” för då… ? Peter?, försökte jag, rädd för att höra svaret.
– Nej… eller ja, säg det. Den är rätt jävla ful i alla fall. Fast om det nu är gammelfarfar som har målat den så är det ju imponerande hantverk i vilket fall som helst, sa han och gav upp ett konstlat skratt.
– Jaså?
– Ja. Alfred gick igenom isen ute på tjärnen en vinter medan kriget fortfarande var igång. 1944 eller ’45 måste det varit. Så att måla tavlor fem år efter att ha drunknat – det är inte dåligt…

Jag tappade luften, och kunde inte säga mer än “Va?”

– Ja. Gubbfan satte iväg ut på isen mitt i natten. Vad han hade där att göra är det ingen som vet. Eller i alla fall minns. Det pratades om att han sprang och vrålade för sig själv och sköt med hagelbössan i tomma luften. Skulle ha tag i någon ute på isen. Men så var han ju lite tokig också, där på slutet. Hade kärat ner sig i den där pigan sägs det, och ville ha henne för sig själv. Han sprang och jagade drängar som aldrig funnits uppe på höskullen i ladugården och sånt.
– Herregud, började jag för att försöka samla tankarna.
– Ja, du vet hur det kan bli. Hon försvann också kort efter att Alfred dog, berättade farmor någon gång vet jag. Pigan hade förlovat sig med någon yngling på byn, som faktiskt hette Peter nu när du säger det. Peter Westerman. Och det ville ju inte Alfred veta av. Han kanske fick tag i den stackars karln, skrattade farsan.

Men med ens stannade han upp med en eftertänksam min.
– Vi har haft lite märkliga typer i och runt släkten, konstaterade han. Kom nu så rullar vi hemåt. När gick farmor och la sig förresten?
– Det var nog ett par timmar sen, sa jag.
– Ja, hon snarkar gott därinne, fortsatte han skrockande. Verkar ha varit ett jävla kalasande här medan vi var borta i andra huset.
– Jaså?
– Ja. Helfigursspegeln i sovrummet har gått i tusen bitar.
– Vilken spegel?
– Den som står i sovrummet. Den där blytunga pjäsen borta i hörnet, du vet. Den har gått i tusen bitar. Vet du om det var så när vi kom hit? Jag skulle kolla till farmor, så det var ju svårt att missa. Den vetter ju rakt mot dörren så du måste ju ha sett den om du kikat in?

Ännu en gång saknades någonting i mina armar. Bara för en sekund.

Ni hörde “Midsommarflickan”, skriven av lyssnaren Lars, och uppläst av Hind. I nästa historia i podden ska vi till en liten gård någonstans i Sverige, omgiven av skog och mark som naturen återtagit. Där, mitt i en sommaridyll, träffar Moa på någonting som förändrar hennes liv. “Brohälla” läses av Annelie Dufva.

Klöv över häll,
blot och sälg,
blod ner i spannen
men mjölk ifrån sten.
Under valven ligger
alla krossade ben.

Mormor sjöng ofta den visan när hon pysslade i köket, kokade saft eller stickade nya vintervantar. Hon sjöng den från att vi var så små att jag nog inte tänkte på meningen förrän jag nästan kommit upp i tonåren, men då var det förstås redan för sent.

Jag växte upp med min bror i en stor stad, i en våning så central att våra erfarenheter av naturen var stadsparkens manikurerade blomplanteringar och träden som tuktats i allén för att bussarna enkelt skulle kunna köra sina turer. Våra föräldrar kom från mindre orter men möttes i storstaden och blev kvar där, bundna av jobb och bekvämlighet, förmodligen.

Stefan var två år yngre, och utan att ljuga våra föräldrars ögonsten. Där jag var surmulen och tystlåten var han en solstråle med främlingar lika väl som närmaste familjen. Han var söt, på det där sättet John Bauers sagoprinsar är, med gyllene, lockigt hår och stora blå ögon. Redan när han var liten syntes det att han skulle bli riktigt stilig, atletisk efter vår far, naturlig charm efter vår mor. Han hade en lätthet i sina rörelser som förde tankarna till en dansare, och tidigt läste han allt han kom över, visade talang på både det bortglömda pianot och mammas gamla blockflöjt. Det är inte svårt att tycka om ett vackert, begåvat barn.

Jag var hans raka motsats. En glåmig tös med tunt hår i en onämnbar, smutsblond färg. Jag läste visserligen också tidigt, men där Stefans litterära äventyr gav honom skäl att fråga sin omgivning om allt nytt han lärt sig låste jag in mig på mitt rum och grävde ner mig i ett fåtal böcker jag läste om och om igen. Det är ingen överdrift om jag säger att det var svårt att ens tro vi kom från samma välordnade föräldrapar.

De gjorde så gott de kunde förstås. Ingen favoriserades när det kom till presenter, leenden eller utflykter de tog med oss på. Däremot, och detta märkte jag kanske först vid sex-sju års ålder, fanns det ofta något ansträngt över entusiasmen när mina föräldrar gång på gång försökte övertyga mig om att börja med någon eftermiddagsaktivitet, leka med grannbarnen eller helt enkelt lämna mitt rum. Jag kan inte klandra dem, Stefan var alltid mycket enklare att handskas med.

Jag hade slutat tredje klass och såg fram emot att börja mellanstadiet när mina föräldrar för första gången i mitt liv berättade att vi på sommaren inte skulle göra den sedvanliga utlandsresan. Åren innan hade vi avverkat Aten, Paris, Rom, Venedig och Florens, städer som jag hade tydliga minnen av, och innan dess Wien, London och Köpenhamn som jag var för liten för att minnas. Året jag föddes hade de inte rest någonstans, men Stefan hade, för att han var så enkel att handskas med redan som spädbarn, fått följa med bara en handfull månader gammal till Wien. Nu hade pappas jobb öppnat upp för ett kort gästspel i USA, ett erbjudande alltför bra för att tacka nej till, och mamma erbjöds att följa med som hans assistent. Det var intensiva föreläsningar i kombination med ett mindre forskningsprojekt, där fanns, förklarade mamma, inget för oss barn. Inte ens för någon så glad och lätthanterlig som Stefan, ja, jag kommer ihåg att hon i allvarsam ton sade det till pappa när hon trodde att jag inte hörde. Det bestämdes därför att de skulle resa och vi skulle tillbringa den sommaren hos mormor.

Det är något ni måste förstå med vår mormor. Vi träffade henne flera gånger om året, oftast runt midsommar och såklart över julen. I båda fallen kom hon dock att bo hos oss, i den så kallade jungfrukammaren som mamma låtit göra om till gästrum. Vi tyckte inte det var konstigt att mormor alltid reste till oss. Vi visste att hon bodde minst sex timmars bilfärd bort, på den gamla släktgården som under mammas barndom varit full med djur och drängar och aktivitet. Nu bodde mormor där ensam, och sex timmar bort lät som en hel evighet för oss barn. Dessutom pratade mamma väldigt sällan om gården, Brohälla. Det fanns inga lockande historier från hennes barndom, inga Bullerbyanekdoter. Hennes liv verkade snarare ha börjat när hon flyttade till storstaden för att studera, jobba extra på konstnärscaféer och slutligen träffade pappa.

Det var till midsomrar och jular vi åkte med mamma i den stora Volvon, ner till centralstationen för att möta mormor när hon klev av bussen. En liten, grånad dam med ulligt vitt hår och stora ögon som satt djupt i ett ansikte som med tiden blivit rynkigt men milt på samma gång. Hon hade alltid väldigt ordentliga kläder. Stadiga skor, släta kjolar i ull, koftor hon själv stickat. Jag tänkte inte på ålder då, men hon måste ha varit i slutet av de sjuttio. Medan våra föräldrar jobbade nästan till julafton var mormor där med oss och bakade pepparkakor, slog in paket, gjorde smällkarameller. Mammas Marbodalkök värmdes av ugnen där plåtar med kakor åkte in och ut, det doftade av kryddor och det var i de stunderna vi hörde henne nynna den där visan.

Klöv över häll,
blot och sälg,
blod ner i spannen
men mjölk ifrån sten.
Under valven ligger
alla krossade ben.

Det var ingen minnesvärd melodi och med hennes gammelröst kunde den gått lite hur som helst i alla fall, men orden kom vi ihåg. Det var inte den enda visan hon lärde oss. Där fanns skillingtryck, rim och ramsor, men Klövervisan, som Stefan och jag kallade den, var den enda som vår mamma hyssjade irriterat åt när hon en dag hörde hur min bror och jag i kör nynnade den. Då hade mormor redan åkt hem men när de ringde varandra den kvällen hörde jag hur hon väste i luren att ‘inte lära barnen sådana dumheter’.

Vi tyckte väldigt mycket om mormor. Hon var den enda av våra mor- och farföräldrar som fortfarande var i livet så det föll sig naturligt att vi läste in i henne allt en mormor borde vara, och i mångt och mycket var hon nog också det. Det är bara såhär i efterhand jag kan tycka att hon verkade milt distraherad när hon såg efter oss. Den glasartade tonen i hennes blick tänkte vi nog berodde på ålder, det var så gamla människor var, och att hon då och då inte tycktes höra vad vi sade, eller bara nickade frånvarande, tillskrevs samma sak – åldern. Pappa märkte det också, ibland såg jag honom titta länge och väl på mormor när han trodde att hon inte såg, och föreslå för mamma att det kanske var senilitet som spökade. Mamma viftade bort det och sade att mormor alltid varit sådär och sedan pratade de inte mer om saken.

Vi fick några veckor med mormor om året, alltid i våningen i stan, med knarrade ekparkett under fötterna, gipsstuckatur som ramade in taken ovanför oss och trafiken brusade utanför som en fors i fjärran.

Tills denna sommar då, när det efter skolavslutningen raskt packades stora väskor med kläder som skulle räcka i minst sex veckor. Stefan tjatade om hur spännande det skulle vara att se Brohälla, medan jag förstås ansågs lägga sordin på stämningen med mitt gnällande om att åka till landet med bara min lillebror och mormor som sällskap. Vi vinkades ändå av på centralen, på samma buss som mormor brukade ta när hon åkte hem, matsäck i våra ryggsäckar och med varsin bok att fördriva tiden med.

Det var en lång bussresa för två barn, sju och nio år gamla. Ju närmre resans mål vi kom desto mer hade städer och byar givit plats för skog som reste sig högre och högre på ömse sidor om allt mindre trafikerade vägar. Stefan pekade andäktigt, jag blängde ner i min bok.

Mormor stod där och väntade på stationen när bussen svängde in vid en solblekt kiosk och en stolpe med en flagnande tidtabell. Hållplatsen var en liten ö av asfalt vid ett stationshus som slagits igen för decennier sedan och den nämnda kiosken där en butter, finnig pojke i tonåren syntes bakom illa tvättat glas.

Mormor däremot gav oss ett av sina lite distanserade, milda leenden och kramade om oss båda två, ledde oss till en bil med brummande motor och rostfläckar på den solvarma plåten. Bakom ratten väntade Börje, traktens kombinerade taxichaufför och mekaniker, vilket han på bred dialekt berättade under färden till Brohälla. Stefan pratade på förstås, genuint intresserad tydligen, medan jag mest mumlade något för att åtminstone ge sken av att jag var med i samtalet. När bilen saktade in och jag skymtade tegelklädda taknockar över syrenbuskar och äppelträd, och Börje ursäktade sig med att han hade lite bråttom och inte skulle hinna stiga ur och hjälpa mormor med våra väskor tänkte jag inte att det var lite konstigt att en stor, stark karl inte hjälpte gamla mormor med vår tunga packning. Inte då.

Stefan var självklart där och drog och lyfte med sina smala pojkarmar och tillsammans fick vi ut väskorna, vinkade adjö till Börje och följde mormor upp från vägen längs en stig med kiselstenar. Det verkade inte finnas någon uppfart till huset och gräset var högt, bara nerklippt just vid stenarnas rand som för att hindra naturen från att helt ta över den lilla vägen. Stefan sprang i förväg, mormor hade tagit hans väska och jag såg hans guldlockar och ryggsäck studsa iväg längs stigen och försvinna utom synhåll, hörde glada utrop från bakom syrenhäck och krusbärsbuskar. Tyst och trumpet släpade jag min egen väska efter mormor tills vi nådde gårdsplanen, en stor rektangel av det vita kiselgruset, och jag för första gången kunde se upp mot Brohällas veranda. Det var inget jättestort hus, en och en halv våning och falurött med vita knutar, men det som slog mig var hur nergånget det var. Färgen på fönsterkarmarna flagnade, tegelpannor fattades över taksprångets kant som utslagna tänder och flera av verandans fönster hade om inte helt gått sönder så spruckit och förvrängde spegelbilden av den vildvuxna trädgården och skogen bakom oss. Jag måste ha stått där och gapat för mormor klappade mig på axeln och manade mig mot dörren, dit Stefan redan skuttat och utbrast något om ‘fantastiskt’ och ’spännande’ där han stod vid den grågröna dörren och strålade.

Inne i huset var det inte fullt så medfaret. Där fanns visserligen revor i de gamla, lätt gulnade tapeterna, golven knirrade, men med de gamla möblerna, virkade filtar och ängsblommor i små glasvaser var det riktigt mysigt. Mormor sov på nedervåningen medan Stefan och jag delade på rummet på övervåningen, komplett med tagelmadrasser och över- och underlakan i sval, mjuk bomull med något för mig oläsbart monogram broderat precis där överlakanet viktes över täcket. Mormor bredde smörgåsar åt oss, blandade till en kanna saft och frågade oss om skolan, om mamma och pappa och om resan. Stefan besvarade de flesta av frågorna, men sakta men säkert kom ett visst lugn till och med över mig, som om stillheten och det gamla huset fick mig att glänta på mitt eget skal och kika ut. Mormor visade oss runt huset och trädgården, medan det skymde över mörka trädtoppar och doftade av de sista, nästan utblommade syrenerna, och när det väl var läggdags kom sömnen utan vidare.

De följande dagarna var ett långsamt utforskande av den gamla gården och omgivningarna. Där fanns den sneda ladan, fylld till bredden med bråte. Där fanns ett stall, en svinstia, ett hönshus, ett vagnslider, flera förråd, alla i olika stadier av förfall och mormor rådde oss noga att vi bara fick gå in där i hennes sällskap. Stefan var förstås sprudlande entusiastisk, men även jag kände en spirande nyfikenhet. Till en början lommade jag efter mormor och Stefan och stirrade hellre på mina skor än in genom snickarbodens dörr där snirkliga former av svarvar och hyvlar kunde urskiljas bland dammvirvlar i luften. Men, sakta, sakta, så stod även jag och tittade, över Stefans huvud, in i de orörda små museum över gammalt jordbruk som husen ändå var. Mormor vandrade längs stallets tomma spiltor och berättade om hästarna som stått där, vilka som gillat barn, vilka som bitits, vilka som var stiliga nog att dra vagnen till kyrkan en söndag. När hon berättade om den gången drängen Olof somnat så länge och djupt i hönsgården att en av hönorna hunnit lägga ägg i hans knä skrattade både jag och Stefan.

På kvällarna lagade mormor mat åt oss. Pannkakor med sylt gjord på svarta vinbär från buskarna i trädgården, eller köttbullar med lingon hon plockat i skogen. Ibland läste hon sagor för oss ur den stora samling av ’Bland tomtar och troll’ som fanns i bokhyllan i vardagsrummet.
Jag reflekterade inte över det, men jag trivdes. Vi kom in i en lunk väldigt olik vårt liv i staden, och där Stefan redan hade en hälsosam solbränna fick till och med jag lite färg och fräknar efter allt strövande bland bärbuskar och fruktträd. Jag var kanske inte lika lättsam och lycklig som Stefan, det var helt enkelt inte min natur, men jag tror mamma hade varit förundrad om hon sett hur mycket jag skrattade och hur lite jag klagade.

Det gick förstås inga bussar ut till Brohälla så mormor bad Börje komma ut och hämta henne en gång i veckan för att åka in till byn och handla. Vi hade varit där i en vecka precis när vi druckit upp den sista mjölken och mormor erbjöd oss att följa med. Stefan ropade ja direkt, men jag ville stanna kvar på gården. Jag vet inte om det var en släng av min vanliga, ensliga envishet eller att jag helt enkelt trivdes så bra, men jag fick min vilja igenom utan minsta mothugg och mormor förklarade att de skulle vara borta på sin höjd någon timme.

Jag såg mormor och Stefan försvinna bland syrener och högt gräs, hörde deras steg över kiselgruset och sedan motorn från Börjes bil när den rev till över grusvägen och försvann bort. Jag blev sittande på verandatrappan och tittade på fjärilar och humlor som svävade ovanför blomrabatterna. Klockan var nästan tolv, det var sövande varmt och med undantaget av fågelkvitter då och då, och någon syrsa gömd i gräset, sådär tyst som jag som stadsbarn aldrig upplevt innan. Gården omgavs egentligen av en stor trädgård, buskar och träd och sedan vad som varit grönsakslanden men som nu var en trasslig vildmark av vildrossnår, unga aspar och högt gräs. Mormor hade inte haft orken att hålla efter marken som förr och skogen som reste sig en tjugo, trettio meter från de sista äppelträden tycktes luta sig in mot husen. Som om de höga granarna med vida, mörka grenar försökte omfamna gården, skopa in den i sin famn. Jag kisade mot skogsbrynet, det såg ogenomträngligt ut, i alla fall vid första anblicken. Jag kanske var ett surmulet barn, men jag var fortfarande ett barn och nyfikenheten grep nog tag. Upp på fötter kom jag, följde en av de upptrampade små stigar som ledde mellan bärbuskarna och de krumma fruktträden tills jag stod inför det snåriga gräshavet. På närmre håll verkade det inte lika ogenomträngligt och med skutt över tuvor och kring rosensnår banade jag min egen väg mot där en av de högsta granarna stod som en enorm, mörk vaktpost. Halvvägs kastade jag en blick över axeln, tillbaka mot huset. Det såg litet ut, vilandes med mörka fönster i en sänka av mjukt grönt. När jag nått trädgränsen hade gräset glesnat, marken var torr och gul av gamla barr och de knastrade under sandalerna. Jag duckade under en stor gren och begav mig in i skogen.

Det kändes som att kliva in i en saga. Efter en kort kamp med granruskor som stack mig genom klänningens tyg och lämnade mina fingrar klibbiga av kåda halvt tumlade jag ner över en slänt med mossbeklädda, rundade stenar. Att de ens var stenar förstod jag först när jag halkade på en av dem och mosstäcket gled av som skalpen på en urgammal skalle. Jag slant, föll och blev med en duns sittande med ett skrapat knä och doften av urskog i näsborrarna. Solen strilade i band ner över kullar av mossa och blåbärsris, moln av knott drev förbi synfältet och ett majestätiskt spindelnät hängde mellan två krumma enar. Jag tänkte både på berättelserna mormor läst för oss, på Ronja Rövardotter och på den där bilden av John Bauer med en älg som hade en liten prinsessa på ryggen. Någonstans i bakgrunden fanns också känslan att jag inte borde gå för långt bort från huset, men mormor hade inte sagt något om att vi inte fick gå in i skogen och där, längre fram mellan några högresta stammar, syntes något. Stenar, staplade vita och kala i solskenet, kanske en gammal gärdsgård.

Jag kom på fötter, viftade undan knotten och tog mig närmre. Det var ingen gärdsgård. Här öppnade skogen upp sig igen, sänkan måste ha varit en liten dal en gång, lummig och med det vaga, musikaliska porlandet av vatten någonstans ifrån. Jag såg ingen bäck, men stenmuren framför mig följde inte landskapet ner till dalens botten utan korsade den. Det var en bro. En gammal, förfallen stenbro som fanns precis här, bakom mormors hus! Med den där förtjusningen som bara barn på skattjakt kan känna klättrade jag närmare, mer nyfiken än försiktig, och tyckte jag var hjältinnan, den upptäcktsresande, äventyraren i sagan när jag med ett skutt hoppade upp på den första stenen, dränkt i sol. Jag balanserade där.

Bron kanske var en meter bred, byggd av stenar som var torra i solen, fria från mossan som i fuktiga sjok täckte rullstenarna i slänten jag tagit mig ner för. Det kanske hade funnits ett räcke förr, i trä eller rep, men det måste ha ruttnat för länge sedan. Nu fanns bara rader av kullriga stenar längs kanterna, och det liknade snarare en gammal stenmur som sträckte sig en fyra meter från den ena sidan till den andra. Det måste ha varit ett par meter ner till dalens botten på varje sida, där ljudet av vatten strömmade upp, men från min utkikspost kunde jag inte se minsta vattenblänk. Istället var där en tät djungel av ormbunkar, vars plymlika blad och snirkliga skott nästan nådde brons kant. Kikandes ner, på jakt efter bäcken, anade jag ett djupare mörker under brons mitt, en valvbåge kanske, knappt skönjbar i grönskan som annat än en platt svärta. Jag klev vidare, noga med att inte sätta ner foten på lösa stenar, och hade nästan kommit till brons mitt när solen gick i moln. Det blev så tydligt för hela landskapet omkring mig förändrades, det var som om färgerna sköljdes bort. Ovanför mig drog en böljande, långsam våg genom trädtopparna, viskande och rasslande som om de var levande och just hade fått syn på något. Som om något väckt dem.

En kall vindpust förde med sig dofter som var djupa av skog men också av annat. Som päls och svett och något som luktade unket, ja, skämt. Under min sandalklädda fot kände jag hur stenen jag stod på gled undan några tum, liksom vred sig så jag förskräckt tog ett steg tillbaka och med andan i halsgropen, några hamrande hjärtslag, stod viftandes med armarna, vinglandes över kanten. Synfältet flackade mellan de skrovliga stenarna som med ens alla såg så lösa ut, och ut över kanten på bron. Jag såg inte heller nu bäcken där nere, men bakom massan av fuktiga ormbunkar något mörkt och blankt, som blöta stenar. Just då, medan jag kände den hisnande, sjösjuka känslan i maggropen som sade att jag visst skulle tumla över kanten, rörde sig något där nere. Jag hörde hur ormbunkarna rasslade, jag såg hur något böjde dem ur vägen som om det letade sig upp från under bron, något mörkt och blött som krängde bland de gröna stjälkarna och där kom ett ljud. Som en grymtning, något från ett vått och klibbigt svalg, ett djupt rumlande.

De högsta ormbunkarnas fransiga spetskanter skälvde, och intrycken av väta och mörker fogades till slut samman, som om hjärnan motvilligt, i en flämtande blixt av insikt, ville erkänna vad jag faktiskt såg. Det var en hand som sträcktes upp från under bron, sökandes och med vandrande fingrar som något oseende, svullet blötdjur. En hand, med fyra fingrar och en tumme och naglar så grova och tjocka att de såg ut som horn, huden mörk och grönflammig, med en hinna som den stenar får när de ligger i stillastående, jolmigt vatten, gör dem hala och farliga att gå på, vämjeliga att ta på. Ja, fyra fingrar och en tumme, där just tummen och lillfingret verkade ha halkat bak på något vis, var fästa nästan vid handleden med kantiga, fula knogar, likt någon blind och berusad försökt skulptera en människohand utan att riktigt veta hur en sådan såg ut. Fingrarna lämnade ett tunt spår av brun väta över de nakna, bentorra stenarna. Lukten som i dunster nu vällde upp från brovalvet var tung, som ruttet kött och gammal sjöbotten.

Jag vevade med armarna som en panikslagen fågel, utstötte ett ljud någonstans mellan ett skrik och ett jämmer, men hade i den där djuriska rädslan som gripit mig lyckats vrida tyngdpunkten tillbaka över bron. Stenen gav vika under min fot, jag såg den rulla över kanten i ett litet regn av lavar och jord, och själv föll jag ner på bron, tog emot mig med höften och armbågen men kände inte ens om det gjorde ont. Jag blev inte liggande länge, jag minns knappt hur jag, nästan på alla fyra, tumlade och sprang tillbaka över stenarna. Jag minns däremot ljuden, frustningar och skrapet av sten mot sten, som om röset bakom mig fått liv, när jag paniskt kastade mig uppför slänten igen. Det var som om åsen ville knuffa mig tillbaka. Jag föll, jag snubblade, under mina fötter rullade stenarna undan, halkiga av mossa. Spindelväv fastnade över mitt ansikte, granruskorna stack mig i ögonen, rev över kinderna när jag, så skräckslagen att jag inte ens kunde gråta, slet min väg förbi de sista träden och tumlade ut på gräset. Solen bländade mig, jag såg inte ens var jag sprang förutom den dimmiga konturen av husets tak, och inte förrän jag på darriga ben, med skallrande knän och svidande skinn, vinglande ut på gruset så vände jag mig om. Bara ilsnabbt, förstås, men skogsbrynet visade bara den högresta granen. Mörk, stilla skog. Jag sprang in i huset, slog igen dörren så de spruckna fönstren skallrade, och låste med fumliga, skräckstela fingrar.

När Stefan och mormor kom tillbaka hade jag krupit ihop i sängen, kramandes kudden och med täcket draget över huvudet. Stefan hyssjades iväg att packa upp maten medan mormor strök mitt hår och frågade hur det var fatt. Jag berättade, osammanhängande och med en vag känsla av skam när jag förklarade att det varit något där i skogen, något som skrämt mig, något där under bron. Mormor bara tittade på mig, hummade lite för sig själv innan den där frånvarande blicken gled bort mot fönstret där solen sken in och fick gardinerna att lysa, vita och tunna. Hon sade inget, bara satt där och tittade.
Jag var för chockad för att säga mycket mer, men mormor gav mig ingen förklaring, trösten var kramar och klappar men inga egentliga ord. Förutom ett lite svävande ‘det är inget att oroa sig för’. Hon upprepade det till och med, avbröt mig milt och monotont när jag började prata om att jag sett en hand sträckas upp mot mig. ’Det är inget att oroa sig för’.

Sedan ledde hon mig till köket och hjälpte Stefan att packa upp de sista matvarorna – mjölk, leverpastej, limpa, fil, köttfärs, falukorv – medan Stefan exalterat berättade om mataffären, om någon hund han klappat, om Börjes garage som de tydligen kört förbi. Jag lyssnade för att mina tankar instinktivt ville bort från vad som hänt där i skogen, klamrade sig fast vid det vardagliga i min lillebrors prat, medan mormor plåstrade om mitt blödande knä, och jag kände mig nästan lite sviken av mormor. Som om jag förväntat mig att hon skulle givit mig en förklaring istället för att bara vifta undan mitt skärrade tillstånd. Som om hon åtminstone kunde ljugit ihop någon historia om att det bara var en grävling eller utter som jag sett. Vid middagen åt jag inte mycket, och när jag väl somnade, efter att ha legat och vridit mig och lyssnat efter ljud i mörkret, hade det nästan börjat ljusna.

Efter att jag hittat bron i skogen var inte mormors Brohälla detsamma för mig. Det kändes inte längre tryggt eller spännande. Jag drog mig undan, till och med mer än vanligt, höll mig inomhus, blev så tystlåten att till och med Stefan undrade, med sin barnsliga omtanke, om något var fel. Jag snäste av honom. Dagarna gick, veckor, och min solbränna bleknade, fräknarna försvann, skrapsåren läkte. Mormor verkade inte märka att jag aldrig lämnade gårdsplanen numera, och hon gjorde inga försök att locka ut mig att plocka bär eller rensa i landen heller. Hon hade ju Stefan som hjälpte henne med lika mycket entusiasm som innan. Hade jag inte varit så van och bekväm med min enslighet hade jag kanske känt mig övergiven, men nu, när jag kände mig närmast förrådd av mormor, av skogen och naturen, så var jag bara bekväm med att kura i en fåtölj med en bok medan sommaren passerade utanför fönstret. Mamma ringde då och då för att fråga hur allt stod till. Jag frågade alltid när de skulle komma och hämta oss, och fick svaret över den knastriga linjen ända från Amerika att i augusti, då skulle de komma!

Jag antar att det måste varit början av juli jag blev sjuk. Det var en förkylning, komplett med halsont, snuva och så småningom feber. Rutinmässigt ändrade det inte mycket, jag var ju ändå mest på vårt rum, men när febern inte ville ge sig den tredje dagen och mamma ringt och fått reda på att hennes dotter låg sjuk bestämdes det att jag behövde febernedsättande. Jag gled in och ut ur orolig, febrig sömn men jag minns hur mormor berättade att hon behövde åka till apoteket, hon hade ingen Magnecyl hemma, och efter ett samtal till Börje hörde jag mormor och Stefan pratas vid i hallen.
Stefan ville förstås följa med, jag hörde hans röst höjas när han frågade för andra gången men mormor mumlade något till svar. Jag kunde inte riktigt höra.
‘Skatt’ kanske, eller var det ‘skratt’ hon sade?
Stefans röst på nytt, ‘Var, mormor, var?’.
Jag höll andan, lyfte huvudet från den svettiga kudden för att kunna höra bättre. Huvudet dunkade, näsan sved efter alla gånger jag snutit mig, det susade i öronen, jag kunde inte få ihop vad mormor svarat, bara höra Stefans högljudda, glada ‘Hejdå mormor!’ medan hennes steg tonade bort över kiselstenarna. Börjes bil brummade i fjärran, jag hörde Stefans skutta i gruset på gårdsplanen. Jag skulle just sjunka tillbaka mot kuddarna, matt av febern, när något liksom kramade till i bröstet. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att det var ett infall, en instinkt, och med min hesa röst ropade jag ner mot undervåningen efter min lillebror.
‘Stefan!’.
Inget svar, jag lyssnade. Inga steg nere i hallen eller över gruset.
‘Stefan!’.
Jag ropade högre, det sved i halsen, och masade mig upp halvt sittande så jag kunde vinkla mig mer mot dörren.
‘Steeefaaan!’.
Ingenting. Jag gnuggade ögonen för att mota undan det feberdimmiga sudd som låg som en tunn film över synfältet. Huvudvärken studsade mot pannan, mellan tinningarna och jag vacklade till kort innan jag verkligen kunde resa mig ur sängen. Trägolvet kändes kallt mot mina nakna fötter, jag darrade, och drog till mig en kofta för att vira den om mig. Mina filttofflor stod precis vid dörren och jag stack fötterna i dem innan jag hasade mot trappan.
‘Stefan?!’.

Från trappans krön såg jag att dörren var öppen, det var soligt ute, en citronfjäril hade förirrat sig in och slog vingarna gång på gång mot hallfönstret. Det brusade i mina öron och jag började ta mig ner för trappan, lite ostadigt, en hand om trappräcket och lyssnandes efter ljudet av Stefans steg i gruset. Jag visste på något vis redan att han inte var i huset men jag tassade ändå igenom de tomma rummen, över trasmattor och såpade golv, kikade till och med under den spetskantade duken där den låg över köksbordet men det var, förstås, alldeles tomt. Solen stod högt på himlen, fullkomligt dränkte gårdsplanen och trädgården i disigt ljus, jag fick höja handen och kisa för att alls kunna se något.
‘Stefan!’.

Jag ropade igen, jag ropade medan jag vingligt tog mig ner för verandatrappan och följde stigen mot ladan men bara den blå himlen speglades i de dammiga fönstren och hänglåset på dörren var låst. Jag gick vidare, svettandes och huttrandes i solskenet, trampade in i ett snår nässlor som brände till just där mitt knälånga nattlinne slutade, över vaden. Jag gick runt vedboden, det gamla hönshuset, vagnslidret och förråden som låg samlade som en liten, övergiven by bakom stallet. Jag ropade, med en allt gällare ton i rösten, håret klistrat mot pannan och med gråten i halsen nu.
‘Stefan!!!’.
‘Moa!’.

Jag frös till. Omkring mig seglade en dåsig humla, dess dova surr vibrerade i öronen, men jag hade hört det. Stefans ljusa röst, tunn av skräck, ropandes mitt namn.
‘Stefan! Stefan! Var är du? Stefan!’.
Tårarna brände i ögonen där jag stod, i det höga gräset mellan stallet och ladugården, men jag visste ju redan varifrån skriket kommit.
‘Mo…hahaha!’.

Det lät…kvävt. Som om Stefan satt något i halsen och för det kortaste, mest fruktansvärda ögonblick kom tanken till mig att det var skönt att min lillebror, med sina prinslockar och kvittrande sångfågelröst, för en gångs skull höll käften! Jag snörvlade till, vad hade det där kommit ifrån?! Tanken kändes inte som min och den chockade mig nästan lika mycket som att höra Stefans röst där den kommit från skogen. Som om något fult och elakt krupit in i mig medan jag sov, rullat ihop sig som en parasitisk mardröm i mitt huvud och nu viskade mina mörka tankar tillbaka till mig inne i mitt huvud. Jag sprang.

Nej, jag rusade, hals över huvud över gräsplanen, genom rosensnåren som nästan fällde mig till marken. Lika desperat som jag flytt från skogen den där gången, lika huvudstupa kastade jag mig in bland de mörka grenarna. Den här gången väntade ingen Bauerskog på andra sidan, bara en stenig grässlänt med uppriven mossa, det såg mer ur som ett myrlejons fälla än en liten grönskande dal, alla stenar som liksom tumlat ner mot dalens mitt och där, mitt på den förfallna bron, stod Stefan. Jag hörde ett gällt jämrande, hackigt och ljust, insåg nog inte att det kom från mina egna läppar.

Stefan stod med ryggen mot mig. Han var klädd i mörkblå kortbyxor och en ljust blå t-shirt, ett par vita gummiskor med figurer på sidorna, bilar kanske, båtar, jag minns inte. Han stod framåtlutad över brokanten som om tittade på något nere på marken, som om han upptäckt något nere mellan stenarna och var helt trollbunden av det.
‘Stefan’.

Det fanns något bedjande, darrigt i min röst nu, men min lillebror verkade inte höra mig. Jag hasade ner för stenslätten, halvt liggande nästan, med fötterna först.
Stefan rörde sig, det var som om han skakade på huvudet, fast jag kunde bara se hans rumpa, rygg och axlar. Huvudet, ja, till och med de gyllene lockarna, var försvunna bakom de rundade stenarna, som om han verkligen stuckit näsan ner i jorden eller försökte se något mellan de ojämna kloten av gammal granit.

Nej, Stefan skakade inte på huvudet, det var mer som om hans riste till, häftigt, som om han försökte komma loss, men jag såg nu, när jag tog mina första steg ut på bron, hur hans armar hängde slappa vid hans sidor och hans händer låg halvslutna över de skrovliga stenarna, knogarna raspandes mot marken när han ryckte till.
D
är kom den igen, ristningen, ända ner till min lillebrors ben nu, som fortfarande stod raka och solbrända, stadiga ner mot stenarna på bron, medan tyget i hans vita t-shirt rörde sig, rycktes upp från byxornas linning så jag såg en glipa av Stefans rygg. Jag kastade mig fram, jag högg tag om hans närmsta arm och skrek, nej vrålade, ett skrällande ‘Släpp!’, som om jag visste in i märg och ben att något hade tag om min lillebror, något som ville honom illa.

Det tog emot, där fanns intrycket av att Stefan satt fast men det måste varit inbillning för i nästa ögonblick tippade vi båda bakåt. Jag tog spjärn emot de rullande stenarna, Stefan i mitt grepp. Jag var nio år och tanig, jag var inte stark men tänkte för ett förvillande ögonblick att ilskan givit mig superkrafter. Jag försökte dra upp honom, han hängde fortfarande framåtlutad med huvudet ner ibland stenarna och han var stel som en docka med benen raka som pinnar. Armarna pendlade, händerna skrapade över stenarna, fortfarande vänd bort från mig när jag drog till, hårt, och han började tippa rakt mot mig istället. Höften först, kroppen liksom vred sig, sedan ryggen, axeln, jag såg t-shirtens linning men efter det gick min blick rakt in i skogen framför oss. Något var fel, det var som om någon hade tagit en sax och klippt mitt synfält mitt itu. Jag både såg men såg inte. Jag såg men kunde först inte förstå. Min lillebror, lutad mot mig i det febriga greppet jag hade om hans lilla arm, hade inget huvud.

Jag tror att jag skrek, jag vet inte. Förbi halslinningen på Stefans t-shirt, där det var mörkt och blankt som spilld vinbärssylt, såg jag något röra sig i röset, hur stenarna rullade åt sidan, hur något mörkt och stort verkade pressa sig ut från en öppning bland stenarna som var fuktig och röd. Jag släppte Stefan. Jag hade inte ens tänkt göra det, jag tror det bara hände, medan varmt kiss träffade stenarna under mig och den enda toffla jag nu bar. Han föll så långsamt, så långsamt, med de stela benen och den böjda ryggen, som något underligt, missbildat djur, liksom tippade över kanten på bron med det där enda, röda, våta ögat mot mig. Det var det sista jag tänkte innan jag flydde. Jag minns bara brottstycken av det, som stillbilder av barr på marken och de bleka maskarna under ett lock av mossa som jag rev av en sten i min frenetiska flykt. Jag minns hur ont kiselgruset gjorde under fötterna när jag sprang, för då var jag redan på gårdsplanen och kolliderade med mormor som stod där på verandan med en kopp kaffe på det lilla hopfällbara bordet bredvid sig. Jag rusade in i hennes famn, klöste, pekade mot skogen, slet i hennes kläder medan hennes svala, rynkiga händer lugnt strök mig över det svettiga håret. Jag ville få henne att förstå vad som hänt, jag ville att hon på något vis skulle följa med mig och rädda Stefan, men det var som om hon inte hörde mig. Hennes blick var sådär mild och frånvarande som den alltid var, hon hummade och nickade åt min hysteriska gråt.

‘Det är inget att oroa sig för’, mumlade hon, vagt tröstande, och klappade mig svävande på axeln medan jag slet i hennes hand så jag halkade i gruset.
‘Men mormor! Stefan är död, han är död, han är död! Mormor!’
Jag skrek tills min röst gav upp, jag var svimfärdig av febern, av att försöka dra med mormor mot skogen men hon stod kvar medan jag halvt hängde i hennes arm i något fåfängt försök att få henne att förstå.
Då började hon sjunga, lågt och tonlöst, med den glasartade blicken fäst på skogsbrynet på andra sidan fältet.

Klöv över häll,
blot och sälg,
blod ner i spannen
men mjölk ifrån sten.
Under valven ligger
alla krossade ben.

Det var länge sedan nu, tiden har förflutit, ja, runnit undan som vattnet under den förfallna bron.

De hittade mig irrandes på landsvägen, i ett febertöcken, med uppskrapade fötter och blodiga knän. Det var Börje som plockade upp mig, men jag minns det inte som annat än en vag doft av gammal diesel. Han körde mig de fem milen direkt till sjukhuset, fick jag höra efteråt. Därifrån ringde han polisen. Mitt nästa minne var från sjukhuset och hur mina bleka, hålögda föräldrar vakade vid min säng. De hittade aldrig Stefan. Polisen kom och frågade mig en massa konstiga saker – om jag sett någon misstänkt främling vid Brohälla, om Stefan brukade rymma hemifrån, om jag och Stefan hade bråkat. Jag försökte berätta, men de trodde mig inte, förstås. Det hjälpte inte att mamma intygade att jag var ett ensamt, lite udda barn som levde i min egen fantasivärld. Mormor fick de inte ett enda ord ur, hon hamnade på ett hem snart efteråt och om mamma besökte henne så fick jag aldrig följa med. De sade att hon fått Alzheimers, ett väldigt snabbt förlopp. Brohälla fick förfalla och när mormor dött sålde mamma gården så snabbt hon bara kunde. Det blev förstås aldrig detsamma efter att Stefan försvann, mina föräldrar begravde sig i arbete och jag tror att de någonstans på vägen slutligen gav upp att alls försöka locka ut mig från mitt rum. Så länge jag höll mina fasansfulla historier om vad som hänt där i skogen innanför mitt eget skal så rubbades inte det påmålade, bräckliga lugnet Jag flyttade hemifrån så snart jag kunde få studielån och jag träffar dem då och då, alltid med en tryckande känsla av plikt, och jag tror att de känner samma sak.

Jag undrar vad som hände med bron. Jag undrar om alla husen är rivna nu, om någon byggt ett nytt sommarhus där mormors gamla hem brukade stå. Kanske har de barn som springer och leker bland äppelträden, som plockar svarta vinbär i juli och som utforskar skogen där på andra sidan ängen. Ibland tänker jag att jag borde skriva ett brev till dem, kanske varna dem, säga att den där gamla stenbron är nära att rasa och det är farligt för deras älskade små att leka där. Men ibland så vaknar jag, och någonstans inne i mitt huvud, bakom mina ögonlock, ruvades som en fjällig insekt i dvala, hör jag den där rösten viska att det finns plats där under bron, det finns skrymslen för ben som malts mellan bruna, ruttna tänder. Det finns fickor mellan stenarna där man kan pressa in kött, där man kan packa in hår. Kanske vill jag komma dit, fylla de där håligheterna under jord med min kropp? Då kan jag komma nära Stefan igen, viskar rösten.

Så jag ligger vaken, jag tänker på den där familjen vars barn springer över gräset och duckar in under granruskorna, in i skogen. Och jag skriver aldrig det där brevet.

Signaturmelodi

Ni har hört “Brohälla” av lyssnaren Hind, läst av Annelie Dufva. Och därmed slår Creepypodden igen grindarna efter sig för den här gången, och vandrar ut i skogsnatten. Den är lång och ljus, men någonting där mellan träden lockar ändå. Precis som det där mörka som alltid kommer finnas, mitt i den varmaste sommardagen.

Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.