Avsnitt 21: Nattskiftet

För någon vecka sedan såg jag en bild på Twitter. Det var en kille som heter Conny Isaksson som twittrade en bild av honom själv, iklädd sina arbetskläder. Han har på sig en stor, röd hjälm med en tänd pannlampa och stora industrihörselskydd. Runt omkring honom är det helt becksvart, och i tweeten har han skrivit så här: “Creepypodden kommer verkligen till sin rätt dryga 1000 meter under jord”

Conny jobbar som laddare i Malmbergsgruvan. En laddare har som uppgift att ladda borrhålen med sprängmedel, och ansvarar för planeringen av sprängningen, till exempel i vilken ordning laddningarna ska detonera för att sprängningen ska ge önskat resultat. Han berättar för mig att han är ensam stora delar av arbetstiden, och därför har möjligheten att lyssna på poddar och ljudböcker. Så här skriver han:

“Just skräckisar gör sig extra bra i nere i djupet, med en lång kolsvart tunnel bakom ryggen, omgiven av berg. Knifepoint horror och nosleep har jag hunnit igenom, men det blir alltid läskigast med creepypodden. Emellanåt får man ta ett avsnitt Alex&Sigge för att inte bryta ihop totalt.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och jag kan såklart inte motstå en så härlig lyssnarbild. För att hedra Conny och hans ensamma, mörka arbete en kilometer under våra fötter har dagens avsnitt tema nattskiftet. Vi kommer höra historier om ensamma arbetsuppgifter i stora, tomma, övergivna hus, när man känner på sig att något är fel, men när man måste ändå måste vara kvar. För vem ska tro på dig när du berättar varför du struntade i jobbet, den dagen?

En annan lyssnare, som vill att vi bara kallar honom Kitte, har också hört av sig till Creepypodden. Han jobbar som väktar, vanligtvis dagtid, men ibland även på natten. Han berättade nyligen en historia i ett mejl som jag tror ni kommer gilla. Så här skriver han, uppläst av Eva Dozzi.

En av våra kunder hade fått problem med sitt larmsystem och ville att jag skulle agera inbrottslarm några nätter. Det är bra betalt och extra pengar är aldrig fel, och dessutom var arbetsuppgifterna inte så svåra. Det var vinter och kallt och jag skulle sitta på utsidan i min bil för att ha uppsikt efter andra bilar som eventuellt kom in på området. Två gånger i timmen skulle jag dessutom gå rundor inne i butikslokalen. Jag vill inte berätta vem kunden var, men jag kan säga att de jobbar med att sälja elektroniska produkter, allt från smått till stort.

Mitt pass var nio timmar långt, men det var inget tungt arbete och jag brukar inte ha några problem med att jobba ensam om natten. När jag emellanåt hade de där nattpassen kunde de faktiskt till och med vara ganska sköna och avslappnande. Så skulle det dock inte komma att bli denna gång. Butikslokalen hade två våningar som jag skulle vakta, plus en tredje våning där inbrottslarmet faktiskt fungerade. På min första invändiga runda kändes den stora mörka butikslokalen lite skrämmande, så stor som den var. Efter att jag gått igenom första våningen med lager och butikslokal så gick jag upp för den avstängda rulltrappan. Jag hade nästan hela tiden en underlig, svag känsla av att någonting betraktade mig, så till och från kollade jag mig över axlarna för att se om något rörde sig mellan hyllorna och gångarna fulla av varorna. Kort därefter blev klar med rundan och gick ut i kylan till bilen. Med första rundan avklarad satte jag mig och funderade över att jag om bara en halvtimme skulle tillbaka in. Det kändes sådär.

De 30 minuterna i bilden flög förbi, och så blev det dags för nästa runda. Efter att första våningen var avklarad så gick jag upp för rulltrappan igen. Känslan av att någon eller någonting iakttog mig kom tillbaka, men denna gången kom den tillsammans med en kall isande känsla från slutet av ryggraden och hela vägen upp till nacken. Hjärtat började slå fortare, och jag bestämde mig för att småspringa under rundan på andra våningen. Förutom hemelektronik så står det små spelkaraktärer i plast på vissa hyllor i spelavdelningen. Jag joggade på så fort jag kunde, och vände mig bakåt för att se och lyssna då och då. Men det var helt knäpptyst, och inget som rörde sig. Vid ett tillfälle när jag vände mig om och lyste upp gången bakom mig med min ficklampa kastade en av spelfigurerna en stor skugga över gången, och den plötsliga synen skrämde halvt ihjäl mig. Hjärtat slog nästan så det hoppade ut ur kroppen, men när jag insåg att det bara var en skulptur andades jag ut och lugnade mig lite. Sedan klarade jag av den sista biten till utgången, och stack tillbaka ut till bilen.

Jag satt där ute och laddade upp inför nästa runda och fick då idén att jag kanske skulle bli mindre rädd om jag pratade högt med mig själv samtidigt. Efter att ha suttit kvar lite längre i bilen än vad jag borde bet jag ihop, och skällde lite tyst på mig själv för att inbilla mig saker om vad som fanns där inne. Så gick jag in på nytt. Jag höll mig till min plan och började så fort jag kommit in att prata högt för mig själv, vilket kändes väldigt löjligt men faktiskt ändå fungerade mot min rädsla. Väl uppe på andra våningen igen kände jag mig inte längre iakttagen. Lugnare och stillsammare promenerade jag in på ljudavdelningen, längst in i ett av hörnen i fastigheten och så långt bort ifrån entrén man kunde komma i huset. BRAK. Helt plötsligt gick några av högtalarna i hifirummet igång på högsta volym. De spelade trance av något slag, och min puls gick från noll till hundra på en sekund. Håret i nacken reste sig och jag fick nästan panik. Ljudet var så högt att min spontana reaktion av någon anledning blev att försöka stänga av högtalarna istället för att fly för mitt liv. Helt kallsvettig stängde jag av fyra ljudsystem som alla spelade samma sång, och sedan sprang jag tillbaka rakt genom hela huset och struntade blankt i den andra hälften av vaktrundan.

Så fort jag kommit ut ur huset och hoppat in i den kalla bilen igen ringde jag till vår central, där min kollega som också jobbade nattpass svarade. Jag berättar om vad jag upplevt i butiken, men tystnar mitt under samtalet när jag ser hur det tänds i fönstret till ett av kontoren i huset. Men fönstret är på tredje våningen, som ju varit larmad och låst hela kvällen. Jag stirrar på kontorfönstret som lyser vitt mitt i den mörka fasaden, ser att det släcks, och så tänds det upp i korridoren utanför kontorsrummet, en bit längre bort från fönstret. Detta ser man för att det också lyser upp lite i alla andra kontors fönster längs korridoren. Någon sekunder efter tänds lampan på kontoret till vänster om det första. Min kollega tycker detta börjar låta väldigt märkligt, så han ringer efter ännu en väktare som kommer och gör mig sällskap. Jag förklarar vad som hänt dessförinnan. Väktaren kan själv se ljusuppvisningen från kontorsfönstren, och vi bestämmer oss tillsammans för att undersöka det hela. När vi kommer upp till tredje vången så slår vi av larmet och låser upp dörren. Väl inne i receptionen är det helt mörkt och tyst. Jag hör bara mitt egna hjärta dunka.

Någon sekund går, och sedan tänds det upp i området runt receptionen. Vi förstår båda att det är sensorer i lokalen som aktiverar lamporna i de olika sektionerna, och inser att det måste betyda att någon annan är här och har rört sig igenom korridoren och gått in på en del kontor. Trots att larmet ju har varit på och dörren varit låst. Vi går mot den delen av kontoret som tändes upp. Den tredje våningen höll på att renoveras, och till min chock såg vi fotspår i byggdammet ovanpå den blåa heltäckningsmattan. Mönstret från fotsulan var tydligt i avtrycken av skorna, som gissningsvis hade mellan storlek 44 och 45.

Nu började min kollega se lite skrämd ut. Först hade han avfärdat min upplevelse av att vara betraktad i huset som trams och inbillning, men när vi följde avtrycken i marken så gick de in på alla kontor som jag sett tändas från utsidan. Han hade aldrig varit med om något liknande. Efter att ha följt avtrycken igenom tio kontor så gick de ännu en bit längre bort och slutade vid en dör. Min kollega tog sin ficklampa och höjde den som en batong, och sade åt mig att rycka upp dörren när han räknade till tre. Han räknade viskande, ett, två, tre, och jag slet upp dörren. Inuti möttes vi av en tom städskrubb. Fotavtrycken fortsatte emellertid in dit, nu i byggdamm som skorna verkade ha dragit med sig in. Det var hur de slutade som fick oss att tappa hakan. Vi följde dem längst marken, fram till väggen, där de… slutade i ett halvt avtryck som om resten var på andra sidan väggen. Stirrande stod vi och försökte förstå vad vi tittade på, när vi båda plötsligt kände den kalla isande kylan i ryggraden. Utan att säga ett ord till varandra vände vi oss om och började springa därifrån. När vi kommit ut snodde han om, famlade med nycklarna, lyckades till slut låsa dörren och slog på larmet. Han och jag vägrade gå in i huset något mer den natten. Vi satt kvar i min bil och fortsatte se hur kontoret lyste upp och släcktes, om och om igen, ända till solen gick upp och passet var över.

Dagen efter pratade jag med några väktare som jobbar där dagtid. De sa efter min berättelse att det var flera anställda som berättat om liknande händelser på kvällen och att det är få som vågar jobba nattpasset där. Än i dag är det få som vågar ta nattuppdrag hos denna kund.

Det var alltså en upplevelse som lyssnaren Kitte hade skickat in, i uppläsning av Eva Dozzi. Han är emellertid inte den enda som upplevt märkligheter på jobbet här i Sverige. Lyssnaren Linus Karlström mejlade in och berättade om en renovering som drabbades av ovanliga svårigheter, här i uppläsning av Ludvig Josephson.

Jag är hantverkare och jobbade som målare under renoveringen av en avdelning på det gamla mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund, ett hus som numera inrymmer kontorslokaler. Det var en mindre renovering, vilket betyder att vi inte var så många hantverkare där. Vi som är målare jobbar ofta ensamma, och så var fallet även denna gång.

Mitt jobb tog två dagar att utföra, och under den tiden arbetade jag längst ner i en korridor med dörrar in till kontor längs sidorna. I andra änden av korridoren låg ett större receptionsrum och entrédörren, som vi själva också använde som entré. Sankt Lars är en äldre byggnad, väldigt fin men också rätt skrämmande ibland. Det började hände konstiga grejer där så fort jag var ensam på plats.

Jag hade värmefläktar som bara stängdes av. Inte på grund av strömavbrott eller liknande, när jag undersökte fläktarna var de avstängda via offknappen. Sex fläktar samtidigt. Och detta hände tre gånger bara under den första dagen.

Samma dag, när jag stod och arbetade inne i korridoren, så hörde jag entrédörren öppnas och efter några sekunder ljud ute i receptionen. Jag trodde att någon av de andra hantverkarna hade kommit in för att hämta något av sina verktyg, för det lät som de rotade runt i någon av lådorna. Efter en stund så gick jag ner mot receptionen för att se vem som var där, men möttes av ett tomt rum. Och inte nog med det, dörren var stängd. Den som hade kommit in kunde omöjligt gått ut igen, för då hade jag hört dörren slå igen. Jag gick runt och letade i receptionen, men ingen var där. Jag skrämmer upp mig själv ibland, så därför låste jag då entrédörren.
Fläktarna fortsatte stänga av sig själva resten av dagen, men förutom det förlöpte den lugnt och stilla. Men om jag bara vetat vad som väntade dagen efter så hade jag inte åkt tillbaka.

Det började som vilken arbetsdag som helst, med kaffe och lite facebookande på telefonen. När jag sedan låste upp entrédörren och klev in så märkte jag att fläktarna var avslagna och att lite verktyg hade bytt plats. Jag intalade mig själv att någon kommit dit efter mig och jobbat, och kanske tyckt det var för varmt med fläktarna på. Någonstans långt inne i mig så tänkte jag att det var något som inte stämde.

Nå, just då slog jag undan tankarna och satte igång med mitt arbete. Jag hade väl hållit på i en timme, när jag återigen hörde att entrédörren öppnades och slog. Sedan fortsatte det på samma sätt som dagen innan, med oväsen ifrån receptionen. Jag gick dit för att se efter, och det var ingen där. Jag kollade runt igen, och låste dörren, men den här gången ganska uppskrämd. Det kändes obehagligt att vara kvar där, men mitt jobb skulle göras för att vi skulle kunna hålla vår deadline.

Efter att ha återvänt till min arbetsplats, där jag stod och målade, så hörde jag ett skratt utifrån receptionen. Men det var inte ett vanligt skratt, utan ett galet skratt.
Jag lyssnade och stod och stirrade ner mot receptionen, helt ställd. Och så plötsligt hörde jag det igen, fast den här gången från andra änden av korridoren. Jag visste inte var jag skulle ta vägen.

Vad som händer sedan är att jag hör ett annat ljud från golvet längst ner i korridoren där skrattet kom ifrån, som om någon stod där och rörde på fötterna. Och sedan sker det som jag aldrig kommer glömma. Fotsteg började springa emot mig nere ifrån korridoren. Hela korridoren har arbetslampor upphängda längst väggarna, och det skuggade sig i korridoren i samband med att stegen närmar sig. Jag stod som paralyserad, men när de springande stegen var alldeles nära så reagerade jag på ren reflex: jag blundade och tog skydd med händerna.

Och då slutade springandet helt plötsligt precis framför mig, och någon halvsekund senare hörde jag hur dörren i entrén öppnades och gick igen. Jag stod kvar som fastfrusen, och kunde inte förstå vad som hade hänt.

Efter en stund, när jag lyckats lugna ner mig, packade jag snabbt ihop mina verktyg och åkte faktiskt raka vägen hem. Jag sjukanmälde mig för feber och stannade hemma några dagar, så pass länge att de fick skicka någon annan för att slutföra måleriarbetet. Själv ville jag vara säker på att jag skulle hamna på en annan arbetsplats när jag “frisknat till”. Jag tror vanligtsvis inte på “spöken” eller vad man ska kalla det. Men den här händelsen var hemsk.

Det var alltså en lyssnarhistoria av Linus Karlström, uppläst av Ludvig Josephson.

Vi ska avsluta veckans avsnitt med en lite längre berättelse, skriven av Henry Galley och publicerad på Reddits underforum Nosleep. Han berättar om hur han plötsligt började få besök på jobbet – och hur besöken tog en fruktansvärd vändning. Här är “Om du vill överleva, stirra aldrig upp i skyn”.

Om man, som jag, har jobbat hela livet som fastighetschef på ett hotell så har man sett sin beskärda del av konstigheter. Jag tänker inte tråka ut er med detaljerna om människor som haft sönder sina toaletter när de försökte spola ner likdelar, eller den gången jag var tvungen att ringa ambulans för att undsätta en mycket påverkad person som försökte genomföra ett samlag med hotellets värmepannor. Låt mig helt enkelt bara säga att det är ett mycket stökigare, smutsigare jobb än vad de där tjusiga platsannonserna utlovar.

Jag har hört att det här forumet funkar som en biktstol för folk som inte kan glömma bort sina mörkaste minnen, och ni skulle bara veta vad jag att berätta om. Jag kan försöka förklara hur det gick till, men jag kommer nog inte lyckas beskriva hur sjuka de grejer som jag sett är. Jag vet inte ens om jag vill göra det. Dessutom vill jag respektera de iblandade, så därför har jag bytt ut alla namn och platser i den här historien.

Det började den 25 februari. Jag jobbar på ett hotell som inrymmer ett helt hus någonstans i Sverige, och hade precis ordnat en kopp kaffe för att börja dagen. För att kommunicera med varandra på det där hotellet har vi anställda små kommunikationsradioapparater, och det sprakade till i min. Det var Sigge, en vaktmästare på hotellet som anställts för sisådär sex månader sedan. Just under vintern har folk kommit och gått litegrann på det där hotellet, men Sigge verkade bli kvar och det var bra. Han verkade pålitlig och bra på sitt jobb.

“Jaha, vad är det frågan om?”, mumlade jag morgontrött in i radion.

“Kom upp till taket. Det är något du måste se.”

“Va?”

“Kommer inte ens försöka förklara, bara kom. Jag har aldrig sett något liknande.”

Jag tog hissen till översta våningen och låste upp dörren som ledde vidare uppför de sista trapporna till taket. Dit upp kommer man inte om man inte har såväl ett nyckelkort och en fet nyckelring som alla koder till dörrarna i det där hotellet. Och det spelar en roll för historien att ni känner till det.

Sigge stod längst upp i trappan med ett väldigt oroat ansiktsuttryck och en skiftnyckel i handen, som om han var redo att slå till någon med den. Dörren ut till taket var öppen framför honom och det drog kallt.

“Vad är det som händer som är så hemligt”, frågade jag flåsande efter att ha joggat upp för trapporna.

“Det är hon. Hon har stått där ett tag.”

“Hon?”

Han nickade ut mot taket utanför dörren. Jag lutade mig fram och tittade ut, och såg en skepnad stå en bit ut på taket. Hon var iklädd bara ett smutsigt vitt nattlinne, och hade en härva av silvervitt hår omkring huvudet som verkade vara kraftigt bakåtlutat, som om hon stirrade hypnotiserat på något i himlen. Från hennes händer, som hängde knutna i nävar utmed sidorna, droppade något rött. Hon stod helt stilla.

“Hur länge har hon varit där?”, frågade jag viskande.

“Ingen aning. Dörren var låst när jag kom hit så jag har ingen jävla aning om hur hon tagit sig upp.”

“Har hon gjort någonting?”

“Nä, jag tror inte det. Hon har bara stått där, precis sådär, så länge som jag stått här och tittat på henne.”

“Och det är hur länge då?”

“Säkert 20 minuter. Jag har ringt polisen, och de skulle komma hit och ta med sig en ambulans.”

Ju längre jag stirrade på kvinnan och hennes blodiga knytnävar, desto mer illa till mods kände jag mig. Det kändes fel att bara stå där och låtsas som ingenting i väntan på att ambulansen skulle komma.

“Ge mig skiftnyckeln”, sade jag och sträckte fram armen.

“Va?”

“Ge mig skiftnyckeln. Jag går ut och försöker prata med henne.”

Sigge öppnade först munnen i vad som verkade vara en impuls att protestera, men nickade efter ett ögonblicks tankeverksamhet och räckte över verktyget. Det var varmt och svettigt, och i ett annat läge hade jag kanske retat honom för hans handsvett. Men just då kändes det inte som den främsta prioriteringen.

Jag tog ett steg ut på taket och kände huden knottra sig i den kalla blåsten. Den konstiga kvinnan stod barfota, och med bara ben ner från knäna. Hennes vader och vrister var rynkiga, och täckta av lila åderbråck. Än så länge såg jag inte hennes ansikte, men att döma av benen var denna kvinna bra jäkla gammal.

“Förlåt, ursäkta mig”, sade jag mjukt och tog ett försiktigt steg mot henne med skiftnyckeln i ett järngrepp. “Här uppe får du inte vara. Har du gått fel?”

Hon svarade inte. Jag tassade ännu lite närmare.

“Hörrö, du får nog hänga med mig in igen. Det är kallt och här uppe får bara anställda vara.”

Till slut stod jag vid hennes sida, på någon meters avstånd. Hon verkade över huvud taget inte se mig. Hennes ansikte var skrynkligare än gammal godispåse. Hon hade ett frånvarande ansiktsuttryck och verkade inte på något sätt farlig. Hon var någons farmor eller mormor som bara råkade bete sig väldigt märkligt.

Jag slappnade av något i handen med skiftnyckeln, och viftade med andra handen framför hennes ansikte för att försöka få någon sorts reaktion. Om hon inte reagerade på det måste hon vara blind, tänkte jag. “Vem släppte ut dig på taket här?”, frågade jag med mina fingrar bara någon decimeter från hennes ansikte.

Hennes hand sköt ut från sidan och greppade min arm som ett skruvstäd. Jag skrek till, dels av chock men också när jag nu till slut såg hur hennes händer verkligen såg ut. Hon hade inget skinn kvar på fingrarna. Vart och ett hade skalats av ända ner till musklerna, vener och till och med benen. Varenda rörelse måste ha varit extremt smärtsam. På något sätt hade den här kvinnan lyckats flå sina fingrar ner till knogarna och det droppade av varmt blod från dem.

Hon lutade sig mot mig, med en andedräkt som stank av uttorkning, och med ögonen fortfarande fästa vid himlen. Mellan sina sammanpressade tänder och de torra läpparna väste hon någonting.

“Riket är nära. Ser du inte?”

Hon stirrade oberört vidare upp i skyn, men jag vred mig av smärta och obehag av hennes fasta och blodiga grepp om min arm. Fegisen Sigge stod kvar och tryckte innanför dörren och jag kunde inte förmå mig att slå till en gammal dam med en skiftnyckel, hur läskig hon än var.

“Vadå för rike? När kommer det?”, pressade jag fram med fejkat intresse i hopp om att hon skulle släppa mig om jag blidkade henne. Och mycket riktigt släppte hon min arm och hennes egen hand föll tillbaka på hennes sida. Jag tog snabbt några steg bakåt, drog upp min nu blodiga skjortärm och gned min värkande handled. Inget kunde bryta hennes koncentrerade blick upp i skyn.

“Himlariket. Jag såg det i en dröm. Det kommer snart, om bara några dagar.”

På min arm, under den blodbestänkta skjortärmen, började askgråa blåmärken redan ta form. Kvinnan var sjukt stark. Men eftersom mitt jobb är att reparera trasiga rör och inte trasiga hjärnor bestämde jag mig för låta henne vara, och gav istället Sigge en arg blick. Han stod och pratade med några poliser och sjukvårdare som pekade och tittade på kvinnan.

“Varför i helvete gjorde du ingenting?”, sade jag när jag kom fram till dörren precis samtidigt som poliserna och ambulanspersonalen gick förbi mig mot kvinnan.

“Vad skulle jag ha gjort? Det är du som har skiftnyckeln, skulle jag rusat fram och tagit strypgrepp på en pensionär?”, sade han och höll fram sina öppna händer som om han ville visa hur hjälplös han varit.

Jag mumlade irriterat och började kliva ner för trappan. Vad mig anbelangade var det ett klart och tydligt fall av en knäppskalle som borde tas om hand, tills jag stoppades utanför hissen av en smal och skallig polis med penna och papper i handen.

“Sade kvinnan något konstigt till er?”, frågade han. Sigge tittade på honom.

“Konstigt? Vad menar du med konstigt?”

Polismannen vände blicken till mig och läste snabbt av min namnskylt på skjortan.

“Knut? Är det du som är fastighetschefen?”

“Ja.”

“Skulle vi kunna byta några ord?”

Sigge fattade vinken, nickade och avvek. Han gick visslande fram till hissen och tryckte på knappen. Han hade helt uppenbart inte sett vad jag sett. Polisen presenterade sig som Peter Søgaard, förundersökningsledare.

“Jag tänkte, oss emellan, berätta att det här är den 30:e eller 40:e personen jag hittat på ett hustak bara den senaste veckan. De ställer sig där och pratar nonsens, människor som inte har något med varandra eller husen att göra. Om jag förstår detta rätt är det här ännu ett exakt likadant fall.”

Jag fick en oroande känsla av att dras in i någon stor komplott som jag inte var säker på att jag ville vara en del av. Peter fortsatte:

“Därför, Knut, tänkte jag be dig att berätta vad hon sade till dig. Om hon nämnde någon plats, något namn eller någon annan detalj vore det mycket tacksamt att få veta det.”

Situationen kändes helt bisarr, men polismannen hade ett gravallvarligt ansiktsuttryck. Jag kliade mig i håret och letade efter orden.

“Hon sade inte så mycket. Hon stod mest där och verkade apatisk eller förvirrad.”

Peter började omedelbart göra anteckningar.

“Och sade hon något annat särskilt?”

“Ja, alltså, hon sade att himlariket skulle komma och att det nog var här om några dagar.”

Det lät precis lika tokigt när jag själv sade det som när hon sagt det. Men något i Peters ögon tändes. Han skärskådade mig, tog fram ett visitkort ur en ficka och stoppade det i händerna på mig. Sedan gav han mig en sista blick, sade att vi skulle höras av, och vände sig om och gick.

Jag försökte återgå till arbetet men hade en lite för märklig känsla i magen. Hotellchefen var införstådd i vad som hade hänt, och gav mig vänligt nog ledigt resten av dagen för att kunna lugna mig. En kurator som skickats in sade till och med att jag kunde få stödsamtal om jag behövde. Själv tänkte jag i mitt stilla inre att en tupplur skulle göra susen. Jag åkte hem och lade mig i soffan, och vaknade några timmar senare av att det ringde i telefonen. Sömndrucket såg jag att klockan var halv åtta på kvällen och det var Sigge som ringde.

“Vad är det?”, mumlade jag.

“Tjena, det är Sigge”, svarade han.

“Jag vet, det står på min skärm. Vad är det?”

“Ingenting, jag ville bara kolla att allt var bra.”

“Jadå, allt är fint. Men en lång dag.”

En lång tystnad tog vid i luren. Det hördes att Sigge hade något han ville säga.

“Vad sade polisen?”, frågade han till slut.

“Inget särskilt, han ville bara kolla några detaljer med vad som hade hänt.”

“För jag bytte några ord med ambulansfolket om den där tanten, och de berättade att hon brutit sig ut från ett boende i en förort.”

“Jaha, det var strongt jobbat”, svarade jag och gnuggade mig i ögonen.

“Men det var en annan grej som var märklig. Du såg hennes förstörda fingrar, och minns att jag nämnde att dörren till taket var låst när jag kom dit, va?”

“Ja.”

“Några städare kom tillbaka från ett par olika rum i eftermiddags och hade hittat blodspår och hudflagor på fönstren och fasaden. Den jäveln klättrade upp.”

Jag reste mig raklång i soffan.

“Nä för helvete. Huset är ju 30 meter högt. Och hon såg ut att vara hundra år gammal.”

“Ja, jag tyckte det lät märkligt också, men det är den enda förklaringen. Och hon var stark som en oxe. Jag såg själv hur fyra sjukvårdare och två poliser tillsammans kämpade för att trycka in henne i ambulansen.”

“Lägg av.”

“På allvar! Hon klippte till och med till en av poliserna när han försökte få henne att sluta stirra upp i himlen. Han såg ut att ha blivit helt knockad.”

Det var helt obegripligt. Jag hade en konstig knut i magen, och lade mig långsamt ner i soffan igen. Den där gamla tanten hade nästan krossat min handled men jag hade ingen lust att fundera på vad mer hon hade kunnat göra där uppe.”

“Aja, jag måste lägga ungarna nu. Ta hand om dig nu.”

“Ja, ja. Vi ses imorrn.”

Jag lade på och lade ifrån mig telefonen på soffbordet. Efter att ha gjort mig i ordning lite snabbt försökte jag somna, men lyckades ärligt talat inte få en blund i ögonen på halva natten. Tantens ord ringde i huvudet på mig. “Himlariket. Jag såg det i en dröm. Det kommer snart, om bara några dagar.”

Nästa dag träffade jag Sigge igen, vid trappan upp till taket. Han såg ut att vara lika härjad av sömnbrist som jag, och vi såg direkt på varandra att vi båda hade samma ärende till taket.

“Ska du upp?”, frågade han. Jag nickade.

När vi kom upp låste Sigge upp dörren, och vi klev ut på taket. Våra värsta farhågor besannades. Där ute stod det tre personer och stirrade upp i skyn. En av dem var hotellets somaliska städare Ashia, och utöver henne var det två män som såg ut att vara hemlösa. En lite längre, utmärglad man, och en lite kortare som var överviktig. De hade alla blödande händer.

“Fan. Fan, fan, fan”, sade Sigge med handen över munnen. Själv kunde jag inte få fram ett ord. Efter ett ögonblicks tvekan gick jag trevande fram till Ashia. Jag hade känt henne sedan jag började jobba på hotellet, och hon var en av de finaste människor jag visste. Att stå här och stirra var helt olikt henne.

“Ashia, hallå, vakna”, hojtade jag och knäppte med fingrarna framför hennes ansikte. Hon var tyst ett ögonblick men svarade sedan, med hes röst, något på somaliska. Mannen bredvid henne bröt in.

“Imorgon. Imorgon kommer det”, sade han monotont.

Jag slog händerna för ansiktet och hoppades jag skulle vakna ur en bisarr dröm. Jag visste att jag skulle behöva ringa Peter, polisen från dagen innan, men visste inte vad jag skulle säga. Hur jag skulle formulera mig. Jag avbröts i mina tankar när Sigge ropade på mig. “Kom hit”, sade han med något i rösten som lät som att han var nära vansinnet. Han stod vid staketet som markerade hustakets kant och stirrade ner för fasaden med ett desperat ansiktsuttryck. Jag vågade nästan inte titta ner.

Några våningar ner på fasaden på huset över gatan, en kontorsbyggnad, klättrade tanten från dagen innan. Hon slet sig upp som om hon var ett djur, eller en spindel, med händerna och benen frenetiskt sprattlande över betongen och glaset. Under henne, på de nedre våningarnas fasad, följde massa människor efter. Säkert fler än femtio. Alla såg exakt likadana ut, och sammantaget såg de ut som en kackerlacksinvasion. Det var som i en skräckfilm.

“Vad ska vi göra?”, frågade Sigge andlöst.

“Ingen aning”, svarade jag.

Bakom våra ryggar hörde jag någon av männen muttra att himlariket skulle öppna sina dörrar för dem. Det tog all min viljestyrka att inte slänga ner honom från taket.

Samma kväll, efter att polis och ambulans återigen invaderat hotellet och gjort sitt bästa för att samla ihop galningarna på taken, satt jag hemma i min soffa med händerna i huvudet. Till slut slog jag förundersökningsledare Peter Søgaards nummer på min telefon och tryckte luren mot örat. Jag ringde säkert fem-sex gånger på raken. Kanske var det ett gammalt visitkort han gett mig, kanske hade han fullt upp med arbetet, men hur det än var svarade han inte en enda gång.

En lika sömnlös natt som den förra följde. Jag kastade mig av och an, kallsvettig i sängen. Den hemlösa mannen hade sagt att himlariket skulle komma imorgon. Vad betydde det? Vad menade han? Imorgon var om bara några timmar nu. Jag låg i sängen och räknade ner till himlarikets ankomst.

Nästa dag kändes resan till jobbet som en dödsdömds sista vandring. Jag hade en stor klump i magen som vägrade lösa upp sig, säkert delvis på grund av att jag fått max några timmars sömn på tre dagar. Vid trappan upp till hustaket satte jag mig och väntade på Sigge, som jag tänkte skulle infinna sig där precis som jag, men blev mer och mer illa till mods ju längre tiden gick. Efter en och en halv timme gav jag upp och gick på darrande ben upp till dörren till taket. Medan jag tog fram nycklarna bad jag till Gud att jag skulle ha fel. Men dörren var inte låst. Beredd på det värsta öppnade jag och tittade ut.

Det var fullpackat på taket. Säkert sextio personer stod med nacken böjd bakåt, och blicken fäst i skyn. De flesta hade blodiga, förstörda händer.

Utom Sigge, som ju hade nyckeln.

Han såg ut att ha blivit stående där han stod igår, när vi tittade på människorna på huset på andra sidan gatan. Rak i ryggen som en lyktstolpe stod han med huvudet böjt bakåt. Jag kände en tår på kinden. Det fick inte vara sant. Jag rusade fram, tog tag i hans axlar och skakade om honom. Han verkade inte bry sig.

“Sigge! Sigge för fan, vakna!”, ropade jag och skakade honom ännu ordentligare samtidigt som jag svalde ner en stor klump i halsen. “Sluta Sigge, lägg av, det här är inte klokt…”

Jag tystnade tvärt när jag råkade kasta en blick över Sigges axel. Taket på huset tvärs över gatan var också fullt. De andra husen också. Hundratals människor stod på taken och stirrade. Några klättrade fortfarande upp för fasaden, och lämnade blodspår på fasaden. På gatorna stod de som inte verkade ha fastnat och tittade upp, synbart förvirrade över vad det var som hände.

Jag tog i desperation fram min telefon och hamrade in Peter Søgaards telefonnummer, i jakt på någon som helst svar på vad det var som pågick. Tyvärr fick jag just det när jag hörde en ringsignal bakom ryggen. Jag snodde runt och möttes av Peters haka. Hans förr så skarpa ögon stirrade nu tomt upp i himlen. Han hade sönderslitna händer.

“Himlariket. Bara några minuter nu”, sade han tonlöst.

Jag kunde inte hantera det längre. Jag trängde mig fram bland de svajande människorna och rusade in genom dörren till huset, och tog trapporna i jättekliv. Vid hissen bankade jag på knappen tills den kom, och åkte längst ner. Jag orkade inte mer, utan ville bara lägga så mycket avstånd mellan mig själv och folket på taket som möjligt. Jag stannade inte förrän jag kände asfalt under skorna. Gatorna var fyllda av människor som förvirrat försökte förstå varför taken var fulla. Uppe på taken såg man hur det var så fullt att vissa nästan föll över kanten.

Nästa sak som hände var att himlen blev svart, som om en solförmörkelse plötsligt hade lagt sig. Och sedan började oljudet.

Jag kan inte beskriva det. Det var som att någon borrade i mitt öra. Ett enormt, malande dunder som verkade komma från överallt och ingenstans, och som tvingade oss på gatorna ner på knäna med händerna krampaktigt över huvudet. Jag knep ihop ögonen och skrek av smärtan. Det enda som överröstade dundret var människors skrik.

Det jag antar var himlariket varade i sextio sekunder och slutade sedan tvärt. Mörkret lyfte och dagsljuset återkom, och människorna på gatan som legat och skakat ställde sig darrande upp och såg sig omkring. Solstrålarna var starka och ljusa, och det var helt tyst. Jag tittade upp på taken, och såg att de var tomma.

Jag rusade in i hotellet igen, tog hissen upp till översta våningen och klampade upp för trappan till taket. Jag ville bara veta vad som hade hänt med Sigge och Peter och de andra. När jag slängde upp dörren till taket visste jag inte vad jag hade väntat mig, men inte det jag såg. Där fanns inga människor, inga kroppar, inte ens några kroppsdelar. Men som om det nyss hade spöregnat var hela taket täckt av en flera centimeter djup pöl med vätska. Jag behövde inte titta en extra gång för att förstå att det var blod. Alla taken jag kunde se där jag stod, dussintals tak, var helt tomma.

Än i dag vet jag inte vad som hände. Men jag vet att himlariket som Sigge, Peter och Ashia pratat om inte var som något himmelrike jag någonsin föreställt mig. Och jag vet att om du någonsin hör någon prata om det:

Stirra aldrig upp i skyn.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson, och musiken gjordes av Erik Edsbagge Engström. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.