Avsnitt 160: Hos psykologen

År 1909 mottog en rysk psykolog i en liten stad utanför Perm, 140 mil öster om Moskva, en patient. Patienten var en man som hade dött under en operation. 30 minuter efter att han dödförklarats hade han dock vaknat upp igen, i fullständig panik. Han var okontaktbar, gallskrek och kastade sig av och an i sängen, och kunde bara fås lugn med hjälp av morfin. När han vaknade igen berättade han så osammanhängande och absurda saker att han skickades till psykologen. För denne berättade han om vad han varit med om under de 30 minuter då han varit kliniskt död. Han sade att han varit i helvetet, och att han plågades av tydliga minnen av hur det hade varit. Det hade varit uppdelat i ett oändligt antal nivåer, som man steg för steg gick igenom. Han hade bara hunnit igenom fem, när han fördes tillbaka till livet. Under sin träff med psykologen berättade mannen om dessa fem nivåer. Sedan försvann han spårlöst, och ingen har hört av honom sedan dess.

Det här var nivåerna han beskrev.

Första nivån. Livet pågår som vanligt, och man märker inte att man dött. Man förs tillbaka till en viss tidpunkt i ens liv, som man återupplever gång på gång, som om det var i en dröm. Vad man än gör så känns det hela tiden som att något är fel. Någon liten detalj stämmer inte, men man kan inte förstå vilken. Mannen beskrev den här nivån som den värsta, eftersom han hela tiden kände hopp. Först senare skulle han komma att förstå att det inte fanns något hopp.

Andra nivån. Man förlorar alla man känner och älskar på de värsta tänkbara sätten. De man i förra nivån trodde var vanliga människor visar sig vara demoner, men nu avslöjar de sig och börjar plåga en. Det finns inget sätt att fly, och man får aldrig vila. Mannen beskrev det som att den här nivån verkade pågå i mellan 20 och 30 år.

Tredje nivån. Tomhet och ångest. Det var de två orden mannen använde gång på gång, för att beskriva denna situation. Efter att ha plågats under så lång tid, och plötsligt hamnat i en oändlig tomhet, var ångest allt han kunde känna. Det finns inte ett spår av liv, varken av djur eller människor. Ensamheten är ogenomtränglig, och det enda som finns därutöver är aningen att de när som helst kommer tillbaka. Varje sekund är man rädd att de ska komma tillbaka.

Fjärde nivån. Denna hade mannen svårt att beskriva. Mänsklig fattningsförmåga räcker inte till för att fullt ut begripa vad dessa kval innebär. Helvetet, i sin oändliga storlek, vänds ut och in och komprimeras till ens eget inre. Man upphör att existera i tid och rum, och blir istället ett med sitt meningslösa lidande. Verkligheten omdefinieras. Patienten trodde sig ha existerat i detta tillstånd i flera mansåldrar.

Femte nivån. Patienten skakade och snyftade när han skulle beskriva denna. Han blev blek och kunde bara viska fram orden. Här hade han bara varit i högst fem minuter, innan han fördes tillbaka till jordelivet. Han fick bara ur sig ett par meningar för att beskriva hur det hade varit. Så här sade han:

“Man är i ett mörkt vatten. Det verkar bottenlöst, och det finns inga ljuskällor. Någonting rör sig i vattnet, alldeles i ens närhet, som inte går att se i mörkret. Det är kolossalt stort.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var historien “Till helvetet och tillbaka”, som användaren Fierguy publicerade på Creepypasta Wiki i oktober 2013, i min översättning och bearbetning.

Ordet “creepy” saknar en ordentlig svensk motsvarighet, har ni tänkt på det? Mest onomatopoetiskt vore “krypande”, men i svenskan är det ju skräcken i sig som är krypande, inte en berättelse eller person i sig. Man kan inte översätta det med “kuslig”, för en obehaglig kille på en fest är inte kuslig, men “obehaglig” räcker inte heller till, för det saknar något som “creepy” fångar av övernaturlighet. Creepypodden får helt enkelt fortsätta heta just så, för det är än så länge bara med det ordet hela omfånget av stämningar fås med.

Jag hittade en intressant artikel i New Ideas in Psychology om hur vi uppfattar och använder begreppet “creepy”. “Vi tror att ‘creepiness’ är ett obehag frammanat av oklarheten i om det finns något att frukta eller ej, och/eller oklarheten i vad det som i så fall exakt skulle utgöra det hotet”, skriver artikelförfattarna, och listar ett antal yrken som deras intervjupersoner uppfattat som “creepy”. De har graderats på en skala mellan 1, inte så creepy alls, och 5, väldigt creepy, och mest creepy, med ett värde av 3,7, hittar vi klassikernas klassiker: clownen. Sedan kommer i tur och ordning uppstoppare, sexaffärsägare, begravningsentreprenör, taxichaffis och, deppigt nog, arbetslösa. De stackarna bedöms att vara 2,8 i creepiness. Som om inte A-kassan var straff nog.

Det är intressant att anlägga ett psykologiskt perspektiv på historierna vi berättar för att skrämma varandra, eftersom det säger en del om oss människor, om hur vi fungerar. Som jag brukar tänka, leta mellan raderna i en skräckhistoria, och du hittar det vi inte vågar säga rakt ut att vi fruktar. Men det är också intressant att vända på det, och fråga sig vad en psykolog själv fruktar. För ibland är det deras patienter. För en tid sedan fick jag in en lyssnarhistoria, skickad av en lyssnare som ville vara anonym till creepypodden@sr.se, med en sådan berättelse. Den läses av Linnea Wikblad.

Jag arbetar som psykolog på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Med anledning av sekretessen vill jag inte berätta var i landet jag arbetar, men mottagningen ligger nära ett av landets universitetssjukhus. Alla detaljer som eventuellt skulle kunna kopplas till någon patient har ändrats av samma anledning.

Arbetet på mottagningen är väl ungefär som man kan förvänta sig. Jag träffar människor som av olika anledningar inte mår bra och gör mitt bästa för att de ska må bättre. Bortsett från all administration och stressen över de oändliga ekonomiska nedskärningarna är arbetet oftast intressant och roligt. Det ger alltid en kick att se hur patienterna börjar ta små steg mot förändring och sakta må bättre tills de klarar sig utan min hjälp. Många kommer tillbaka till mottagningen efter en tid, men inte alla. Och alla framsteg räknas.

Jag fascineras ofta över hur snabbt människor vågar öppna upp sig för mig. Ibland undrar jag om jag faktiskt har en fallenhet för att få folk att lita på mig, eller om det helt enkelt är min yrkesroll som gör att även helt nya patienter vågar slappna av en aning. Många säger att det är en sån lättnad att äntligen få berätta. Ännu fler skäms över sina tankar och känslor. Många förvånas också över hur ansträngande det är att gå i terapi. Vi sitter ju inte bara och småpratar för att fördriva tiden tills tillvarons alla pusselbitar fallit på plats av sig själva. Att må bättre kräver ett intensivt och ofta plågsamt arbete och det är patienten själv som måste göra grovjobbet.

Men nu var det inte psykologyrket i allmänhet eller min egen yrkesutövning jag ville berätta om. Poängen med det jag nyss försökte förklara är att det är helt vanliga människor jag träffar. Någon enstaka person kanske avviker lite från samhällets normer, men det blir sällan märkligare än så. Därför blev jag ganska ställd när det jag ville berätta om hände. Jag kan säga så mycket som att patienten var en man i tidiga 20-årsåldern och ny vid mottagningen. Vi hade träffats en gång tidigare och börjat kartlägga vad hans problematik handlade om och vad han behövde för hjälp. Under dessa första samtal frågar jag alltid om hur patientens liv ser ut rent praktiskt; om relationer, arbete, bostad, fritid och liknande. Just arbetet är något som många påverkas av och vill prata om, så även denna man. Med tanke på att han var så pass ung hade han ännu inte helt bestämt sig för vad han ville ägna sitt yrkesliv åt. Han berättade att han var intresserad av vården och jag log mot honom.

“Är det något särskilt vårdyrke du är sugen på?” frågade jag.

Många unga med psykisk ohälsa är nämligen intresserade av just psykologyrket. Det var faktiskt så jag själv hamnade här. Han tittade på mig och verkade fundera ett slag.

“Jag vet inte riktigt. Jag har nog inte tänkt så mycket på något yrke, men jag skulle vilja vara med på akuten tror jag, eller någon intensivvårdsavdelning”
“Ah, är du en sån som vill vara där det händer? En dr House som räddar dagen?” sade jag.

Ett litet skämt här och där brukar få många att känna sig lite tryggare. Även när skämtet är dåligt. Han såg eftertänksamt på mig.

“Fan” tänkte jag. “House kanske var en gammal referens, nu tycker han väl att jag är en medelålders kärring utan koll på vad som är aktuellt och…”

“Nja, inte riktigt så kanske” avbröt han mina tankar.

Okej, han verkade åtminstone inte ha tappat förtroendet helt, men jag kände mig ändå lite osäker på mig själv. Den här killen kunde nog räknas in i den där mindre gruppen med människor som är udda enligt samhällsnormerna. Han kommunicerade nästan inte alls genom ansiktsuttryck eller kroppsspråk, besvarade aldrig ett leende och höll kvar min blick mycket längre än vad som brukar anses socialt accepterat. Han bröt faktiskt nästan aldrig ögonkontakten. Inget av detta är i och för sig något ovanligt bland mina patienter och det är väl inte så förfärligt konstigt egentligen. Men eftersom jag själv är väldigt vaksam på signaler som förmedlas via kroppsspråk och minspel känner jag mig ibland osäker med dessa patienter. Inte otrygg alltså, men det kan vara svårt att läsa av dem och att få en uppfattning om vad de tänker och känner och det gör mig osäker på hur jag själv ska bete mig.

“Det är nog mer det att jag fascineras av döden” fortsatte han.
“Okej. Kan du berätta lite mer? Vad är det som fascinerar dig menar jag?”
“Jag vet inte riktigt, men det är något med att det blir en så tydlig gräns kanske. Det är inte så tydligt i livet annars liksom”
“Menar du att det är svårt att veta saker säkert i livet?”
“Ja, precis. Och folk tolkar saker så olika så man vet ju aldrig om man förstått allt rätt. Men när man är död är man död och när man lever så lever man, det är tydligt på ett annat sätt och då förstår man lättare”
“Då är jag med på hur du menar. Det blir ju väldigt påfrestande att känna att man inte riktigt förstår och att man inte har kontroll på livet”
“Mm. Jag var faktiskt på ett studiebesök på sjukhuset när jag gick på gymnasiet. Tror det var studievägledaren som fixade så jag fick komma dit och se lite när jag berättade att jag kanske ville jobba med vård”

Det ligger som sagt ett universitetssjukhus i närheten, så det förvånade mig inte så mycket. Han hade kanske fått haka på någon grupp medicinstudenter på en rundvandring.

“Jaha, vad spännande! Var det någon särskild avdelning du fick du besöka då?”
“Mm. Klinisk patologi, som jag bad om”

Avdelningen för klinisk patologi är alltså den del av sjukhuset som tar vävnadsprover för forskning och diagnostik efter att någon avlidit. Den del av sjukhuset som utför obduktioner och som förvarar avlidna i bårhuset tills anhöriga eller begravningsbyrån hämtat kroppen. Jag kan villigt erkänna att jag kände både förvåning och ett vagt obehag inför hans ord, men jag försökte hålla mig så professionell som möjligt.

“Oj, jaha. Och hur var det då?”
“Jag vet inte. Eller… Jag ångrar lite att jag gick dit faktiskt”

Jag slappnade av och log lite inombords åt mig själv. Det var ju klart att den här unga killen inte var skrämmande besatt av döden. Han ville jobba med vård och fascinerades visserligen av döden, men blev mer berörd än han räknat med när han fick besöka bårhuset. Man måste ju inte vara en – ursäkta uttrycket – komplett galning, bara för att man vill arbeta med vård och intresserar sig för människors liv och död. Det gör jag ju faktiskt själv på sätt och vis i mitt arbete.

“Hur kom det sig att du ångrade dig efteråt? Var det annorlunda än du trodde?”
“Ja, det var det ju…”
“Mm. Är det därför du blivit sugen på akuten eller intensiven istället?”
“Ja, typ. Eller nej förresten, inte direkt kanske”

Han pausade, släppte min blick för ett par sekunder och såg ut att tänka efter. Den här mannen hade som sagt inte haft för vana att släppa ögonkontakten under samtalen och varierade inte heller sitt ansiktsuttryck särskilt mycket. Obehaget jag nyss känt kom tillbaka när hans blick mötte min igen och jag skämdes genast över min reaktion. Han verkade inte ha lagt märke till min motvilja. Hans ljusblå ögon strålade mot mig och han sprack upp i ett stort, malplacerat leende när han fortsatte:

“Ja, det var ju annorlunda än jag hade väntat mig. Du förstår, på patologen täcker de över de dödas ansikten. Så jag vill nog hellre jobba på intensiven, där man kan få kontakt och se folk i ögonen. Jag undrar om det är tydligt när en människa går över den där skarpa gränsen. Jag hoppas att man kan se exakt när den passeras, om man har ögonkontakt hela tiden”

Du har hört “Psykologen”, insickad av en anonym lyssnare och uppläst av Linnea Wikblad. En historia om ett möte i yrket som måste ha fått även den mest rutinerade psykolog att haja till, och fundera både en och två gånger på vilka gömda drivkrafter våra medmänniskor går runt och har.

Men när det kommer till psykisk ohälsa är kanske ändå det viktigaste att hålla i minnet att de drabbade inte är djur, inte är monster, inte är skräckfigurer, utan är människor, precis som vi. De är inte nödvändigtvis dreglande galningar, de måste inte skära sig eller stå och skrika på stan. Så stor som smärtan de lider av kan vara, så omärklig utåt kan den också vara. Men i livet kan den vara genomgripande.

På Youtube finns det ett klipp som illustrerar hur det är att ha hörselhallucinationer, och det är omöjligt att lyssna på det utan att känna att det här lidandet, det önskar jag inte ens min värsta fiende.

Ja, ni förstår. Kanske förstod ni redan innan – kanske lider ni själva av något, som går att jämföra med detta, i sin ständiga, envisa påminnelse i vardagen om att hur orättvist obönhörlig den psykiska ohälsan kan vara. Roligt är det inte.

Men så finns det naturligtvis också upplevelser som inte ens en psykolog skulle kunna förklara. Till dem hör en som skickades in till podden för ganska länge sedan, vid den här tiden på året 2016. Den skickades in till oss från lyssnaren Petra, och vi kan kalla den “Resterna bakom huset”. Den läses av Camilla Landin.

Jag, min sambo, våra söner på tre och ett år och våra tre hundar bor på landsbygden någonstans i Västmanland. Till jul satte jag upp en gigantisk ljusslinga över vårt staket som skulle sprida lite ljus i den annars så mörka natten kring jul. Vi bor inte så avlägset utan vi har några grannar, dock finns inga lyktstolpar. Hursomhelst, denna förbannade ljusslinga ställde till det ordentlig för mig för någon månad sedan då det kom in vatten i kontakten och det fick huvudströmbrytaren att utlösas. Så jag fick helt sonika gå ut och dra ur den stora kontakten som ger ström till allt som är utomhus.

Veckorna gick och jag hade inte en tanke på kontakten tills den dagen då vi gick in i vedboden och vi fick syn på frysen som vi ställt där inne full med min sambos fiskar, lax från Sollefteå, regnbåge och sik, även ett och annat rådjurslår.

Tre veckor hade gått sedan jag drog ur den kontakten och jag ville inte ens tänka på hur det skulle lukta när min sambo skulle öppna dörren till frysen. Men sedan gjorde han likväl det, och det luktade ungefär som jag förväntat mig. Spyan stod mig upp i halsen.

Eftersom vi har en skog på vår baksida så tog jag all rutten fisk och kastade den över staketet och in i skogen. Den kom tyvärr inte så långt som jag hade hoppats men det var en bit i alla fall, och vi antog att naturen skulle sköta rensningen.

Den natten vaknade jag av att vår hanhund stod i vardagsrummet och skällde och morrade. Jag ropade åt honom att han skulle vara tyst och efter en stund slutade han. Men efter ett tag vaknade jag igen, och nu skällde han som besatt. Till slut väckte han vår yngsta son. Jag vyssjade honom en bra stund tills en stank av bajs började fylla rummet så det var bara att kliva upp och byta blöja.

För att komma till skötbordet måste jag gå genom vardagsrummet och då såg jag att vår hanhund stod i en av våra fåtöljer och tittade ut i mörkret och morrar. Fönstret vetter mot baksidan, där vi har en fin överblick över skogen.

Det var så lägligt att månen just den natten var full och det var helt klart på himlen, så månen lyste upp som en nattlampa och kastade skuggor över bakgården. Jag sade åt hanhunden att vara tyst och lägga av, och sedan gick jag och bytte blöja. Men han slutade inte med sitt morrande utan började tvärtom skälla igen. Detta är något jag är ganska van vid, då våra hundar är jakthundar. Det är inte ovanligt att de skäller 20 timmar av dygnets 24. Men jag hörde en osäkerhet i hans skall. Jag har hört honom skälla mot något han tycker är lite läskigt, till exempel GB-glassgubben som sommarcaféet brukar ställa fram på sommaren. Detta var den typen av skall.

Så jag ställde mig i fönstret och kikade ut. Jag är inte rädd av mig utan anser att det är tryggare att bo på landet än i stan. Jag förväntade mig bara se någon hare, men blev aningens exalterad då jag såg att det faktiskt var något som rörde sig där ute, där jag förut slängt fisken. Kunde det vara en räv, lo eller kanske till och med en varg?

Jag stod en bra stund och kikade och funderade på om jag skulle kanske gå och väcka min sambo, men jag ville vara säker på att jag verkligen såg något innan jag väckte honom.

Så plötsligt kan jag i mörkret se hur det som tidigare måste suttit hukat nu sakta reser sig upp. Jag får en stöt i hela kroppen och på en sekund har mina ögon fyllts av tårar. Är det en människa som står där? Vad annars kunde det vara, med den formen? Jag kan inte avgöra om den står vänd bort från mig, eller tittar på mig. Tusen tankar snurrar i huvudet och jag fastnar vid idén att det måste vara vår konstiga granne som gått dit mitt i natten, för att han sett oss under dagen kasta något över staketet.

Jag springer in i sovrummet och väcker min sovande sambo och berättar att grannen står i skogen och kollar på fisken. Min sambo fattar ingenting men han lyckas till sist masa sig upp ur sängen och han kollar ut genom fönstret, men “grannen” är borta.
“Det var väl en rävjävel du såg”, säger han surt och muttrar om att jag var inbillningssjuk och allt möjligt innan han går och lägger sig igen.

Själv hade jag svårt att sova resten av den natten. Nästa dag så tog jag barnen och gick ner till staketet för att kolla om jag kunde se några spår i snön.

Det jag hittade var fotspår. Stora fotspår. Men jag kunde inte se några avtryck från skor, utan de såg skitkonstiga ut. Jag hade aldrig sett något liknande. Fisken låg kvar och ruttnade, men det var någon som tuggat på den.

Vad för ett sorts djur som skulle kunna resa sig så högt, lämna sådana spår och äta så rutten fisk, ja, vad det var för djur jag såg den natten, det vet jag inte.

Du hörde lyssnaren Petras historia “Resterna bakom huset”, uppläst av Camilla Landin. Kanske en påminnelse om att märkliga upplevelser i vardagen kan vara nog så påtagliga, nog så irriterande oförklarliga och gåtfullt skrämmande, som kanske den psykiska ohälsan.

Till sist i detta avsnitt har jag sparat något särskilt. Som ni säkert vet så är min favoritförfattare i Creepypodden lyssnaren, alltså, du. Det jag är mest stolt över med den här podden är att den blivit en plats där ni som lyssnar själva kan träda fram med era berättelser, odla och utveckla era författarskap och helt enkelt utveckla svenskt samtida skräckberättande. Därför är det omöjligt att inte bli lite extra stolt när ni sedan, efter att ha berättat era historier här, går vidare och gör det för en ännu större publik, på en ännu finare plats.

Det finns ju många anonyma lyssnare som bidragit med historier till den här podden, men bara en av dem har kommit att bli känd som först den anonyma lyssnaren, och sedan, efter några historier, den anonyma författaren. “Gåvan”. “Gröntjärn”. “Kalvstigssamlingen”. “Saten”. “Avholmsberget”. Hans historier i podden tillhör de mest omtyckta vi haft förmånen att få berätta. Och nu är han tillbaka med ytterligare en historia i Creepypodden. Och inte bara det. Han träder också fram med namn, denna gång.

För det är så att Lars Landgren, som han heter, nu kommit ut med en bok. “Ljusnan du mörka”, som han skrivit, är en nyinramad samling av hans berättelser, en historia om folktro och skräck med många ansikten. Men i veckans avsnitt ska vi få höra en helt annan historia, ännu en berättelse av honom som vi här i Creepypodden får höra först, och den får avsluta vårt tema om psykologi – mer eller mindre amatörmässig sådan…

Vi hör “Det som tynger”, skriven av Lars Landgren, och uppläst av Ludvig Josephson.

”Jag skulle vilja dela.”

Så började han. Och jag satt i cirkeln, mittemot, sökte ögonkontakt.

”Dela med mig. Har velat det så länge.”

”Varsågod, Finn,” sa vi, tillsammans. Det hade känts larvigt i början, men han var sist ut och man vande sig. Utanför rumlade en plogbil förbi, röjde vägen och svepte varningsljus genom fönstren, mörkgult över hans kärva ansikte och torra händer som höll upp sex fingrar.

”Jag var liten och tunn, sex år bara. Isen var röd den vintern, och jag blåste som ett strå över, knappt att det blev spår i snötäcket. Och ändå brast det under mig, som tunt glas…”

Han klöste sina ögonbryn och brottades med minnet, fortsatte med ögonen stängda, en anspänning bakom varje ord.

”Rakt igenom bara. För älven låg på lur, öppnade gapet och gurglade, iskross, tungt vatten, åt upp mig hel med kläderna på, tog ljus, tog värme, tog alla ljud.”

Rösten blev en viskning och smälte samman med kaffetermosens väsande borta på bordet, undertryck som pyste ut. Han reste sig.

”Går det bra eller, att jag går omkring lite?”

Frågan var ställd till mig, och jag rätade på ryggen, höll terapeutfasaden intakt, professionell strålglans stramt förpackad i svart polotröja, svarta byxor och brun kavaj, designbågar och tunna glas, enkel håruppsättning – psykologer som jag sett dem i tv-serier.

”Det är viktigt att du gör så som känns bäst för dig.”

Övriga i cirkeln nickade till stöd för mitt utlåtande. De älskade att ledas och förledas, att dras med i djupet, flyttade långt ut på stolarna och vred sina huvuden med Finns rörelser. Att detta inte var riktig terapi brydde de sig inte så noga om, eller så fattade de inte. Inte så att jag lurat dem, inte egentligen, för även på inbetalningskorten hette det formellt stärkande gruppsamtal, och ingenstans stod något om behandling eller medicinsk kompetens. Mest ville de snacka av sig, leka patienter såsom jag lekte själsforskare, ville bli tröstade, uppmuntrade, underhållna. Just nu blev de underhållna, för Finn var obestridligen rummets huvudattraktion. Han gick runt framför våra fötter som på en liten cirkusmanege och sköt ideligen händerna mot halsen eller ansiktet i lågmälda tics, mötte aldrig någons ögon förutom mina, eller slängde korta blickar mot fönsterväggen där vinden tvingade snötunga forsythiabuskar upp mot fönsterblecken i gungning som oroliga igelkottar.

Första träffens första fem minuter hade varit en prövning, men efter avlagd ed om tystnadsplikt snurrade cirkeln igång som ett rouletthjul och bekännelserna sprutade ur öronen på dem. Laget runt, varsågod, provsmakning på varandras trauman i ett virrvarr av snyft och suck och stackars, stackars. Där fann något för alla, en tappad föräldrakontakt, en frätande svartsjuka, en dold sjukdom, starka känslor av undergång, kvartssekellång meningslöshet, en bortsupen relation. Och så ett barn genom isen.

Belysningen var varm och mjuk, hyrlokalen rödbrun och lagom dammig, liknade en gammal hotellfoajé, förklädd liksom jag – planscher med standardkonst på väggarna, van Gogh, Monet, Chagall, fodrade pinnstolar på gammalt trägolv, blåröda trasmattor, kaffe och mineralvatten på ett halvmånebord vid fönsterväggen, och så en dörr till verandan ifall någon behövde ta paus för att gråta eller röka lite, eller kanske bara stirra rakt ut i januarikvällen.

Finn fortsatte.

”Lisen, min syster. Det var hon som upptäckte det röda, en kilometerlång tunga på älven, som ett tjockt penseldrag avsmalnande i riktning mot vårt hus. Hon hämtade mig och min bror, och jag fick gå först, för jag vägde så litet, sa de, så de skulle höra sprickorna långt i förväg. Men, allt gick så fort…”

Han lade en hand på nacken och masserade, stannade vid sin egen tomma stol och drog ett pekfinger över ribborna. Dova taktslag i tystnaden mellan oss. En och annan åhörare spelade över i sina sympatiyttringar, lade huvudet i händerna och snyftade, men det fanns också något ovanligt drabbande i Finns historia, något okonstlat, upplevelsen koncentrerad till ett enda ögonblick. Kanske var han också den bästa berättaren.

”Sex år bara.”

Han höll handflatan rakt ut från midjan och visade hur liten han varit en gång. Det var lätt att föreställa sig. Såg fortfarande barnslig ut, trots sin långa yvighet, lite kutryggig med grå hundögon och styrigt hår, och så snickarbyxor och stickad kofta. En sliten pojkdocka, påtagligt nervig av sig, men skör och vild och vacker. Alla fascinerades av honom, och jag som hade störst anledning att inte låta känslorna springa iväg hade också minst förmåga att avstyra det. Jag ville ta hans huvud i mitt knä, klappa och trösta, stryka tyngden från hans axlar.

Finn försvann in i en av sina ständiga hostattacker, och vi väntade tålmodigt ut honom.

”Under isen. Det är inte blått, som man inbillar sig. Ingen gåtfull värld av bubblor och stilla sjögräs. Mest bara mörkt, en ståltermos som skvalpar och stillar sig, locket påskruvat. Men det var rött också, för det …” – han knep med ögonen – ”framförallt var det fullt av kött.”

Han drog bakgrunden, kortfattat, och stycken från en nyhetsrapportering ur min barndom blänkte förbi – skandalslaktaren, något grävreportage, dom i tingsrätten och ett familjeföretag i omedelbar konkurs. Första gången hade de skyllt på slarv, när en solsvedd komage flutit förbi badbryggorna på sensommaren, punkterad och härjad av flugor upp och ned som från ett hangarfartyg. De ansvariga gjorde avbön förstås, men fortsatte sedan i hemlighet, hundratals kilo dumpat långt in på vårvintern. Något hade hänt – djuren sjuka, eller ett oväntat överskott? I vilket fall hade slakteriet slagit upp en vak i Ljusnan och låtit varmt blod, spillvatten och djurdelar gräva en varm fåra under isen hela vägen nedströms till huset där Finn växt upp. Att något barn gått genom hade jag inget minne av.

”Hur kom du upp då. Vem drog upp dig?”

Finn reste hastigt sig och kraschlandade genast på sin egen stod, röd i ansiktet. Hans jävla hosta, till och med den var oöverträffad, en hosta utan stöd från magen, dragen ur den seniga halsen som taggtråd genom hö. Han fortsatte ryckigt, dubbelvikt över knäna.

”De blev skraja, stack båda två. Jag minns inte, jag – allt var rött, men jag – fick upp armen på något sätt, och… kom upp… Jag kom…”

”Tack”, avbröt jag. ”Tack för att du delar.” Övriga upprepade. ”Nu tar vi paus, hörni.”
Han väntade in mig vid kaffetermosen.

”Du är bekant på något sätt,” sa han. ”Visste inte att du var psykolog?”

”Nja.” Jag log. ”Jag är inte helt klar, faktiskt. Pluggar fortfarande.” Helt och hållet osant var det inte, om Psykologi A på folkis räknades, distanskurs, plus en del självhjälpsböcker där jag sög upp tillräckligt för att kunna svepa gruppträffarna i korrekt begreppskostym och peppiga schabloner.

Finn fyllde en kopp och frågade inte mer, men i hans finurliga leende låg en antydan om att han anade hur det låg till. Och kände igen mig – det gjorde nästan alla, eftersom jag varvade kassorna på både stora och lilla Konsum. Om sammanhanget gjorde det svårt för cirkelns deltagare att placera mig var det omvända inget problem. Jag hade redan psykologiska profiler utarbetade för flertalet, kände deras ansikten från andra sidan kassabandet, kunde köpvanor och inbillade mig att jag därigenom visste ungefär hur de levde, blipp för blipp, vad de hade råd med, om de klippte kuponger, vilka som valde ekologiskt, som överkonsumerade cigg, kvällstidningar, choklad, fryspizza, Triss.

”Känns bättre va, efteråt? Få prata ut?”

Jag bröt en halv bulle, lade tillbaka, var på väg att säga något om bördor som lättade från axlar, men bet ihop. Använt om Finn kändes uttrycket opassande, rentav hånfullt, för han såg mer än metaforiskt tyngd ut, särskilt efter hostattackerna, bokstavligen krökt som om osynliga sänken drog rygg och axlar mot golvet.

”Känns bättre att dela,” instämde han, och tog den andra halvan av bullen. ”Får man bjuda på en kopp?”

Jag tog emot rykande svart kaffe i en plastmugg, höll kvar fastän det var alldeles för varmt och jag brände fingertopparna. Försökte vända det till min fördel, för kanske, tänkte jag, om jag lät mig brännas vid vårt första möte, så skulle inget annat göra ont sen. På något sätt skulle det skydda.

”Jaha?” sa mamma samma kväll, i telefon. ”Mot vadå, menar du?”

”Mot allt annat.”

Men var det inte bättre, undrade hon, om jag gick och pratade med någon, istället för att själv leka doktor?

”Prata om vad?”

Mamma suckade, sökte de rätta orden. ”Ja, om att du alltid… om en viss sorts man som du ska… när du träffar någon…”

”Han är snäll,” sa jag, och i hennes tystnad hörde jag ekot av tidigare mammasamtal, gamla fraser på rundgång i telefonen. ”Jättesnäll. Minsta tecken på motsatsen så drar jag.”

”Det är bra,” sa mamma, och ritade så hårt i anteckningsblocket att jag hörde det genom luren. ”När får man träffa honom då?”

Jag sneglade mot kalendern på köksväggen.

”Torsdagar 17.30.”

Hon skrattade. Tänkte inte, sa hon, betala för att lyssna på en hop dårar. ”Jag vet hur det blir på sådana där träffar. Antingen försöker man bräcka varandras historier, eller skarva med detaljerna så att man själv framstår i god dager.”

Det hade hon möjligen rätt i, men jag hade bestämt mig, och blev kär i honom beslutsamt och beräknande. Förr eller senare skulle det komma, tillståndet som man såg på bokomslag, och jag skulle tumla in i ett mjukt skimmer och gå runt varm om kinderna med hjärtklappning. Som önskan var det tillräckligt för att göra träffarna till veckans nya tyngdpunkt, de andra dagarna framåtlutade i längtan.

”Varför är vi här?” Jag öppnade med runda som vanligt, och som vanligt kom inga svar, för cirkeln ville ledsagas och tillrättavisas. ”Jo, vi är här för att dela. Vi kom tyngda av olika erfarenheter, in hit, till ett tryggt rum. Här kan vi lyssna medkännande, men vi kan aldrig förvänta oss att andra ska göra jobbet, eller hur? Så enkelt är det inte, att vi kan lämpa över vår egen börda på någon annans axlar.”

Huvuden guppade underlåtet i teatral begrundan, öron skedmatade med tomma lättsmälta fraser. Finn dröjde sig kvar efteråt, stod lutad vid fönstren med en gammal mobil klämd mellan axeln och kinden och mumlade, händerna upptagna av kaffe och kaka.

”Brorsan,” förklarade han och stoppade telefonen i bröstfickan. ”Vi har alltid varit nära, ända sedan det där hände.”

”Din syster då?”

Han skakade på huvudet, stannade och hjälpte mig ställa i ordning, diskade ur termosen, skämtade, skrattade och hostade om vartannat, och sen fastnade vi på parkeringen och pratade tills vi inte klarade kylan längre, och då hukade vi oss in i varsin bil istället, blåste cirklar i sidorutornas frost och utbytte små leenden, hela skiten hämtad från valfritt romantiskt drama på tv. Därpå lång väntan till nästa vecka med förhoppning om ett ingripande, och det kom efter fjärde träffen i form av ett motorhaveri. Finn hade redan backat ut, men kom tillbaka och vevade ned rutan.

”Bilfan dog,” sa jag, med en klump i magen. Hål i sparkontot och ingen verkstadsbuffert.

”Ska jag köra hem dig då?”

Så klev jag in i hans liv, på djupet, via passagerarsätet. Gammal rivig Saab med stark doft av trä och målarfärg, baksätet skitigt och fullt av verktyg, arbetshandskar och lacknafta. Fläktarna brummade igång när vi kom ut på landsvägen och jag sköt in händerna under låren.

”Ska du inte fråga var jag bor då?”

”Njae. Jag menade hem till mig.”

Jag vill minnas att han log, men långt ned i magen tändes en varnande glöd som jag genast kvävde. Visst, framfusigt i överkant, men ändå, intalade jag mig, charmigt och uppfriskande, en man med initiativ, för den som trodde på sådana. En sån som ville dela med sig och därför visste att ta för sig.

Huset låg med utsikt över älven tjugotalet meter bort. Vi parkerade och gick ned till stranden, blickade tillsammans ut över tyst och snötäckt is. Skoterspår korsade varandra i vida bågar längre ut, och någon var ute med hunden på motsatta sidan.

”Var det här?”

”Ja, en bit ut.” Han lade huvudet på sned. ”Du, kör du sån här, vahetere, dramaterapi?”

”Ja, visst.” ljög jag. Smyg-Googlade dramaterapi i hallen när vi kommit in. ”Som rollspel, menar du?”

Han lade sin hand på min. ”När jag går ut dit igen, då vill jag ha dig vid min sida.”

Sen fick jag kaffe och kanelskorpor på inglasad veranda. Hemmabygge, och ännu tom på möbler, så vi stod mitt på golvet och Finn pekade på olika skavanker, ursäktade sig för slarvigt spacklade skarvar och dåligt grundade fläckar, men resten av huset var inte mycket bättre. Utanför hade sälg och björk vuxit upp i två längor ända in på fasaden och dolde det mesta av utsikten. Insidan var inte direkt äcklig, men präglad av långt gånget ungkarlsliv. Rummen väntade i olika stadier av övergiven renovering, märkta av infall och perioder av intensitet som falnat. En hall fylld av kartonger och verktygsplock, en stängd kammare innanför köket, för där var nymålat, påstod han. På toaletten släpptes jag in till sist, efter att jag hört toaborsten svepa runt och handfatet få sig en snabb uppfräschning, in till en halvt omkaklad vägg och trasig båtmotor i badkaret, till en dörr som inte gick att stänga ordentligt. Jag rotade i badrumsskåpen, på ängslig jakt efter tecken på vanlighet, men drabbades av fyra stora tuber hudsalva och utgångna morfintabletter.

Sen påtår och kallprat, och så letade vi fram kronljus och stakar bland omärkta kartonger, gick upp till sovrummet, låg med varandra utan att egentligen säga något, före eller efter. Finns hosta återvände, spänd och väsande, och när jag kom med ett glas vatten satt han på sängkanten, glodde ut i skymningen. Jag sökte ett sidospår, något att avleda tankarna från isen där ute, och fann en tavla lågt hängd mellan fönstren. Den föreställde ett präktigt hus med bastanta flyglar. Någon släktgård, antog jag.

Finn frustade ut ett skratt, och hostan lade sig.

”Det där? Det där är gamla dårhuset. Norrfly. Hade det varit hundra år sen hade jag suttit där istället.”

”Äh, sluta nu.” Jag satte mig bredvid och strök honom över nacken. Huden var tunn och rödflammig, som om han rakat sig vårdslöst ända ned till axlarna.

”Det är sant. Ibland tror jag att jag är sjuk i huvet, alltså, på riktigt. Tokig.”

”Finn.” Jag drog med handen över nyckelbenen och skuldrorna, över hans hals där det var som rödast. ”Du är inte tokig. Vadå, ser du syner eller? Hör röster?”

Han skakade på huvudet.

”Jag hör en röst.”

Finns uppmärksamhet var tillbaka på sovrumsfönstret, och jag gick dit, såg ut över slylängorna och vattnet bakom. Någon mil längre upp hade jag varit ofta med spark och skridskor som barn, hjälpt pappa vrida den stora svarta borren genom på annandagen. Här nere var allt annorlunda. Älven blev alldeles för bred, otäck, blödde ut åt alla håll som ett brustet blodkärl. Inte långt borta hade barnen från dövstumskolan drunknat en gång för länge sedan. Finn drog på sig jeansen och lade en hand på fönsterblecket, drog bort damm.

”Jag känner fortfarande lukten ibland. Luktar järn.”

”Vad är det du vill att vi ska göra där ute?”

Han svarade inte.

”Är det din bror?”

Fotot stod inramat på byrån, den utan jämförelse mest städade ytan i huset, inga gamla cykellampor, lösa skruvar eller gamla tidningar på hög. Jag höll bilden mot ljuset. Två pojkar, inte mer än två år emellan och rätt olika varandra. De satt på stolar med händerna lydigt vikta i knäet och ögonen nervöst fästa på någon till höger om kamerans öga.

”Är du fortfarande arg på honom?”

Finn tog fotot och lade det på byrån med baksidan upp. ”Nej, aldrig arg. Han var så liten. Han också, menar jag.” Det rosslade till i bröstet, men han höll det tillbaka. Ute gled blekgrå vintermoln isär och månen tittade fram. Han lade sig på sängen. ”Det blir varmare. Allt smälter snart, och då är det för sent.”

”Din syster då?”

”Lisen?”

”Har ni pratat om det?”

Finn ryckte på axlarna. ”Hon stack för längesen, lämnade oss att reda ut allt själva. Hon är död för mig.” Han drog mig till sig. ”Sover du kvar, eller?”

Jag somnade på hans arm, sådär som man gör i början, men redan före midnatt väcktes jag av steg i trappan och hörde hans röst från nedervåningen, molande långt in på natten. När jag kom på morgonen låg han på kökssoffan i kalsongerna och en hundfilt över benen.

”Vi pratar på nätterna ibland.”

Jag satte mig bredvid och fick tag i hans hand under bordet.

”Du kan inte alltid tänka på det där.”

”Är det terapi nu, eller?”

”Du måste leva också.”

”Jag vet.” Så log han brett och blev sådär sällsynt vacker igen, när pannans rynkor frätte undan i dagsljuset. ”Har du rätt i. Egentligen vill jag inget hellre, kasta av det gamla. Du kan väl hjälpa mig med det?”

Jag strök honom över kinden. ”Gör så gott jag kan.”

Han flyttade ned min hand och såg ut genom fönstret igen, rev sina naglar.

”Jag måste ut dit igen, måste – konfrontera – är det så man säger?”

Jag läste på inför nästa träff, öppnade cirkeln med en utläggning om coping-strategier: avledande, undvikande, konfrontation. Finn var sist ut, som alltid.

”Jag visste så lite om livet. Bara att allt kunde ta slut, att allt skulle ta slut alldeles snart.” Han lade ett finger under ena ögat. ”Har ni nånsin gråtit under vatten? Tårarna flyter uppåt, av värmen, blir varmt på fel ställe på huden.”

Stolsgrannen gav sig på att lägga en hand på hans axel, men Finn värjde sig.

”Jag ser mig själv utifrån ibland, ser ögonblicket när pojken försvinner ner i vattnet, tänker på hur det blivit om rollerna var ombytta och jag stått kvar där uppe.”

Jag höjde en svart kulspetspenna och harklade mig.

”Om det hade varit tvärtom, vad skulle du gjort då?”

Finn såg ned i golvet. Blod strömmade till i hans ansikte och vi såg hostan komma innan den bröt ut, som ett oväder vi vant oss vid. Några passade på att hämta kaffe, men sen ville han inte prata mer den dagen. Allt oftare slöt han sig, blev mindre intresserad av de andra för varje möte, lade sig till med att sucka högljutt åt deras bekännelser, armarna i kors, eller ännu värre, skicka ironiska leenden och blinkningar i min riktning.

Vår relation slog av på takten, och vi ringdes på kvällarna istället, pratade ömt och påstod att vi saknade varandra, men det blev aldrig likadant när vi sågs. Han låg långt på sin egen kant när jag sov över, pratade i sömnen, pratade med sin bror i telefon, eller målade på kammaren till sent in på natten.

Sista februarihelgen kom med vykortssnö, täckte hela världen i vitt en sista gång den vintern och sände en sparkreflex av nostalgi genom luften innan allt smälte bort. Vi tog hans bil ut till Harsa och åkte skidor över tunn snö och fläckar av brunt isigt gräs. Finn fick vänta in mig, för han åkte på samma sätt som han gick, krökt, tung och full fart framåt. Stannade bara för att hosta, hängde på stavarna mellan nysnöade granar och satte av så snart jag hunnit ikapp. Vi körde halvmilen och jag försökte mig på ett foto vid målgång, ett enda bara, som om mitt undermedvetna krävde åtminstone ett endaste bildbevis för vår samtida existens. Jag lade armen om hans axel, och han flyttade ned den, odramatiskt men bestämt, två gånger, så det blev ingen drömprinsbild. Sura miner bara.

”Vi gick i skidskola här.” Finn doppade ostmackan i te, droppade över parkbordet.

”Jag och brorsan,” fyllde jag i. ”Kanske ta med honom nästa gång då. Prata minnen.”
Han skrattade högt, bad om ursäkt. ”Jag pratar inte om något annat, jag vet. Det är inte friskt. Det är därför jag går i din terapi.”

Jag bet ihop, väntade tills vi satt i bilen.

”Finn, du, det här med gruppträffarna. Jag är liksom beroende av dem, av pengarna, av att folk kommer tillbaka till andra vändan. Och som det är nu…”

Han stannade på en parkeringsficka. Skulle ändå sluta, sa han, med träffarna.

”Va? Varför då?” Mitt hjärta vägde mellan lättnad och oro i väntan på fortsättningen.

”Det hjälper inte. Och de andra, de bara låtsas. Allihop gör det.” Han blev tyst en stund. ”Eller, jag vet inte. Jag tror bara. Ingenting blir bättre en massa snack, eller hur? Leder ingen vart. Allt det tyngsta, man får hitta ett sätt att kasta av sig. Aldrig mer tänka på det.”

”Så enkelt är det väl inte?”

Han såg mig i ögonen utan att blinka, dröjde så länge att min hand oavsiktligt sökte sig till säkerhetsbältet för att knäppa upp.

”Har du haft ett bra liv?”

”Va?” Jag höll andan.

”Ja, fram till nu menar jag?” Finn vände och såg i sidorutans backspegel. ”Jag har haft ett dåligt liv, i trettiofem år. Jag vill byta nu.”

Han lämnade av mig hemma, satt kvar i bilen med händerna på nacken.

Träffarna blev bättre utan honom. Jag började gå själv till en samtalsterapeut, för att göra research, och kanske för att få prova tankarna lite. Ljög om det mesta.

”Hur upplever du er relation?” sa hon.

”Han är inte våldsam. Finns inte på kartan.”

”Det var väl inte det jag frågade. Trivs du tillsammans med den här mannen?”

”Jag älskar honom.” Jag sa det två gånger, för säkerhets skull.

”Du behöver inte övertyga mig om det.”

”Jag försöker inte övertyga dig.”

”Vem är det du behöver övertyga då?”

Var inte alls lika kul, insåg jag, på andra sidan snyftnäsduken. Jag ångrade att jag gått dit, bytte ämne och berättade att jag själv pluggade psykologi. Fick låna några böcker. En vecka gick utan att jag och Finn hördes, men när han inte svarade på telefon på hela helgen dök jag upp oannonserad på söndagen efter lunch. Mars hade brutit sig in i vintern med plusgrader och regnmoln över Ljusnan, och träden vid huset bugade sig för mig i varma vindpustar. Han satt i köket och masserade sin nacke lutad över hallspegeln som låg på golvet. Armarna var röda upp till armbågarna, och bröstet fläckat av färgstänk.

”Finn? Fan håller du på med?”

Ögonen fann mig och han reste sig, vinglade och satte sig tungt på träsoffan, föste undan gamla tidningar.

”Har du druckit?”

Han följde min blick till flaskan på diskbänken.

”Ja, så är det nog. Jo, visst har jag det. Ska du ha en skvätt?”

”Jag kanske ska komma en annan dag.”

”Nej då. Gå upp du, så kommer jag sen. Vi målar, bara,”

”Med rött?”

Jag tog ett steg in. Kammardörren stod på glänt, hölls öppen av en tioliters Falu rödfärg utan lock. Tak och väggar där inne var strukna i så många lager att de buktade, och rummet såg ut som en modell av någons hjärta inifrån.

Jag hjälpte till att tvätta av hans armar, och föste honom upp till sängen där han somnade inom ett par minuter, lade mig bredvid och väntade på att han skulle nyktra till tillräckligt för att registrera ett något slags avsked. Under tiden läste jag på om fallgropar inom gruppterapin, om narcissisten, mobbaren, exhibitionisten, letade honom bland olika arketyper. Manipulatören, stod det, använder terapin som en skådeplats för sin att propagera för sin egen version av sanningen, berättar engagerat och öppenhjärtigt, men ställer gärna sakförhållanden på ända om det passar den föredragna självbilden.

På byrån satt de två pojkarna i sin tysta ram. Lögnen framträdde klarare andra gången man såg det – Finn så väldigt lik sin bror, och så väldigt olik sig själv. Jag sträckte mig över och norpade hans telefon från nattygsbordet. Ingen bror i telefonboken, inget nattprat i samtalslistan, inga samtal alls faktiskt, förutom till och från mig.

”Jag vet vem du är.” Han sa det med munnen halvt nere i kudden, och jag spratt till, ruskade honom lätt.

”Drömmer du, Finn?”

”Han har berättat för mig, om vem du är.”

Jag strök försiktigt över hans rygg, men han grep hårt om handleden och vred runt, blicken plötsligt klarvaken och ögonen som två blanka stenar.

”Du ska inte komma hit mer.”

”Ok, visst.” Jag ryckte åt mig armen och slog igen boken, hävde mig ur sängen. ”Visst. Vi skiter i det här nu, jag orkar fan inte mer ändå.” I dörren blev jag ändå stående en stund, för det var svårt att storma ut när han inte grälade tillbaka. ”Jag vill bara säga att, trots allt, så…”

”Det var ditt fel, Lisen.”

Jag tog jackan under armen, suckade. ”Jag är inte Lisen, Finn. Lisen är din syster.”

”Vi måste dela på det här, för det var ditt fel också.”

”Mm, men jag går nu. Vi får prata sen, om allt.”

Duggregn fläckade verandans stora glasrutor och sjok av smältsnö föll ur träden. Jag drog på jackan och hann precis ut när han kom störtande efter. Ett tiotal meter från huset kom han ikapp och förbi, föll i mina armar, hulkade och drog mig tätt intill. Hans hals mot min kind var kall och hård, och bakom låg älven rastlös med pölar av smältvatten som oroliga moln över ytan.

”Gå inte nu, snälla.” Något av den gamla liderligheten låg över hans ansikte. ”Jag är nära någon typ av brytning. Det här som tynger mig, snart är det borta, och då blir allting bättre, jag vet att det är så.”

”Finn. Imorgon.” Till och med då älskade jag hans lidande. Inte honom kanske, men hans brustenhet, tanken på att få laga honom. Han skakade på huvudet.

”Någon gång måste jag konfrontera det här. Kom med mig ut.” Han gick mot vattnet.

”Finn, du har inte ens nån tröja på.”

Jag drog upp kapuschongen och halkade efter honom ned mot strandkanten.

”Vart ska du gå? Finn, gör inget dumt nu.”

”Du får vara Lisen.” Han stannade och jag kom ikapp.

”Finn, jag kan inte. Jag kan inte sån dramaterapi, jag vet ingenting om sånt.”
Hans hand landade på min axel, en avslagen gest, och underläppen darrade. Jag vågade inte luta mig in mot en kram, om han skulle stöta bort mig, och ännu mindre dra mig tillbaka, av rädsla för att han kanske skulle hålla mig kvar.

”Vi låtsas att du är Lisen.” Tårar löste upp röda färgfläckar utmed hans näsa, och han såg gammal ut, sliten. ”Bara en liten stund, det är väl inte så farligt?”

Jag såg tillbaka upp mot huset. Hal snö gled ut och hängde över de brunmålade vindskivorna som på ett pepparkakshus.

”Det är metertjockt, minst,” sa han, som om han hört tveksamheten i mina steg när vi fortsatte en bit ut, och sedan uppströms. ”Det är jag som huggit upp vaken.”
Jag stannade. ”Jaha? Varför har du gjort det?” Hålet låg ett tiotal meter framför oss, ojämnt, och regnet störde vattenytan som i en sjudande gryta. ”Finn, stanna. Lyssna på mig. Det här med din bror. Det var tvärtom, va? Det var han som gick igenom.”

Han stannade, lade händerna bakom huvudet, trasslade in sina fingrar i håret och drog.

”Lisen, han var din bror också. Har du glömt det?”

”Han kom inte upp igen, eller hur? Han drunknade här.” Mina ögon var låsta vid hålet i den
vattniga isen, och jag föreställde mig röda strimmor, slaktrester fastfrusna i isen, kött som tinade och långsamt kom upp till ytan och bröt igenom. Den jävla token ska hoppa i, tänkte jag, plopp som en buljongtärning och borta för alltid. ”Finn. Det här hjälper inte, du kan inte bara…”

”Lisen, det var ditt fel också.”
”Finn, jag är inte Lis…” Vindpustarna kom alldeles för varma och jag svettades. Senvinterdagen låg lagd bakom en smutsig ugnslucka, och varmt ljus kröp över eftermiddagen, brände himlen ljusröd med kanelfärgade moln i blodstänk över skogen. ”Ok. Det var allas fel, det var ingens fel. Kan vi gå nu?”

”Det var ditt fel.” Han huttrade.

”Finn, kan jag få hämta en jacka till dig åtminstone?”

Han klev fram en meter snett framför mig, närmare vaken, talade koncentrerat. ”Jag gick tillbaka. Visste du det, Lisen? På kvällen, låg på mage med en lång pinne, och försökte – men det som kom upp – det var så lite av honom. Bara som en… som en skärva.” Han lutade huvudet mot sin axel. ”Bara en skärva.”

”Finn, han drunknade. Han kommer inte upp mer.”

Nej, inget kunde komma upp där, bestämde jag mig för. Ändå förmådde jag inte se bort från hålet, följde vinden som drog i det öppna vattnet och kastade små bäckar över kanterna, gjorde snön glasartad.

”Jag har burit skulden, för det var mitt fel. Men det var hennes fel också.” Finn vände sig halvt om och solen bröt igenom den väntande himlen som om en gardin dragits undan. Hans hud glödde. ”Säg som det är, Lisen. Säg att det var ditt fel.”

”Sluta nu Finn.”

”Säg att vi får dela.”

Jag svalde, ville möta hans blick men vågade inte titta bort. Snöslask blåste upp över skorna, sög in i strumporna.

”Vem fan ska jag säga det till?”

”Men säg det nu då!” Han skrek, och jag backade ett steg. ”Säg att…”

”Det var mitt fel!” Jag slog ut med armarna. ”Det var mitt fel. Kan vi gå nu?”

Jag hörde inte om han svarade, för vinden tilltog och ven genom min huva. I ögonvrån såg jag hur Finn virade av sin halsduk, och trots att insikten hann ikapp nästan genast, om att han inte hade någon halsduk, så var det ändå redan för sent. Jag hade tittat åt fel håll, hann aldrig se tillräckligt för att skilja armar från ben en gång på det som kröp åt mitt håll på alla fyra, något mer skugga än ljus, mer dimma än kropp. Med gåsnyp i huden var det uppe på ett ögonblick, och när de kalla armarna knäpptes kring halsen reagerade jag instinktivt, drog hårt efter andan trots trycket mot luftstrupen och hostade tills ögonen tårades. Tyngdpunkten försköts och jag tippade bakåt som om en ryggsäck full med stenar hängts på mig. Inget fanns där när jag svepte med handen, men det var tungt, och nästa vindil vräkte ned mig med ett plask på isens smältvatten.

”Det var inte jag,” kraxade jag. ”Finn, säg som det är! Jag är inte hon.”

Men han var borta.

Jag kom upp fötter, tappade genast balansen igen och föll åt andra hållet, fick syn på honom rakt norröver. Finn hade hunnit en bra bit, inte i riktning mot huset, utan ut över Ljusnan där vinden kastat kring regnet och förvandlat hela älven till en hård vattnig spegel. Han gick som på vattnet, rakryggad och med säkra steg, till synes utan ett bekymmer i världen.

Signaturmelodi

Du har hört “Det som tynger”, skriven av Lars Landgren, och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed reser vi oss från soffan och tittar tacksamt på psykoterapeuten som så tålmodigt lyssnat på denna timme… Bara för att se hans glasartade blick och stela leder, och inse att han varit död betydligt längre än så. Men nästa vecka återvände vi ändå till samma soffa, för det spelar ingen roll om han är död eller ej. Lyssna kan han ändå.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.