Avsnitt 55: Slottsvakten

Krig är, om man ska uttrycka sig försiktigt, inget kul. Det ni hör nu är ett av de kanske mest utstuderat läskiga påfunden som kommit ur ett krig. Under Vietnamkriget spelade amerikanarna upp dessa ljud i högtalare fastmonterade i helikoptrar eller som speciella högtalarpatruller bar runt på, och inspelningarna ekade milsvida i djungeln. Ljudinspelningen var avsiktligt ihopklippt för att låta kuslig och skrämmande, och värre blev det när det hördes en desperat röst…

En vietnamesisk man säger i inspelningen att han är död, och att han har hamnat i helvetet. Rösten berättade att hans död var meningslös, att han aldrig skulle få se sin fru och sina barn igen, och uppmanar de som hör att fly. Att släppa vapnen och desertera.

Ljudinspelningen var en del av den amerikanska militärens psykologiska krigföring i Vietnam, och den byggde på idén att nordvietnameserna var vidskepliga och rädda för spöken. Det sägs att bandet var så effektivt att de amerikanska soldaterna inte kunde spela det när de sydvietnamesiska allierade hörde, för då skulle till och med de fly. Och det är inte så svårt att föreställa sig. Tänk dig själv att ligga ensam, rädd, och utsatt i djungeln… Och höra det här.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och jag ville bara ge er en bild av vilken skräck krig kan innebära. Utöver all den högst verkliga fasa, all död, allt meningslöst lidande, alla oskyldiga som offrats för politiken och våldsamheten, mänsklighetens fulaste sidor, handlar krig om rädsla.

Skälet att jag berättar det är för att det här avsnittets enda, långa berättelse handlar om en före detta soldat som tror han stått ut med det värsta. Men så kommer han hem, får ett nytt jobb som går ut på att stå stilla och vakta slott och huvudstad, och tror att rädslans dagar är över. Men det ska visa sig att han trodde fel. Och det värsta är att han, den här gången, inte ens får röra sig när fasan stirrar honom i vitögat…

Vi ska läsa en berättelse av Redditanvändaren inaaace, publicerad på Nosleep. Jag kallar historien på svenska för “Slottsvakten”, och den läses av Ludvig Josephson.

Jag har gjort några vändor i militären. ISAF i Afghanistan och en vända i Irak. Mamma hatade det alltid. Jag kan knappast hålla det emot henne. Men en grej jag vill säga är att det värsta jag upplevt i hela mitt liv inte inträffade i någon avlägsen håla i Mellanöstern, utan mitt i den europeiska “civilisationen”.

Efter att jag fullgjort min tjänst i Afghanistan bedömdes jag som olämplig att skicka tillbaka, och man letade efter ett annat jobb till mig. Efter ett tag kom ett förslag som nog var så långt bort från öknen man kan komma: som högvakt utanför Stockholms slott. Jag vet inte hur mycket ni vet om det jobbet, men oftast är det tonåringar i lumpen som gör det. Jag hatade det. Som belöning för mitt “mod” utomlands kulle jag nu stå orörlig framför fina hus medan kinesiska turister försökte få mig att skratta. Jag ville säga upp mig men kände samtidigt att jag var långt från redo för jobb i verkligheten, utan karbiner och tystlåtna kollegor. Dessutom var mamma så glad och lycklig över att jag var hemma, och faktiskt även stolt över mitt urtrista jobb, att jag inte hade något val. Tänk att jag hade sluppit allt detta om jag istället hade valt att hänga kvar i en grotta utanför Mazar-e Sharif.

Jag jobbade ett par skift i veckan, vanligen två-tre timmar i taget, beroende på hur många andra som jobbade den dagen. Arbetsuppgifterna är inte spännande särskilt länge. Fyllon som försöker jävlas med dig, och irriterande turister som tror de är först i världen med att komma på idén att lipa åt dig, räcker långt för att vilja hoppa ur ens eget skinn. Men det var ett jobb och jag fick betalt, så jag höll käften och led mig igenom timmarna.

Den dag jag tänkte berätta om, det var 2012, började som alla andra dagar. Ett par fransmän retades med mig, och fransmän kan fan vara de värsta särskilt som man inte får göra någonting mot dem om de inte går för långt, och sedan dök ett gäng ryska tjejer upp som inte var lika irriterande. Det var på sommaren och min jäkla hjälp stekte i pannan på mig. Så dök ett större sällskap turister upp i vad som såg ut som en guidad tur, och de satte igång med sitt fotograferande och minspel. Alla hade kamerorna framme, och alla hade samma fula vikinga-t-shirt på sig. Alla utom en. Jag märkte henne efter någon minut. Hon stod lite bakom resten av sällskapet, en rätt attraktiv kvinna i fyrtioårsåldern med långt, mörkt hår och blek hud. Hon såg ut att vara engelsk eller tysk, och tycktes inte alls höra ihop med resten av gruppen.

Några oändliga minuter senare hade turistgruppen tagit nog med bilder och insett att jag inte skulle skratta åt deras puckade skämt, och de drog vidare. Men den bleka kvinnan stod kvar, med blicken fäst vid min. Jag ska säga att jag sett min beskärda del av extrema påhitt för att få min uppmärksamhet och i bästa fall en reaktion, men det här var något nytt. Hon hade verkligen bestämt sig. Två timmar och hundratals turister senare stod hon fortfarande kvar, på precis samma ställe, fortfarande med ögonen spända i mig. Dagen hade bara blivit varmare, ju längre in på eftermiddagen den kom, och det kunde knappast vara så bekvämt att stå där men hon lyckades ändå stå mer stilla än jag själv. Hon log inte, vilket förvånade mig eftersom jag utgick från att hon försökte få en reaktion ur mig. Och så en halvtimme senare, när de sista turisterna en efter en hade försvunnit, tog hon plötsligt ett långsamt steg mot mig. Sedan ett till. “Nu kör vi, se upp för skämt”, tänkte jag för mig själv när hon kom närmare.

Drygt en halvmeter framför mig stannade hon upp och tittade mig i ögonen. Hon lutade huvudet åt vänster, sedan åt höger, och jag tänkte fortfarande att det var ett konstigt försök att få mig att skratta. Så böjde hon sig fram mot mig. Någonting med hennes kroppsrörelser gav mig en intensiv obehagskänsla. Hon vände aldrig blicken från mig, och lutade sig fram utan att röra på fötterna. Bara någon centimeter från mitt eget ansikte, med en lutning framåt som verkade helt onaturlig, stannade hon så upp. Och så började hennes huvud skaka. Som när man går upp ur en pool, eller ut ur duschen, och det är kallt. Som om hon frös.

Det var då hon för första gången skrämde skiten ur mig. Människor har skrikit i ansiktet på mig förut, och en gång var det till och med någon idiot som skulle slåss, men det hon gjorde var det värsta jag varit med om dittills. Hon öppnade munnen, snabbt och våldsamt, som om hon skulle gallskrika – men ingenting kom. Ingenting. Hon bara stod där, onaturligt framåtböjd, centimeter från mitt ansikte, med munnen på vid gavel som i ett ljudlöst skrik. Hennes huvudskakningar blev intensivare. Jag ska vara ärlig: trots att det var så varmt och jag hade på mig en svettig uniform började jag frysa. Gåshud spred sig över armarna. Det räckte för att jag skulle ta mig samman, vända mig 90 grader åt sidan och marschera iväg. Då och då får man ta en tio steg lång marsch iväg från vaktkuren, om man vill.

När jag tagit mina tio steg stannade jag upp och blundade. Jag ville bara att hon skulle ha gått. Jag vände mig 180 grader, och frös till is. Där stod hon, precis lika nära mitt ansikte, framlutad på precis samma sätt men med munnen ännu mer öppen och huvudet skakandes som om hon hade ett anfall. Jag var så chockad att jag inte kunde reagera. Jag har kunnat hantera vrålande idioter, oväsen och bråkstakar, men det här var något helt nytt. Jag visste inte vad jag skulle göra.

“Ge plats åt högvakten”, ropade jag i ett försök att låta myndig. Hon reagerade inte.

“GE PLATS ÅT HÖGVAKTEN”, skrek jag igen, ännu högre, med förhoppningen att rösten inte skulle brista.

Hon struntade fullständigt i mina order. Jag hade följt protokollet hittills, och nästa steg var att markera med min karbin. Jag tog ett steg tillbaka, lät vapnet falla ner i mina hänger och riktade bajonetten mot henne. Det är det mest extrema tilltaget vi får göra, när det kommer till irriterande turister.

Hon rätade omedelbart upp sig och stängde munnen. Jag tog tillfället och marscherade i en halvcirkel runt henne, och när jag väl ställt mig framför vaktkuren igen såg jag henne inte längre i ögonvrån. “Herregud, detta jävla jobb”, tänkte jag för mig själv. “Jag måste leta efter…”

“10, 9, 8”, viskade någon i mitt högra öra. Det var en kvinnoröst. Hon måste ha ställt sig bakom mig.

“10, 9, 8”, hördes det i vänstra örat. Mitt nackhår ställde sig rätt upp. Fånigt, va? En veteran som sett mer död än du och dina femtio närmsta vänner tillsammans står där och är vettskrämd på grund av någon knasig turistkärring.

“10, 9, 8, 10, 9, 8, 10, 9, 8”. Viskningarna blev snabbare. Hon gick fram framför mitt ansikte. “10, 9, 8, 10, 9, 8”, viskade hon nu i någon sorts ultrarapid. Man kan inte ens säga att hon egentligen viskade. Det lät som att hon skrek, fast hon gjorde det i en viskande ton, om det överhuvudtaget går att förstå. Det var bara surrealistiskt. Hon lutade sig fram igen, fortfarande medan hon viskade sina siffror.

Jag tvingades bryta mot mina order. Jag stod helt enkelt inte ut längre. Någonting var så fel med den här kvinnan, och det enda jag önskade var att hon skulle gå.

“Ursäkta”, sade jag med en röst som jag själv hörde lät ynklig, “vill du vara snäll att…”

Från ingenstans kom en stor turistgrupp. Den galna kvinnan rätade på sig med blicken fäst vid min. Hon viskade “10, 9, 8” en sista gång, utan att titta bort, och gick sedan. Långsamt, steg för steg. Att se henne försvinna i turistgruppen var obegripligt. Allt som var kvar var känslan av att något onaturligt inträffat. Det, och ett sällskap asiater som inte visste att de räddat mitt liv. Aldrig trodde jag att jag skulle känna mig så lättad över att se en kines med en Nikon i högsta hugg.

När mitt skift var över gick jag in på slottet och satte mig i kantinan nere i basen. Jag berättade om vad som hade hänt för de som satt där, och de gjorde stora ögon. De hade också upplevt sina märkligheter där ute, men ingenting så här konstigt. När skiftledaren dök upp nämnde någon av killarna att jag precis blivit “skymfad”, och eftersom han verkade på gott humör bad att han få höra storyn. Men så snart jag började berätta rann leendet av från hans ansikte.

“Stopp, stopp, stopp”, sade han. “Pratade du med henne?”

“Va?”

“Pratade du eller pratade du inte med denna kvinna?”

Jag ville inte ha en tillsägelse för att ha brutit mot något reglemente, så jag ljög. “Naturligtvis inte, kapten.”

Han lugnade sig något. “Bra. Om hon dyker upp igen, prata inte med henne. Förstått? Det gäller er alla.”

Den skämtsamma stämningen dog ut. Jag var förvirrad, men ännu mer än så var jag trött, så istället för att grunna över galna turister gick jag hem och lade mig.

De nästa skiften jag hade var så tråkiga de kunde bli. Kvinnan syntes aldrig till, och eftersom min tjej snart skulle komma upp från Malmö glömde jag bort händelsen.

Det var tisdag natt, vid tretiden. Jag vaknade av att det bankade på ytterdörren. Av något skäl var det kvinnan utanför slottet som dök upp i huvudet på mig när jag slog upp ögonen.

“Älskling, kan du kolla genom titthålet och se vem det är?”, mumlade jag yrvaket och puttade på min tjej. Hon sov som en stock, och var helt omöjlig att väcka. Jag gled halvt och halvt i dvala upp ur sängen, och snubblade iväg till ytterdörren. “Vem är det?”, frågade jag genom dörren. Inget svar. Jag tittade genom titthålet men det var för mörkt i hallen för att jag skulle se någonting, och plötsligt kände jag mig klarvaken. “Vem är det?”, frågade jag igen. Det enda svaret jag fick var argare knackningar.

“Helvete”, tänkte jag. Sedan tog jag ett djupt andetag och öppnade dörren.

I det ögonblicket fanns det en miljon saker jag hellre skulle se utanför dörren än den kvinnan. Men det fanns bara en enda person jag inte väntade mig se där ute.

Min flickvän.

Det var i natt jag skulle hämtat henne på stationen.

Jag tappade nästan kontrollen över benen. Tusen saker rusade genom huvudet på mig. Jag bara gapade.

“Tack så mycket för skjutsen”, muttrade min tjej och slängde ifrån sig jackan på golvet. Jag var mållös.

“Här tar jag ett pissjobbigt, försenat tåg i åtta timmar och så glömmer du att hämta mig?”

Jag hörde henne inte. Jag vet att jag var halvvaken när jag gick upp ur sängen, men det hade varit någon där. Det hade jag inte drömt.

“Stanna här”, mumlade jag.

“Va?”

“Bara stå kvar här.”

Utan att veta hur jag vågade gick jag långsamt tillbaka mot sovrummet. I filmer är rummet alltid tomt när man kommer tillbaka. Jag önskar det hade varit en film.

Det var för mörkt för att jag skulle se någonting. Men jag hörde andetagen. De tunga andetagen. Mitt hjärta bankade som en hammare, men som en robot förde jag upp handen mot lampknappen för att tända. Det sista jag hörde innan jag tände var en viskning från rummets hörn.

“7, 6, 5, 7, 6, 5”

Det var hon. Hon stod intryckt i hörnet med ryggen mot väggen. Hon tittade mig i ögonen. Jag trodde jag var mållös men hörde mig själv säga “vad är…”

“7, 6, 5”, sade hon och tog ett första, långsamt steg mot mig. Hennes mun hängde vidöppen, som om hon återigen brustit ut i det där gallskriket. För varje steg hon tog stängde hon den tillräckligt för att säga “7, 6, 5”.

Jag kunde inte röra på mig. Världen var tom förutom mig själv och kvinnan och hennes långsamma steg. Jag kan inte beskriva känslan. Jag var inte fysiskt rädd för henne – jag är en gammal soldat, jag kunde slå ner henne om jag ville, och jag var fullt beredd på att göra det. Men rädslan jag upplevde var ny för mig. Det var som om jag oroade mig för min, jag vet inte, själ? Hon kunde inte skada mig, men någonting kunde hon göra. Och insikten att jag hade sovit bredvid henne, vad hon nu var.

Hon ställde sig framför mig, och började luta sig. Några centimeter framför mitt ansikte. Min puls bultade i örat på mig. Hennes mun var vidöppen och hennes huvud började skaka. Någonting i stil med en deja vu-känsla strök över ryggen på mig.

Ett tjut bakom ryggen på mig avbröt min hypnos.

Min flickvän.

Jag slet mig ur paralysen, vände mig om och tog tag i henne. “Spring!”, skrek jag medan vi flydde rummet. Vi tog oss in i köket och jag greppade en kniv från magneten ovanför diskbänken. Min flickvän grät tyst vid min sida.

Jag hörde steg. Först såg jag hennes skugga, sedan kom hon fram ur hallen. Hennes mun var nu så öppen att det såg ut som att hennes käkben gått ur led, och hon tittade inte på mig längre. Hon stirrade upp i taket medan hon långsamt gick fram till ytterdörren. Hennes huvud skakade våldsamt. Det var helt osannolikt, helt omöjligt att begripa. Föreställ dig det. Du vaknar i din säng med denna varelse bredvid dig. Hon promenerar genom din lägenhet klockan tre på natten med huvudet bakåtlutat, blicken i taket och munnen vidöppen.

När hon till slut gick ut genom dörren rusade jag fram och slog igen den efter henne. Min tjej bara grät. När vi till slut lyckades samla oss och pratade var jag orolig att hon trodde att jag hade varit otrogen med den där kvinnan. Men för det var det ingen fara. Hon hade också sett henne gå genom hallen, och visste att det var något fel med henne.

Jag var skräckslagen, men ville inte att min tjej skulle märka det. Istället berättade jag om jobbet, och att jag var tvungen att stå stilla och inte fick reagera på min omgivning. Jag berättade dock inte om vad hon viskade, inte om “10, 9, 8, 7, 6, 5”. Jag ville inte skrämma henne mer än nödvändigt.

För vad kunde det vara, annat än en nedräkning?

Jag var själv tveksam till att ringa polisen, men för min flickvän var det inte tu tal om saken. De var där på 20 minuter. De tog en anmälan, vi beskrev kvinnan, och de sade åt oss att ringa på en gång nästa gång.

Själv var jag någon annanstans i tankarna. Kapten hade sagt åt mig att inte tala med kvinnan. Jag hade talat med kvinnan. Och nu vaknar jag i samma säng som henne, utan att ens förstå hur hon hade tagit sig dit. Det snurrade i huvudet.

Dagen därpå gick jag och knackade på min kaptens dörr.

“Ursäkta”, började jag försiktigt – för att förlora jobbet, hur mycket det än sög, var verkligen ingenting jag var sugen på – “jag skulle behöva prata lite.”

Han tittade upp från skrivbordet och jag lovar att han redan visste. Hans ansikte blev helt tomt. Han frågade inte ens vad det handlade om, utan pekade på stolen och sade “Sätt dig.”

“Jag…”, försökte jag. Men jag visste inte riktigt hur jag skulle formulera mig.

“Du pratade med henne. Du svarade”, sade han och lutade sig fram över skrivbordet. “Eller hur?”

“Jag bad henne bara att flytta på sig.”

“Bortsett från ‘ge plats åt högvakten’-ordern. Sade du någonting annat?”

“Ja.”

“Helvetes jävla skit. Din jävla åsna”, muttrade han.

Det var första gången jag hade hört honom svära.

“Vem är hon?”

“Jag ska ansöka om en förflyttning åt dig”, svarade han utan att bry sig om min fråga. Han stack ner handen i en av skrivbordets lådor.

“Va?”

“Oroa dig inte, vi ska nog hitta någonting åt dig. Men du är färdig med att stå utanför slottet. Du kan förvänta dig att förflyttningen är klar inom en vecka.”

“Men, kapten, jag måste få…” “Seså, det var det. Lediga”, sade han utan att ens möta min blick.

Jag kände hur irritation och desperation spred sig i magen på mig. Samtidigt slog det mig att jag kunde se fram mot en framtid av månadslön utan puckade turister. Det var av godo.

Kort därpå fick jag mitt nya schema, och se där, den veckan skulle jag bara jobba ett skift. Det var tajmat, eftersom jag hade lovat att passa min sjuåriga brorsdotter medan brorsan åkte på en konferens. Jag hade planerat en hel helg av roligheter med henne.

Torsdagen kom och gick utan några konstiga händelser. Min tjej hade hunnit smälta nattens upplevelser, och vi hade det fint tillsammans. Tidigt på morgonen tog hon ett tåg tillbaka ner till Malmö, och det sista jag såg innan tåget lämnade perrongen var hennes leende. Livet tycktes återgå till det vanliga.

Den dagen hade jag ett skift mellan sex och tio på kvällen. Jag hade förflyttats till Drottningholms slott, där vi också står och vaktar. Vanligen brukar jag ha nära till en kollega, men den sista timmen blev det så att jag stod där ensam. Man står framför en liten kur av gult trä med svart tak som ser ut som ett litet militärtält, som det är meningen att man ska stå i om det blir dåligt väder. Vid två minuter över nio önskade kollegan mig en trevlig kväll och marscherade iväg.

“En timme kvar”, stod jag och tänkte för mig själv. Jag funderade över helgens planer och såg fram mot att visa brorsdottern Skansens alla djur. Natten var lugn, som vanligt, och ett lätt regn föll över de nitiskt klippta gräsmattorna. 21.30. Skittråkigt men snart klar. 21.45. Regndropparna hade börjat bli större och tyngre, så jag valde att tillbringa de sista minuterna i kuren.

Jag vände mig.

Det skulle jag inte ha gjort.

Där stod hon.

Om jag hade varit en författare hade jag använt mig av så många trick för att beskriva hur fruktansvärt skrämmande kvinnan såg ut den natten. Allt jag kan göra nu är att säga att hon var det hemskaste jag sett, och då har jag ändå sett barn dödas av landminor.

Kvinnan stod vid kurens ena dörrpost. Hon hade på sig ett vitt linne som sken i mörkret. Hennes ansikte var obeskrivligt. Hon tittade inte ens på mig, men det gjorde bara saken värre. Hon stirrade upp i skyn eller vad det nu var hon tittade på, med pupillerna så långt uppe att jag bara såg deras nedre hälft. Hennes mun var vidöppen. Jag var nästan helt säker på att människor inte kunde ha den så öppen.

Om man står framför någon med en kniv som vill råna en så vet man åtminstone vad de vill ha. De vill ha ens pengar. Fan, till och med om någon skjuter på dig vet du åtminstone att de har ett ärende: att döda dig. Det som var värst här var att jag inte visste vad hon ville.

21.49. Jag skakade, men räknade sekunder. Snart kunde jag fly.

Hon tog ett steg mot mig. Sedan ett till. En halvmeter från mig stannade hon upp.

Hon började luta sig fram. Det där jävla lutandet. Hennes ansikte stannade upp framför mitt eget. Först skakade hon långsamt, men det blev allt snabbare. Föreställ dig, som sagt, att du går upp ur badet och det är kallt. Så skakade hon. Hennes pupiller var så långt upp att jag knappt såg dem. Hennes huvud skakade så snabbt att det blev suddigt. Hennes mun var ett stort, svart hål. Jag svär att jag såg det börja blöda i hennes mungipor.

Inte ett ljud.

Det var tyst på vägen framför slottet. Jag var ensam med henne. Det var helt tyst mellan oss.

21.54. Kom igen, för helvete.

Som om hon hört mig tänka föll hennes pupiller ner och hon spände ögonen i mig. Hon stängde munnen och, trots att det kanske låter otroligt, hade jag nästan hellre velat att hon fortsatte hålla den öppen. Hon började öppna och stänga munnen mekaniskt, snabbt, som om hon tuggade på någonting osynligt med framtänderna. De slog ihop i varandra så hårt att jag trodde de skulle gå sönder.

Det var vad som krävdes för att jag skulle ge upp.

Jag tog ett steg tillbaka och skrek “SLUTA FÖR HELVETE”.

Hon slutade. Tänderna slutade slå i varandra, hon rätade på sig, tog ett steg fram mot mig och så – för första gången någonsin – såg jag henne le.
“4, 3, 2, 1, 4, 3, 2, 1, 4 ,3 ,2 ,1”, viskade hon med leendet intakt.

“Vad gör du? Vad fan håller du på med?”, bönade jag. Jag var redo att grabba tag i henne, skaka om henne, vad som helst, bara jag fick veta. Vad fan ville hon?

21.58.

Bakom mig hörde jag en upprörd röst. “Vad gör du?”

Det var kapten.

Han rusade fram till mig utan att ens låtsas om galningen framför oss.

“Sade du något till henne?”

“Jag…”

“Sade du någonting till henne?!”, skrek han och tog tag i min uniforms rockslag.

“Ja.”

“Jesus jävlar… Vilket nummer?”, sade han och släppte taget om mig.

“Va?”, svarade jag förvirrat.

“Vilket var det sista numret hon sade? Vilket? Var det noll?”

“Nej, jag tror det var en etta… Varför…?”

Hela tiden stod kvinnan kvar bredvid oss och tittade på oss, flinande. Så tog hon ett steg fram, och gick långsamt fram mellan mig och kapten.

“Säg inte ett jävla ljud till henne”, sade han med ett skräckslaget ansiktsuttryck.

Kvinnan vände sig bort från mig och mot honom. Hon lutade sig fram mot hans ansikte och till och med bakifrån kunde jag se hur öppen hennes mun var.

“Försvinn. Stick härifrån”, sade kapten till mig. Han lät bli att låtsas om henne. Jag hörde hennes tänder slå ihop.

“Jag kan inte bara lämna dig här”, försökte jag.

“Försvinn och kom inte tillbaka. Jag tar hand om detta.”

Och visst. Jag tänker om mig själv att jag är ganska modig. Men i det ögonblicket var allt jag ville att fly. Jag hoppas och tror att ni inte håller det emot mig. Jag rusade därifrån.

“Prata aldrig mer med henne”, hörde jag kapten ropa från bakom ryggen på mig.

Mycket av det jag berättat hittills kanske låter som skitsnack, som en dålig skräckfilm. Och jag kan erkänna att en del låter osannolikt. Varför grep jag inte henne, eller tryckte på någon av larmknapparna vi har, eller sköt den jäveln? Varför sköt inte kapten henne? Sådana frågor förstår jag, men jag har tyvärr inget bättre svar än att situationer som den är så omöjliga, så obegripliga, att man inte agerar rationellt. Man tänker inte logiskt. Jag gick hem den kvällen, tog en kall dusch, kontrollerade att min dörr verkligen var låst, och kollapsade på sängen.

Morgonen efter skickade jag ett sms till en kollega för att fråga om kapten mådde bra. “Ja, hurså?”, svarade han. Det betydde att han klarat sig och det var allt jag behövde veta. Jag var färdig med det där nu.

På fredagen kom brorsdottern. Brorsan lämnade av henne och drog vidare själv, och så var det bara vi. En sjuåring har verkligen förmågan att få dig att glömma bort övriga problem – om inte annat så genom att bara göra så mycket saker hela tiden – och jag slutade snart tänka på kvinnan. Samma morgon hade jag förresten fått pappren om min nästa förflyttning, så jag skulle aldrig mer behöva genomlida en stund med henne.

Hela dagen åkte vi runt och gjorde saker. Hon älskade Skansen. På kvällen var vi utmattade båda två. På lördagmorgonen gjorde jag lyxfrukost till oss, och så tittade vi på barnprogram. Sedan tittade vi på Catwoman medan lilltjejen klädde ut sig till henne – av någon anledning är det hennes idol, trots att filmen är så sjukt dålig. Jag somnade på soffan på vid något tillfälle, dödstrött efter allt pyssel.

Hon väckte mig. “Uki”, sade hon, vilket är mitt smeknamn, “Uki, ska vi inte leka?”. Hon höll upp mina gamla walkie-talkies. Jag älskade att leka med dem när jag var liten, och kunde inte säga nej.

“Absolut, om de fortfarande funkar. Gå ut på gräsmattan så ska jag kolla vilken räckvidd de har.”

Hon sken upp och sprang iväg.

Jag satte på walkie-talkien och började fixa med den. Den brusade, vilket betydde att batterierna funkade, så nu behövde jag bara hitta rätt frekvens.

“Alice? Alice, hör du mig, över?”, försökte jag.

Till slut brusade det till lite, men jag hörde ingen röst.
“Alice, hör du mig? Upprepar, hör du mig? Över.”

“Boll”, hörde jag någon mumla.

“Alice din strulputt, du måste säga ‘över’ när du är klar. Över.”

“B…oll”, hörde jag igen.

“Prylen är gammal”, tänkte jag för mig själv. Jag satt nedsjunken i soffan och orkade inte röra på mig, men tog ut batterierna och blåste på dem, som om det skulle göra någon skillnad, och satte in dem igen.”

“Ok, Catwoman, är du färdig med din boll, över?”

“NOLL”.

Jag tappade walkie-talkien.

Det var inte Alices röst. Det var inte “boll” hon hade sagt.

Alice.

Jag rusade ut och grät nästan av oro, och skällde på mig själv för att jag låtit henne gå ut ensam. Alice stod i gräset en bit bort med radion tryckt mot bröstet, höll i den hårt. Framför henne stod kvinnan, nedböjd med ansiktet tryckt mot min lilla tjej.

“Noll, noll, noll, noll, noll, noll”, sade kvinnan i Alices ansikte.

Jag kan kontrollera mig själv när någon galning trakasserar mig. Men när de ger sig på min brorsdotter. Ett barn. Jag såg rött. Jag tjurrusade mot henne och tacklade henne så hårt att jag kände henne skada sig. Jag grep tag i Alice och ropade “mår du bra? Rörde hon dig?” Jag skakade om henne hårdare än jag trodde, och hon måste ha blivit ännu mer rädd.

Alice storgrät. Hon kunde inte få ett ord ur sig.

“Kom, vi går in”, sade jag och tittade mot kvinnan. Hon låg på marken med ansiktet ner i gräset.

Vi kom in och gick fram till fönstret. Kvinnan reste sig mödosamt upp. Hon vände sig mot oss.

“Jag ringer polisen”, sade jag till Alice. “Oroa dig inte sötnos, det är ingen fara.”

Kvinnan tog ett steg mot fönstret. Sedan ett till. Det kom blod ur hennes näsa, och hon haltade, men det verkade inte störa henne.
Adrenalinet började rinna av mig och jag kände mig nästan förstenad. Vi stod där vid fönstret och tittade ut medan galningen kom steg för steg närmare fönstret.

“Nu är polisen på väg”, sade jag. Alice grät fortfarande.

Kvinnan kom fram till fönstret.

Hon hade slutat titta på mig. Hon lutade sig fram på andra sidan fönstret, mot Alices ansikte. Alice höll mig i handen hårdare än en sjuåring borde kunna. Den jävla subban utanför fönstret lutade sig fram så näsan nästan rörde fönsterglaset. Bara en tunn skiva mellan henne och Alice. Jag skulle precis lyfta upp henne och bära iväg henne till ett annat rum, då kvinnan öppnade munnen. Sedan stängde hon den omedelbart igen och den formade ett leende. Och så gapade hon igen. Det var ofattbart konstigt. När hon gapade flög hennes pupiller upp i ögonlocken, men på en gång stängde hon munnen igen, tittade på Alice och log. Med en onaturlig hastighet alternerade hon mellan att flina och att gapa med vita ögon.

“Kom igen, vi går iväg från fönstret”, sade jag och lyfte upp Alice i famnen.

Polisen kom en kvart senare. De letade igenom grannskapet och hittade faktiskt en kvinna som stämde in på min beskrivning. Jag skulle åka till polisstationen och peka ut henne för dem, men först skulle jag lämna av Alice på tåget. Hennes mamma ville att hon skulle komma hem på en gång efter vad som hade hänt. Jag åkte till stationen med Alice i baksätet och såg till att hitta en konduktör som kunde hålla ett öga på henne under resan.

En trevlig man på tåget lovade hålla henne under uppsikt. Han tog Alices hand och lovade visa henne alla häftiga saker på tåget. Till slut, äntligen, log hon. När tåget skulle gå lyfte konduktören upp Alice på tåget. “Säg hejdå till din farbror, nu åker vi”, sade han.

“Hejdå Alice, säg åt mamma att ringa när du kommer fram, okej?”

Hon svarade inte, vilket inte var så konstigt. Hon var väl fortfarande lite chockad, det var ju till och med jag.

I högtalarna sade en röst att tåget var färdigt för avgång. Konduktören hoppade upp och ställde sig bredvid Alice. Men Alice rörde sig inte. Hon tittade upp mot honom.

“Kom igen så går vi”, sade han.

Alice tittade på honom och öppnade munnen.

“Nu ska vi åka, vännen, så nu måste vi gå in,” sade han. “Kom nu.”

När han gick in i korridoren följde Alice efter. Jag hörde henne säga “10, 9, 8.”

Signaturmelodi

Ni har hört “Slottsvakten”, skriven av Redditanvändaren inaaace och publicerad på Reddit.com/r/nosleep, läst av Ludvig Josephson. Därmed har Creepypodden gjort sitt nattskift, och blir avlösta av nästa olyckliga nattvakt…

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se. Och sist men inte minst: skicka in era spökhistorier och tips på andra spökhistorier! Nu börjar vi igen för det här året, och jag vill berätta era historier. Ni når oss på creepypodden@sr.se.

Tack för att ni har lyssnat.