Avsnitt 133: Folktro III

De var långt borta från närmaste civilisation, fyra och en halv mil utanför det lilla samhället Sioux Lookout i den skogiga provinsen Ontario i centrala Kanada, när de hörde det. Ett ensamt rop som ekade under den uppsprucket molniga himlen.

De var ett par som var ute och gick med sin sonson, i trakter de var vana vid. Han är jägare, och har jagat där i hela sitt liv. Han vet hur älgar, björnar och vargar låter. Men det här ljudet kände han inte igen. Och det verkade komma närmare.

När sonsonen skrek tillbaka blev de nervösa och började gå tillbaka till bilen. Men på vägen tillbaka fortsatte de höra skriken, de desperata, vilda höga vrålen som de inte förstod vem som kunde förmå utstöta. Skrik som det bara är vår fantasi som kan förklara.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi hörde till en början här var en inspelning från de kanadensiska skogarna i höstas. I en artikel i The Guardian spekuleras det i om det är bigfoot eller wendigo som ligger bakom ljuden, men andra gissar på grizzlybjörnar, som kan vråla på sätt som vi människor tycker låter övernaturligt.

Vad som än är den verkliga förklaringen kan man se ljuden som en påminnelse om folktrons ofrånkomlighet. I dag vet vi mer om många av tillvarons märkliga inslag än vi gjorde förut. Vi kan förklara jordbävningar, låg- och högvatten och himlafenomen. Men när vi hör ett vrål från skogen som vi inte förstår, som inte passar in i vår vetenskapliga omvärldsbeskrivning, har vi ändå lika snabbt till de övernaturliga förklaringarna som vi hade förr i tiden. Då blir vi som forntidens människor, som bara hade sina egna berättelser att vända sig till för att få den trygghet som en sammanhängande berättelse innebär.

Tänk då hur många förklarande berättelser som måste ha uppstått under de årtusenden då vi inte hade de vetenskapliga förklaringarna att vända oss till. Tänk på alla ljud, syner och upplevelser som måste ha stört oss, skrämt och förundrat oss, och hur de resulterat i berättelser som byggts upp likt byggställningar kring dem för att göra dem till begripliga inslag i livet. Och tänk på hur de berättelserna lever kvar än idag, som parallella dimensioner till den vetenskaplighet som sedan dess vuxit fram. Som påminnelser om det djur vi egentligen, innerst inne, ännu är.

Sådana där berättelser har ni alltid gillat, ni som lyssnar på den här podden, och det finns ju gott av dem. Vi har redan i två avsnitt, avsnitt 34 och 41 år 2016, berättat om folktro, och nu har det blivit dags igen. För nu har vi två utmärkta berättelser på temat att presentera. Och vi ska börja med en historia om hur till synes oskyldiga platser i naturen kan dölja hemska hemligheter.

Här kommer historien “Klövna-stenen”, skriven av lyssnaren Malin och uppläst av Eva Dozzi.

Det jag vill berätta om hände i februari, bara ett par månader efter att jag och min man flyttat till en liten gård uppe på Linderödsåsen i Skåne. Där växer skogen in på knuten, och trots att byn bara ligger tio minuters promenad bort så är närheten till naturen och friheten påtaglig. Det var också anledningen till att vi valt att flytta just hit. Jag har alltid älskat skogen, och långa promenader med bara vindens viskande i trädkronorna till sällskap.

Vi har några höns och en liten flock får, och de verkade trivas lika bra i sitt nya hem som vi. Huset kändes från första början snällt och hemtrevligt. Efter många år som hyresgäster hade vi äntligen hittat en plats som kändes som vår egen, och där vi skulle kunna förverkliga våra drömmar. Min man drömde om verkstad, trädäck, uteplats och snygga trästaket. Jag fantiserade om ett utekök under en blommande pergola, och om mer plats till fåren och hönsen att få strosa fritt.

Efter några veckor med kaos och flyttkartonger började vi känna oss uppackade och hemma på riktigt. Vi satt ofta på kvällarna och förundrade oss över att vi inte längtade tillbaka till gården som vi hyrt i över åtta år. Inte ens lite. Jag älskade den vildvuxna trädgården runt vårt eget lilla hus, dammen alldeles i skogsbrynet och att ha vår egen stig ut i storskogen på godsets ägor var en fantastisk lyx.

Det är ganska stenigt här uppe på åsen, åtminstone för att vara i Skåne, och inne mellan de grova granarna i godsskogen alldeles nära vårt hus ligger ett imponerande flyttblock. En stor, rundad stenkoloss som är närmare fem meter hög och ungefär dubbelt så bred. Men det speciella med stenblocket är att det delats i två delar, som av en väldig yxa. Om det spruckit genom frostsprängning eller något annat vet jag fortfarande inte, men de båda halvorna har fallit isär precis så pass att det går att gå emellan dem.

Jag minns att jag tänkte på helvetesgapet i Ronja Rövardotter när jag för första gången, med händerna mot respektive stenhalva, pressade mig in i den smala gången mellan dem. Stenen tornade upp sig på båda sidor om mig och himlen syntes bara som en smal liten skärva ovanför.
Som av en ren händelse nämnde jag flyttblocket för en av grannarna när vi träffades vid postlådorna en morgon. Han är född och uppvuxen i byn, och har tagit över sina föräldrars gård, och är en ständig källa till lokalkunskap. Ändå är han bara tiotalet år äldre än mig, och inte en sådan lokalbo som hyser djuprotad skepsis mot alla nykomlingar. När jag nämnde flyttblocket för honom så nickade han igenkännande.

“Klövna-stenen,” sade han. “Vi brukade leka där när jag var barn. Det var lite spännande när man var en tio, elva år sådär. Mamma tyckte inte om att vi gick dit förstås.”
“Jaså?” sade jag, och hoppades att det skulle finnas någon lokal historia om platsen.
“Ja, jag vet egentligen inte varför. Antagligen var hon väl rädd att vi skulle klättra på stenen och ramla ner och slå oss. Eller så var det något annat. Skogen tillhörde ju godset på den tiden också, hon var kanske rädd att skogsmästaren på godset skulle se oss ränna där.”
“Varför kallas den Klövna-stenen?” frågade jag och försökte dölja min besvikelse över att inte fått veta något mer spännande.
“Det vet jag inte, den är ju klöven” sade han på sin runda skånska och ryckte lite på axlarna. “Den ska ha delats av ett blixtnedslag en gång i tiden. Men om det är sant vet jag inte. Det får ju ha varit en rejäl blixt i så fall.”

Jag mumlade något instämmande till svar och vi skiljdes åt. Klöven betyder kluven på skånska, och stenen är ju kluven i två halvor. Men jag var allt lite besviken över att han inte haft något mer spännande att komma med. Ändå bestämde jag mig för att gå ner och ta mig en närmare titt på stenblocket. Jag ville väl se om det syntes några spår efter blixtnedslaget antar jag. Inte för att jag hade en aning om vad jag skulle titta efter så långt efter ett nedslag, och frostsprängning var ändå en mer sannolik anledning till sprickan.

Stenblocket såg ut precis som det gjort förra gången jag var där. En stor grå klump, med torra lavar på sydsidan och enstaka tussar med mossa på norrsidan. Det var för brant och toppigt för att jag skulle våga mig på att försöka klättra på det, men jag kunde förstå att lockelsen måste ha varit stor för en pojke på tio år.

Jag makade mig försiktigt in i den smala gången mellan blocken igen och sökte med blicken efter något, en rispa, en sotig rand, något som kunde vittna om ett blixtnedslag. Jag drog av mig vantarna för att lättare kunna undersöka stenen med händerna. Eftersom jag var så upptagen med att titta på stenen såg jag mig inte riktigt för hur jag satte fötterna och rätt vad det var halkade jag på en fuktig gren som låg på marken i klykan. Foten gled iväg och jag vinglade till, dunsade emot stenen och landade på höger knä.

Det högg till i knäet och när jag vacklande reste mig upp hade jag skavt upp en djup reva i jeansen och blod sipprade fram. Jag hade landat på något hårt och vasst, och när jag petade med tåspetsen i jorden sparkade jag till något. Mödosamt och grimaserande böjde jag mig ner, drog av mig vantarna och petade fram ett föremål i svartnad, lite rostig metall. Det såg lite ut som en tunn hästsko, men där ändarna gick ihop och överlappade varandra.

Knäet gjorde rejält ont nu och jag ville bara in och tvätta av såret och se om jeansen skulle gå att rädda, så jag stoppade metallringen i jackfickan och började halta tillbaka upp till huset. Efter att ha tagit mig uppför trappan till huset och lirkat av mig jeansen i köket, försiktigt för att inte få in jorden från byxorna i såret, glömde jag helt bort den underliga hästskon.

Morgonen efter gick jag ut så fort det börjat ljusna vid horisonten, precis som vanligt, för att släppa ut hönsen och mata de andra djuren. Längst ner på trappan till huset låg mina vantar som jag haft på mig dagen före. Jag rynkade pannan. Jag kunde inte minnas att jag lagt dem där. Jag hade tagit dem av mig när jag var vid stenen. Automatiskt gled handen ner i fickan och jag plockade upp metallföremålet som jag landat på. Metallen var mörk och lite rostig, tvinnad och vriden till en lustig liten knut. Som en hästsko som någon försökt böja ihop ändarna på.
Jag tänkte att jag måste ha lagt vantarna i fickan på jackan och tappat dem på trappan innan jag gick in. Lite underligt var det förstås att inte min man sett dem och tagit in dem när han kom hem på kvällen. På morgnarna hade han alltid bråttom iväg och hade säkert inte ens sett dem. Jag plockade upp dem. De var kalla, genomvåta och… de stank.

De luktade inte gödsel, en lukt som jag är mer än bekant med och som då och då sätter sig i kläderna, utan den här doften var tung och fuktig och lite metalliskt. Som lukten av våt hund blandat med den fräna stanken från slaktrester. Jag menar inte doften av kött eller blod, utan den skarpa lukten av inälvor som uppstår precis när man tar ur ett dött djur. Vi slaktar själva, och jag brukar undvika att närvara just vid urtagningen eftersom jag tycker lukten är så vämjelig.

Jag släppte vantarna och lät dem bli liggande på trappan. Som de luktade tänkte jag inte ta dem på mig, eller stoppa dem i fickan. Istället gick jag bort till ladan och stannade framför den tunga trädörren. Dörrvredet är gammaldags och helt i metall, och dörren består av två lager brädor med isoleringsull emellan. Det syntes djupa rivmärken över brädorna, som om ett djur med vassa klor försökt gräva sig in genom dörren. På ett par ställen skymtade den gula isoleringen fram i de djupa skårorna.

Rivmärkena gick lodrätt över hela dörren, med flera centimeter mellan varje rispa. Jag kände håret resa sig i nacken. Det såg ut som klomärken, men det finns varken varg eller björn här, och märkena var för stora för att kunna vara något annat. Eller? Kanske ett lodjur? Jag såg mig plötsligt om över axeln. En kuslig känsla växte i magen på mig. Solen låg fortfarande och tvekade som en smal rand vid horisonten och ladan kastade en djup skugga över gårdsplanen. Dörren är aldrig låst, som en säkerhet om det skulle börja brinna, och jag tryckte ner handtaget och klev in och tände lampan.

Som djurägare oroar man sig alltid för att något ska hända med ens skyddslingar. Allt från sjukdom och olycka till att otäcka eller okunniga människor ska ställa till med något. Men en människa hade bara öppnat dörren och gått in, precis som jag själv. Jag tittade till höger, där hönsen har sitt tillhåll. De satt stilla på sina pinnar och såg vaksamt på mig. Jag sköt upp den lilla luckan i fönstret så att de skulle kunna gå ut när det ljusnat. Normalt sett brukar de kackla ett lågmält godmorgon, men inte idag. Jag gick snabbt vidare bort till fåren.

För att komma in till dem måste jag öppna en ny dörr och ta mig in i en ny del av ladan. Så fort jag sköt upp dörren började de bräka högt och fara omkring i kätten. Någonting var verkligen inte som det skulle här. Fåren hade vält ut sin vattenhink och det var blött och otrevligt i halmen. Jag gick ut igen, stängde dörren efter mig och satte kurs mot stegen upp till loftet. Jag har ett inkast där uppe så jag kan kasta ner ny halm direkt i kätten. Det sparar mycket arbete.

Stegen är en hemsnickrad variant, och står inte så stadigt som man kunde önska, men det har inte blivit av att byta ut den eftersom annat känts viktigare att få ordning på. Jag var framme vid halmbalen när jag plötsligt hörde hönsen kackla nerifrån. Inte det trevliga morgonkacklet utan ett hysteriskt och högt ljud, som när något rovdjur synts till utanför hönsgården.
Jag vände för att klättra ner igen. Om det var räven så skulle han snart ha tagit sig igenom det tunna plastnätet och in till hönsen. Det var då jag hörde det. Det andra ljudet. Någonting rörde sig på våningen nedanför, någonting stort och tungt. Med hasande steg rörde det sig genom den smala hallen bort mot loftstegen.

En skräck som jag aldrig tidigare varit i närheten av grep tag i mig och jag stod som fastfrusen och bara lyssnade nedåt. Plötsligt kände jag en tung, fuktig stank av inälvor och regnvåt skog. Samma stank som på mina vantar som jag lämnat på trappan. Ett skrapande ljud hördes och stegen vippade till.

Jag såg mig hastigt omkring, driven av en instinkt som var djupare än själva skräcken. Viljan att beväpna mig fyllde mig och jag retirerade snabbt bort mot halmbalen och grep tag i hötjugan som stod där. Mina händer darrade när jag fattade tag i den, som om den varit en lans, och så lyssnade jag igen.

Det där nedanför måste ha hört mig förflytta mig. Stegen vippade till på nytt, och så hörde jag ett flåsande ljud. Ett djur som vädrade i luften. Vad det än var så kände det doften av mig. Det visste att jag var här. Stegen vippade igen, kraftigare nu, så att den stod helt på högkant i ett kort ögonblick innan den kantrade bakåt. Så följde en tung duns och ett ljud någonstans mitt emellan en vargs ylande och en katts fräsande hördes.

Jag stod som förstenad och lyssnade nedåt igen. De hasande stegen hördes på nytt, och sen skrapande klor mot de putsade väggarna när varelsen försökte klättra upp för väggarna utan stegen. Jag vet inte hur lång tid som gick. Antagligen var det bara frågan om någon minut, men det kändes som en evighet. Jag stod som fastfrusen och kunde inte förmå mig att gå närmare för att se efter. Sen började hönsen kackla hysteriskt igen, och jag förstod att varelsen måste ha flyttat sig. Jag hade inte en tanke på att klättra ner längre, trots att jag hörde plastnätet i dörren till hönshuset rivas sönder.

Det hade varit en nödlösning, ett tillfälligt sätt att stänga för hönsen i ladan innan vi fick tid att bygga ett ordentligt fristående hönshus. Men jag hade inte oroat mig för rovdjur, det var ju ändå stängt med dörr in till själva ladan. Snarare hade jag oroat mig för att hönsen skulle lyckas ha sönder nätet och smita ut och ställa till oreda i hela byggnaden.

Nu stod jag stilla och lyssnade på hur någonting forcerade plastnätet utifrån och hur hönsen i vild panik försökte fly undan. Jag tyckte att jag kunde höra flera av dem försvinna ut genom den öppna ytterdörren. Jag blinkade och märkte att jag grät. Varför hade jag inte tänkt på att stänga dörren?!

För att jag aldrig gjorde det. Jag tyckte det var ett bra tillfälle att vädra ut den gamla byggnaden om morgnarna. Luften blev friskare.

Kaoset nedanför hade plötsligt lagt sig och jag hörde de hasande stegen igen, på väg mot ytterdörren. Plötsligt kom jag ihåg den stora gavelluckan på ladan som vette ut mot gårdsplanen. Det var genom den vi fick in storbalarna med hö och halm. Nu skyndade jag mig bort till den och sköt försiktigt upp den på glänt.

Det första grå gryningsljuset var på väg, men fortfarande hade inte solen klättrat tillräckligt högt över horisonten för att nattmörkret helt skulle släppa sitt grepp. Nedanför mig lösgjorde sig en stor skugga från dörröppningen. Jag slutade för ett ögonblick att andas. Till och med på det här avståndet kunde jag tydligt känna stanken från varelsen.

Den var större än mig, större än min man också, men tydligt människolik när den började gå, tätt intill ladans vägg där skuggorna var som djupast. Gången var vaggande, som hos någon som bär en tung säck över axeln, ryggen föreföll krökt och huvudet djupt nedsjunket mot bröstet. En gråbrun päls täckte hela ryggen, och håret blev längre och raggigare fram mot huvudet. Två stora, spetsiga öron, som öronen på en häst, stack upp ur trasslet. Jag kunde inte se ansiktet som var vänt bort från mig, men jag såg tydligt att varelsen bar på något i sin vänstra hand.

Det var en vit och en brun höna. Nackarna slängde fram och tillbaka så jag förstod att de var döda, och jag kände igen dem trots avståndet. Bianca och Bönan. En vacker dag skulle jag sluta ge hönsen namn. Det gjorde det så mycket värre när höken tog någon av dem. Men det här var ingen hök, och inget annat som jag kände igen heller. Det var inget djur. Det enda som var i storlek nog var en björn, och det finns inga björnar i Skåne. Åtminstone inga som går på två ben, och som bär döda höns i sina kloförsedda händer istället för i munnen.

Varelsen korsade gårdsplanen och jag såg att den linkade till ett par gånger, som om den hade ont i benet. Men den vände aldrig ansiktet åt mitt håll utan fortsatte skyndsamt bort mot skogen. Rakt mot den lilla stigen som ledde förbi bäcken och bort till Klövna-stenen. Jag satt kvar och såg efter den när den försvann in bland granarna. Långsamt gick solen upp och det blev ljust.

Med ljuset kom det första tecknet på normalitet tillbaka. Tuppen gol, någonstans borta vid vedboden. Han hade alltså lyckats klara sig undan. Jag andades ut lite och gick långsamt tillbaka bort till luckan där stegen tidigare stått. Jag kikade ner och såg den ligga där nere på golvet, knäckt på mitten och helt obrukbar. Det var omöjligt att ta sig ner den vägen utan stege.

Det slutade med att jag hoppade ner genom halmnedkastet till fårkätten. Det var åtminstone en garanterat mjuk landning. Fåren bräkte upprört på mig, men verkade redan lugnare, vilket också lugnade mig. Jag öppnade dörren och kom in i ladan igen. Hönshuset var ett enda kaos av fjädrar, utvälta fodertråg och sönderrivet nät. Inte en höna var kvar där inne, men två stycken hade räddat sig upp på en av takbjälkarna i redskapshörnet och satt där och såg misstänksamt på mig.

Jag fortsatte ut på gårdsplanen. I ljuset kändes allt som hänt väldigt overkligt, ändå hade det hänt för bara en liten stund sedan. Märkena på dörren var kvar och jag rös till när jag såg dem. Det hade hänt. Varelsen var fortfarande kvar där ute. Jag fick plötsligt oerhört bråttom att ta mig in i huset och kände knappt av mitt onda knä när jag småsprang uppför trappan.

Vantarna blev liggandes även den här gången och jag låste dörren noga efter mig. När jag hängde av mig jackan kom jag att tänka på den underligt vridna metallbiten och tog den med mig in i huset. Två minuter senare hade google identifierat den åt mig. Det var ett trollkors. En gammal nordisk symbol för beskydd mot onda makter, och i synnerhet mot troll.

Jag är inte någon särskilt vidskeplig person, men jag kunde inte förneka det jag hade sett där ute. Sett, och känt lukten av. Hört röra sig. Och något hade tagit hönsen. Det var obestridligt. När jag tog med mig trollkorset från stenen så måste jag ha samtidigt ha släppt lös den där varelsen. Det måste ha varit den som lagt mina vantar på trappan. Kanske spårat min doft hit med hjälp av dem. Och när jag kommit ut för att öppna för djuren så hade den fortfarande funnits alldeles i närheten.

Håret reste sig i nacken på mig. Jag tänkte på min man, som åkte till jobbet redan klockan fem på morgnarna, när det var alldeles nattsvart ute. Hade trollet funnits där redan då? Jag bytte sökord till troll och fick massor med träffar, de flesta om internetfenomenet, men till sist hittade jag sida med nordisk folktro.

Enligt den så var de fornnordiska trollen känsliga för solljus, liksom att de fruktade blixt och åska, och den fornnordiska guden Tor ansågs vara trollens fiende. Jag vände blicken ut genom fönstret. Solen sken från en klar vinterhimmel för första gången på flera veckor. Jag reste mig motvilligt från stolen. Jag behövde lägga tillbaka trollkorset där jag hittade det, och det skulle hinna börja skymma innan min man kom hem från jobbet. Och han skulle dessutom tro att jag blivit vansinnig om jag försökte berätta för honom vad jag varit med om. Han skulle säga att det var en räv, och att jag blivit rädd och inbillat mig resten.

Jag drog på mig jackan, stoppade trollkorset i fickan och gick ut på gårdsplanen. De överlevande hönsen hade börjat komma fram från sina gömslen och gick och pickade i solskenet som om ingenting märkvärdigt hade hänt. Jag avundades dem deras korta minne och gick bort till vedskjulet. Där innanför dörren stod den smidiga lilla yxan som vi köpt bara helgen före, och jag tog den beslutsamt i handen. Om jag mötte någon fick de väl tro att jag var ute och tjuvhögg en julgran två månader i efterhand.

Genast inne under granarna kom obehaget tillbaka. Trots solskenet var det dunkelt inne bland träden och jag ryckte till för minsta lilla ljud som hördes. Det kändes onaturligt tyst. Inga fåglar sjöng här inne, trots att jag hört både talgoxe och blåmes när jag lämnade tomten. Mossan gjorde ljudet av mina steg dova och det kändes som om själva träden betraktade mig med vaksamma blickar.

Jag såg flyttblocket på långt håll, men det var först på något tiotal meters håll som jag såg fjädrarna som låg strödda i mossan runt omkring stenen. Pulsen dånade i mina öron som den dova bastonen från ett diskotek och jag kramade hårdare om skaftet på yxan. Stanken kom krypandes emot mig, och blev starkare ju närmare stenen jag kom. Någonting levde här, det luktade som ett rävgryt, fast färskare och mycket värre.

Men om det här var ett gryt, var fanns i så fall öppningen? Stenen låg lika stilla och tung som tidigare. Jag gick två varv runt den innan jag kände mig säker på att jag inte missat någon öppning någonstans. Men stenen visade inga tecken på några dolda nischer. Jag drog djupt efter andan och plockade upp trollkorset ur fickan innan jag långsamt, på helspänn, klev in mellan de båda stenhalvorna.

Någonting var annorlunda mot förra gången. Det syntes inte, men det kändes. Jag böjde mig långsamt ner när jag var mitt emellan flyttblocken, på samma plats där jag ramlat, och med hjälp av yxan krafsade jag en grop i jorden och sträckte mig för att lägga tillbaka trollkorset nere i marken. Jag tog stöd med ena handen mot stenen intill mig när jag lutade mig ner, och en svindlande känsla drog igenom kroppen på mig.

Hastigt drog jag åt mig handen igen och stirrade på stenblocket. Om jag inte vetat bättre så skulle jag ha kunnat svära på att det flyttat sig. Glidit ljudlöst åt sidan för min tyngd. Jag skyndade mig att lägga ner trollkorset i jorden, och förde noga tillbaka både jord och torra löv över det igen.

Så fort jag var färdig backade jag ut ur den trånga skrevan och fortsatte bort från platsen, med många nervösa blickar över axeln och yxan fortfarande i ett krampaktigt grepp. Ingen varelse syntes till, och förutom fjädrarna heller inget spår av mina hönor. Men i min handflata brände fortfarande den underliga sensationen av hur stenblocket varit på väg att glida undan för min tryckning.

Jag gick raka vägen hem och tvättade händerna. Vantarna som jag lämnat på trappen slängde jag i soptunnan. Till min man sa jag att räven tagit två av hönorna, och han svor en lång ramsa och lagade hönsens inhägnad samma kväll. Jag sprang runt fötterna på honom hela kvällen, orolig för att lämna honom ensam ute i mörkret, och lika orolig för att själv behöva sitta ensam där inne.

Men jag har inte sett till varelsen sedan dess, inte sett några nya klomärken eller känt den hemska stanken. Djuren har fått vara ifred, och jag har inte gått tillbaka till Klövna-stenen heller. Ikväll, när jag äntligen bestämt mig för att skriva och berätta om det här, så sitter jag och lyssnar till hur åskan går över åsen. Kanske är det inte helt otänkbart att det är blixten som delat stenen i två delar ändå?

Ni har hört historien “Klövna-stenen”, skriven av lyssnaren Malin, och uppläst av Eva Dozzi.

Även fenomen i dagens samhälle kan som sagt föda spöktro och skräckberättande, helt enkelt för att den vetenskapliga förklaringen inte är tillfredsställande nog: för att upplevelserna är så skräckinjagande att de inte kan bara ha att göra med den mänskliga naturen. Och vem vet, kanske finns det något mer bakom de där fenomenen? Det verkar det åtminstone göra i veckans andra och sista berättelse:

“Sömnparalys”, skriven av lyssnaren Nina och uppläst av Petra Werner.

Jag hade inte hört av brorsan på drygt fyra månader när han plötsligt ringde och undrade om han kunde bo i Mias och mitt gästrum under en kortare period. Inget: ”Det var länge sedan, hur har ni det?” eller liknande dravel utan bara rakt på sak:

– Hej, det är jag Gunnar, det har strulat till sig lite, kan jag slagga i ert gästrum ett par veckor?

Jag svävade lite på svaret. Mia hade haft det tufft på jobbet och känt sig rätt sliten ett tag, att ha min bror boende hos oss skulle inte falla i god jord. Gunnar tog dock tillfället i akt genom att fylla ut min tystnad.

– Gött, då säger vi det. Jag kommer förbi med lite grejer på lördag.

Så var det bestämt.

Mia blev, som jag misstänkt, måttligt road över beskedet att få en inneboende i ett par veckor men innan vi hunnit diskutera saken närmare stod Gunnar i hallen med sina tre resväskor vid fötterna. Detta var dock inte på lördagen som han sagt utan redan på onsdagen, bara ett par dagar efter vårt samtal. Jag suckade för mig själv och såg hur Mia ängsligt sneglade mot gästrummet som för tillfället var fyllt med all tänkbar bråte. Hon skyndade sig in för att röja undan det värsta medan jag tog med mig Gunnar in i köket för att sätta på kaffe.

När vi påbörjat andra påtåren hasplade han plötsligt ur sig hela historien om hur han i söndags blivit utslängd av Sandra, den senaste i raden av flickvänner som passerat revy i Gunnars liv under kort tid. I söndags morse när Gunnar sov hade Sandra gjort en djupdykning i hans mobil och hittat bevis för att det fanns ytterligare en kvinna med i bilden vilket resulterade i att han inte var önskvärd där längre. Den nya tjejen, som Gunnar strulat med vid sidan om, hette Sara och tanken var att Gunnar skulle flytta in hos henne om ett par veckor när Saras nuvarande sambo flyttat ut…. Jag stönade för mig själv. Det var knappt att jag orkade lyssna till Gunnars kvinnohistorier längre, de slutade ju ändå alltid på samma sätt…

Under slutet av samtalet gled Mia upp i dörröppningen och förkunnade att hon röjt undan det mesta av skräpet som vi förvarat därinne så nu var det bara för Gunnar att installera sig. Stackars Mia, jag såg hur trött hon var men trots det bet hon ihop och var vänlig och artig mot Gunnar. Vi tog tag i varsin resväska och drog in dem i gästrummet. Vårt gästrum vätte mot norrsidan av huset och det var alltid lite kyligt därinne eftersom fönstren inte var ordentligt tätade och därmed släppte in en del av vinddraget. Känslan av kyla förstärktes ytterligare av de ljusblå strukturtapeterna med inslag av silverglitter, en gräslig kvarleva sedan 80-någonting. Tapeterna hade vi dock tänkt ta itu med den dag vi skulle få glädjen att göra om gästrummet till barnkammare.

Då vi alla tre skulle upp och jobba dagen efter så avlutades kvällen lite abrupt med att vi gav Gunnar vår reservnyckel till huset och önskade honom god natt. Mia och jag drog oss sedan tillbaka till övervåningen där Mia viskande delgav mig sitt missnöje över min Casanova till bror som alltid lyckades strula till det för sig.

Gunnar, som jobbade som bildlärare på en högstadieskola i grannkommunen, sov fortfarande när Mia och jag begav oss iväg vid sextiden nästkommande dag. När jag senare på eftermiddagen stapplade in i tamburen med en matkasse i var näve var Gunnar redan hemma och i färd med att teckna i sitt skissblock. Gästrummet hade återgått till det bombnedslag det varit innan Mia röjt undan därinne, men nu var det Gunnars kläder, toalettartiklar, böcker och skisser som belamrade rummet. Han var så upptagen med sin skiss att han först inte upptäckte mig där jag stod i hans dörröppning, fortfarande med ytterkläderna på och med kalla kinder. Han hoppade till lite när jag sa hej och slängde ifrån sig skissblocket på bordet bredvid sig. Jag såg att han skissat på ett porträtt föreställande en frånstötande kvinna som såg i det närmaste vanvårdad ut, inte alls lik de snygga tjejer som Gunnar brukade strula med.

– Tjena, sa han och tittade upp.

Jag noterade att han såg fruktansvärt trött ut, gråblek och med mörka ringar under ögonen och jag tolkade det som ett reslutat av hans triangeldrama. Eftersom jag har lite svårt för det där med känslor försökte jag skoja till det lite istället och med en retsam glimt i ögonen och en nick åt skissblocket frågade jag om det var den nya kvinnan i hans liv. Gunnars ögon gled tillbaka till skissen.

– Nja, det där var väl mest en känsla jag var tvungen att få ur mig bara, sa han släpigt.
Jag skakade bara på huvudet åt honom, hans konstnärliga sida hade jag aldrig förstått mig på något vidare.

Gunnar följde efter mig in i köket och vi hjälptes åt att plocka in matvarorna. Gunnar erbjöd sig att laga maten och var snart i färd med att laga en härlig pasta carbonara. Medan köket fylldes av ljuvliga dofter hörde jag Mia komma in genom dörren. Hon ropade hej och jag uppfattade hur hon undslapp sig en kort suck när hon passerade Gunnars bombnedslag till rum för att sedan snabbt slinka upp på övervåningen. Tio minuter senare kom hon ner igen med det blonda håret uppsatt i en slarvig tofs och iförd sin vardagskostym bestående av noppriga mysbyxor, slapp t– shirt och ett par stora ullsockor som hennes gammelmormor Ester stickat åt henne. Tanten var närmare 100 år men fortfarande pigg i knoppen. Hon bodde på ett äldreboende hyfsat nära Mias jobb så hon tittade in där åtminstone ett par dagar i veckan. Ester hade suttit barnvakt åt Mia mycket de första åren av Mias liv och även funnits där för henne under hennes struliga tonårstid så det fanns ett särskilt band dem emellan.

När vi alla satt runt bordet och tuggade pasta frågade Mia Gunnar om han sovit gott.

– Javars, sa Gunnar och drog lite på svaret, men det är fasen så kallt ni har i gästrummet.

Mia gav mig genast en menande blick.

– Du har ju lovat typ tusen gånger att du ska fixa fönstren, suckade hon. Till jul har jag ju lovat att ta hem gammelmormor också och hon är ju så himla frusen av sig. Det kommer ju inte funka när det är svinkallt i gästrummet.

Hon hackade lite stridslystet med gaffeln i sin pasta för att ge eftertryck åt det hon sagt. Jag fick lite skamset erkänna att jag precis glömt bort de där otäta fönstren och lovade att ordna detta snarast med hjälp av gummilist eller dylikt. Det aggressiva hackandet i pastan upphörde och Gunnar flinade lite dumt som för att ursäkta det han dragit igång.

– Man skulle inte kunna få låna ett extra täcke inatt, frågade han lite urskuldande. Jag sov med långkallingar och långärmad t-shirt igår men frös som fanken ändå.
Mia flög upp på direkten, alltid snabb att vara till lags.

– Jo men det är väl klart, sa hon. Jag sticker och hämtar ett direkt.

Gunnar mumlade något om att sådan panik var det inte, han skulle ju inte lägga sig än på några timmar men Mia var redan på väg upp för trappan. Gunnar passade på att fråga hur jag hade det på mitt jobb och jag drog informationen från senaste personalmötet där vi fått beskedet att vissa av oss skulle vara tvungna att börja jobba skift. Vi ordade lite om för- och nackdelarna med detta men Gunnar återgick strax till att prata om sin nattsömn igen.
– Det var ju inte bara kylan som störde mig, sa han dröjande, utan jag drömde så mysko också. Det kanske blir så när man byter miljö hastigt, spekulerade han.
– Typ mardrömmar då eller? frågade jag.

Gunnar flinade till.

– Nja, det var väl mer som erotiska drömmar först, om du förstår vad jag menar, tillade han och blinkade illmarigt mot mig.

Sekunden efter antog hans kinder hastigt en rödaktig ton när han vände sig om och fick syn på att Mia hade kommit tillbaka och stod i köksdörren och lyssnade. I famnen hade hon Gunnars extratäcke.

– Låter ju nice, sa jag och flinade brett tillbaka.
– Tyvärr varade de inte särskilt länge, för sedan gled de över i en sjuhelvetes mardröm, sa Gunnar och flinet i hans ansikte byttes snabbt ut mot ett mer allvarligt uttryck. Jag drömde att det var någon idiot som fällde mig framifrån med ett jädra slag och sedan flög den dåren på mig och tryckte ner mig mot marken, hoppade på mitt bröst och försökte strypa mig. Alltså, det kanske inte låter så hemskt men det var skitläskigt och kändes helt verkligt och när jag vaknade kunde jag inte andas typ och det kändes som…

Han avbröt sig och rörde runt en stund med gaffeln i pastaresterna på sin tallrik medan blicken sökte tillsynes inåtvänd i minnet.

– Kändes som vad? frågade jag och försökte fånga hans blick.
– Det kändes som jag fått någon slags panikångestattack eller något, fick Gunnar ur sig tillslut. Du vet som han Ludde, den smala killen i din klass på högstadiet, brukade få. Sådär så man inte kan andas och tror att man ska dö typ. Jag kunde verkligen inte dra in luft och mina armar och ben var helt bortdomnade så jag kunde inte röra mig…det var superläskigt. Sedan sov jag inte ett skit mer under resten av natten.

Gunnar tittade upp och mötte min blick för första gången på några minuter. Han släppte den igen och vände sig istället om mot Mia som fortfarande stod kvar med täcket i famnen.

– Äh, ni tycker väl jag är knäpp. Skit samma, det var en mardröm bara. Det kändes i alla fall bättre efter att jag varit på jobbet och fått teckna av mig lite känslor och så..

Gunnars röst tonade ut och han vände sig åter mot mig:

– Det har väl varit lite väl mycket med alla brudar på sistone också, jag menar den här grejen med Sara, det var ju inte meningen att Sandra skulle få reda på något, för det var ju inte så seriöst egentligen och nu så vill Sara att vi ska flytta ihop. Jag vet inte om jag är redo alltså…

Jag mötte Mias blick över huvudet på Gunnar och såg hur hon himlade med ögonen.

– Jag går in med täcket på ditt rum då, sa hon till Gunnar. Hoppas att det blir bättre med sömnen i natt.

När Mia gått bytte jag snabbt samtalsämne, delvis för att jag hade dåligt samvete för att jag inte fixat fönstren för länge sedan men även för att jag hade lite svårt att tackla Gunnars konstnärliga och lite känsliga sida. Drömtydning, panikångest och sådant var inget för mig. Jag mindes med en olustkänsla den där Ludde från högstadiet som fått alla lärares uppmärksamhet med sina ständiga panikattacker. Istället ledde jag in samtalet på säkrare domäner som mitt jobb, Gunnars jobb, saker Mia och jag fixat i huset osv. Snart var Gunnar igång han också. Han började berätta om en utställning han skulle ha i vår tillsammans med en kompis från studietiden. Han gäspade lite då och då men verkade ändå hyfsat alert.

Efter en stund kom Mia tillbaka och satte på kaffet och sedan satt vi ytterligare någon timme och pratade alla tre. Vi kom in på den vanliga diskussionen om hur våra föräldrar hade kunnat komma på idén att döpa två killar födda i början på 90– talet till Ove och Gunnar. Så sjukt! Vi flinade mot varandra i samförstånd. När klockan var halv tio gäspade Gunnar stort och sa att han nog skulle försöka få lite sömn trots allt. Hade ju inte blivit mycket av den varan föregående natt. En halvtimme senare när jag hade duschat kollade jag in i hans rum. Han satt i sängen med dubbla täcken uppdragna kring kroppen. Jag såg hur han gjorde larviga pussminer mot sin mobil, troligen snapchatade han med den där nya bruden, Sara. Där jag stod barfota på tröskeln kunde jag känna hur det drog lite kallt längs golvlisten i rummet.

Två timmar senare vaknar jag av att Mia sätter sig käpprätt upp i sängen och sedan hör jag det också, ett dödsvrål. Någon skriker för sitt liv, ett brustet, egendomligt vrål som om någon försöker skrika med trasiga stämband. Någon på nedervåningen, vem fan är på nedervåningen? Min nyvakna hjärna maler först på tomgång för att sedan klarna, just i helvete, Gunnar! Jag vräker mig upp ur sängen men motoriken är inte riktigt med och jag halkar på en av Mias sockor och slår vält in i dörrkarmen. Jag känner en intensiv smärta i axeln men skiter i det och tar mig upp lika fort igen och kastar mig ner för trappan. Mia är mig hack i häl. Jag får upp dörren till gästrummet och ser först ingenting i skummet, slås bara av kylan och den där stanken. En frän odör av otvättad hud och gammal svett. Mia slår efter lysknappen bakom mig och strax badar rummet i ljus.

I sängen sitter Gunnar upptryckt mot huvudgaveln. Hans ansikte är en stelnad mask av skräck. Skriket har ebbat ut men munnen är fortfarande öppen. Ögonen är alldeles blodsprängda och han ser blåfläckig ut runt ögonen och på halsen. Täckena ligger i en hög på golvet. På överkroppen har han en långärmad t– shirt men hans underkropp är naken. Jag gnor mig i ögonen och hoppas att hela synen ska försvinna, att det bara är en dröm, att jag ska vakna upp i sängen bredvid Mia men istället hör jag Mias hysteriska röst:

– Jag går och ringer 112. Ta hand om din bror du. Se till och hålla honom varm, det är ju svinkallt härinne!

Mia försvinner ut och några sekunder står jag som fastfrusen kvar innanför dörren. Strax får jag dock min kropp att lyda och tar mig bort till Gunnar i sängen. Jag lyfter upp täckena från golvet och sveper dem om honom. Sedan sätter jag mig bredvid honom och håller lite tafatt om hans axlar. Jag känner hur han börjar skaka allt kraftigare. Han drar efter andan flera gånger, snabbt och ytligt först, sedan allt djupare. Han försöker säga något men hans röst är brusten och nästan bara en viskning.

– Vad säger du? Jag sätter mitt öra nära hans mun. Hans andedräkt känns kall mot min hud.

Plötslig kommer orden ur honom stötvis:

– Jag får inte luft. Kan inte andas. Vad händer? Vilka är det som skadar mig? Jag har så ont i bröstet Ove. Så ont, så ont! Vad håller ni på med?

Jag stryker honom över armen.

– Lugn nu Gunnar. Försök att andas, lugnt.

Jag tar hans hand och forsätter:

– Jag har inte heller någon aning om vad som händer Gunnar. Vi vaknade av att du skrek. Mia ringer efter ambulans. Allt blir bra snart.

Mia sjunker ner på andra sidan Gunnar i sängen. Hon tar hans andra hand i sin. Stora tårar rullar ned för Gunnars kinder nu. Så sitter vi sedan stilla alla tre tills ambulansmännen anländer.
Det är så himla skönt när ambulanspersonalen tar över. Lugna röster som ställer frågor, vana händer som tar puls, blodtryck och försiktigt undersöker. Både Mia och jag drar dock efter andan när ambulansmännen drar upp Gunnars tröja och blottar hans sargade bröstkorg. På bröstet finns stora blåmärken och svullnader som chockerar oss ytterligare. En av ambulansmännen vänder sig mot mig samtidigt som hans kollega trär på Gunnar en syrgasmask.

– Vi måste ta med din bror in till sjukhuset för vidare undersökning och observation. Det kan vara så att han fått en fraktur på bröstbenet, vi får se vad röntgenbilderna visar. Dessutom måste vi utesluta att han inte har fått några men efter syrebristen. Har ni ringt polisen än?

– Syrebrist, polisen…, stammar jag oförstående.
– Ja, fortsätter ambulansmannen, något irriterat nu. Det är väl ganska uppenbart att det är någon form av brott som har begåtts här. Din bror visar ju tydliga tecken på en påbörjad strypning och av utseendet på bröstkorgen att döma…

Han avslutar inte meningen men jag hör Mia flämta till bredvid mig.

– Altandörren i köket! utbrister hon gällt. Jag tror jag glömde låsa den efter att jag öppnade och schasade iväg grannens katt igår. Kanske någon kommit in den vägen..

Hon rusar iväg på bara fötter för att kolla och återkommer samtidigt som ambulansmännen är i färd med att drar över Gunnar till en bår. Det ser groteskt och konstigt ut med hans bara underkropp när de spänner fast remmarna. Lättad ser jag hur de sedan skyler honom med en filt. Jag går fram till Gunnar och klappar lite tafatt på sidan av filten.

– Vi kommer strax efter dig till sjukhuset Gunnar, säger jag. Vi måste bara ringa polisen och klä på oss först.

Gunnar nickar bara till svar. Hans ögonvitor är fyllda av röda punkter och han ser fortfarande vettskrämd ut. Vi hör ambulansen backa ut från garageuppfarten. När den kör ut på den större gatan drar sirenen igång.

– Köksdörren var olåst, säger Mia snabbt. Kanske har någon tagit sig in den vägen, men varför? Varför ge sig på någon som sover?

Vi står vid sängens fotända och pratar. Något ligger ihoprullat mellan Mias fot och ena sängbenet. Jag böjer mig ner och lyfter upp det. Det är Gunnars underställsbyxor och kalsonger. Jag vrider långsamt på dem. Båda verkar sönderrivna på mitten, nästan slitna mitt itu.

– Så jävla sjukt, säger jag.

Mia slår till mig på armen så jag tappar byxorna.

– Rör inget, säger hon skarpt. Polisen har ju inte varit här än, de kan ju tro att det är vi som gjort Gunnar något!

Det blev ingen mer sömn den natten. När vi ringt polisen samt Gunnars och mina föräldrar åkte vi så fort vi kunde till sjukhuset för att vara med Gunnar. När vi kom hem några timmar senare stod polisen och väntade på oss utanför huset.

Två konstaplar uppehöll sig länge och väl i gästrummet och runt altandörren för att säkra eventuella spår och sedan fick först Mia och sedan jag sitta tillsammans med den ena polismannen och svara på frågor. Till en början ställdes frågorna vänligt: Hade vi hört något misstänkt ljud under natten? Vad hade gjort att vi gått ner till nedervåningen? Vad hade vi sett när vi klev in i Gunnars rum? Senare under förhöret ställdes frågorna med en betydligt skarpare ton: Vad hade hänt tidigare under kvällen? Hade vi bråkat? Hade det förekommit alkohol? Hur var min och Gunnars relation? Hur var Mias relation till Gunnar? Till slut var vi båda så trötta att vi knappt kunde hålla ögonen öppna längre.

De bägge polismännen plockade slutligen ihop sina saker efter att Mia och jag hade försäkrat dem om att vi skulle komma ner till polisstationen följande dag för att bli topsade. Det sista jag la märke till innan de gick ut genom dörren var en genomskinlig plastpåse med Gunnars trasiga byxor som dinglade i den ene konstapelns hand. När polisbilen rullade iväg var det redan morgon och vi ringde till våra respektive jobb och sjukskrev oss för att sedan stupa i säng efter att noga ha kontrollerat att alla dörrar var låsta…

Tre dagar senare ringde Gunnar från sjukhuset och bad att få bli hämtad. Jag hade precis kommit hem från jobbet men beslutade mig för att åka till sjukhuset direkt. Jag gick in i Gunnars rum och rafsade ihop lite av hans kläder samtidigt som jag intensivt försökte att hålla tankarna borta från de söndertrasade plaggen vi funnit bredvid sängen. På vägen ringde jag Mia men hon hade lovat att hälsa på sin gammelmormor på äldreboendet så vi bestämde att vi skulle ses hemma sen.

Det var en blek och medtagen Gunnar som försiktigt mötte min blick. Ha såg dock betydligt piggare ut i den här dagen än han gjort de andra gångerna vi besökt honom. Jag räckte honom påsen med hans kläder och han gick in på vårdsalens toalett för att byta om från de mjukiskläder han hade fått låna av sjukhuset.

När vi var på väg hem i bilen sneglade jag på honom där han satt bredvid mig. Märkena på halsen hade antagit en mer brunaktig ton och hans händer kramade krampaktigt om mobilen. När vi hade åkt en lite stund sken mobilen upp samtidigt som de välbekanta tonerna av Sweet Home Alabama drog igång. Jag såg att namnet Sara lyste på displayen. Introt till Sweet Home Alabama fortsatte att mala på.

– Ska du inte svara, frågade jag.

Gunnar suckade tungt och avfärdade samtalet.

– Orkar inte, svarade han hest.

När vi kommit hem lagade jag lite mat åt oss men Gunnar hade ingen aptit. Han verkade ha svårt att både svälja och tala. Han återkom dock till gång på gång att han inte förstod, att allt var så obegripligt. Han frågade om vi hört något från polisen. Jag mumlade lite undvikande. Det var så pinsamt att Mia och jag var ett av polisens spår, att vi skulle kunna vara potentiella gärningsmän. Jag ville inte att Gunnar skulle veta. Gunnar hade själv fått besök av en polis på sjukhuset men han hade ju inte kunnat tillföra något till utredningen då han inget mindes av själva övergreppet och misshandeln.

Så kom Mia hem med frostbitna kinder och årets första snöflingor i håret. Jag noterade att hon hade på sig en ny stickad tröja i dova färger, säkert en present från gammelmormor. Hon slog sig ner vid bordet och förhörde sig om Gunnars mående. Han svarade bara enstavigt även om han försökte le lite ansträngt när han svarade henne. Efter en timme ursäktade han sig med att han hade bröstsmärtor och sa att han behövde vila. Min spänstige bror såg ut som en gammal gubbe när han hasade sig iväg mot gästrummet. Det skar i hjärtat på mig, det kändes på något sätt som det var vårt fel eftersom det hade hänt i vårt hus. Jag antog att Mia kände likadant. Jag noterade att hon kände på köksdörrens handtag flera gånger när hon passerade, kontrollerade att den verkligen var låst.

När jag några timmar senare gick ner för att ta mig lite kvällste stod Gunnar plötsligt i dörren till köket. Han frågade om jag kunde hjälpa honom följande dag med att ringa hans arbetsgivare. Han hade blivit sjukskriven några veckor framåt och med tanke på hans stämband skulle det nog inte bli lätt att undervisa på ett tag. Jag lovade naturligtvis att ordna detta åt honom. Gunnar stod kvar i dörröppningen och jag förstod att han hade något mer på hjärtat.

– Hur mår du? frågade jag för att hjälpa honom på traven.
– Sådär, sa Gunnar hest och grimaserade. Jag har så jädra ont i huvudet och i bröstet.

Hans hand for upp och strök över den missfärgade halsen och jag rös till.

– Jag tänkte be dig om en annan grej… Gunnar flackade med blicken.
– Shoot, sa jag.
– Jag tänkte om du kanske kunde, typ sova inne hos mig inatt, det skulle liksom kännas lite säkrare. Inte för att jag tror att något skulle hända igen, men du vet, bara för säkerhets skull… och då är vi ju i alla fall två ifall de kommer..

Gunnar försökte le men hans ögon utstrålade panik.

– Självfallet, sa jag. Jag hämtar en madrass på en gång eller förresten jag tar TV– fåtöljen, den går ju att luta helt bakåt.

Gunnar såg lättad ut och en halvtimme senare hade jag kånkat in fåtöljen i Gunnars rum och fällt ner den till max. Med en fotpall skulle jag kunna ligga riktigt bra. Jag hämtade även en frottéhandduk som jag rullade till en korv och försökte täta med längs nedre fönsterspringan. Det blev inte riktigt tätt ändå men draget minskade betydligt. Jag kilade upp till Mia och förklarade läget. Hon kramade mig god natt och höll med om att det var en bra idé med tanke på vad Gunnar gått igenom. Jag tog med mig mitt täcke och min kudde och snart låg jag och lyssnade på Gunnars oroliga andhämtning. Framåt elvatiden hörde jag ändå hur han långsamt tycktes slappna av och verkade somna. När jag en halvtimme senare var övertygad om att han sov kunde jag själv ge efter för tröttheten och somnade bums.

Jag vaknade av att jag frös något djävulskt. Det drog fruktansvärt från fönstret och jag sträckte ut handen och famlade efter handduken i skummet. Jag kunde dock inte känna den på fönsterbrädan och när jag famlade vidare i mörkret hittade jag den tillslut på golvet. Hade jag vevat ner den i sömnen? Det var något annat som var fel också. Jag sniffade i luften. Odören var tillbaka, stanken av otvättad hud och ingrodd svett. Jag riktade ögonen mot Gunnars säng. Det såg ut som om han halvsatt upp i dunklet, kroppen var lutad mot huvudgaveln. Andhämtningen var fortfarande långsam som om han sov men ögonen tycktes vidöppna. En rörelse i ögonvrån fick mig dock att vrida huvudet lite åt vänster och det jag fick se gjorde att mitt hjärta nästan stannade.

Det satt någon på fotgaveln till Gunnars säng. Ställningen som gestalten antagit fick mig först att tänka på någon slags apa, då den satt uppflugen i en krum position med fötterna till synes krökta runt fotgaveln. Medan jag kisande försökte urskilja fler detaljer sprack molnen upp utanför fönstret och en strimma månljus silade sig förbi min darrande kropp och vidare in i rummet för att blottlägga varelsen jag hade framför mig.

Det var en kvinna kunde jag se nu, med det långa, mörka håret hängande i toviga testar längs med ena sidan av kroppen. Från där jag satt i fåtöljen såg jag henne snett bakifrån och hennes kropp var delvis täckt av någon slags särk i ett vävt, grovt tyg. Särken var dock söndertrasad och hela hennes knotiga rygg var blottad. Huden på ryggen var, vad jag kunde urskilja i det svaga ljuset, mörk av smuts och gamla avlagringar. De magra armarna höll hon utsträckta och händerna omslöt knopparna på sänggavelns benstolpar. Den hand jag kunde skönja från min plats var ådrig med långa vanvårdade naglar.

Jag kunde inte se hennes ansikte men av huvudets position förstod jag ändå att hela hennes uppmärksamhet var riktad mot min bror där han låg i sängen. Stanken som kom från kvinnan var kvävande tung och jag försökte hålla andan för att inte kväljas. Jag vet inte hur länge jag satt så och höll andan. Blodet pulserade hårt i mina tinningar och ut i min kropp. Kroppen var förberedd på flykt eller strid men trots att jag var fylld med en sådan outgrundlig skräck var jag ändå oförmögen att röra mig. Tillslut måste jag ändå undsluppit mig något slags ljud för långsamt vred gestalten på sitt toviga huvud i riktning mot mig där jag satt som paralyserad i fåtöljen. Våra blickar möttes någon bråkdels sekund innan hon med ett ilsket vrål kastade sig över min bror där han låg helt försvarslös.

Skriket som uppfyllde rummet var öronbedövande och tycktes aldrig ta slut. Först trodde jag det var varelsen eller Gunnar som skrek men tillslut blev jag varse att det var jag själv. Jag skrek som jag aldrig gjort förr och så att jag trodde mina lungor skulle sprängas. Plötsligt slogs dörren upp och jag såg Mia stå där i det varma ljuset från hallen. Det blonda hårets lockar stod som en gloria kring hennes huvud och det vita nattlinnet lyste i mina ögon. Som en ängel, som en uppenbarelse stod hon där, mitt i allt det sjuka som jag inte förstod och jag hörde hennes röst hög och klar:

Mara mara minne du får ej bli här inne
förrän du räknat fåglar i skog fiskar i flod
alla eketrär och Guds ord

Nu var det varelsen som skrek igen. Som ett skadat djur skrek den samtidigt som den reste sig i sin fulla längd i sängen. Det var så sjukt alltihop, men det jag tyckte mig se var att gestalten först blev otydlig i konturerna för att sedan sakta upplösas och försvinna. Skriket tonade också ut och blev allt svagare men hördes dämpat en lång stund efter att vi inte kunde se varelsen längre. Jag försökte desperat lokalisera ljudet för att veta vart den blivit av samtidigt som jag kände något isande kallt som snuddade vid min bara underarm. Den hastiga kylan i kombination med min sinnesstämning fick håren på armen att resa sig rakt upp. Jag uppfattade det sista av skriet som tonade ut snett bakom mitt högeröra följt av ett sugande ljud i fönsterspringan. Vi hörde fönsterglaset som skallrade lätt, sedan blev allt knäpptyst.

Mias och mina blickar möttes över rummet och hennes klara ögon fick mig att tina upp och jag kunde röra mig igen. Jag rusade fram till henne och kramade henne hårt. Jag grät så att tårarna sprutade och snorade i hennes ljusa hår. Hon strök mig lugnande över ryggen.

– Så, så, hon är borta nu, sa hon mjukt.

Vi vände oss båda samtidigt om mot sängen. Gunnars ögon var slutna nu. Hans andhämtning var lugn och långsam. Det verkade som om han sov. Vi gick fram till sängen och granskade hans ansikte och hals noga. Inga nya skador vad vi kunde se. Försiktigt drog vi upp byxor och täcke. På vägen ut passerade jag bordet med Gunnars skisser. Överst låg kvinnoporträttet jag kommenterat häromdagen. När mina ögon mötte porträttets ögon kände jag omedelbart igen henne. Med en rysning slängde jag skissen i papperskorgen.

– Hur visste du? viskade jag till Mia. Hur visste du vad hon var?
– Gammelmormor, viskade hon tillbaka. Jag berättade för henne om Gunnar vid mitt besök hos henne häromdagen och då berättade hon om en familj i Ångermanland, där hon växte upp, vars son hade besök av maran på nätterna. Hans mor räddade livet på honom i sista minuten med hjälp av ramsan. Jag ville ju inte tro på historien först förstås men skrev ändå ner ramsan i mobilen utifall att….

Jag tittade på Mia med kärlek i blicken. Min modiga, kloka Mia. Tillsammans smög vi ut ur rummet, försiktigt för att inte väcka Gunnar.

Signaturmelodi

Ni hörde “Sömnparalys”, skriven av lyssnaren Nina och uppläst av Petra Werner, en berättelse om när en av vardagens ruggigaste upplevelser visar sig dölja en mycket gammal demon. Och därmed är Creepypodden över för den här veckan. Men folktron lever kvar, och dess historier föds dagligen. Så vi lär höra av den igen, innan den här poddens sista avsnitt gått.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.