Avsnitt 208: Familjekultur

Det jag nu ska berätta hände för två år sedan när min dotter Tuva var åtta år gammal. Trots att det har gått så lång tid så kan jag inte sluta tänka på det. Jag kan inte begripa vad det var som hände den där natten.

Vi var sjuka.

Hela familjen hade just tillfrisknat från magsjukan från helvetet när Tuva började må illa. Hon hade en tuff natt och jag vakade vid hennes sida. Varken jag eller Tuva fick någon sömn. Magen värkte och febern var hög. Hon ömsom gnydde, ömsom grät sig igenom natten. Illamåendet och magvärken gjorde att hon vände och vred sig i sina korviga lakan oförmögen att ligga stilla. Det var plågsamt att se ett barn vara så ansatt av sjukdom och jag minns att jag tänkte på att om det är såhär jobbigt att se sitt barn vara lite magsjukt hur är det då inte att vaka vid ett barns sida som rids av betydligt farligare sjukdomar. Tuvas lidande pågick timma ut och timma in och hon blev alltmer kraftlös ju längre natten led.

Framåt morgontimmarna hade varken hon eller jag sovit en blund. När jag kom tillbaka från badrummet efter en av alla mina vändor dit fann jag Tuva ligga alldeles stilla och tyst för första gången på hela natten och jag tänkte att nu har hon äntligen somnat. Försiktigt smög jag mig ner bredvid henne i sängen i hopp om att få lite egen sömn. Vi hade en nattlampa i rummet som gav ifrån sig ett svagt ljus precis lagom starkt för att vi skulle kunna se varandra. Jag lämnade lampan tänd och la mig till rätta. Precis när jag skulle stänga ögonen upptäckte jag att Tuva inte blundade.

Hon låg och såg på mig med halvslutna ögon och ett märkligt leende på läpparna. Hon låg alldeles stilla och höll fast mig med blicken.

– Lilla hjärtat, jag trodde att du sov, sade jag och strök henne på kinden.

Hon reagerade inte utan fortsatte bara stirra på mig med det där underliga leendet.

– Hur är det gumman? Vill du ha lite vatten?

Inget svar. Ingen reaktion överhuvudtaget, bara den där blicken och det där vaga leendet. Jag har aldrig sett den där blicken förut. Det var en så märklig känsla. Jag har svårt att förklara det. Det enda jag kan säga är att det inte var Tuvas blick. Och inte heller Tuvas leende. Det var helt enkelt inte mitt barns ansikte jag stirrade in i. Det var inte ens ett barns blick jag mötte där i halvdunklet. Den var lugn, fast och mild. Den tillhörde någon som kändes mycket, mycket äldre. Som om den hade sett allt.

– Är du vaken, hjärtat?, frågade jag, och när jag inte fick någon reaktion tillade jag utan att tänka efter närmare:

– Skojar du med mig nu?!

Jag var så överrumplad över hennes förändrade beteende. Och den här gången reagerade hon på mina ord för hon började prata. Blicken var alltjämt fastlåst vid min och leendet förändrades inte.

– Vad säger du hjärtat?

Hon pratade tyst. Jag fick luta mig fram och hålla örat alldeles framför hennes mun. Orden kom så snabbt och viskande att jag inte uppfattade ett enda av dem. Jag rätade på mig i sängen och mötte återigen den där märkliga blicken.

– Jag hör inte vad du säger, vännen. Kan du prata lite högre?

Då höjde hon sin hand och utan att vika med blicken strök hon mig över kinden. Hon strök mig på ett sätt som min dotter Tuva aldrig någonsin har gjort förr. På ett stillsamt och tröstande sätt. Hon såg på mig och hon log. Plötsligt kände jag mig liten inför henne. Jag minns inte att jag blev rädd, inte då. Det kändes som en overklig dröm.

Hon fortsatte alltjämt att prata. Eller viska. Svårt att säga vilket. Hennes andning var lätt och hon talade mycket snabbt. Jag försökte uppfatta orden men vågade inte röra mig. Hennes hand strök sakta över min kind. Jag antar att hennes röst blev lite starkare för jag började uppfatta ord här och där. Orden var först obegripliga för mig. Jag hörde inte allt som hon sa men här och där uppfattade jag ord som “Välsignad” och “Herren”.

Vid ett tillfälle yppade hon ganska högt och klart: ”Hell Maria full med nåd”. Sedan återgick hon till sitt tysta och snabba rabblande och jag kunde inte uppfatta orden. Hon nästan nynnade, eller mässade.

Jag vet inte hur länge detta pågick. Jag låg som fastfrusen vid hennes sida och försökte förstå vad som pågick. Hon använde ord jag aldrig förr hört någon säga i hennes närhet, och jag blev orolig att hon var riktigt sjuk om hon yrade på det här viset. Vi kanske skulle ringa 1177, tänkte jag. Jag försökte lugna henne.

– Lilla hjärtat, jag tror inte att du är riktigt vaken. Ska du försöka sova lite nu? Försök att blunda. Sov lite lilla gumman. Det behöver du.

Jag var desperat. Jag ville bara få henne att bete sig som vanligt igen. Jag ville känna mig själv som vanligt.

Då stannade hon upp med sitt mässande och såg på mig. Så sänkte hon handen och lade sig tillrätta i sängen. Leendet blev bredare och slöt ögonen. Efter ett tag blev andningen lugn och långsam och leendet bleknade sakta. Jag insåg att hon hade somnat. Då förändrades något i rummet. Hon blev sig själv igen. Jag återfann mig i rollen som hennes mamma. Men själv kunde jag inte sova efter det trots att jag var så trött. Hjärtat rusade i kroppen och jag låg där i halvmörkret och strök över hennes lilla kropp och försökte förstå vad som just hade inträffat.

Hon sov resten av natten och vaknade hungrig nästa morgon. Jag har aldrig känt mig mer lättad och glad att möta den där öppna, nyfikna, sökande blicken igen. När jag försiktigt frågade henne om vårt samtal på natten hade hon inga minnen av det som hänt. Jag berättade inte för henne eller för min man vad som hänt. Jag skämdes över tankarna jag haft där i mörkret att hon, för ett ögonblick, inte var som mitt barn. Är inte det en moders värsta svek? En förbjuden tanke?

Nu har det gått två år och Tuva har aldrig betett sig så igen. Jag kan inte förklara vad som hände. Kanske var jag bara trött. Kanske yrade hon bara i nattmössan. Det enda jag vet är att jag var helt vaken när det hände och att det inte var inbillning. Jag vet att det hände.

Jag har googlat och har lärt mig en formulering som återkommer i medeltida svenska kyrkomässor är ”Heel Maria fwl mädh nadh”. Den läses nog än idag men inte i den översättning som Tuva rabblade. Den versionen är många hundra år gammal. Men hon läste bönen om och om igen, på en svenska som det var länge sedan någon talade, där i dunklet i vårt radhus. Hur är det ens möjligt?! Vi är inte en religiös familj. Tuva har knappt varit i en kyrka. Hon kunde knappt läsa vid tillfället. Att hon skulle kunna memorera en lång text känns mycket osannolikt.

Jag kommer aldrig att få någon förklaring på vad som hände den där natten för två år sedan och jag har inte berättat för någon om denna händelse. Men jag behöver få berättelsen ur systemet så därför skriver jag till er på Creepypodden. Eftersom jag har många vänner som lyssnar på podden så har jag bytt ut namnet. Tuva heter egentligen något annat.

Vad som än är förklaringen till min upplevelse så vet jag detta: jag kände mig oförklarligt trygg i närvaron av den som kanske inte var mitt barn.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var historien “Vaknatten”, skriven av lyssnaren Karin och uppläst av Emelie Rosenqvist.

En film som jag samlar kraft för att en dag kanske våga se är “Speak No Evil”. Det är en dansk psykologisk skräckfilm, en av förra årets mest omtalade, och den verkar ärligt talat helt rubbad.

Den handlar om en dansk familj som träffar en holländsk familj på en fest i Italien. De har det roligt tillsammans, bland annat i samtal om hur stela och politiskt korrekta svenskar är, och säger löst att de borde ses igen. En tid senare bjuds faktiskt danskarna in till att tillbringa ett par dagar hos den holländska familjen. De åker söderut och ser fram emot en härlig tid, men det ska visa sig bli något helt annat.

“Speak No Evil” handlar, har jag läst mig till, bland annat om hur vi kan drivas för långt av den artiga viljan att inte fördöma andras familjekulturer. Det är en potent utgångspunkt. Vi har nog alla varit med om att hemma hos någon klasskompis, bekant eller kollega ställas inför något helt främmande, som just hos dem anses likasåfullt helt normalt.

I vardagen blir det sällan någon stor skräck av dessa små kulturkrockar, men det är lätt att se hur man bara genom att vrida upp storyn ytterligare ett snäpp kan hitta den. För i slutna rum kan märklig röta gro.

Ta till exempel fallet Sogen Kato. Sommaren 2010, när det i Japan började närma sig den årliga dagen för respekt för äldre, försökte man hitta honom. Många av Japans befolkning är äldre, fler än i något annat land i hela världen. Nästan en fjärdedel är i pensionsåldern. Äldst av alla män sommaren 2010 var Sogen Kato. Han var född 1899 och skulle alltså fylla 111.

Men han var borta. Hans familj ville inte berätta var. “Han är en grönsak”, sade de, och att han försökte bli en Sokushinbutsu, en självmumifierad. Låt honom vara, sade de, men myndigheterna gav sig inte. Till slut tog sig polisen in i familjens hus, och bröt sig in i Sogen Katos rum på första våningen. De möttes av luft som varit instängd i över trettio år.

I rummet fanns en säng, en hylla, en liten möbel med en telefon med fingerskiva på och lite tidningar och böcker på golvet. Senare skulle man upptäcka att den senaste tidningen kom från 1978. I sängen, iförd pyjamas och under en filt, låg Sogen Kato. Han var mumifierad. Död sedan årtionden. I myndigheternas papper stod det att han var Japans äldsta man, men i själva verket hade han dött vid 79 års ålder. Hans familj hade bara inte gjort något åt det.

Till en bekant hade Sogen Katos dotterdotter sagt att hennes morfar “stängde in sig i sitt rum en dag för 32 år sedan, och vi kunde inte öppna dörren utifrån.”

“Låt honom vara där inne”, hade hennes mamma då sagt. Och så hade det förblivit sedan dess. Men rättsprocesser drog igång, för familjen hade under alla år plockat ut Sogen Katos pensionspengar. Kanske var det bara fråga om ett särskilt okänsligt fall av bedrägeri. Men att leva med sin döda far i rummet intill är ändå något alldeles oerhört. Man kan bara föreställa sig den familjekultur i vilken det är möjligt.

Fallet Sogen Kato, tragiskt som det var, fick ett ännu mer tragiskt efterspel, eftersom man i Japan insåg att man hade väldigt dålig koll på hur många av landets äldre som verkligen levde.

Dålig folkbokföring och en kultur där äldre drog sig tillbaka och tappade kontakten med sin familj hade lett till att polisen till slut kunde konstatera att av landets 100-åringar eller äldre visste man helt enkelt inte om över 230 000 faktiskt levde kvar. 77 000 av dem skulle vara över 120 år gamla om de fortfarande levde, någon enligt pappren så gammal som 186. Samhället hade helt enkelt, bokstavligt talat, börjat tappa bort gamlingar. I verkligheten gick de ur tiden utan att någon märkte ett knyst. Många av dem låg eller satt kvar i sina ensamma bostäder, där de en dag helt enkelt bara slutat andas.

För även hos större grupper människor som knyts samman av något gemensamt finns fläckar av hemligt mörker. Allt som krävs är att det finns låsbara dörrar att gömma mörkret bakom. Det finns ett oerhört exempel. Den ökända Scientologikyrkans största, mest offentliga mysterium, som oavsett att tiden går förblir olöst, ja, nästan orört. Vad som egentligen har hänt med ledarens försvunna hustru.

Det här är David Miscaviege, Scientologikyrkans ledare. Det vi hörde honom tala om är rörelsens avhoppare, i denna den enda intervjun han någonsin gett, 1992 med det amerikanska nyhetsprogrammet Nightline. Avhopparnas syn på Scientologikyrkan är, säger han, är som KKK:s syn på svarta eller nynazisters syn på judar. Det är inte kritik. Det är hat.

Programledarens påpekande att det är svårt att hitta människor som öppet vågar kritisera scientologin avfärdar han blankt.

Det är en stilig och övertygande man, Miscaviege. Han talar med inlevelse och håller sig någorlunda till ämnet. Han försöker hela tiden ta sig ur defensiva positioner genom att gå till angrepp. Han gör sig bra i teve. Men hans genomträngande blå ögon verkar skvallra om något oberäkneligt. Ibland höjer han fingret för att få prata på ett sätt som får en att ana att han är van vid total makt. Han är trots allt ledaren för en sekt.

Och det tar oss till Shelly Miscaviege.

Scientologikyrkans ledares hustru har inte setts till sedan augusti 2007. Hon är helt enkelt borta. I det avsnitt av 60 Minutes Australia som vi precis hörde föreslås det att hon förvisats till en av rörelsens mer avsides anläggningar. Scientologikyrkans advokater säger att det inte är någon fara, att hon bara bestämt sig för ett liv i avskildhet.

Andra är rädda att något än mer allvarligt hänt. Flera anmälningar om hennes försvinnande har gjorts, men polisen i Los Angeles har alltid lagt ner dem. Men scientologiavhoppare har också påpekat att polisen i Los Angeles har haft en del kopplingar till scientologirörelsen. Att de inte är alldeles pålitliga i sammanhanget.

Och hur det än är så uppskattar inte scientologerna när utomstående blandar sig i deras affärer. 1997 rapporterade en tidning i Florida om rörelsens högkvarter i staden Clearwater, ett före detta hotell där många scientologer bor. Det året hade över 160 telefonsamtal till larmtjänsten 911 gjorts från högkvarterets olika rum, men inte en enda gång hade scientologernas säkerhetspersonal släppt in polisen. Larmsamtalet hade bara varit ett misstag, sade säkerhetspersonalen varje gång. Det fanns ingen nödsituation.

Shelly Miscaviege har försvunnit in i en sluten sekt, in i mörkret bakom lyckta dörrar, och dit in tillåts ingen utomstående gå. En kvinna är borta och hela världen vet det, men ändå händer ingenting. Så mäktig kan familjekulturen vara.

Och även i små familjer går dörrar att stänga. Det ska vi höra mer om nu, i en historia som Tobias Malm publicerade på Reddits underforum Nosleep sommaren 2021. Historien blev en succé och Malm har nu varit så vänlig att han översatt den till svenska åt Creepypodden. Ludvig Josephson läser “Bunkern”, skriven av Tobias Malm.

Pappa stängde in sig i sin bunker i början av 2020. Han var övertygad om att världen var på väg att gå under, och när vi inte trodde på honom sa han åt oss att vakna. Som han såg det sov alla andra, utan att mäkta med att se sanningen.

Det regnade dagen han fattade sitt beslut. Jag minns att jag fokuserade på vattnet som slog mot fönsterrutorna medan min syster försökte få pappa på andra tankar. Jag visste att det inte var någon idé. Han var för envis för att lyssna på någon annan än sina favoritkonspirationsteoretiker på nätet. WHO hade precis deklarerat att covid-19 var en pandemi. Pappa ville att vi skulle följa med honom, och när vi sa nej skrek han att vi var hjärntvättade.

Han köpte tomten innan jag föddes, endast på grund av den förfallna militäranläggningen som följde med. Den övergavs någon gång på 1960-talet, tror jag. Min syster var med från början, även innan pappas besatthet drev bort mamma. Det är svårt för mig att föreställa mig hur han var då. Mamma säger att han var stilig och elegant. Men de gifte sig tidigt och människor kan förändras mycket under årens lopp. Och det gjorde pappa. Allt jag minns om honom från min barndom är helgerna i bunkern, när han renoverade den och fyllde den med allt han behövde för att överleva där nere.

Vi kunde inte stoppa honom den där regniga dagen. Han var inte den bästa pappan, inte ens en särskilt bra pappa, men det var ändå sorgligt att se honom lämna oss. Han var uppspelt trots att han trodde att civilisationen var på väg att kollapsa. Jag antar att det är det som händer när man har ägnat hela sitt vuxna liv åt att förbereda sig inför något, även om det är undergången.

Vi var tvungna att ställa fram en gammal radio i vårt hem för att hålla kontakten med honom. Han litade inte på mobiltelefoner. Vi hörde inte av honom ofta, bara en gång i månaden, ibland mer sällan. Sista gången han hörde av sig via radion sa han att han hade hittat en gömd dörr. Han skulle se vart den ledde. Det var för tre månader sedan.

“Tror du han är okej?” frågade min syster. “Han var ju inte vid särskilt god hälsa när han stängde in sig. Jag sa det till honom, men han lyssnade såklart inte.”

Vi satt i bilen, på väg för att titta till honom, och körde genom värmeböljan.

“Hans radio kan ha gått sönder.” Jag torkade svetten från pannan. “Låt oss inte utgå från det värsta.”

Jag var dock också orolig. Det var något konstigt med den där dolda dörren, och hans ton på rösten hade varit ovanligt ostadig. Något stämde inte riktigt. Fast det kanske bara var värmen och den ändlösa ödemarken runt omkring oss som spelade mig ett spratt.

Det var mörkt när vi kom fram. Pappas gamla pickup stod där han hade lämnat den, under en presenning som blåste i den svala kvällsvinden. Vi tände våra ficklampor och gick till klippan som låg ovanför den underjordiska bunkern. Ståldörren var gjord för att klara en kärnvapenexplosion, i alla fall enligt pappa. Som tur var ägde jag den enda reservnyckeln som fanns. Innan jag låste upp dörren bankade jag på den så hårt jag kunde och skrek efter pappa. Jag var orolig för att han skulle ta oss för inkräktare och skjuta oss. Om han var förvirrad och om det var mörkt var det en reell möjlighet. Jag bankade igen och skrek av alla krafter:

“Pappa, är du där! Det är jag, Johan! Eva är här också!”

“Jag tror inte han kan höra dig”, sa Eva.

Jag nickade. “Pappa, jag öppnar dörren nu!”

Jag var sjutton år sist jag var här. På den tiden var det muslimerna som skulle göra slut på civilisationen. Innan dess var det ryssarna. Nu var det den djupa staten. Det fanns alltid något som hotade hans älskade frihet, ändå var han aldrig riktigt fri. Min syster la sin hand på min handled precis när jag skulle vrida om nyckeln.

“Du”, sa hon, “vi kanske borde ringa polisen trots allt och–”

“Nej”, sa jag. “Han kommer bara se det som ett angrepp, och då kan det gå riktigt jävla illa.”

Jag låste upp den tunga dörren. En unken odör undflydde mörkret på insidan. Det var lukten av död. Jag kände igen den från när pappa försökte – och till slut misslyckades – med att lära sig att jaga och lät ett rådjurskadaver ruttna på tomten i veckor. Eva hade redan slutat besöka honom då. Jag berättade inte för henne vad lukten påminde mig om. Hon täckte sin näsa med sin tröja när vi gick ner för den rangliga spiraltrappan. Den knarrade för varje steg vi tog.

Jag vred om strömbrytaren när vi kom ner. Klicket ekade i den långa korridoren som ledde till det så kallade vardagsrummet. Ingenting hände.

“Hm.” Jag insåg att batterierna, som han laddat med hjälp av en gammal motionscykel, var döda. Det betydde att han troligen också var död.

“Generatorn kan vara trasig”, sade jag. “Men … du kanske borde vänta här, bara ifall … du vet.”

Jag riktade min ficklampa framför mig. Ljuset var för svagt för att nå änden av korridoren. På vägen hit hade jag känt mig redo. Jag hade känt mig ledsen, den sortens tomma sorg som jag antar att man måste känna efter en dålig förälders död, men jag hade inte känt mig ängslig. Nu, medan jag stirrade in i den mörka korridoren som jag brukade springa genom som barn, nu var jag rädd. Rädslan påminde mig om hur min barndoms nattskräck brukade börja. Den smög sig alltid på mig i mörkret och växte sig större med de groteska skuggorna på min sovrumsvägg.

“Jag låter dig inte gå in där ensam”, sa Eva. “Vi går tillsammans.”

Vi gick in i mörkret. Den vämjeliga lukten intensifierades för varje steg vi tog och det gjorde även mina hjärtslag. Jag var glad att min syster inte stannade kvar vid trappan. Det är möjligt att jag inte hade klarat av att göra det här ensam. Bunkern verkade så mycket mindre än jag mindes den, så mycket trängre. Asymmetrin mellan mina minnen och verkligheten gjorde att allting kändes fel på något sätt, som om bunkern bara var en modell av den riktiga bunkern. Men det var den inte. Jag hade bara vuxit upp.

Sydstatsflaggan hälsade oss välkomna i slutet av korridoren, hängandes på betongväggen. Den såg blek ut i ficklampans glödlampsstråle, nästan som ett spöke. Och på sätt och vis var den naturligtvis det. Ett spöke från en tid för länge sedan. Eller kanske snarare ett lik som återupplivats. En styggelse. Mer än något annat påminde den dock om pappa.

“Man måste vara ordentligt förvirrad om man hyllar frihet så mycket som pappa och samtidigt hänger en symbol för ofrihet på väggen”, sa Eva.

“Han ville skydda sin frihet så mycket att han byggde ett fängelse åt sig själv.” Jag tog bort ljuset från flaggan och lämnade den i mörkret. “Det är nog ingen överdrift att han var förvirrad.”

Vi gick in i vardagsrummet. Det var överfyllt av skräp och sopor. Tomma burkar – både konserv- och ölburkar – låg utspridda på det klibbiga golvet. Vi var tvungna att ta stora steg för att inte trampa på något av skräpet.

“Vad märkligt.” Eva riktade sin ficklampa mot det lilla matbordet. “Titta.”

Håret reste sig i nacken på mig innan jag ens förstod vad hon menade. Bordet var dukat för tre personer. Jag sa ingenting på ett ögonblick, försökte bearbeta vad jag såg, och precis när jag skulle säga något avbröt min syster mig:

“Vem fan var här med honom?”

“Vi kan inte vara säkra på…” började jag. “Jag menar, han kan ha lämnat de gamla tallrikarna på bordet och…”

Ett ljud av något som föll till marken kom från ett av de andra rummen längre in i bunkern. Jag riktade min ficklampa i dess riktning men kunde inte se vad som orsakade det.

“Pappa!” Jag skrek. “Det är jag, Johan! Är du där?”

Inget svar.

“Det är något som inte stämmer”, viskade Eva.

Jag lyssnade inte på vad hon sa. Mitt fokus låg på något annat, på något på väggen i andra änden av rummet.

“Den där ska inte vara där.” Jag gick långsamt bort till väggen. “Det måste ha varit den han pratade om på radion.”

Pappa hade av någon anledning hackat bort ett lager betong och blottat en rostig metalldörr bakom det. Den stod på glänt. En ljummen, fuktig vind strömmade ut ur den. Min syster gick fram till mig när jag med hjärtat i halsgropen försiktigt öppnade dörren med baksidan av min ficklampa. Jag kunde höra min systers skakiga röst när hon sade att vi borde gå. Men jag behövde veta vad som fanns bakom dörren. Det var viktigt för mig att förstå vad som hade hänt här. Jag behövde veta. Jag behövde få ett avslut.

“Vad i…” Eva tittade över min axel. “Varför finns det där här?”

Bakom dörren låg det ett rum som var ungefär lika stort som en städskrubb. Det var tomt med undantag för ett stort, runt hål mitt i golvet. Jag lyste ner i det med ficklampan, men kunde inte se botten. Precis när jag tänkte att det var tillräckligt stort för en person sa min syster:

“Du tror väl inte att han ramlade ner?”

Några svettdroppar från min panna försvann ner i hålet. Jag kände mig yr och klev tillbaka av rädsla för att jag skulle trilla ner. Min syster plockade upp en gammalt burk med vita bönor i tomatsås och kastade ner den i hålet. Den skramlade medan den studsade från den ena sidan till den andra på väg ner. Ljudet blev svagare och svagare tills vi inte kunde höra det längre. Någon duns hörde vi aldrig. Jag sträckte ut min hand och höll den över öppningen.

“Det är varmt”, sa jag. “Det blåser varmt.”

“Han kanske ramlade.” Eva tog några steg tillbaka, nästan som om hon var övertygad om att det var vad som skett. “Kan vi snälla gå tillbaka upp nu?” Hon sträckte sig efter min arm. “Vi kan komma tillbaka med polisen. Snälla. Johan?”

“Det var inte mörkt när pappa hittade det här rummet”, sa jag. “Han skulle ha sett hålet.”

“Johan? Snälla.”

“Ge mig bara en stund att tänka.” Jag gick mot korridoren som ledde till de andra rummen och hoppades desperat på att hitta pappa. Av någon anledning var det viktigt för mig att se honom. Att kunna lämna platsen utan att behöva undra. Jag behövde veta att han verkligen var död. “Jag vill bara…” Jag stoppade mig själv efter att jag av misstag riktade ficklampan mot golvet mitt i korridoren. Det var någon som låg där.

“Jag tror att jag har hittat honom!”

Jag sprang fram till kroppen.

“Vänta!” ropade Eva och följde motvilligt efter mig för att inte bli lämnad ensam.

Jag skrek högt. Det var inte pappa. Jag kunde inte begripa vad jag just hade sett. Jag snurrade runt och försökte springa tillbaka, helt på instinkt, och kraschade in i min syster. Hon tog tag i mig, höll mig stilla, och när hon tittade över min axel, ner på kroppen på golvet, började hon gråta medan hennes händer darrade okontrollerat mot mina armar.

“Herregud”, sa hon. “Hur… hur är det möjligt? Det är ju du!”

“Nu sticker vi härifrån”, sa jag. “Rör på dig!”

Det fanns ingenting som kunde förklara det här, och ju mer jag försökte, desto mer växte skräcken inom mig. Jag fick bara en skymt av kroppen innan jag drabbades av panik, men min syster hade haft rätt. Det halvt ruttna ansiktet såg precis ut som mitt, med ett kulhål mitt i pannan.

Vi snubblade oss fram genom vardagsrummet, välte stolar och sparkade burkar överallt, och precis när vi skulle ta oss ur röran ekade en välbekant röst genom korridoren som vi just hade flytt ifrån.

“Johan!”

Det var pappa. Vi stannade tvärt.

“Är det du? Johan!”

“Pappa!” skrek jag tillbaka. “Vad i helvete är det som händer här?”

“Oroa dig inte!” Det lät som om han befann sig i andra änden av bunkern, möjligen inne i förrådet. “Jag dödade den jäveln, satte en kula rakt mellan ögonen på honom!”

“Kom ut därifrån!” Jag skrek. “Vi måste härifrån, det är inte säkert här!”

Tystnad.

“Något är fel”, sa Eva. “Jag tror inte…”

“Pappa!” Jag skrek. “Kom ut!”

“Jag kan inte röra mig!” sa pappa. “Jag sitter fast under en hylla! Jag behöver din hjälp!”

Jag vände mig till min syster. “Gå upp igen. Jag ska få ut gubbjäveln därifrån. Det borde gå fort. Vänta på oss i bilen, okej?”

“Tänk, Johan!” sa Eva. “Tror du att han har suttit fast under en hylla i–”

Jag borde ha lyssnat på henne, men även efter det vi just hade sett kunde jag inte förmå mig själv till att överväga något så obegripligt som det min syster antydde. Det var helt enkelt för långsökt, för otroligt för att tränga igenom alla mina lager av antaganden om verkligheten. Det kunde helt enkelt inte vara sant. Därför sprang jag tillbaka till korridoren och skrek åt min syster att gå tillbaka upp till ytan.

“Jag kommer, pappa!”

Jag saktade bara ner för att kliva över liket som bar mitt ansikte. Kanske, tänkte jag, var det bara ett sammanträffande. En inbrottstjuv som råkade se ut som jag. Ansiktet hade trots allt börjat ruttna. Nej, det var uppenbarligen inte jag. Jag kände mig dum som ens tänkte tanken och övertygade mig själv om att det bara var min barndomsrädsla för mörkret som hade vaknat till liv. Och sedan, när jag gick förbi den lilla komposteringstoaletten som stod i ett litet rum i slutet av korridoren, stannade jag upp. Pappa satt på toaletten. Hans gevär hängde fortfarande från hans finger och väggen bakom honom hade färgats röd av hans hjärnsubstans. Han hade sin dagbok i knät, täckt av blod.

“Johan!” skrek pappa, från längre in i mörkret. “Hjälp mig!”

Jag paralyserades av både av skräck och förvirring.

“Kom igen, Johan. Jag behöver din hjälp!”

Mina tankar rusade. Pappa ropade fortfarande på hjälp, men hans döda kropp var tyst. Det fanns inget sätt att veta vem som var vem. Ingenting annat än absolut skräck genomsyrade mig. Med en darrande hand tog jag långsamt dagboken från pappas knä i hopp om att den skulle kasta ljus över situationen. Jag skulle precis öppna den när jag hörde min syster skrika. Jag sprang genast tillbaka. Den här gången hoppade jag över min egen döda kropp. Jag fann min syster stirrandes på något i hörnet av vardagsrummet.

“Jag sa ju åt dig att…” sa jag, men ändrade mig och fortsatte: “Är du okej? Vad hände?”

“Det är… det är ju jag.”

Uppkrupen i hörnet låg hennes nakna, döda kropp. Hennes nacke hade vridits på ett groteskt sätt och var uppenbarligen bruten.

“Det är något ondskefullt som pågår här”, sa jag. “Pappa sköt sig själv i huvudet, för rätt länge sen som det såg ut… och ändå fortsätter han att skrika på hjälp. Vi sticker härifrån nu.”

***

Vi körde bort från bunkern så fort vi kunde och lämnade det som skrek på hjälp där nere bakom oss. Min syster insisterade på att stanna hos mig i några dagar. Jag hade inget emot att ha henne här. Vi delade en erfarenhet som ingen annan kunde relatera till, och vi behövde varandra för att övervinna traumat.

Det tog en dag innan jag lyckades samla tillräckligt med mod för att öppna pappas dagbok. Den började med hans vanliga konspirationsteorier. Jag bläddrade förbi dem. På slutet hade han bara gjort korta anteckningar:

Hittade en dold dörr.

Djupt hål, möjligen resterna av något gammalt hemligt projekt.

Eva och Johan väckte mig. Ett “överraskningsbesök”. Hörde dem inte komma in. Konstigt.

De hade lagat middag åt mig och vill äta med mig men något verkar inte stämma.

Det är inte de! De försökte få mig att…

En intorkad blodfläck som trängt genom pappret gjorde meningens sista ord oläsligt. Men längre ner på sidan gick det att läsa vidare, och det gjorde jag.

Gud hjälpe mig, det är inte dem!

Jag sköt den jäveln rakt mellan ögonen!

Gömmer mig på toaletten nu, detta blir förmodligen mitt sista inlägg.

Må Gud förlåta mig.

Det gick kalla kårar längs min ryggrad när jag läste det sista inlägget på den bloddrypande sidan.

Den andra hade klarat sig. Den lyckades på något sätt gömma sig och lura oss. Jag har bara en kula kvar. Jag kommer inte att tillåta det att göra med mig som de gjorde mot pappa. Förlåt mig.

Min syster ropade på mig. Hon stod i köket. Hon hade lagat mat i flera timmar, medan jag läst igenom pappas dagbok. Nu hörde jag vad hon sade.

“Johan? Kom hit, jag vill visa dig något!”

Vi hörde “Min pappa byggde en bunker”, skriven av Tobias Malm och uppläst av Ludvig Josephson. Om du vill läsa mer av Tobias Malm så finns hans hemsida på tobiasmalm.com.

Dubbelgångartemats själva kärna är rädslan för att den man känner igen och tyr sig till i själva verket ska gömma något främmande. Istället för pålitlighet, oförutsägbarhet. Men frågan är vad som är värst. Att ana att en människa inte är vem hon utger sig för, eller att på grund av sin omättliga längtan efter henne bortse från de små varningstecknen på att något är fel, för att alternativet är så långt mycket värre.

Frågan sätts på sin spets av fallet Johnny Gosch. För 40 år sedan försvann han, tolv år gammal. Han var tidningsutdelare i West Des Moines i Iowa. Tidigt på morgonen den femte september 1982 gav han sig ut på sin runda. Han skulle aldrig komma hem igen. Vid sextiden på morgonen började folk längs Johnnys runda ringa hans föräldrar för att klaga på att deras tidning inte hade kommit. Johnnys pappa gav sig ut för att leta efter honom, och hittade då hans släpvagn full av morgontidningar, men ingen Johnny.

Det enda vittnet till vad som kanske hade hänt var ett annat tidningsbud, en Mike, som hade sett en man tala med Johnny. Han hade bett om en vägbeskrivning, och Mike hade sett hans bil och till och med registreringsskylten, men han kunde inte för sitt liv komma ihåg vad det hade stått på den. “Varje natt hoppas jag att jag ska vakna och plötsligt minnas det, men det händer inte”, skulle Mike komma att säga.

Inga spår hittades efter Johnny eller de som tagit honom. När polisen långsamt började ge upp vände sig föräldrarna till privata utredare. Till slut verkar Johnnys pappa också ha gett upp. Men hans mamma orkade aldrig göra det. För henne måste historien om hennes son få ett slut. För fortsätter gör den. Åtminstone enligt henne.

Johnnys mamma, Noreen Gosch, verkar ha tagit alla spår på allvar. Ett par månader efter att Johnny försvann fick hon höra att hennes son setts i Oklahoma. Han skulle ha ropat på hjälp men släpats iväg av två män. 1985 fick hon ett brev av en man i Michigan som sade att Johnny hölls fången av en MC-klubb. Om Noreen bara skickade 11 000 dollar kunde mannen befria honom. Noreen skickade pengarna men då ville mannen ha mer. Han fångades till slut av polisen och åtalades för bedrägeri.

Men Noreen trodde honom fortfarande och var arg på polisen för att de fångat mannen.

1997, när Johnny hade varit försvunnen i femton år, knackade det på Noreens dörr vid halv tre på natten. Utanför stod en ung man som sade sig vara Johnny. Noreen säger att hon omedelbart kände igen honom, bland annat på ett karaktäristiskt födelsemärke. Johnny var i sällskap av en okänd man, som han verkade titta på innan han talade, som för att söka godkännande. Han berättade att han varit fångad av pedofiler, men sedan när han blivit för gammal kommit undan. Nu levde han gömd under en annan identitet, rädd för sitt liv om han skulle komma hem igen.

Mannen som sade sig vara Johnny och Noreen talade i en dryg timme, sedan försvann han igen. Noreen har inte sett till honom sedan dess. Men hon är övertygad om att det var Johnny hon träffade den natten.

Sedan dess har det fortsatt. Bilder på unga pojkar som tycks vara i fångenskap har skickats till Noreen. Hon har tagit dem på allvar. Men till polisen i Iowa har någon anonymt hört av sig och berättat att de där bilderna kom från en sorts escape room-tävling som några helt andra pojkar hade runt 1980, vilket kunde bekräftas av en poliskommissarie.

Men Noreen tror fortfarande Johnny finns med på de där bilderna.

För vad ska man göra? Ett barns försvinnande är fysiskt omöjligt att acceptera. En del av en själv påstås vara borta, i limbo, varken kvar ibland oss i livet eller begraven och återförd till jorden. Det går bara att försöka gå vidare, som Johnnys pappa, eller leva resten av sitt liv som en fånge i ovetskapen. Då tar man tacksamt emot alla livstecken. Då blundar man när det behövs.

Och det är klart, den ännu värre möjligheten kvarstår ju. Att Johnny verkligen kidnappades av en pedofilring. Att Noreen, ensam i världen, är den enda som kämpar för att avslöja den. Men den ensamheten är så stor att den är obegriplig.

Och vi ska landa i en sådan ensamhet i veckans sista historia. “Ro ro barnet” är skriven av lyssnaren Isabella, och den läses av Petra Werner.

Jag ska berätta om något som hände en varm sommar för runt tio år sedan. Min man Johan och jag hade några år tidigare köpt ett hus. Ett stort gammalt hus byggt på 1800-talet som låg i ett litet samhälle på Västkusten. Det hade tidigare tillhört en gård men allt var rivet förutom boningshuset. Det fanns flera, nyare, villor runt om oss, det var inte på något sätt öde, men tomten var stor och full med knotiga gamla fruktträd och det var exakt det vi hade letat efter. Möjligheten att vara lite privata men ändå inte bosatta mitt ute i ödemarken. I närheten låg även en badsjö och det var underbart att bara med fem minuters promenad kunna ta ett svalt dopp under de varmaste dagarna.

Vid köpet var flera rum i renoveringsbehov och omsorgsfullt betade vi av dem, ett efter ett. Mycket var snett och vint och vi arbetade långsamt för att så varsamt som möjligt återställa rummen till dess forna glans. Vi hade gjort lite efterforskningar och hade fått reda på att en ganska rik bonde som hette Arvidsson hade bott där i slutet av 1800-talet. Gården hade varit full av olika byggnader, djur och människor. Men bonden hade börjat dra på sig skulder och tillslut förlorat gården när hans skulder blev för stora och inkomster för små. Huset hade periodvis stått tom, alla hus förutom boningshuset hade rivits, och när vi köpte det hade ingen bott där på åtskilliga år.

När jag blev gravid pausades renoveringen tillfälligt. Vi fick en dotter som vi döpte till Elsa och hennes födelse gjorde mig på himlastormande lycklig men även full av sorg. Som barn hade jag förlorat min egen mamma i cancer – en förlust som blev ännu mer påtaglig när jag själv blev mamma.

Vår dotter hade kolik de tre första månaderna och det var många kvällar och nätter jag gick genom huset och bar henne, försökte trösta och lugna och sjunga genom gallskriken. Jag sjöng “ro ro barnet”. En visa min mamma sjungit för mig när jag var barn.

“Ro ro barnet
Katten hänger i garnet
Ro ro lilla vän
Katten kommer nog loss igen”

Men istället för att sjunga “katten kommer nog loss igen” sjöng jag “nu är du hos mamma igen.” – en vana från när mamma precis dött och jag försökte övertyga mig själv om att hon fanns kvar.

Sommaren som Elsa fyllde ett bestämde vi att vi äntligen kunde påbörja renoverandet igen. Vi hade inte mycket kvar, bara två rum. Det ena var det som skulle bli tv-rum. Hittills hade vi mest använt det till förvaring men nu tömdes det på innehåll för att vi skulle komma åt golvet. Vi ville öppna en inspektionslucka och se i vilket skick krypgrunden var i. Rummet hade byggts till huset samma år som bonden förlorat gården – jag tror att det precis hade blivit färdigställt – och vi hade därför inte kommit åt grunden från någon av de andra delarna av huset. När vi fått upp en lucka och tittade ner såg vi inget underligt: jord; gamla tegelstenar; en och annan takpanna; och mängder av spindelnät. Inget synligt mögel eller annan skada.
Johan fick syn på något och försökte lysa med sin mobil. Jag vet inte vad det var han såg men han hämtade en kratta och efter lite lirkande tog han upp två saker. Det ena var en barnsko. Det andra en väldigt smutsig sak som troligtvis hade varit en docka.

Johan sa att han hade läst om att det var vanligt förr att gräva ner barnskor under hus, för att hålla barnen friska eller vad det nu var. Jag frågade hur det var med dockor men han ryckte på axlarna och sa att det inte hade stått något om det.

Jag tänkte på det lilla barn som någon gång tappat bort sin docka. Försiktigt försökte jag tvätta den ren. Det var långt ifrån alla fläckar som försvann och den var sliten med flera hål i tyget. Jag visste inte vad jag skulle göra med den men jag ville inte slänga den. Den fick ligga i tvättstugan så länge för att torka.

När jag kom tillbaka hade Johan stängt luckan igen. Vi planerade att bevara golvet som var i original men isoleringen som bara bestod av sågspån behövdes bytas ut. Jag frågade vad han gjort med skon och fick som svar att han lagt tillbaka den.

En dag, några dagar in i renoveringen, befann jag mig i tv-rummet och skulle precis ta upp ytterligare en bräda. Johan var på jobbet och Elsa sov i sin vagn i trädgården. Jag hade ställt den i skuggan, under ett av träden som stod några meter från fönstret, så jag skulle höra henne om hon vaknade.

Jag kämpade med en envis bräda när jag hörde ett gnäll. Jag pausade och lyssnade men ingenting mer hördes. Men efter en liten stund kom gnället igen, som ett litet barn som gnyr oroligt. Jag tänkte att Elsa drömde. När ljudet kom en tredje gång ställde jag mig upp och tittade mot vagnen. Hon låg stilla och jag gick ut för att titta till henne. Mitt hjärta bultade hårt och jag förstod inte riktigt varför. När jag kom fram till vagnen sov Elsa djupt. Jag kände efter att hon inte var för varm och sen gick jag in igen. Jag antog att det var just värmen som spelade mig ett spratt men jag kunde ändå inte skaka av mig känslan av att något hade förändrats, något var annorlunda.

Den kvällen tittade Johan och jag på film i vardagsrummet.

“Scch!” sa jag och Johan reagerade genast. Han sänkte ljudet och jag lyssnade intensivt. Efter några minuter slappnade jag av igen och förklarade att jag trodde att jag hört Elsa. Johan nickade, han höjde ljudet på tv:n igen. Det tog inte lång tid innan jag hörde något igen. En lågmäld gråt. Jag reste mig och gick till Elsas rum där jag väntade utanför en stund för att höra om hon gjorde om ljudet. Det var tyst och jag gick tillbaka till vardagsrummet. Knappt hade jag satt mig innan jag hörde,

“Mamma.”

Jag reste mig ytterligare en gång och gick till Elsas rum. Försiktigt öppnade jag dörren på glänt och hörde hennes tunga, jämna andning. Jag drog till den igen.

Med långsamma steg gick jag åter till vardagsrummet. Johan hade gått till köket och jag hörde micron. Jag hade svårt att vara stilla, med min ena fot trummade jag mot golvet och jag vred mina händer runt varandra, om och om igen. Hela tiden lyssnade jag spänt efter nya ljud från Elsa. Inga kom.

När Johan kom tillbaka till vardagsrummet med en popcornskål frågade han om Elsa och jag svarade att hon nog bara hade drömt. Det räckte för honom. Han startade filmen och vi tittade vidare. Jag hade fortfarande svårt att slappna av.

Nästa dag fortsatte vi vårt långsamma arbete i tv-rummet. Vi turades om att arbeta där inne medan den andra tog hand om Elsa. När jag var inne i rummet och lirkade upp brädorna var det som om någon tittade på mig, jag kunde riktigt känna det. Flera gånger vände jag mig om men rummet var tomt.. Mitt hjärta slog hårt och jag kämpade ständigt mot impulsen att lämna rummet.

När kvällen kom somnade jag utmattad. Det hade varit några kämpiga sista timmar när Elsa blivit för trött och min egen trötthet och oro hade försämrat mitt tålamod och jag hade rutit åt henne mer än en gång. Det dåliga samvetet hade gnagt i mig resten av kvällen. När jag därför kände hennes lilla kropp trycka sig mot min någon gång framåt småtimmarna kände jag mig lugn igen. Jag la armen runt henne och noterade att hon var kall men det var inte så konstigt, hon brukade sparka av sig täcket och även om sommarnätterna var ljumna blev huden ändå kall efter ett tag. Trött sjöng jag “ro, ro barnet” innan vi båda sov vidare.

Jag vaknade tidigt nästa morgon och då var sängen tom. Klockan var bara sex och jag tyckte det var konstigt att jag inte märkt när Johan och Elsa gått upp. Sömndrucken gick jag upp för att gå till badrummet och när jag passerade Elsas rum stannade jag till. Där låg hon i sin säng, och Johan på madrassen som låg bredvid på golvet. Hade de gått och lagt sig här inne igen?

Johan tittade upp, som om han kände att jag tittade på honom. Han frågade vad klockan var och när jag sa att den var strax efter sex suckade han och la sig ner igen. Sen berättade han att Elsa hade vaknat vi två-tiden och ropat efter honom. Han hade försökt bära henne tillbaka till vårt rum men hon hade vägrat, skrikit ännu högre tills han tillslut hade lagt henne i hennes säng igen och försökt få henne att somna om. Tydligen hade hon sovit oroligt efter det, vaknat en gång i timmen minst. Han hade trott att jag skulle vakna av skriken men konstaterade sen att jag hade varit helt utslagen.

Jag blev helt kall inombords. Hon hade ju sovit med mig. När jag sa det hade Johan tittat länge på mig. Sen sa han att jag måste ha drömt och bad själv om att få sova en timma till. Jag nickade bara och gick sen långsamt vidare till badrummet. Jag hade ju haft Elsa hos mig. Hon hade kurat ihop sig hos mig och vi hade sovit tillsammans. Jag hade hållit om henne. Det gick som kalla kårar längs min ryggrad. Hjärtat bultade hårt och snabbt igen. Det måste vara som Johan sa, jag måste ha drömt. Men när jag klädde av mig för att duscha såg jag något på mitt ena bröst – ett stort blåmärke, som om en barnhand tryckt hårt just där.
Senare samma dag tog jag Elsa på en promenad med vagnen. Jag hade varit tankspridd hela dagen och Johan hade blivit mer än lovligt trött på mig. Han hade mer eller mindre skickat ut mig och sa att han skulle fortsätta själv inne i tv-rummet. Jag hade gladeligen lämnat huset. Aldrig tidigare hade jag känt något obehag där men nu var det som att det stod mig upp i halsen. Varje gång jag gick in i ett nytt rum förväntade jag mig att se något där. Jag iakttog Elsa hela tiden för att se vad hon lekte, om hon också uppfattade något. Jag hade försökt fråga Johan om han hade upplevt något konstigt eller hört något men han hade bara tittat frågande på mig och sen ryckt på axlarna och menat att i gamla hus knakar träet och möss krafsar i väggarna. Det hade vi ju hört mängder av gånger.

Elsa sov i vagnen och jag hade satt mig på en bänk för att läsa en bok. Men raderna bara blandades samman och jag stängde boken efter bara några minuter. Precis när jag tänkt resa mig för att gå föll en skugga över bänken. Jag ryckte till. Så försjunken i mina egna tankar hade jag varit att jag inte hade märkt att något närmat sig oss. Det var Ida, en dam i 80-årsåldern som bodde i ett av husen i närheten. Hon hade hälsat på oss några gånger sedan vi flyttat in men nu var det längesen jag sett henne.

“Kära barn, du ser förfärlig ut,” sa hon och jag skrattade torrt. Sen frågade jag henne om jag kom ihåg rätt när hon berättat att hennes mormor hade arbetat som piga hos bonden Arvidsson. Hon bekräftade det, att det var de sista åren innan Arvidsson tog till flaskan.

Innan hans dotter hade dränkt sig.

Klumpen jag haft i magen i flera dagar växte sig om möjligt ännu större. Ida berättade att inget hade blivit bekräftat, självmord var inget man talade om på den tiden. När jag undrade mer om det gav hon mig en lång blick och kallade mig frågvis. Hon tittade rakt fram en stund. Överallt blommade det och luften var full av ljudet av surrande insekter. Trots den varma vinden huttrade jag och gåshud formades på mina armar. Ida sa att hennes mormor hade berättat att bondens dotter hade varit iväg ett tag. Det hette att hon hade hjälpt en kusin som blivit sjuk och inte kunnat ta hand om sitt barn. Strax efter som Anna kom hem, hade kusinen dött och barnet togs till gården. När barnet var runt året hade det plötsligt försvunnit – ingen visste hur eller varför varför. Ingen verkade leta och ingen av tjänstehjonen vågade fråga. Då låg det heller inga andra gårdar runt omkring och inga andra kände till barnet. Kort därefter hade Anna gått i sjön.

Ida avslutade sin berättelse med att alla låg begravda i den stora familjegraven vid skogskyrkan, den enda kyrkogård som låg i närheten. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag tittade ner i vagnen där Elsa sov så gott. Tanken på att något skulle hända henne var så ångestladdad att jag inte kunde tillåta mig själv att tänka klart den. Men en annan tanke slog mig och jag frågade Ida om även barnet låg i familjegraven. Hon reste sig mödosamt och log mot mig.

“Nej, lilla vän. Det tror jag inte.”

Jag kände mig inte bättre till mods när vi kom hem. Istället hoppade jag till vid varje litet ljud. När Johan ville visa hur långt han hade kommit i tv-rummet ville jag nästan kräkas, äpplet jag nyss ätit hotade med att komma upp igen när jag klev över tröskeln. En stark känsla av sorg sköljde över mig och medan Johan pratade och visade och berättade, stod jag och snörvlade och gjorde allt för att inte mina tårar skulle falla ner på kinderna. Johan frågade vad som var fel och när jag sa att jag bara var trött tyckte han att jag skulle gå och lägga mig en stund. Jag skakade på huvudet, jag ville verkligen inte gå och sova – tänk om jag skulle höra de där ropen igen. Så jag svarade att jag skulle gå och ta en kopp kaffe. Johan nöjde sig med det och lämnade rummet för att kolla till Elsa som fortfarande sov i vagnen. Trots att hela min kropp skrek åt mig att lämna tv-rummet stod jag som förstenad kvar. Tårarna rann ner över mina kinder och jag snyftade till. Sen var det som att de senaste dagarnas anspänningar släppte och jag grät okontrollerat. Mitt i mina egna snyftningar hördes en annan gråt. En desperat, hjärtskärande gråt och rop efter “mamma, mamma, mamma”. Jag sprang till toaletten och kräktes.

Den kvällen kunde jag inte somna. Bredvid mig sov Johan djupt och Elsa hade inte gjort något ljud från sitt rum. Genom gliporna mellan gardinerna såg jag hur det sakta börja ljusna utomhus igen. Hela min kropp var spänd, under huden kändes det som om tusentals små insikter kröp.

“Mamma.” Jag ryckte till när jag hörde ropet och den efterföljande gråten. “Mamma.” Tyst, för att inte väcka Johan, reste jag mig ur sängen och gick till tv-rummet. “Mamma.”. Jag drog på mig mina arbetskläder som låg kvar där inne. Vi täckte över golvet varje kväll för att inte möss eller andra djur skulle ta sig in och långsamt och metodiskt började jag lyfta bort brädorna.

“Mamma.”

Ropen och gråten fick sällskap av ett knackande jag inte hört förut. Det var svagt till en början men blev allt starkare. Håren i min nacke reste sig upp.

Jag tände arbetslampan och ålade mig in under golvet. Det var dammig och smutsigt och jag fick hasa mig fram på mage för det var så trångt.

“Mamma”. Knackningarna blev starkare. Ökade i frekvens.

Jag började gräva med händerna. Gråten ringde i mina öron. Knackningarna fick mig
att vilja skrika för att överrösta dem.

“Mamma mamma mamma mamma MAMMA!”

Allt blev tyst.

Under mina fingrar kände jag trä. Jag grävde mer och mer tills något som såg ut som
locket till en stor trälåda var blottat. Det var för trångt för att öppna den och mödosamt grävde jag vidare tills jag kunde dra den mot öppningen i golvet. Träet var gammalt och murket och föll sönder i mina händer när jag öppnade locket. Tysta tårar rann över mina kinder.

I lådan låg skelettet av ett litet barn. Jag uppskattade längden till runt 70 cm. Ungefär lika lång som Elsa var.

Det fanns inget annat kvar än skelettet, allt annat hade förmultnat. Försiktigt lyfte jag upp det lilla kraniet och såg ett stort hål vid tinningen.

“Vad hände dig?” viskade jag. Sen reste jag mig och gick till tvättstugan för att hämta en av Elsas filtar som jag nyss tvättat. Där såg jag den lilla dockan som jag glömt där.
Så försiktigt jag bara kunde la jag benresterna på filten, ihop med dockan, och vek ihop den. Jag tänkte inte, jag bara visste vad jag behövde göra. Jag tog med allt ut till bilen. La filtknytet på passagerarsätet och satte mig bakom ratten.

Jag tänkte på det lilla barnet vars kvarlevor låg på sätet bredvid mig. Det lilla barnet som hade varit varmt och mjukt och knubbigt. Fullt av bus, glädje och finurlighet. Det var i alla fall vad jag hoppades på. Jag kunde inte låta bli och tänka på skadan på huvudet. Hade det varit avsiktligt eller en olycka? Varför hade barnet begravts under golvet istället för på kyrkogården?

När jag kom fram till kyrkogården klev jag ur bilen, tog jag en spade ur bagaget och sen filtknytet från passagerarsätet. Det var nästan helt ljust ute nu och enstaka fåglar hade börjat kvittra. Utan att veta hur hittade jag snabbt rätt grav.

Medan jag grävde framför gravstenen mumlade jag orden i Ro ro barnet, trots att det var helt tyst från knytet.

Jag stod där en stund när jag var färdig. Från en buske i plockade jag en blomma och la på den lilla jordhögen. Sen gick jag till bilen, sjungandes:

“Ro ro barnet,
Katten hänger i garnet
Ro ro lilla vän
Nu är du hos mamma igen”

Signaturmelodi

Vi har hört “Ro ro barnet”, skriven av lyssnaren Isabella och uppläst av YYY. Och därmed lämnar vi för den här gången den bubbla som vi kan kalla Creepypoddens egen familjekultur, där mörkret är konstant. Men vi återinträder i den igen om två veckor, och då med helt nya historier att bjuda på. För grejen med en familj är att man aldrig kommer undan den.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.