Avsnitt 194: Slockan

En sen hösteftermiddag i början av 1970-talet seglade en fiskare sin långedragsjulle in mot Smögen. Han hade varit ute och lagt hummertinor för sig själv.

Vi kan kalla den där mannen Ture. Han hette egentligen något annat, men den som berättade den här historien för mig en sommar för många år sedan och som var Tures släkting skulle nog föredra om han fick förbli okänd till identiteten.

Det blåste, den där hösteftermiddagen. Det var en rå och kall vind som letade sig in och spred fukt inuti täckjackan. Regnet kom i korta men täta omgångar och var svårt att skilja från de sprejade vattendropparna från vågorna. Mörka moln låg och tryckte olycksbådande över Skagerrak. Ture ville hem.

Men när han passerade klippön Hållö om babord såg han något som ändå fångade hans uppmärksamhet. Det lyste i ett fönster i den gamla telegrafistbostaden på ön, som nu stod tom sedan fyren automatiserats några år dessförinnan.

Det var en ruggig eftermiddag och bitande kallt i vattnet, och det var långt efter turistsäsongen då västkusten fylldes av glassätande familjer. Ingen kunde rimligen ha något ärende till den obebodda ön Hållö, strax utanför Smögen, nu. Då återstod risken att någon var där i oegentligt ärende.

Ture hade känt gamle Ragnar, som hade varit fyrvaktare på Hållö såväl i sin ungdom som de femton sista åren innan pensionen. Han visste vilka uppoffringar han gjort för det ensamma livet där ute. Han ville inte veta av någon som var ute och röjde eller tjuvade där. Det kändes som ett helgerån.

Han vände under vinden och seglade mot den lilla bryggan av betong, och ju närmare han kom, desto tydligare såg han ljuset. Det var gult och det pulserade i vad som liknade flammor. Och så gled en skugga förbi, en mörk kropp i fönstret, tydligt avtecknad framför ljuset. Tures puls steg. Var en pyroman där och hade tuttat eld på kåken?

När han lagt till rusade han upp mot huset. Regnet hade tilltagit och piskade honom i ansiktet så han knappt såg var han satte fötterna, men han kunde vägen upp till telegrafistbostaden i sömnen. Han tog farstutrappans steg i ett enda kliv och smällde upp den olåsta dörren och möttes av… ingenting.

Det var tomt i huset. Inte en levande själ. Inte ett spår av att någon varit där. Och framför allt, inte en tillstymmelse till det hotfulla, flammande ljus som Ture alldeles nyss med sina egna ögon sett i fönstret.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det fiskaren Tures gamla historia påminner oss om är kärnan i alla mysterier: det som är där, och sedan inte längre är det. Det som varit men försvunnit. Hur mycket det kan ligga i en sådan enkel sak som ett ljus i fönstret som sedan är borta, och hur mycket det kan förändra.

Och det är till en längre historia om just detta som vi viger veckans avsnitt av Creepypodden. Ni ska få höra historien “Slockan”, skriven av lyssnaren KLB. Den läses av Linnea Werner.

Vissa fönster slutar aldrig lysa. För det mesta finns en enkel förklaring. Det kan vara sovrum till mörkrädda barn eller hallar som står tända för att skrämma bort inbrottstjuvar om natten. Bara i ovanliga fall beror ljuset på något annat.

Två gånger i mitt liv har jag råkat ut för dem. Den ena var så längesen att stora delar hunnit svartna och försvinna. Men just den sommarnatten kan jag inte glömma. Än idag sticker den ut som en strålkastare i minnets mörker. Bild för bild, ord för ord kommer jag alltför väl ihåg när jag för första gången hörde varför vissa grannar aldrig släcker. Vad det egentligen är som gömmer sig i ljuset.

☀

Det hände året innan familjen gled isär, när vi bodde i radhuset på Marstrand alla tre och pappa fortfarande bara drack om helgerna.

”Titta”, sa han efter sagoläsningen en lördagskväll och pekade ut genom mitt sovrumsfönster. Bland det femtiotal fönster som glödde svagt från innergårdsfasaderna lyste ett enda bländande vitt. På högsta våningen, direkt under natthimlen. Som en fyrkantig fullmåne.

”Vi bor granne med en slocka.”
”En vadå?”

Han lutade sig ner från sängkanten så att rödvinsandedräkten slog emot mig. ”En slocka.”

Trots att det var mitt i juni tryckte sig armarnas fjun mot täcket.

”De är inte som vi. De andas inte…” Hans sagoröst var borta och den varnande basstämman kunde lika gärna ha varit till en vuxen. Jag hann se rynkorna djupna mellan ögonbrynen innan han släckte läslampan, och allt blev svart.

”De lever av ljuset.”

I hans mörka ögon blänkte en vit liten fyrkant. En reflektion från fönstret utanför. Lättskrämd som jag var bad jag honom att stanna tills jag somnat den natten. Men från och med då var något annorlunda: jag sov med lampan släckt.

”Då kan du vara lugn”, hade han lovat. ”Då kommer inte slockan.”
”Men… varför? Varför tål dom inte mörker?”

En sötstark fläkt svepte över mig när han suckade. ”Ja, varför tål du inte päls? Varför kan människor inte andas under vatten? Eller röra vid eld…” Han tystnade en stund och satte fingrarna mot halsen, drog dem sakta över området han kallade sitt ”födelsemärke” – den grova, rödflammiga huden från bröstet till strupen som egentligen inte kunde vara annat än en brännskada.

”Jag vet inte”, sa han till slut. ”Vad är det man säger? Ingen är som fisken i vattnet överallt.”

☀

Och det hade han ju rätt i. Jag trivdes som en lax på land i Angered dit mamma flyttade när pappas ”helger” blev till sju dagar i veckan och han slutade ta färjan till hotellet, slutade besöka Hamnkrogen om kvällarna, slutade lämna huset mer än när hans kylskåpsfack och skafferihyllor gapade tomma.

Törsten, brukade mamma säga, var en brand i pappas kropp som han försökte släcka.

Först när hans utflykter till Systemet styrdes om till Anonyma Alkoholister och ölburkarna ersattes av plastburkar från apoteket fick jag lov att hälsa på honom i lägenheten på Linnégatan. Men han var inte sig själv längre. Jag misstänkte att det var medicinen som spökade. Han kunde spendera halva nätter med att stå och spana genom köksfönstret i fullkomligt mörker, irra runt i cirklar i vardagsrummet och mumla för sig själv medan han fingrade på halsens ärr.

Mamma sa att drickandet hade frätt hål i huvudet på honom. Så under majoriteten av min uppväxt bodde vi ensamma i hennes tvåa på fyrtiosju kvadrat. Och även om jag saknade pappa och vännerna från ön fick jag så småningom ge upp mina drömmar om att allt skulle bli som vanligt igen. Fastlandet var inte så farligt ändå. När jag väl hade vant mig vid de trånga rummen och de långa spårvagnsfärderna glömde jag nästan bort att jag nånsin hade bott någon annanstans.

Tills det var min tur att flytta.

Efter bara ett par år i bostadskö hade jag turen att få förstahandskontraktet till en billig etta i utkanten av Göteborg. Eftersom läget var ungefär lika centralt som mammas tvåa skulle jag även i fortsättningen behöva tillbringa morgnarna på räls, glidande längs stadens regngrå moln mot föreläsningar och seminarier på universitetet i Linné. Ändå tänkte jag så, åtminstone till en början: att jag haft tur.

Inte förrän efter flytten blev jag påmind om vad pappa sagt från sängkanten för mer än tio år sen.

Det skulle bli andra gången jag råkade ut för ljuset.

☀

Först verkade lägenheten som en lyckträff. Den hade visserligen inte renoverats sen höghuset byggdes i början av tvåtusentalet, och väggarna var långt ifrån så välskötta och vita som de en gång måste ha varit. Men för knappt fyratusen i månaden kunde man inte klaga på en ekparkett i hyfsat skick, fransk balkong och panoramavy över halva Frölunda. Med andra ord var det med spänd förväntan jag flyttade in den dagen, första juni för knappt ett år sen. Det var också samma natt jag började tvivla på min tur.

Både mamma och pappa ställde upp som bärhjälp. Av uppenbara skäl hade de undvikit att träffas sen jag tog studenten året innan, och stämningen blev inte mindre stel av att de hela eftermiddagen behandlade varandra som spöken. Inte ens kallprat. Bara ett hej till hälsning innan de turades om att bära lådor, var och en för sig.

Jag drog slutsatsen att det var därför som pappa såg så obekväm ut när han för första gången satte foten i entrén. Han vände och vred sig i väntan på hissen, stirrade mot trapporna med samma vaksamhet som vildkaninerna i stan.

”Så det är här du ska bo?”
”Sjätte våningen.”

Han tänkte efter, tog ett hårdare grepp om kartongen i sin famn. ”Näst högsta, eller hur var det?”

Jag repeterade vad hyresvärden sagt på visningen: att det förvisso låg en lägenhet direkt över min egen, allra högst upp, men att jag tydligen haft tur eftersom fläktarna över den sjunde och sista våningen ”skulle driva en vanlig dödlig till vansinne”. Den som valde att bo under vinden måste antingen vara döv eller dum.

Istället för att skratta, som hyresvärden hade gjort, verkade pappa bli ännu stelare.

”Och du har utsikt ända bort till mig”, flikade mamma in för att bryta tystnaden. ”Så vi kan hålla ett öga på varann om det skulle vara nåt, eller hur?”

Pappa bara nickade med ögonen på trapporna, utan ett ord – precis som han nickade till mamma någon timme senare när den sista flyttlådan låg avlastad i mitt nya hem. Innan han lämnade oss spände han blicken i mig, och huden mellan ögonbrynen vek sig till ett varningstecken.

”Du, gumman… Glöm inte…” Han hejdade sig själv, pressade fram ett leende. ”Var rädd om dig.”

Jag stod fastfrusen i hallen när han stängde dörren och försvann. Det var något i hans blick, hans tonfall. Ett sorts faderligt allvar som han inte visat sen han viskade från sängkanten om världens alla faror. Litade han inte på att jag skulle klara mig ensam? Trodde han inte att jag var trygg här? Vad menade han med att jag inte skulle glömma –

Frågetecknen blåstes bort av en suck bakom min rygg.

”Hur stod jag ut?”

När jag vände mig om hade mamma sjunkit ner på min säng, obäddad men tillräckligt bred för två. Mig och en till. Jag kunde inte hjälpa att tänka på Clara. Hennes blåa ögon lyste upp för mitt inre och hann precis göra mig varm i bröstet innan mamma slog handen mot madrassen.

”Kom och sitt lite.”

Jag insåg att jag saknade sittplatser i lägenheten, en fåtölj eller åtminstone en pall fick bli den första egenköpta möbeln i mitt liv. Just nu hade jag inget val; utmattad i armar och ben slog jag mig ner vid hennes sida.

Hon suckade igen. ”Kan du förstå?”

När hon såg mig i ögonen fick jag en obehaglig känsla av att se mig själv i spegeln – fast det långa mörka håret och de stora mörka ögonen hade förlorat sin glans. Slutat lysa.

”Tio år… Kan du förstå hur jag stod ut?”

Jag önskade att jag inte förstod vad hon menade. Jag önskade att pappa var den varma, vettiga person jag mindes från de första Marstrandsåren. Men han förtjänade bättre än att bli huggen i ryggen av sitt eget barn.

”Han var inte alltid sån.” Min röst lät hårdare än väntat. ”Han var normal tills du flydde.” ”Flydde…?”
”Flyttade då.”

Hon öppnade munnen, stängde den. Reste sig och bara gick. Med handen på dörrhandtaget gav hon mig en sista, utdragen blick. Hallampan fick pärlorna i hennes panna att blänka, och med viss förvirring insåg jag att svetten rann även från mig. Var det vår höjda puls i stundens hetta – eller var lägenheten faktiskt varm? Kanske bara ilskan i mig som närmade sig kokpunkten. Jag hade bott hos mamma mer än någon annanstans i mitt liv, men varje gång hon utmålade pappa som ett monster fick jag lust att flytta hem till honom permanent i ren protest. Så när hon önskade mig lycka till och lämnade mig ensam blev jag först bara lättad. Äntligen lugn och ro i min egen lilla vrå av världen.

Det fanns bara en sak som störde mig.

Det var förvisso bara några veckor kvar till midsommar, och de senaste dagarnas värmebölja hade gett hela mitt ansikte samma nyans som pappas hals. Ändå drogs det åt en knut i magen när jag reste mig för att ställa upp lägenhetens enda fönster.

Var det nåt fel på ventilationen? Skulle jag behöva ringa och klaga samma kväll jag flyttat in?

Faktumet att jag inte ätit sen frukost gjorde inte magen mindre orolig. Svettig i mitt sommarlinne hade jag ingen jättelust att inviga värmeplattorna i kokvrån, utan slog mig istället ner på sängen med matlådan som mamma förberett, fällde upp min laptop och slevade i mig den rumsvarma linsgrytan direkt ur glasformen medan agenterna i X-Files gjorde mig sällskap.

Inte förrän det andra avsnittet var slut, och fönstret hunnit glida från grått till nattsvart, började knuten kring lungorna bli kvävande. Men det var säkert bara någon märklig form av hemlängtan. En helt naturlig reaktion den första natten i en främmande bostad. Jag skulle ha glömt allting så fort det ljusnade igen.

☀

Efter att ha släckt varenda lampa i lägenheten – det vill säga klotet i taket och lysröret vid köksfläkten – låg jag sömnlös och stirrade på en bit bortflagnad färg precis över min säng. Eller var det en fuktskada? En smutsfläck? Bara en tillfällig skugga? Allt omkring mig var så obekant. Visst hade jag sovit ensam många gånger förr, övernattat hos kompisar och till och med tältat i skogen, men det här var första gången i mitt liv som jag var själv på riktigt. Bara jag, bara mitt. Inga ägodelar eller dofter som kunde kopplas till ett minne. Det kunde inte vara mamma om en skugga drog förbi i ögonvrån, inte vår katt om något tryckte sig mot täcket. Fantasin förvandlade minsta ljud till ett hot.

Det var då jag hörde det.

Rättare sagt hade jag hört det hela tiden. Jag hade bara viftat bort det som en väsande ventil, kanske ett drag från fönstret. Men det visade sig vara önsketänkande. För lägenhetens enda ventilering satt vid spisen, flera meter bort, och var lika tyst som den vindstilla natten. Alltför tyst.

Av någon anledning ökade min puls. Men ljudet kom inte från mitt hjärta, inte från fönstret eller ens min egen lägenhet. Det kom från taket.

Högsta våningen.

Klockan var långt efter midnatt och min granne, vem det än var, förde ett oväsen som bäst kunde liknas vid läckande luft. Gällt och strävt. Fast hela tiden stigande och fallande, högre och lägre. Som andetag ur en igentäppt strupe.

Var människan däruppe sjuk? Skulle det vara såhär varenda natt? Hur stod den förra hyresgästen ut? Eller gjorde hon? Var det i själva verket därför hon hade flyttat?

Flytt?

Frågorna snurrade i huvudet tills jag gav upp. Att lyckas få någon sömn inför morgondagens diskussion om ”källkritik i de sociala mediernas era” kunde jag ändå glömma. Så jag gjorde det enda som kunde ge mig ro.

Jag rev undan täcket, rotade fram mjukisbyxor och t-shirt ur en klädkartong. Så lämnade jag lägenheten.

☀

Lysrören i trapphuset skar i mina ögon, men det hördes inte ett ljud. Tyst på ett sätt jag trodde var omöjligt i storstan. Magkänslan sa åt mig att gå in igen och låsa dörren, men jag vände mig mot trappan. Tog ett steg i taget, tills jag var hela vägen uppe.

Våning ett till sex hade tre dörrar var, men här fanns bara en. Stängd och stum i väggen framför mig. Mörkare i träet än de andra, tyngre. Som för att avskräcka nyfikna från att ens komma i närheten.

Konstigt nog fanns inget mer. Ingen lucka i taket till den beryktade vinden; inte ett spår av fläktarna som skulle driva vem som helst till vansinne. Förutom ett svagt, hypnotiskt surr från trapphuslamporna hörde jag inget annat än min bultande puls.

Hade jag inbillat mig ljudet? Varför låg jag inte i min säng? Jag ville ner igen men tog ett steg mot dörren. Och ett till. Lutade mig fram och satte örat mot den mörka, sträva ytan, precis under titthålet.

Ända sen åren på ön hade jag straffats för min nyfikenhet. Trots utskällningar, godisförbud och indragna veckopengar kunde jag inte låta bli att riva upp julklappar i förväg, smaka på pappas öl i smyg eller titta på skräckfilm efter skolan när ingen var hemma. Jag drogs alltid dit jag inte borde vara – vilket väl också var skälet till att jag sökte journalistprogrammet. Lockelsen att gräva i det okända.

Men så fort jag nuddade dörren med örat kom mitt straff.

Klockan var två en vanlig torsdagnatt och jag stod kallsvettig och tjuvlyssnade på en främling. Det var ingen inbillning. Jag kunde höra det så tydligt nu: väsandet som steg och föll, höjdes och sänktes som luften ur en lunga. Men på så nära håll lät det mindre som luft. Mer levande. Knastrande och sprakande. Som tidningspapper i en brasa.

Eld?

Nej – jag kände ingen röklukt, hörde inget brandlarm. Det som ändå fick mig att undra var något annat. Det var känslan mot örat. Själva dörren.

Den var varm.

☀

Jag slet mig och backade tills ljudet inte längre hördes. Men istället för att gå tillbaka och gömma mig under täcket tog jag hissen ner till bottenplan. Gick ut på gården.

Vid den rostiga gungställningen vände jag mig om, tvingade ögonen att klättra mot högsta våningen.

Hela huset låg i mörker. Bortsett från ljusslingor och enstaka skärmar var alla fönster släckta. Vartenda ett. Utom just där.

Jag stod fastfrusen i sommarnatten och bara stirrade. Inga gardiner, inga skulpturer eller krukväxter på fönsterbrädet. Inte ett enda tecken på mänskligt liv.

Bara kallt och kliniskt ljus. En fyrkant under natthimlen som lyste bländande vit. Direkt över min egen lägenhet.

☀

Nästan ingenting dök upp när man sökte på ordet.

Menade du: släcka? undrade google som om problemet låg i min oförmåga att stava. Bringa att slockna; bringa att upphöra.

Mardrömsnatten gjorde sig hela tiden påmind genom att dra i mina ögonlock, och för att inte falla ner i lunchsoppan satt jag och surfade i universitetscaféet med dagens tredje kaffekopp mot läpparna, laptopen på högsta ljusstyrkan.

Det skotska ordet slock kunde betyda dricka eller svälja, ungefär som svenskans ”sluka”, medan shloka var en poetisk form som ofta användes i hinduismens heliga skrifter. Som besatt fortsatte jag söka efter svar på vad som vägrat låta mig sova. Vem eller vad som hade väsnats fram till gryningen. Först med en kvart kvar av rasten stötte jag på nånting av värde.

På ett nischat språkforum, under rubriken Etymologisk efterlysning, hade trådstartaren gjort just det: efterlyst ett ord hon kommit över under rensningen av sin mormors dödsbo. Längst in i en byrålåda hade hon hittat en broderad duk. Bilden hon bifogat visade fyra rader av röda korsstygn. Jag läste dem med stora ögon:

Då fönster slockna
I mänskohus
Stå slockans kvar
I bländeljus

Jag sköt undan min halvfulla skål broccolisoppa och skrollade ner mot kommentarerna.

Bara två personer hade svarat, båda för mer än tio år sen. Den ena gissade på någon äldre dialekt, kanske med kopplingar till ordet socken, kanske en kyrka i trakten som brukade stå tänd om natten. Det andra svaret påminde snarare om en bekännelse. Bekännelsen jag letat efter.

Med svamlande ton – inte helt olikt pappas sms från nätterna på Hamnkrogen – berättade användaren P om sin barndom. Eftersom lunchen snart var slut skummade jag igenom rad efter rad av gamla minnen vars kopplingar till tråden var oklara som bäst, en serie anlagda bränder och någon olycka vid traktens kärnkraftverk. Tills en detalj fick mig att vakna.

Precis som jag själv verkade P ha vuxit upp i ett samhälle vid havet. Alla kände alla, och man hälsade på den man mötte. Med ett enda undantag. I utkanten av samhället bodde en man. Åtminstone tänkte han så – att det var en man. Han hade aldrig sett honom med blotta ögat. Varken dag eller natt syntes någon gå in eller ut ur huset, men någon måste bo där, för det lyste alltid i fönstren.

Ingen verkade veta vem mannen var. När ämnet kom på tal kring middagsbord och julgranar blev prat och skratt till obekväma harklingar. På skolan hade man halvt på allvar viskat om ”vampyren”, isolerad bakom lyckta dörrar för att inte brinna upp i solen – men den allmänna uppfattningen var att det handlade om en eremit. En vanlig dödlig som fann själsro under dygnets mörka timmar. Ändå var det inte bara bygdens barn som höll sig borta från hans hus. Den som störde, sas det, skulle ångra sig djupt. Till och med P:s egen mamma tycktes ta ryktena på allvar; hon förbjöd honom att komma i närheten av huset. Så en natt i mellanstadiet hade han självklart smugit sig dit.

Och mycket riktigt: längst ute på kusten stod en ensam stuga och lyste i mörkret. Det såg ut, skrev P, som om det brann bakom de svarta plankorna. Havsvindarna rev i hans kinder och för varje steg mot ljuset växte impulsen att vända om. Men hans eget rykte stod på spel. Efter ett löfte om att avslöja enstöringens hemlighet hade han lockat en publik. Fyra klasskamrater kollade på från säkert avstånd medan han följde stigen mot det förbjudna området. För att slippa bli retad fram till sommarlovet var han helt enkelt tvungen. Smyga hela vägen fram. Kika in genom fönstret.

Det som retade journalisten i mig var egentligen inte bristen på bevisbarhet, inläggets avsaknad av namn på platser och personer som kunnat leda mig vidare. Det som retade mig var bristen på ett slut.

Längden till trots nämnde skribenten ingenting om vad som hände vid huset, inte ett ord om vad han såg. Påstod bara att ryktena var sanna: det fanns ingenting han ångrade så djupt som det han gjorde då. Det gick inte att förtränga. Än idag satt ärren kvar.

”Vissa gropar”, skrev han, ”är inte värda att gräva. Därför skriver jag till dig. Du som ännu är lyckligt ovetande. Låt det vara. Gräv inte djupare. Annars är risken att du sätter spaden i något som aldrig borde se dagens ljus.”

Det var mer än koffeinruset som fick min hand att skaka när jag skrollade till textens sista stycke.

“De få gånger jag hörde vuxna tala om mannen var det nämligen inte eremiten de kallade honom. Jag förstod aldrig varför, hade nästan hunnit glömma. Men din duk fick mig att minnas. Han kallades för slockan.”

☀

Jag åt inget mer den rasten. Kaffet var jag däremot tvungen att pressa ner om jag ville ha en chans att överleva andra halvan av seminariet, som på morgonen hade inletts med att läraren ställde mig den inte helt akademiska frågan: ”Är allt okej?”

Jag hade kommit sent för första gången på hela terminen och dessutom haft för bråttom för att sminka över mina mörka ringar. Om möjligt blev jag ännu rödare om mina sommarkinder och ursäktade mig snabbt med att jag bara var trött. Nämnde inte varför. Nämnde inte ordet.

Ingen skulle förstå. Jag förstod det inte själv. Men jag visste en som gjorde.

Under hela diskussionen var det allt jag kunde tänka på. I två timmars tid satt jag och stirrade på stödorden på min laptop medan termer som ”primärkälla” och ”muntlig tradition” kastades runt omkring mig. Sen reste jag mig för att gå raka vägen hem till pappa.

☀

”Är det verkligen sant?”

Rösten fick mig att stanna upp i vimlet av föreläsare och studenter.

”Att allt är okej. Jag hörde Felicia fråga, och jag undrar faktiskt själv.”

Medan vi knastrade oss ut på grusvägen utanför campuset mot våra respektive spårvagnar hade Clara – den enda jag kommit riktigt nära i klassen – smugit sig upp vid min sida och lagt handen på min rygg. Hon var en sån som plöjde Millenniumtrilogin i mellanstadiet och sökte journalistprogrammet i brist på en utbildning till detektiv. Immun mot lögner. Så istället för att mörka sanningen bara stod jag där med munnen stängd, lät axlarna stiga och falla i förhoppningen att tråden skulle tappas.

”Vadå”, sa hon och härmade min gest. ”Du vet inte?”

”Nej, alltså jag…”

För första gången sen vi träffades i höstas kände jag ingen värme från de blåa ögonen, ingen brännande lust att dra en hand genom det tjocka ljusa håret. Ville snarare bli av med henne. Vad skulle jag säga? Nej, jag vet inte om pappas spökhistoria är verklighet eller om vi är sinnessjuka båda två.

När jag istället fortsatte stå tyst la hon huvudet på sned. ”Du kan berätta för mig.”

Jag tvingade tillbaka impulsen att gömma ögonen i händerna. Svalde ner klumpen och upprepade vad jag sagt på seminariet – att jag antagligen bara var trött, behövde hem och vila. Sanningen var att jag inte ville hem. Inte dit. Jag skulle aldrig kunna vila där. Men hur skulle det låta? Jo du förstår, min granne hade lampan tänd inatt så det är därför jag står här och håller tillbaka gråten. Jag hade inte trott det heller. I tio år hade jag avfärdat det hela som en historia pappa hittade på för att bota min rädsla för mörker. Ändå behövde jag fråga. Bara han kunde ge mig svar. Så jag gav Clara en hejdåkram, lovade att komma på morgondagens klassfest och hoppade på en vagn mot Prinsgatan.

För att hålla mig vaken på vägen stirrade jag ut genom fönstret. Mellan himlens förbisvepande moln stirrade solen tillbaka, och en känsla av skuld hettade till under huden. En känsla av att gräva i det förbjudna. Att vara på väg mot en plats där jag inte borde vara.

Alltså fanns det ingenstans jag ville mer än dit.

☀

När jag ringde på dörren hade jag inte varit hemma hos pappa på nästan ett år. Efter studenten var jag trött på att ha livet packat i min väska, det fick duga att träffa honom på fika och promenader i Slottsskogen nån gång i veckan.

Först efter tredje påringningen hörde jag steg över parketten, någon som klev fram till dörren och stannade på andra sidan. Titthålet mörknade, sen blev det tyst.

Även om jag visste att han såg mig sa jag: ”Pappa, det är jag.”

I minst tio sekunder hördes bara mullret av motorerna från stan. Inte förrän jag sträckte mig mot ringklockan en fjärde gång rasslade dörren till. Inte en gång, inte två – en symfoni av reglar och järnkedjor ekade bland trapporna innan hans ansikte stack fram, trött och tyngt. Som om morgonrocken vägde mer än bly.

”Gumman… Hej.” Den ovårdade skäggväxten frasade när han strök handen mellan bröstet och strupen. ”Du kunde ha ringt.”

På vägen dit hade jag både ringt och skrivit, men det räckte att jag kände hans nyvakna andedräkt för att förstå varför han inte svarat.

”Kan jag komma in?”

Han stod kvar som en vakt över tröskeln. Verkade brottas med tanken innan han lyckades få ena mungipan att lyfta. ”Skulle det inte vara fint med en promenad istället? Lite D-vitamin som du brukar säga…”

Trots att solen lyste verkade hela lägenheten ligga i mörker bakom hans rygg. Som om plankor spikats upp för varje fönster.

”Pappa, det är viktigt. Det är…”

Min hals drog ihop sig. Jag kunde inte få ut det.

En orosrynka djupnade i hans panna. ”Har det hänt något?”

Samvetet värkte i bröstet. Skulle jag lägga ännu en börda på hans axlar? Riskera att knuffa honom över paranoians gräns?

”Nej… Eller… Minns du…” Jag försökte få ner andningen i magen. ”Minns du Marstrand?”

Hans ögon smalnade.

”När jag var liten… Och vi läste. Minns du att du berättade om… Nånting då?”

När han skakade skeptiskt på huvudet tog jag sats.

”Minns du fönstret?”

Reaktionen var inte den jag hade väntat mig. Rättare sagt: jag hade väntat mig en reaktion. Men inget hände. Han bara fortsatte se på mig i tystnad. Samma hoppressade ögon, samma stängda mun. Då sa jag ordet.

”Slockan.”

Hans hand mot halsen tycktes stelna. Pupillerna blev blanka under trapphuslamporna, och för att stoppa vad som påminde om en begynnande panikattack la jag hastigt till: ”Det är inget som hänt.”

Ögonen fortsatte blänka. Den veckade pannan blev inte slätare.

”Det är en grej för skolan. Vi håller på med källkritik och… ryktesspridning. Jag kom bara att tänka på det. Att det skulle passa bra. Om du ville berätta lite? Hur det gick till och så när du hörde talas om… det där.”

Han släppte halsen och la handen på dörrhandtaget. Jag hann tänka att han skulle stänga utan så mycket som en nickning. Smälla igen dörren och aldrig mer vilja prata om saken. Istället öppnade han och sa: ”Kom in.”

–

Först när han låst om oss fortsatte han prata. Medan han dukade fram tekoppar och fyllde på vattenkokaren drog han exakt den historia jag var rädd för. Att det inte var mer än en saga.

”Så du bara hittade på?” Besvikelsen i min röst kunde ha hört till ett barn som just fått utegångsförbud. ”Allt det där – det var bara nåt du sa för att hjälpa mig sova?”

Jag ville resa mig från köksbordet och gå, men lyfte bara handen från Earl Grey-påsen och tog ut frustrationen på mitt högra öra, som den senaste timmen börjat klia allt värre. Själv stod han lutad mot diskbänken, krafsade med naglarna över morgonrockens krage.

”Det fungerade ju, eller hur?”

Hans försök till leende påminde om någon som tagit en tugga på ett syrligt äpple. Kanske var det ljusets fel. Eller bristen därav. Inga plankor satt uppspikade för köksfönstret; istället stängdes solen ute av en grå gardin.

Genom att luta mig över stolskanten och sträcka ut min hand nådde jag lampknappen precis. Men det kom bara ett klick.

”Lampan ja, den är… Jag har inte hunnit byta.”

Vattenkokaren knäppte till och plötsligt var det som om temperaturen i rummet sjönk till noll. Efter att bubblorna stillnade och bruset dog bort var det omöjligt att missa. Surret. Stigande och fallande från rummet intill.

”Vad är det som låter?”

”Å, det där…” Han viftade i luften som för att få bort en mygga. ”Jag har lite svårt för värmen bara. Blir det inte varmt hos dig?”

Hans lägenhet var motsatsen till min, stor och sval, men först nu slog det mig att det måste vara avsiktligt. Som om han nedmonterat och bytt ut vartenda element mot… fläktar? Var det fläktarna som hållit mig vaken? Var det dem som skrämde bort den förra ägaren? Vad hade hyresvärden sagt egentligen?

En sjunde och sista lägenhet…

Hade han kallat det så? Lägenhet. Eller sa han bara att det fanns en våning till? Var det därför ingen lucka fanns till vinden? För att jag själv bodde högst upp av oss vanliga dödliga? Var min granne inte mer än en maskin, snurrande och surrande på andra sidan taket? Höll jag på att drabbas av –

Jag väcktes av en blandning mellan skratt och fnysning.

”Och här står jag och säger att det funkade.” Pappa kom och fyllde min kopp så att den varma ångan virvlade upp i mitt ansikte. ”Du kanske fortfarande inte tål det? Mörkret? Du ser lite skraj ut.”

Från t-shirtens ärmar och ner spretade hårstråna som spikar. Jag pressade handflatorna hårdare mot det heta porslinet.

”Är det okej om vi drar upp?”

Han fattade inte förrän jag nickade mot gardinen.

”Så du erkänner?”

Jag tolkade det som ett försök till humor och tog saken i egna händer. Kontrasten var natt och dag. Han stönade som om han bränt sig på en spisplatta och formade handen till en sköld för solljuset.

Riktigt orolig blev jag inte förrän handen sjönk.

Blicken var alltför bekant. Stirrig men samtidigt stel och spänd. Precis som för tio år sen, innan han fick hjälp. Hade han verkligen sovit tills jag ringde på dörren? Var det bara därför som hans kroppslukt påminde om barndomens helgnätter? Vad skulle jag hitta om jag öppnade kylskåpet? Bara en tragisk tomhet? Eller ännu värre: facken fulla. Precis som då.

Det var i den sekunden jag bestämde mig.

Jag skulle inte riva upp några halvläkta sår. Vad som än hade hänt med hans hals, vilka hemligheter han än hade begravt i sig själv ville jag inte tvinga honom att gräva upp det till ytan. Pappa behövde läka.

”Okej”, sa jag. ”Okej, jag tror dig.”

Och det var ingen lögn. Något hade bränt honom i barndomen, och vad det var skulle jag antagligen aldrig få veta. Men att det handlade om ett sagoväsen kändes plötsligt löjligt. Jag skulle fylla 20 i augusti och trodde fortfarande på spökhistorier. Flytten måste ha triggat nån sorts regression, blåst tillbaka mig till en tryggare tid när förälderns ord var en flickas sanning.

”När jag var liten”, sa han, ”var jag lite som du.”

Blicken mjuknade och han sjönk ner mittemot mig.

”Det var en skattjakt. Livet. Var som helst kunde en kista ligga gömd. Men du måste förstå…”

Kroppslukten blev starkare när han lutade sig fram. ”Vissa platser ska man inte gräva på.”

Jag skulle precis ta en sipp av teet men blev sittande med koppen en centimeter från munnen. ”Jag vet att du är nyfiken. Du vill hitta skatten. Men tänk på det i skolan, när du letar… Du ska inte behöva lära dig den hårda vägen.”

Jag kunde inte hålla frågan inne: ”Som du?”

Han suckade. ”Som alla.”

”Alla?”

”Du vet… Journalisterna i Syrien. Informanterna i Mexico. Det är många som har offrat sig i sanningens namn. Jag vill inte att du gör dem fler.”

Det var något i hans röst som sa att samtalet var över. Vi skulle dricka vårt Earl Grey i tystnad, kanske kommentera vädret, värmen, kallprata om plugget, men skattkistan skulle förbli begravd. Så jag bara nickade.

”Visst.”

Kanske var det ändå som han sa. Kanske borde jag lämna gåtan olöst och gå vidare med mitt liv. Acceptera att jag aldrig skulle få svar.

När jag tackade för teet och gick ut i solen verkade knuten i magen ha lättnat. Istället kände jag något som påminde om eld, fast mjukt, behagligt brännande precis bakom naveln. Klassfesten var nära och Clara skulle komma.

Nästa natt. Det var då det skulle hända. Och inga påhittade barnsagor skulle få stoppa mig.

Innan jag vek av mot vagnen vände jag mig, som alltid, för att vinka genom pappas fönster. Men han måste ha glömt vår gamla vana, för bakom glaset syntes bara en fördragen, grå gardin.

☀

Efter festen slog jag och Clara följe i mörkret. Rädd att gå i pappas fotspår höll jag mig oftast på säkert avstånd från allt som hade med alkohol att göra, föredrog att fika framför att bälga i mig öl på nån brötig bar. Alltså hörde det till undantagen när jag nu gungade hemåt med Clara i armen och en halv flaska prosecco bubblande i blodet.

”Mej eller dej?”

Jag förstod först inte frågan. Eftersom vi båda bodde en bra bit från Hisingen, där festens basgångar fortfarande dånade ut i sommarnattens dunkel, hade vi sagt att det var bäst att vi gick hem tillsammans. Höll varandra säkra. Men jag tänkte att våra vägar förr eller senare skulle skiljas åt.

”Dej? Kom igen? Jag vill se hur du bor.”

För en sekund gjorde mitt hjärta nästan ont. Inte sen grundskolans oskyldiga övernattningar hade jag sovit med en annan kropp mot min. Eftersom jag officiellt axlade rollen som den-tråkiga-tönten-som-bara-satt-hemma-och-pluggade blev det för min del varken fester eller fyllestrul under gymnasieåren. De enda läppar jag nånsin hade kysst tillhörde chipssmakande mellanstadiekillar under Sanning eller konka.

Men två skäl fick mig att tveka. För det första hade jag inte städat sen jag flyttade in. Visst hade det inte gått mer än två dagar sen dess – tre om man räknade med att klockan var efter midnatt – men när man var tvungen att rota i säckar och kartonger efter minsta strumpa förvandlades trettio kvadratmeter snabbt till en djungel. För det andra…

”Det går inte.”

Orden bara kom.

”Jag menar… Kan vi inte vara hos dig istället?”
”Har du ett lik i frysen eller vadå?”
”Frysfack.”

”Va?”

”Jag har frysfack. Skulle inte få plats.”

Hennes skratt gjorde mig varm, även om vinden blåste sval mot blusens urringning.

”Jamen då så. Inga ursäkter.”

Vi stannade vid bussens tidtabell. Nio minuter. Faktumet att vi stod arm i arm fick väntetiden att låta kort, men tanken på att krypa ner under samma täcke gjorde mig otålig.

”Okej då”, sa jag. ”Om du lovar att inte snoka i den stora svarta kroppsformade säcken.”

Hennes skratt igen.

”Deal.”

När vi klev av buss nittionio på Frölunda Torg och promenerade mot lägenheten kunde jag inte hjälpa att le. Inte ens fönstret kunde avskräcka mig nu. Det var ju ändå bara ett påhitt. Pappa hade sagt det själv.

Trots att det lyste över min våning när vi vinglade in på gården fanns det inget att vara rädd för längre.

☀

Det var berusningen som fick mig att berätta. Jag vet inte om det alls hade med alkoholen att göra, kanske var det bara faktumet att Clara och jag satt skräddare i sängen som fick blodet i mig att sprätta som kolsyra. Hennes knäskålar var centimeter från att vidröra mina, hennes händer snuddade nästan min blus när hon pratade ivrigt om sina planer för sommaren. Och när jag då och då flek in med ett skämt skrattade hon till och lutade sig så nära att jag kunde känna hennes schampo.

”Berätta nu då.”

Det kom från ingenstans.

”Va…?”
”Okej,” sa hon. ”Såhär då. Varsin sanning. Du säger nåt till mej, jag säger nåt till dej.”

Hennes ögon glittrade under taklampan, bländande blå, och jag hann inte tänka efter innan mitt huvud rörde sig upp och ner. Jag visste exakt vad jag ville veta. ”Om jag får börja.”

Hon verkade lika förvånad som jag över faktumet att jag inte vägrade. ”Börja du.”

Jag tog sats. ”Gillar du nån?”

Hon satte ett finger mot sin vita topp. ”Jag?”

”Nä, liket i frysen.”

När hon vek sig i berusat skratt passade jag på att andas in. Sen blev det tyst. Hon bara satt där och såg mig i ögonen. Och jag märkte att jag inte var ensam om att andas djupt.

Det brände till i bröstet. För det kom inte från henne. Det kom från taket. Ljudet som hållit mig vaken de två senaste dygnen. Andetagen. Luften från den sjuka lungan. Det lät verkligen så. Men jag visste ju nu – jag hade ju fattat att det bara var fläktarna.

”Kanske”, sa hon till slut och log.

Jag kom på mig själv med att stirra idiotiskt och blev hetare om kinderna. ”Kanske?”

Hennes leende blev allt mer lurigt. ”Gör du?”

”Är det din fråga?” Min röst var torr. Jag svettades igen, behövde ett glas vatten.

”Är det därför du har varit så off på sistone?”

Jag hörde knappt vad hon sa.

”Off?”
”Det är inte bara föreläsarna som undrar.”
”Undrar vadå?”
”Om allt är okej.”

Törsten brände. För att kunna tänka klarare bröt jag ögonkontakten, vände ansiktet mot taket. Fläcken bredde ut sig över den vita färgen som ett rorschachmönster. Ett ärr. Mörkare, större än natten innan. Eller inbillade jag mig? Borde jag helt enkelt hålla mig borta från bubbel? Höll jag på att bli som –

Jag avbröts av en hand, mjuk och sval, mot min klibbiga panna.

”Du är varm.”

Jag hann inte svara innan hon plötsligt stod i kokvrån och smällde i skåp och luckor. ”Har du inga glas?”

Hon kom tillbaka med en porslinskopp, satte kanten mot min mun och lät mig dricka. Det kalla vattnet gav mig talförmågan tillbaka. ”Förlåt.”

Hon blev mer orolig än förvirrad. ”För vadå?”

”För att jag inte sa nåt.”

Jag tog en stor klunk till. Sen rann det bara ur mig. Från början till slut. Om pappas historia, om hans missbruk, om fönstret på Marstrand och om fönstret här. Jag var rädd, sa jag, att folk skulle se mig som sinnessjuk om de fick veta. Sådan far, sådant barn. Men Clara skrattade inte. Hon nickade och höll med: det lät konstigt. Och lägenheten kändes faktiskt varm. Hennes blonda slingor började limma sig mot pannan, ögonskuggan lösas upp i mörka pärlor. Till sist satte jag pekfingret mot läpparna och sa: ”Lyssna.”

Och hon lyssnade.

Efter tio sekunder av tystnad klev hon upp ur sängen, slätade ut sin kjol och räckte fram en hand. Det luriga leendet kom tillbaka, och jag visste vad hon skulle säga innan hon öppnade munnen.

”Kom.”

–

Fjärilarna dog så fort jag satte foten i trappan. Pulsen blev en bastrumma som bultade i höger öra, hårdare för varje steg, men Clara bara fortsatte uppåt som en sjuåring på väg för att knacka bus eller godis.

Först när vi kom hela vägen upp, sida vid sida, stannade hon till och tog tag i min arm.

”Är det den?”

Jag nickade.

Mittemot oss, knappt fem meter bort, stod dörren. Mörkare i träet än de andra, tät och tung.

Men nu märkte jag något som gjorde klumpen i magen lite lättare: det fanns ingen namnskylt. Inget ”nej till reklam” eller ens ett brevinkast. Förutom ett litet, stirrande dörröga fanns ingenting som tydde på att utrymmet där bakom var ett mänskligt hem. Tvärtom måste det vara som jag tänkt: en våning utan liv. Varken magiska varelser eller vanliga dödliga. Bara en varm, väsande maskin som enligt hyresvärden fungerade som någon form av ventilationssystem.

Ändå blev jag stående på trappkanten när Clara fick tillbaka modet, släppte taget om mig och fortsatte fram.

”Kom igen.”

När handtaget var inom räckhåll vände hon sig mot mig, glansig av svett. ”Är du feg eller?” Och det kanske jag var. Feg eller bara färdig. Varför skulle jag gräva djupare när botten redan var nådd? Vad mer behövde jag veta? Jag kunde gå ner till min lägenhet och leva mitt liv. Kanske höra med hyresvärden om ljudisoleringen, kanske göra som pappa och skaffa en fläkt. Men jag skulle aldrig bli som han. Jag var färdig med att jaga hjärnspöken.

”Kom”, sa jag. ”Vi går ner.”

Det enda Clara rörde på var ögonbrynen. ”Du tror på det? Du är rädd på riktigt?”

”Jag är bara trött.” Jag gjorde mitt bästa för att inte låta ängslig. ”Det är sent. Vi borde sova innan det blir ljust.”

Hennes leende avslöjade att hon såg det som en lek. ”Vad hette den sa du? Släck, nånting?”

Värmen låg som en vägg mot ansiktet, varje andetag var en kvalmig kallsup och tankarna började bli tröga. Så det bara slank ut: ”Slocka.”

Det var som om lamporna hörde mig. Surret verkade tystna och det enda som blev kvar var mitt högra öras bultande. Örat som legat mot dörren.

Nu var det Claras tur. Hon vände sitt busiga flin mot titthålet och tog det sista steget fram. Höjde en hand.

De tre, stumma knackningarna stack i trumhinnan som knivhugg.

”Slockan…?” Hennes röst var nästan barnslig, en flicka som störde sin granne för en handfull halloweenchoklad. ”Slockan? Vi vet att du är där.”

Mina armhålor läckte och den redan kvava trapphusluften fick en underton av frän, parfymblandad svett. Jag vet inte om proseccon gjorde sitt, men i samma sekund började blicken svartna, sakta, som om någon skruvade försiktigt på en dimmer. Jag var rädd – skräckslagen att jag när som helst skulle tappa kontrollen, ramla baklänges nerför trappan och spräcka mitt skallben.

Men jag föll inte. Jag frös.

Där var de igen: andetagen. Några meter bakom dörren. Knastrande och sprakande, som i barndomens vinterkvällar när pappa var på krogen och mamma tände brasan. Men ljudet i sig var inte det värsta. Det som fick blodet att dyka från kokpunkten till minusgrader var ljudets styrka. Varje in- och utandning blev starkare.

Kom närmare?

Clara måste ha frusit hon också, för hon backade inte. Hon stod kvar med ansiktet mot dörren medan oron blev en insikt: vad som än väsnades så rörde det sig mot oss. Kom närmare och närmare tills allt som skilde oss åt var dörren.

Och Clara skrek.

Hon vände sig äntligen, stel av skräck, och när jag såg henne skrek även jag.
För det var inte Clara som tittade på mig. Hennes vackra ansikte, hennes ljusa, jämna hy var förvandlad. Förvrängd. Det tog några sekunder innan det verkligen sjönk in.

Hon var lika röd som pappas hals.

En sur uppstötning av alkohol brände till i svalget. Och när jag stirrade på området som brukade vara hennes ansikte förstod jag att det inte var mitt synsinne, inte min blick som svartnade. Det var lamporna omkring oss. De blev svagare. Som om de tömdes på kraft. Mörkare och mörkare tills plötsligt –

Klick.

Det kändes för ett ögonblick som att bli blind. Men det var ljuset. Det hade helt och hållet slocknat. Konstigt nog var det inget strömavbrott. I det svaga skenet från våningen under såg jag fortfarande dörren. Jag såg titthålet lysa. Jag såg, en decimeter bakom Claras rygg, hur handtaget vreds ner.

Jag kunde inte varna henne. Min mun var torr som aska. Skriket satt fast i strupen när dörren gled upp.

Det sista jag hann se var min värsta rädsla.

Ljus.

Kallt, kliniskt ljus från dörrspringan som trängde in i djupet av min näthinna.

Det gör ont att erkänna, men där och då, när varje cell i kroppen brann av dödsskräck, var det omöjligt att spela hjälte. Så jag gjorde inte vad jag borde ha gjort, sprang inte fram och tog min vän i handen. Jag vände mig ifrån henne och flydde för mitt liv.

Jag kunde bara be en bön om att Clara följde efter medan jag störtade tre, fyra trappsteg i taget. Förbi hissdörren. Förbi min lägenhet. Förbi lampa efter lampa som så fort jag kom i närheten verkade tappa sin glöd och slockna. Det som lyste upp min flyktväg var något annat. Bländande starkt, direkt bakom min rygg. Och jag fortsatte ner med vetskapen att om jag vände mig över axeln, om jag stannade en enda sekund skulle ljuset hinna ikapp mig.

Sluka mig.

Hettan tryckte som infravärme i nacken och svetten blandades med tårar. Allt var mitt fel. Jag borde aldrig ha blandat in henne, aldrig lagt mig i, överhuvudtaget aldrig flyttat hit.

Jag måste härifrån.

Våning efter våning, trappa efter trappa var det allt jag kunde tänka.

Det är inte här jag vill dö.

Skräcken var en eld som fick min kropp att röra sig fortare än nånsin förr, och en svag strimma av hopp flammade upp när jag såg den sista trappan. Bara inte snubbla nu. Inte sätta foten fel. Jag vågade inte ta för stora språng, saktade ner och siktade in mig på vartannat steg. Jag hann hela vägen ner innan det hände. På väg mot porten, med handen redo att rycka i handtaget, fastnade blicken i glasets reflektion.

Benen stelnade och jag blev stående en armlängd från friheten.

I den mörka rutan speglades ljuset.

Inte från lamporna; de hade slocknat allihop. Istället kom det mot mig. Så förblindande starkt att det var omöjligt att säga vad som gled mot glaset. Vad som brände mig bakifrån. Vad som plötsligt sträckte ut något som liknade en lem. En hand mot min hals. Knappt en halvmeter skilde oss åt när ett strykjärn verkade pressas mot min rygg. Inte ens adrenalinet kunde döva smärtan. Huden – allt som täckte mitt kött och blod löstes upp under blusen, smälte bort som stearin. Jag kände det rinna. Och jag insåg att jag aldrig skulle komma härifrån levande.

Det här huset skulle bli min grav.

Det fanns bara en sak som skrämde mig mer än det omänskliga bakom mig, och det var tanken på människorna jag älskade. Att aldrig mer få träffa mamma och pappa. Att försvinna i ett evigt mörker.

Den tanken drev mig de sista decimeterna till dörrhandtaget.

Så fort den svala sommarnatten susade in blev hela våningsplanet mörkare, som om någon blåste på ett levande ljus. Men ljudet bara stegrade. Medan jag rusade mot räddningen förvandlades knastrandet och sprakandet till vad som påminde om ett plågat skri. Rakbladsvasst i öronen. Högre än alla djur kunde skrika.

Sen blev allting tyst. Allting mörkt. Som om den faktiskt hade fått mig. Som om jag verkligen var död.

Men när pupillerna anpassade sig till mysbelysning och månsken såg jag gårdens gräs; gungställningens bildäck; alla fönster från fasaderna som glödde svagt av nattlampor, ljusslingor och enstaka skärmar. En värld av vanliga dödliga.

Ändå förblev min puls en hammare som bankade i tinningen.

Det var inte ljuset, inte ljudet – det som fortsatte jaga mig var lukten. För det jag drog in i mina lungor var motsatsen till sött och somrigt. Snarare kvavt och kvalmigt.

Rök?

Trots att jag kämpade bara för att hålla mig upprätt lyckades jag vända mig mot huset. Redo för det värsta.

Men det som mötte mig var värre än ett magiskt väsen. För det kalla ljuset hade försvunnit. Ersatts av ett varmt. På varje våning, i varje fönster. Ett varmt, fladdrande sken som verkade sluka hela huset inifrån.

Det är mitt sista minne. Det sista jag hann se innan kroppen gav upp och allt blev svart. Eld.

☀

Var det så här helvetet såg ut?

Ljuset sved i pupillerna och hela min ryggsida, från bakhuvud till häl, verkade vila mot en bädd av glödande kol.

Men så hörde jag rösten: ”Hon är vaken. Gumman…? Hej?”

De satt vid sängkanten och vakade över mig, sida vid sida. Och om jag inte såg fel där jag låg, bländad under lysrören, höll mamma sin hand i ett järngrepp kring pappas.

”Jag visste det”, sa hon, och jag hörde klumpen i hennes hals. ”Jag visste att du skulle klara dig.”

Pappa bara log. Ett brett, äkta leende jag aldrig trott jag skulle få se i hans ansikte igen.

Trots att sjukhussängen brände mot ryggen spred sig en mildare, behaglig värme inombords. Det var nästan som förr, de få nätter vi knödde ihop oss på mitt rum och läste godnattsaga tillsammans alla tre.

Innan jag somnade besvarade jag leendet. Men det hann dö lika snabbt.

”Clara…?”

Jag var tvungen att upprepa namnet, så högt min hals orkade med, för att den hesa viskningen skulle nå deras öron.

Blicken de utbytte slog hål i mitt hjärta.

”Sov lite till”, var allt mamma sa.

Och även om jag ville skrika i protest, även om jag ville kasta mig ur sängen och leta upp min bästa vän kunde jag inte annat än lyda. Ögonlocken var för tunga. De föll ihop och stängde in mig i sin brandgula oändlighet.

☀

Inte förrän dagen därpå fick jag lov att komma hem.

Allt var sig likt. Den långa spårvagnsfärden till Angered Centrum, promenaden längs fruktstånd och fasader av betong, hissen upp till fjärde våningen, och så själva lägenheten. Minst lika fullspäckad av krukväxter, klädtravar och kattleksaker som jag mindes den. Men mitt rum stod tomt. Mamma hade väl inte haft tid att möblera om. Den gamla dubbelsängen som hon en gång hade delat med pappa stod och väntade på mig i källarförrådet, så försäkringspengarna fick gå till nya lakan, nya hyllor, nya lampor.

Självklart hade hyresvärden erbjudit mig att komma tillbaka när de sugit upp släckvattnet, vädrat ut röklukten och bytt glas i fönstren. Men jag skulle aldrig kunna kalla den platsen för mitt hem. Aldrig kunna återvända utan att översvämmas av minnena, traumat, vansinnet.

Jag vet inte om fönstret fortfarande lyser. Om det som fanns där fortfarande väsnas om nätterna och sprider sin värme, eller om Clara och jag lyckades släcka det för gott.

Kanske hann hon uppfylla sin dröm och göra världen till en bättre plats innan hon lämnade den. Kanske var det inte helt förgäves som hon offrade sitt liv.

Det enda jag vet är att läkarna har fel. Hennes dödsorsak var inte förgiftning av gas eller tredje gradens brännskador. Det hade ingenting med branden att göra. Den egentliga orsaken var jag. Hennes blod kommer för alltid att vila på mina händer. Utan mig skulle det aldrig ha hänt. Utan mig skulle hon fortfarande sprida sitt vackra, varma ljus omkring sig. Och den vetskapen gör ondare än alla sår.

Men jag bär inte skulden ensam. För det som förvandlade hennes kropp till kol var ingen människa. Det var något annat. Något jag aldrig mer vill nämna. Något som än idag håller mig vaken om natten.

När jag klär av mig för att sova blir min spegel till ett fönster. En ful och plågsam utsikt till sanningen om vad som förstörde oss båda. Den grova, rödflammiga huden slickar sig upp längs min ryggrad, från svanskotan och upp till höger öra. Och ibland, när jag ligger med örat mot taket, tycker jag mig ana ett ljud från det som gav mig dessa ärr. Vagt men välbekant. Väsande från högsta våningen.

Jag nöjer mig med förklaringen att det bara är inbillning. Ett spöke från en annan tid, en annan plats. Jag har förbjudit mig själv att ge mig ut och spana i nattens mörker. Hoppar på första bästa vagn efter skolan, skyndar hem från hållplatsen med lurarna i öronen och blicken i asfalten.

Vissa platser ska man inte gräva på. Vissa frågor är bättre att lämna utan svar. För mitt ibland oss ligger saker begravda som aldrig ska se dagens ljus.

Jag lärde mig den hårda vägen att vända dövörat till. Sätta händerna för ögonen och sluta in mig själv i mörkret. Där finns inget att höra, inget att se. Bara foster av fantasin. Misstankar och mardrömmar. Inga säkra sanningar om vad som just nu gömmer sig alldeles runt hörnet. Kanske i huset mittemot. Kanske bara några trappsteg bort.

Jag vill inte veta.

Signaturmelodi

Vi har hört “Slockan”, skriven av lyssnaren KLB och uppläst av Linnea Werner. Och det var allt för den här veckans Creepypodden. Därmed slocknar ljuset i fönstret för den här veckan. Men om två veckor tänds det igen, och det underliga fosforskenet börjar återigen spöka över våra ansikten. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.