Avsnitt 280: Olösta gåtor II

Jag jobbar i Stockholm men bor i Uppsala, så jag pendlar några dagar i veckan. Det är inte optimalt, men känns helt okej. Jag jobbar inom IT och data så jag är väldigt van vid att allt går att räkna ut eller förklara. I allra värsta fall finns det en förklaring till varför det inte finns en förklaring. Det har gällt allt förutom det jag vill berätta. Därför hoppas jag verkligen att ni tror mig, och kanske vet någon annan pendlare eller någon som jobbar på tåget mer om detta. Kanske finns det en förklaring eller i alla fall bitar av en.

Jag har inte varit med om så mycket som inte går att förklara, och om andra känner så, så vill jag först förklara känslan; Det börjar som känslan när man vaknar ur en dröm. Man vet aldrig att man är i drömmen, förrän man är på väg ur den, och insikten slår en som näve i magen. Näve i magen kanske är en morbid formulering, men för mig är det som att luften går ur mig, så det är passande trots allt.

Det handlar om en man som jag aldrig förstår när han går på eller av tåget. Jag vet inte om han har varit med hela vägen från Stockholm eller om han gått på i Märsta eller till och med Knivsta – bara för att åka den korta sträcka då jag alltid ser honom. När eller var han går på har egentligen inte så stor betydelse. Det är det faktum att han plötsligt inte längre är där, men aldrig heller går av, som gör mig olustig till sinnes.

Första gången jag såg mannen var jag på väg hem lätt salongsberusad efter en AW och även om obehagskänslan stannade med mig så tänkte jag att jag säkert misstagit mig. Lite full och trött liksom. Andra gången var jag helt säker på att något var fel. Det var utom all tvekan fel. Något hade hänt och mannen var borta. Nuförtiden har jag nästan börjat acceptera att något tummar på verkligheten. Det har tagit sig igenom filtret mellan samtiden och något som egentligen skett många år tidigare.

Första tåget mellan Uppsala och Stockholm gick 1866. Även om tåget då tog drygt 2 timmar längre i restid, gick det längs exakt samma spår som idag. Längs vägen fanns flera stopp, bland annat ett i Bergsbrunna som idag är rivet, även om planer nyligen lagts fram att en station åter ska byggas där. Det är alltid längs den sträckan det sker, precis efter Mora stenar, med sin långa historia, som också tidigare tagits upp i Creepypodden. Precis efter Mora stenar och i höjd med den gamla stationen Bergsbrunna.

Det finns en viss trygghet i att inte vara ensam på tåget. När jag åker på kvällen gillar jag att vara i samma sits som andra som kanske jobbat sent, varit på middag, eller AW.

Jag är en sån pendlare som automatiskt reser mig i förväg för att ställa mig vid utgången. Först ut på perrongen. Vanligtvis reser jag mig precis mellan Bergsbrunna och industriområdet som är det första man ser när tåget rullar in i Uppsala. Och varje gång, varje gång, är mannen borta. Första gången tänkte jag att mannen kanske gick av tidigare, eller gick till en annan del av tåget under minuten mellan samtalet med konduktören och att jag reste mig. Jag måste ha missat något, för att en man kan inte bara försvinna. En man kan inte bara försvinna.

Det går alltid till så här. Jag vet att mannen är på tåget eftersom jag hör att konduktören kollar hans biljett. Han sitter två-tre säten bort, på motsatt sida, precis så att jag inte riktigt ser hans ansikte. Men jag vet att han ser ut som vilken kontorsarbetare som helst. Kanske lite finare klädd, så gissningsvis med högre lön än vad hans ålder tyder på. En chef kanske, eller bara någon som vill inge respekt på jobbet. Vit skjorta, och en mörk kavaj vikt över en väska på sätet bredvid. Tröttare och något mer uppgiven på rösten, men vem är inte det ibland efter en lång dag på jobbet. Jag hör konduktören prata med mannen, kort, men alltid en lite längre interaktion än vi andra pendlare är vana vid. Vi som har mobilen redo i handen och knappt kollar upp. Mer än för ett vagt “tack” eller “hej”. Eftersom mannen alltid sitter några säten bort hör jag inte exakt vad de pratar om men det låter ungefär som;

“Hej, biljetten tack.”
“Jaha, ja den har jag här nånstans.”
paus
“Så, här, ja den ska gälla hela vägen.”
“Jodå, det gör den, tack.”
“Den gäller hela vägen?”
“Det gör den.”
“Utmärkt, tack.”

Ett kort utbyte, men lite, lite udda. Det är det som gör att jag vid denna punkt alltid uppmärksammar mannen. Att han behöver leta efter biljetten, som vi andra i princip alltid har redo som en QR-kod i mobilen. Att han vill vara säker på att biljetten ska gälla hela resvägen – vart ska han? Det finns bara ändstationen kvar när konduktören når honom eftersom tåget inte stannar efter Knivsta.

Nu har jag vant mig vid att om jag tar tåget hem sent om kvällen, så finns mannen där. Han kommer alltid prata med konduktören. Han kommer alltid att se ut som att han har haft en lång dag på jobbet. Han kommer alltid fråga hur långt biljetten gäller, och han kommer alltid försvinna i höjd med den nedlagda station i Bergsbrunna. Brukade han hoppa av där? Hände det honom nånting där? Jag vet inte. Det jag vet är att han åker tåget den sträckan. Sent, under arbetsveckan, och han pratar han med konduktören i höjd med Mora stenar. Han sitter kvar innan Bergsbrunna men när man reser sig för att gå av tåget i Uppsala är han borta. Han har inte gått till en annan vagn. Han har inte gått av. Han bara är inte kvar på tåget.

Jag försöker verkligen acceptera att det inte finns någon förklaring. Mannen är där, och sen är han inte det längre. Han har inte gått av, han har inte bytt vagn. Han har inte ens rest sig upp, det hade jag sett direkt. Jag undrar hur många gånger och under hur lång tid detta egentligen har hänt, mig eller andra.

Jag har på senare tid även börjat reflektera över konduktören. Om konduktören märker mannen och i så fall spelar med. Som jag skrev i början är det lite som när man vaknar ur en dröm, insikten om att något är fel slår plötsligt, och frågorna kommer först efteråt. Jag kollar knappt ens upp på konduktören, men spelar han med? Och i så fall, är det mannen han undrar över eller är det mig? Om jag måste acceptera att mannen tillfälligt besöker min tid, kan jag då ha tillfälligt hamnat i hans? Precis som att jag tänker att mannen beter sig lite udda och har en konstig biljett, kanske konduktören tänker att jag har en konstig biljett men låter mig hållas. Kanske borde jag ha en biljett som gällde förbi Bergsbrunna, för hundra år sen. I en vagn som åkt samma sträcka sedan 1866, med en man som alltid pratar med konduktören, en man som haft en jobbig dag, och vill komma säkert hela vägen hem.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var det som stod skrivet i ett mejl som nyligen skickades till Creepypodden, ett mejl från lyssnaren Astrid under rubriken “Pendlaren”. Den lästes av Ludvig Josephson.

När jag var liten läste jag mycket böcker med historier om gamla olösta gåtor och mysterier. Jag har nämnt böckerna förut i den här podden, med titlar som “Världens största mysterier” och “Det oförklarliga”. De var välberättade, alltid. De som skrev visste exakt var man skulle sätta punkt och var man skulle öppna upp för spekulationer och fantasin med ett frågetecken. Jag växte upp med brigantinen Mary Celeste som hittades övergivet utanför Portugals kust 1872, den brittiska bataljonen som spårlöst försvann under första världskriget och den amerikanska 19:e gruppen med fem Avenger-torpedflygplan som försvann 1945 över Bermudatriangeln. Jag minns den förhöjda känslan av mystik som stod omkring dem.

Idag har den skingrats något. Det har många anledningar. En är att de som skrev böcker som “Världens största mysterier” och “Det oförklarliga” helt enkelt skarvade en del.

Historien om Mary Celeste var så utsmyckad med påhittade detaljer, om allt från framdukade middagar ombord som knappt kallnat när brigantinen upptäcktes till galna mördare ombord som otroligt nog lyckats komma undan, att den knappt var igenkännlig, när jag väl började undersöka fallet i lite andra källor. Vad gäller den brittiska bataljonen under första världskriget var historien jag läst att de av vittnen setts marschera upp för att ta över en strategiskt viktig dimhöljd kulle och sedan, när dimman försvann, plötsligt vara helt försvunna – som om dimman svalt dem. Den historien visade sig vara påhittad. Hela bataljonen försvann inte, men däremot en dryg femtedel, och efter kriget hittades en massgrav där hälften av dem låg. De tycks helt enkelt ha försvunnit på samma gamla deprimerande sätt som man gör i krig: nämligen blivit skjutna och dödade.

Möjligen finns något av gåtfullheten kvar kring historien om Avengerplanen som försvann 1945. Några vrak hittades aldrig trots en stor räddnings- och sökinsats, och än idag har inte ett spår av de fem flygplanen eller deras allt som allt 14 besättningsmän. Att ännu ett sjöflygplan med 13 besättningsmän, en del av räddningsinsatsen, också försvann under sökandet är ju också märkligt. Men Avengerplanen tros ha misstagit en ögrupp de flög över, och utifrån missförståndet satt en felaktig kurs rätt ut i havet som dömde dem till undergång när bensinen tog slut, och en explosion i luften bevittnades som stämde överens med tiden för försvinnandet av sjöflygplanet, vars modell hade en ökänd tendens att läcka bränsle. Med andra ord går även detta att förklara naturligt, om man så vill.

Men det är inte bara att dessa historier vävts in i så många lager av mytbildning och överdrifter under åren som gått, utan också att de numera slutat sticka ut. Jag vill inte låta som en gnällig gammal gubbe men obskyra mysterier uppbyggda mer på spekulation än fakta var, när jag var tonåring, just något man var tvungen att leta upp i konstiga böcker från bibliotekets bakre hyllor för att få ta del av. Idag, om något marginellt mörkare och mer mystiskt än att någon får en felaktig p-bot inträffar, kan man räkna minuter innan det blir en Netflixdokumentär. Det är som att gåtorna och mysterierna som förr var underhållningens undantag nu har blivit dess regel.

I popkulturpodden Obiter Dictum, som parhästarna Billy Rimgard och Tobias Norström drivit ända sedan 2010, pratade Billy nyligen om ett av resultaten av detta: att varje gång han tar upp ett litet mysterium och pratar om det som ett intressant fenomen så blir han bombarderad av lyssnare som tipsar om tusen olika dokumentärer, böcker och nätdiskussioner om just det mysteriet. Det är numera omöjligt att bara nämna sådana här saker, eftersom någon annan någonstans redan gjort den grundligaste tänkbara genomgången av det och den då samtidigt blivit den runt allt annat graviterande axeln i just den historien. Det är som att vara sugen på en ruta mjölkchoklad och därför bli dränkt i en chokladfontän.

Tacka vet jag då den här podden, i vars inkorg jag alltid hittar just ett sådant där litet mysterium, precis tillräckligt gåtfullt, och precis lagom utrett. Som lyssnaren Astrids historia, som vi hörde till en början. Eller som de gamla tidningsartiklarna som lyssnaren Eliz Lindström grävt fram åt mig, som lite fick mig att känna som om året var 2001 och jag satt i skolbiblioteket igen.

Eliz hörde av sig till podden i början av augusti. “Jag skriver på min fritid om olika företeelser som jag hittar i gamla tidningar”, berättade hon och fortsatte: “Artiklarna jag hittar kombineras med fakta jag gräver upp. Förra sommaren skrev jag om drunkningsolyckor i sjön Orlången i Huddinge. En sjö som många har drunknat i under olyckliga omständigheter. Då ramlade jag på en artikel som jag inte kunnat släppa.”

Eliz bifogade en skärmdump av artikeln, som var publicerad i maj 1867. Rubriken var “Hägring”. “Vid Sundby egendom i Huddinge socken söder om Stockholm iakttogs sistlidne lördags afton ett mycket eget luftfenomen”, stod det. Vid niotiden på kvällen hade det lyst upp i rött i horisonten i norr, som om det brann. Folk gick upp på ett berg för att få bättre utsikt, och fick se hur det på andra sidan den ännu isbelagda sjön Orlången framträdde ett “spegelklart vatten, närmast liknande en stor hafsfjärd, omgifven av stränder, bevuxna med väldig furuskog, men längre ut vidgande sig, så att man imellan åtskilliga skogbevuxna öar och holmar såg det öppna hafvet”. Det röda ljusskenet flyttade sig från öster mot väster över det som liknade en havsyta, och försvann varje gång det passerade bakom en holme eller ö, precis som om det var lanternorna på ett fartyg. Det hela pågick till klockan elva på kvällen, och under hela tiden var himlen molnfri och vädret klart.

Eliz Lindström fattade intresse för den här artikeln, och började leta efter fler exempel på liknande hägringar. Och hon hittade mängder. Några veckor senare återkom hon med ett helt dokument – tio sidor med insamlade sådana här artiklar, som berör hägringar bevittnade allt emellan 1655 och 1914.

“Tidsmässigt verkar artiklar om hägringar börja publiceras i mer riklig mängd 1871 och sen accelerera från år till år”, sammanfattade Eliz och fortsatte: “Det kunde vara mellan fyra och sju olika hägringar per år som cirkulerar i tidningarna. Helt dominerande är månaden juli för hägringar att visa sig men även maj, juni och augusti förekommer. Tidsmässigt är de oftast i skymningen, i spannet klockan sju och fram till solen helt gått ned. Vissa hägringar visar sig bara i 15 minuter, andra hänger kvar flera timmar.”

1889 i Vimmerby, till exempel, syntes en sommarkväll i himmelen “en rätt stor stad, hvars kyrkor och husrader afspeglades, och derutanför en större slätt eller öppet fält, hvarå på olika sidor syntes krigsfolk (två trupper eller kårer opererande emot hvarandra)”.

I Burträsk socken syntes 1905 i öster ”en öde bygd”, där plötsligt ett järnvägståg kommer ”frambrusande och man kan då och då iakttaga föraren af tåget. Då detta närmar sig en mindre skog, synes som om en explosion inträffade å en af de bakre vagnarna. En eldtunga skjuter fram och inom kort står tåget i ljus låga.”

Och när några damer var ute och rodde på kyrksjön nära Snavlunda prästgård strax norr om Askersund en kväll i augusti 1906 såg de i himlen en likprocession. ”Två hästar voro förspända för likvagnen, efter hvilken följde ett tåg af män, beslöjade kvinnor och barn samt efter dem flera vagnar. Processionen gick från norr till söder och tycktes upplösa sig vid klockarebostället.”

Eliz Lindström konstaterar att hägringarna som uppträder kring Sveriges två största sjöar, Vänern och Vättern, tycks särskild kända och spridda, att de inte sällan förebådar oväder och att det till och med har förekommit att de orsakat kollisioner till sjöss när hägringarna lurat en skeppbesättning. “Dessa hägringar bör ha funnits för de visar sig när de skall visa sig. Rätt månader och vid rätt tid på dygnet. Varför skriver tidningarna om dem? Varför slutar tidningarna skriva om dem? Ser inte människor hägringar längre? Har de försvunnit?”, frågar Eliz sig när hon gått igenom alla dessa fascinerande exempel.

Och det är ju frågor som helt klart stannar kvar i en. Och kanske får en att titta upp i himmelen lite oftare, och leta efter soldater eller liktåg. Varför skulle de inte vandra vidare där uppe, när de tydligen gjort det förr?

Som sagt, det vi har här bakom Creepypodden är en inkorg att vara tacksam för när man tröttnat på världen i övrigt. En där de små gåtorna aldrig slutar landa. Som till exempel den mycket märkliga minnesbild som lyssnaren Michelle beskrev i ett mejl nyligen, med rubriken “Garderoben”. Den läses av Rakel Josephson.

Jag har ett vagt minne från en händelse som hände när jag var liten. Jag vet inte exakt hur gammal jag var, men kanske runt fem-års åldern. Jag hade förträngt händelsen till stor del, men den bubblade upp till ytan igen i går kväll när jag var ute på krogen med ett par kompisar. Jag håller på att utbilda mig till socionom och jag och mina vänner hade haft en särskilt tuff tentavecka och bestämde oss för att gå ut och fira att den äntligen var över. Vi gick till vår lokala pub och tog ett par öl, tiden rann iväg och plötsligt var den två på natten. Jag och mina vänner bestämde oss för att gå hem, vi var trötta och sega av kvällens festligheter. Väl ute på gatan separerades vi, två av mina vänner begav sig åt samma håll, en annan vek av åt ett annat håll och jag begav mig ensam hemåt. På något ostadiga ben tog jag mig till busshållplatsen som fanns i närheten. Nästa buss skulle inte komma först om sju minuter, så jag slog mig ned på bänken som fanns i kuren och försökte slappna av.

Efter en stund kändes det som om jag var iakttagen av någon. Känslan kröp mot mig likt ett svart moln som svävar fram över himlen. Jag tittade upp. Först såg jag ingenting, men sedan, ett par hundra meter bort, på andra sidan vägen, såg jag en silhuett. Från vad jag kunde se hade silhuetten formen av en människa, men jag kunde inte urskilja om personen i fråga var vänd mot mig eller inte. En konstig känsla slog över mig, en känsla av bekantskap. Jag kände den här personen. Jag höjde en hand för att hälsa, men en lastbil körde precis förbi och separerade oss för ett ögonblick. När lastbilen hade åkt förbi var personen borta. Min hand föll tafatt nedför min sida igen. Vad hände egentligen? Ankomsten av bussen störde mig i mina tankar och den underliga silhuetten försvann från mitt medvetande ett kort ögonblick. Alkoholen gjorde sig påmind, och jag somnade under bussfärden. Resan från stan hem till mig tog cirka 15 minuter. Min hållplats var dessutom slutdestinationen. Därför mumlade jag någonting tacksamt åt busschauffören som väckte mig och frågade om jag kommit rätt. Jag försäkrade honom om att det hade jag. Jag vacklade nerför bussen och fram mot min lägenhetsport. Väl inne i tamburen skakade jag av mig mina skor, snubblade in på badrummet och borstade hastigt tänderna innan jag begav mig mot sängen och somnade omedelbart.

Jag drömde oroliga drömmar den natten, drömmar om skuggiga skepnader, en mörk gestalt som kom ut ur en garderob och om min pappa … När jag vaknade den morgonen stod allting klart för mig. Varför gestalten hade verkat så bekant. Jag hade sett honom förut. Jag gick till köket för att brygga en kopp kaffe innan jag samlade mina tankar. Gestalten, mannen, personen, vem det nu var, hade jag träffat i min barndom. Flertalet gånger dessutom. Mitt första minne av gestalten är som sagt från när jag var cirka fem år gammal. Jag, min mamma, min pappa och min äldre bror hade precis flyttat in i ett nytt hus. Huset var gammalt, säkert byggt någon gång på 20-talet. Jag tror inte att det hade blivit renoverat särskilt nyligen heller. Jag kommer ihåg att min mamma och pappa brukade kalla huset för “projektet”, och jag och min bror kallade det helt enkelt för “rucklet”. Min mamma och pappa hade sitt rum på nedervåningen tillsammans med köket, matsalen, vardagsrummet och det större badrummet. Jag och min bror hade varsitt rum på övervåningen med en liten tillhörande toalett. Som yngsta bror fick jag givetvis det mindre rummet. Efter ett par nätter i vårt nya hus började underliga saker hända i mitt rum. Jag kunde vakna upp ibland utan täcke, inte så konstigt i sig, men täcket brukade ligga i en hög framför garderoben som stod i hörnet av mitt rum, cirka fem meter ifrån min säng. Jag kunde, och kan än idag, inte minnas att jag tog av mig täcket, gick upp och lade det framför min garderob. Jag höll händelsen för mig själv dock, jag tyckte väl inte att det var värt att bemöda min mamma och pappa med någonting löjligt som att täcket låg på golvet.

Men sedan, en natt, vaknade jag av att pappa stod i mitt rum. Han stod och bara tittade på mig. Jag tror att han hade sagt mitt namn, för jag var inte rädd när jag vaknade. Jag kommer ihåg att jag funderade över vad pappa gjorde i mitt rum mitt i natten. Precis när jag skulle fråga honom gjorde han en gest åt mig att lägga mig ned igen. Så jag gjorde det, och somnade om ganska fort. Vid frukostbordet morgonen därpå frågade jag min pappa om vad han hade gjort i mitt rum. “Vad menar du?” frågade han. “Ja, du stod ju mitt rum mitt i natten”, envisades jag. Men min pappa hävdade bestämt att han inte alls varit i mitt rum, och förklarade att jag måste ha drömt. Givetvis litade jag på min pappa, och följande morgon när samma incident hade hänt under natten, kommenterade jag det inte.

Det blev det nya normala. Varje natt vaknade jag upp och varje natt stod pappa i mitt rum. Jag var aldrig rädd, utan kände mig alltid trygg. I min värld var det ju bara pappa som stod där, dröm eller inte. Dagarna, veckorna och månaderna gick. Pappa var alltid där. Sedan en natt när jag vaknade upp hade pappa kommit närmare, nu stod han kanske bara en meter ifrån min säng. Jag kunde inte urskilja några särdrag hos personen, vilket jag som femåring inte tyckte var konstigt, dessutom trodde jag ju att det var pappa som stod där. Och, som så många andra nätter innan denna, somnade jag lugnt om igen. Fortsättningsvis stod pappa precis bredvid min säng, nästan som om han vakade över mig när jag sov. Det dröjde ytterligare några månader, och sedan vaknade jag för första gången med den tunga känslan av panik och skräck genom hela min kropp. Jag skrek, och blev snabbt tröstad av min pappa som stått och vakat över mig. Plötsligt hörde jag fotsteg utanför mitt rum, pappa släppte försiktigt taget om mig och gick sedan fram mot garderoben. Sedan såg jag hur pappa försiktigt öppnade dörren till garderoben, satte sig ner på knä, och kröp in i. Innan jag riktigt hann ta in vad det var jag hade sett öppnades dörren till mitt sovrum och in kom pappa. Han tog mig i sin famn och började trösta mig. Framför mig såg jag hur pappan i garderoben tyst stängde dörren bakom sig. Jag började skrika ännu mer, jag blev otröstlig. Pappa verkade chockad och förstod inte vad som var fel. Efter en stund kom även mamma in i rummet och började trösta och fråga vad det var som hade hänt. Jag pekade bara mot garderoben, pappa förde över mig till mammas famn och gick sedan för att öppna dörren till garderoben. Den var tom. Den natten sov jag mellan min mamma och pappa i deras säng, men jag höll mig extra nära mamma.

När jag vaknade morgonen därpå hade jag inte glömt föregående nattens händelser, men däremot hade jag lugnat ned mig. Dagen fortgick som vanligt och när det sedan var dags för läggdags på kvällen vägrade jag gå in i mitt rum. Jag vägrade sova där inne. Jag ville inte att pappan i garderoben skulle komma fram igen. I flera veckor sov jag i mammas och pappas säng, men alltid närmre mamma än pappa. Händelsen hade skakat mig. Jag ville inte titta på pappa, och närheten av honom gav mig obehag. Ungefär en månad efter den där hemska natten sa mamma åt mig att jag måste börja sova i mitt rum igen. Jag grät och höll hårt i mamma, ville inte bli nedsläppt i min säng. Men, min mamma gav sig inte, det var andra tider då. Hon sa åt mig på skarpen att jag var tvungen att sova i min säng, och gråtandes blev jag ensam kvar i mitt rum. Jag stod vid dörren och grät, bad mamma att komma och hämta mig, men hon förklarade från andra sidan dörren att “nej, du måste sova i ditt rum”. Snyftandes gick jag mot min säng. Jag hoppade ner i sängen och lade mig snabbt under täcket och gjorde allt i min makt för att inte titta mot garderoben. Jag drog täcket över huvudet för att inte av misstag titta mot garderoben. Efter en stund, kanske en kvart eller så, hörde jag hur dörren till garderoben öppnades. Jag kunde höra det svaga gnisslet från gångjärnen. Jag kunde också höra hur någon satte sina fötter tyst mot golvet, och jag såg framför mig hur pappan i garderoben satte sig ner på alla fyra och kröp fram mot min säng. Jag hade en nattlampa i mitt rum som svagt lyste upp rummet, och i det svaga ljuset från den kunde jag se silhuetten igen. Jag blundade och sa tyst för mig själv: “Du är inte min pappa, du är inte min pappa, du är inte min pappa…” Efter den natten kommer jag inte ihåg särskilt mycket av gestalten. Jag försökte att inte tänka på saken, och jag bad min mamma om en kassettbandspelare som kunde spela en ljudbok under tiden jag somnade, för att stänga ute ljudet av pappan i garderoben som smög sig fram.

Åren gick, och jag glömde bort silhuetten, jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände med den, men jag antar att den till slut måste ha försvunnit. Fram till i går kväll det vill säga. Nu sitter jag med kaffekoppen i handen och huvudet fullt av funderingar när telefonen plötsligt ringer. Displayen visar mamma. Hon ringde för att säga att pappa plötsligt gått bort, en hjärtattack tydligen. Jag sjönk ihop och frågade med skakande röst vilken tid han hade dött. “Inatt någon gång, efter två i alla fall”. Min mun blev torr, hade silhuetten jag sett i går faktiskt varit pappa, som ville säga ett sista farväl? Men frågan återstår, vem hade egentligen pappan i garderoben varit?

Vi hörde lyssnaren Michelles minne av vad som kom fram ur “Garderoben”, uppläst av Rakel Josephson.

Ju längre bort från naturen vi förflyttat våra liv och vardagar, desto mer av den har kommit att framstå som mystiskt och gåtfullt i våra ögon. Eller kanske inte mer, för naturen har ju alltid i våra ögon framstått som styrd av krafter vi inte förstår oss på, men annorlunda. Djur och växter kan förändras beroende på väder eller tid på dygnet eller bara stämning, och det som nyss var pittoreskt och vackert kan plötsligt verka hotfullt och dystert. Spåren som andra varelser lämnat efter sig kan framstå som svåra eller omöjliga att förklara.

Till exempel berättade lyssnaren Simon för en tid sedan om en upplevelse han hade. Det var sommar 2007 och han jobbade i sin pappas skogsföretag, med att hyggesrensa med röjsåg. Arbetsplatsen var skogarna i Norr- och Västerbotten, och just det tillfälle han ville berätta om utspelade sig inte långt från byn Moskosel i Arvidsjaurs kommun. Det var här något hände som fått honom att undra: var det något mer än bara vi vet finns i naturen som spelade en roll?

Simons röjsåg gick på bensin, och han hade för vana att hänga upp sina bensindunkar i träd för att slippa bära på dem. En måndag fann han en av dem tömd och sönderbiten. Först trodde han någon skjutit på den med ett vapen, men när han visade den för sin faster Berit och hennes man Hasse såg de vad det egentligen var. “Jo, nog är det björn”, sa Hasse. Rader av små hål, med större i kanterna, som av huggtänder.

De roade sig åt den bilden när de åt tillsammans på kvällen: en björn som försökt dricka bensin. Men dagen efter, när Simon gick ut igen med sin hund Mikko som sällskap, var känslan annorlunda. Hunden skällde uppskrämt mot skogen, och när Simon gick för att hämta sin bensindunk hade även den fått samma hål. Han flydde därifrån med hjärtat bultande. “Björnfrossa är inget man skämtar om”, som han skriver. Veckan som följde vägrade han jobba ensam i skogen. Lyckligtvis såg varken han eller hans kollegor någonsin till någon björn.

Åren gick. Simon flyttade söderut, till Båstad, utbildade sig till lärare och skaffade sig familj. Historien om dunken blev en anekdot han drog på fest. Men en natt i villan vaknade han ur en dröm och när han såg upp tyckte han inte att han befann sig i sitt sovrum, utan i stugan där han bott då han jobbade i skogen. Han låg spänt stilla, höll andan, och först när han lyckats få pulsen att gå ner försvann illusionen och han kände igen sig i sitt sovrum igen. Men obehaget hängde kvar.
På morgonen vaknade han med minnet av sommaren 2007 då han jobbat i skogen, och känslan av att det fanns något han inte riktigt hade förstått fullt ut. Han tänkte på bensindunken med hålen i, och det bet sig fast: varför skulle egentligen en björn dricka bensin?

När han hade kommit till jobbet och satt sig vid datorn googlade han orden “björn bensindunk”. En artikel från Piteå-Tidningen dök upp, daterad 2021: en man utanför Älvsbyn hittade sin dunk sönderbiten och tömd, precis som Simon gjort. “Jag har aldrig hört talas om något liknande”, sade mannen i ett citat. Simon mätte avståndet mellan Tällberg och Malmesjaur, där han jobbat sommaren 2007. Åttio kilometer. “En brunbjörn kan ha ett hemområde på 1500 kvadratkilometer”, läste han på Wikipedia. En björn kan leva upp till tjugofem år, stod det.

Han ritade upp en så stor yta på kartan, och såg att det täckte in både Tällberg och Malmesjaur.
När han slutligen nu skrev om sin gamla upplevelse i ett mejl till mig gjorde han det vacklande mellan förnuft och fruktan. Kanske var det bara en björn, skriver han, kanske inget konstigt alls. Men, som han frågar mig: “Är det normalt att björnar dricker bensin? Och om det inte var en björn – vad var det då?”

Det är nästan en övertydlig symbolik, tycker ni inte? Bensin, något vi utvunnit ur graven över miljontals år gammalt liv, som försvinner för en främmande hand när vi tagit den med oss åter ut till naturen för att istället ge liv åt våra nya verktyg. Naturen kräver naturen åter, och lämnar oss bara med en gåta som kompensation. Där sitter Simon, med gåtan i hand. Det han kan glädja sig över är att han har sällskap. Till exempel av lyssnaren Jennifer, som står för nästa upplevelse i avsnittet. “Vad river i träden” läses av Emelie Rosenqvist.

Min historia handlar om något jag fick uppleva en kall och sen vinterkväll i Norrbotten. Året var nog 2016 och jag bodde då hemma hos mina föräldrar i en liten by.

Jag hade varit hos en kompis som också bodde i byn och skulle sent på kvällen promenera genom den mörka landsvägen hem.

Som vanligt i en by så är gatubelysningen gles och på vissa ställen helt obefintlig. Vägen jag gick efter faller under det sistnämnda. Jag är inte rädd för mörkret. Jag tycker det är rätt mysigt att gå så sent på kvällen, se stjärnorna och inte allt för sällan norrskenet lysa upp himlen i den tysta natten. Det enda som hörs är snön som knastrar under mina steg, sånt där knaster som bara uppkommer när det 20- eller kallare ute. Ni från norr vet exakt vad jag menar.

Vårt hus ligger omringat av ängar, grannar finns en bit bort men inte i nära anslutning till tomten. Från mitt håll går en skoterled över ängarna, över bilvägen och forsätter sen på nästa äng som ligger bakom vårat hus.

Jag promenerar som jag så många gånger gjort förr, ensam i mina tankar, känner lugnet från tystnaden som den kalla natten ger.

Men när jag närmar mig vårat hus börjar en olustig känsla krypa fram. Nojig som man är så börjar jag kolla mig över axeln, men såklart finns inget där. Övertygad om att jag bara skrämmer upp mig själv fortsätter jag gå. Ungefär 100 meter bort från uppfarten till vårt hus, där vars skoterleden korsar bilvägen stannar jag upp.

Där i skenet från den enda gatlampa som finns på långa vägar står två stora siluetter. Siluetter av två väldigt stora… hundar? Nej, det måste vara vargar. En hund kan inte vara såhär stor.

Vargarna följer skoterleden men har stannat upp på bilvägen, mitt framför mig, och tittar på mig.

Vargarna är jättestora. De har ingen svans och benen är väldigt långa och smala och ser oproportionerliga ut till resten av kroppen. De har lång mörk päls och stora spetsiga öron. Det är svårt att bedöma storlek på sånt avstånd, men de var enorma. Jag har ju sett bilar köra där de står miljontals gånger och skulle därför vilja påstå att vargarna minst är samma höjd som taket på en vanlig bil, och då utgör benen 2/3 av deras höjd.

Jag står och stirrar på dessa två varg-liknande varelser. Jag kan inte se deras ansikten, eller vad man nu ska kalla det, men jag känner att vi har ögonkontakt. Om detta var två hundar på rymmen, som jag ville tro att jag såg, hade jag inte varit rädd. Men nu var jag det. Jag fylldes av en isande känsla av att något är fel. De har stannat mitt i stegen, som två statyer, som att man tryckt på paus. Om det inte vore för att blicken från dessa vargar borrat sig ner i ryggraden på mig, så hade man kunnat tro att de stod still för att jag inte skulle se dem. Som ett barn som håller för ögonen och tror att de är osynliga.

Jag har en klump i magen som blir tyngre och tyngre. Känslan jag har inom mig är svår att beskriva. Det känns som att jag har gjort något fel. Som att jag skäms. Ni vet känslan när man har råkat se sett något man inte borde ha sett.

Det känns som att vi har ögonkontakt i en minut.

Sen vet jag inte varför, kanske kom vargarna överens om att jag inte utgjorde ett hot, kanske kände dom min skräck, eller så såg dom inte mig heller, eftersom att även jag stannat mitt i steget. Det sistnämnda hade varit bäst, men vargarna måste ha sett mig. De kändes smarta. Det kändes som att de kunde tänka som mig, eller läsa mina tankar. Blicken kändes förtrollande samtidigt som jag fylldes av skräck.

Men så bröts förtrollningen och de två började lugnt lunka ner vidare ut på skoterleden bakom vårt hus.

Första delen av skoterleden, från mitt håll, den som är närmast vägen, täcks av vårt garage, sen är det helt öppet och synligt en lång bit.

Jag stod kvar och kollade mot knuten. Eftersom min första tanke var att det var vargar så vågade jag då inte gå ner på våran uppfart innan jag såg dem försvinna efter leden. Iallafall försökte jag nog tänka så, men sanningen är att jag var så rädd att jag var helt stel av fasa. Jag stod kvar i vad som kändes som tio minuter och bara glodde ut över leden.

Men vargarna dök aldrig upp bakom garaget.

Till slut sprang jag sista biten, hela vägen fram till ytterdörren och låste bakom mig.
Dagen efter när jag samlat på mig en natts mod, och med dagsljuset som tröst gick jag ut till leden. Där fanns inga spår som tydde på att de vikit av leden och gått ut i snön.

Kanske bör tilläggas också att ingen i byn hade så stora hundar, och verkligen inte två av dem. Så det kändes långsökt att två jyckar var på vift. Att djupdyka i Facebook för att se försvunna hundar i närheten gav inte heller något resultat..

Varg har vi inte här. Nån gång vandrar det hit utstötta och ensamma vargar från Finland, men det är väldigt sällan.. och sist jag kollade har vargar svans och inte ben längre än mina.

Jag skakade av mig detta. Tänkte att det kanske trots allt bara var två vargar, eller två jävligt stora hundar på vift från en grannby. Jag lämnade tillslut denna upplevelse bakom mig och tänkte inte mer på detta, förrän ca fem år senare..

Jag var då ute med min hund sent på kvällen, på samma skoterled som tidigare nämnts.

Mitt på skoterleden tvärnitar min hund och börjar morra rakt ut på ängen. Det finns ingen skog eller annat just på det stället, och eftersom det var snö ser man väldigt bra ut ifall det skulle ha varit en älg eller liknande som stått där.

Men det fanns inget där.

Jag och min hund har stött på allt från älgar, rådjur och småvilt ute på våra promenader. Dessa vill hon jaga, och kan då skälla i sin extas.. men morrar gör hon aldrig.

Min hunds beteende gav mig en dålig magkänsla. Hon var skrämd av något och hade rest raggen så hårt att hon hade en tuppkam ända ner till svansen. Så vi gick hem, tillbaka samma väg vi kom ifrån. Min hund morrade och kollade bakom oss hela tiden, hade det inte varit för snön och risken att trampa ner djupt och snubbla så hade jag sprungit. En känsla sa till mig att låtsas som vi inte visste, bara gå därifrån och låta vad det nu var att vara ifred. Min hund slutade morra efter ca fem min, men fortsatte hela tiden kolla bakom oss. Vad i helvete är det som skrämmer henne så mycket? Och följer någonting efter oss?

Vi kom in, och till slut lugnade min hund ner sig. Hon sov i min säng hela natten men jag kunde känna att hon fortfarande var på spänn. Lyssnade mycket och ville gärna se ut genom fönstret.

Dagen efter gick jag samma skoterled, igen i skydd av dagsljuset, jag ville se om det fanns spår i snön av det min hund morrat åt. Jag fann till min nyfikenhets besvikelse ingenting, och fortsatte gå.

En bra bit därifrån får min hund upp ett spår. Spåret hon får upp gör henne helt tokig och jag får henne inte därifrån. Jag ser inga spår i snön, men låter henne följa det hon har funnit och får nästan springa efter för att inte tappa kopplet.

Hon leder mig av skoterleden, ut i snön, fram till dä en skogsdunge börjar. Framme vid en stubbe stannar hon.

Jag ser det inte först, men när vi kommer fram ser jag att stubben är helt massakrerad. Den är fullkomligt slaktad. Något med tre klor har rivit långa djupa revor genom hela stubben och i snön runt om. Jag kan inte beskriva det som annat än en fullkomlig dödsattack mot stubben. Och lukten som fanns runt om stubben var vidrig. Det måste ha varit lukten som gjorde min hund så tokig. Det luktade surt av vilt, svårt att beskriva för någon annan.

Ni som äger hundar kanske ibland har känt lukten av stressad hund, till exempel hos veterinären, en sur tjock lukt som uppkommer när hunden är stressad och hyperventilerar. Detta var nästan samma, fast blandat med lukten av vilt, typ ren eller älg. Det är i alla fall den enda viltlukten jag känt och kan jämföra med.

Stubben är omringad av bark och flisor som flugit upp mot två meter bort. Revorna är djupa, som att man med en mindre yxa huggit snitt i den. Det fanns fortfarande inga spår i snön, snön var visserligen nedtrampad, men det går inte att tyda till ett djur.
Avståndet hos de tre klorna är bra mycket större än mina händer. Tror faktiskt inte ens att en stor manshand hade passat i spåren. Efter att jag mätt mot min egen hand blev min handflata flottig och täckt av en hinna som luktade som det sura jag just nämnt. Den illaluktande stanken försvann inte förrän jag använt galltvål och skrubbat så det sved.

En dödad stubbe är väl inget illa i sig, men det knöt sig magen när jag kände stanken och såg märkena från klorna, och med det kom plötsligt tanken på det två vargarna jag sett ca 5 år tidigare. Var det vargarna jag såg förut som gjort detta?

Frågorna är många.

Vilket djur sliter stubbar i stycken? Vilket djur av den storleken har bara tre klor? Är det verkligen vargar? Är det verkligen djur?

Jag har aldrig sett något efter det. Men ibland när jag går där i mörkret med min hund och känner den där krypande känslan av att någon tittar på mig, då kan jag inte låta bli att tänka på vargarna, och med det kommer även en annan tanke. Tänk om den massiva jakten på varg som sker och skett i Sverige under alla år egentligen inte är en jakt på varg?

Vi hörde lyssnaren Jennifers berättelse “Vad river i träden”, uppläst av Emelie Rosenqvist.

Vi inledde det här avsnittet mitt i den moderna vardagens kanske mest typiska scen, i pendlingen mellan jobb och hem, där en gåta infunnit sig i form av en återkommande oförklarlig röst. Låt oss nu vända på steken, när avsnittet går mot sitt slut, och höra om gåtan som uppstår när man gör något betydligt mer ursprungligt – det vill säga, rör sig i skog och mark – och där möter något lika kusligt, men på ett helt annat sätt.

Vi ska höra “Gå under jord”, skriven av Moa Rosenberg och uppläst av Rakel Josephson.

Skogen var dunkel, inte mörk. Klockan var runt sex på kvällen, men sensommarnatten gjorde det svårt att orientera sig i tid. Det var mulet och ett mjukt regn kylde ned huden när jag sprang i löpspåret ungefär en kilometer från min lägenhet.

Ofta växte sommarkantareller i kanterna av spåret, så jag sprang inte särskilt snabbt och min blick var hela tiden fixerad i marken, inställd på ljusgult. Därför upptäckte jag mannen först när tunga snabba fotsteg bröt igenom pratet i podden jag hade i öronen.

Jag tittade upp, och såg hur en man kom springande rakt mot mig kanske femton meter längre fram i spåret. Han var klädd i en grå hoodie som blivit mörk av regnet och var kanske runt femtio år. Redan där fick jag lite lätt panik. Det var något med honom som fick mig att känna mig väldigt ensam. Jag spände kroppen och stålsatte mig för mötet. Men han sprang förbi.

Det var först när han passerade som jag lade märke till hans ögon. De var helt svarta. Jag är helt säker på det. Svarta och rödkantade, som att han var kraftigt allergisk eller gråtit precis innan. Där och då försökte jag hitta en förklaring. Någon ögonsjukdom eller annat som gjorde att de såg ut så. Han sprang faktiskt ganska snabbt och det regnade ju en del.

Illa till mods ökade jag stegen. Jag ville mest komma hem, men eftersom mannen var någonstans i spåret bakom mig ville jag inte vända om, utan fick bita ihop och springa vidare hela varvet.

Regnet tilltog och det blev svårare att se. Svampögonen var borta. Pölar av vatten bildades bland barren i spåret och klafsade under mina fötter. Kläderna genomblöta. Vanligtvis brukar jag tycka om att springa i regnet på sommaren. Jag brukar bli rätt varm, och regnet hjälper en del. Dessutom håller det ofta andra motionärer och hundägare borta; jag tycker att det är rätt pinsamt att träna inför folk och vet aldrig om jag ska hälsa eller inte när jag möter någon i spåret. Nu hade jag gärna mött någon av alla de där hundägarna som inbillar sig att just deras hund inte behöver kopplas, eller ett par tjejer i full makeup, svindyra träningskläder och blicken fäst i mobilen.

Men det var tomt. Jag var ensam i regnet och skogen och jag hade precis mött en man med svarta ögon.

Jag stängde av podden. Pratet gjorde mig bara mer nervös.

Ungefär trettio meter bort stod det en stor skåpbil. Eller lastbil kanske. Jag vet inte var gränsen går. Skåpbilen stod parkerad på en liten vändplats som svamp- och bärplockare ofta använder eftersom man kommer åt den från 63:an. Den var röd och såg helt ny ut. Registrerad i Norge, något som jag minns gjorde mig lite irriterad av någon anledning.

Då hörde jag fotsteg i ryggen. Jag kastade en snabb blick bakåt och fick se mannen komma springande mellan träden längre bort. Han såg mig inte, men åsynen av honom fick ändå min hjärna att balla ur fullständigt. Min enda tanke var att gömma mig, så jag vek av från spåret och sprang rakt in i skogen. Jag har nog aldrig rört mig så fort och jag har nog aldrig varit så rädd som jag var just då.

En bit in i skogen, en så där tio meter från skåpbilen, kröp jag ihop bakom några stora stenar och pressade mig krampaktigt mot marken. Bröstet värkte och jag fick kämpa för att hålla tillbaka flåset.

Fotstegen kom närmre. Saktade ned. Stannade helt.

Sedan hörde jag hur en bildörr öppnades och jag andades ut. Mannen tänkte åka därifrån. Skåpbilen var hans. Han hade inte sett mig.

Jag sträckte på mig och kikade. Från mitt gömställe hade jag ganska bra sikt mot skåpbilen. Mannen stod kvar med öppen bildörr och stirrade ut i skogen i motsatt riktning. Han rörde långsamt huvudet från sida till sida, som om han skannade av området. Det var något mekaniskt och konstigt över rörelsen som fick det att knyta sig i magen. Regnet ökade i styrka. Skogen var tom, vad jag kunde se, och det verkade även vara mannens slutsats, för i samma stund ryckte han till och böjde sig in i bilen och började rota efter något.

Den plötsliga rörelsen fick mig att hoppa till och jag kände min fot glida över den våta stenen och träffa en gren. Det knakade till när den knäcktes och mannen ställde sig genast upp. Han stirrade åt mitt håll och nu var det ingen tvekan längre; hans ögon var helt svarta.
Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Hjärtat slog så hårt i bröstet att jag kunde känna det vibrera långt upp i halsen. Det sög till i magen.

Men så vände han sig hastigt om och gick i stället mot dörren på bilens baksida. Jag krånglade upp min mobil från fickan och tryckte 112, innan jag plötsligt insåg att jag ju inte gärna kunde ringa polisen och förklara att satt ensam ute i skogen och var rädd för en man som inte gjort mig något eller inte ens verkade veta att jag var där. Jag raderade numret och torkade bort vatten från skärmen, som i stället visade en ilsken notis om fukt i telefonen. Fortfarande skräckslagen bestämde jag mig för att bara vänta där. Förhoppningsvis skulle han snart åka.

Regnet föll så snabbt över skogen att det dånade i öronen när mannen med de svarta ögonen ryckte upp bakluckan på skåpbilen. Hans kläder satt klistrade mot kroppen, men han verkade inte ens märka det. Luften var grå av allt regn. Han sa något – eller kanske snarare väste, det lät inte som något språk jag kände till – och genom regnet kunde jag se något röra sig inne i lastutrymmet. En gråaktig blek massa. Och plötsligt – en arm som långsamt sträckte sig ut och famlade efter öppningen.

Ut ur skåpbilen klättrade en mycket gammal kvinna. Hennes nakna kropp såg alldeles vit ut i regnet, brösten hängde tunga under henne när hon kröp ut och föll ned på marken framför. Mannen tog ett steg åt sidan och lät henne falla fritt.

Fler armar och ben syntes i öppningen och jag kunde se fler kroppar kravla sig ut och ramla ned över varandra på vändplatsens träflis. De var gamla människor allihop. Mycket gamla. Deras kroppar var skröpliga och rörde sig långsamt där de låg i ett gytter av åldrat kött, skrumpna kön och tandlösa munnar. Gamla, sjukliga och sköra i sin absoluta nakenhet försökte de lyfta sina tunga kroppar från marken.

Sju män och sju kvinnor.

En man måste ha brutit benet i fallet, för när han försökte resa sig upp vek det sig utåt i en konstig vinkel. Han verkade inte märka något utan fortsatte att stödja sig på det sneda benet. En av kvinnorna var amputerad vid låren och hasade sig fram med armarna. Sakta ställde de sig upp, en efter en, och blev stående tätt tillsammans. Deras blickar var frånvarande, men flackade ändå oroligt fram och tillbaka över skogen.

Jag hade svårt att ta in vad jag såg. Ville skrika och springa därifrån, men kroppen lydde inte längre. I stället satt jag bara där och kände ett märkligt lugn komma över mig. Fascinationen tog över.

Mannen med de svarta ögonen stängde luckan bakom dem utan att så mycket som att kasta en blick på männen och kvinnorna som förvirrat pressade sig mot varandra i regnet. Han såg sig omkring och gick runt till skåpbilens passagerarsida och verkade krångla med något under några minuter. De gamla stod kvar i regnet och vaggade fram och tillbaka med tomma blickar. Vattnet rann i rännilar längs kropparnas valkar.

När mannen kom tillbaka hade han en orange motorsåg i famnen. Han röt något till de gamla på samma väsande och gutturala språk som tidigare. Gruppen började röra sig långsamt tillsammans i riktning mot skogen. Mannen gick bakom dem och utstötte då och då höga klickande eller smackande läten, vilket fick de gamla männen och kvinnorna att gå snabbare. Vissa av dem stönade tungt och såg ut att kämpa för att ens kunna flytta fötterna framåt.

Jag vet inte varför jag följde efter, men vid det laget var det som att jag knappt kunde styra kroppen själv. Tyst smög jag efter flocken in i skogen, bara några meter bakom. Skogen tätnade och det blev svårare att se när himlen täcktes av träd. Det började blåsa och regnet piskade mig i ansiktet. Fötterna sögs ned i den våta mossan, men jag var redan så blöt att jag knappt kände det. Pulsen slog hårt i bröstet, men mitt huvud kändes märkligt lätt och dimmigt.

Efter några hundra meter stannade den svartögda mannen och släppte ned motorsågen framför sig på marken. Bredvid honom fanns en mycket stor rotvälta som sträckte ut sig som en jättelik spindel över ett enormt vattenfyllt hål. Vassa stenar och rötter stack ut ur hålet och den leriga jorden runt omkring såg farligt porös ut i det kraftiga regnet. Mannen justerade något på sågen och började sedan dra i ett snöre på sidan.

Jag vet inte ens hur jag ska beskriva vad jag såg sen. En blixt lyste upp mellanrummet mellan trädtopparna och ett kraftigt dån av åska dränkte nästan vrålet från motorsågen, som gick i gång i mannens händer. De gamla rörde sig oroligt fram och tillbaka och utstötte då och då stönande och suckande läten, vilket fick mannen att skrika och väsa åt dem igen. Beslutsamt höjde han motorsågen mot dem och drev flocken i rörelse med korta smackanden.

Med glasartade blickar började de gamla sedan röra sig mot hålet framför rotvältan. Den första mannen som nådde den leriga kanten snavade över en rot och föll handlöst ned i det grumliga vattnet. Han sjönk utan så mycket som en reaktion från vare sig de andra gamla eller från mannen med de svarta ögonen. Den amputerade kvinnan gled ned med huvudet först i leran och blev en stund liggande över kanten med ansiktet under vattenytan när de andra klättrade över henne. En efter en tog de sig ned i det grumliga vattnet och förvann.

Jag satt helt avtrubbad och kunde inte tro mina ögon. Det här händer inte, tänkte jag som ett mantra. Det här händer inte.

Men det hände ju faktiskt. Framför mina ögon kunde jag se fjorton mycket gamla och skröpliga kroppar sjunka ned i ett gyttjigt hål i marken. Vattnet krusade sig i regnet och dolde nästan de bubblor av luft som steg upp från hålets mitt.

Ett stegrande ljud från motorsågen drog min blick till mannen med de svarta ögonen igen. Jag hade inte sett honom flytta sig, men nu stod han i färd med att såga i stammen bakom rotvältan. Motorsågen tjöt när mannen pressade den nedåt. Det var ett stort träd, så det tog lång tid att ta sig igenom. Trädet knakade illavarslande och jag kunde se rotvältans spindelben darra i regnet.

I samma ögonblick som motorsågen nådde genom stammen slog rotvältan ihop med ett brak som fick hela skogen att vibrera. I stället för ett stort hål var där nu endast en stubbe, och marken omkring såg nästan orörd ut. Mossa, lav och blåbärsris omringade den, och hade det inte varit för den färska snittytan hade man aldrig trott att det precis fällts ett träd.

Mannen slog av motorsågen och skogen fylldes återigen av det dämpade ljudet av regn. Åskan mullrade, men inte lika högt som innan och en besynnerlig stillhet vilade över platsen. Jag kröp ihop så gott jag kunde bakom några täta små granar. Han hade inte sett mig, eller så brydde han sig inte, utan gick bara några varv runt stubben och trampade till mossan några gånger innan han med snabba steg började gå tillbaka i riktning mot skåpbilen.
I vad som kändes som en evighet satt jag kvar och bara stirrade innan jag kom till sans och ryckte fram min mobil. Skärmen var svart och svarade inte. I stället började jag småjogga tillbaka till löpspåret. Skåpbilen var borta. Jag sprang.

Dagarna som följt på den här händelsen har varit kaotiska. Så fort jag fick tillgång till en mobil ringde jag polisen, som skickade en bil till platsen. Mig kallade de in till förhör vid flera tillfällen, och jag fick även följa med och peka ut platsen, men när de inte hittade något blev det tydligt att de trodde att jag var galen. Jag fick en samtalskontakt hos psykiatrin och sedan blev det tyst.

Jag vet inte vad jag ska tro. Är jag galen? Kanske. Jag såg ju den orörda platsen dagen efter. En gammal grå stubbe, orörd mossa, till och med lite svamp. Men jag vet även vad jag såg i skogen kvällen innan.

Bokstavligen såg jag människor gå under jord.

Signaturmelodi

Vi har hört “Gå under jord”, skriven av Moa Rosenberg och uppläst av Rakel Josephson. Och därmed är veckans gåtfulla avsnitt slut, och vi får nöja oss med ett rungande: vem vet. Det är väl det som gör det spännande att leva, att det finns sådant vi inte kan förklara. Och mer av den varan kan ni vänta er om två veckor, när vi kommer tillbaka igen med ett nytt avsnitt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.