Avsnitt 261: När survivalisterna berättar

Förr i tiden, när barnen var små, brukade jag och min äldsta son åka ut på helgerna och vandra och fiska. Jag är en rutinerad friluftsman med många nätter i vildmarken under bältet, och har till och med jobbat som guide för jägarresor ut till ingenstans. Just den här helgen hade jag och grabben stuckit till en sjö i en nationalpark vid gränsen till Kanada. Vi fiskade och sedan slog vi oss till ro för kvällen.

Jag gjorde upp eld och drog fram stekpannan. Solen gick ner bakom kullarna i väst, vädret var kallt och klart, och vi stekte regnbågar med vitlök i smör och åt oss mätta. Jag lutade mig tillbaka mot kylväskan efter att ha dragit fram en öl ur den, och satt och njöt av kvällen medan grabben somnade vid brasan. Månljuset reflekterades i de små krusningarna i sjön. I horisonten i väst syntes fortfarande en litet gyllene rand av ljus, som skarpt markerade bergens silhuett och fick de att verka trona över sjön. Med ölen i handen och till ljudet av vågskvalp dåsade jag till.

Sedan vaknade jag med ett ryck. Elden hade brunnit ut, lyktan hade slocknat. Månen hade gått i moln och det var kolsvart. Någonting var fel. Mitt nackhår stod på ända. Jag satt alldeles stilla, kunde inte röra mig, lyssnade efter ljud i skogen men hörde bara min egen hårt dunkande puls. Men jag hade fått en så fruktansvärt dålig magkänsla. Kvickt och tyst kom jag upp på fötter, sparkade i elden tills jag såg en liten låga, och slängde på lite ny ved. I ljuset såg jag min sons vidöppna ögon, och han stirrade på mig.

“Vad är det som händer?”, frågade han.

“Ingenting, lägg dig i tältet”, ljög jag.

Han kröp snabbt in men trots att elden nu brann och kastade ljus över tältplatsen kunde jag inte skaka av mig min illavarslande magkänsla. Det var någonting i närheten, någonting alldeles nära, och jag kände hur det iakttog mig.

Efter att ha hittat ficklampan i väskan lyste jag upp träden runt oss. Ingenting där. Till slut började jag känna mig bättre till mods, och kröp in i tältet där pojken redan sov. Kort därefter slog det till igen, med ännu större kraft. Jag vaknade stel av spänning, och kunde inte skaka av mig känslan den här gången. Jag väckte grabben, sade åt honom att packa och hoppa in i trucken, och sedan drog jag snabbt ner tältet och slängde upp grejerna på flaket. Vi körde runt sjön och stannade i månljuset, och där sov vi båda i bilen.

I gryningen vaknade jag och gick ut för att titta på stället där vi tidigare tältat, och ännu en gång kom en så otäck känsla över mig. Vi måste åka hem, insåg jag.

Jag vet inte vad det var som strök runt där ute omkring oss, men jag litar på min instinkt, och vad det än var så ville det ruskigt illa. Att det har lämnats till min egen fantasi är kanske det värsta, för jag vet ingenting som kunnat skrämma mig så ute i vildmarken. Än idag ger minnet av den där natten mig gåshud.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var användaren MT Patriots berättelse på forumet Survivalist Boards, i en trådstart från 2009 där han efterlyste de andra forummedlemmarnas mest skrämmande upplevelser ute under campande eller vandringar. Och ni som lyssnat länge på Creepypodden vet ju vad forummedlemmar som får en sådan fråga gör. Ja, de svarar.

Många i tråden vittnade om tillfällen då de, till synes utan goda skäl, fyllts av samma illavarslande känsla som MT Patriot beskrev. Och i veckans avsnitt ska vi höra tio av dessa forumiters historier, upplästa av mig och Ludvig Josephson.

På ett sådant här forum, där folk är vana vid att ensamma ta sig fram i de mest majestätiska men också utmanande ödemarkerna man kan föreställa sig, har instinkter ett påtagligt värde. Den som känner på sig fara överlever helt enkelt längre. Senare kom användaren MountainMan in i tråden, och satte ord på det där:

Folk som tillbringar mycket tid ute i det fria får mycket bättre kontakt med sina inre röster. Blir man förföljd är det något som liksom ens intuition varnar en för, genom att väcka den där dåliga känslan. Många erfarna jägare säger att de inte brukar vilja titta för noga på sitt byte, eftersom djuret verkar kunna känna det på sig. Jag tror vi alla har sensoriska krafter som överstiger vad vi märker i vardagen. Med lite övning kan de skärpas, men det är först i skarpa lägen de tycks väckas.

Har ni någonsin blivit förföljda av en puma? Man hör aldrig ett ljud, men på något sätt känner man ändå på sig att någonting är fel. En nära vän blev en gång förföljd av en varg. Han hade gått runt med dålig magkänsla hela dagen, och när han vände om och följde sina spår tillbaka insåg han varför: då hittade han vargspåren, tätt efter sina egna. Samma kille förföljdes av en puma en gång, när han var ute och jagade prärievargar.

En av mina kunder jagar ofta björn i Montana. Han säger att det finns ett område som han alltid undviker, eftersom han alltid känner sig iakttagen när han kommer i närheten av det. Han beskriver det som en krypande, växande desperation, en som överstiger den av att vara jagad av ett djur. Björn, eller något annat rovdjur, eller Bigfoot? Han har ingen aning om vad det kan vara, inte jag heller.

Men om du någonsin känner dig illa till mods när du är ute i vildmarken och campar, särskilt uppe i nordliga Klippiga bergen, råder jag dig att lyssna på vad dina instinkter säger och vända om. Du är inte på toppen av näringskedjan där, och det är inte ditt hem.

Användaren Lorky bygger vidare på samtalet om magkänslan och dess vikt, med en berättelse om när den av allt att döma kommit till nytta.

Jag blir alltid livrädd när den där dåliga känslan dyker upp, känslan av att något är fel, man är iakttagen, eller att det bara finns en osynlig fara i närheten. Det hände mig en gång när jag satt vid en liten flod och funderade på att fiska, att jag fick känslan att jag borde dra på en gång. Jag hade alldeles precis lagt ifrån mig ryggsäcken och hittat en torr gräsfläck att sitta på, och så kom det över mig, att någon tittade på mig bakifrån.

Jag kom upp på fötterna och gick ett par hundra meter nedströms, där jag fann en större glänta mellan floden, buskarna och skogen. Jag varken hörde eller såg någonting, annat än gamla rådjursspår i den torra leran, men när jag började se mig om efter en bra plats att sätta ner ryggsäcken på fick jag samma känsla igen. Den här gången hade jag bra uppsikt över min omgivning, säkert minst hundra meters fri sikt, och tänkte att jag bara hade blivit stissig.

Jag satte mig och åt lite matsäck medan jag funderade på vilket bete jag skulle använda och, ärligt talat, såg mig omkring då och då. Efter en stund tyckte jag det kändes som vanligt igen. Då ställde jag mig på stranden och fiskade, och höll väl på i en timme (utan napp) innan jag behövde pissa. Jag lade fiskespöet ifrån mig och gick upp till buske, och när jag stod där kom känslan starkare än någonsin. Allt jag hörde då var mitt urin som träffade marken. Inga fåglar, ingen vind, inte en rörelse i löven. Jag skyndade mig för att bli färdig och gick tillbaka för att plocka upp fiskespöet, och då hörde jag min pappa ropa på mig. Mitt namn, en enda gång. Det var hans röst, ingen tvekan, och tonläget var det han använde när jag skulle lyda honom utan att ställa några frågor.

Det hade gått tre år sedan min pappa dog.

Som andra redan beskrivit kändes det som att varenda cell i min kropp spändes. Området där jag befann mig, sydöstra Washington, var känt för att ha björnar och bergslejon och även vargarna hade tydligen nyligen börjat öka i antal igen. Men jag hade ju inte sett spår av något enda större rovdjur medan jag vandrat.

Jag samlade ihop mina grejer och packade så fort jag kunde ryggsäcken, och den här gången plockade jag ut min lilla Smith & Wesson som jag tagit med ifall jag skulle stöta på ormar. Vanligtvis gillar jag inte att bära vapen öppet, men nu fick den hänga på höften.

Jag drog på mig ryggsäcken och fick nästan impulsen att springa, så stark blev känslan. Med raska steg började jag gå mot bilen men nästan på en gång blev jag stående, stilla. Något sade mig att jag inte skulle ta samma väg som jag kommit. Jag stod och lyssnade, helt stilla, i säkert tio minuter. Ingenting hördes. Inte ett ljud, ens från den stilla flytande floden. Jag såg mig omkring igen, men varje gång jag tittade upp längs vandringsleden som skulle ta mig tillbaka till bilen blev jag mer illa till mods. Det slutade med att jag vände om och tog omvägen längs resten av leden, en promenad tre gånger så lång.

Jag gick och gick och när jag väl kom tillbaka till bilen såg jag att någonting hade varit på den. Längs förarsidan och där bak var det långa, djupa repor. Vad som kan ha lämnat dem har jag ingen aning om – bilen var parkerad på en grusplan som nyligen hade lagts om. Det fanns små gropar där något tryckts ner i gruset, men inga tydliga spår, varken av tassar eller skor. Men känslan avtog inte, inte förrän jag hade kört iväg upp till åsryggen och kom ut på asfalten igen.

När jag kom ut till en korsning såg jag två bilar parkerade vid vägkanten, en polisbil och en viltvårdare. De stod och pratade, men deras bilar blockerade till hälften vägen, och när jag kom körande vände de sig mot mig och jag stannade. När de kommit fram till mig pratade vi en stund, till en början trevligt och normal. Jag nämnde att jag inte hade haft någon fiskelycka och bestämt mig för att åka hem, men upptäckt skadorna på bilen när jag kommit till parkeringsplatsen. Då blev polisen och viltvårdaren alldeles tysta och deras leenden bleknade. De tittade på varandra. Vilken tid hade jag parkerat, frågade de sedan. Vilket håll längs floden hade jag gått? Hade jag sett något mer än reporna i bilen? Jag nämnde groparna i gruset men inget mer. Den illavarslande känslan nämnde jag inte. De tittade på varandra igen, sade okej och att jag skulle ha en bra dag, och så gick de för att köra sina bilar åt sidan och släppa fram mig.

Allt det här inträffade mellan tio på förmiddagen och halv fyra på eftermiddagen en dag sent i maj 2005. I juni föll det sig att jag flyttade österut, till Spokane, och jag har inte återvänt till den där trakten sedan dess. Jag hade tänkt att jag bara inbillat mig, om det inte var för hur polisen och viltvårdaren betett sig. De fick allt att framstå som ännu märkligare. En dag skulle jag vilja återvända, men då kommer jag inte åka ensam. Och inte utan min hagelbössa.

Så långt vikten av magkänsla, som av dessa erfarna friluftsmänniskor verkligen understryks. Utan den kommer man inte långt.

Men det finns andra historier i tråden på Survivalist Boards också. Om märkligare ting, fullt synliga, med eller utan magkänsla. Berättelser som fyller i de frågor som alltid ställts om vad som egentligen gömmer sig där ute, långt borta från stadens tämjda gränser. Till exempel den som användaren Saborman berättade.

Jag ska berätta något som jag än idag inte delat med fler än mina föräldrar och min fru. Jag växte upp i nordöstra Texas och mina föräldrar var stora landägare, precis som alla våra grannar. Med andra ord fanns det bokstavligt talat flera tusen hektar att utforska för mig, där jag kunde röra mig hur och var jag ville. Det här var i början och mitten av 1980-talet, så det fanns inte så mycket annat roligt för mig att göra på fritiden.

Närmaste hus låg många kilometer bort från vårt. Jag var väldigt van vid den lantliga miljön och tillbringade det mesta av min fritid med att gå runt i skogarna, följa bäckarna och jaga småvilt. När jag var tolv år gammal kunde jag ta mitt gevär och min hund och ge mig av, och även om jag inte kom hem igen förrän sent på kvällen var mina föräldrar trygga i förvissning att jag skulle klara mig.

Ett par kilometer från vårt hus fanns ett litet öppet fält, omgivet av höga, tätt stående tallar. Själva gläntan var väl sådär 150 gånger 50 meter stor, och av någon anledning verkade bomullssvanskaninerna söka sig hit, varför jag också gärna gick dit när jag var sugen på kaninjakt.

När jag hade fyllt 14 började jag stanna ute över natten. Jag hade ett litet extratält som räckte för mig och hunden, och en dag när jag hade hört att det skulle bli meteorregn bestämde jag mig för att ge mig ut och hitta en öppen plats med bra utsikt. Jag kom att tänka på min gamla kaninjaktsglänta, begav mig dit och satte upp tältet, och gjorde mig i ordning för kvällen. Jag hade packat mitt gamla .30-30-gevär, lite snacks och en liten batteriradio som jag fått av pappa. Ofta när jag var ute på kvällarna somnade jag till någon kanal där någon gubbe malde på, utan att bry mig om ämnet.

Den kvällen låg jag och väntade på meteorregnet men såg bara en och annan fallande stjärna, så istället började jag lyssna på radio medan min stora hund, en snäll schäfer, låg och sov vid mina fötter. Efter ett tag måste jag också ha somnat.

På natten vaknade jag, när vet jag inte för jag hade ingen klocka, av att hunden slickade mig i ansiktet och att ett konstigt ljud kom från radion. Hunden brukade aldrig väcka mig om nätterna, och ljudet hade jag aldrig hört förut. Det enda jag kan jämföra det med är det rytmiska, elektroniska störningstickandet som brukar höras i högtalare när det precis ska ringa i ens mobiltelefon, något jag naturligtvis aldrig hade hört när det här inträffade. Jag trodde radions batterier höll på att ta slut, och stängde av den, och sedan tänkte jag passa på att kissa. Men när jag började krypa ut ur tältet morrade hunden lite, och puttade till min arm med nosen, som om han försökte få mig att stanna inne. Det här var också helt okaraktäristiskt för hunden, men jag struntade i honom och kröp ut, och när jag kom ut och tittade upp i himlen märkte jag att det inte syntes några stjärnor. Det var mörkt som om jag befann mig i en grotta.

Jag gick iväg en bit från tältet och gjorde vad jag behövde, men det gick långsamt upp för mig att det dessutom var helt tyst utomhus. Då fångades min blick av någonting vid horisonten. Jag kisade för att se tydligare, och insåg att det var stjärnor och en bit av den blåa natthimlen som syntes där. Jag tittade upp ovanför mig, på det becksvarta mörkret som täckte himlen, och fick en sorts svindel. Med bultande hjärta hämtade jag min ficklampa och lyste upp träden omkring mig, och sedan rätt upp i himlen. Men jag såg ingenting. Det var som om det inte fanns någonting där som ljuset kunde reflekteras i, inga partiklar som fångade upp det. Men eftersom natthimlen syntes i horisonten förstod jag att det ändå måste finnas någonting hundratals, kanske tusentals meter stort i omkrets, som hängde över mig och som var helt svart. Svartare än natten själv. I mitt huvud fick jag upp bilden av hur det stora, vad det än var, skulle falla ner och krossa mig, och jag kunde knappt andas. Jag skyndade mig till tältet, drog ut mitt gevär, och avfyrade ett skott rätt upp i himlen.

Jag kommer aldrig riktigt kunna förklara vad som hände sedan. Jag skymtade till hur kulan började glöda när den for upp, och sedan försvann den plötsligt och allt blev kolsvart. Sedan förblindades jag av en blixt, ett kraftfullt vitt sken som fyllde hela gläntan. Jag hukade mig instinktivt, blinkade desperat utan att återfå synen, tills ögonen vande sig och jag kunde se himlen igen. Den var som vanligt igen. Det svarta var borta, och stjärnorna och månen hängde där de alltid varit. Hunden klev försiktigt ut ur tältet och tittade sig omkring. Jag packade snabbt ihop mina grejer och kom hem igen till klockan fyra på morgonen.

Jag var ofta tillbaka till den där gläntan efter den natten, men vågade faktiskt aldrig tälta där igen över natten. Och än idag, trettio år senare, kan jag fortfarande inte förklara vad som hände.

Det finns saker där ute som man själv kommer till, som man plötsligt upptäcker att man står inför, och det kan vara skrämmande. Men det finns också sådant som rör sig mot en, och det är ändå värre. I ett inlägg berättade härnäst användaren Getyershells om en sak han varit med om.

När jag var liten brukade mina föräldrar ta med mig och min storasyster till mina släktingars hus i östra Kentucky, ungefär i Letcher County. Den närmaste staden heter Whitesburg. Min farbror (som lärde mig allt jag kan om friluftsliv) bodde i en stuga som låg gömd i en liten dalgång långt upp i bergen. Det låg vid foten av ett stort dagbrott, som fortsatte hela vägen upp på bergssidan. Vi brukade ofta sitta på hans veranda på kvällarna, farbror och jag, och ropa lockrop för att försöka få något djur att titta fram på bergen.

Detta hände en gång när vi satt där och spelade upp ett av hans kassettband med inspelade djurläten. Vi hade suttit där i säkert två timmar och inte sett en rörelse, och min farbror började gäspa och sade till slut att det var läggdags. Men så kom han på att ekorrmataren var tom. Han bad mig hämta fröna och sedan tog han förpackningen, och gick iväg mot mataren, som satt på ett träd just där skogen tog vid på bergssluttningen.

Han hade inte hunnit mer än 20-25 meter när hans fru kom ut för att se varför vi fortfarande var kvar ute. Det var en mörk kväll, och ljuset från verandan räckte inte långt. Farbror vände sig om och bad sin fru – jag kallade henne alltid “faster” – hämta en ficklampa för att lysa upp vägen åt honom. När hon kom tillbaka ut och tände ficklampan insåg jag att vårt kassettband med djurläten fortfarande spela. Jag stängde av det och tittade upp igen, och insåg då att faster var helt stel och spänd. Hon pekade ficklampan mot ekorrmataren, som min farbror nu stod och fyllde på. Hon drog efter andan.

“Det kommer mot dig, Jim”, sade hon med tonlös röst.

Jim, min farbror, vände sig mot henne och såg frågande ut. Hon höjde rösten men lät fortfarande märkligt frånvarande.

“Det kommer rätt mot dig, Jim.”

Då fick jag syn på något, bara ett par meter från där farbror stod. Ficklampans ljus reflekterades i ett par ögon bland träden. Och vad det än var för djur så var det enormt. Det höjde sig säkert tre meter upp över marken, och de kom närmare min farbror. Han hade levt hela sitt liv ute i vildmarken, men det här djuret hade lyckats smyga sig på honom helt obemärkt.

Han stod med ryggen mot ögonparet, som var allt vi såg, alldeles stilla för att inte råka provocera djuret. Vi bara stod där allihopa, helt orörliga, i säkert tre plågsamt långa minuter. Ingenting hördes, inte en insekt. Det var de mest skrämmande tre minuterna i mitt liv. Ögonen rörde sig inte, de stirrade mot oss ut ur det tjocka lövverket, tomma och uttryckslösa. Allt jag kunde tänka på var att de svävade så högt över marken.

Sedan vände sig min farbror långsamt om, för att själv se vad det var som stod bara fem meter bakom honom. Jag såg hur han började skaka. Men precis innan han svängt om försvann ögonen iväg bort bland träden. Och under minuterna som följde hörde vi hur det knakade och knäppte i varelsens leder, när den drog sig uppför bergssidan och försvann iväg.

Det skrämde skiten ur mig och farbror, bokstavligt talat. När han kom tillbaka såg jag att han hade pissat på sig. Jag tror det var det värsta med det hela, att min farbror blivit så rädd. Jag hade aldrig sett honom reagera så förut. Men jag förstår honom idag. Vi hade suttit där hela kvällen och haft plåtkoll på skogen på berget. Vad det än var som smög upp på oss hade det lyckats ta sig fram helt obemärkt, och inte gjort ett enda ljud förrän det visste att det blivit upptäckt. Ingen av oss, varken jag, farbror eller faster, sov den natten.

Ögon i natten som inte avslöjar något annat än en okänd närvaro, kanske är det människans äldsta symbol för hot. Fast det finns också ljud som fungerar likadant. Ljud som skvallrar om att antingen man själv riskerar fara illa här, eller att någon annan redan gjort det. Som i berättelsen användaren BigAndy1996 berättade.

Jag har jagat med pil och båge i mer än tjugo år. Vanligtvis sticker vi till skogs ett par timmar innan solen går upp, och så sätter vi upp våra skjutstegar och sätter oss för att vänta på det första dagsljuset. Den här gången hade vi letat fram ett nytt ställe att jaga på, och markerat några träd med reflexer så att vi kunde hitta dem i mörkret. Jag minns att vi stötte på en gammal husruin också, byggd i kalksten och murbruk. Jag gissade att det kunde komma från början eller mitten av 1800-talet. Det fanns spår av en liten lada också, och ett äppelträd som reste sig vid huset bar fortfarande maskäten frukt. Det verkade helt enkelt ha varit en liten gård där.

Vi visste inte hur lång tid det skulle ta att vandra ut mitt i natten så vi satte igång tidigt hemifrån, och kom dit långt innan förväntat, vid kanske tre på morgonen. Jag satte upp min skjutstege mot trädet och satte mig till rätta. Det var lite rått i luften, mitt i oktober som det var, och i skogen hördes de vanliga ljuden av småvilt och fåglar. Jag vet hur de låter allihopa – tjutet av en kanin som jagas av en räv, de ensamma ropen från vildhundar och prärievargar. Jag har hört allt tänkbart som simmar, flyger eller går på fyra ben ute i skogen om nätterna.

Den här natten minns jag att jag långsamt började spänna mig, och att kallsvett trängde fram i pannan och längs ryggen. Jag såg mig omkring, försökte få syn på vad det nu var som skrämde upp mig. I mitt huvud tyckte jag att varenda skugga mellan träden och i mossen rörde sig. Hjärtat klappade allt snabbare och gav mig halsbränna. Jag insåg att skogsljuden hade tystnat, att ingenting sprang eller att någon fågelsång sjöngs mellan träden längre. Och så gled ett par moln isär, och halvmånens ljus strålade ner över mig.

Det började omedelbart då. Bakom min skjutstege, inte mer än tjugo meter bort, hördes ett gallskrik. Det bröt ut och stegrade sig och så höll det i sig, och jag kände inte igen det från någonting, vare sig djur eller människa. Det rörde sig långsamt genom skogen men inga ljud av rörelser hördes, varken torra löv som prasslade eller grenar som knäcktes. Det kom från nära marken och rörde sig runt min skjutstege i en halvcirkel, men jag kunde inte se någonting där det kom ifrån. Vad som än skrek så höll det sig antingen gömt, eller var osynligt.

Jag var så rädd att jag inte kunde röra mig. Jag ville hoppa ner och springa iväg genom skogen, var som helst så länge jag slapp sitta här, och jag kände att jag drevs till vansinne av skriket. Jag var nära att hoppa ner från skjutstegen trots att det hade varit ett fall på över sex meter och jag säkert skulle ha brutit benet. Det fortsatte skrika ute bland träden, det verkade aldrig ta slut, och det hade snart rört sig mer än en halv cirkel runt den lilla gläntan där jag satt. Det steg och sjönk i intensitet, ibland verkade det kvävas men steg sedan upp igen, och sedan vek det av sin halvcirkelformade rörelse och försvann med oförminskad styrka iväg mot backen där min brorsa hade satt sig. Jag hörde fortfarande ingenting annat än skriket, inte ett ljud som avslöjade att något fysiskt rörde sig genom skogen, bara detta ångestladdade gälla vrål av skräck och plågor.

Det försvann iväg mot gläntan där min bror var, sedan upp mot ravinen på andra sidan dalen och upp i berget. Till slut försvann det. När jag blivit säker på att det var borta tittade jag på klockan och såg att två timmar gått, och att det var dags att göra sig redo för jakten. Men jag kunde inte. Jag skakade så jag inte kunde sikta med bågen. Istället försökte jag dricka lite vatten men satte det i halsen, och till slut blev jag bara sittande för att försöka sluta darra. Då klättrade jag ner från skjutstegen och när jag kom ner dök min bror fram bland träden. Solen hade precis gått upp och om man skulle jaga var det nu, men han hade uppenbarligen också avbrutit.

“Vad i helvete var det?”, frågade han.

“Jag vet inte och jag tänker inte stanna kvar här för att ta reda på det”, sade jag. Jag fällde ihop skjutstegen och lyfte upp andra ändan så min bror kunde hjälpa mig bära den, och så började vi gå längs djurstigen. Jag pekade på en punkt bakom där jag hade suttit, och sade till min bror att det var där ljudet hade börjat. Det var då vi båda fick syn på de tre urgamla gravstenarna, som måste ha hört till den övergivna gården.

Vi jagade inte mer där.

Lyxen att få veta vad de gåtfulla ljuden man hör ute i vildmarken har för egentliga källor är få förunnad. Men det är klart, ibland vill man inte veta. För det redan omöjliga man upplevt kan tydligen bli än omöjligare. Som var fallet med det användaren Charles Martel var med om, som han härnäst i tråden kom för att berätta om.

Det var år 2003 vid den här tiden på året, mitt i mars, och jag och några kompisar från vår utbildning i geologi hade tagit oss hela vägen ut till en riktigt öde, namnlös djup floddal drygt 11 mil söder om Moab i Utah. Det här var dock inte någon vanlig utflykt – vi hade återvänt hit för att söka upp vad vi trodde kunde vara ett fullständigt fossiliserat dinosaurieskelett, som vi hade sett antydningar av året dessförinnan då vi varit där på exkursion i sedimentologi och stratigrafi. Vi hade hållit fyndet hemligt i hopp om att själva kunna avtäcka det i år, när vädret var bättre.

Allt hade gått fint så långt. Vi hade lyckats köra min pickup truck ganska långt längs den trånga floddalen, så vi sluppit fotvandra som vi hade gjort året dessförinnan. Vi var nog de första att ha kört så här långt med ett fordon på många år. Vi tog oss fram längs den sandiga flodbädden, som i övrigt var helt tom på spår, och kom till slut fram till en punkt där den vidgades och det fanns plats att slå läger.

Vädret var ovanligt milt för att vara i mars, och vi hade inte bråttom att få upp tälten i den ljumma vårsolen. Men dagen var inte lång, och det skulle inte finnas tid att hitta fossilet den eftermiddagen, så vi tog istället en kort men ansträngande utflykt upp längs en av floddalens branta sidor. Det var fantastiskt. Efter en dryg kilometers tuff klättring över, under och runt de höga, massiva sandstensbumlingarna som låg i vår väg öppnade kanjonen upp sig, och vi ställdes inför en amfiteaterliknande dal full av urgamla, övergivna anasaziboningar. Ruinerna var i så gott skick att det verkade som att dess sista invånare precis åkt därifrån. Vid lerhusens sidor stod högar av välbevarade, detaljerad utsmyckade krukor och fina korgar, och i några av husen stod kompletta kvarnstenar. I grottor i bergssidan såg vi lertegelmagasin med både majs och bönor kvar i dem. Jag hade aldrig sett något liknande. Och för att göra det hela ännu mer spektakulärt såg vi vad som liknade nybränt kol i eldplatsen i den centrala kivan. Det kändes som att vi trängde oss på i någons hem, inte utforskade en tusenårig arkeologisk fyndplats.

Vi gick runt bland lerhusen tills de sista solstrålarna målade klipporna omkring oss i mörkrött och orange, och då vände vi motvilligt tillbaka till lägerplatsen. Medan vintergatan framträdde på himlavalvet över oss tillagade vi vår folieförpackade kvällsmat, och pratade och pratade om vad våra fynd kunde betyda. Till slut kröp vi in i våra tält och slocknade.

Vid ettiden på natten vaknade jag, redan uppskrämd. Mitt hjärta bultade så att bröstkorgen skakade. Jag hade drömt om urinvånarna, om eld och trummor. Det låter inte läskigt när jag beskriver det så, men i drömmen hade det varit både diffust och extremt kusligt. Jag satte mig upp i sovsäcken och lyssnade. Det var knäpptyst. Inte en vindpust i tältväggarna. När jag tittade ut genom tältöppningen såg jag att stjärnorna och månen gått i moln, och att det var alldeles mörkt. Och det hade blivit mycket kallare.

Jag satt där i en stund och bara lyssnade, för att försöka ta mig ur sinnesstämningen min dröm hade försatt mig i. När min puls hade gått ner tillräckligt mycket lade jag mig igen. Det var då jag hörde trummorna. En långsam, regelbunden enkel rytm som stadigt hamrade på. Jag satte mig upp igen och försökte höra varifrån den kom, men kunde då inte ens uppfatta den. Efter att ha gjort om det här ett par gånger insåg jag att jag bara hörde trummorna när jag hade öronen mot marken. Ljudet måste färdas bättre där än genom luften.

Långsamt trappades trummandet upp i tempo och styrka. Efter en stund var det hörbart även om jag inte hade örat mot marken. Jag hade helt glömt bort att jag var omgiven av vänner, så när en annan röst hördes ryckte jag till. Det var min kompis. Jag minns inte exakt hur vårt snack gick men det var någonting sådant här:

“Charles, är du vaken?”, viskade han.

“Ja, jag är vaken.”

“Hör du det där?”

“Ja, jag hör.”

“Var fan kommer det ifrån?”

“Hur fan ska jag veta det?”

Min kompis lät uppskrämd.

“Vi måste sticka härifrån fort som fan.”

“Vart ska vi ta vägen? Vi är mitt i en lång trång bergsskreva och det är minst tre mil ut härifrån. Jag har min automatkarbin och tre magasin. Det är säkrast att inte röra sig.”

“Tror du att det skulle gå att skjuta dem?”

“Vad menar du?”

“Alltså, om de faktiskt… lever?”

Jag muttrade något men visste inte riktigt vad jag skulle svara. “Stanna i ditt tält bara”, viskade jag till slut.

Vi satt där under tystnad och lyssnade till trummorna i nästan fyra timmar. Då och då hördes ett gällt men avlägset rop eller tjut, men annars var det bara trummorna, som pågick i evighet. Precis innan solen gick upp tystnade det, och när vi kravlade ut ur våra tält möttes vi av tre decimeter av nysnö. Det förklarade varför det hade blivit så kallt och mörkt. Och kanske varför ljudet hade färdats så dåligt genom luften.

Vi försökte inte ens nå stället för fossilet den dagen. När det blev sent på eftermiddagen och solen hade smält bort det mesta av snön satte vi oss i bilen och körde därifrån, så fort det var möjligt.

Under bilturen diskuterade jag och kompisen från natten, vi kan kalla honom John, vad det kunde ha varit vi hört den natten. Den tredje av oss hade sovit igenom det hela och vaknat helt ovetande. Jon var övertygad om att det hade varit något övernaturligt vi hört. Andarna efter de som bott i anasaziboningarna för så många år sedan, som nu återvänt för att skrämma skiten ur oss. Jon var en sådan som bar birkenstock, brände rökelse och samlade kristaller, så jag tog honom alltid med en nypa salt, men jag hade faktiskt ingen egen bättre förklaring.

Till slut kom vi ur flodbädden och ut på Navajoreservatet, och när vi passerade en handelsbod för att gå på toaletten och köpa på oss lite snacks. Ägaren av affären var själv urinvånare, och trevlig och vänlig om än lite förvånad över att se oss tre collegestudenter så här långt in i Navajoterritorium. Jag passade på att fråga om kanjonen vi hade besökt, och de vackra, välbevarade ruinerna där.

Han såg ut att bli orolig och upprörd över att vi varit där, och frågade skarpt om vi hade tagit något med oss därifrån. Det hade vi såklart inte. Då verkade han lugna sig och berättade att det var en helig plats, fortfarande ibland använd för rituella ändamål. Han bad oss att aldrig återvända dit, och vädjade om att vi inte heller skulle berätta om platsen för någon. Det är därför jag varit avsiktligt vag i beskrivningarna i den här berättelsen.

Jag frågade om han visste om något hade pågått där den natten, och han svarade att nej, i sådant snöoväder skulle ingen ge sig ut. Det hade inte stått någonting om snö i väderleksrapporten men tydligen hade de haft det på känn. Sedan berättade han att i den flodbädd där vi hade slagit läger hade en av de värsta övergreppen mot urinvånare i det områdets historia någonsin ägt rum. Jag kan inte gå in på detaljer, men om det han berättade är sant får det mig att skämmas över min hudfärg.

Till slut kunde jag inte hålla mig, och beskrev vad vi hade hört, trummorna och tjuten. Han bara log och sade: “Det kan hända ibland där uppe.”

Jag förstod inte riktigt vad han menade med det. Men kanske vill jag inte heller förstå.

Minnen av historiska, mörka händelser finns överallt där ute, till och med där man tror att man är först. Blod har spillts överallt. Men det är inte alltid djuren eller naturen som utgör det största hotet på den fronten, utan faktiskt människan själv. Särskilt om man stöter på någon som redan vänt sig bort från samhället. Då finns risken att ens eget blir det första som spills där man befinner sig. Om detta berättade användaren Alberta Mike i sin historia.

Detta var för många år sedan, i en ganska avlägsen del av norra Ontario. En kompis från skytteklubben och hans syster, som jag kände väl, bjöd in en väninna och mig till en resa till en av de sista större städerna innan ödemarkerna tog över. Väninnan var inköpschef för en högskola, och hon var på jakt efter ett område att köpa och disponera för fältstudier. Hon hade bett min kompis syster att följa med och hjälpa till, och hon hade i sin tur bjudit in sin bror och mig. Planen var att övernatta i ett modernt timmerhus och utforska området till fots.

När vi hittat rätt bland de smala och svårnavigerade grusvägarna kom vi fram till en tung gammal grind mellan två klippor, förseglad med ett rejält hänglås. Mäklaren hade gett inköpschefen nyckeln, så hon låste upp, vi körde in och hon låste efter oss igen. Sedan körde vi på i några kilometer tills vi hittade huset, rejält tilltaget och med fyra sovrum, uppfört av en rik jordägare som aldrig bodde där utan lade ut det till försäljning så fort han byggt klart det. Väl framme packade vi in våra väskor, och inte förrän det var klart erkände inköpschefen varför hon egentligen hade velat ha sällskap.

Det första huset som byggts här hade brunnit ner mystiskt, berättade hon. När de byggde nästa hus framskred arbetet mycket långsammare än väntat, eftersom byggjobbarna sade upp sig av märkliga anledningar. De sade att någon kastade sten på dem, någon som aldrig syntes till. Det här huset var det tredje som hade uppförts, och än så länge hade ingen alltså övernattat här. Enligt kartan fanns det ingen annan boende på tre mils avstånd.

Det var fortfarande eftermiddag, med så mycket dagsljus kvar att vi hade tid att se oss omkring en stund. Ingen hade fått med sig något skjutvapen, men alla utom inköpschefen bar kniv eller till och med machete, och vi visste alla hur man använde dem. Ett par kilometers promenad senare, genom rätt ogenomtränglig vegetation, nådde vi fram till en liten flod där vi stannade för att spana med kikare. Både jag och, skulle det visa sig, min kompis, kände oss illa till mods, och tyckte det var konstigt att vi inte märkt av så mycket djurliv.

Inköpschefen ursäktade sig ett ögonblick och försvann in bland några träd. Ett par minuter senare hörde vi hennes röst.

“Det finns filtar här.”

Vi såg förvånat på varandra, och gick efter henne in bland träden. Där fanns en liten jordhög, ungefär tre meter i diameter och kanske en meter hög, mitt i buskaget, övervuxen av vegetation – perfekt naturligt kamouflerad. Den hade uppenbarligen funnits där väldigt länge. Om man inte stod i exakt rätt vinkel såg man inte den enkla dörren av träspjälor som hölls på plats av läderremmar.

Inköpschefen gläntade på dörren för att titta in och i samma stund reste sig håren på mina armar. Hon visste inte vad hon höll på med, men det gjorde vi – hon trängde sig på oinbjuden i någons hem. Min kompis beföll henne att gå ut därifrån på en gång, och hon kom backande bakåt, vit i ansiktet. Min kompis syster tog i samma ögonblick hårt tag i min arm. Hon var tuff, den där, med svart bälte i jujutsu och aldrig rädd för någonting, men nu kände jag hur hennes naglar grävde sig in i mina armar och förstod att vi trampat i klaveret. Det enda hon sade, så tyst att bara jag och hennes bror hörde, var: “Vi är omringade.”

Det är aldrig kul att höra den meningen men jag förstod inte vad hon menade. Jag såg inte en annan människa i omgivningen runt oss. Även min kompis såg sig förvirrad omkring, utan att fästa blicken vid något. Alla höll vi tag om våra knivar och machetes.

“Var?”, frågade jag tyst. Hon såg sig snabbt omkring och muttrade:

“Högarna. Det finns fler.”

Mitt blod frös bokstavligt talat till is. Nu såg jag vad hon syftade på. Jordhögen vi hade upptäckt var inte den enda – det låg åtminstone ett halvdussin till, utspridda längs floden. “Jösses”, sade min kompis, helt olikt sig själv. Han syster ledde oss bakåt i en reträtt, med inköpschefen i ett fast grepp. Jag och min kompis tog hennes rygg och höll uppsikt bakåt. Antagligen slog vi hastighetsrekord i att ta oss fram genom tjocka buskar den dagen, och att det var farligt att springa med knivar sket vi i – de var framme hela tiden.

Vi kom tillbaka till timmerstugan och genomförde en mycket snabb omröstning om huruvida vi skulle köra därifrån innan solen gick ner. Vann gjorde svarsalternativet “ja”. Efter att ha kastat in våra väskor i trucken ropade min kompis på mig, och utan ett ord pekade han på en sliten plywoodskiva som stod lutad mot bilen. På den hade någon skrivit i stora, spretiga bokstäver: “ÅK.” Så gjorde vi.

Jag fick senare höra att inköpschefen hade rekommenderat sin högskola att leta efter mark att köpa någon annanstans. Det lät klokt i mina öron.

Men allt obekant ute i vildmarken är inte av ondo. Det finns också gåtor som kan få svar, och svar som ligger betydligt närmare än man kan ana. Fynd som kan komplettera en ofullständig bild. Det får vi veta i berättelsen som användaren SloDave hade att dela med sig av.

Under andra världskriget var min farfar med i partisanrörelsen i sitt hemland i Balkan. Under krigets fyra år upprättade de ett omfattande hemligt handelsnätverk med förnödenheter, vapen och medicin, i skydd av skogarna i området. För ungefär 20 år sedan, ett par år innan han dog, bestämde han att vi tillsammans skulle ge oss ut på vandring där, för att jag skulle få se platserna där han stridit och beskyddat. En av dessa platser var ett gammalt underjordiskt fältsjukhus i skogen, två och en halv mil från huset där han bodde.

Han pratade aldrig så mycket om kriget, antagligen för att man i dåliga tider blir tvungen att göra hemska saker. Senare fick jag veta att hans pluton hade varit den som eskorterat personalen från fältsjukhuset, när den blev tvungen att fly den italienska armen och förrädarna som lett dem dit. Tyvärr hade det inte gått att få ut alla de värst skadade partisanerna, och många hade lämnats. Föreställ er en man i 80-årsåldern som försöker förklara detta sitt misslyckande för sin sonson, med tårar i ögonen och stockad röst. Jag hade aldrig sett den sidan av honom förut. I mina ögon hade han varit en kall och hård gammal officer som inte hade några känslor längre. Jag antar att det var hans sätt att bikta sig. Som sann gammal socialist hade han ingen Gud att vända sig till, utan det var efterkommande generationers förlåtelse han måste hoppas på.

Med detta förstår ni bakgrunden till min berättelse. Där var vi alltså, mitt ute i ingenstans, i en djup tallskog där få rör sig. Vi var omgivna av skjul och hyddor som var över femtio år gamla, och kunde mycket väl se var man hade upprättat skyttegravar och positioner. Farfar gick runt och pekade och förklarade, men plötsligt avbryts han av vad som låter som mycket avlägsen skottlossning i skogen. Tänk ekot av ett finkalibrigt gevär. Tak. Tak-tak. Tak. Tak. Vi såg oss omkring men kunde inte se någon. Ett par sekunder senare hörde vi samma ljud upprepa sig.

Farfar blev vit i ansiktet. Han vände sig abrupt om och försvann in i skogen. Jag var nyfiken och följde honom så nära jag vågade. Efter att ha gått över stock och sten i sådär tio minuter kom jag ifatt honom, sittande på jordvallen till vad som liknade en skyttegrav. Hans axlar skakade och han hade ansiktet begravt i händerna.

Jag var 15 år gammal, hade ingen aning om vad PTSD var eller hur det kunde ta sig uttryck, och djupt osäker på hur jag skulle hantera situationen. Jag gick långsamt fram till honom och fick syn på resterna av metalldelarna i ett gevär på marken, tillsammans med lite övriga pinnar och gamla tygstycken. Han försökte säga någonting, men förmådde sig inte att säga orden, och istället började han frenetiskt gräva med blotta händerna i jorden. Snart förstod jag att det inte var pinnar, utan ben. Välbevarade människoben.

Och då insåg jag vad det var för ljud vi hade hört, och vad det var vi hade hittat.

Farfar berättade senare att när de hade gått till reträtt hade några av de skadade männen från fältsjukhuset frivilligt ställt upp i skyttepositioner för att möta de kommande fiendesoldaterna. De flesta hade hittats efteråt, men några hade blivit kvar där uppe. På något sätt verkade det som att denna man, eller vad som nu funnits kvar på platsen av hans ande, hade förstått att en gammal kamrat var i närheten och lyckats signalera att han var där, att han hade dött på sin post, och att han bara ville att de skulle veta det.

Vi lämnade benen där vi hade hittat dem, och vandrade tillbaka till huset. Jag trodde farfar skulle ringa polisen och anmäla fyndet men det var tydligen inte så man gjorde som gammal partisansoldat. Ett par dagar senare gav de sig istället ut, de få män i livet som fanns kvar från den plutonen, och gjorde vad de kände var rätt. De tog upp resterna av sin kamrat, flyttade dem till en plats med utsikt över det gamla fältsjukhuset, och begravde honom där. Där han skulle kunna förbli posterad på sin gamla vaktpost för alltid.

Vi har i detta avsnitt hört historier om magkänsla, mysterier och människans och naturens mordiska läggning, eller kanske snarare, det kretslopp som alltid blir tydligt i miljöer där födsel och död pågår öppet och konstant, och resterna därav ligger i öppen dager. Vad kan man ta med sig av det här? Tja, kanske slutsatsen i avsnittets sista historia, skriven på Survivalist Boards av användaren Wheelhorseluvr och hans hund. Och han öppnar själv med en liten triggervarning.

Den här historien kan vara svår för vissa att höra. Jag skulle aldrig kunna återberätta den i ett möte öga mot öga. Av någon anledning är det lättare att skriva ut den.

När jag och min fru var ganska mycket yngre skulle USA fira sitt tvåhundraårsjubileum. Ja, det var i juli 1976, vi är så gamla. Vi bestämde oss för att fira i det fria. Vi bodde i Pueblo då, och tänkte sticka iväg och vandra, fiska och tälta längs Lime Creek mellan Durango och Silverton. Det fanns inte mycket mer än bäckröding att fånga i vattnen där, men de var å andra sidan många och roliga att se på.

Vi parkerade bilen på Old Lime Creek Road, ett par kilometer från motorvägen, och vandrade sedan uppströms längs bäcken med vår schäfer, Rebel. Bara en timme senare hade vi nått vår tänkta campingplats, en fin äng bredvid ån precis innan den rann in genom ett smalt bergspass som krävde att man simmade för att fortsätta längre uppströms. Annars hade man fått ta en omväg på flera kilometer.

Den natten var händelselös, natten till den tredje juli, med bara ljuden av den porlande bäcken och den fria naturen omkring oss. Det var en så vacker och ljummen natt att vi sov under bar himmel, utan att ens slå upp vårt lilla tält. Lite svalt, men vid elden var det skönt, och vi hade våra lätta sovsäckar att värma oss i. Det var en härlig natt.

På morgonen åt vi frukost, och sedan packade vi ihop och hoppade i ån. Den rann en bit, kanske drygt hundra meter, mellan ganska höga bergväggar, men sedan öppnade det upp sig lite runt ån och det fanns en smal strand vi kunde ta oss upp på. Rebel brukade normalt aldrig tacka nej till ett dopp, men den här gången fick vi verkligen locka honom för att få honom att följa med. Vi badade och fiskade en stund, och rätt vad det var hade det blivit lunchdags. Tanken att steka på några av bäckrödingarna lockade, men vi befann oss mitt i det smala bergspasset, och det ledde fram till en ganska djup bassäng som ett ungefär tre meter högt stenigt vattenfall föll ned i.

Vi bestämde att jag skulle klättra upp för vattenfallet och sedan dra upp hunden och packningen, och sedan hjälpa Maggie upp. Det var ganska svårt, även med hjälp av en gammal vajer från en tidigare gruvverksamhet som hängde ner längs bergväggen. Jag kämpade som ett djur, och när vi väl hade lyckats och stod uppe på avsatsen alla tre kom vi på oss själva med att titta ner igen, och undra vad sjutton vi hade gett oss in på. Rebel var inte särskilt nöjd han heller, utan blev mer och mer irriterad för varje minut. Vi hittade tillräckligt med drivved uppe på det steniga krönet för att göra upp en eld och steka fisken, men det var i princip allt.

Och, ja, den där obehagliga känslan som flera andra i tråden har beskrivit… Det var som att någon tryckte på en knapp då, och plötsligt liksom osäkrades hela omgivningen. Vi la båda märke till hur snabbt mörkret föll mellan bergväggarna. Jag såg faktiskt med egna ögon hur håren i nacken på Rebel reste sig. Min första tanke var att det kunde vara en puma som strök omkring någonstans som gav oss de kalla kårarna, och tanken lugnade mig, eftersom jag räknade med att den skulle skrämmas av elden och hunden. Jag nämnde det för Maggie, och hon verkade också känna sig lite lugnare.

Det fanns flera goda skäl att inte befinna sig nere i bäckravinen nu när kvällen närmade sig, av flera skäl – inte minst om det skulle regna och en störtflod skulle komma. När vi såg oss omkring efter lösningar fick vi syn på något som såg ut som öppningen till en gruvgång omkring 60 meter upp i berget. Det var en ordentligt brant klättring, men det verkade vara vår bästa chans. Vi plockade fram ficklamporna och när vi väl tagit oss upp var det becksvart. Hunden var helt uppjagad vid det laget, sprang runt i cirklar, gnällde, pep och betedde sig i allmänhet riktigt irriterande. Maggie och jag var genomblöta av svett men började nu genast frysa. Sommarårstiden i bergen kan vara märklig: jag har varit med om snöstorm förut, men det här var som om någon slagit på en frys.

Vi befann oss i något som såg ut som en gruvöppning där man av någon anledning ganska snart slutat arbeta. Den fortsatte bara några meter in, men det fanns spår av eldning vid ingången, och det såg märkligt nog rätt färskt ut. Men jag var för trött för att grubbla mer på det då. Jag visste att vi var tvungna att få av oss de blöta kläderna, slå upp tältet och krypa ner i våra sovsäckar innan vi faktiskt blivit ordentligt nedkylda. Ni kan lita på att allt det inte var kul att behöva fixa, utmattade, hungriga och bara med hjälp av skenet av vår snabbt falnande ficklampa. Det fanns dessutom ingenting att elda med i närheten över huvud taget.

Jag svor för mig själv flera gånger för att vi hade tappat kontrollen så över situationen. Till slut lyckades vi ändå slå upp tältet längst in i den lilla grottan, båda spritt nakna eftersom vi inte hade några torra kläder kvar. Sovsäckarna var också fuktiga, trots att vi hade stoppat dem i soppåsar innan vi simmade uppför kanjonen. Vi frös verkligen, och kände oss miserabla.

Runt ett på natten ropade jag in Rebel i tältet. Hunden verkade ha lugnat sig rejält, och med den extra kroppsvärmen lyckades vi somna. Någon gång under natten vet jag att jag hörde något, men jag var fortfarande så trött och sliten att jag somnade om direkt. En annan gång ryckte jag till för att jag trodde jag hörde Rebel pipa lite, men jag blev inte mer än halvvaken och sträckte ut handen för att klappa hans huvud. Han slickade min hand, och jag somnade om igen. Maggie berättade senare att hon hade somnat samtidigt som jag, och inte vaknat alls under natten.

Jag vaknade av det mest fruktansvärda skrik jag någonsin hört från en vuxen kvinna. De absolut värsta skriken jag någonsin upplevt. Jag vill aldrig höra något liknande igen.

Jag slog upp ögonen precis i tid för att se en man vid ingången till gruvschaktet, inte mycket mer än en silhuett mot morgonljuset, som tittade på oss med det mest förvridna, ondskefulla leende jag någonsin sett på en annan människa. Jag kämpade för att komma loss ur min hårt åtslutna sovsäck och ut ur det lilla tältet, medan han bara stod där på huk och flinade. Precis när jag tagit mig loss svängde han sig ner från avsatsen i gruvöppningen.

På den tiden var vi båda riktiga krädkramare, djurvänner, müsliätare och naturligtvis både pacifister och vapenmotståndare. Allt jag hade med mig som vi kunde försvara oss med var min fickkniv. Jag hittade den efter vad som kändes som en evighet av letande, men i verkligheten var det nog mindre än en minut. Millimeter för millimeter tog jag mig försiktigt mot ingången. Mannen var borta.

Ungefär då började Maggie skrika och gråta igen, så jag rusade tillbaka in i schaktet. Hon hade kämpat sig ut ur tältet och stod nu och höll händerna över munnen framför det som en gång var Rebel. Hans huvud var nästan avskuret, och tältet och ryggsäckarna var helt indränkta i blod. Även hon var täckt av blod, såg jag nu, så det första jag gjorde var att försäkra mig om att inte hon eller jag själv var skadad. Men vi var oskadda. Allt blod var Rebels.

Vi klädde på oss våra fortfarande fuktiga och kalla kläder, och då upptäckte vi att våra kängor var borta. Det var ett stort problem, men vi måste ju därifrån. Med hjälp av lite nylonrep jag hade burit tvinnat runt handleden knöt vi en sorts tofflor av skjortor och handdukar, som vi trädde runt fötterna. Sedan klättrade vi tillbaka ner mot bäcken. Vi lämnade allt i gruvan utom kniven och det vi kunde få med oss i fickorna. Det tog oss åtta timmar att ta oss tillbaka till bilen, och då var vi helt sönder. På händer, fötter, armar och ben var vi blåslagna, nedskavda och blödande. Vi hoppade in i bilen, som till vår lättnad startade på en gång, och lämnade bara ett dammoln efter oss när vi körde i ilfart längs den skumpiga vägen mot Durango.

Vi måste ha sett helt förfärliga ut när vi haltade in på sheriffens kontor. Min fru grät och jag pratade alldeles för fort och säkert känslolöst eftersom jag var i chock, men till slut hade vi berättat vad vi hade varit med om. Den biträdande sheriffen sa att de skulle åka dit tidigt nästa morgon och bad oss stanna i stan tills dess. Vi hade inga pengar till vandrarhem, så han gav oss tillgång till en cell där vi kunde sova, och fängelsekläder att sätta på oss. Duscha fick vi också.

Vi satt kvar där i häktet och väntade när patrullen kom tillbaka i en konvoj med tre bilar. Jag lade märke till att alla poliserna, som blivit ganska blöta och smutsiga, gav oss ilskna blickar när de passerade. Biträdande sheriffen som vi hade pratat med dagen innan föste in oss på sitt kontor, och sedan började förhöret. Det visade sig att något djur hade fått tag på hunden och spritt hans kvarlevor hela vägen nerför sluttningen till bäcken. Något annat hade de inte hittat i grottan. Inget tält, inga ryggsäckar, ingenting. Han frågade om vi hade tagit droger. Jag nekade. Vi hade visserligen tagit med oss lite gräs men inte hunnit röka det, men det var väl ingen bra idé att berätta för honom.

Det var uppenbart att polisen skapat sig en ny bild av skeendet. De hade fått intrycket att vi vandrat runt ute i skogen, höga på LSD eller någonting, och att en puma tagit vår hund. De kunde naturligtvis inte bevisa något, men tvingade oss byta om till våra smutsiga kläder igen och lämna ifrån oss fängelsekläderna med en gång. Sedan sa de att det var bäst för oss om vi aldrig syntes till i stan igen. Vi åkte därifrån. Maggie grät. Jag har aldrig återvänt till Durango.

Det som fortfarande ger mig mardrömmar, och som jag aldrig berättat för Maggie, är … den andra gången jag vaknade, när jag hörde Rebel pipa till – var det då hans strupe skars av? För om det var så, då kunde det inte ha varit hunden som slickade min hand innan jag somnade om.

Jag ger mig fortfarande ut i vildmarken, men aldrig över natten, bara i sällskap med andra, och jag ser alltid till att vara hemma igen innan mörkret faller. Och numera har jag alltid med mig ett rejält vapen. Jag respekterar djur, men jag är rädd för människor.

Signaturmelodi

Vi har hört användaren Wheelhorseluvrs berättelse från forumet Survivalist Boards, den tionde och sista från en lång tråd där forumiterna berättade om sina egna mest förskräckande upplevelser ute i vildmarken. Med den går vi vidare, och möter dagen oavsett var alla ni som lyssnar befinner sig. Hoppas ni ska lyssna igen om två veckor, när vi möts åter på våra olika livsvandringar.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.