Avsnitt 249: Majestät

Signaturmelodi

Som ordförande i förvärvskommittén för Cabell Historical Trust ratificerar jag härmed styrelsens beslut att för arkivets räkning, efter låneperiodens slutdatum den 30 september 2024, avböja att ta emot donationen katalogpost 108, allmänt känd som “DeVries-samlingen”. Granskning av DeVries-samlingen har visat på två huvudsakliga problem:

1. Texten visar exempel på språkliga anakronismer samt smärre geografiska felaktigheter som talar för att samlingen är en märklig förfalskning daterad senare än pappret och bläcktypen.

2. Även om det finns visst oberoende stöd för att samlingen är autentisk, och därmed eventuellt skulle kunna ha ett visst historiskt värde, är dess innehåll belastat av tidsperiodens etiskt och moraliskt tveksamma uppfattningar och attityder, och går därmed på tvärs med trustens värdegrund.

Undertecknat,

Professor Stanley Bowie
Cabell College, Michigan

Mitt namn är Ian de Vries.

Det är märkvärdigt vad man kan förmås göra när överväldigande skulder tvingar en. Man kan utstå åtta dagars färd med skonare från Dakar, längs kusten, till Orah. Sedan, från landningsplatsen i Abedowale, fotvandring i ytterligare två dagar mellan de mäktiga bergskedjorna i öster och den oändliga stranden i väster. Man går med värkande rygg, tyst och vaksam, ständigt orolig för att vattnet eller provianten ska ta slut. Man gör det för att man måste.

Jag hade fått en livvakt, Asmus. Dansk, som jag själv. Äldre än jag föreställt mig, liten till växten och skallig, men muskulös. Han var tystlåten. Ju mindre jag visste om honom, desto bättre, hade handelskompaniets sekreterare förklarat för mig. Det jag fått veta var att han varit soldat, eller åtminstone på något sätt tagit del i åratal av krigande, och att han skulle kunna beskydda mig om något gick galet.

I gryningen den fjärde november sade Asmus att vi var på väg att korsa gränsen till Rohombe, i den mån någon sådan fanns att tala om. Vi hade inte sett till en annan levande själ på över ett dygn. Det fanns inte ett ben i kroppen på mig som inte värkte. Vi strövade hela den dagen mödosamt framåt i sanden, med vågorna som sköljde över våra bara fötter som enda ljud att bryta tystnaden. När det börjat närma sig midnatt såg vi en fackla på håll. Det var Akono Zikode som vinkade oss till sig.

Hade vi mötts under andra omständigheter kanske vi hade presenterat oss mer formellt, men nu i mörkret på stranden fanns det bara en dominerande syn, en enda dominerande silhuett som fick Zikode och hans fackla att försvinna i periferin. Den växte sig allt större ju närmare vi kom, först bara som en stor skugga mot natthimlen, men i månens ljus allt mer detaljerad och monstruös. Det var det strandade vraket av den portugisiska skonaren med tobak och socker ombord som kung Buth Sugos hantlangare kapat många månader dessförinnan. Det stod blick stilla mot horisonten, till synes stabilt men halvt nedsjunket i sanden så att masterna lutade ut över vågorna.

Zikode hade gått oss alldeles tyst till mötes, och det första han sade när vi stod inför varandra var: Man måste gå nära för att se det hela.

Vi följde honom när han vadade ut i de varma vågorna, tills vi kommit bara några meter ifrån vrakets knarrande skrov, med våra byxor blöta ända upp till knäna. Zikode tände en ny fackla med sin första, och räckte över en vardera till mig och Asmus. Sedan höjde vi dem mot himlen och sträckte oss för att se så långt upp i skeppets rigg som möjligt.

Tre gestalter hängde fastbundna med tjocka tampar högt upp i masterna. Ljuset från våra facklor dansade över dem, och fick det att se ut som att de ryckte. De hade fästs så de hängde ut mot havet, med armarna bakbundna, och de söndertrasade, blekta klänningarna kunde jag se hur deras hud redan svartnat i den salta luften. Alla tre kropparna var huvudlösa.

De hade varit kung Buth Sugos fruar, viskade Zikode. Han hade lämnat dem och skeppet här som en varning till alla som kom seglande.

Jag stirrade på kropparna så länge som jag förmådde. Det var ett tydligt budskap Sugo hade skickat, ja, och jag sade till slut till Zikode att jag inte kunde stå där längre och titta, att jag inte längre stod ut. Han svarade att det planerade mötet, trots stora umbäranden och problem, hade kunnat genomföras och att jag var väntad vid en överenskommen plats. Vi vadade därifrån.

Det var av största vikt att vi tog oss framåt omärkligt, så vi slängde facklorna ifrån oss och fortsatte i mörkret. Ljudet av vågor försvann bakom oss när vi kom längre upp, och en sista gång vände jag mig om för att ta in synen av den strandade skonaren. Snart, kanske redan innan höststormarna kom, skulle det bara vara ben och trasor kvar av kropparna i masterna.

Rohombes kust var ett dystert lapptäcke av torrt gräs och döda buskar, där grusiga stigar var den enda framkomliga vägen, om det inte hade regnat nyligen och allt blivit översvämmat. Zikode, som var utbildad läkare, verkade ännu äldre än Asmus, men tog sig framåt med den sega uthålligheten av någon som vandrade miltals varje dag. Vi följde honom söderut och jag märkte att Asmus höll noga utkik åt varje riktning, på helspänn efter ljud som kunde avslöja hot eller faror i mörkret. Jag frågade ut Zikode om de saker han inte lyckats förklara i det fåtal frustrerande vaga brev han hade skickat till handelskompaniets kontor de senaste fem månaderna. Det var det lilla som framgått där som hade varit så oroande att det hade resulterat i att jag tvingats genomföra denna besvärliga resa.

I januari hade kung Banwo av Rohombe, handelskompaniets före detta partner, under mystiska omständigheter blivit avsatt. Hur det hade gått till var ännu inte klart, varför jag ville ha ut så många detaljer som möjligt av Zikode. En man hade tydligen en dag dykt upp vid kungens portar, med väskorna fyllda av gåvor och med uppdrag från Frankrike. Han hade släppts in och sedan hade han aldrig kommit ut igen. Inte heller kung Banwo visade sig mer. Folket i Rohombe, ungefär 10 000 själar, mestadels fiskare och bönder, hade börjat viska oroligt med varandra.

Sedan, en dag, hade Buth Sugo klivit ut genom portarna. Han påstod sig ha kommit som diplomat från Algeriet och han hade ett besked till folket: han var tillsatt som Rohombes nya förvaltare, härskare över dessa isolerade 10 000 tunnland. Han hade haft i uppdrag från franska deputeradekammaren att undersöka anklagelser om korruption, och till följd av dessa hade kung Banwo abdikerat. Nu var kungens son på väg tillbaka hem från sina utlandsstudier för att säkra tronföljden. Det skulle bli en lång resa.

Denna lika märkliga och omvälvande plötsliga historia sade emot sig själv på flera punkter. Men den kungliga livvakten och hovet tycktes av någon anledning ha accepterat den utan invändningar, och det fanns inget parlament eller någon annan som kunde ställa sig i vägen. Folket i Rohombe hade bara kunnat maktlöst se på och invänta vad som skulle ske härnäst.

Vi gick längs en slingrande stig uppför en liten kulle. Jag var genomsvettig och drack mer vatten än jag borde, särskilt eftersom jag inte visste när jag nästa gång skulle kunna fylla på min flaska. Längst upp på kullen gestikulerade Zikode åt oss att huka oss, så vi inte skulle synas. Nu fick vi vår dittills bästa överblick över Rohombes mest tätbefolkade delar, små samlingar med hyddor och skjul som låg tätt tillsammans på en stenig slättmark, tyst och stilla i stjärnhimlens kalla ljus. Kungens garnison, skyddad av slarvigt resta palissader i försvar mot någon oklar fiende, syntes bara som en mörk skugga några tusen steg från stranden, kantad av torra mahognyträd. Små fladdrande ljuspunkter i mörkret avslöjade att man hängt upp facklor på palissaderna.

Zikode förklarade viskande att vardagen fortsatt i Rohombe efter Buth Sugos maktövertagande, men snart kom att förändras. Kung Banwos son syntes inte till trots att månaderna gick, och ingen vågade heller prata om honom, utan med tiden enades man bara i tyst samförstånd om att han aldrig existerat. Sugo själv utfärdade från sina väl vaktade och oftast stängda portar en rad tillkännagivanden om nya lagar, där allt från skolorna till metoderna för att skörda begränsades. De utfärdades av honom som förvaltare, utan hänvisning till någon annan högre auktoritet. Den franska deputeradekammaren kom inte på tal. Folk viskade om honom. Hans sanna nationalitet och etnicitet var höljd i dunkel. Förbipasserande hade aldrig hört talas om honom.

Vi låg på kullen och betraktade garnisonen på håll. Om någon ser er här kommer ni bli dödade, varnade Zikode. Han gestikulerade otåligt att vi skulle fortsätta, och inte förrän vi kommit ner en bit från kullen igen lät han oss räta på ryggen. Tydligen var utegångsförbudet nattetid mycket strängt, och vem som helst kunde straffas skoningslöst. Länge efter att vi kommit utom synhåll från hyddorna och skjulen verkade Zikode spänd och nervös. När vi började närma oss platsen för vårt avtalade möte hade jag fått ställa frågor nog för att få en någorlunda tydlig bild av vansinnet som uppslukat denna plats.

Sugo hade brutalt kväst all opposition. Rohombes hamn, den enda egentliga kontaktytan med omvärlden, hade stängts av för allt annat än små, lokala fiskebåtar. Utländska handelsmän var portförbjudna. Den lilla armé som hade funnits hade blivit upplöst, och kvar fanns nu bara kungens personliga livvakt.

Vi har inga fiender och behöver ingen armé, hade Sugo sagt när han för tredje och sista gången samlat folket på torget för att tala till dem. Men de tidigare soldaterna, tusen män, stod nu utan lön och ledare. Antagligen fruktade Sugo upplopp och revolt, och gav därför sin egen livvakt ännu mer befogenheter, och de började slå ner drakoniskt på minsta uttryck för motstånd. I slutet av förra torkperioden hade vad som kallades en dödsstyrka tagit form, där åtta-tio av Sugos mest lojala och gränslösa vakter med macheter och yxor bestraffade alla de tyckte stod i vägen. Det fanns visserligen gevär i garnisonen, men här ute var ammunitionen svårtillgänglig och skulle aldrig slösas på någon oregerlig bonde.

Sedan tog sig Sugo tre fruar, kvinnor från byn som plötsligt försvunnit, och som några månader senare hittats döda i segelbåtens master. Offrade för hans paranoia. Trots att Sugo vid den tidpunkten hade dragit sig tillbaka i sin garnison och inte längre någonsin syntes offentligt höll han området i ett järngrepp helt olikt den tidigare kungens, och folket kunde bara lyda.

Var det ingen av den gamle kungen Banwos livvakter som vände sig emot honom, frågade jag Zikode medan vi gick över en helt kal slätt. Svaret var nej. Det hade varit som om de alla blivit hypnotiserade från första stund. Som om Sugo hade någon sorts makt över deras vilja.

Struntprat, muttrade jag. Jag inser nu att tankarna jag hade om folket i området fördunklade mitt omdöme och gjorde mig oförmögen att ta in vidden av sanningen.

En bit fram syntes nu järnväg som löpte över slätten. Det var den som handelskompaniet börjat bygga, från hamnen och längs kusten mot de vidsträckta skogarna, fram till att områdets lönsamhet började verka tveksam. Då hade man slutat bygga och lagt ner hela rasket, och nu låg rälsen där och rostade. Ett dussin godsvagnar stod och ruttnade i högt ogräs vid en växel en bit bort.

Dit ska vi gå, sade Zikode. Det var en märklig mötesplats. Jag sökte ögonkontakt med Asmus men fick ingen. Hans ansiktsuttryck var omöjligt att läsa av.

När vi kom fram till vagnarna knackade Zikode tyst på en av dem i en mycket egenartad takt. Det började skrapa där inne, som om någon knuffade något tungt åt sidan. Sedan öppnades skjutdörren på godsvagnen, och händer stack ut ur mörkret för att hjälpa oss upp. Vi var mycket trötta men lyckades ta oss upp.

Där inne flammade tre små lyktor. De lyste upp en samling människor, som satt i en slarvig cirkel på upp-och-ner-vända spjällådor. Zikode vände sig mot mig och presenterade några av dem.

Där fanns Charle Diwanda, före detta ledare för en liten, fredlig motståndsrörelse som under kung Banwo hade sökt få till förbättringar för folket, innan Buth Sugo hade trätt fram och börjat röja undan allt motstånd. Nu stod Diwanda naturligtvis på hans dödslista. Där fanns också Adzo Atta, före detta officer i Rohombes nu avskaffade armé. Och så presenterade Zikode en kvinna, en Marguerive Uloko, som en lärare som något år dessförinnan hade kommit till Rohombe som flykting från inbördeskriget i Bengrina. Två andra män fick ingen presentation, men i mina ögon såg de ut som soldater med sina nakna, ärrade överkroppar.

Mötet inleddes. Med tolkhjälp av Zikode redogjorde jag för handelskompaniets hållning och syn på situationen. Om inte handelsaffärerna man hade gjort med Banwo snart skulle kunna återupptas utan några överdrivna kostnader var det inte otänkbart att kompaniet skulle välja att dra tillbaka alla sina investeringar i området. Antingen skulle Banwo återfå makten, eller så skulle någon annan lika resonabel person inrättas som kung. Diwanda frågade om de kunde vänta sig stöd med vapen eller manskap ifall de genomförde en kupp, och jag svarade att det knappast fanns några sådana utsikter. Handelskompaniet blandade sig inte direkt in i politiken. Det var för farligt.

Adzo Atta hade suttit fängslad i Bengrina när Sugo tagit makten. Officiellt hade han aldrig återvänt till Rohombe – det tycktes säkrare under rådande omständigheter att låta omvärlden tro han dött. Nu sade han att Sugos män, som enligt vad vittnesmål uppgav växt i antal på sistone, inte kunde besegras med de medel som för närvarande stod till buds. Ingen utanför garnisonen hade ammunition. De få skjutvapen som hade funnits i Rohombes armé hade sålts till förbipasserande karavaner, eller helt enkelt försvunnit. Kung Banwo hade alltid köpt in ammunition med pengar från handelskompaniet, tillade Atta sorgset. Nu hade tillgångarna strypts, och en attack skulle säkerligen misslyckas redan på planeringsstadiet då all gammal tillit och alla relationer som funnits mellan medlemmarna i den gamla armén nu gjorts osäker av först skräck, och sedan hunger.

Det finns ett annat problem, sade Diwanda. Hans röst ekade nästan omärkligt i den gamla godsvagnen, där klängväxter börjat ta sig in genom hål och sprickor i det ruttnande virket. Ett problem som vi också ser som en möjlig tillgång. Hans ögon smalnade av när han stirrade ut i luften. Jag märkte att han formulerade sig i huvudet.

Många i Rohombe, började han, däribland medlemmar i den forna armén, tror inte att Buth Sugo alls är en vanlig man. Gammal hednisk tro på Gy Chulthu levde fortfarande kvar i dessa områden. Jag visste inte vad han pratade om. Han fick förklara att det en gång, enligt de gamla sägnerna, funnits en nomadisk stam som i tre århundraden vandrat fram genom Afrika. Efter sig hade de lämnat spår av ockultism, som visat sig svår att utrota. Folket pratade fortfarande om dem, de övernaturliga män vars kroppar, redan från barndomen, blivit en sorts hemvist för obegripligt onda andar. Vissa sade att dessa andar trängde sig in genom de allra minsta sår, när man var mycket liten. Men bara hos de barn som redan var så fruktansvärda att de dödat sina egna föräldrar.

Han avbröt sig själv där, som om han inte hittade orden. Hans ansikte, och alla andras, verkade spöklika i lyktornas svaga ljus.

Jag kunde inte ens skratta åt det. Diwanda märkte att jag inte direkt var imponerad, och tillade snabbt att vidskepligheten kunde användas till vår fördel. Om tillräckligt många ur folket drabbades av samma skräck kunde de manas att göra uppror.

Ni har slösat bort min tid, sade jag kallsinnigt. Jag har kommit hit för att ta reda på vad som pågår i verkligheten. Mina uppdragsgivare förväntar sig en rapport.

Diwanda vände blicken mot Atta, och de tittade på varandra. Sedan vände sig Atta mot mig och sade att han och två män, när Sugo ställt sig på torget och utropat sig själv till förvaltare, hade gått ut för att leta efter kung Banwo. Enligt Sugo skulle han ha flytt, men i så fall kunde han inte ha hunnit långt, hade de tänkt. Fem nätter senare hittade de kung Banwo, på en savann inte mer än två dagsmarscher bort från Rohombe. Banwo hade rört sig långsamt, för hans ena ben var kapat under knät. Han hade utsatts för tortyr och blivit vansinnig. Det hade varit en ond orm som hållit honom fången, hade han sagt. Han ville inte följa med tillbaka. Hellre ville han bli lämnad att dö där.

Vad vill Sugo, hade Atta och hans män frågat. “Han vill vara i fred växa färdigt”, hade Banwo svarat.

Det blev tyst i godsvagnen. En av soldaterna reste sig, och började rastlöst gå omkring i en liten cirkel. Asmus, som hela tiden hade haft uppmärksamheten riktad mot skjutdörren, reste sig och gick fram för att lägga örat mot den. Nog för att han inte var någon vidare samtalspartner, men man kände sig trygg med honom vid sin sida och det räckte.

En möjlig lösning finns, hörde jag Marguerive Uloko säga i det mörka hörn där hon satt. Hennes engelska var utmärkt. Hon fortsatte: Men om jag ska berätta måste ni lova att lyssna utan fördomar.

Hon hade i största försiktighet, under de senaste veckorna, studerat hur kungens garnison var uppbyggd. Under samma tid hade Diwandas olika informanter – han kände människor överallt – levererat upplysningar om hur hans vakter patrullerade, och hur de var beväpnade. Nu sade hon sig vara övertygad om att ett väpnat uppror inte skulle räcka för att störta kungen. Men det skulle kunna gå, om man utnyttjade den fruktan som fanns hos folket i Rohombe.

Om tillräckligt många kunde övertygas att storma garnisonen, och tillräckligt många av dem var redo att satsa sitt liv för stormningen, kunde en sådan mänsklig flodvåg räcka för att ta sig in genom portarna och övermanna vakterna. I sin beräkning hade hon tagit med antalet vakter, hur höga och stabila palissaderna och porten var och terrängen utanför garnisonen. Hon hade till och med räknat in risken för potentiella ytterligare portar och hinder innanför palissaderna. Det var en helt matematisk fråga, sade hon. En kraft som möter ett hinder.

Till och med Asmus vände sig om från skjutdörren för att misstroget titta på Marguerive Uloko. Hennes förslag hade varit extraordinärt. Den första att lyckas formulera en vettig fråga var Diwanda.

Men hur ska folket kunna försvara sig?, frågade han. Uloko svarade med eftertryck att de inte skulle försvara sig. De skulle inte ha något i händerna. En beväpnad person, sade hon, försöker alltid hitta en taktik. Här fanns ingen taktik att tillgå. Bara massans psykotiska rusning framåt, utan en sekunds paus. Många skulle bli skjutna, ja, men om tusen kroppar tryckte sig in i garnisonen samtidigt skulle de tillsammans bilda en större, förvildad enhet som inte märkte om enskilda föll. De skulle med sin irrationella vrede, som bara skulle växa när de började släppa lös sitt våld, slå ner allt som stod i deras väg. De skulle vara på jakt efter kung Buth Sugo och bara efter att ha hittat och förintat honom skulle de kunna återfå sitt lugn.

Denna vanvettiga plan började nu diskuteras med en märklig saklighet, allt medan jag förblev tyst. Atta trodde inte att någon träning skulle vara nödvändig, utan höll med Uloko om att bara en tillräckligt hysterisk fruktan och vrede piskades upp så skulle folket – kanske särskilt de gamla soldaterna från armén – koordinera sig självt. Det viktigaste skulle vara att hitta och peka ut en svag punkt i palissaderna där stormningen skulle äga rum. Diwanda underströk att så snart hysterin blossat upp skulle vakterna märka det, varför man skulle behöva vara väldigt snabb i att styra folket till den svaga punkten.

Till slut vände sig människorna i rummet till mig, en enkel budbärare från det handelskompani som hade makten att rädda eller en gång för alla krossa deras sköra samhälle, och inväntade min kommentar. Jag hade då insett, baserat på deras tonläge och övertygelse i vad de sade, att denna väg var den enda framkomliga. Åtminstone var de själva helt förvissade om den saken. Kungarikets överlevnad vilade på denna mycket drastiska plan.

Jag känner inte ert folk, sade jag långsamt till den lilla märkliga, hukade församlingen. Jag vet inte vilka traditioner eller trosuppfattningar de har, och vet inget heller om deras förmågor. Men man har sagt till mig att Sugo måste bort.

Sålunda kom det sig att beslut fattades om att stormningen skulle bli av.

Asmus och jag skulle nu ta oss till det läger för natten man förberett för oss. Vägen dit gick via Kamgadalen, en dalgång utan växtlighet så långt bort från Rohombe att ingen annan människa förväntades röra sig där. Vi fyllde på våra lyktor med olja och tog emot en handritad karta från Zikode, som visade den ganska tydliga stig vi skulle följa. Lämnade vi den skulle vi ge oss ut i farliga områden, varnade han. Sedan sade han att han måste hem. Om bara några timmar skulle det komma patienter till hans lilla mottagning. Atta berättade om ett lösenord vi skulle behöva känna till för att välkomnas i det lilla lägret, där en förtrogen skulle vänta för att dagen därpå eskortera oss iväg från Rohombe.

Vi drack så mycket vatten vi kunde, och sedan gav vi oss av igen. Jag kunde inte bli kvitt en känsla av annalkande katastrof och paranoia, som präglat samtalet mellan Zikode och de andra. Stigen vi gick längs var öppen åt alla sidor. Jag föreställde mig hur väl synliga vi var där vi gick, från överallt och säkert på minst en kilometers avstånd. Marken i dalgången var uttorkad och sprucken. Ljudet av vågor hade sedan länge försvunnit, och nu hördes inte ens några insekter. Det prasslade när Asmus vek ihop kartan och stoppade in den i sin väska.

Vi gick förbi de vitnade benen efter en häst vars kranium, av någon anledning, hade förflyttats till bakom dess höftben. Sådant där brukade Gy Chulthu lämna efter sig, berättade Asmus. Tydligen var han tillräckligt säker på att vi var ensamma för att våga tala. Jag själv tvekade att svara. Asmus fortsatte. Genom att flytta ett dött djurs huvud vid dess bakdel trodde man i den urgamla sekten att det inte skulle kunna återvända från döden för att söka hämnd.

Jag tittade hela tiden tillbaka mot skelettet medan det försvann i mörkret bakom oss. Att Asmus visste så mycket om den här lokala kulten var förvånande, och jag hade gärna frågat honom varför. Men det fick vänta till en annan gång.

Halvvägs framme började vi närma oss en klippa, och jag såg föremål sticka upp ur marken i dess skugga. Snart såg jag att det var brädor, pinnar och stenar som rests i rader, med någon meter mellan varje. En sorts begravningsplats, antog jag. Udda. Jag lämnade stigen och höjde lyktan för att få överblick, och på några av stenarna såg jag inristade ord jag inte förstod. Asmus böjde sig ner och studerade flera av dem, och tycktes hitta ett mönster han kände igen.

Hade ett skepp gått under här i närheten nyligen, frågade han mig. Ja, så var det, svarade jag. Två år dessförinnan hade The Greenland gått på grund och sjunkit nära Rohombes hamn, inom synhåll från befästningen i Kinfe. Det hade varit den försupna och inkompetenta besättningens fel. Han nickade och pekade på en ristning som återkom på två av stenarna, som liknade en segelbåt.

Nu måste vi vidare, sade han sedan, plötsligt stressad. Jag avbröt min undersökning av gravplatsen, och när jag rätade på ryggen kände jag en plötslig vindpust bryta stillheten. Jag vände blicken uppåt och såg att längst upp på klippan, nära där grus och damm blåste iväg i en virvel, stod någon sorts mindre vildkatt och betraktade oss, till synes ointresserat. Kanske såg vi så utmattade ut att den inte ens bedömde oss näringsrika.

Det är vid den här punkten i berättelsen som mitt minne börjar bli opålitligt. Jag var så utmattad att jag hade börjat falla i en sorts medvetslöshet under vandringen, och en gång gick jag rätt in i Asmus bakifrån. Han hade plötsligt stannat upp. En bit framför honom på stigen såg jag nu ljuset av en lykta. En hukad figur under en stor sjal kom gående emot oss, dragande på en liten vagn. Lyktan stod och balanserade på en hög brädor på vagnen och den svajade av och an då hjulen rullade över jordkokor och stenar. Figuren verkade kämpa med vagnen, och mitt intryck var att det rörde sig om en gammal kvinna som vandrade utan mål och mening på natten, för att slippa dagens brännande sol. Men hon var helt gömd under sin fotvida sjal, och bara den rynkiga hakan syntes när hon kom närmare. Jag minns hur hjulen gnisslade och kved.

Asmus hade blivit spänd i kroppen. Han höll ut en arm framför mig för att stoppa mig. Någonting i denna gamla kvinna fick honom att ana oråd. Det var när hon vände huvudet uppåt, som för att möta våra blickar, som Asmus snabbt vände sig om. Jag såg honom böja sig efter macheten han fäst vid högra låret, och jag kände mig plötsligt livrädd och försökte vända mig om även jag, men i det ögonblicket slutade jag se, höra och känna någonting. Jag hann aldrig se människorna som kom ut ur mörkret för att övermanna och klubba ner oss där i dalgången, och inte heller hann jag se vem den gamla kvinnan egentligen var, eller fundera över hur slugt det hade varit att använda henne för att fånga vår uppmärksamhet. Jag kände ingen smärta då, den kom senare. När den kom var den allomfattande och paralyserande.

I, jag tror, nio dagar var vi fångar hos den nya kungen av Rohombe. Än idag är mina minnen av denna tid fragmentariska och osammanhängande, som sidor ur en bok som klippts ur och klistrats in på måfå igen. Törsten, hungern och den extrema förvirringen fick tillvaron att kollapsa i en suddig mardröm.

Jag satt i en cell med stenväggar, där den enda gallergluggen satt så högt upp på den fuktiga väggen att det inte gick att se ut genom den. Det fanns inget fönsterglas, så de svala vindpustarna som ibland letade sig in var de enda lättnaderna jag hade att hoppas på. Bara några gånger vaknade jag på natten och kände mig tillräckligt stark för att resa mig och ta några darrande steg över cellgolvet. När jag vågade kika ut genom den lilla glipan i den solida trädörren såg jag bara en anonym korridor utanför.

Huvudvärken och yrseln var genomgående så hemsk att jag ofta, även när jag låg i sängen, var tvungen att hålla mig i väggen för att känna att jag inte skulle falla. Jag var helt säker på att man hade slagit mig i huvudet flera gånger om, och bara när jag sov kände jag inte av smärtan. Jag fruktade att skadan i huvudet inte läkte med tiden. Ibland när jag vaknade såg jag ingenting med vänstra ögat.

En vakt fanns som gav mig det allra nödvändigaste för att jag skulle överleva. Han kom inte in regelbundet, utan till synes när han fick ett infall. Det var alltid samma man, tror jag, och han mötte aldrig min blick. Jag fick bara en tunn fisksoppa till mat, som mest en gång om dagen, och en tennmugg vatten. Jag låg på min primitiva bädd av halm och trä och gled in och ut ur medvetslösheten. Jag minns en spindel uppe i ett hörn av cellens tak, som jag en gång tittade på vad som kändes som timmar. När jag fick syn på den var solljuset vitt och brännande på väggen, och innan jag hunnit somna var det i rödockra. Spindeln arbetade oavbrutet med sitt nät, som ibland vibrerade när den rusade omkring. En gång försökte jag ropa något mumlande och desperat ut i korridoren, men ingen svarade.

Den femte eller sjätte natten hörde jag, i vad jag trodde var en dröm, Asmus röst. Den tycktes så avlägsen. Sedan insåg jag att den faktiskt kom från en liten fördjupning i väggen. Jag mindes att jag tidigare tyckt mig känna vindpustarna från fönstret särskilt tydligt där. När jag kravlade fram och tittade på väggen såg jag att det var ett hål mellan tegelstenarna som någon tidigare fånge säkerligen karvat ut. Det var inte tillräckligt stort för att släppa igenom ljus, men däremot ljud.

Det visade sig att Asmus i timtal hade viskat mitt namn, i hopp om att jag skulle höra honom. Genom detta smala hål kunde vi kommunicera, även om hans röst lät förvriden och dov. Ofta tvingades vi gång på gång upprepa oss för att den andre skulle höra vad vi sagt. När jag talade pressade jag munnen rätt mot väggen, för att så mycket som möjligt av mina stämbands vibrationer skulle ta sig fram.

Asmus sade att han hade hört vakterna tala utanför hans cell en natt, och förstått delar av samtalet. Buth Sugo hade spärrat in oss för att försvaga oss så mycket han kunde, innan han skulle förhöra oss. Han hade tiden på sin sida, medan vi bara blev svagare. Asmus föreslog nu att vi skulle berätta allt om varför vi kommit dit, men ingenting om vilka vi hade träffat sedan vi anlänt. Sugo måste fås att tro att vi bara kommit för att göra en uppgörelse å handelskompaniets vägnar, sade Asmus, och jag höll med. Detta samtal kunde vi bara hoppas att ingen av vakterna hade tjuvlyssnat på. Vi avslutade med att svära att inte tala mer genom öppningen.

Tiden gick och ibland kände jag mig så törstig att jag bara kunde ligga blick stilla och blunda, för törstig för att somna. Snart började sår öppna sig på mina ben och armar. Undernäringen, anade jag, och kände paniken komma krypande. När jag väl sov var det snarare för att jag hade svimmat, och då märkte jag ingenting, inte heller om vakter kommit och gått in i min cell. I mina kaotiska drömmar jagades jag av en jättelik orm av trä, löv och sten, och minnet av dessa drömmar tillhör mina tydligaste från denna tid. Hungern vred sig i min mage så smärtande att jag fick ligga i fosterställning. Halmen stack i mitt nariga skinn så fort jag rörde mig. Varje sår som öppnades tycktes omedelbart bli infekterat.

När jag låg där på mitt yttersta öppnades en dag dörren till min cell och lämnades öppen. Män klev in och slet upp mig på fötterna. Jag kunde inte stå själv, så de fick släpa mig ner för korridoren, mot mitt öde. När jag försökte tala kom inte ett ljud ur min mun, men min yrsel förvärrades och jag tvingades blunda. Jag insåg att platsen man nu tog mig till skulle bli det sista stoppet på min resa.

Det var ännu ett rum med stenväggar, men som saknade tak. Kanske hade det slitits bort av någon storm, eller aldrig byggts, men ovanför syntes den öppna himlen, stjärnlös men ändå till synes full av bleka färger. Några svaga lyktor som hängde på väggen kastade det enda ljuset. Asmus var redan där inne, bunden till en stol, med huvudet hängande. Man slängde ner mig på stolen bredvid hans, och jag kände hur smärtan exploderade i min ländrygg. Den som band fast mig i stolen tog ingen hänsyn till mitt kvidande, utan gjorde ett snabbt och hårdhänt jobb och försvann sedan snabbt iväg ut ur rummet, genom en öppning i väggen utan någon dörr.

Jag sneglade kisande upp och såg Asmus hängande huvud. Hans ansikte var täckt av intorkat blod. När han talade var det i hesa, uppgivna viskningar. Han hade erkänt enligt vår uppgörelse, och man hade sagt honom att Buth Sugo nu ville tala med oss båda. Han rådde mig att vara tydlig med att jag hade befogenhet att förhandla. Jag nickade, och var tacksam för att han redan hade kommit så långt i dialogen med våra plågoandar.

Vinden drog genom garnisonen. Fastän det gjorde ont i hela min rygg vände jag huvudet upp, och tittade upp i himlen. Jag ville så gärna att en sval vindpust skulle nå fram till mig, men det gjorde den inte.

Då klev någon in i rummet genom öppningen. Det var en flicka. Hon var i skolåldern, och iklädd en vacker, böljande klänning. I händerna höll hon en fiol och en stråke. Hon ställde sig mitt i rummet, bara någon meter bort, och sade någonting på sitt språk. Sedan höjde hon fiolen och satte den under hakan. Hon spelade ett par osäkra toner, sedan en som sprack, och samtidigt höll hon ett rytmiskt tal, en sorts pratsång. Samma tonföljd och samma ord upprepade hon sedan, och sedan en gång till, som ett mantra. När hon började säga nya, obegripliga ord förstod jag att hon berättade någon sorts historia. Det var hypnotiskt att lyssna till, hennes entonighet och hur hon talade om vartannat tyst och högt. Detta pågick i flera minuter.

Jag höll nästan på att somna, men vaknade till när hon kom till sin berättelses skräckinjagande slut. Då höll hon ut fiolen med ena handen, denna lilla flicka som inte kunde vara mer än tolv år gammal, och stråken med den andra, klev fram mot oss och skrek i en plötsligt uppblossande våldsam vrede någonting rätt i våra ansikten. Sedan vände hon sig om på stället, och gick iväg ut ur rummet.

Jag vände mig om och frågade med en röst som jag själv hörde darrade Asmus om vad hon hade sagt. Han vände bara bort sitt ansikte, och höll blicken fäst i golvet. Som om han var för rädd för att svara. Jag ville fråga igen, men jag kände hur min lilla styrka rann ut ur mig, och kunde knappt hålla mig vid medvetande. Kraftlöst kunde jag bara se mig omkring i rummet. I mörkret bortom lyktans räckhåll kunde jag ana ihopkrupna skepnader mot den bortre väggen. Fyra-fem stycken, kanske. Det kunde vara människor, men de satt tysta och orörliga. Jag tänkte frånvarande att jag undrade om Asmus också såg dem.

Men nu återkom den lilla flickan till rummet, och hon var inte ensam. En mycket smal man, säkert nästan två meter lång, följde henne. Han var iklädd vad jag uppfattade som en traditionell grå tunika, men av hans hudfärg att döma trodde jag inte han var afrikan. I det svaga ljuset, och i mitt sköra tillstånd, var det inte mycket mer än hans märkliga, tunna kroppshydda jag kunde lägga märke till, och att hans hår var klippt i en frisyr liknande senatorernas i Julius Caesars Rom. Han var barfota. När jag såg hans ögon tyckte jag de såg ut att vara små och grymma. Han och flickan ställde sig i tystnad framför oss, hon fortfarande med instrumentet i händerna.

Innan Buth Sugo talade sitt första ord till oss hörde vi alla en hög mansröst som ropade någonting på håll. Rösten ekade och det påminde mig om att vi i praktiken allihopa befann oss utomhus. Sugo hörde också, höjde huvudet, spårade ljudet till dess källa, och verkade i ett ögonblick försöka beräkna om det var något han skulle behöva agera på. Kanske hade det varit en vakt som ropat till en annan. Men rösten återkom inte, och Sugo vände åter blicken till oss.

När han väl tog till orda var det i skolad men bruten engelska. Jag kunde inte alls placera hans dialekt. Hans röst var vänlig och mjuk, som om han aldrig skulle kunna göra en fluga förnär.

Er illist var som den dumma hönans när hon hör vargen komma smygande, sade han. Hönan borde istället bara visa sin hals. Ser du hur ren min hals är, borde hon säga. Skicka mig nu snabbt till helvetet.

Jag samlade mig en sista gång för att kunna formulera en protest. Jag kunde knappt hindra mig när jag började argumentera för vår sak, försvara oss, böna för vår sak, ljuga och tala sanning i en meningslös blandning jag inte själv kunde reda ut. Min röst ekade dovt mellan väggarna. Asmus förblev tyst. Jag insåg plötsligt att han hade gett upp. Han hade varit i förnekelse så länge, likt mig själv, men nu hade han stoiskt resignerat.

Sugo lät mig prata på tills jag gråtande var helt utmattad. Jag hade inte längre någonting att ge, inte i kroppen och inte i huvudet. Då log Sugo. Hans tänder var bruna och nedbrutna.

Jag har kommit för att dansa er kvickt ned i helvetet, sade han med sin mjuka röst. Jag gör det av hövlighet, trots att jag inte har mycket tid. Ni borde vara tacksamma över att jag gör det, innan ni delas upp i bitar. Det är av respekt för er illist, mina hönor.

Flickan lyfte återigen den gamla slitna fiolen och stråken och lade den mot strängarna. Hon började spela, fortfarande lika osäkert och ostämt, men den här gången snabbt och intensivt, en svårare melodi som hon kämpade för att framföra.

Buth Sugo dansade för oss. Med slutna ögon rörde han sig ryckigt och utan större samspel mellan kroppsdelarna, så att hans ben och armar svängde och snurrades onaturligt. Ibland tycktes han böja sig knä bakåt, och han lutade sig framåt och bakåt i midjan, vände sig om så att tunikan stramade, ibland med händerna resta mot himlen som om han åkallade någon okänd gud. När han öppnade ögonen igen syntes bara vitorna. Han tycktes ha trätt in i en trance, och med sina bara fötter tog stora skutt, som en insekt som någon rört vid.

Jag började skrika, vädja om nåd på det mest patetiska sätt. Sugo tog ingen notis om mig utan dansade bara vidare i halvdunklet, och flickan spelade ännu snabbare, en allt vansinnigare föreställning som jag vägrade acceptera som mitt livs sista syn. Asmus stirrade ordlöst på väggen på andra sidan rummet. Kanske hade han redan förstått det jag själv inte velat se förut, att skepnaderna mot den väggen inte bara var mänskliga, utan också döda. När jag nu fäste blicken vid dem för att undkomma Sugos vidriga dans såg jag mörka fläckar nedanför dem på marken, av intorkat blod.

De liknade gamla bortkastade marionettdockor. Inte alla kroppsdelar satt ihop som de skulle. En av kropparna bar en halvdan uniform som jag kände igen, och jag insåg till slut att det var mannen som hade fungerat som min cellvakt. Varför och hur han hade dött här visste jag inte, men jag visste att rummet där jag och Asmus befann oss var ett där man dog, och att vi inte skulle slippa undan.

Så nådde ett ljud in i mitt medvetande. Det steg upp någonstans på andra sidan garnisonens palissader, från ungefär samma riktning där vaktens rop tidigare hörts. Det var många röster, ylande, vrålande röster, och då och då bestämda kommandon och ordrar som delades ut. När ett avgrundsdjupt skrik stack ut ur mängden och skar genom natten frös Sugo till och blev alldeles stilla, mitt i en djup böj åt sidan. Han såg ut som om han paralyserats, med huvudet så långt ner åt vänster att det såg ut att komma ut ur axeln. Hans ögon öppnades, nu inte bara vitorna längre, utan med vaksamma pupiller. Han stod stilla i sin position, som om tyngdlagen inte gällde honom, och lyssnade. Flickan slutade abrupt spela när hon fått syn på Sugo.

Sedan steg ett högt, ojämnt rytande från en mycket specifik plats någonstans utanför rummets fyra väggar. Sugo slappnade av i kroppen och reste sig. Hans ögon var vidgade och han andades kort och ansträngt. Han vände sig till flickan och gav henne en kort befallning, som fick henne att vitna av skräck och fly rummet. Rytandet jag hade hört kom, förstod jag, trots att jag aldrig själv hade bevistat ett slagfält, kom från en stor grupp människor uppeldade till strid.

Sugo klev fram emot mig. En stank stod runt honom, som av frukt som lämnats för länge i stekande sol. Han sträckte ut sin ena långa, tunna arm mot mig och kom alldeles nära mitt ena öga med sitt pek- och långfinger. Jag såg de vassa, fårade fingertopparna och tänkte att han skulle sticka ut mitt öga, och blundade så hårt jag kunde. Då kände jag något kladdigt och vått mot ögonlocken. Jag försökte omedelbart öppna dem men kunde inte. Någonting liknande trögflytande sav hade limmat ihop dem. Jag svängde runt huvudet i blindo men hörde bara hur en vrålande folkmassa närmade sig, då och då avbrutna av skrik i skräck och smärta. Sedan skar ljudet av ett skott genom kakafonin, och snart ännu ett och många fler.

Invid mig hörde jag Asmus börja snyfta. Det var nästan det mest förvånande – jag hade aldrig trott han var förmögen till att gråta. Men ett annat ljud växte fram, och det var mer skrämmande. Det var tyget i Buth Sugos tjocka tunika som började spännas och brista. Han själv stånkade och stönade i smärta, tills han blev alldeles tyst, och något helt annat tog vid: en raspig, blöt utandning som lät som det kom från ett djur åtminstone fem gånger större än Sugo själv. Sval, unken fukt spreds ut över min ena kind, som om någonting kallblodigt gjorde en tung utandning alldeles invid våra ansikten. Jag förstod att Sugo höll på att förvandlas till något annat än en människa.

Asmus snyftningar förbyttes i skrik. De var så panikslagna att jag själv tappade fattningen, och började rycka fram och tillbaka i stolen i ett försök att lösgöra mig från repen. Under en utdragen millisekund när allt blev tyst för att Asmus hämtade andan hörde jag ett mångfald av steg i närheten, och skottlossning.

Jag föll baklänges i samma ögonblick som det stora djur som växt fram framför oss utstötte ett gällt väsande. Av ren tur lyckades jag undvika att slå bakhuvudet i golvet, men när jag föll till marken tappade jag andan och kände smärtan stråla ut från ryggen, ut i hela kroppen. Jag försökte desperat öppna ögonen medan jag hörde hur Asmus gallskrik blev dovare, som om hans huvud inneslutits i någonting, och sedan hörde jag det blöta, köttiga ljudet av något stort som slets av. Asmus skrik tystnade ögonblickligen.

En liten glipa öppnades mellan mina högra ögonlock, fastän ögonfransarna ännu hängde ihop som av en envis infektion. Det enda jag kunde skönja var silhuetter mot natthimlen.

Sugo var ännu kvar i rummet, men han hade förvridits och växt till något djuriskt. Hans huvud hade blivit uppsvällt som om det blåsts upp av en turbin, så att huden spände likt en sprickfärdig ballong. Det var som en absurd vaxstaty fäst vid en kropp som på ett liknande sätt hade svällt upp inifrån. Hans ögon stack ut ur hålorna, och stirrade till synes oseende åt olika håll. Bara genom att röra hela sitt vidriga huvud kunde han styra blicken så att han fick syn på mig.

Hans uppblåsta kinder krampade, som om han försökte hålla nere en uppkastning. Han stirrade på mig medan andningen fick hela hans bröstkorg att rista. Och sedan spottade han med ett frustande ut allt han hade i munnen, åt mitt håll.

Asmus huvud kom flygande och slog mig i ansiktet så att jag såg stjärnor. Sedan studsade det på golvet, rullade iväg och kom till stillhet vid hans fötter. Hans kropp satt ännu fastbunden vid stolen.

Nu rusade människor över hela garnisonen, hörde jag. De drog från rum till rum, vrålande och slitande i allt de såg. Några skott hördes inte längre. Plötsligt trängde sig flera personer in genom den dörrlösa porten till rummet där vi befann oss. Jag lyckades, liggande där med mina hårtestar fastklistrade av blod mot pannan och ena kinden tryckt mot det kalla golvet, få upp mitt högra öga helt och hållet lagom för att se hur de snubblade över varandra in mot oss.

Varelsen som varit Sugo vände sig om och gav ifrån sig ett hatiskt tjut. Sedan lyste rummets väggar upp i illgult, och jag såg en bild som jag aldrig tror kommer synas igen. Det var en eldslåga som hade slagit ut ur Sugo. Inte från hans mun, utan från en stor, slidliknande öppning i hans förlängda hals. Den satte två personer i folkmassan i eld, och de vred sig i smärtor, men de som kom efter stannade inte upp utan rusade vidare framåt. De var inga soldater, nej, det var folket i Rohombe. Män, kvinnor, ungdomar, till och med några barn. Deras rop gled samman till ett ekande kaotiskt ljudmoln. De föll över Sugo, till synes utan att försöka förstå vad han var, bara med målet att döda honom för ögonen. Trots att han var så stor nu att ingen nådde honom ens upp till bröstkorgen lyckades de, genom att tillsammans frenetiskt klösa och slita i honom, dra honom ner till golvet. Jag själv blev oavsiktligt sparkad av sådana som kom för nära mig, medan lyktorna på väggen föll ner till golvet och rummet blev alldeles mörkt. Det sista jag såg var hur skepnader klättrade över varandra för att komma fram till Sugo, till vilken som helst del av hans kropp som de kunde nå, och hur allt fler strömmade in genom den trånga porten tills det blev så trångt där inne att det blev direkt livsfarligt. Någonstans långt innanför den vrålande högen av människor hörde jag ljudet av armar och ben som slets isär, och det verkade egga människorna ännu mer.

Jag hade försökt ropa på hjälp, så att de skulle förstå att jag bara var ett oskyldigt offer. Plötsligt kände jag hur min stol rycktes upp, och hur den började dras bakifrån in i ett hörn, där jag kunde komma i någon sorts större säkerhet. Ingen gjorde en ansats att lösgöra mig från mina rep, och vid ett tillfälle råkade någon kliva på min hand och bryta benen i mina fingrar.

Jag stirrade upp i himlen och försökte liksom lösgöra mig från min egen kropp. Som om jag redan dött ville jag stiga upp och bara hänga i luften ovanför det hela. Sedan hände det igen, som tidigare hade hänt i dalgången utanför Rohombe när jag först fångats in, att allt blev mörkt och ingenting längre märktes. Jag skulle förbli medvetslös, på den yttersta gränsen av min livskraft, i två dygn. När jag vaknade visste jag ögonblickligen att någonting inuti mig hade krossats permanent, något som aldrig kunde läka.

Det finns inte mycket att säga om min långa tid av återhämtning. Akono Zikode gjorde personligen vad han kunde för att behandla min näringsbrist och mina många sår och benbrott. Men han hade mycket att göra – efter stormningen av garnisonen var hans mottagning full av skadade. Ute på sjukstugans innergård låg över ett dussin stackars människor och led, utan att kunna röra sig och utan någon som hann hjälpa dem.

I mitt deliriska tillstånd frågade jag Zikode, gång på gång, om Buth Sugo verkligen var död. Han svarade varje gång att han var så död som en människa kunde vara. Zikode själv vann mitt förtroende och min tillgivenhet under den där tiden. Jag hade gärna sett honom själv bestiga tronen över Rohombe, men det var naturligtvis omöjligt. Istället hade Adzo Atta utsetts till förvaltare tills en annan lösning kunde komma till stånd, och han hade börjat med att avskaffa alla Buth Sugos vansinniga, tyranniska lagar. En handfull utvalda soldater från den gamla avskaffade armén utgjorde hans livvakt. De som hade svurit sig till Sugo hade antingen dödats vid upploppet den 14 november, eller flytt och gömt sig.

Det hade gått som Marguerive Uloko hade förutspått när folket stormat garnisonen, fick jag senare veta. Zikode berättade för mig att de hade samlats till en fruktansvärd styrka i sin masspsykos, och att några hade fallit offer för dem fast de var oskyldiga. Flera i folkmassan hade själva blivit nertrampade, och två hade dött på det sättet. När de hade gjort sin uppgift hade vansinnet bedarrat. Men i ansiktena på de som sökt läkarhjälp hos Zikode kunde han se att de aldrig skulle bli sig själva igen.

Dagarna gick och jag försökte i brist på annat sätta ihop mina fragmentariska minnen av den sista natten i mitt fångenskap. Jag vågade vid ett tillfälle fråga Zikode om folket viskade om Gy Chulthu.

De kan inget annat göra, svarade han.

Jag blev bättre med tiden, och lyckades omsider arrangera så att ett budskap kunde skickas tillbaka till handelskompaniet. Jag meddelade att Adzo Atta troligen skulle vara vid makten, och att hamnen i Rohombe skulle kunna öppnas igen. Men att arrangera den saken skulle inte bli min uppgift, utan en för min efterträdare. Oavsett vad jag var skyldig handelskompaniet, oavsett vilka konsekvenser min avgång skulle innebära, kunde jag aldrig mer återvända hit.

Man ställde i ordning en båt åt mig, och jag förberedde mig för att återvända till Dakar. Den 12 december var jag redo för avfärd, och det var med oro och fruktan jag begav mig till skeppet, för jag var övertygad om att mina mardrömmar skulle bli ännu värre i en trång hytt ombord på ett litet fartyg på ett vilt hav. Jag haltade fram mot landgången på mina kryckor, våt i håret av ett lätt regn. Borta i dimman syntes befästningen i Kinfe. Där hade handelskompaniet förut haft sitt högkvarter i trakten, och kanske skulle det komma att återvända dit.

Just när jag skulle kliva ombord såg jag ett bekant ansikte bland de trötta, fattiga fiskarna i hamnen. Det var Marguerive Uloko. Hon kom fram och hälsade, och berättade att även hon skulle lämna Rohombe för att återförenas med sin familj i Bengrina. Hon ville fråga mig om jag tänkt berätta för någon om vad jag hade varit med om i garnisonen. Hon hade redan hört många rykten, och flera lät helt omöjliga att tro på, fast det fanns detaljer som hela tiden återkom och som skrämde henne.

Jag sade till henne vad jag hade sagt till Zikode, att för tillfället kunde jag inte tänka mig att någonsin mer prata om det. Det är först nu, femton år efter Buth Sugos våldsamma död, som jag till slut kunnat skriva ner mina minnen av den där natten.

Jag önskade Marguerive Uloko all välgång, och vände mig om för att beträda landgången till båten. Först då höjde hon rösten för att säga att hon beklagade. Adzo Atta hade sagt till henne personligen att han inte hade för avsikt att någonsin mer göra affärer med handelskompaniet, och att min resa hit alltså skulle ha varit helt förgäves. Jag svarade att det inte längre var mitt problem.

Men vad är egentligen handelskompaniets affärer här på denna kontinent, frågade Marguerive Oloko mig där jag stod på den svajande landgången. Hon stirrade på mig med kall, hänsynslös blick.

Troligen inga långsiktigt hållbara affärer, eller hur?, sade hon. Men kanske ännu en liten stund, om man inte låter lagar eller moral hindra en?

Jag insåg då att detta var hennes egentliga ärende. Det var den frågan hon velat ställa mig personligen, medan hon såg mig i ögonen.

Jag vände mig om utan ett ord och fortsatte uppför landgången. Min skam var min egen, och den skulle jag hantera som jag alltid hanterat den, ensam på skeppsdäck och på öde åkrar, och på något sätt ännu mer ensam när jag befann mig i härdade affärsmäns sällskap. Jag hade ännu ett helt liv på mig för att sömnlöst grunna över godhet och ondska, för att försöka förstå vad Buth Sugo var, och vad han sedan blev.

Men de funderingarna hör inte hemma här, och inte heller den botgöring jag någonsin försökt eller kommer försöka göra. De kommer jag aldrig dela med mig av till någon – de tankarna kommer förbli mina egna.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden, och historien “Majestät”. Den var skriven av Soren Narnia, författaren och hjärnan bakom podden Knifepoint Horror, som trogna lyssnare vid det här laget känner mycket väl till. Den lästes av mig och Ludvig Josephson. Och därmed är veckans avsnitt slut – en historia från en helt annan plats och tid, men vars fruktansvärda minne lever vidare länge än. Som minnet av mörka tider alltid gör.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.