Avsnitt 266: Vittrande verklighet

I början av 1990-talet var det en sak Elizabeth Loftus ofta funderade över. Loftus, då som var ganska känd minnesforskare och som hade studerat hur desinformation kunde förvränga människors minnesbilder av händelser de själva upplevt, hade allt oftare grubblat över om minnet gick att lura helt och hållet. Om det gick att plantera helt falska minnen utan någon som helst koppling till verkligheten i människors minnen.

En dag hösten 1991 gick Loftus på en födelsedagsfest, där hon hamnade i samtal med en vän om vad ett passande sådant falskt minne kunde vara. Det måste vara minnesvärt och starkt, men fick inte vara för traumatiskt. Hon ville inte åsamka sina försökspersoner smärtsamma minnen, särskilt inte falska sådana. De kom att tala om att, som barn, gå vilse och tappa bort sina föräldrar i gallerior.

“Varje förälders värsta mardröm”, sade vännen och gestikulerade mot sin dotter, som satt i ett hörn och såg uttråkad ut. “Jag kan inte tänka mig hur skrämmande det vore att tappa bort Jenny, ens i några minuter.”

Loftus frågade hur gammal dottern blivit nu. Vännen sade att hon just fyllt åtta.

“Tror du det skulle gå att övertyga henne om att hon tappade bort sig i en galleria när hon var fem år gammal?”, frågade Loftus.

“Inte en chans”, svarade vännen och skrattade. “Jenny är väldigt logiskt och rationell, och hon har ett fantastiskt minne.”

Sedan ryckte han på axlarna. “Men vi kan ju prova.”

Loftus beskriver den här anekdoten i sin bok The myth of repressed memory från 1994. Hon berättar att vännen ropade till sig sin dotter Jenny, och presenterade dem för varandra. Han frågade lite om Jennys planer för julledigheten och om hon hade någon önskelista. På tal om att gå och handla julklappar sade han sedan:

“Du, Jenny, minns du den där gången du gick vilse i Bellevuegallerian?”

Jenny såg förvirrad ut, som om hon försökte återkalla händelsen i minnet men inte lyckades. När pappan sade att det hade varit tre år sedan, när hon var fem, såg hon lite generad ut och svarade att det var så länge sedan att det var konstigt att han trodde hon skulle minnas det.

Men pappan fortsatte att beskriva detaljer han själv improviserade fram om händelsen. Han hade gått in i en affär för att köpa en present till Jennys mamma, berättade han, men Jenny hade velat leka och stannat utanför. När pappan kom ut var hon borta. Han hade letat i en klädaffär, en leksaksaffär och i en skoaffär innan han hittade henne.

Nu nickade Jenny långsamt. “Ja, jo, jag tror jag minns det”, sade hon. “Jag letade efter dig överallt men kunde inte hitta dig.”

Elizabeth Loftus hade följt samtalet med stigande fascination och frågade nu om Jenny varit rädd. “Jag var rädd”, sköt pappan in.

Jenny log och kramade honom. “Inte lika rädd som jag”, sade hon.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det här som Elizabeth Loftus beskriver i sin bok tyckte hon var helt spektakulärt. På fem minuter hade ett helt påhittat minne gått från helt okänt för Jenny, till att hon själv byggde ut det med egna detaljer. Det här mötet lade grunden för Loftus senare minnesforskning, den som verkligen gjorde henne världskänd.

Den byggde på ett experiment som kallades just “Vilse i gallerian”, där försökspersoner fick uppgiften att skriva ner så mycket de kunde komma ihåg om fyra händelser ur deras liv. En av de händelserna var dock helt falsk. Studien de genomförde visade att var fjärde person ändå skrev ner hyfsat detaljerade minnesbilder om den.

Detta är den skrämmande sanningen: vi kan inte lita på våra egna minnesbilder. Och än värre blir det när åren går och vi åldras. Om detta ska vi höra mer i avsnittets första historia. Den heter “Min farfar blev dement”, är skriven av Josh M. Parker och den läses av Ludvig Josephson.

Farfar var nittiosju år gammal när han gick bort.

När pappa var liten hade de bott i Sörmland men farfar hade på äldre dagar flyttat till Göteborg, ganska långt från hans tre barn som alla – inklusive min mamma – också flyttat iväg åt olika håll ut i landet. Farmor hade dött när jag var liten, men några år senare hade farfar gift om sig med en annan kvinna som krävt en flytt västerut så att hon kunde bo närmare sina egna söner. Hon var verkligen något utöver det vanliga, ”farmor Ester”, som hon ville att vi skulle kalla henne. Vi undrade alla hur farfar stod ut med henne. Det visade sig att han inte gjorde det.

Vi vet inte exakt när han utvecklade demens, men troligen började det flera år innan vi faktiskt upptäckte det. När vi träffades brukade han berätta för oss om människor han hade pratat med eller träffat, och spektakulära resor han hade gjort. Flera år senare, efter att vi förstod att han led av demens, insåg vi att dessa möten och resor aldrig ägt rum. Såvitt vi visste kunde varenda historia han berättat de senaste, tja, femton åren ha varit falska minnen. Det fanns inget sätt att få veta det säkert. Ester själv hade mycket sällan pratat direkt med oss, och efter att farfar flyttat iväg från henne hörde vi knappt av henne.

Det första tydliga varningstecknet på att farfar förändrats var, minns jag, en gång ett par veckor efter att han kommit för att bo en tid hos oss i Kalmar. Pappa, Martin, hade flyttat hit för att jobba, och sen träffat sin fru och fått oss tre barn. Nu var han pensionär själv men när jag bildade familj hade jag valt att stanna kvar här i trakten. Dessutom hade jag en kusin i närheten, som vi umgicks mycket med, och min pappas syster bodde i Västervik och kom ofta och hälsade på. Det blev helt enkelt ofta stora släktträffar hemma hos oss, och då satt farfar och tronade som den åldrade patriarken.

En eftermiddag klev min dotter Johanna in i köket där farfar satt och dåsade vid köksbordet. Han vaknade till liv, tittade upp och log varmt mot henne.

“Men hej Liselotte!”, sade han. Liselotte var min faster, pappas yngsta syster.

“Men farfar, jag är Johanna”, sade min dotter.

“Nä vet du vad”, sade farfar med en nästan förnärmad röst. “Du är min dotter Liselotte, du.”

Senare den månaden hade han berättat om hur det hade gått till när han flyttat iväg från Ester. “Jag brukade ligga och be om nätterna för att någon skulle hjälpa mig att komma iväg från henne”, sade han. “Och en dag när jag vaknade på morgonen så stod Martin där. Jag var bönhörd!”, utropade han.

Jag mindes själv hur det hade gått till. Pappa hade kört ut till det dragiga huset på blåsiga Orust för att hämta farfar, inte för att Gud hade skickat honom, utan för att farfar själv hade ringt kvällen innan och vädjat till honom om hjälp. Varför han plötsligt hade haft så bråttom att komma bort från Ester hade vi inte förstått.

Hela familjen älskade såklart farfar, men det var inte lätt att ta hand om honom. Han hade börjat tro att han var mycket yngre, och bete sig som en ungkarl med många år kvar i kroppen som bara saknade kvinnligt sällskap. Hamnade han i samtal med en yngre kvinna hade han lätt att inbilla sig att hon var intresserad av honom, och kunde börja flirta besinningslöst med henne. Ester fanns ju kvar och var tekniskt sett hans hustru, men henne kom han inte ens ihåg längre.

Bland kvinnorna han stötte på fanns min mamma, två av mina kusiner och min egen fru. Lyckligtvis var han inte förmögen till mycket mer än bara att prata, så varje gång det inträffade bytte vi bara artigt men tydligt samtalsämne och en tid fungerade det. Värre var det med farfars stora och starka vilja att gå ut och gå för sig själv, eller till och med låna pappas bil och ta en åktur.

Mamma och pappa var naturligtvis fullt på det klara med att farfar skulle hållas hemma, men om pappa var borta och mamma upptagen med någonting i källaren kunde det hända att han ändå smet ut. Han behövde käpp för att ta sig fram och trappor hade han ingen chans på, men det vägrade han erkänna vilket ledde till att han ofta föll och slog sig. Till det kom att han gick vilse och glömde var han bodde. När han var ute och gick försökte han ofta leta sig fram till huset där han bott med farmor, och uppfostrat sina barn, som naturligtvis inte fanns där. Pappa fick ofta till slut hämta honom på något café eller på bibblan, där de snart började känna igen honom.

Och så var det den gången då han tog pappas bil och körde iväg. Han hade bestämt sig för att anledningen till att han kom vilse var för att han promenerade. I bil hade han hittat rätt väg, hade han tänkt. Han lyckades få ur handbromsen och rullade rätt ner för den ganska branta uppfarten vid pappas och mammas hus, och körde rätt in i ett staket. Inga större skador åsamkades, men det fick mina föräldrar att en gång för alla inse att farfar nu hörde hemma på ett hem.

Och efter det blev det bara värre. Pappa hälsade på hos honom tre gånger i veckan, men jag själv tog jag mig oftast bara dit när vi var flera släktingar som samlades. Det blev allt tydligare för mig att han inte längre visste vem jag var. Han log och hälsade på mig och presenterade sig med förnamn och efternamn, och han berättade om min pappa för mig som om han var en liten pojke. Han pratade om någon barnvakt han menade tog hand om pappa och hans syskon medan han själv satt där på hemmet, omgiven av “alla gamlingar”, som han sade. Själv var han 93 år gammal då, en av de äldsta där. Men ännu tyckte han att han, långt inuti den där åldrade, förfallande hjärnan, var en ung man.

Med värre menar jag att han personlighetsförändrades. De där falska minnena, vägran att erkänna sin egentliga ålder, försöken att förföra varenda kvinna han stötte på, oförmågan att kunna placera sina barn och ovetskapen om att han hade fått barnbarn och barnbarnsbarn, det hade varit personlighetsdrag som långsamt växt fram och blommat ut hos honom i många år.

Men han hade aldrig förut varit våldsam. Det förändrades en natt då pappa blev uppringd från hemmet där farfar bodde, och ombedd att komma in så fort han kunde. Farfar hade tydligen gått in i fel rum och kommit ut igen, fly förbannad, hamrande i golvet med käppen i högsta hugg, och de som försökte närma sig honom svingade han den efter. Han anklagade de anställda för att stjäla från honom och gormade med hög röst: “Ge tillbaka dem! Ge tillbaka dem!”

Jag var inte själv där och såg det hända, och har så svårt att föreställa mig det. Jag har aldrig varit med om att farfar höjt rösten annat än för att skratta.

När pappa kom dit hade de fått in farfar i sitt rum och han verkade någorlunda lugnad. Men det var bara som det verkade. Han hade lagt en burk mineralvatten i en socka, och när pappa klev in genom dörren till hans rum svingade farfar den mot pappas huvud. Han missade men det var knappt, och sedan blev han ångerfull och ledsen och bad om ursäkt. Ännu mindes farfar lyckligtvis vem pappa var.

Han berättade att han hade väntat på att “tjuven” skulle komma tillbaka.

“Så som han tar mina saker väntar han nog bara på att ta livet av mig också”, sade han förtvivlat. Burken i sockan hade varit det enda vapnet han hade kunnat åstadkomma på så kort tid. Allt var på plats som vanligt i hans rum, påpekade pappa, men det avfärdade farfar. “Naturligtvis, de kom ju och gav mig tillbaka alla mina saker. Det gör de alltid. Men snart kommer han igen.”

Senare den kvällen berättade farfar om hur rädd Flora alltid blev när “tjuven” kom. Flora var min farmor, som hade dött när jag bara var sex år gammal. Hon hade åkt iväg nu, hävdade farfar, och han hade försökt leta efter henne.

“Då sade de till mig att hon var död”, fortsatte han. “Och en dag kommer han komma tillbaka efter mina saker och då kommer han att hitta mig död också.”

Det där fick pappa att hoppa till. Det var första gången farfar hade medgett att han var dödlig, ja, ens att han var gammal, och att han inte hade många år kvar. På något sätt hade han alltså kommit närmare att acceptera sitt åldrande, innerst inne.

Det var inte sista gången han återkom till den där “tjuven”. Han hade till och med ett namn för honom: Karl Rosén. Det var den enda inbillade personen han hade ett namn för, inte ens barnvakten som enligt honom tog hand om hans barn medan han själv var på ålderdomshem döpte han till något. Men det kanske beror på att barnvakten senare försvann ur bilden, och att Karl Rosén blev huvudperson även där – farfar påstod nämligen att han hade kidnappat hans barn, och mördat Flora. Att Karl Rosén ofta kom och hånade och slog honom, och att han därtill hade en affär med Ester. För ja, plötsligt kom farfar ihåg Ester igen. Och han var säker på att Karl Rosén och Ester hade slagit sig samman för att förstöra hans liv.

Det sista halvåret i farfars liv blev han allt oftare upprörd och arg. Han pratade alltid om Karl Rosén när man hälsade på. Och så blev han våldsam igen.

En gång skrek han om Karl Rosén när pappa kom för att hälsa på, övertygad om att de var en och samma person. Det ledde till att pappa höll sig därifrån mer, och bara hälsade på en gång i veckan och då bara på korta besök. En gång följde jag med. Det var sista gången jag såg farfar levande, och jag kommer aldrig glömma det.

“Karl Rosén har varit här idag igen”, sade farfar så fort vi klev in genom dörren. “Han sade att jag inte fick lämna mitt rum längre. Han har stängt in mig här.”

“Far, du bor här”, försökte min pappa förklara. “Titta här, här är porträttet av mor. Varför skulle Karl Rosén låta dig behålla det?”

“Han dödade din mor, vet du”, sade farfar. “Mördade henne i sömnen.”

“Men far. Mor fick hjärnblödning, sade pappa förstämt. “Du och jag bestämde tillsammans att de skulle stänga av maskinerna. Hon dog i sömnen, men blev inte mördad.”

“Nej, nej, det var Karl Rosén”, sade farfar med ett plötsligt lugn i rösten. Den var stabil, som om han bara ännu en gång upprepade välbelagda fakta. “Han förgiftade henne. Fick något att slå slint i huvudet på henne. Jag visste inte det då, men insåg först efteråt, när han hade sammanfört mig med Ester. Lurat mig att gifta mig med henne. Han är min egen plågoande, den där Karl Rosén.”

Pappa hade varit uppenbart ansträngd och desperat redan innan och nu fick han nog. “Karl Rosén finns inte!”, nästan skrek han. Man ska inte skrämma dementa, de blir bara mer förvirrade då, men det glömde pappa. “Du har hittat på honom. Mamma dog av en hjärnblödning, Ester träffade du på ett café många år senare, och även om hon aldrig varit någon snäll kvinna har hon inte varit otrogen mot dig. Snälla, snälla, sluta prata om Karl Rosén.”

“Kära Gud i himlen”, viskade farfar. “Han har kommit åt dig med. Han har lurat dig. Du är en av dem.”

“Farfar”, försökte jag med hög, lättsam röst. “Ska vi spela dam?” Det älskade han i vanliga fall.

“Jag vill för helvete inte spela dam”, skrek han. Inget hade kunnat chockera mig mer. Han hade inte sagt en svordom i hela sitt liv. “Speord”, kallade han dem, och han hade alltid sagt att bara elaka använde sådana. “Inte med dig! Inte med honom! Ni är Karl Roséns knähundar. Han kommer hit varje dag och skrävlar om vad han gjorde med Flora, han hånar mig och han läser mina tankar och tar dem från mig en efter en. Han stoppar in nya, värre tankar om hur illa han gör de jag älskar. Mina små barn! Han och Ester håller de fångna, utsvultna i källaren. Jag kan inte stoppa honom. Han är i mitt huvud och jag kan inte värja mig!”

Det slutade med att vi flydde ålderdomshemmet den gången, utan att säga hejdå.

I bilen därifrån var vi båda tysta. Jag kände att jag var nära tårarna. Den älskvärda, kärleksfulla mannen jag hade vuxit upp med var förbytt till denna rasande galning. Det var inte rättvist och inte som det skulle vara. Jag blev arg, knöt nävarna. Vilket monster den där Karl Rosén var.

När jag hörde vad jag själv tänkte blev jag alldeles kall. I ett ögonblick hade jag tänkt som om Karl Rosén var på riktigt. Jag ruskade våldsamt på huvudet, som för att få allt att ramla på rätt plats igen, men kunde inte värja mig för en bild som hade uppträtt för min inre blick. Den hade börjat ta form för månader sedan, när farfar börjat prata om Karl Rosén, och först nu insåg jag att det var så jag föreställde mig denna demoniska man. Nu hade jag kunnat se honom framför mig så tydligt som om det var en riktig människa jag mindes.

Jag tänkte på sista gången jag hade varit och hälsat på hos farfar i huset på Orust. Jag hade varit tonåring och suttit vid matbordet, och Ester hade ställt ner tallrikar med någon sorts röra som hon lagat. I min minnesbild var någon annan också där, en lång och gänglig man med torr, gul hy som stod framåtlutad i ett hörn och betraktade oss medan vi åt. Han hade tunt, grått och ovårdat hår som hängde ner i glesa testar, och hans ansikte låg till hälften i skuggan men jag såg honom småle.

Jag tänkte på farfars bröllop, då jag hade träffat Ester för första gången. Det var så lätt att i minnesbilden också se samma man. Han stod bakom Ester mot en vägg och såg på när de utbringade varsin skål. Och vid en släktträff på äldreboendet, hade jag inte sett honom då också? Hade vi inte gått förbi honom i en korridor?

Nej, naturligtvis inte. Detta var bara efterkonstruerade bilder i mitt minne, resultatet av att farfar så länge pratat om denna Karl Rosén, och att hans beskrivningar av denna påhittade figur varit så levande och så känslomässiga. Hjärnan kan göra sådant, omedvetet förändra verkliga minnen på ett sätt man blivit övertalad eller övertalat sig själv om. Det betyder inte att man är vansinnig, det är bara ännu en svaghet i våra huvuden. Farfar hade inbillat sig något men beskrivit det så verkligt att han på sätt och vis lurat sig in i min egen fantasi. Karl Rosén hade uppstått även i mitt huvud. Men han fanns inte på riktigt.

Två månader senare dog farfar. Jag minns hans begravning som om den var igår. Minnet kan fortfarande väcka mig kallsvettig mitt i natten.

Till en början var allt som det skulle. Min pappa och mamma var där, mina fastrar och farbröder, min fru och jag och våra barn. Min bror, hans fru och deras söner, mina kusiner och deras barn. Vi var alla samlade för första gången på många år. Alla var där. Två av kusinerna hade jag inte träffat sedan vi var barn. Det var trevligt mitt i sorgen.

Gudstjänsten var fin. Prästen som förrättade den hade ofta besökt ålderdomshemmet där farfar bott, så han kände väl till honom. Pappa hade sagt att farfar sett fridfull ut på dödsbädden, och jag tänkte att det var så han såg ut i kistan också. Äntligen lugn efter så lång tid av vrede och oro. Jag började själv känna mig bättre till mods – nu var farfar på en bättre plats, förhoppningsvis med de han så länge saknat. Åtminstone långt borta från sina hjärnspöken.

Sedan gick vi ut på kyrkogården och kistan sänktes ned. Vi tog våra sista avsked av farfar och sedan gick vi iväg till våra olika bilar. Men när jag vände mig om såg jag någonting som satte en ologisk, våldsam skräck i mig. Vaktmästaren på kyrkogården kom gående mot graven med spade i handen, för att skotta över farfars kista.

Han var lång och gänglig och med grått, glest hår, och han log. Jag kände igen leendet.

Jag kunde inte slita blicken från honom och jag svär att när han började hälla ner jord och sand över farfars grav så småskrattade han för sig själv.

Det är en tid sedan, det här, men idag kände jag mig tvungen att skriva ner allt detta. För att ha det dokumenterat innan allt blir värre. För idag ringde pappa mig och klagade över att Karl Rosén hade börjat köra förbi utanför hans hus, och titta in genom hans fönster.

Vi hörde “Min farfar blev dement”, skriven av Josh M. Parker och uppläst av Ludvig Josephson. I original finns den att läsa på Creepypasta Wiki.

Händelsehorisonten kallas den gräns runt ett svart hål som ingenting, inte ens ljus, kan fly. Passerar man händelsehorisonten är man ovillkorligen dömd att sugas in i det svarta hålet och troligen försvinna för evigt. Och demensen är en sorts tillvarons händelsehorisont. Den växer och tar allt mer med sig, ända fram till undergången.

Ändå är det något med händelsehorisonter, kanske inte just demensens men absolut de svarta hålens, som lockar. Vi vet att vi döms genom att träda över den, men nyfikenheten på vad som finns på andra sidan kan vara så stark att den motiverar det. Vi är beredda att ge upp vår verklighet för ett teoretiskt svar.

Det ska vi få höra mer om i avsnittets nästa historia. “Stäng den förbaskade dörren”, även den skriven av Josh M. Parker, läses av Michael Forsberg.

Mina föräldrar dog i en bilolycka när jag bara var fjorton år gammal.

Man behöver inte tycka synd om mig för det. Jag har sedan länge bearbetat den förlusten. Naturligtvis sörjer jag dem, men de var aldrig några perfekta föräldrar. Det de lärde mig var dock att inte sitta och stelna i självömkan.

Ändå kan jag fortfarande önska att de aldrig skickade mig till moster Louise.

Alla har vi väl en sådan, en familjemedlem som är lite udda, lite utanför resten av släkten. För oss var det moster Louise. Men så var hon också vår enda tillgängliga levande släkting. Pappas familj bor kvar i Grekland där han kommer ifrån, och både mormor och morfar hade dött och hon var enda barnet. Ja, egentligen var ju inte Louise min moster, hon var mammas moster – min gammelmoster – men vi kallade henne så. Hon bodde en timme i bil bort från oss.

När mamma och pappa levde hälsade vi sällan på hos henne, och för att vara ärlig hade jag nog förväntat mig att hon skulle vägra ta emot mig. Efter bilolyckan, när jag fick höra att det var planen, var jag helt inställd på att jag till slut skulle hamna i något familjehem. Men hon accepterade att bli min vårdnadshavare.

Jag var inte med när det beslutades och har ingen aning om hur frivilligt eller muntert hon fattade det beslutet, och jag var överraskad på gränsen till misstänksam. Men sedan överraskades jag igen, när jag flyttade in hos henne, och hon de första dagarna var så snäll mot mig.

Det ska sägas att även om moster Louise var sur, udda, excentrisk och mycket annat så var hon faktiskt ingen dålig människa. Hon talade bryskt, i korta och hårda meningar, men hon menade inte illa. Jag hade aldrig dittills tagit mig tiden att faktiskt lära känna henne, men av det jag hade sett av henne och utifrån hur mamma hade beskrivit henne hade jag helt enkelt trott att hon bara var en ensam och surmulen bitch.

Det som förvånade mig när jag kom till henne var hur vanligt hon verkade ha det. Åtminstone var det mitt första intryck. Hon lagade mat, städade, tittade på teve och pratade med grannar och vänner precis som vem som helst, och hon klargjorde att hon inte hade så mycket krav eller förväntningar på mig. Det var det vanliga: jag skulle låta henne veta om jag tänkte vara borta, inte vara ute för sent, göra mina läxor och städa upp efter mig.

Det fanns dock en ovanlig regel och den var stenhård. Först tänkte jag att jag inte skulle bry mig om den, och att jag inte borde vara förvånad eftersom hon trots allt var en gammal excentriker. Det var bara en av hennes konstiga sidor, tänkte jag. Men det hade jag fel i.

Hon krävde att jag alltid skulle hålla dörrarna stängda. Så fort jag klev in i eller ut genom en dörr skulle jag stänga den bakom mig. Det gjorde detsamma om jag bara tänkt vara i det där rummet i några sekunder, dörren skulle stängas.

Jag glömde ofta det där under de första veckorna hos henne, och det retade gallfeber på henne. “Stäng den förbaskade dörren”, tjöt hon varje gång jag glömde. Oavsett var i huset hon befann sig verkade hon märka när jag glömde det.

Huset var gammalt och jag hade känslan att hon liksom vuxit ihop med det. Det var säkert över 100 år gammalt, att döma av hur det såg ut, och moster Louise hade bott där sedan mamma var liten. Det var två våningar, och därtill med källare i två plan. Fyndet av underkällaren, eller vad man ska kalla den, tog mig lite på sängen. Jag hade varit nere och tvättat kläder när jag såg en dörr jag inte förut lagt märke till, längst in i ett hörn. Den var naturligtvis stängd. Källaren var stökig och halvfärdig, med mestadels jordgolv och full av hyllor med dammiga lådor i. Det enda rummet man kunde gå igenom utan risk för att snubbla över något gammalt skräp var tvättstugan, som också var det enda utrymmet med kakelbelagt golv.

Dörren fanns alltså längst in i tvättstugan och var blockerad med en bräda, som dock var lätt att flytta bort. Det var som om hon ville spärra dörren, men samtidigt kunna få snabb tillgång till den om det behövdes. Jag blev för nyfiken. Jag flyttade bort brädan och tryckte ner dörrhandtaget, men det var låst.

Det verkade kanske inte i sig så konstigt. Men sedan insåg jag att ingen annan dörr i huset var låst. Ja, alla dörrar var alltid stängda, men ingen utom ytterdörren var någonsin låst. Det var avvikande nog för att få mig att fastna i tanken vid dörren.

En dag frågade jag henne om dörren. Hon stod och lagade mat.

“Den i källaren?”, svarade hon. “Den går till nedre källarplan. Inte så mycket att orda om. Jag har lite konserver och inlagda grejer där nere, det är tillräckligt kallt där för dem.”

“Okej”, sade jag. Det var inte direkt en förklaring till varför dörren var låst. “Men om jag någonsin skulle behöva gå ner där…”

“För guds skull, pojk, vad skulle du ha där nere att göra?”

Hon reagerade relativt häftigt. För det mesta gick moster Louise runt med en och samma min, en sorts missnöjd trötthet, som om någon just hade gått in med leriga skor över hennes nytvättade matta. Hon var inte så otrevlig som hon såg ut, som sagt, men hon såg verkligen otrevlig ut.

Men i hennes svar på min fråga om källaren höjde hon ögonbrynen och mungiporna kröktes nedåt. Det var en subtil skillnad, men vid det laget hade jag lärt mig tillräckligt mycket om henne för att förstå att det var hennes svar på en utskällning.

Jag var tonåring. Hennes reaktion räckte för att göra mig helt inställd på att på något sätt ta mig in genom den dörren.

Jag har alltid varit nyfiket lagd, och aldrig kunnat hålla fingrarna borta från sådant som gjort mig intresserad, även när det inte verkat särskilt omdömesgillt. Jag fylldes av lust att ta mig in och se det nedre källarplanet.

Hur skulle jag få upp låset? Det skulle inte vara lätt. Jag visste att moster Louise hade alla sina nycklar på en och samma nyckelring, och en av dem måste gå till den dörren. Det krävdes att jag lyckades få tag i den när hon inte lade märke till det.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det gick ju inte att ta sig obemärkt runt i huset. Om jag smög från mitt eget sovrum in till hennes var det en massa dörrar som skulle öppnas och stängas för, tro mig, om jag lämnade dem öppna så märkte hon det. En gång när jag hade gått upp för att kissa på natten hade jag glömt att stänga dörren till korridoren, och hade knappt hunnit in till badrummet innan hon gormade från sitt sovrum: “Stäng den förbaskade dörren.” Jag skyndade mig tillbaka för att stänga den, men då glömde jag istället toalettdörren, och igen hördes: “Stäng den förbaskade dörren.”

Dessutom visste jag att dörren till moster Louises sovrum gnisslade och att det fanns en hasp, så varje gång hon gick in eller ut där hördes ett långt knarr och sedan en liten duns. Det fanns ingen chans att jag skulle kunna öppna den utan att hon märkte det.

Det verkade omöjligt och ett tag glömde jag bort tanken på nedre källarplan. Jag stoppade nyfikenheten i frysen ett tag och försökte helt enkelt bara vara kompis med den gamla kärringen. Det gick rätt bra. Så länge jag kom ihåg att hålla alla dörrar stängda fanns det ingenting att bråka om, och vi lyckades samexistera rätt fint. Hon störde inte mig, och jag störde inte henne. Jag vande mig vid att bo i det gamla tysta huset. Till och med de stängda dörrarna vande jag mig vid.

Vilket för mig till dagen då moster Louise somnade framför teven. Det var en varm sommardag, och även om Louise inte hade samma regler kring fönster som dörrar brukade hon falla till föga när temperaturen steg och låta något stå öppet. Det hjälpte inte så mycket, naturligtvis, eftersom alla rum var hermetiskt tillslutna och luften inte rörde sig en centimeter, och det hela slutade med att moster Louise somnade.

Vid hennes fötter låg hennes handväska. Jag satt i fåtöljen bredvid henne och sneglade på henne över serietidningen jag läste tills hon verkade sova djupt nog för att hennes redan taskiga hörsel skulle vara satt helt ur spel. Tevens ljud brölade högt i rummet och jag bestämde mig för att ljudet av när jag letade igenom handväskan inte skulle höras nog för att väcka henne. Jag såg min chans.

Nycklarna hittade jag nästan på en gång, och jag reste mig och tassade ut ur rummet. Om hon hade vaknat hade jag tänkt säga att jag skulle ner och lägga in en tvätt, men det enda som skulle kunna väcka henne nu var nog om jag glömde stänga dörren och det hade jag verkligen vant mig av med.

Jag gick tyst ner för trapporna, redan smygande även om det ju inte var något skumt med att göra det. En märklig skuldkänsla smög sig på mig, som om jag anade att det jag skulle göra vara djupt tabu, även om moster Louise faktiskt aldrig uttryckligen förbjudit mig från att gå ner där.

När jag kom ner för trappan blev jag stående en stund och bara lyssnade. Fåtöljen moster Louise satt i knarrade när man rörde sig, men ingenting annat än teven hördes uppifrån. Fortfarande tyst klev jag in genom tvättstugans dörr, stängde den tyst och fort efter mig och drog i lampans snöre i taket. Det svaga ljuset kastade långa skuggor över rummet. Jag hade aldrig förut tänkt på tvättstugan som kuslig, men nu kändes det så. Eller så var det känslan av att jag gjorde något fel som fortfarande satt i.

Men jag var fortfarande nyfiken, och gick fram till dörren till nedre källarplan och flyttade undan brädan som blockerade den. Tydligen hade moster Louise varit här nere och satt tillbaka den förut, för jag visste att jag lämnat den av. Varför hade hon tyckt det var så viktigt? Frågan ringde i mitt huvud, men jag ignorerade den.

På tredje försöket hittade jag rätt nyckel på nyckelringen och jag hörde en dov duns när det låstes upp. Jag stod alldeles stilla och sneglade upp mot trappan till övervåningen, i väntan på att höra rörelse där uppe. Men det förblev tyst.

Dörren gled upp tyst som en ande. Trappan ned låg i fullkomligt mörker. Ingen lampa syntes till, inte ens någon glödlampa hängande i taket. Nu växte känslan av att det hela var fel, hela jag ville bara vända om och gå därifrån, men jag stålsatte mig och klev ner för trappstegen med ena handen mot väggen för balansens skull.

Några steg ner konstaterade jag att glipor i golvet i tvättstugan släppte in några svaga ljusstrålar ändå, och tack vare dem kunde jag skönja ett snöre hängande i taket längre in i nedre källaren. Snöret tycktes hänga ihop med en glödlampa. Dumt ställe att ha lampan på – den borde vara längst ner i trappan. Jag skyndade mig ner och drog i snöret. Det var en ännu sämre glödlampa än i tvättstugan. Man såg knappt skillnaden mellan när den var tänd och släckt.

Jag såg mig omkring och konstaterade att moster Louise mycket riktigt hade sina konserver och burkar med inlagda matvaror här nere. Det var en besvikelse. Skulle mysteriet med den nedre källaren få en sådan tråkig lösning?

Fast då kände jag något. En pust av varm luft i mitt ansikte, som inte borde vara möjlig nere i en kall jordkällare. Det var som en andedräkt och känslan av att något var fel växte och lade sig över mig när jag såg att hyllorna längs ena väggen slutade vid en dörröppning. En dörröppning som saknade dörr.

Jag gick försiktigt fram mot den, med armarna framsträckta i dunklet för att inte kliva in i något. Rummet som låg innanför dörren var helt försänkt i kolmörker och jag kände en unken lukt inifrån. Den varma luften som mjukt strömmade över mig kom från överallt och ingenstans, men ju närmare jag kom dörröppningen, desto varmare blev det.

När jag till slut stod framför dörröppningen som ledde in till tunneln – och varför jag hade börjat tänka på det som en tunnel vet jag inte, men det gjorde jag – var luften inte bara varm utan fuktig. Det stank. Lukten hade blivit värre, gått från unken till möglig och nu var det något ännu värre som stack i min näsa, och nu mer än vid någon punkt hittills kände jag att det här var fel. Jag måste vända om. Varför gick jag närmare?

Det kom inte in mycket ljus i det inre rummet men tillräckligt mycket för att se formen av en mörkare rektangel längst in, en dörr som stod på glänt. Det var något djupt skevt med det. En öppen dörr i moster Louises hus var som en krossad ruta i någon annans: något fel, som borde åtgärdas. Men befann jag mig ens fortfarande i det som var moster Louises hus? Den här tunneln kändes inte som att den hörde hemma där. Den hade funnits där innan, långt innan, det var något jag bara kände på mig. Den hade råkat öppnas när huset byggdes, trots att den borde ha förblivit bortglömd långt under markytan.

Det tog ett ögonblick för mig att inse det, men något i tunneln till den öppna dörren var i rörelse. Det var nästan mer utifrån de pulserande luftpustarna än vad jag såg i mörkret jag förstod det, men det var hela rummet, väggarna och golvet, som liksom sakta och slappt men oupphörligen rörde sig. Knappt hörbart plaskade det där inne, som om det kröp i rummet, som inuti en tarm.

Det hade en absurd tilldragande effekt – som om någonting bjöd mig att komma in, gå fram till den öppna dörren och stänga den. Den varma luften började susa i mina öron som om ett vinddrag steg och rörelserna i rummet blev ivrigare, spändes och slappnade av i sin formlöshet om vartannat.

I det ögonblicket visste jag att jag inte var den första som hade stått där vid den öppna dörren. Den kunde inte stängas. Jag var inte den första som såg den och som lockades att kliva in och stänga den, men jag förstod på något sätt att det skulle innebära min undergång om jag gick. Så länge dörren var öppen var den där tunneln livsfarlig, visste jag, men ännu hade ingen vågat kliva över tröskeln och stänga den. Eller så hade de försökt, och gått under.

Moster Louise hade inte vågat, utan bara satt lås och bom på dörren som ledde ner här och sett till att alla dörrar ovanför alltid hölls stängda, i hopp om att hon skulle höra det i god tid om det som fanns innanför tunneln till slut bestämde sig för att komma ut.

Jag vågade inte heller. Jag vände om och flydde upp och såg mig aldrig om. När jag var sexton år gammal flyttade jag iväg från moster Louise och in på ett boende. Jag hälsade aldrig på hos moster Louise igen och vi hördes inte ens på telefon. Själv försökte jag bara sluta tänka på henne.

Men det har inte gått. Jag tänker fortfarande på den där dagen då jag stod på tröskeln till den fuktiga och varma tunneln där något slingrande och blött väntade i mörkret. Och jag undrar om moster Louise någonsin fann modet att kliva in och stänga den förbaskade dörren.

Vi hörde “Stäng den förbaskade dörren”, skriven av Josh M. Parker, läses av Michael Forsberg. Också denna finns att läsa i original på Creepypasta Wiki.

Varför lockas vi till händelsehorisonter när vi vet att de upplöser allt? Kanske är nyfikenheten i själva verket en sorts inverterad skräck. Våra hjärnor är evolutionärt programmerade att lägga märke till existentiella hot, som till exempel arga ansikten, färgen röd och spindlar. Däremot är inte en låst dörr av sig själv något hot.

Det måste vara så att tanken på vad som finns bakom, som kan rymma vad som helst, utgör ett existentiellt hot i nivå med de andra. Nyfikenheten är egentligen självbevarelsedrift, en vilja att kartlägga hoten i ens omgivning. Till och med med risk för våra liv vill vi undanröja alla vita fläckar på kartan.

Men om vårt minne nu är så skört att det går att manipulera bara genom några vänliga förslag, för att återknyta till Elizabeth Loftus forskning, hur kan vi då lita på att de erfarenheter och tankar som styr oss – de som hjälper oss orientera oss i livet – verkligen är våra? Hur kan vi veta att det verkligen är något från våra egna huvuden, och inte något annat främmande som tagit sig in där?

Det är en fråga som ställs på sin spets i avsnittets tredje och sista historia. “Husbil”, skriven av lyssnaren Eric, läses av Magnus Berg.

1

Jag har köpt en husbil, en begagnad plåtis, och planen är att åka runt i Norden på sommarhalvåret och sen styra söderut ned i Europa när det börjar bli vinter. Min förhoppning är att kunna ligga ute i ett helt år men jag låter det vara öppet. Jag kanske tröttnar, känner mig ensam, får slut på pengar eller rentav börjar frysa när vintern kommer och jag tänker inte pina mig själv till att fortsätta. Då åker jag hem till mina föräldrar och ställer husbilen där ett tag.

Jag startade i Eksjö i morse och åker norrut idag. Nu sitter jag på en rastplats i Östergötland och skriver det här första inlägget i min resedagbok.

2

Första natten avklarad. Jag har såklart sovit i husbilen ett antal nätter innan men det här var den första natten på resan. I natt stod jag på en ställplats och det var helt ok. Helst vill jag stå för mig själv nära naturen men det finns en trygghet i att stå nära andra husbilar också. Jag är inte rädd av mig men såhär i början av resan kändes det särskilt bra.

Husbilen är mycket skön att köra och känns inte alls så stor i trafiken som jag befarat. Den enda nackdelen är att förarsätet ställer om sig av sig själv. Nästan varje gång som jag sätter mig får jag skjuta sätet bakåt igen för att få plats bakom ratten. Jag vet inte hur det går till men det går att leva med.

Hursomhelst, allt har gått bra hittills och det känns fantastiskt att vara på väg. Den här resan är det första som jag på riktigt gör för min egen skull och av egen kraft. Innan har jag bara gjort det som förväntats av mig, som jag borde göra som studier och arbete. Den här resan gör jag för att jag vill, inte för att jag borde. Dessutom har jag fixat allt själv. Sparat pengar, köpt husbilen, fixat till den och tagit mod till mig att både säga upp jobb och lägenhet. Sen det viktigaste, att faktiskt åka iväg.

3

Det har gått ett par dagar sedan jag skrev senast. Jag har stått hos en vän från studietiden som bor med sin familj utanför Söderköping. Det är ändå rätt märkligt. Jag reser ensam men har än så länge mer umgänge än när jag bodde i min lägenhet i Växjö. De har såklart jobbat på dagarna och lämnat och hämtat barnen på förskolan men vi har umgåtts på kvällarna och det har passat mig bra.

De bor på landet med gott om utrymme att ställa husbilen utan att det blir för påträngande för familjen eller mig. Det är faktiskt så att husbilen möjliggör ett umgänge där även avskildhet ryms. Barnen, två små tjejer på två och fyra år, har varit inne i husbilen och jag tror att de tyckte att det var spännande. Fyraåringen tyckte att det var som i deras lekstuga och det kan jag förstå. Husbilen är trots allt ett miniatyrhem. I morse, innan jag åkte därifrån kom hon ut till mig med ett litet fat med två kakor på. Jag frågade henne om kakorna var till henne och mig men hon skakade på huvudet. Jag undrade då om jag fick två kakor men hon skakade på huvudet igen. Varsin, sa hon. Jag förstod inte riktigt vad hon menade för hon tog ingen kaka utan gick och gungade istället.

Nu är jag på rull igen med sikte på Mälardalen för dagens etapp. Jag har spanat in ett par naturreservat där som jag vill besöka.

4

Resan har hittills bjudit på fint väder och de här första veckorna i maj har varit ovanligt varma. Fram tills nu vill säga. Nu har det regnat från och till tre dagar i sträck och temperaturen har bara legat kring 10 °C. Jag har stått still dessa regniga dagar. Dels för att jag vill snåla på bränslet och dels för att jag hittade en mycket fin plats att stå på längs med Hjälmarekanal som förbinder Hjälmaren och Mälaren via Arbogaån.

Förutom promenader i regnet har jag läst. På vägen hit stannade jag till vid en loppis i Läppe som ligger vid Hjälmarens södra strand. Där köpte jag på mig en hel hög med böcker får två kronor styck. Det har varit mysigt att ligga och läsa och lyssna på regnet men nu börjar jag bli rastlös och tänker bege mig inom kort.

Jag har också drabbats av ett märkligt och smått komiskt missöde. Igår upptäckte jag till min förvåning och förtret att toalettdörren var låst. Jag hade blivit utelåst från min egen toalett. Min bästa och enda gissning är att låset har skakat till när jag råkat köra ned i ett gupp. Jag lånade några verktyg från en närboende och med dem gick det lätt att få upp låset. Jag planerar att besöka ett prylvaruhus inom kort för att införskaffa egna verktyg.

5

Igår bröt jag lägret efter ännu en natt med rogivande regndroppar på taket. Det inträffade dock en incident på väg därifrån som fortfarande, ett drygt dygn senare, lever kvar i mig. Jag gjorde ett kort stopp vid Halvarsborg, en fornborg från folkvandringstiden, som ligger strax utanför Arboga. Borgen ligger på en höjd med utsikt över sjön Tjurlången och jag läste mig till på informationsskylten att vattnet stod högre på den tiden och att borgen antagligen bevakade viktiga vattenvägar i landskapet.

Stående inne i borgen uppe på höjden vände jag blicken ned mot rastplatsen där min husbil stod parkerad och jag frös till. Det var någon inne i husbilen. Det satt någon på passagerarsidan.

Först blev jag rädd eller snarare chockad men sen blev jag förbannad. Någon försökte stjäla från mig eller till och med stjäla min husbil som faktiskt var mitt hem. Jag skyndande mig ned och sprang sista biten genom ett buskage och försökte rycka upp passagerardörren men den var låst, precis som när jag lämnat den. Jag låste upp men det var ingen där och allt såg orört ut. Jag gick runt husbilen men ingen syntes till. Längre bort stod en personbil parkerad. På stigen upp till borgen hade jag noterat ett par fikabord och kanske var det där som bilens ägare höll hus. Jag avvaktade inne i husbilen och efter en stund kom det ett äldre par gående till personbilen. Han bar på en fikakorg och hon gick med kryckor. Kanske var jag fördomsfull men jag avskrev dem som tjuvar. Däremot kanske någon av dem av ren nyfikenhet hade kikat in i min husbil och att det jag hade sett genom bilens fönster var konturerna av den personen. Jag kommer inte på någon annan förklaring även om det där och då faktiskt såg ut som om någon satt inne i husbilen. Jag hade såklart kunnat fråga dem om de tittat in i min husbil men jag kom inte på sätt att göra det på utan att det skulle verka fientligt och konstigt.

Efter den här märkliga incidenten körde jag till ett köpcentrum utanför Örebro för att inhandla verktyg och en del andra förnödenheter. Jag passade även på att göra ett besök inne i Örebro. Jag har aldrig varit där och det visade sig vara en trevlig stad där framförallt slottet gjorde intryck på mig.

Jag stod på en ställplats över natten och åker norrut idag. Ett störande inslag är att husbilen varnar för att passagerarsätet är obältat. Den här plingande varningssignalen har kommit och gått men varit mycket mer frekvent idag. Ett högst störande ljud att behöva lyssna på. Jag har inte koll på hur tekniken fungerar men den där varningen borde väl komma från en sensor som känner av om det faktiskt sitter någon där utan att vara bältad? Tills vidare är lösningen att jag sätter i bältet vilket har fått varningen att tystna.

6

Det fina vädret är tillbaka. Jag har bestämt mig för att inte ha någon brådska. Det finns inget mål med den här resan, ingen punkt eller slutdestination som den är tänkt att ta mig till. Tanken är att det här ska vara mitt liv. Just därför har jag stannat till vid sjön Väringen. För att njuta av det fina vädret och faktiskt känna in hur det är att leva såhär. Det är så pass varmt att det känns som en sommardag.

Jag har funderat en hel del på om den här livsstilen skulle gå att kombinera med någon form av inkomst. Jag har läst en del bloggar om människor som tagit steget till att bli digitala nomader och även förstått att det begreppet börjar bli vedertaget och kanske skulle det kunna vara en möjlighet även för mig. Troligtvis krävs det att jag skaffar mig en specifik utbildning men om det är vad som krävs för att möjliggöra den här livsstilen är mycket motiverad att genomföra en sådan. Just nu känns det fantastiskt och jag tackar mig själv för att jag har skapat den här tillvaron.

7

Jag har stannat vid en parkeringsficka längs med vägen och sitter där och skriver nu. Livet tar tvära kast och det känns som om jag inte hinner med. Gårdagen var mycket bra och jag kände både hopp och tillförsikt inför framtiden som digital nomad. Idag mår jag inte bra.

Tidigt i morse vaknade jag av att husbilen gungade till. På samma sätt som den kan göra när man går runt inne i den. Jag satte mig upp och tänkte att det kanske hade börjat blåsa under natten och att det var en vindby som fått husbilen att gunga till. Sen hörde jag hur det knäppte till precis intill mig och såg hur låset på toalettdörren slog om från grönt till rött. Jag tror att jag skrek och for upp ur sängen men jag minns inte. Blodtrycket hängde inte med i det chockartade uppvaknandet och den snabba positionsförändringen.

Det svartnade för ett ögonblick och det nästa jag minns är att jag stod på alla fyra och mer eller mindre kröp ut ur husbilen. Väl utomhus kom jag på fötter och sprang ett kort stycke bort från husbilen. Jag hade bara på mig kalsonger och morgonen var kall. Det var kylan och det våta gräset som fick mig att stanna och komma till sans igen. Jag såg mig omkring men jag stod parkerad för mig själv och det var ingen annan där. Långsamt närmade jag mig husbilen och försökte förstå vad det var som just hade hänt. Hade någon brutit sig in i husbilen? Det kunde inte stämma. Ingen skulle bryta sig in i en husbil för att gå på toaletten? Jag kom inte ihåg om jag hade låst upp husbilens ytterdörr på vägen ut eller om den varit uppbruten. Jag kom bara ihåg att jag hade krupit ut och fått blött och kallt gräs under händer och fötter.

Återigen var det kylan som drev på mig. Jag frös så att jag huttrade. Försiktigt tog jag mig fram till husbilen och undersökte dess ytterdörr. Det fanns inga som helst skador på den. Jag ropade och frågade om det var någon där men utan att få något svar. Jag klev in. Mitt täcke låg på golvet efter mitt plötsliga uppvaknande och toalettdörren var fortfarande låst. Rädslan grep återigen tag i mig. Det satt någon där inne.

Jag fick tag på en skruvmejsel och höll den framför mig som någon form av vapen. Sen tvekade jag. Vad skulle jag göra? Det kunde vara någon därinne, en potentiellt farlig person. Jag ropade igen och knackade på toalettdörren. Det var inget svar. Inget som helst livstecken. Bara en låst toalettdörr och så jag med en skruvmejsel i handen. Jag kände att jag var tvungen att agera, inte bara vänta. Jag vred runt låset med skruvmejseln och slet upp dörren. Det var tomt.

Självklart var det tomt. Det finns ingen som bryter sig in i en husbil för att gå på toaletten, eller hur?

Efter det bröt jag hastigt upp. Jag ville lämna platsen så fort som möjligt. Jag körde en stund tills jag stannade här för frukost och för att skriva ned det som hänt för att försöka få lite perspektiv.

Jag tänker inte ljuga, jag är rädd. Det här har skakat om mig på ett sätt som jag aldrig har varit med om förut. Det får mig att känna mig jagad, förföljd, iakttagen. Men det måste alltså ha varit en vindpust som gungade till bilen. En vindpust som både väckte mig och fick låset på toalettdörren att gå igen. Det är mycket märkligt men det måste ha varit så det gick till. Jag är inte jagad och ingen har brutit sig in hos mig. Jag kanske bara ska skruva bort hela låset från toalettdörren. Det är ju bara jag här ändå.

8

Jag har stannat för lunch och jag måste erkänna att jag funderar på att avbryta min resa. Jag känner mig inte trygg. Eller så är förklaringen att jag känner mig ensam. Sådana här händelser skulle aldrig ha fått samma betydelse om jag hade haft med mig någon i husbilen. Trots allt så vill jag fortsätta. Jag vill få det här att fungera, vill fortsätta att tro att det här kan vara en livsstil för mig. Därför har jag bestämt mig för att ge det några dagar till. Om jag inte mår bättre då så avbryter jag.

Jag har gjort en liten plan för att aktivt skaka av mig obehaget från morgonen. Jag tänker åka till Naturreservatet Getapulien. Där ska det finnas stora myrområden och min tanke är att naturen och landskapet i sig ska fylla mig med nya upplevelser. Jag har ofta använt mig av naturen på det sättet och när det är ett för mig nytt område blir det som ett litet äventyr.

Så Getapulien blir nästa anhalt.

För övrigt fortsätter husbilen med sina egenheter. Precis innan jag stannade här så upptäckte jag att stolsvärmen på passagerarsätet stod på. De här felen bara fortsätter att komma. Tur i alla fall att det inte är på förarsätet för jag tycker alltid att det blir för varmt med stolsvärme.

9

Nu står jag på naturreservatet Getapuliens parkering. Det är inga andra bilar här. Det är ingen alls här. Ändå känner jag mig iakttagen. Jag tror att det kan vara ensamheten som spökar. Jag försöker intala mig själv att jag inte är mer ensam här än vad jag var i lägenheten i Växjö. Fast där hade jag kollegor, här har jag ingen. Bara den som kanske någon gång i framtiden läser detta. Jag kommer på mig själv med att önska att det ska dyka upp någon mer på parkeringen, vem som helst skulle vara ett välkommet sällskap. Vem som helst.

En del av mig vill vara stark, en upptäcktsresande, som bara fortsätter sin resa, sin expedition oavsett vad som händer. En annan del av mig vill bara krypa ihop i fosterställning och ropa efter hjälp. Att någon ska komma och ta hand om mig.

Ok, jag tog en kort paus från skrivandet nyss. Jag behövde lugna ned mig själv. Så jag har tagit djupa andetag och sagt till mig själv, det är ok, det är ok att vara rädd. Jag tycker faktiskt att jag känner mig lite lugnare och om jag blundar så kan jag nästan känna en tröstande hand på min axel.

Nu ska jag bara stänga av datorn, ta på mig mina stövlar och sen ge mig ut i Getapulien.

10

Getapulien bjöd på både stora orörda myrar och skogar. Det var en storslagen och även rogivande upplevelse. Vi strövade runt i timmar och vid ett par tillfällen klev jag ned mig men det var det värt. Naturupplevelsen hade verkligen den positiva effekten på mig som jag hade hoppats på. Jag känner mig inte ensam längre utan istället glad och förväntansfull inför den fortsatta resan. Mina tidigare tveksamheter är som bortblåsta och jag tänker att det hör till att humöret varierar under en sådan här resa.

Det är klart att vi kommer att fortsätta vår resa i husbilen.

Signaturmelodi

Vi hörde “Husbil”, skriven av lyssnaren Eric, uppläst av Magnus Berg. Och därmed faller det sista fragmentet av veckans avsnitt av Creepypodden av och dalar ner mot golvet. De går visserligen att sätta ihop igen, så de bildar hela avsnittet som det en gång såg ut. Men stämmer det då med våra minnen av det? Eller måste vi helt enkelt acceptera att verkligheten är en sak, och bilden vi har i våra huvuden av den en helt annan?

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.