Avsnitt 269: Flickan som världen glömde

Mandelaeffekten. Detta uttryck betydde ingenting för mig. Kusligt, antar jag, men det var inget jag funderade över mer än fem minuter. Jag menar, allvarligt talat, det var inte förrän jag började på college som jag ens visste vad det var. Jag är inte böjd för konspirationsteorier, spökhistorier eller nåt sånt, så vad kunde man vänta sig? Jag önskar att jag fortfarande var lika omedveten.

Allt började med lektionerna i naturvetenskap. Jag var tjugo år då och slutet av höstterminen /på FSU/ närmade sig. Min lärare, doktor Arnault, hade gett oss slutproven tidigt, för hon hade hjärtat på rätta stället och ville inte att vi skulle behöva plugga allt samtidigt. Hon tänkte sig att om vi fick våra slutprov före alla andra, så skulle vi ha tid att läsa in oss på hennes utan att bli distraherade av proven i de andra kurserna och slippa stressa.

Jag uppskattade verkligen hennes omtanke.

Men en del av mig önskar att hon inte hade varit så generös mot oss.

De flesta hoppade över lektionerna den sista dan. Alla visste att vi egentligen inte hade något att göra och ville bara få terminen avklarad. Men några av oss stipendiater hade närvaroplikt och en del kom till lektionen för att visa sin respekt för doktor Arnault. Jag för min del var där eftersom jag älskade hennes lektioner.

Att få ta del av hennes kunskap ytterligare en timme och en kvart kändes som en belöning. Och, vafan, jag hade hursomhelst inget bättre för mig.

Hon inledde lektionen lite annorlunda än hon brukade. För det mesta började vi med något som hänt i veckan – klonade djur eller växter, den dramatiskt minskande populationen bland giraffer eller något annat som gällde naturvetenskap. Men den här dagen ägnade vi oss åt ett äldre fenomen, som inte hade det minsta med biologi att göra. Det handlade om Mandelaeffekten. Jag hade aldrig hört talas om det; de flesta andra hade heller inte gjort det. Men hon var otroligt engagerad. Den gamla damen var för det mesta väldigt energisk när hon undervisade och kunde bli rent kolerisk när nån sa emot henne. Men herregud, nu var hon i extas.

”Okej. För er som varit så pass vänliga att ni kommit till min lektion idag har jag förberett något roligt. Jag ska lära er allt om något som ni antagligen aldrig kommer att glömma. Eller så tycker ni att det är rent nonsens, vad vet jag? Men om ni blir lika fascinerade som jag, då tror jag att ni tycker det var väl värt besväret att komma hit. Kan någon här säga när Nelson Mandela dog?”

Alla såg sig förvirrat omkring. Så räckte en flicka upp handen.

”Han dog för några år sen. 2012 tror jag.”

Doktor Arnault nickade sakta och såg ut över klassen som om hon letade efter något. Och hon hittade det snart.

”Seagrave?” Hon pekade på en pojke i klassen. ”Varför denna förvirrade min?”

”Ja, alltså, jag hade för mig att han dog för rätt längesen. Typ, på 90-talet. I fängelse.”

Hon strålade av förtjusning.

”Ja, hörrni? Vem är det som har rätt här? Amanda eller Cole?”

Alla verkade helt förbryllade. De flesta av oss hade ingen aning. Men några höll med Cole, medan en person anslöt sig till Amanda.

”Amanda,” avgjorde doktor Arnault, ”du kommer närmast sanningen. Han dog av en luftvägsinfektion den 5 december 2013. Men hur kommer det sig då att några av er trodde att han dog i fängelse under det tidiga nittiotalet? Ja, det var flera av er som trodde det. Badaar,” hon vände sig mot en av killarna. ”Varifrån fick du den uppgiften?”

”Jag kunde ha svurit på att vi fick lära oss det i sjuan. På historian. Det ingick i svart historia-blocket.”

”Ja, samma här,” instämde en av tjejerna. ”Svart historia-blocket. Han dog och det blev någon grej med att hans fru skulle stämma något bolag…?”

”Exemplariskt!” Jag hade aldrig sett Doktor Arnault se så självbelåten ut. ”Ni kommer ihåg att allt detta sagts. Förutom, underligt nog, att det aldrig gjort det. Inget av detta har sagts. Kolla upp det. Googla Nelson Mandela död. Ni kommer inte att hitta något om nittiotalet eller fängelse. Eller för den delen, sök på Nelson Mandela fängelse död. Ni kommer inte att få någon träff på nåt inslag i CNN eller någon dokumentär från hans begravning som sänts över hela klotet. Ni kommer inte hitta någon påstådd dödsorsak och inte heller nånting om de följande upploppen i sydafrikanska städer. Eftersom inget av det hände.

Jag kände mig lite underlig. Det var tyst i klassrummet och vi väntade på att hon skulle reda ut det hela.

”Det här fenomenet är känt som Mandelaeffekten,” kungjorde hon med ett brett leende.
”Ett fullständigt mysterium. En gåtfull anomali på jorden utan någon som helst vetenskaplig förklaring.”

Resten av timmen och kvarten bara flög i väg. Jag trodde att det gått kanske fem minuter när lektionen var slut. Jag var fullkomligt förbryllad.

I grund och botten finns en teori att Nelson Mandela verkligen dog i fängelse på 90-talet. Men så inträffade något som gjorde att hela händelsen så att säga spolades tillbaka. Och att han fortsatte att leva ytterligare två decennier, tills han verkligen gick bort 2013. Fast somliga inte har något minne av att Mandela dog på 1900-talet, medan andra kommer ihåg det mycket väl. De minns löpsedlarna, tidningsartiklarna, hans änkas känslosamma tal. Men allt raderades från universum när den så kallade händelsen inträffade och historien skrevs om. Och allt som återstår är detta enorma kollektiva minne. De som ”vet” att det var så han dog och minns det på samma sätt, men ändå har fel. Personligen har jag inget minne av att ha hört att Mandela dog på 90-talet. Men det är många som har det.

Det finns två teorier om det här. Den första och mindre vanliga handlar om tidsresor. Man säger att någon reste tillbaka i tiden och bara ändrade lite i en obetydlig händelse, som skapade ringar på vattnet och till slut resulterade i något som dramatiskt omskapade historien. Ett påhittat exempel:

Bob och Sally gifte sig. Bob och Sally hade träffats på stan nån gång i augusti 2005; hans hund hade just blivit överkörd och Bob sörjde. När han fick syn på Sally som var ute och gick med sin hund kunde han inte låta bli att springa över gatan och prata med henne. Det dröjde inte länge innan de blev förälskade och gifte sig. Nåväl, Jake reser tillbaka i tiden, till samma stad vid ungefär samma tid. Jake kör bil, också ungefär vid den tidpunkt Bobs hund blev överkörd. Men nu ligger Jakes bil framför bilen som körde på Bobs hund och eftersom Jake är en bättre förare hinner han bromsa i tid. Hunden springer tillbaka till Bob, helt oskadd. Så när Bob med hunden i sällskap promenerar förbi Sally och hennes hund, lägger han knappt märke till henne och de säger inte ett ord till varandra. Båda gifter sig på varsitt håll och deras gemensamma barn, som kunde ha vuxit upp och kanske löst cancerns gåta eller någonting lika fantastiskt, har aldrig existerat.

Men tidsresor betraktas allmänt som ren fiktion och helt otänkbara. Den mer utbredda teorin är att det existerar en mängd parallella universum, alla olika, och att de emellanåt snuddar vid varandra, eller kolliderar. Som två bilar i en mindre krock. Universum A bucklar till Universum B:s bakre kofångare och det mesta är sig likt, förutom att Universum A får köra till verkstan och skaffa en ny kofångare. Bildligt talat har ett utbyte nu ägt rum mellan Universum A och Universum B. Nelson Mandela levde fram till 2013 och dog av en luftvägsinfektion, inte i ett fängelse på 90-talet. Den här teorin är den vanligaste.

Efter doktor Arnaults lektion gjorde jag lite efterforskningar och hittade fler exempel. Som Björnarna Berenstain. Alla har vi läst om dem som barn, eller så läste våra föräldrar böckerna för oss. Tänk efter nu, utan att kolla, hur stavades deras namn?

Berenstein?

Berenstain?

Vilket är rätt?

Om du säger Berenstein, då är du en av de tusentals som skulle våga sitt huvud på att det är rätt svar. Men ni har fel. Det har aldrig stavats på det sättet. Och hur är det med Nicke Nyfiken? Hade han svans? Och i vilken position sitter Tänkaren, skulpturen? Vilar han pannan mot sin knutna näve, eller ligger handen oknuten mot kinden med fingrarna spretande ända ned på bröstkorgen?

Nicke Nyfiken har ingen svans och Tänkaren sitter i den senare positionen.

De här exemplen kanske låter fåniga, men varför är så många övertygade om något som är fel? Jag har min egen teori vad gäller Björnarna Berenstain och Nicke Nyfiken. När man hör namnet Berenstain låter det judiskt, eller tyskt. Och då tänker man sig att det stavas som andra judiska och tyska efternamn, med -stein på slutet, inte -stain. Som Goldstein, Perlstein, ja Einstein. Det namnet känner väl alla till? Berenstain ser fel ut och så småningom ändrar vi det omedvetet till -stein. Samma sak med Nicke Nyfiken. Han är ju för Guds skull en apa. Självklart har han svans, tänker man. Och han brukar tecknas hängande från en klängranka med huvudet ner och ändan i vädret, som om han hängde i svansen. Genom suggestionens kraft och det vi uppfattar som yttre omständigheter, ändras våra minnen av de här rätt obetydliga sakerna.

Men så har vi då Tänkaren, Farao Tutanchamons dödsmask och, såklart, Nelson Mandela. När nu tänkaren faktiskt sitter med spretande fingrar och handryggen mot kinden, varför minns vi det som att han håller handen knuten mot pannan? Och det är inte bara vi som minns fel. I tecknade serier sitter han också i den här felaktiga positionen. Varför misstar vi oss hela tiden?

Och farao Tutanchamons dödsmask? Vad är det som syns överst, mellan ögonen? En figur som föreställer ett djur. Ni som tror att det är en orm har sett samma sak som jag. Men det stämmer inte. Det är i alla fall delvis fel. Det är en orm. Men också en fågel. En fågel som ser så onaturlig och malplacerad ut att jag blir förvirrad bara av att titta på den.

Det kan ju inte vara två olika djur. Det ser ju inte klokt ut! Men Googla och kolla själva. Jag kommer ihåg när jag gick i sexan. Historieboken hade ett omslag med dödsmasken. Jag såg den var eviga dag. När jag höll på att somna på lektionerna fastnade min blick alltid på den där boken som låg på min bänk. Jag såg aldrig fågeln. Jag funderar på om det kan ha berott på vinkeln, men fågeln sticker ut så pass att det är omöjligt att missa den, såvida masken inte är helt bortvänd från betraktaren, vilket den inte är. Och hade den varit det skulle man inte kunna se ormen heller. Och i serier och tecknad film, samma sak som med Tänkaren. Masken saknar fågel.

Men fågeln har suttit där hela tiden, sen år 1323 f.Kr.

Nåväl, nog om detta. Du kanske undrar vad allt det här har med mig att göra.

Jo, efter doktor Arnaults lektion kunde jag inte få det här ur huvudet. Jag blev så uppskakad, så skrämd och fascinerad, att tankarna hela tiden sysselsatte sig med det. Jag kände mig som om jag fallit offer för det. Men det var ändå ingen personlig uppenbarelse, eller nån tankefigur som förändrade mitt liv. Jag var för upptagen med slutproven för att hinna tänka allt för mycket på saken. Men allt förändrades en vecka senare när jag åt frukost med min vän Asher.

Asher och jag var kompisar sen första klass. Vi lärde känna varandra på Tawas City Christian Academy i Michigan, i en stad med mindre än 10.000 invånare. Det var alltid kallt där, trist, grått och tyst. Man såg hela stan från femte våningen i ett hus. Mil efter mil med övergivna majsfält. Det enda som höll igång staden var den lilla hamnen med sina fiskebåtar. Senare upptäckte jag att Tawas City, Michigan, är känt utomlands som ”Världens fågelskådarhuvudstad”. Det sägs att ett stort antal arter av flyttfåglar rör sig över stan och att trakten är ett Mecka för fågelskådare. Det la jag aldrig märke till. Jag minns bara snötyngda grå himlar, öde majsfält och känslan av att ingen skulle märka om stan raderades från jordens yta.

Den kommunala skolan var såklart inte mycket att komma med, men privatskolan var så gott som obefintlig. Vi var femton i min klass. Sexton med läraren inräknad.

Det var vad jag trodde.

”Jag är helt utsvulten,” suckade Asher, på väg före mig in i bespisningen.

Det var en tidig lördagsmorgon, sista veckan på terminen. Vi hade pluggat som galningar och tänkte att vi skulle tillbringa dagen som vi brukade göra; fördjupa oss i studier och försöka motstå frestelsen att köpa uppåttjack, som var lätt att få tag i på campus på den tiden. Men min dag kom att ta en helt annan vändning.

Vi satt i vårt vanliga bås, Asher som vanligt med håret i ett virrvarr. Han var en rödtopp, en busig sådan. En lirare som med nöd och näppe klarade proven. Asher var här för spriten och tjejerna och det märktes på hans betyg. Men som hans bästa vän tvingade jag honom att plugga så att han åtminstone fick godkänt.

Men frukosten var en skolfri zon. Allt som rörde lektioner och prov var tabu i bespisningen. Hit kom vi för att slippa tänka på allt sånt. Sist vi sågs hade jag malt på om Mandelaeffekten, tills öronen höll på att trilla av honom, så idag försökte jag undvika ämnet så gott det gick.

”Alltså, jag säger bara…” Han smuttade på kaffet. ”När det här är klart, då ska vi parta utav bara helvete. Utav bara helvete, Sean. När jag vaknar på morgonen, då vill jag inte veta vem eller var jag är.”

Jag skrockade. ”Självklart! Händer det inte ibland att du önskar att vi var tillbaka på Tawas Christian? Jag menar, inte i själva stan. Men i skolan. Vi tyckte vi bara var så hårda…” Vi skrattade. ”Herregud, vad fel vi hade.”

”Jo, det var ett helt annat universum, kompis. Den skiten var ju ingenting jämfört med det här. Och så var vi bara fjorton stycken, om man inte räknar Miss Davis. Helt jävla galet.”

”Fjorton? Jag har för mig att vi var femton.”

Han såg förvirrad ut. ”Nänä. Fjorton. Jag, du, Erin Engels, Tyler Mahoney, Zach O’Toole, den där tysta tjejen Grayson, Elizabeth, Norman, och så han… Ähm… Jag kommer inte ihåg vad han hette egentligen, men vi sa Taz.” Vi kallade honom för Taz, för han pratade så fort så inte en jävel hörde vad han sa.

Jag skrattade när jag kom ihåg det.

”Så var det Brian Reed, Amy, tvillingarna George och Jordan Reynolds, och den där tönten. Dylan. Och så Miss Davis då. Inklusive henne blir det femton.

”Och Eve.”

Han kisade.

”Vem då?”

”Eve. Den där blyga tjejen. Du vet? Kort, blond? Brunögd? Pratade aldrig med någon?”

Han skakade på huvudet. ”Nej jag sa alla. Vi var fjorton.”

”Nej, kompis,” svarade jag. ”Det var Eve också. Jag satt bara och väntade på att du skulle nämna henne.”

Han stirrade på mig som om jag hade sagt något fullständigt orimligt.

”Asher, driver du med mig? Lägg ner!”

”Jag driver inte med dig. Det fanns ingen Eve. Jag kommer ihåg klart och tydligt att vi var fjorton stycken. Kommer du inte ihåg det? Fyra tjejer, tio killar?”

”Näe.” Jag skakade på huvudet. ”Fem tjejer, tio killar. Så var det. Hon hette Eve. Hon pratade aldrig med någon och vare sig du eller jag sa någonsin ett ord till henne. Nu tjafsar du med mig och det är inget kul.” Jag började känna mig verkligt olustig. ”Jag har läst allt om Mandelaeffekten och nu sitter du och försöker skrämma skiten ur mig. Hallå? Lägg ner!”

Han var frustrerad. ”Sluta med den där mandelaskiten. Det fanns ingen Eve. Du lider av sömnbrist.”

”Vad…?” Jag var rejält irriterad, men också rädd. Den senaste tidens hysteriska ältande om ifall Mandelaeffekten verkligen existerade, hade gjort mig totalt förvirrad. Och ovanpå det Ashers tvärsäkra påstående. Jag visste att det hade funnits en Eve som gick i vår klass på Tawas Christian. Jag hade inga som helst svårigheter att se henne framför mig.

”Sean…” Han såg allvarligt på mig. ”Jävlas du med mig?”

”Nej…” svarade jag och försökte dölja paniken som kom krypande.

Det hela var ju ganska okomplicerat. Asher hade helt enkelt glömt henne. Det var mer än tio år sedan och hon hade inte utmärkt sig på något sätt. Hon undvek alla samtal och satt längst bak i klassrummet utan att säga ett ord. Hon talade bara när Miss Davis tvingade henne och ingen av oss andra försökte någonsin prata med henne.

”Du har helt enkelt glömt bort henne. Hon var tyst. Alltså, verkligen tyst. Och nu är det rätt längesen vi gick i ettan.”

”Det är möjligt.” Han ryckte på axlarna. ”Fast ärligt talat… Näe. Det är inte möjligt. Det kan bara inte vara möjligt. Jag kommer ihåg vår klass hur lätt som helst. Vi var fjorton. Du blandar ihop det med nånting annat.”

”Kom inte här och påstå att jag blandar ihop med nåt annat!” Jag kände mig helt hjälplös.

”Vafan pratar du om?” Han blängde på mig.

”Alltså, det här inget roligt. Du vet ju att hela den här mandelagrejen skrämmer skiten ur mig! Allvarligt… Asher… Sluta med det här…” vädjade jag.

Han verkade skräckslagen.

”Sean… Jag sitter inte här och driver med dig. Varför blir du så uppstressad? Här.” Han sköt över sin kaffekopp. ”Slappna av, okej? Slappna av. Det här är väl ingen stor grej? Det är lugnt.”

”Hon gick i vår klass… Asher, kommer du ihåg läsgruppen? Vi var femton. Fem i varje grupp. Eve var i min grupp.”

”Näe du. Alltså, du har rätt. Vi var fem i varje grupp. Men Miss Davis var med i en av dem. Kommer du inte ihåg det?”

”Nej nej, hon gick runt och ledde det hela,” invände jag. ”Asher, Eve var i min grupp. Jag vet att hon var det, för varje gång hon blev tvingad att läsa högt satte hon i halsen och fick inget ur sig. Och de få gånger hon ändå läste tyckte jag det var oerhört fint att faktiskt höra hennes röst. Eftersom jag aldrig gjorde det annars. Och ingen annan heller för den delen.”

Asher satt tyst och stilla. Vi visste båda vad vi visste. Men en av oss hade fel. Eller hur?

”Men du…”, vädjade jag. ”Jag… Hennes bil. Den måste du väl ändå komma ihåg? Hennes mamma var snyggt klädd. Alltid klänning. Hon kom och hämtade Eve i en lite lyxig svart bil. Jag brydde mig inte ett skit om bilar och gör det inte nu heller. Jag skulle inte kunna skilja på en Porsche och en Honda. Men jag kommer ihåg hennes bil för den var så snygg. Det var typ en Cadillac. Kom igen, vi tyckte ju alltid att den såg cool ut när den körde upp framför skolan. Hennes mamma var alltid där först. Varje dag.

Och Eve var alltid lika snabbt iväg för att slippa ifrån sitt ensamma hörn och gå till bilen.

Och hennes mamma klev ur bilen, finklädd till och med när det snöade, och kramade om henne. Varenda dag. Och Eve luktade alltid gott, eftersom mamman kramat om henne på morgnarna också och lämnat parfymdoft efter sig.”

Nu började Asher bli orolig.

”Sean…” Han skakade på huvudet. ”Jag kommer inte ihåg henne. Jag tror att du tänker på nån annan, från nån annan skola. Men vi gick ju i samma klass sen ettan. Och jag kommer inte ihåg henne. Det kanske var någon på din förskola.”

”Nej, nej, du och jag brukade ju prata om henne. Hon var i min läsgrupp på Miss Davis lektioner.”

”Men vad hände sen då? Du pratar ju bara om första klass.”

”Jag kommer inte ihåg henne efter det. Hon måste ha flyttat. Men hon gick med oss i ettan. Det är väl därför du inte kommer ihåg henne. Hon flyttade och du kommer bara ihåg oss som gick ut mellanstadiet.”

”Närå… Jag kommer ihåg första klass också. Hon gick inte med oss. Miss Davis var min favoritlärare. Jag minns ettan helt klart. Det gick ingen Eve i vår klass.”

Jag vet inte varför, men jag kände mig gråtfärdig. Tänk dig att du aldrig i hela ditt liv har trott på spöken. Och ser en skräckfilm eller nåt liknande och i en scen står huvudrollen och tittar i spegeln. Och ser hur spegelbilden inte längre följer hans rörelser, utan börjar göra sin egen grej. Otroligt obehagligt. Efteråt kan du inte sluta tänka på den där scenen. Men hallå, det är ju bara en film. Det är inte på riktigt. Och att det inte är på riktigt är det enda som gör att du fortfarande vågar se dig i spegeln.

Men så får du reda på att filmen är baserad på en sann historia.

Visst, vem som helst kan påstå en sån sak. Den är baserad på en sann historia. Som alla skräckfilmer. Att den skulle kunna vara det, betyder ju inte att den faktiskt är det. Inte ens i närheten.

Men så händer det just dig.

Du kliver ur duschen. Torkar av dig och råkar se dig i spegeln. Du skrubbar håret med handduken, men när du får syn på din spegelbild hänger dina armar utmed sidorna av din kropp och ansiktet bakom glaset stirrar på dig.

Vad i helvete?

Du är fullkomligt skräckslagen. Det är på riktigt. Du är med om det och kan inte förneka vad som händer.

Så kändes det vid det där frukostbordet. Det kanske inte var hugget i sten, men jag visste att Eve gick i vår klass. Jag mindes henne hur tydligt som helst. Men det gjorde inte Asher. Inte det minsta.

Det var precis som fågeln på Tutanchamons dödsmask. Som statyen av Tänkaren, med sin utbredda hand, vars fingrar snuddar vid bröstkorgen. Som de icke-existerande bilderna från Nelson Mandelas begravning i början på 90-talet.
Jag kunde inte plugga den dan. Det var för mycket. Jag ansträngde mig verkligen för att passa in Eve i något minne från förskolan, men det gick inte. Hon passade inte in där.

Hon passade inte in i kyrkan heller.

Hon passade inte in i grannskapet där jag växte upp.

Hon passade inte in någonstans utom på Miss Davids lektioner i första klass.

Till slut, på kvällen, ringde jag mamma. Vid det här laget var jag helt övertygad om att jag var med om Mandelaeffekten. Nånstans tänkte jag att Asher helt enkelt rökt för mycket gräs i gymnasiet och glömt bort henne. Och jag visste hur jag skulle få reda på om jag mindes rätt.

Jag hade sagt till mamma att jag inte skulle ha tid att höra av mig i veckan på grund av allt pluggande, vilket hon hade all förståelse för. Så hon blev en smula överraskad när jag ringde.

”Men hej, Sean!” Hon lät ivrig. ”Vad händer?”

”Hej mamma! Jo, det var en sak jag undrade. Kommer du ihåg en tjej som hette Eve i Miss Davis klass? En kort blond tjej med bruna ögon?”

”Det låter ju som vem som helst,” svarade hon. ”Hmm, nej, det ringer inte nån riktig klocka. På din sjuårsdag bjöd vi in alla dina klasskamrater, men jag kan inte påminna mig någon Eve.”

”Jo, jag bjöd henne. Men hon kom inte,” sa jag. ”Hon var otroligt blyg. Det är antagligen därför du inte kommer ihåg henne.”

”Alltså, jag har ju några foton på er från första klass. Jag kan skicka dem, så kan du peka ut henne åt mig om du ser henne. Förresten, varför undrar du om det här?”

”Jaa. Asher kommer inte heller ihåg henne. Det känns bara lite konstigt.” Jag skrattade lite och försökte dölja hur nervös jag kände mig. ”Jomen, det skulle vara jättebra om du skickade bilderna. Och du har en med hela klassen?”

”Den med er alla fjorton?”

”Alltså, hm. Femton. Vi var femton.”

”Nej fjorton var det väl?”

”Vad i helvete?” viskade jag. ”Eh, mamma… Det blir jättebra. Skicka bara fotona är du snäll. ”

”Visst, visst. Är allt bra, Sean?”

”Det känns bara så konstigt. Att ingen kommer ihåg henne.”

”Det är bara det att jag inte har nåt klassfoto,” suckade hon. ”Jag önskar att jag hade haft det. Ashers mamma kanske har ett. Kolla med Asher. Men jag kan skicka de jag har.”

”Okej, mamma. Det blir jättebra. Tack!”

Vi pratade en stund till, men jag kände mig frånvarande och tänkte bara på Eve. Jag mindes tydligt hennes kortvuxna figur och hur perfekt hon förde sig, de prydliga klänningarna hon hade i skolan. Ännu idag kan jag känna doften av henne, i köpcentret eller klassrummet under ett flyktigt ögonblick. Men ändå tillräckligt länge för att komma ihåg första klass. Jag minns tydligt hennes röst när hon äntligen vågade läsa högt i läsgruppen. Jag minns hela henne fullkomligt tydligt. Om hon var med skulle jag kunna peka ut henne på vilket foto som helst.

Men ändå, det som oroade mig var att Mandelaeffekten är en listig bedragare. Den är tydlig, på pricken, exakt. Och lämnar inga spår efter sig. Jag tänker såhär.

Ta Tänkaren. En massa människor har fotat den. De vet att Tänkaren inte såg ut som den gör nu, när de tog bilden. Och kollar i sina gamla fotoalbum där de stryker av dammet och motvilligt ser sig själva posera med sina exfruar framför statyn. Och allt bläddrande och tummande i albumet var förgäves. För på bilden gör Tänkaren precis det som de så glasklart mindes att han inte gjorde.

Ännu mer bisarra är alla de foton som blivit virala, med människor som poserar framför statyn med knuten hand mot pannan. De står ju mitt framför fanskapet. Man tycker att de borde ha lagt märke till att skulpturen inte gjorde det de trodde att den gjorde. I stället för att posera framför kameran på ett helt annorlunda sätt. Men de kanske inte är fullkomliga idioter, eller bara helt borta i skallen. Kan det ha varit så, att skulpturen i just det ögonblick de tog bilden, faktiskt stödde sin panna mot en knuten näve? Och: Att när Mandelaeffekten inträffade under något oprecist, spårlöst försvunnet ögonblick i tidsväven, så förändrades bilden. Men bara på skulpturen. Allt annat på bilden förblev det samma som innan. Och på fotona står människor på ett bisarrt vis och poserar i en ställning som inte stämmer överens med skulpturen bakom dem.

Jag insåg att om det var Mandelaeffekten jag hade att göra med, så skulle skolfotona vara helt poänglösa. Oavsett om Eve stod där när bilden togs för tretton år sen, så skulle hon inte synas.

Enda sättet att få syn på Mandelaeffekten är genom jämförelser. Som när människor poserar på fel sätt framför skulpturen. Och här fanns inget att jämföra med. Om Universum raderade ut Eves existens skulle hon inte synas på något av fotona.

Men jag ville ändå kontrollera saken. Kanske att något avvek eller stod ut.

Mamma skickade fyra foton. Ett föreställde mig, Asher, Brian Reed, Taz och Norman som lekte på fritids och där vi vältrade oss i leran på gården. Det andra gav inte mycket mer, bara jag och Asher som sitter vid ett picknickbord en öppet hus-kväll. Men det tredje fotot var lite intressantare. Det var från julkonserten. Alla vi femton hade lärt oss tre julsånger som vi framförde på en konsert som besöktes av våra föräldrar. Vi tyckte att det var förnedrande, utom möjligen Erin som redan som liten var ett riktigt stjärnämne. Men för Eve var det synnerligen plågsamt. Fotot väckte genast minnet till liv. Det som gjorde bilden så märklig var hur tjejerna stod uppställda.

På fotot står vi alla på scenen. Och på scenen finns en plattform som några av oss står på, medan några andra står framför själva scenen. Pojkarna står till vänster, fem framför och fem på plattformen. Flickorna står till höger. Tre av dem framtill, och en på plattformen. Hon syns mellan två av tjejerna framtill. Det ser ut som att någon fattas på bilden.

Man ser Erin till vänster, sedan Amy bredvid henne, och sen Elizabeth, och så Grayson som står på plattformen, mellan Erin och Amy. Eve skulle ha passat in helt perfekt mellan Amy och Elizabeth. Helt perfekt.

Varför skulle de ha ställt tre flickor på scenen och en på plattformen? Och helt assymetriskt? I synnerhet som pojkarna står perfekt uppradade? Det verkade helt ologiskt.

Och jag kommer tydligt ihåg Eve den där kvällen, hur skärrad hon var. Jag ser hennes vita klänning framför mig och minns att jag tänkte att för en gångs skull är vi alla klädda likadant och att hon inte stack ut på något sätt. Och jag kommer ihåg att hon grät bakom scenen och var fullständigt vettskrämd. Att hon emellanåt inte klarade av att sjunga, utan bara stod där som fastfrusen.

Jag kan svära på min själ att det var så det var.

Det sista fotot gav inte heller nånting. Bara jag och Brian Reed i en brännbollsmatch. Brian försöker göra ett frivarv och jag rusar som en galning mot första konen.

Jag sparade ner bilden från julkonserten på min telefon. Beviset som en gång för alla skulle övertyga Asher.

Dagen efter, när jag sprang på Asher, visade jag bilden för honom. Hans reaktion var lite överraskande. Han verkade nervös när han kommenterade att fotot såg konstigt ut. Han sa att om jag hade nämnt Eve nu efter att han sett bilden, så hade han trott att allt bara var ren slump. Men eftersom jag hade pratat om Eve innan någon av oss hade sett fotot, så verkade alltihop rätt underligt. Men han ville fortfarande inte tro på någon Mandelaeffekt. Vilket jag gjorde.

Men han var ändå såpass nyfiken att han frågade sin mamma om hon hade nåt klassfoto med oss.

Och jodå! Det hade hon.

Vi väntade ängsligt på att hon skulle skicka det. Jag kom inte ihåg något från fotot. Men jag ville se om vi elever stod uppställda på nåt konstigt sätt, som på bilden från julkonserten. Asher var lika nyfiken som jag. När han fick bilden på telefonen var vi båda ordentligt uppvarvade. Så fort jag fick syn på den blev jag fullkomligt golvad.
”Kommer du ihåg!” Jag hoppade jämfota. ”Getingsticket!”

”Va!?” Asher ryckte till när jag skrek rakt ut.

”Asher!” Jag grabbade tag i honom. ”Kolla hur vi står! Det berodde ju på Eve!”

Miss Davis stod i mitten, med sju barn till vänster och sju till höger. De på hennes vänstra sida med ansiktena en aning vända mot henne. Så att man såg deras profiler från vänster sida, medan deras ansiktens högra sidor inte syntes. Och de på hennes högra sida vände sina ansikten åt vänster, så att deras högerprofiler syntes på fotot. Ett synligt tomrum framträdde på bilden. När man ställer upp sig för ett gruppfoto försöker fotografen alltid klämma ihop personerna så gott det går. Och alla på bilden trängs och försöker se så naturliga ut som möjligt. Men på det här fotot ser man tydligt att det finns gott om svängrum för att stå och se normal ut och passa in i bilden, trots att vi står så tätt ihop.

Men det fanns en anledning till att vi stod sådär.

”Asher!” Nu fattade jag äntligen. ”Vi är uppställda så där eftersom om Eve fick ett getingstick! Det måste du väl ändå komma ihåg!? När vi skulle ta bilden blev Eve stucken av en geting precis under högra ögat. Ansiktet blev helt uppsvullet och hon grät, eftersom hon inte ville se ut så på bilden. Så fotografen sa åt henne att vända vänstra halvan av ansiktet mot kameran!”

”Jaa-a…” Asher kliade sig i huvudet. ”Vi stod väl bara så där för att få plats på bilden…”

”Nej, så var det inte. Det fanns ju gott om plats både på vänster och höger sida. Det verkar ju inte klokt. Det måste ha funnits någon annan anledning.”

”Jag kommer inte ihåg det här. Allvarligt, det här känns inget bra. Kan vi inte bara släppa det?”

”Jag… Jag kan inte bara släppa det. Hon fanns. På riktigt. Det måste finnas någon som kommer ihåg henne.”

Det fanns bara en sak att göra. Jag måste försöka ordna med en klassåterträff. Om vi träffades allihop och de andra kom ihåg Eve, då skulle jag få det bekräftat att jag inte var galen. De flesta av oss hade inte hörts av på åratal. Men Erin och jag var vänner på Facebook. Hon återkom ständigt till att vi borde ha en återträff, nu när vi alla var i tjugoårsåldern. Och jag visste att om jag förde det på tal skulle hon gå fram som en ångvält för att det skulle bli av.

Jag kontaktade henne samma kväll och hon var helt med på det. Alla inblandade var lediga över jullovet och jag föreslog att vi skulle ses i Tawas City. Jag skulle ändå resa dit för att hänga med familjen över julen. Mamma brukade föreslå att jag skulle ordna en återträff hemma hos oss. Hon tyckte det skulle vara rena äran att få stå för kalaset. När jag föreslog detta för Erin var hon helt och hållet med på noterna. Hon lovade att ta kontakt med alla femton.

Mitt hjärta hoppade över ett slag. ”Alla femton?”

”Såklart,” svarade hon. ”Alla femton, inklusive Miss Davis.”

I det ögonblicket kände jag åter igen att något var fel. Erin var den som alltid försökte hålla ihop oss. Att hon hade glömt Eve betydde att något verkligen var fel.

Den artonde december var jag så tillbaka i barndomshemmet. Det var åratal sen. Till jul brukade mina föräldrar komma och hälsa på mig i Tallahassee i ett soligt Florida. Det var inget riktat mot dem från min sida. Men jag avskydde Tawas City. Kring jul var stället fullständigt bottenfryst och de flesta som bodde där flydde söderut om de hade råd. Då förvandlades denna plats till en spökstad, en absolut iskall sådan.

Min föräldrar hämtade mig på flygplatsen och skjutsade mig hit. Hela vägen satt jag och mindes. När vi körde förbi de frusna majsfälten under en vitblek himmel, fick jag en känsla av att ha varit här så sent som igår. Ingenting hade förändrats. Allt var precis som förr. Den enda skillnaden var att några av de gamla husen såg om möjligt ännu äldre ut. Ännu mer övergivna och förfallna.

Under hela bilresan, och särskilt när vi kom hem innan någon av de andra gästerna hunnit dit, var jag helt upptagen med att tänka på Eve. Jag kände en närhet till henne, här i denna olycksbådande glömda stad. Översnöad och tillbaka i stan, med en känsla jag inte upplevt på åratal, kändes hon så underligt närvarande. Om denna märkliga sak någonsin skulle bli uppklarad, så var det på vår återträff. Om bara en enda person kom ihåg henne, då visste jag att jag inte var helt galen. I så fall stämde mina teorier om Mandelaeffekten. Eve fanns på riktigt och Asher kom ihåg fel.

Herre Gud, jag ville verkligen att allt detta skulle få ett avslut.

Vid fyratiden hade de som kunde kommit. Dess värre var Miss Davis upptagen med sin familj, eftersom hennes pappa låg för döden och ingen visste hur långt han hade kvar. Och ingen hade lyckats spåra upp Norman. Den som hört av honom sist var Brian Reed, som kunde berätta att han hamnat i trubbel nån gång i åttan och åkt in i ungdomsfängelse. Sen dess hade han mer eller mindre försvunnit.

Men inte på samma sätt som Eve. Alla kom ihåg Brian.

När de andra tolv kom glömde jag Eve ett tag. Det var helt fantastiskt att träffa Erin, lika vacker och energisk som förr, med det långa bruna håret i en mer vuxen frisyr och de gröna ögonen lika genomträngande. Bara lite klokare. Tyler Mahoney, stilig som alltid. En hunk klädd för strid, oavsett väderlek. Brian Reed var i flottan och hade permission. Han var om möjligt ännu större än förr och förlovad med flickvännen sen gymnasiet.

Men åren hade gått hårt åt Grayson. Hon såg äldre ut än hon var, mycket kortare än vi andra, och med ansiktet fullt av finnar. Men inte desto mindre betydligt mer social och sällskaplig än förr. Zach såg ut ungefär som jag kom ihåg; solbränd och mager. Den enda skillnaden var att han hade odlat en mustasch. Ända sen gymnasiet hade han jobbat på ett byggvaruhus och bodde fortfarande med föräldrarna som flyttat till Minnesota. Amy gick knappt att känna igen. Nu hade hon blått hår, kanske inte nån större överraskning med tanke på hur rebellisk hon var, men alla piercingar var åtminstone nåt helt nytt.

Elizabeth var sig lik; stillsam och vänlig, med genomträngande bärnstensfärgade ögon man aldrig glömde. Dylan såg inte alls ut som förväntat. Lång, stilig och med det skarpskurna ansiktet inramat av en tät skäggstubb. Som tur var hade han fortfarande glasögon; med linser skulle han varit fullständigt oemotståndlig för vem som helst. Han överträffade till och med Erin och vi var alla stolta över honom.

George och Jordan hade verkligen förändrats. George var byggjobbare, med satt och muskulös kroppsbyggnad, medan Jordan å andra sidan var betydligt längre och mer reserverad än tvillingbrodern. Jordan var kortklippt och välkammad, George rufsig och svartlockig. De pratade inte ens på samma sätt numera. George uttryckte sig rått och oborstat, medan Jordan verkade helt främmande för kraftuttryck. Det var underligt hur olika de hade blivit.

Taz verkade lika knasig som vanligt. Överraskande nog gick han på handelshögskola och höll på med en master. Men så fort han blev engagerad i ett samtal var det omöjligt att begripa ett ord av vad han sa. Han började prata som en kvarn så fort han kom innanför dörren och det gick inte att få tyst på honom. Till slut kunde vi bara garva åt det. Taz var samma tokdåre som förr.

De andra tyckte att Asher och jag var oss lika. Asher var fortfarande rödhårig, mitt hår var brunt. Hans ögon var gröna, mina var blå. Han var samma odåga som förr, jag för det mesta stillsam och tyst. Den enda skillnaden från förr var att vi båda var i ovanligt bra form sen vi börjat löpträna ihop.

Men för min del varade återseendets glädje bara en kort stund. Det dröjde inte länge förrän jag började tänka på Eve. Jag väntade på att hon skulle kliva in genom dörren, men visste samtidigt att det inte skulle hända. Jag tänkte att någon i sällskapet förr eller senare skulle nämna henne, men visste att hennes namn aldrig skulle föras på tal. När Miss Davis och Norman så småningom anslöt var alla på plats.

Mitt hjärta sjönk ner i maggropen.

Jag kanske hade blivit galen på riktigt. Läst för mycket om Mandelaeffekten. Kanske var det där getingsticket bara självsuggestion. Och fotot från julkonserten bara taget från en konstig vinkel. Kunde det vara så att jag drömt om Eve nån gång efter att ha mött henne i förskolan och blandat ihop allting? Ingenting var längre säkert.

Efter middan gick alla till vardagsrummet för att prata. Jag ansträngde mig för att ha trevligt, men det var nånting som inte stämde. Eve borde ha varit med. Det störde mig att ingen frågade efter henne och jag kände att jag bara måste ta upp saken.

Men jag ville inte framstå som tokig. Asher hade särskilt bett mig att inte nämna henne och jag ville undvika att stressa upp honom. Inte heller kände jag mig riktigt förberedd för den händelse att de andra faktiskt kom ihåg henne. Vad skulle jag göra i så fall? Ja, då visste jag åtminstone att jag inte var galen. Men sen då? Fasan i att tvingas acceptera vad det blev av henne… det skulle nästan vara omöjligt. Jag önskade förtvivlat att någon kunde bekräfta att var verklig, men visste inte hur jag nånsin skulle kunna glömma henne om jag tvingades inse att universum faktiskt glömt henne, efter en krock med någon annan dimension. Hur hon ryckts bort från snöstormarna i Tawas city till ett parallellt universum på ljusårs avstånd, där det mesta var sig likt, bortsett från några kusligt främmande detaljer.

Jag ville hålla tyst. Jag ville bara glömma henne. Men jag visste att det inte var nåt alternativ. Jag vet inte vad som störde mig mest; att Mandelaeffekten utspelade sig mitt i min vardag, eller att jag kanske blivit fullkomligt galen. Vilket som, jag måste få veta. Jag kunde inte längre behålla det för mig själv.

”Jo, hörrni…” ropade jag nervöst. ”Eeh… Jag skulle vilja fråga alla här om en grej.”

Asher såg besviken ut.

”Sean, vad händer?” undrade Brian Reed.

”Alltså, det här kanske låter lite som en konstig sak att ta upp… Men… Var är Eve?”

”Ja, det har jag undrat hela kvällen!” utbrast Tyler Mahoney och jag kände hjärta stanna i bröstet.

Jag var inte galen. Jag var inte galen. Någon mer än jag kom ihåg henne.

Men ingen av de andra.

En förvirrad tystnad bredde ut sig. Asher såg ut som om han sett ett spöke. Själv var jag totalt skräckslagen och samtidigt oerhört lättad.

”Eve?”, undrade Erin. ”Vilken Eve?”

”Jag kommer inte ihåg vad hon hette i efternamn,” sa Tyler. ”Tystlåten. Kort blond tjej. Hade alltid klänning.”

”Herre Gud…”, muttrade Asher. ”Herre Gud!”

”Har jag missat nåt?” frågade Amy.

”Det gick en tjej i vår klass i ettan, som hette Eve…”, sa jag. ”Men det är ingen som kommer ihåg henne. Eller, jag trodde i alla fall att ingen kom ihåg henne.” Jag skrattade nervöst. ”Men Tyler, du minns henne. Fan, jag trodde jag hade blivit galen. Hon är inte med på nåt av fotona. Inte ett enda. Det finns inte ett spår av henne, fast jag kommer ihåg henne mycket väl. Och, allvarligt. Jag trodde att jag hade tappat det totalt. Men Tyler! Du kommer också ihåg henne. Det känns verkligen som en lättnad.

”Det fanns ingen Eve”, sa Dylan. ”Jag kan absolut inte påminna mig nån Eve. Jag har glasklara minnen av alla er i klassen. Jag begriper inte hur jag så totalt skulle kunna glömma en i klassen och ändå så tydligt komma ihåg alla er andra.”

”Samma här”, instämde Jordan. Det var fyra tjejer. Det kommer jag lätt ihåg. Inte fem.”

”Jorå, det var det”, envisades Tyler till min stora lättnad. ”Jag var kär i henne. Kommer ni inte ihåg det? Inte för att vara slemmig, men alla ni tjejer gillade ju mig.” Han såg ut över församlingen och ingen kunde neka till att det var som han sa. ”Men jag var kär i Eve. Och…”

”Lappen!” Jag kom plötsligt ihåg det och gapskrattade.

”Precis!” Tyler började också skratta.

Det var kusligt tyst i rummet.

”Jag gillade Eve,” skrockade Tyler. ”Ingen fattade varför, eftersom hon var så tyst och, ja, märklig. Men jag liksom bara föll för henne. Och så skrev jag det här supertöntiga meddelandet på en papperslapp, som jag försökte smyga åt henne.”

”Och du blev påkommen,” fyllde jag i. Jag såg det framför mig alldeles tydligt. ”Och Miss Davis konfiskerade lappen. Alla ville veta vad som stod på den, för när hon läste det höll hon på att skratta på sig.”

”Det var den pinsammaste dan i mitt liv.” Tyler flinade. ”Är det ingen som har nåt minne av detta?”

De flesta i rummet verkade obekväma.

”Alltså… Jag kommer inte ihåg nån som hette Eve.” Elizabeth verkade helt övertygad. ”Jag har aldrig hört namnet. Och jag har inget som helst minne av vad du pratar om. Och jodå, vi började fnissa när du kom. Alla vi tjejer. Det tror jag nog alla kommer ihåg.”

”Jo, jo. Men det var som jag sa.” Tyler ryckte på axlarna. ”Jag och Sean minns själva händelsen likadant. Exakt likadant. Och ni menar att det aldrig skulle ha hänt?”

Och varför är alla så tvärsäkra på att skulpturen av Tänkaren lutar pannan mot knytnäven, när han i själva verket spretar med fingertopparna över bröstkorgen? Och hur kommer det sig att alla tror sig komma ihåg att Tutanchamons dödsmask bara pryds av en orm, när det hela tiden suttit en prålig och fullt synlig fågel alldeles bredvid? Och varför är det så många som kan svära på att Mandela avled i ett nergånget sydafrikanskt fängelse? Som tydligt och klart minns upploppen efteråt, filmerna från begravningen och de känslosamma uttalandena från änkan? När det aldrig hade hänt?

Det måste bero på att nåt oerhört obehagligt, rentav otänkbart inträffat. Något oförklarligt. Som får Tänkarens eftertänksamma hållning att snarare uttrycka djupt tvivel. Som förvandlar den underliga fågeln på farao Tutanchamons dödsmask till en pormask. Som gör Nelson Mandela till en zombie som obemärkt vandrade omkring på jorden tills han 2013 till slut steg ner i sin grav. Och vi som mindes det på ett annat sätt var totalt förvirrade.

”Jaha…? Det verkar ju helt sjukt.”

Erins kommentar kom som den katarsis alla väntat på. Oavsett Eves existens eller icke-existens. Vi var överens om att det var – helt sjukt.

Vi bytte samtalsämne, de flesta verkade vilja prata om helt andra saker. Men jag kunde inte släppa det. Det gnagde i mig. Helst skulle jag ha velat sitta för mig själv med Tyler och ägna resten av kvällen åt Eve. Jag ville att han skulle berätta precis allt som han kom ihåg. Jag måste fråga om han mindes getingsticket.

Men så blev det inte. Jag kunde inte förmå mig till det. Ville inte fördjupa mig mer i saken. Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag blev så fruktansvärt påverkad vid tanken på den här lilla tjejen som blev stucken av en geting under ögat. Som grät så förtvivlat när fotot skulle tas. I vår insnöade, ödsliga lilla håla till stad. Jag darrade vid blotta tanken på det. Stackars lilla tjej… Som vände sig med vänster sida av ansiktet mot kameran. Var var hon nu? Varför var det ingen som kom ihåg nåt?

Jag ansträngde mig…

För att…

Bara förtränga alltihop.

Men Eve hade fastnat i hjärnan. Jag skulle aldrig kunna glömma henne. Mandelaeffekten var på riktigt. Hon hade verkligen existerat. Och nu gjorde hon det inte längre. Vad fan blev det av henne?

De flesta stannade kvar hemma hos mig hela kvällen. Det fanns inga motell i stan, och nästan allas föräldrar hade flyttat nån annanstans. Dan efter hade alla skingrats och lämnat stan. Förutom jag då, som fortfarande räknade mig till de levandes skara. Så underligt det nu låter.

Jag dröjde mig kvar i denna insnöade håla. Tawas City, Michigan. Ensam vid vägkorsningen mellan två parallella universum. Där två verkligheter krockade med varandra.

Återträffen slutade inte som jag hoppats. Vi bytte telefonnummer med varandra och lovade att hålla kontakten, och det var ju vackert så. Men jag kunde inte sluta att tänka på Eve. Jag försökte få ihop det. Kunde inte sova på natten och hörde hennes röst i huvet, hur tydligt som helst, när hon läste högt. ”Det sitter en fågel på ditt huvud.” Jag kom ihåg hur skräckslagen hon var i folksamlingar. Och när hon hukande tog sig fram i den virvlande snön, i klänning med halsduk och vantar, för att springa sin älskade mamma till mötes. De kramade om varandra framför den där flotta svarta bilen. Jag ser det så tydligt framför mig, hur hon grät så tårarna sprutade när hon blev stucken av en geting, alldeles under ena ögat.

Av nån anledning var det just det minnet som hemsökte mig. Jag vet inte vad det var, men jag blev så otroligt berörd när jag tänkte på det. Det var nåt med det som slog an en sträng inom mig. Hon var så liten och oskuldsfull och jag tyckte så synd om henne. Och det handlade inte bara om ett getingstick, utan om en fasansfull kosmisk händelse som suddat ut henne.

Mina föräldrar ville att jag skulle stanna hos dem över julhelgen, men det kändes otänkbart. Jag ville inte tillbringa en hel vecka på det här fullkomligt gudsförgätna stället. Som jag hatade. Och som numera skrämde skiten ur mig. Tänk om jag skulle ryckas upp med rötterna från vad jag uppfattade som verkligheten och transporteras rakt ut i rymden. Just detta hade ju redan hänt precis här. I den här stan. Där det enda jag kunde tänka på var Eve.

Tjejen som slutade existera.

Dagarna gick och jag satt bara och såg på teve. Det var trivsamt att hänga med mina föräldrar när de var hemma. Men båda jobbade, så jag var för det mesta ensam. Det var skittrist. I brist på bättre saker att ta mig för letade jag igenom min garderob, i tron att jag kanske kunde hitta nåt från första klass. Men där fanns det absolut ingenting.

Men, icke desto mindre! Jag hade fotot. Som Eve var utraderad från. Där hon skulle ha stått mellan Elizabeth och Amy. Vilket hon inte gör. Hon är borta. Och där hon stod är det bara ett tomrum. Ett skevt, onaturligt tomrum. Jävla universum! Så kraftfullt och allsmäktigt att det kan radera ut och skapa ett sånt här tomrum. Och jag kan för mitt liv inte bevisa att hon faktiskt har existerat.

Men så fick jag ett SMS från Tyler. På själva julafton.

”Sean. Jag har läst in mig på Mandelaeffekten. För fan! Jag tror att det är precis det som hände. Och jag kommer ihåg en sak som en gång för alla kan bevisa att Eve verkligen fanns på riktigt. Lappen som jag skrev till henne. Du snodde den. Du rotade fram den ur Miss Davis kateder och lämnade tillbaka den till mig. Men jag sa åt dig att behålla den för dig själv och kasta bort den. Sen berättade du för mig att aldrig slängde den, utan visade den för dina föräldrar och att ni tyckte att det var otroligt roligt. Vet du var den finns? Om du fortfarande har kvar den, då har vi ett bevis.

”För i helvete!”, utbrast jag när jag läst meddelandet.

”För helvete! Tyler, du minns rätt! Jag ska försöka hitta den där lappen, jag svär. Och när jag har hittat den skickar jag bilder. Och så kan vi bevisa bortom allt tvivel att hon verkligen existerade!”

Pappa sa att jag gärna fick leta efter lappen i vårt magasin. Det var tydligen där han hade ställt en massa grejer som jag själv aldrig brytt mig om att rensa ur min garderob. Var det nånstans jag skulle kunna tänkas hitta lappen så var det där. Och jag hade faktiskt ett svagt minne av att jag hade snott den, som det elaka barn jag var, och plockat fram den då och då för att få mig ett gott skratt.

En del av mig ville helst vänta med att leta igenom magasinet tills pappa kom hem från jobbet, så vi kunde göra det tillsammans. Men samtidigt visste jag att det här var nåt jag måste ta itu med ensam.

På väg till magasinet körde jag under den snötyngda himlen. En glåmig och tyst dag, som vanligt. Jag passerade öde majsfält, tornliknande silor som hotfullt reste sig mot skyn, tomma fiskaffärer och den igenfrusna hamnen. Allt var sig likt.

Framme vid magasinsbyggnaden blev jag plötsligt rädd. Det kändes som att göra intrång i ett hemsökt hus. När jag var liten tyckte jag magasinet var otäckt. Jag har aldrig sett en levande själ bland förråden förutom min pappa. Det var alltid ödsligt och mörkt där inne och nu, ensam utan pappas sällskap, på jakt efter en papperslapp med ett meddelande riktat till en vålnad… Jag var vettskrämd.

Men fortsatte envist.

Jag gick in den väldiga iskalla hallen som ledde till korridorerna med förråd. Slog på strömbrytarna i varje ny gång. Letade mig fram. Till slut hittade jag vårt magasin. Jag hoppade till av oväsendet som den tunga dörren åstadkom, och försökte lugna mig med att det var jag själv som åstadkommit ljudet.

Gångjärnen kved högljutt. Jag måste ha letat igenom förrådet i över en timme. Det var nästan omöjlig att komma åt förvaringslådorna längst in och de visade sig mest innehålla en massa skräp och silverfiskar.

Men så äntligen hittade jag något. Lådan med samlarbilder. Mina baseballkort. Från första klass. Plastlådan var svår att upptäcka bland allt skräp. Jag drog fram den ur sin grav och höll den i mina händer en stund innan jag öppnade locket. Förutom basebollkorten hittade jag en sagobok om Björnarna Berenstain. Obehagligt! Och naturligtvis stavat med a. I lådan låg också några gamla anteckningsböcker, lösa papper och… En hopvikt papperslapp. Jag kände igen den direkt.

Och här stod jag, i en kall, tom, tyst och kuslig magasinsbyggnad med lappen i handen. Beviset som universum glömt. Jag vek upp den. Irrade med blicken över texten. Letade efter namnet.

Och där var det! ”Kära Eve.”

Jag behövde inte läsa mer. Kära… Eve. Kära, Eve. Kära. Eve.

Jag vek ihop pappret. Tog ett djupt andetag, lutad mot en stapel med dammiga kartonger. Eve var verklig. Flickan som slutat existera bodde en gång i den här gravplatsen till håla och jag var inte galen. Två parallella universum hade på något sätt kolliderat här. Kosmiska silverfingrar hade omslutit Eve, lyft henne ur denna värld och lagt henne i den eviga glömskan, utraderad från existensen utan minsta spår. Utom från mitt minne, och Tylers. Och papperslappen jag höll i handen.

Vad hände med henne?

Var fanns hon nu?

Levde hon?

Skulle jag nånsin få reda vart denna söta, tystlåtna, snyftande flickan tagit vägen?

Antagligen inte.

Hon bor på en plats där Nicke Nyfiken har svans och barn läser sagoböcker om Björnarna Berenstein, med e. Hon har fått lära sig att Nelson Mandela dog i ett sydafrikanskt fängelse. Och när hon poserar som tänkarskulpturen, med pannan lutad mot sin knutna näve, så gör hon precis likadant som statyn.

Hoppas jag.

Eller så är hon rätt och slätt ingenting. Universum kanske gjorde ett tragiskt misstag och den här oskyldiga, alldeles oförargliga lilla flickan kommer aldrig mer att bli kramad av sin mamma, utan vettskrämd tillbringa evigheten fångad i virvlande snöyra.

Jag har ingen aning. Men där satt jag och föreställde mig hennes vålnad sittande bredvid mig. Jag kände mig så nära henne på denna plats som tiden glömt. I det där meningslösa iskalla förrådet, fast i en håla där Universum gjort ett misstag.

Det var med en känsla av otrolig lättnad jag tog flyget tillbaka till Tallahassee och Florida. Jag svor att aldrig resa tillbaka till Tawas City, Michigan, vad som än hände. Jag hade lämnat stället bakom mig. Och Eve.

Men som vanligt slapp jag inte ifrån henne.

Jag skickade en bild av lappen till Asher och Tyler. Båda blev lika upprörda.

Vi försökte verkligen lägga hela grejen bakom oss. Men då la Miss Davis upp en ny post på Facebook.

”Hemskt ledsen att jag inte kunde komma till återträffen!”, skrev hon. ”Men jag lovar att komma nästa gång. Till min absoluta favoritklass!”

Hon la också upp en bild, en teckning som Elizabeth gjort av vår klass. Det syntes att den var gjord av ett barn; amatöraktig, enkel, rörig, ritad med färgkritor.

Men i all sin enkelhet, var den allt annat än en vanlig barnteckning.

Den föreställde tio små pojkar.

Och fem små flickor.

En teckning med en kort och blond liten tjej med bruna ögon. Klart och tydligt klädd i klänning.

Jag vet inte hur de andra kan ha reagerat, men jag kommer att se den där teckningen framför mig resten av mitt liv.

Fortfarande, efter alla år, kommer jag ibland att tänka på henne. Jag kan inte göra nåt åt det. Jag har sett fasansfulla, obegripliga saker. Två torn raserade av kapade flygplan, utan annat motiv än rent hat. Med tusentals döda. En förskola attackerad av en skytt som med militär taktik, fullkomligt oprovocerat tog livet av småbarn. Men inget har berört mig så djupt som… Eve. Flickan som världen glömde.

Signaturmelodi

Du har hört “Flickan som världen glömde”, skriven av D.D. Howard och uppläst av Ludvig Josephson. Den finns att läsa i original på Creepypasta.com, och vi hörde den i översättning av Ludvig själv. En historia om att försvinna, även i glömskan. Men inte hos alla. Så rannsaka ditt minne, och fråga dig: kan det där du har ett svagt minne av, som ingen annan känner igen, ändå faktiskt vara sant? Värt att fundera över i två veckor, tills vi hörs igen.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.