Avsnitt 244: Svensk sommar III

Jag jobbade som kolloledare förra sommaren. Ute i skogen, en liten bit utanför Norrtälje, samlades ett fyrtiotal barn för att vara tillsammans i tolv dagar. Vi grillade, sparkade fotboll, badade, och lekte vår mest populära lek, som vi kallar “Hungerspelen” och som egentligen bara är ett enda stort vattenkrig. Det är barn i alla åldrar, och ibland uppstår mindre bråk mellan dem, som vi ledare måste hjälpa till med, men för det mesta är det trevligt och roligt.

Något som är förbjudet för barnen är att lämna sin sovstuga efter tiden för läggning. Det förbudet efterföljs inte alltid i så hög grad som vi ledare kunde önska oss. Ledarna har därför rutiner för hur vi ska göra ifall någon får för sig att sticka iväg om natten, och jag sover alltid själv med en ficklampa nära till hands ifall vi måste ut snabbt för att lokalisera någon som valt att gå en nattpromenad på gården på eget bevåg.

En natt hade jag precis somnat då min telefon ringde. Jag svarade och ledaren som tillbringade natten i sovstugan med barnen hade försökt att ta hand om ett bråk vid läggning, och en av de inblandade tjejerna hade i ilska gått ut och försvunnit. Inom loppet av någon minut var alla åtta ledare ute i natten med ficklampor för att leta. Jag fick i uppgift att leta i skogsområdet mot vägen, medan någon annan sprang ner mot bryggan, och någon annan mot fotbollsplanen.

Skogen mellan kollogården och bilvägen är inte stor, men det är nog i alla fall hundra meter av tät skog som blir rätt så mörk i natten. Det enda jag kunde se var det som ficklampans ljus kom åt att lysa upp, och medan jag gick runt och letade efter spår av flickan hörde jag ett prasslande komma från höger. Det lät som ett rådjur som blivit skrämt och hoppat iväg, bara några meter bort från mig.

Det var tillräckligt för mig att hoppa till, men jag borstade snabbt av mig det som just ett djur och fortsatte framåt längs en smal stig. Medan jag gick långsamt lyste jag lite här och var med ficklampan, och såg då något i ögonvrån som fick mig att stanna.

Runt 30 meter bort satt någon på vad som liknade en stubbe. Jag såg inget ansikte, men kunde i mörkret urskilja att hon satt med ryggen mot mig. Tänk dig att någon sitter böjd och vilar armarna på benen, lite som om personen i fråga gråter. Så såg det ut.

Det var väldigt mörkt, och egentligen kunde jag inte urskilja ens om det var en kille eller tjej, men antog att det var flickan vi letade efter. En människa var det i alla fall, ingen tvekan om det. Trots mörkret kunde jag urskilja konturen av en kropp. Jag stod kvar och ropade med lugn och vänlig röst, för att inte överraska henne:

“Är det här du är? Vi har letat efter dig!”

Min röst måste ändå ha skrämt henne, för utan att vända sig om flög hon upp och försvann iväg i en ilande fart. Jag såg tydligt hur hon reste sig, och tog ett första springande steg. Inom loppet av några sekunder hade hon hunnit ut ur min ficklampas ljuskägla.

I säker förvissning om i vilket område flickan nu befann sig skyndade jag mig tillbaka till gården för att få med mig de andra ledarna så att vi kunde leta där istället för någon annanstans. Efter en halv minut var jag tillbaka på gården och såg en av mina kollegor stå utanför barnhuset. Jag sa med stressad röst att han och de andra skulle följa efter mig, för att jag hade hittat henne, men då tittade han på mig förvirrat och sa:

“Men jag har precis pratat med henne, inne i hennes sovrum. Hon hade låst in sig på toaletten i kökshuset.”

Det fick mig att frysa till is. Så det var inte henne jag hade sett sitta ensam i skogen? Det var inte henne jag hade ropat på innan hon försvann in i mörkret? När jag berättade att jag hade sett någon ute i skogen gjorde vi en kontrollräkning av alla barn, men ingen saknades. Det slutade med att folk trodde att jag hade sett fel, och dagarna som följde gick jag runt och sade att det nog var så, mest för att inte skrämma upp barnen på kollot.

Men jag vet själv att vad jag än såg där i skogen så finns det fortfarande kvar där ute, smygande runt gårdarna om nätterna. Och efter att det där hände ser jag alltid till att dörrarna är låsta innan jag somnar.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi just hörde var en anonym lyssnares upplevelse på ett kollo utanför Norrtälje för inte så länge sedan, uppläst av mig. En av många svenska oförklarliga upplevelser som skildrar den märkligare sidan av den svenska sommaren.

Det finns ett särskilt om än kanske lite otippat ljud som är somrigt för mig, och det är det här. Land- och sjöväderrapporten i P1, den lite längre versionen, som mot slutet utvecklas till en sorts poesi.

Land- och sjöväderrapporten sänds direkt från SMHI:s radiostudio i Norrköping. Det är något fängslande med uppräknandet av dessa platsnamn. Känslolöst och sakligt nämns Svenska högarna, Märket, Örskär och Eggegrund. Det är som en daglig liten påminnelse om att de finns. Att dessa vindpinade, karga stenar som nätt och jämt sticker upp över Östersjöns gråa vatten bara står där och väntar på något vi människor är för kortlivade för att förstå.

Som lösningen på gåtan Gunnilsöra. Tidigt på morgonen den 12 juni 2007 vaknade en kvinna som hette Annika Wallin på sin segelbåt. Hon och hennes man hade lagt till vid bryggan på Svenska högarna kvällen innan, och nu var parets hund nervös – det låg åska i luften. Annika gick upp för att ta hunden på en lugnande promenad.

När hon gick upp för stranden och kom upp på klipporna på Svenska högarna, som är en av Sveriges allra ostligaste öar och landets mest isolerade bebodda ö överhuvudtaget, såg hon någonting i havet i sydost. Det var den tydliga formen av en annan ö. Där skulle ingen ö finnas. Inget land överhuvudtaget finns nordost om Svenska högarna, inte på 150 kilometer. Men Annika Wallin gick fram och tillbaka i en halvtimme och ön vägrade försvinna. När hon återvände till sin segelbåt berättade hon för maken, och då fick hon höra historien om Gunnilsöra.

Den börjar år 1626, då kartritaren Anders Bure ger ut en liten bok som rymmer den första egentliga kartan över hela det svenska riket. Kartan visar hela Sverige av 1626, och ett antal grannländer, men det som är intressant för oss är en liten ö som återfinns cirka tjugo sjömil sydost om Svenska högarna. Den anges då heta Gunnarsöra, och inte heller då existerade den egentligen.

Varifrån Bure fick uppgiften om ön vet vi inte. Men när hans efterträdare som lantmätare, Carl Gripenhielm, på 1690-talet hade fått i uppdrag att rita ett sjökort över den yttre skärgården i Stockholm reste han runt bland öarna för att skaffa sig bättre förståelse av deras geografi. Då var han med om samma sak som Annika Wallin skulle uppleva, över 300 år senare. Han nedtecknade sin upplevelse på en sjökortsskiss som än idag finns bevarad. Den andra augusti 1691 var han uppe på en klippa på Gillöga, en bit väster om Svenska högarna, och då såg han “en Holme”. Han gick ner för att hämta bönderna i närheten, för att visa dem ön och fråga vad de visste om den, men när han kom upp igen, skrev han, “syntes ditut ingen Holme den dagen mer”.

Då berättade bönderna för honom att “ett skiär wijd namn Gunnilöra ligger vid denna tracten uthi hafwet hwilket synes som 3 kubbar och antingen är en holme med tre halsar eller tre åtskillige Skiär”. Denna ö, berättade bönderna, skulle ibland gömmas, och ibland göras synligt, av ett sjörå. Sjöråt, en övernaturlig havsfru som kom och krävde tribut närhelst fiskare hade varit för att köpa salt, skulle bestämma över Gunnilöra. Och när hon blev vred hämnades hon med stormar, vilket kunde förebådas av att ön steg upp över havet. Mycket riktigt bröt ett oväder ut efter att Gripenhielm sett sin “Holme”.

Ännu fram emot slutet av 1700-talet fanns Gunnilsöra eller Gunnarsöra kvar på svenska kartor och sjökort, och ön har setts då och då, med jämna mellanrum. Senast var alltså Annika Wallins vittnesmål. Hon jämför den med hur Blå jungfrun ser ut siktad från Öland; “en kullig ö”, som hon skrev i en insändare till skärgårdstidningen Stångmärket 2021. Annika berättade då också att hon fått höra att hon och en annan var de enda levande som hade sett Gunnilöra.

Så vad är förklaringen bakom denna icke-existerande ö, som ändå då och då siktas av skärgårdsbor och -besökare? Är det en hägring? Sådana bildas när varm luft strömmar ut över kallt vatten, men bilden man får se måste ändå komma någonstans ifrån. Närmaste land sydost om Svenska högarna är den estniska ön Dagö, som sagt över 150 kilometer bort. Det är svårt att tänka sig att bilden av den kan färdas en så lång sträcka. En annan gissning är att det är en hägring av havet självt – en bild av den bakomliggande mörka havsytan. Men varför syns den i så fall bara från Svenska högarna, åt sydost?

Ännu en möjlighet är naturligtvis att det finns något annat, bland de ensammaste skären och öarna långt ute till havs. Kanske ligger en nyckel i själva namnet, Gunnilsöra. I många av sägnerna om sjöråt får hon namn som börjar på Gun-, som Gune, Gunnil, ja, till och med Gunnar. Även utanför Landsort finns en liten grupp kala klippöar som kallas Gunnarsstenar. Ni kanske minns att den nämns i Andreas Ericsons historia “HOIN”, som vi hörde i Creepypodden 2018.

Fångade han något där, Andreas? Det kan man fråga sig en sommardag, när man lyssnar på land- och sjöväderrapporten och undrar vad som egentligen finns i havet sydost om Svenska högarna.

Märkligheter på sommaren är naturligtvis ingenting nytt, tvärtom. I nästa historia ska vi höra ett exempel från förr. Det är lyssnaren Johan, som velat berätta om en upplevelse som traderats i hans släkt. Den läses av Rakel Josephson.

Den här historien som jag ska berätta hände en äldre och avlägsen släkting till mig, på min farfars sida. Den utspelar sig i Hälsingland, några kilometer utanför ett av de mindre samhällena i södra delarna av landskapet.

Vi kan kalla släktingen för Gunnar. Han var när det här utspelar sig en yngling, cirka tjugo år gammal, och tiden för händelsen var något år efter andra världskrigets slut. Gunnar var jämngammal med seklet 1900 och gick bort i början av 90-talet, alltså över 90 år gammal.

Gårdsnamnen som förekommer i berättelsen är liksom personnamnen ändrade.

Jag gissar att det fanns en del skjutvapen i omlopp i Europa efter krigsslutet. Några av dessa vapen slank säkert även in i Sverige, även om vårt land aldrig drogs in i kriget. Vapenlagarna på den tiden såg nog heller inte ut på samma sätt som idag. Gunnar var lite av en äventyrare, en spänningssökare, och sökte sig ibland som jag förstått det aktivt till faror och risker.

På den vägen hade han på oklara vägar fått tag i flera vapen, bland annat en revolver som han ibland bar med sig. På den här tiden var det ganska vanligt att små intilliggande byar tävlade och konkurrerade med varandra på olika sätt – åtminstone i den här delen av landet. Ibland yttrade det sig i gäng med unga män som bråkade med sina rivaler från grannbyarna. Oftast stannade det vid att de skrävlade och skröt om vem som var starkast och bäst och var reviren låg. Men ibland utbröt rena slagsmål där även vapen kunde förekomma.

Det var nog därför som Gunnar den här kvällen – för säkerhets skull – stoppat in en laddad revolver i sin byxlinning. Jag tror inte Gunnar tänkte använda den på allvar men den gav nog honom en viss känsla av trygghet, en säkerhet ifall saker och ting skulle spåra ur.

Gunnar och några av hans vänner skulle till en fest som låg just i en av de närliggande byarna, drygt ett par kilometer bort. Kan hända väntade några av rivaliserande bygäng på vägen? Bäst att vara redo.

De hade ingen hästskjuts eller bil som skjutsade dem, så gänget promenerade hela vägen till festen. Men kvällen var ung och sommaren visade sig från sin bästa sida.

Väl framme träffade de på flera bekanta. Festen fortlöpte ganska lugnt. Det mesta var ganska trevligt och gick fredligt till, det fanns mycket att prata om med bekanta som inte setts på ett tag. Kvällen övergick i natt och så småningom, fram på småtimmarna, bestämde sig Gunnars gäng för att bryta upp och gå hemåt igen. Samma väg som de kom.

Vägarna hade inte samma sträckning på den här tiden utan gick lite annorlunda och var också smalare. Ibland gick de tvärs igenom gårdsplaner. Det var relativt ljust. Omkring vägen de gick är det än idag omväxlande skog, åkrar och äldre husbebyggelse. Natten omkring dem var tyst och lugn, inga andra nattsuddare syntes till.

När de gått kanske en och en halv kilometer började tröttheten sänka sig över sällskapet. Så småningom tycktes även temperaturen omkring dem sjunka betänkligt. De hade både väst och skjorta, men flera klagade över att de frös.

Den glada stämningen kom av sig i takt med att temperaturen sjönk. Allt eftersom de gick fram började dimman även täcka marken och sikten begränsades.

I det läget tyckte några i gänget sig se ryggtavlan av en person som gick längs vägen framför dem, i samma riktning som dem. Efter ett tag tycktes gestalten försvinna i dimslöjorna. De ropade ett par gånger men fick inget svar.

Dimman verkade liksom suga åt sig det mesta av sikten framåt, och även av alla ljud. Ropen tycktes sugas in och försvinna. Inte så konstigt ändå att de inte längre såg personen, tänkte de. Kanske var det någon annan på väg hem från samma fest.

Gunnar och killgänget fortsatte att gå. Men nu var de ganska tysta. Av trötthet, förstås, men även av den lite märkliga situationen.

Ytterligare en stund senare började dimman lätta lite men kylan var fortfarande lika påtaglig.

Då vände sig en av pojkarna om, och skrek till.

Figuren som de tidigare såg framför sig kom nu gående bakom dem. De kände åtminstone alla igen gestalterna som en och samma. Uppskattningsvis var den 40-50 meter bakom dem, och nu kom den gående raskt ikapp dem. De såg i nu att det var en man med cylinderhatt på huvudet, kråsskjorta eller möjligen en kravatt, mörk kappa och käpp. Några tyckte sig även se att han hade damasker på sig över skorna. Ansiktet var svårt att urskilja men det såg blekt och märkligt ut. De reagerade alla på den udda och utstickande klädstilen, ovanlig även för den här tiden, i det här sammanhanget mitt ute på landsbygden.

En i gänget dristade sig till att ropa igen, men mannen svarade inte. Flera tyckte nu att det började bli så märkligt och obehagligt att de ville skynda på stegen för att komma hem så fort som möjligt. Några ökade tempot successivt och drog alla med sig tills hela gänget småsprang.

När de skyndat fram så i några minuter såg de inte längre mannen bakom dem. Han tycktes vara borta.

Vägen svängde igen och kom in på ett gårdstun som de väl kände igen. Gunnar och de andra i gänget bodde alla i grannskapet. Gården hette Öhmans. De stannade till där och pustade ut en stund. De såg sig om men mannen med de märkliga kläderna syntes inte till.

Men medan de stod där lade Gunnar snart istället märke till något vitt på en åkerplätt alldeles i närheten. De andra stod kvar, märkbart tagna efter det märkliga mötet med mannen tidigare, men Gunnar tog några steg närmre det ljusa föremålet och såg då att det var en hare.

Påtagligt vit som skogsharar blir på vintern, trots att det nu är mitt i sommaren, juli månad. Där satt den, stilla i gräset. Gunnar stod och tittade på den en stund, både fascinerad och häpen.

Han tänkte att ingen nog kommer att tro honom att han mött en hare med vinterpäls mitt i sommaren så han bestämde sig för att skjuta den och ta den med sig som bevis.

Han grävde därför fram revolvern ur byxlinningen, tog ytterligare några steg framåt – haren verkade helt orädd – spände hanen, siktade och sköt. Haren ryckte till och föll ihop, och låg kvar alldeles stilla.

Han gick fram för att hämta djuret, men då, mitt framför ögonen på honom, verkade haren liksom lösa upp sig. Från platsen där haren alldeles nyss låg emanerade istället en tät koncentrerad dimma. Dimman lyfte först från marken som ett moln, och kom sen sakta, liksom flytande i luften, emot Gunnar.

Gunnar backade snabbt mot sina vänner, och då såg också de andra vad som hände. Det underliga molnet styrde rakt emot dem.

Nu såg alla fenomenet – de stod i själva verket och gapade. Ingen kom sig för att springa utan alla stod de kvar där, liksom förlamade, medan de såg molnet komma rakt mot dem.

Ungefär tre-fyra meter framför dem såg de till sin förfäran att molnet skiftade form igen och blev till ett tydligt mansansikte som stirrade på dem.

De kände alla igen ansiktet.

Det var gubben Öhman, Öhman som i gårdsnamnet där de nu stod. Han var en barsk äldre man som gått bort några år tidigare. Alla barn och ungdomar var lite rädda för honom när han levde.

Ansiktet fortsatte närma sig men precis framför dem löstes det upp och blev till intet. Det liksom bara försvann.

Strax därpå verkade temperaturen stiga igen och de dimslöjor som legat kvar verkade också lätta.

Alla stod först stilla utan att varken komma sig för att säga eller göra något men efter en liten stund fick en av killarna tillbaka handlingskraften och började leta efter den döda haren. Det blev som en förlösande kraft och alla började då leta, men haren var oåterkalleligen borta.

Var och en gick tysta hem till sitt och länge pratade ingen av dem om det de varit med om. Gunnar själv var visserligen ganska förtjust i faror och risker men det här äventyret hade blivit för mycket även för honom. Han teg därför länge om vad som hänt.

Någon från Gunnars gäng hävdade senare att mannen i kappan och hatten visade sig ytterligare en gång samma natt, efter incidenten med haren, men där är de lite oense.

Gunnar emigrerade till norra USA några år senare och bodde även några år i Kanada. Där försörjde han sig bland annat som pälsjägare. Efter trettio år återvände han till Sverige och Hälsingland. Då hade det blivit tidigt 1950-tal. Under den tiden berättar han om händelserna, bland annat för min farfar.

Långt senare stoppades min pappa utanför en av butikerna i samhället av en annan av männen från gänget. Han var då över 90 år gammal, och ville ta tillfället att berätta historien. Det fanns ingen tvekan i hans röst – händelserna han berättade om var klara och tydliga i hans minne – och han återgav för pappa historien på ungefär samma sätt som Gunnar tidigare hade gjort till min farfar.

Visst kan man avfärda det här som ett exempel på massuggestion. Alla i gänget hade antagligen också druckit en del alkohol. Kanske var det bara någon som ville skrämma dem? Men haren är ju i så fall svårare att förklara. Både Gunnar och den andra mannen berättade ju också samma historia många år efteråt.

Jag vet inte själv vad jag ska tro.

Kan det möjligen ha varit en typ av hamnskiftare de mötte den här natten för nästan etthundra år sedan? I så fall var kanske både mannen och haren som sen bytte form en och samma entitet, samma väsen?

Vi hörde lyssnaren Johans historia “Hamnskiftare”, uppläst av Rakel Josephson.

Och med den som en sorts inledning, och den svenska sommaren som fond, vill jag inget hellre än att direkt gå vidare till avsnittets tredje och sista historia. Den heter “Där den ska bo”, är skriven av lyssnaren Erika, och den läses av Ludvig Josephson.

Jag kan inte lämna allt så här, jag kan inte lämna allt osagt. Någon måste få veta vad som egentligen hände. De säger en sak, men det är bara jag som vet, och nu måste ni få veta.

Jag vet inte hur jag ska börja. Från början antar jag. Jag hade bott i Stockholm i ett par år efter att ha gått ut gymnasiet, men när jag gjorde slut med min kille insåg jag att det kanske var min tillvaro jag ville göra slut med, egentligen. Jag var 26 år gammal, inte direkt på väg någonstans i livet, och behövde en paus. Jag bestämde mig för att åka hem till Norrland. Sommaren var på ingående, och mamma och pappa hade precis sålt mitt föräldrahem och istället köpt en lägenhet i stan. Det var en trea och jag var inte särskilt intresserad av att sova på soffan hos dem hela sommaren.

Det hela löste sig eftersom min kusin Eva och hennes man hade köpt vår morfars gamla gård ett par mil utanför stan. Hon kände mina föräldrar, sade att vi skulle ha ihjäl varandra om vi tvingades trängas på en så liten yta hela sommaren, och erbjöd mig att bo ute på gården om jag kunde hjälpa till att ta hand om deras fyraåriga Tina. Jag var Tinas gudmor och hade avgudat henne sen den dagen hon föddes. Jag och Eva var nästan jämngamla, hon var två år äldre men hade alltid haft rollen som den mycket äldre storasystern till mig. Jag hade när jag kom in i tonåren haft en jobbig period och varit deprimerad av och till innan jag hittade ett fotfäste. Hon hade varit ett jättebra stöd och jag älskade henne verkligen som en syster.

Gården var sig lik. Vi kusiner hade alla mer eller mindre vuxit upp där ute. Framför allt associerade jag platsen med min barndoms somrar, och nu kändes det som att komma hem. Det var varmt. Gräset växte högt på ängarna som omgärdade gården. De gamla ladorna som låg utspridda trängdes med hönshus och småförråd som sakta tappat sin faluröda färg och stod och grånade. Gårdens cykel stod på sin vanliga plats och stegen som vi alla tävlat att klättra högst i stod lite sned och grå mot ladugårdsväggen där den alltid stått. Men nu när jag såg den såg den mer ut som en dödsfälla än platsen för ett tävlingsmoment.

Inget slår luften när man kommer ut på landet. Den är ren och förändras efter årstiden. Vattnet ur den egna brunnen smakade lite järn, som det alltid hade gjort.

Fyraåriga Tina var ett väldigt spralligt barn, med mycket spring i benen. Familjen hade gjort ett perfekt köp, där mitt ute i ingenstans, eftersom hon behövde mycket plats att få röra sig fritt vilket inte var möjligt i stan. Eftersom jag själv växt upp där ute visste jag var de bästa lekplatserna fanns, och även de platser där en kunde göra sig illa om man var barn. Jag tänkte på den gången vi hade hoppat mellan takbjälkar ute i ladugården. Jag hade tappat balansen mitt i hoppet, landat på bjälken jag siktat på, för att sen falla raklång bakåt. Det var första gången jag upplevt ren och skär dödsångest. Jag hade slagit i golvet med en hård duns med rygg och bakhuvud först. Gammalt hö, damm och råttlort hade virvlat upp av min hårda landning. Jag hade inte fått luft eftersom jag slog i så hårt. Att huvudet hade kunnat spricka insåg jag först efter att vi fått besök av ambulanshelikoptern och det hela hade slutat i en sjukhusvistelse och några stygn. Nu var Tina för liten för att roa sig med att lura döden på takbjälkar men jag la på minnet att det skulle bli en lockande plats när hon blev äldre.

Sommaren gick sin gilla gång. Vi firade midsommar och Eva och Peter fortsatte att sakta men säkert renovera upp rummen på övervåningen och fixa på gården. Jag hjälpte självklart till med det jag kunde men mest hängde jag med Tina. Vi hade fått fräknar, härdade barfotafötter som nötts av allt spring på grus och äng. Vi hade samlat nyckelpigor, cyklat längs den guppiga byavägen, badat i den kalla tjärnen och läst serietidningar ute i det höga gräset.

Jag önskar att jag kunde säga att allt slutade här.

Men så kom beslutet att det skulle röjas nedanför huset mot skogen till. På ena sidan huset sluttade ängen ned mot skogen. En bit nedanför skogen fanns sjön. Beslutet att gallra och röja mellan sjö och hus hade fördelarna att gården skulle bli större, och att man från fönstret skulle kunna se sjön. Utsikten skulle bli fenomenal. De röjde och gallrade lite träd och så kom de fram till det stora stenröset som låg i en glänta mitt emellan huset och sjön.

Stenröset hade med åren vuxit över mer och mer och gänget de hade till hjälp för att gallra träden insåg att det egentligen bara var stenen som syntes ovan jorden. När de började dra lite i högen insåg de att den var byggd av människor. Den var prydlig och symmetrisk under all växtlighet. Jag och Eva såg på varandra, förvånade, när vi fick höra. Det där röset hade alltid varit där och jag hade aldrig ens tänkt på hur det kommit dit. Varför hade någon staplat stenar så högen räckte till bröstet på mig, 1.70 lång? Ingen hade någon förklaring och vi kontaktade varken länsstyrelsen eller någon arkeolog. Kanske borde vi ha gjort det.

De som röjde började frakta bort stenarna, men när Eva och Peter tog upp dem på gården insåg de att de skulle göra sig väldigt bra i den trädgård de snart skulle anlägga. Stenarna var svarta och blanka under det många hundra år gamla lagret av mossa.

När jag stod där uppe vid huset och tittade ner på arbetarna som slet för att göra fri väg ner mot sjön gick det plötsligt en rysning genom kroppen. Gläntan där stenröset för några timmar sedan stått orört och dolt med stora gamla tallar var nu ett öppet virrvarr av sten och maskiner och det kändes som om en ensamhet hade släppts fri. Jag kunde inte förklara det men jag blev illa till mods och jag kände mig iakttagen. När jag tänkte på saken hade vi ju aldrig lekt där nere när vi var barn. Varför? Jag nämnde det för Eva som stod och drack vatten och pustade bredvid mig i den tryckande sommarvärmen. Hon ryckte på axlarna och sa att våra föräldrar hade tyckt att vi skulle hålla oss undan på grund av att det fanns ormar där. Någon sådan varning hade jag ingen minnesbild av, men jag släppte det hela och gick iväg för att bada med Tina som nu hunnit rita och spilla jordgubbssaft på ett pappersblock så länge att hon blivit uttråkad.

Det var kväll, men här i norr går solen inte ned på kvällar och nätter när det är sommar. Det blir på sin höjd lite dunkelt men annars är det som om det vore dag. Jag stod i köket som tidigare varit vardagsrum och diskade, och tittade ut genom köksfönstret. Eva hade rätt. Det skulle bli helt fantastiskt när de tagit itu med skogen så sjön skulle skymta längst ner för slänten. Fönstret stod på glänt och alla naturens ljud hördes. Det var kvällsfåglarna som kanske gjorde sig redo för natten, och vinden som skickade in doften av den nyklippta gräsmattan.

Jag sköljde av ett glas när rummet plötsligt fylldes av en sötaktig doft. Unken och instängd. Jag rynkade näsan och ställde undan glaset. Det gick en ilning genom mig när jag insåg att allt hade blivit tyst. Jag tittade på röset, och sedan vidare upp mot skogsbrynet, och blicken sökte sig mot närmsta stora tall där jag fick syn på en skuggig gestalt som stod halvt dold. Ett öga stirrade tillbaka på mig.

Hjärtat stannade i kroppen när jag faktiskt registrerade att det var någon som stod och tittade på mig. Det var långt bort, men jag tyckte att figuren inte hade något öga, utan att det var mer som ett svart hål som mötte min blick. Gestalten var människolik och ju längre jag stirrade på den, desto mer tyckte jag att det var som att se mig själv i spegeln, på något förvridet sätt. Till slut insåg jag att jag tyckte att figuren liknade mig själv.

Jag backade ett steg från fönstret och försökte ropa på någon, vem som helst, för att de skulle komma och titta, men det kom bara ett gällt rop ur mig. Gestalten hängde kvar i någon sekund till, och försvann sedan bakom trädet. Men den kom aldrig fram på andra sidan. Jag backade ut ur köket och halvsprang in i vardagsrummet, där Eva nu låg i soffan och sov framför en film och Peter satt med sin mobil.

“Det är någon nere i skogen!”, var allt jag fick fram.

Peter tittade upp med rynkade ögonbryn.

“Vadå nere i skogen, vad pratar du om?”

Jag försökte samla mina tankar och komma över den rena skräcken som för närvarande tagit över min kropp.

“Det stod någon bakom ett träd nere vid röset och stirrade på mig!”

Peter reste sig och gick fram till det stora fönstret som vätte ut mot sjön. Jag pekade på trädet där figuren hade stått, men där fanns ju ingenting att se. Peter hummade och sneglade på mig. Det var länge sedan arbetarna hade åkt hem, och närmaste byn låg två mil bort.

“Så här dags är väl ingen från Borgsjö ute på någon långväga skogspromenad”, sade han eftertänksamt.

Jag förstod på hans röst att han trodde jag hade kunnat se fel. Jag muttrade något, vände om, och gick uppför trappan och la mig i sängen. För att tjura, för att vara ärlig. Jag kunde inte skaka av mig känslan jag hade haft. Någon hade tittat på mig och det hade fått det att ila genom hela min ryggrad.

Dagen efter dök katten upp. Vi hade aldrig sett den förut. Den var smutsig, sliten och ovårdad, som om den redan blivit begravd en gång men sedan krafsat sig upp ur jorden igen för att leva sitt nionde och sista liv. Var den kunde ha kommit ifrån när närmsta grannar bodde så långt bort kunde vi inte förstå oss på, och trots att vi hörde oss för bland alla vi mötte kände ingen igen den. Den fräste och stank och ingen av oss vuxna tyckte om den, men Tina älskade den. Så den fick stanna. Den höll sig på gården, och jag gick omvägar för att slippa stöta på den. Jag tror jag till och med avskydde den.

Under några dagar höll jag mig borta från fönstret ner mot sjön och vägrade i stort sett titta mot platsen där röset förut legat. Ändå gick det inte att blunda för att något hade förändrats efter att vägen ner mot sjön öppnats upp. Jag började känna mig ensam och sorgsen. En natt vaknade jag av att jag grät, utan att ha någon anledning. Kudden var helt våt.

Den kvällen satt jag ute på bron. Det började närma sig sensommar. Himlen var dunkel, värmen försvann i svala vindar och vi började tända brolampan när kvällen gick mot natt. Jag ville flytta från gården redan då, men om jag skulle vara ärlig hade jag ingen aning om var jag skulle ta vägen. När hösten kom skulle Eva, Peter och Tina åka tillbaka till sin lägenhet. Huset var inte färdigt än, och de skulle bo en sista vinter i stan för att sen permanent flytta ut till huset. Vart jag skulle ta vägen den vintern hade jag ingen aning om.

Detta satt jag och grunnade över, och böjde mig mot askfatet för att fimpa min cigarett, när den där doften kom tillbaka. Den var skarp och söt. Jag kunde inte komma på vilken blomma som kunde ge ifrån sig en sådan kraftig doft. Medan jag funderade försvann återigen alla ljud och det blev tyst. Vinden hade plötsligt stannat av, syrsorna bakom huset hade tystnat. Jag ställde mig varligt upp, och slängde en blick upp mot kullen där vägen som ledde till byn gick.

Jag hann precis vända mig tillbaka, mot dörren, för att gå in, när jag reagerade. Jag hade sett någonting i det snabba ögonkastet mot vägen. Jag vände mig hastigt tillbaka och, jo, där gick någon. Eva. Hon vandrade långsamt längs ängen där gräset övergick mot skog. Vad i hela friden gjorde hon där uppe? Hon hade ett sorgset ansiktsuttryck och verkade gå planlöst framåt, stel i kroppen och nacken. Jag ropade på henne. Hon svarade inte, reagerade inte ens.

Något var fel. Jag kunde inte sätta fingret på det men något stod inte rätt till. Hon bara fortsatte gå längs gränsen utan att vända sig om. Jag bara stirrade och visste inte vad jag skulle göra.

“Vad vrålar du för? Vad är det?”

Rösten kom från bakom min rygg och fick mig att hoppa till. Jag vände mig om och där stod Eva, i farstun bakom mig, med slarvigt uppsatt hår, glasögonen upptryckta på huvudet och med en min som lät berätta att jag hade väckt henne när hon låg i soffan framför en film. En actionfilm, av ljudet inifrån vardagsrummet att döma. Jag stammade och pekade både mot kullen och huset, vände mig snabbt om igen för att titta mot kullen, där jag nu såg Eva sakta försvinna in bland träden.

Jag ropade: “Där! Där såg jag…”

Eva drog ner glasögonen och kisade mot träden.

“Vem då?”

Det var nu tomt på kullen. Jag visste inte vad jag skulle säga, och vad jag än sade visste jag att hon inte skulle tro mig. Hon tittade på mig nästan medlidande medan jag letade efter orden.

“Hur är det egentligen? Är det lappsjuka på gång?”

Jag sa i någon sorts desperation att jag inte tyckte mig ha sett någonting, utan att jag faktiskt hade sett någon. Eva suckade och gick in. Jag följde snabbt efter, låste dörren och drog ett par extra gånger i handtaget bara för att försäkra mig om att den var låst. När jag gick uppför trappan hörde jag Eva nämna för Peter att jag sett något i skogen igen. Han skrattade till med överseende värme i rösten, och jag fick den förnedrande känslan av att vara det förvuxna barnet i huset. Ett barn som ingen tog på allvar. Det drev mig till vansinne och jag måste omedelbart komma bort.

Dagen efter åkte jag in till stan, eller vad man nu ska kalla Ånge. Där fanns åtminstone ett fik och ett bibliotek, där jag kunde tillbringa några timmar.

På bibblan hade det inte hänt mycket sedan jag besökte det sist, som barn. Ska jag vara ärlig undrade jag i mitt stilla sinne om någon ens lånat en bok här de senaste åren. Jag gick runt för mig själv i den lilla lokalen och såg att de åtminstone investerat i en självlåningsautomat. Det var väl mer kostnadseffektivt att ha en maskin istället för en till bibliotekarie.

På väg mot biografihyllan gick jag förbi hyllan som hette “lokalt”. Där fanns hembygdstidningar, böcker om skog och mark, böcker om byar och små häften som olika lokala begåvningar hade tryckt upp med sin egenhändigt författade poesi. Jag smålog åt något av omslagen och var på väg vidare när jag fick syn på titeln “Folktro och sägner – De finns i skogen”. Jag blev genast nyfiken och tog ned den från hyllan och när jag lämnade biblioteket låg den bland de andra böckerna i min väska.

På kvällen börjar jag läsa. Det fanns texter om vittra, skogsrå, näcken, allihopa skildrade genom de gamla vanliga historierna. Men så började en text om något som kallades njala. Hade aldrig hört talas om det. Det stod att i äldre tider hette det att i berg, sjö och myr kan något bo som i folkmun fått namnet njala. Det var ett ont väsen, en något diffust beskriven oförklarlig kraft som tog människor. Det fanns massa verser på dialekt om njala, tydligen skrivna på 1800-talet av en man vars efternamn jag glömt men som hette Gustav. Verserna handlade om människor som plötsligt förändrats till sina personligheter, eller helt försvunnit. Vissa av symptomen som beskrevs i verserna kände jag igen från vänner och bekanta som lidit av psykisk ohälsa. Svårt i Norrland förr i tiden att hantera människor som mådde dåligt, tänkte jag.

“Den kömme ve djura från bärge, myr’n å vattne”, skrev Gustav. De kom med djuren från berget, myren och vattnet.

Den andra raden som jag aldrig kommer att glömma lydde: “Om du bygger dig ett hus utav sten svart som natt, kan hon inte ta dig vare sig genom ko eller katt.”

En lång rysning gick efter ryggen på mig när jag läste den. Jag slängde ifrån mig boken och drog fram en Kalle Anka-tidning som jag skakigt försökte koncentrera mig på. Jag sov vansinnigt dåligt den natten, drömde om myrar där dimman låg tät, och där jag mer kände än såg att något var på väg mot mig, för att ta mig.

Jag vaknade morgonen därpå med lakanen klibbande mot kroppen. Jag gick nerför trappan ut på bron för att sätta mig och få lite frisk luft. Eva kom ut och placerade en kopp kaffe i min hand. Hon började prata om hur långt de ändå hunnit komma denna sommar, och hur synd det var att semestern snart var över. Det skulle bli så skönt att flytta för gott nästa sommar, sade hon. Medan hon pratade och jag började slappna av så fick jag syn på den vedervärdiga katten. Den satt bakom husknuten på förrådshuset och stirrade på Peter som bar ved borta vid ladugården.

Eva satt och beklagade sig över att behöva åka hem och jobba medan jag nu själv insåg att jag på sistone räknat minuter tills jag kunde lämna gården. Katten fick det att krypa i mig. Till slut reste sig Eva och gick in, och jag satt kvar i solen. Tankspritt plockade jag ett grässtrå, fäste det mellan tummarna och började försöka få fram en ton.

Då närmade sig steg i gruset. Jag tittade upp, och fick lägga handen över ögonen för att skydda mot morgonsolen. Det var Peter som kom gåendes från högra sidan huset längs grusvägen med en kratta i handen, fast upp och ner. Han stirrade framför sig och drog krattan efter sig med handtaget i marken. Det såg väldigt märkligt ut, som om han hade glömt hur man höll en kratta.

Jag skrattade till, och ropade: “Har du tröttnat på skiten?”

Sedan skakade jag på huvudet och reste mig upp från trappan för att gå in, när den söta unkna doften slog emot mig som en tjock vägg. I samma ögonblick hörde jag en röst från min vänstra sida.

“Aldrig! Här tröttnas inte.”

Där, på motsatta sidan från där Peter hade kommit gående med krattan, stod han nu vid ladugårdsväggen igen och staplade ved, precis som han hade gjort förut. När jag snabbt tittade tillbaka mot vägen hann jag precis se handtaget på krattan försvinna när den drogs runt husknuten på det lilla gråa pumphuset som stod intill vägen. Ljudet försvann och allt blev stilla.

Jag skrek till och Peter släppte vedträet han hade i handen. Eva kom utspringande med Tina i famnen. Tandkrämen flög runt munnen när hon frågade om vad det var som pågick.

Jag såg Tinas uppspärrade ögon och insåg att det varken var tid eller plats för att säga vad jag sett. Jag försökte lugna andningen och letade efter en förklaring.

“En stor spindel kröp på mig”, blev det till slut.

Då skrattade Tina. Hon tyckte det var hur löjligt som helst att vara rädd för spindlar, de var ju superfina.

Jag berättade senare för Eva och Peter vad jag hade sett och de utbytte en blick. Jag blev frustrerad eftersom de uppenbarligen tänkte saker som de inte delade med mig. Eva suckade och lade handen på min arm.

“Vi är lite oroliga för dig. Hur mår du i det här uppbrottet? Jag känner mig så dålig som knappt har frågat dig om det? Men du verkade okej, så jag ville inte dra upp det.”

Jag kände mig svimfärdig. De gick alltså runt och trodde att jag var nära något sammanbrott på grund av att jag och Andreas hade gjort slut. Honom, som jag knappt ägnat en tanke överhuvudtaget sen jag kom till gården. Jag bet ihop käkarna och blundade.

“Så ni tänker att jag är på väg att kollapsa för att jag och Andreas gjort slut, och att detta tar sig uttryck i att jag ser er två på ställen där ni uppenbart inte är? Får jag fråga hur vanlig den sortens hjärtesorg är?”

De bara stirrade på mig. Eva sänkte axlarna som i en uppgiven gest. Jag sa att jag var trött och gick och lade mig.

Som om någon högre makt var på min sida så regnade det de sista dagarna som vi skulle vara kvar på gården. Jag och Tina kunde hålla oss inomhus. Vi spelade spel, hittade på sagor, flätade hår och tittade på gamla VHS-band som fanns kvar i huset. Det blev bestämt att katten “Katt”, som Tina kallade den, skulle få följa med tillbaka till stan. Eva var från början hårdnackat inställd på att lämna den på gården, men efter en övertalningskampanj som Tina drev på större delen av sensommaren, och efter löfte om att veterinären skulle få ta en ordentlig titt på katten och att den skulle få en rejäl pälsvård, föll hon till föga. Själv önskade jag att kattskrället kunde dra åt skogen, bokstavligt talat, men Tina var överlycklig.

Sista kvällen, medan jag packade, hittade jag biblioteksboken om folktro, slängd i ett hörn i rummet och sedan dess täckt av kläder. Rädslan hade avtagit lite och jag tänkte att jag kanske borde läsa klart kapitlet.

Gustav beskrev hur det kunde gå till när njala kom till en, och hur den till slut kunde ta en. “Den provar ut skinn för att helt hitta rätt, den övar och testar tills den härmar dig lätt”, skrev han och fortsatte: “Den vill leva intill dig i lugn och i ro, i den kropp som den väljer, ja där ska den bo.”

En blixt av ångest gick igenom mig. Jag kände ju igen det där. Det satte ord på vad jag hade sett. Skulle jag säga något till Peter och Eva? Nej, jag var trött på daltandet. Och snart skulle denna mardröm vara över. Vi skulle alla åka hem morgonen därpå. När jag la mig i sängen tittade jag mot den uppslagna boken, och kunde inte undgå att läsa den sista biten av Gustavs verser.

“Den kommer med djuret för att hitta sig ett hem, där du hittar den död, ja då vet du i vem.”

Jag använde den resterande surf jag hade på mobilen för att titta på barnfilm innan jag somnade den natten.

Morgonen därpå tog vi farväl av huset, packade in oss i bilen – jag så långt bort jag kunde från kartongen där katten förvarades – och körde iväg.

Jag skulle sova en natt i Eva och Peters lägenhet, och sen skulle jag åka iväg med mamma och pappa över helgen i deras husvagn. På måndagen skulle alla börja arbeta igen, och jag skulle försöka ta itu med resten av mitt liv. Jag la mig tidigt den kvällen, och njöt av att höra den glesa biltrafiken utanför fönstret innan jag ganska raskt somnade.

Jag sprang genom skogen. Hon skrek och slet i mig men jag kunde inte se henne. Hon var bredvid mig men syntes inte till. Marken var våt som av dagg och blåbärsriset var kallt och halt. Jag blödde på benen av ris och trädgrenar som rispade medan jag utan riktning försökte hitta rösten. Tina grät, och sprang hon med. Jag kunde höra hennes snabba, lätta små fötter mot skogsstigen. Plötsligt var jag fastfrusen på en myr. Dimman låg tät, jag kunde inte röra mig. Tina stod framför mig, hon slet i mina händer, hon rev längs mina armar och hennes ögon var blodsprängda av panik. Min älskade underbara unge. Jag försökte hålla i henne men jag kunde inte röra kroppen. Hon försökte hålla sig fast i mig men hon gled sakta längs myren bort från mig. Hon vrålade. Vad som än hade fått tag i henne vägrade släppa, och hennes små händer var för svaga.

Jag vaknade med ett ryck, och kastade mig upp i sängen. Jag la en hand på mitt bröst för att manuellt försöka tvinga fram en lugnare andning, och när jag såg ner på mina armar var de fulla av svaga rivmärken. Jag gick upp, smög in i köket och tog ett glas vatten, men jag kunde inte sluta skaka och kände hur svetten fortfarande rann. Jag kanske höll på att bli sjuk? Sedan tittade jag åt dörren till Tinas rum. Den stod på glänt.

Jag tvekade, men kunde inte släppa den gnagande tanken. Jag smög fram till dörren, drog ett djupt andetag, och drog upp den smått så jag kunde kika in.

Tina satt upp i sängen och tittade på mig. Hade jag väckt henne? Lilla gumman. Rummet var mörkt men jag såg henne tydligt. Jag gick sakta in i rummet. Hon bara satt där, så liten hon var, och tittade. Hennes ljusa lockar ramade in hennes runda ansikte.

“Kan du inte sova?”, frågade jag.

Hon fortsatte titta på mig. Jag stannade upp mitt i steget, halvvägs in i rummet, för av någon anledning hade plötsligt min flyktinstinkt aktiverats. Jag backade, vände mig halvt om tillbaka mot dörren och klev på något stort och mjukt. Jag hoppade till, tittade ner, och där låg den. Den låg utsträckt på golvet som om den sov, men jag visste. Katten var död. Medan jag snubblade tog mig mot dörren vände jag mig om mot Tina. Hon satt kvar i sängen. Och log.

Jag sprang genom lägenheten in till Peter och Eva. Jag skrek så högt jag kunde. Jag höll fast i Evas t-shirt och grät mot den. Sen blev det dimmigt och jag minns inte mer av vad som hände.

Jag vaknade i min egen säng i gästrummet och var yr. Jag satte mig upp och insåg att jag hade pyjamas på mig. Det var Evas. Huvudvärken var enorm. Jag stapplade ut i lägenheten och i hallen mindes jag vad som hade hänt. Jag började med lite snabbare steg gå genom lägenheten för att hitta Tina, men det gick långsamt, för jag var yr, utan att förstå varför. När jag kom in i köket hittade jag en lapp. “Tvungna att åka”, stod det i Evas handstil. “Ring när du vaknar.”

Jag ringde och Eva svarade efter bara en signal. Jag hörde att de satt i bilen. Det visade sig först då att jag hade sovit i över tolv timmar. Gänget som höll på nere vid sjön vid gården hade stött på något problem med en ledning som ingen förstod vad den gick till, och behövde hjälp. Tina hade insisterat på att få följa med, varför även Eva hade fått åka med, för att ta hand om henne medan Peter försökte förstå sig på ledningen. Hon beklagade att jag fått vakna ensam men sade att de inte hade haft något val.

Jag fick natten återberättad för mig. Tydligen hade jag dykt upp i deras sovrum och varit så hysterisk och rädd att Peter till slut hade hämtat någon slags muskelavslappnande och en insomningstablett som han hade liggandes sedan han hade haft ryggskott. Jag hade gråtit och kissat på mig och de hade genomsökt hela lägenheten för att hitta orsaken till min hysteri. När jag hade slappnat av något hade jag, innan jag tuppat av, genom tårarna mumlat att Tina var död.

De hade blivit väldigt oroliga, sade de, men Tina hade det inte varit något fel på. Hon hade sovit så gott när de tittat till henne, sade Eva, och tillbringat hela förmiddagen med att sitta och rita.

Katten då, frågade jag. Jo, den hade faktiskt dött. Den hade varit så medtagen efter bilturen. Det hade nog bara varit en tidsfråga. Kanske hade jag i mitt drömliknande tillstånd fått en panikattack när jag sett kadavret, föreslog Peter i bakgrunden. De hade tagit det med sig tillbaka i samma kartong, och tänkte passa på att begrava kroppen när de väl var ute på landet igen. Eva sade åt mig att vila och dricka mycket vatten, och försöka titta på någon film eller något som kunde skingra mina tankar. Hon sade att de skulle vara tillbaka morgonen därpå. I bakgrunden hörde jag bilmotorn stängas av.

“Nu är vi framme, måste lägga på”, sade Eva.

Efteråt gick jag in i Tinas rum. Jag kände mig illa till mods av att vara där, med minnesbilden färsk av hur flickan suttit och flinat i sin säng, men kunde se att ingenting stack ut. När jag såg mig omkring såg jag en liten hög med ritpapper på skrivbordet. Jag gick fram och tittade på dem.

Det var ett maniskt klottrande i gälla färger. Papper efter papper var täckt med hårda streck och cirklar som gjort att det gått hål i pappret. Det var inte alls likt de gamla teckningar som satt uppe på väggen, där streckgubbar och blommor ritats med mjuk handstil. Jag började andas snabbare.

Det var inte Tinas teckningar. Jag kunde känna det i hela kroppen. Hur kunde inte Eva ha känt att det inte var hennes egen dotter som suttit och gnidit pennan så hårt mot pappret?

Jag rusade i panik ut i köket igen, för att hitta mobiltelefonen. Ringde både Peter och Eva upprepade gånger.

“Just nu kan du inte nå det önskade numret.”

Jag ringde mamma och bad att få låna bilen. Eva hade uppenbarligen inte berättat för mamma eller pappa om mitt lilla utbrott eftersom hon bara pratade på om husvagnen, och att jag kunde låna bilen men bara över dagen.

På väg mot gården fortsatte jag ringa, inget svar. Jag förbannade den dåliga täckningen i skogen och körde alldeles för snabbt på den alldeles för dåliga grusvägen. Jag var på väg att få sladd flera gånger, och hade hjärtat i halsgropen hela den sista milen.

Jag kom fram över krönet och såg genom bilfönstret Eva och Peter stå nere på ängen. Jag andades ut för en sekund innan jag såg Tina stå vänd mot mitt håll, som om hon väntat sig bilen komma över krönet. Hon log, och gick bort till Eva och Peter.

Jag såg de tre männen som arbetade nere i skogen en bit bort. De stod också helt stilla. Jag körde in på gården, tvärbromsade och klev ur. Inte en fågel hördes. Det var som om tiden hade stannat och skogen och hela landskapet hade frusit till.

Eva och Peter stod mitt på ängen halvvägs ner mot skogen.

Jag var precis på väg att ropa när jag såg. Framför deras fötter låg en räv och en hare. De var döda. Jag stirrade upp mitt i språnget jag hade tagit och tittade mot männen som stod en bit bort. En till räv, en katt och vad som såg ut att vara en järv låg framför dem.

Jag backade men vände inte ryggen mot scenen. Plötsligt vände sig alla bort från mig samtidigt, som om en tyst signal hade givits. De började gå ner mot skogen. Tina hade ännu inte vänt sig om, hon tittade fortfarande på mig, log och slängde en blick upp mot huset, innan även hon vände om och följde med de andra som sakta vandrade mot skogsbrynet.

Jag backade mot bilen, snubblades och gråtandes.

Runt husknuten som Tina hade tittat på kom nu en ny katt fram. Jag hade aldrig sett den förut. Den gick lugnt och stadigt mot mitt håll. Då bröts min förlamning. Jag kastade mig in i bilen och slet i nycklarna för att den skulle starta, skrek allt högre i panik, och till slut startade den. Jag gasade så att det flög grus omkring mig, skakade och höll så hårt i ratten att knogarna vitnade. Det sista jag såg i backspegeln innan jag åkte över krönet var katten som fortfarande gick efter bilen.

Som om den inte hade bråttom. Som om den visste var den skulle, som om den visste hur den skulle hitta. Som om den visste var den skulle bo.

Det blev ett enormt pådrag när sökinsatsen drog igång. Polisen hade inte varit med om något liknande i Västerbotten innan. Det hade aldrig hänt att sex personer spårlöst försvunnit.

Jag blev själv förhörd ett par gånger eftersom jag var den sista som träffade dem. Jag sa att jag hade åkt dit, pratat lite och sen åkt hem igen. Jag visste att jag aldrig mer skulle få se någon av dem och väntade mig ingenting av skallgångskedjan, som höll på i en veckas tid. Det var utmattande och händelsen nådde riksnivå där även kvällstidningarna började spekulera i vad som kan ha hänt ute i en sådan liten by.

Det visade sig att Peter tagit ett antal lån som var allt för dyra att kunna betala tillbaka, och satt familjen i en så stor ekonomisk knipa att medierna en tid spekulerade i om familjen gått under jorden. Jag undrade om Eva hade vetat om det. Jag förbannade bankmannen som gjort det möjligt för dem att köpa huset.

Allt det här hände för ett år sedan och tack vare välbehövliga sömntabletter och ångestdämpande mediciner har det hela mer och mer börjat likna en fasansfull dröm.

Fram tills igår när jag satt i soffan, uppkrupen framför något skräpprogram på tv, då jag återigen kände jag den. Doften. Det gick inte att missta sig. Den söta, klibbiga doften spred sig genom lägenheten och den kom från brevinkastet. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, om jag hade trott att jag kunde komma undan. Att det skulle räcka med att hålla mig hemma så mycket som möjligt? Som om jag hade haft en chans då? Så nu väntar jag bara. Jag har fått berätta. Jag är beredd.

För det enda jag med säkerhet vet, det är att det är här den ska bo.

Signaturmelodi

Vi hörde “Där den ska bo”, skriven av lyssnaren Erika, och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är veckans avsnitt av Creepypodden slut. Det är dock inte den svenska sommaren – den pågår. Och med den kommer säkerligen fler oförklarliga upplevelser. Berätta gärna om dem för oss, så kanske de hörs här i podden nästa gång vi undersöker denna årstids märkliga baksida.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Avsnitt 244: Svensk sommar III

Skräm en vän: