Avsnitt 251: Plötsligt händer det

I september 2022 fick jag ett mejl från lyssnaren Adrian, som skickade med ett filmklipp. “Jag gick runt i min lägenhet och städade när jag märkte att jag hörde ett ljud som inte var där innan”, skrev han. “Jag försökte då klura ut var det kunde komma ifrån. Först trodde jag det var teven så jag stängde av den, men ljudet var kvar. Sen tänkte jag att det kunde vara fläkten som snurrade, men det var det inte heller. Jag bestämde mig för att gå ut och kolla om det kom utifrån. Då lyckades jag spela in det här.”

Adrian bor nära Åre i Jämtland. Han har ingen fabrik i närheten, och inget alarm som kan låta så, skriver han. Och ett tåg kunde det inte vara. Då skulle han ha hört ljudet av dess hjul mot spåren eka över hela dalen. Han stod helt rådvill inför ljudet – kunde inte förstå vad det var. “Ljudet verkade komma från ingenstans och överallt”, skriver han.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det speciella med Adrians upplevelse var att han plötsligt befann sig i en verklighet som dittills bara hade varit andra människors berättelser.

För Adrian är inte den första att höra märkliga, höga ljud, oförklarligt dånande över nejderna till synes utan källa eller anledning. Det finns många filmer, uppladdade genom åren ända sedan internets tidigaste dagar, som visar människor som står med blickarna villrådigt vända upp i himlen, i meningslösa försök att förstå varifrån ljuden de hör kommer. De kallas “himmelsbävningar” eller “himmelstrumpeter”, ord som med sin vaghet avslöjar att vi inte har en blekaste aning om vad de beror på. En som jag tycker är särskilt hemsökande är den här, från 2015.

Det finns en del olika försök att förklara dessa ljud, men ingen verkar ha räckt till för att skapa konsensus. Axelryckningen dessa ljud tycks bemötas av, det faktum att det oftast bara leder till en videopublicering i någon kvällstidning, kan vara svår att förstå. Men kanske beror vår oförmåga att förklara dem delvis på att det är den sortens fenomen man själv måste uppleva för att behovet av en förklaring ska bli tillräckligt akut. Andras upplevelser, även sådana som är inspelade på film, är lätta att glömma eller avskriva. Bara om man själv varit med om detta blir viljan att förstå det tillräckligt stark för att driva en.

Så är det ju med många saker. Människan är i sin kärna ett egocentriskt djur. Bara i hennes egna ögon, öron och fingrar kan en sanning bli tillräckligt sann för att den ska bli styrande. Därför är människors berättelser om när de själva förstod att någonting konstigt var på gång så fascinerande.

En plats där dessa berättelser ofta dyker upp är nätanslagstavlan 4chans underforum /x/, för diskussioner om det övernaturliga. Där har jag till veckans avsnitt hittat tre berättelser som jag nu vill dela med mig av. De är alla skrivna av anonyma användare, och var och en beskriver de alla en förändrad verklighet, en upplevelse som gjort att allt förändrats.

De läses av Michael Forsberg, och vi ska först höra en historia publicerad den 26 maj 2013, klockan 01.07.37, som jag kallar “Telefonsamtalet”.

Jag jobbade på ett callcenter. Det här hände under ett sent kvällspass. Det var bara jag och en annan kille på plats.

Han tar ett samtal, och utifrån hur han låter på rösten anar jag att det är någon uråldrig gubbe som sitter sömnlös och har passat på att försöka förstå sig på sin nyinköpta dator. Medan min kollega, mer och mer desperat, försöker förklara att allt han kan hjälpa till med är gubbens nätuppkoppling och att han inte kan göra något åt varför skrivbordet på hans dator är upp och ner börjar det pipa det i mitt headset.

Jag svarar med min vanliga, inövade öppningsfras – ”Välkommen och tack för att du ringer, du talar med anon, kan jag ta ditt namn och ditt telefonnummer” – och sedan möts jag av tystnad i luren. Efter en stund säger en röst:

“Hallå?”

Är min mikrofon satt på mute? Nej, den är på. Jag säger “Hallå?”, och i min tankspridda trötthet slås jag av tanken på att det är en av väldigt få frågor som man alltid besvarar med en motfråga.

Rösten i luren frågar om han kommit till det företag jag jobbar för. Ja, säger jag, du har kommit till det företaget och du talar med anon, hur jag kan hjälpa till? Han säger att han inte får igång någon av sin hemelektronik, och att han tror det beror på att nätuppkopplingen slutat funka.

Jag ber honom om hans telefonnummer, han uppger det, med ett riktnummer jag inte känner igen. Så här tidigt i ett telefonsamtal med en kund vill jag inte komma med ifrågasättanden så jag matar bara in det i min dator, och får inga resultat. Numret har ingen abonnent, såvitt jag kan se.

Han måste ha sagt fel nummer. Jag frågar vad han heter, han svarar, och jag matar in namnet i vår usla, långsamma sökmotor. Jorge Vargas hette han.

Medan den tuggar ställer jag ett par rutinmässiga kontrollfrågor. Har du startat om ditt modem?

Han svarar att han inte kan inte komma åt modemet, för han kan inte lämna sitt rum.

Vad menar du, frågar jag.

Dörren öppnas inte, säger han. Den enda gången dörren gick att öppna var det bara svart utanför. Helt kolsvart.

Först nu märker jag att det är en ovanligt brusig linje han ringer på. Först tänkte jag att det hade att göra med hans dåliga nätuppkoppling, vilket är vanligt, men störningarna var större än så.

Äntligen slutförs min sökning i systemet men med noll träffar. Jag googlar hans riktnummer och ser att han ringer från Texas.

Ringer du från Texas, sir? Tyvärr kan vi bara hjälpa med support i Saskatchewan, Kanada.

Han svarar inte. Först efter en stund säger han: Vet du varför min familj är borta?

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det här samtalet börjar spåra ur. Det känns som att mannen i andra änden kanske är störd i huvudet på något sätt. Till slut frågar jag i vilken stad han bor, och han nämner en stad i Texas. För att se om han är tillräknelig frågar jag honom om dagens datum, och skyller på att det är en rutinmässig säkerhetsfråga.

Han säger att det är november 2011. I själva verket var det här i augusti 2012.

Vid den här tidpunkten har min kollega avslutat sitt samtal, och samlat ihop sina grejer för att gå hem. Det var bara ett par minuter kvar till midnatt, då vårt skift tog slut. Han står med ryggsäcken över axeln vid mitt skrivbord och lyssnar på mitt samtal. När han hör mig fråga om dagens datum gör han en frågande min, och sedan, när han ser mitt ansiktsuttryck, böjer han sig fram för att titta på vad jag sökt efter på datorn.

Jag frågar mannen i telefon när hans internet slutade funka, och då svarar han att det var när någon kom in i hans hem, och att det hade varit mörkt sedan dess och att ingenting hade fungerat.

Precis när han avslutade den meningen bröts samtalet.

Jag tar av mig headsetet och förklarar för min kollega vad det vad som hänt. Han säger att jag ska skriva ner telefonnumret mannen ringde från, så att vi kunde hålla koll på om han ringde igen. Jag antecknar mannens namn, Jorge Vargas, och hans nummer. Sedan går jag hem.

Nästa dag när jag kommer till jobbet går jag till min närmaste chef och ber henne ta fram inspelningen som systemet gjorde av samtalet kvällen dessförinnan. Hon tar fram inspelningen och vi lyssnar på den över lunch.

På inspelningen hörs bara jag. Inte ens bruset, störningarna, från andra sidan har kommit med på inspelningen. Mellan allt jag säger är det helt tyst.

Min chef har humor och tror det hela är ett skämt. Hon frågar om jag bett någon ringa in från ett oregistrerat nummer och sedan suttit tyst. Jag försöker övertala henne om att nej, det var verkligen någon i andra änden. Jag ropar in min kollega från kvällen innan och han intygar att jag hade sett förvirrad ut under hela samtalet. Hon köper det inte.

Den enda som trodde mig var min kollega från den kvällen.

När jag kom hem från jobbet googlade jag “Jorge Vargas”, “Texas” och adressen han uppgav: “Amburn”. Då hittade jag en nyhetsartikel i Houston Chronicle från november 2011, om ett dubbelmord. Två kroppar hade hittats i ett hus i Texas City, på Amburn Road. De hade tillhört Miranda Vargas och hennes pappa, Jorge Vargas Jr, 33 år gammal.

Jag vet inte om det är ett falskt minne, men jag kan såhär i efterhand svära på att jag hörde andra ljud i bruset och störningarna på linjen. Röster.

Vi hörde “Telefonsamtalet”, publicerad av en anonym användare på 4chans underforum /x/. Nästa historia heter “Bilen i öknen”, och är publicerad den 26 maj 2017, klockan 01.13.26.

Min pappa var ensamstående. När jag var liten brukade en av hans kompisar, Bob, barnvakta mig när pappa måste jobba. Han brukade berätta en historia för mig som än idag ger mig gåshud.

Det hände när Bob, lastbilschaffis, körde en långtradare genom de mest öde delarna av Oregon. Han hade en tid att passa till morgonen därpå och satsade på att köra hela natten. Klockan närmade sig ett och han var helt ensam på vägarna. Inte ett möte på tio mil. Han var bokstavligt talat mitt ute i ingenstans.

Plötsligt lyste hela natthimlen upp. På ett ögonblick blev det dagsljus. Bob såg ingenting, hans ögon var helt inställda på mörkerseende, och han blundade och bromsade så hårt han kunde. När han öppnade ögonen igen och de började vänja sig såg han sig omkring. Det var verkligen som mitt på dagen. Han såg allt, de torra buskarna som sträcker ut sig över öknen på ena sidan vägen och bergskedjan långt bort på andra sidan.

Sekunderna gick och en tanke slog honom: det kunde inte vara en blixt, då skulle ljuset inte hålla i sig så länge. Var det en atombomb? Han kröp ihop i sätet, plötsligt livrädd, och så blev det mörkt. Det hade varit ljust i kanske tio sekunder. I ett slag blev det sedan natt igen.

Han satt där i säkert fem minuter, och väntade på om det skulle höras en explosion eller om en tryckvåg skulle komma. Men ingenting hände.

Han tänkte att det måste ha varit en meteorit, satte igång lastbilen och körde vidare. Ett par kilometer senare såg han tända billyktor längre fram på vägen. De stod stilla – någon hade stannat mitt på vägen. Vägen var smal och det skulle inte gå att köra förbi den.

Bob bromsade in på håll. Han såg att fronten på bilen var intryckt, som om den krockat. Hade ett rådjur, uppskrämt av det märkliga ljusfenomenet, hoppat ut på vägen? Bob insåg att han måste se till att föraren mådde bra, så han klev ut och gick fram mot bilen.

När han kom närmare såg han att föraren satt på vägen, bredvid dörren till förarsätet som stod öppen. Han satt med huvudet lutat ner mot armarna, som han hade vilande över de uppdragna knäna.

Det var något konstigt med mannen, kände Bob. Han var en sån som alltid lydde sin magkänsla, så han stannade upp på ett par meters avstånd från mannen.

“Allt bra där, hörrö?”, ropade han.

“Jag har så ont i huvudet”, svarade mannen. Han lyfte inte på huvudet utan talade rätt ner i marken, så att hans röst lät kvävd.

“Körde du på något?”, frågade Bob. Han kände sig mer och mer illa till mods. Det var något som var fel, kände han. Han kunde inte förstå sig på vad.

Mannen på vägen sade att han gjort illa sig, och bad Bob om hjälp. Trots att hans instinkter nu skrek på honom att hålla avståndet tog han ytterligare ett steg framåt. Han försökte förstå vad det var som kändes så fel, och det var när han såg sig omkring som han fick syn på vad.

Bilen. Den var inte som den skulle. Det såg inte ut som en riktig bil, utan mer som en rekonstruktion av en bil, utifrån hur någon trodde de såg ut. Den hade allt den skulle ha, men ingenting extra, brukade Bob säga för att förklara det. Som en billig leksaksbil fast i naturlig storlek.

Bob böjde sig så han kunde se mer av bilens bakdel, och såg att det inte fanns någon bagagelucka. Bara plåt utan glipor och två lampor, ingen registreringsskylt, inte ens ett bilmärke.

Bob var bilintresserad. Han kunde sina bilmärken. Något sådant här hade han aldrig sett förut. Ju mer han tittade desto fler detaljer såg han, eller kanske rättare sagt, såg han inte. Det fanns varken avgasrör eller navkapslar. Det var bara som silhuetten av en bil.

Han började backa bakåt från bilen, trots att mannen återigen bad om hjälp. Bob svarade att han inte kunde göra något, men att han skulle ringa en bärgningsbil från nästa bensinmack.

Då lyfte mannen huvudet från armarna och tittade på Bob. Han sade att han trodde han hade fått en hjärnskakning.

Men Bob kunde bara stirra på mannens ansikte. Det var något fel med det. Han kunde först inte sätta fingret på vad. Sedan insåg han. Jag minns exakt hur han brukade beskriva det.

Allt i mannens ansikte satt där det skulle, på sina vanliga platser, brukade han säga. Han såg helt normal ut.

Förutom att ögonen och munnen var upp och ner.

Bob fick panik och flydde tillbaka till sin lastbil. Han kastade sig in och slängde igen dörren efter sig, och precis när han hade låst slog mannen där ute in i bildörren. Hur fan hade han hunnit efter honom så fort?

Mannen där ute knackade på fönsterglaset och log mot Bob men eftersom hans mun var upp och ner såg det ut som om han skrek ljudlöst. Sedan bad han Bob öppna dörren, så att han kunde komma in.

Bob tryckte gasen i botten. Han brydde sig inte om han skulle köra över killen. Lastbilen brände iväg och slog in i bilen på vägen, som flög åt sidan. Vad det än var för något var den nästan viktlös, och inte ett ljud hördes när han körde in i den.

Så brukade Bob avsluta sin historia. Han kom fram till sin destination, utan att vara med om några andra konstigheter på vägen. Pappa känner såklart till den här historien, men jag tror han tvivlar på den. Bob själv berättar den med stor övertygelse för alla som vill höra på. Han är helt övertygad om att det var någon sorts utomjording han träffade den natten.

Många år senare fick jag höra talas om Thatcher-effekten, att hjärnan är så inställd på att känna igen ansikten att man inte ser något konstigt i en bild där just ögonen och munnen är rättvänd i ett i övrigt upp- och ner-vänt ansikte. Jag visade en sådan bild för Bob men han vägrade titta på den. Han sade att det var exakt så killen i öknen hade sett ut.

Vi hörde “Bilen i öknen”. Den sista historien vi ska höra i denna triptyk från verklighetens utkant, publicerad den 8 juli 2020, klockan 09.27.25, kallar vi “De dödas lyktor”.

Jag berättade den här historien i en tråd igår, men ska posta den igen nu. Innan jag kommer till min personliga berättelse måste jag sätta er in i legenden. Så luta er tillbaka, för här kommer legenden om de dödas lyktor.

Kapitel 1, del 1: Berget

Det börjar i mitten av 1800-talet. En rekognoseringspatrull för ett gruvbolag, 25 män på jakt efter löftesrika platser för ny gruvdrift, ger sig upp i bergen i British Columbia. På en bergssida slår de läger för natten. Den kvällen går en man iväg en bit från lägret för att tömma tarmen, och då ramlar han och gör sig illa i benet. På morgonen beslutar man att tolv av männen ska hjälpa den skadade ner igen, och tillbaka till närmaste civilisation, och att de resterande tolv ska fortsätta vidare.

Så gruppen delar upp sig, och hälften försvinner iväg nerför bergsslutningen, bärande på den skadade mannen. De andra tolv fortsätter högre upp i bergen. De vandrar till skymningen, då det börjar snöa. En av dem säger att det blivit påtagligt kallare under dagen. Om ovädret blir värre finns det en risk för att bli insnöade, varnar han. De andra flinar åt honom och undrar om han är skrajsen. Snön skrämde dem inte.

Del 2: Stormen.

Kvällen blir till natt, temperaturen faller allt mer, och snön som faller blir tyngre och tyngre. Den orolige mannen hade haft rätt – om ovädret blev värre skulle de ligga illa till. De befinner sig långt uppe i bergen, och det skulle vara svårt att vända om och gå nerför igen i det snöfallet.

Och ovädret blir värre. Snart är det uppenbart att snöfallet inte kommer lätta, utan att det blåste upp till storm. De tolv på berget står nu inför antingen en säker död uppe i kylan, eller utmaningen att ta sig nerför bergssidan igen. De lämnar sina tält och det mesta av sin packning, och utrustar sig med det nödvändiga, och så ger de sig av.

Var och en har en oljelampa, som de tänder. Till en början kan de följa ljuset av lyktan framför sig likt en fyr i snöstormen, men när den förvärras kan de knappt se handen framför sig längre.

Mannen som uttryckt oro för ovädret tidigare, vid namn Jacob White, inser snart att han tappat bort de andra. Ljuset från deras lyktor syns ingenstans i den ylande snöstormen. Jacob går runt och ropar på de andra, men han hör inga svar, och alla eventuella spår blir omedelbart översnöade.

Så blåser det om möjligt upp än värre. Jacob inser att han måste ner för berget nu, eller annars möta en säker död. Han tar sig försiktigt ner för sluttningen, och till slut, efter vad som känts som en oändlig vandring och med frostskador i ansiktet, kommer han till tälten de rest vid bergets fot.

Del 3: Lyktorna

Jacob skyndade sig omedelbart vidare ner i dalgången för att hitta de som gått iväg med den skadade, för att få deras hjälp med att undsätta patrullen på berget. Men stormen har nu blivit så våldsam att även dalgången är omöjlig att ta sig fram genom. Till slut hittar han en grotta, där han söker skydd för natten.

Inifrån grottan ser han bergstoppen han flytt ner från, och han ser till sin förskräckelse ljusen från sina kamraters lyktor hjälplöst irra runt. De går omkring på långt håll från varandra, desperat sökande efter hjälp, som döende eldflugor i natten. Till slut, runt midnatt, ser han en lykta stillna, och sedan slockna. Och ju längre natten framskrider, desto fler lyktor slocknar. En efter en. Jacob kan bara se på och be till Gud att åtminstone en av dem ska klara sig genom natten.

Tre timmar senare hade alla slocknat. Allt hopp var ute för Jacobs vänner. På morgonen har stormen bedarrat något, och Jacob ger sig av ner i dalgången för att uppsöka de andra. När han till slut hittar dem är det bara två kvar i livet. Resten hade gått under när stormen dragit in.

Del 4:

Tre veckor senare ger sig en ny patrull upp på berget för att leta upp och ta hand om kvarlevorna efter sina döda kamrater. De är 20 män, varav en är Jacob White. De hittar de 11 döda i dalgången när de passerar den. De samlar ihop deras personliga ägodelar för att deras anhöriga ska ha ett minne av dem, begraver det som traktens vilda djur lämnat kvar av deras kroppar och reser ett röse till deras minne.

Sedan fortsätter de uppför bergssidan. De hittar de sönderslitna tältresterna, men inte en enda av de försvunna männen. Inte ens ett spår av dem. Deras kroppar verkar ha gått upp i rök. Patrullen letar ända tills mörkret faller, och då känner Jacob hur kylan börjar smyga sig på igen. Samma kyla som förut. Sedan, samma snö. Han känner igen den från natten på berget som han var den enda att överleva.

Den här gången lyssnar de andra på hans varning, och de skyndar sig ner för bergssidan, ner i dalgången där de slog läger. Stormen sveper in över bergstoppen, och sedan kommer den ner i dalgången, precis som förra gången. Det blir kallare och kallare hela natten.

Del 5: De försvunna

Den natten såg Jacob och de andra något de inte kunde förstå. De såg ljus som irrade runt i stormen över bergssidan. De låg i sina tält och följde vad som måste vara lyktor som bars runt på berget, lyktor som en efter en under natten slocknade.

Jacob förstod att det var de olyckliga andarna efter hans kamrater som rastlöst vandrade vidare. Men han förstod inte varför han bara såg tio lyktor. De hade varit elva som försvunnit där uppe. Hade en av dem i själva verket överlevt? Vandrade han fortfarande runt där uppe, i väntan på undsättning? Var hade hans lykta försvunnit?

Svaret kom den morgonen. När Jacob vaknade hade stormen dragit förbi. Mellan tälten samlades tio av männen i patrullen. De andra tio kom inte ut. När de tittade in i deras tält insåg de att de andra hade frusit ihjäl under natten. En efter en hade de skakande somnat in, tio stycken, precis lika många som lyktorna på berget. Det hade inte varit hans kamraters andar, förstod Jacob. Det hade varit de tio som stormen skulle skörda denna gång.

Kapitel 2, del 1.

Nu är det dags för mig att dela min egen personliga berättelse om de dödas lyktor.

Jag var 35 år gammal, och hade tre tonåriga söner. Vi hade bestämt att vi skulle på en vandring tillsammans med en vän och hans två söner. Vid fyratiden på eftermiddagen kom vi fram till parkeringen vid nationalparken, och vid halv fem började vi vandra.

Vi gick hela dagen med bara en kort paus vid tolvtiden för att äta lunch, och vi gick med rätt god takt. Den kvällen kom vi fram till dalgången, där vi bestämde oss för att slå läger för natten.

Vi var trötta och efter en snabb middag kröp vi till kojs, och ganska snart sov alla. Alla utom jag. Jag satt uppe i en brassestol, sippade på en öl och funderade över morgondagens vandring medan jag såg solen gå ner bakom bergen.

Det blev rätt kallt sedan. Jag satte på min vindjacka, och satt och funderade vidare. Efter en stund såg jag att eldflugorna hade kommit fram, och att de flög omkring uppe i luften med berget som fond. Jag betraktade dem länge och tyckte de såg lite konstiga ut. De blinkade inte, som eldflugor brukar, och framför allt tycktes de bara flyga framför det stora berget som reste sig över dalgången.

Det var då det slog mig. Herrejävlar. Jag flög upp ur stolen och väckte de andra. Skrek att de skulle packa sina väskor, och att vi måste iväg på en gång.

Min kompis frågade nyvaket och förvirrat vad det var som pågick. “Jag såg dem”, väste jag till honom så pojkarna inte skulle höra. “Vilka då?”, sade han. “De dödas lyktor”, sade jag.

Han vände blicken upp mot berget och såg ljusen som irrade runt där. Han känner mycket väl till den där historien. Han tittade förskräckt på mig, samtidigt som han också insåg att temperaturen snabbt hade börjat falla. Sedan skyndade han sig att packa, medan han ropade på sina söner att snabba på.

Vi vandrade tillbaka så snabbt vi kunde. Någon av grabbarna hade tydligen hört vad jag hade sagt, för de frågade hela vägen om varför vi måste ge oss av med sådan hast, varför vi inte kunde vänta till morgonen därpå och vad de “dödas lyktor” var för något. Vi svarade bara kort och bestämt, “nej” och “det får ni höra någon annan gång”.

Vid halv tre-tiden på natten kom vi fram till bilen, och körde med gasen i botten därifrån. När jag vaknade vid lunchtid dagen därpå satte jag omedelbart på nyheterna och fick höra att en våldsam snöstorm dragit in över bergen.

Jag har ännu inte berättat legenden om de dödas lyktor för mina söner. Den blev för verklig för mig den natten, då jag satt på min brassestol i dalgången, såg ljusen som irrade runt på berget och kände kylan krypa på.

För tillsammans var vi sju som slagit upp våra tält i dalen. Och den natten var det var sju ljus jag såg på bergssidan.

Vi hörde “De dödas lyktor”, publicerad av en anonym användare på 4chan och uppläst av X, den tredje och sista av de märkliga berättelser som ofta kan berättas bara där ingen vet ens egentliga identitet. Kanske för att just den här sortens upplevelser inte kan berättas för någon utan risken att det för alltid påverkar deras bild av en. Precis som upplevelserna själva påverkat den som varit med om dem. Det är en sorts smitta, som ingen vill drabbas av – insikten att det finns något mer där ute.

Vi ska avsluta veckans avsnitt med en längre historia, som också på sätt och vis handlar om detta att leva i någon annans berättelse, men inte minst att plötsligt inse att man själv för att klara sig måste gå helt upp i den, själv bli en av dess karaktärer.

Vi ska höra “Den vilda jakten”, skriven av en lyssnare som vill förbli anonym, och uppläst av Ludvig Josephson.

Jag cyklade med min kompis i Lettland i somras. Det kommer aldrig att hända igen.

Även om Lettland ligger nära Sverige så är det också annorlunda, och ibland blir det kulturkrockar. Vi gjorde vårt bästa vi kunde för att undvika att uppröra någon, men ibland kan även det gå lite för långt. Att det var annorlunda var något vi la märkte till det redan på färjan dit. Vi var de enda cyklisterna som stod i en lång lastbilskö för att vänta på att komma ombord på färjan. Nästan inga bilar. Det var bra. Jag har en olustig känsla runt bilar.

Det enda som fanns ombord på färjan, förutom lastbilar, var en stor fastlåst massa av gamla motorcyklar. En ensam stor och svart Harley Davidson stod i mitten. Resten kunde knappt ens kallas för motorcyklar. Det såg mest ut som en hög med skrot, med gamla mer eller mindre hopfallna 70-tals motorcyklar.

Det var något grovhugget gammaldags över personerna på båten. Lastutrymmet fylldes vidare med lastbilar, våra cyklar surrades fast med tjocka tampar.

Jag hade bara åkt finlandsfärjor tidigare och någon enstaka gång till Gotland och förväntade mig att det här skulle bli något liknande. Barnfamiljer och fylla. Vi insåg dock att den här båten var något helt annorlunda. Förutom en kantina som serverade gigantiska portioner med potatis och kött så fanns inga barer förutom en ensam långt fram i fören. Redan när vi närmade oss insåg jag att vi inte skulle vara välkomna. Framför frostade glas fanns ett rep i samma form som man kan se på filmpremiärer. Därinne verkade det vara fest. Inifrån hördes både ett högljutt skrål och berusade sånger. Mitt resesällskap verkade inte ha fått samma känsla av att vara ovälkommen och öppnade helt sonika dörren.

Lokalen där inne var stor men enkel, med långbord och stolar. En ensam servitris sprang runt mellan borden med stora ölkannor och flaskor med vodka. Vart alla motorcyklister höll till förstod vi när vi tittade runt och insåg att vi var omgivna av ett hav av skinnjackor, härjade ansikten och stora skägg. När vi öppnade dörren så tystnade sången och alla blickar riktades åt vårt håll. Den enda som inte verkade reagera var servitrisen som bara fortsatte springa mellan borden. Det tog ett par sekunder innan ytterligare en person kom utspringande från bakom disken mot vårt håll och skrek något på lettiska. När vi svarade på engelska så svarade hon: ”You can’t be here! Do you have reservation?”

Vi frågade henne om man kunde göra en reservation men hon svarade att det inte var möjligt. När hon mer eller mindre knuffade ut oss genom dörren så förstod vi att det inte var för oss. Sången återupptogs nästan samma sekund som dörren stängdes igen.

På färjan hade vi hyrt en hytt för fyra. Vår förhoppning om att det bara skulle vara vi därinne grusades när vi märkte att dörren till hytten stod öppen med ett ryskt nyhetsprogram igång på högsta volym. På ena sängen låg en farbror som på något fantastiskt sätt lyckats somna i det skarpa ljuset och höga ljudet från teven. I sängen bredvid låg en blond man eller kanske snarare en pojke, det var svårt att bestämma hans ålder. Även hans stil var svår att placera, det var något nästan medeltida över hans kläder och löst sittande byxor. Det här och hans frisyr var anledningen till att vi skulle börja kalla honom för pagen.

Jag skakade till pagen lite lätt och frågade honom på engelska om han hade råkat ta fel säng. Han tittade på mig med en inte ovänlig blick, men såg inte heller varken skamsen eller urskuldande ut. Istället reste han bara på sig och gick ut.

Vi gick och la oss och försökte sova nästan direkt. Det skulle visa sig lättare sagt än gjort. Kort efter att vi hade gått och lagt oss kom en man in och började lyssna på en ljudbok på högsta volym, när han var färdig somnade han direkt. Snarkningarna var som ett muller, nästan som en basgång som gick rakt in i kroppen. Jag låg där i några timmar och försökte stänga ute ljudet, men till slut gav jag upp och tänkte att jag måste göra något annat en stund om jag skulle ha någon som helst chans att få sova. Jag bestämde mig för att ta en promenad.

Redan på väg ner till däcket där restaurangen och baren låg upptäckte jag att knuttarna verkade ha förflyttat sin fest från baren för att istället ta över hela nedre våningen. De skrålade och sjöng, en knutte stod på ett litet vingligt bord med ett ölglas och balanserade, två andra verkade vara en hårsmån från att hamna i slagsmål med varandra. Jag bestämde mig för att gå ut på soldäck istället, det var varmt ute och där såg jag att flera personer redan sov i sina sovsäckar. Jag tittade ut över det mörka havet, jag kunde räkna till ett tiotal fyrar, vars blinkande eller pulserande ljus kunde ses från där jag stod. Jag gick tillbaka till hytten och hämtade min sovsäck och resten av natten sov jag där ute.

När jag vaknade satt mitt resesällskap bredvid.

”Är allt okej?”, frågade han. ”Du pratade i sömnen.”

Jag kände mig jagad av minnen av saker som hade hänt. Tankar på henne. Men jag tänkte inte tillåta dom komma ikapp. Jag var här för att inte tänka.

“Ja, allt är fine. Vi behöver inte prata om det.”

Jag kände en irritation mot honom för att han påminde mig, och samtidigt direkt en skam när jag insåg att han bara ville väl.

På morgonen tog vi vägen ut från Ventspils upp mot Kolka och toppen av Rigabukten. Vissa vägar var bättre, andra var sandiga och grusiga historier där bilar fick stenar att skjutas upp som projektiler mot våra cyklar.

Lettland är ett gammalt land och det har gamla traditioner. I väst var det ett av de sista länderna som kristnades och det finns fortfarande flera gamla högtider kvar. Överallt på landsbygden kan man hitta märkliga träskulpturer i obehandlat trä.

Det finns en annan hjälpsamhet, om än inte vänlighet i gamla östländer. Ofta kan det vara närmast ovänligt när det gäller service eller artighet, men om det handlar om att en cykel har fått punka eller att något inte fungerar så är det strax fyra personer där och hjälper en. Det hände oss redan första dagen, men som tur var hade jag med en extraslang när vi insåg att reparationskitet med lim för att laga små hål i slangen tog flera timmar på sig att härda.

Vissa vägar var helt ödsliga och kändes som att cykla mitt i Norrlands inland. Utan vare sig byar eller andra människor. Ibland cyklade man in i övergivna sovjetiska bostadsprojekt där naturen tagit över stora lägenhetshus. Överallt i elstolparna fanns det stora storkbon. Ibland såg man storkarna när de rörde sig efter vägarna eller inne på någons trädgård. Vi hade fått höra att de hade en väldigt speciell status här. Om en stork byggde ett bo kunde man gå långt för att låta fågeln få stanna där den hade sitt bo. Det är lätt att förstå hur en stork kan få nästan mytologiska kvalitéer. Det är något i deras sätt att röra sig och hur de ser nästan skulpterade ut som får en att tänka på gamla grekiska vaser.

Vi sov i tält efter vägen men framförallt på de gigantiska men helt övergivna sandstränderna som sträcker sig hela vägen från Ventspils in i Rigabukten. Jag sov i ett litet enmanstält och mitt resesällskap i en hammock uppspänd mellan två träd. Jag har alltid haft en hatkärlek till att sova i tält. Känslan av att vara helt nära naturen bär med sig en frihetskänsla men samtidigt också en känsla av extrem utsatthet. Naturens alla ljud börjar låta hotfulla. En gren som bryts av, en vind mot tälttyget, vågor mot stranden låter som andetag utanför tältet.

Ibland kunde vi se någon ensam vandrande eller någon som i den tidiga morgonen rastade sin hund på stranden. Våra interaktioner med dessa personer var dock minimala, ibland försökte vi prata med någon men få personer pratade engelska och många verkade nästan direkt skeptiska till vår närvaro. En morgon när vi skulle packa upp tältet såg vi ett välkänt ansikte. I en skogsdunge strax bakom vårt tält stod pagen från båten med en silvrig cykel upp och ner och bytte ut ett trasigt bakdäck. Cykeln var av en väldigt gammal modell, nästan museal. Pagen sken upp när han såg oss.

Efter en lång och omständlig beskrivning kunde vi förstå att han undrade om vi hade ett lagningskit för att laga en trasig innerslang. När vi hjälpte honom och lånade honom lagningskittet verkade han så tacksam så att det nästan såg ut som att han skulle börja gråta. Efter att han lagat cykeln och tackat oss säkert tjugo gånger så tog Pagen en väg nära stranden. Att kalla det för en väg var att ta i. Det var ett sandigt och gräsbeklätt traktorspår som gick vid sidan om stranden. Vi hade försökt cykla en sådan stig och lagt märke till hur svårt det var att ta sig fram, det var därför vi nästan alltid cyklade efter bilvägen.

Vägen den dagen hade varit ovanligt händelselös och tråkig. På sidan av mil efter mil av raksträcka växte rader av industriplanterade granar. I den där tystnaden hörde man på långt avstånd när en bil eller en lastbil började närma sig. Mellan oss och stranden var det flera kilometer av skog, omöjligt för oss att cykla igenom. Den dagen cyklade vi länge, i hopp om att hitta någon stig ner till stranden där vi skulle kunna tälta.

När det började skymma hörde vi ett muller i fjärran. Vi hade haft väldigt tur med vädret så här långt, dagarna hade varit varma och soliga. På morgnarna kröp vi ut ur våra kvava och syrefattiga tält för ett morgondopp. Mullret fick oss att öka takten på våra cyklar ännu mer. Vi kände dock varken av något regn eller såg några blixtar och himlen var helt klar. När mullret började närma sig ännu mer förstod vi vad det var. Motorcyklar. Ljudet av dieselmotorer som hackade fram över vägarna.

Vi såg dom på långt avstånd när dom närmade sig. Som en stor massa av rost, läder och avgaser. För ett kort ögonblick funderade jag på att bara slänga cykeln efter vägen och springa in till skogen. Men jag förstod hur det skulle se ut. Och om de ville oss illa skulle det ändå inte hjälpa oss. När den första motorcykeln körde förbi så trodde jag att dom bara skulle köra förbi oss, men lite längre fram såg jag hur han plötsligt vände motorcykeln helt om blockerade vägen. Vi stannade cyklarna mitt på vägen. Andra motorcyklar började komma fram till oss började köra runt i cirklar runt våra cyklar. Plötsligt befann vi oss i mitten av hela följet. I mitten av ett moln av avgaser och skrikande dieselmotorer.

”Stop that! You are frightening the poor bastards”, hörde vi en röst från mitten av följet skrattande utbrista.

Hövdingen för motorcykelgänget var en stor man med bara ett öga. Jag la märke till emblemet han hade på baksidan av sin väst. Alla i gänget hade samma symbol. En man upp och ner i en snara. Som ett tarotkort. Ingen text eller något annat som kunde skvallra om vart de kom ifrån.

”Hey guys! Where are you from?”, frågade hövdingen.

”Sweden”, svarade vi.

”Sweden”, svarade hövdingen torrt som ett konstaterande. ”Have you seen another young guy out here? He has an old bike. In silver.”

Pagen. Utan att tänka efter och med en stark önskan om att bara komma ur den här situationen berättade jag att vi hade sett honom i morse men att han hade tagit en väg direkt efter stranden.

”Thank you”, sa hövdingen.

Efter att jag hade berättat för hövdingen vart pagen hade cyklat och när jag tittade igen på motorcykelgänget så började jag tveka på om det hade varit så smart att berätta vart han hade tagit vägen.

”Where are you going?”, frågade jag hövdingen.

”Hunting” fick jag till svar samtidigt som hela ekipaget nästan som på en given signal vänder helt om och börjar åka i motsatt riktning. Efter att bullret återigen hade tystnat frågade min resekamrat om det det där verkligen hade varit så smart. Jag förstod vad han menade, jag hade ju tänkt samma sak. Nä, kanske inte, svarade jag. Jag tänkte också på det.

Resten av kvällen cyklade vi i tystnad. Efter ett tag hittade vi en väg ner till stranden där vi på nytt satte upp våra tält. Den natten sov jag oroligt.

Morgonen var vacker. Ett dis låg över det stilla havet och fick horisonten och havet att nästan helt mötas. Stranden var långgrund och man kunde gå långt ut utan att för den skull ha vatten högre än till anklarna. Vi kokade kaffe och tvättade oss i den klara morgonen när jag såg en gestalt en bit ut i vattnet, tydligt synligt mellan horisonten och havet. Gestalten rörde sig in mot land och mot vårt håll. När han kom närmare såg vi att det var pagen. Han var naken och haltade.

”Where are your things?”, frågade jag.

”We met someone that was looking for you”, sa mitt resesällskap

”I lost them”, svarade han. Jag blev osäker på vilken fråga han egentligen svarade på.

”Hey guys, I hate to ask, but you don’t happen to have some extra clothes, do you?”

Pagen lät trött.

”What has happened?”, frågade jag.

”Nothing. I just lost them somewhere”.

Stämningen blev konstig. Det var så uppenbart att det var något som han inte berättade, samtidigt hade han visat så tydligt att det inte var något han ville berätta något om.

Jag hade försökt att packa bara precis vad jag behövde, men jag är inte van vid sådana här resor. Jag är van vid soliga semestrar vid Medelhavet där varje ny kväll innebär en ny skjorta.

”Okay, I might have some”, svarade jag honom.

Mina kläder passade honom hyfsat. Han tackade för kläderna, men mindre entusiastiskt den här gången. Det var tydligt att han grubblade över något.

”Do you need to borrow my phone?” frågade jag pagen.

”No, I’m fine, thank you. I just need to be on my way”, svarade pagen och började gå bort efter stranden. Han haltade lätt. När vi inte såg honom längre började vi packa ihop våra tält.

Den dagens cykling var helt händelselös. Landskapet började dock bli lite mer intressant. Vi cyklade närmare havet nu och man kunde skymta det bakom trädkronorna. Känslan att vi närmade oss världens ände blev starkare och starkare när vägen började bli mer och mer uppblandad med grus och vi mötte heller inte en enda bil den dagen.

När vi gick ner till stränderna här var det mycket mer drivved. På vissa ställen kunde det vara svårt att ens ta sig ner till vattnet. Drivveden kunde ha alla möjliga former, ibland såg den nästan skulpterad ut, som ett skepp eller som en konstig människofigur. Även om det var mycket mer öde här så kunde man hela tiden lägga märke till att det hade varit människor här också, spår i sanden, på en strand som vi gick ner till la vi märke till flera motorcykelspår som verkade ha kört runt i en cirkel på stranden.

Efter ett par nätter i tält börjar man vänja sig vid alla ljuden. Jag hade lärt mig stänga ute alla ljud av vind, fåglar och konstiga knäppningar. Men den här natten kändes det verkligen som att det var någon som rörde sig utanför tältet. Grenar som bröts. Fotsteg i sanden. Plötsligt var jag helt vaken. Stilla. Knäpptyst. Om det var någon där ville jag inte att denna skulle veta att jag fanns här inne.

”Hey are you awake?”

Rösten fick mig att hoppa till. Det var pagen.

”Is it okay if I sleep in here with you?”

”What?”, svarade jag yrvaket och förvånat. Enmanstältet var inte stort, men den hade ett yttertält som var lika stort som insidan av tältet. Jag märkte att hans fråga inte hade varit en fråga när jag såg honom lägga sig ner raklång på gräset under yttertältet. Hela natten hörde jag ljuden av honom därute. Hur han vände på sig, gnydde, vid ett tillfälle skrek han till. Drömde mardrömmar. Jag hörde hur han flera gånger verkade dra upp dragkedjan på tältet som för att se om det var någon där ute. Jag kämpade med mina motsatta känslor av att å ena sidan tycka synd om honom och å andra sidan en irritation över att han tog sig rätten att sova i mitt tält och verkade vilja dra mig in i något jag ville hålla mig utanför. Till slut, och med hjälp av lite vodka och musik i mina hörlurar kunde jag till slut somna.

På morgonen när jag vaknade var han redan borta och jag undrade om jag bara hade drömt alltihopa men mitt resesällskap frågade mig när vi steg upp vad som hade hänt.
”Jag blev så jävla rädd. Det lät som att det var någon runt tältplatsen i natt.”

Jag berättade för honom vad som hade hänt. Det var som att vi hade en tyst överenskommelse. Vi ville inte skrämma upp varandra. Vi fortsatte cykla den dagen helt under tystnad.

Vi träffade på jaktlaget igen den kvällen. Den här gången hörde vi inte mullret förrän de var alldeles nära. Motorcyklarna som omringade oss.

”Have you seen him?”, frågade hövdingen bara den här gången. Helt kort. Jag kände ett raseri inuti mig, en impuls att gå fram och knuffa av honom från motorcykeln, men jag hade tillräckligt med självbevarelsedrift för att stå emot den impulsen.

”Why do you want to find him?”, frågade jag. Hövdingen tittade på mig med sitt enda öga. På läpparna spelade ett leende.

”Have you seen him?”, frågade han igen.

”No”, svarade jag.

”Are you sure?”

”Yes”.

”Okay”, svarade hövdingen samtidigt som hela följet på en given signal startade sina motorer och körde vidare framåt på vägen. I slutet av följet var det en av knuttarna som vände sig tillbaka mot oss. Hans ansikte var insjunket, hans ögon hade en nästan gul färg som av starr eller någon sjukdom. När han tittade tillbaka på mig var det bara en känsla han förmedlade. Känslan av ren skräck. Det var som att han ville säga något till mig, en varning, men något höll honom tillbaka.

Mitt resesällskap gav mig en blick och jag förstod precis vad han menade.

Vi hörde pagens gråt på avstånd när vi gick ner till stranden för att sätta upp tälten. Gråten var stilla, uppgiven. Ljudet av en insikt som långsamt faller in. Mellan händerna höll han en stor sten. Pagen verkade ha hört oss också för när vi närmade oss honom sprang han plötsligt iväg.

”Hey! Wait! Let us speak to you!”

Men pagen var redan borta.

Den natten sov jag ännu oroligare, vinden hade börjat blåsa upp nu och gjorde det ännu svårare att bestämma vad som var ljud från min fantasi och vad som kom utifrån. Tyckte jag hörde ljud av motorer på stranden men det kan lika gärna ha varit åskan. Plötsligt vaknade jag av att något hårt och tungt slog ner precis bredvid mitt huvud på tältduken. På morgonen när jag tittade efter såg jag att det var en stor sten, alldeles för stor för att den skulle ha kunnat flyttas av vinden.

Vägarna hade börjat bli sämre, även om de fortfarande var asfalterade så var det nästan mer grus än asfalt. Luften var varm, stilla och full av insekter som omringade oss direkt när vi saktade ner farten.

Den här gången när jaktlaget närmade sig så gömde vi oss inne i skogen. Min andning var orolig. Hövdingen stannade mitt i vägen.

”Hey guys!” Han sa det helt nonchalant. ”Have you seen a young man passing by?”

Raseriet stiger igen. Till slut gick det inte att hålla inne. ”What the fuck do you want??”

”We are out hunting and we can not return until we find our prey, if not this prey then we will have to find another prey. Will you help us?”

”Why should we help you? Leave us alone!!”

”Okay. I understand. Maybe we will meet again.”

Motorcyklarnas motorer lät som inrullande åska när de startade upp igen. Plötsligt var de borta. När jag tittade upp mot himlen var den alldeles mörk.
Min cykel fick punktering igen den eftermiddagen och nu hade vi ingen extra slang. Efter att vi hade försökt laga slangen med vårt reparationskit och väntat på att limmet skulle härda i flera timmar och ändå inte lyckats få den att behålla luften så bestämde vi oss för att åka ner till stranden för att låta den härda under natten istället.

Det började regna innan vi ens hade fått upp våra tält. Det var som att hela himlen öppnade sig. Det var ett rejält oväder. Drivveden nere vid stranden tjöt och små grenar blåste omkring i vinden. Vi gjorde vårt bästa för att se till att det inte skulle komma vatten på slangen och limmet så att vi inte skulle behöva göra allting igen. När tälten väl var uppe så var vi helt dyblöta.

Cyklarna hade vi parkerat uppe vid vägen och på morgonen gick vi dit för att se om vi kunde fixa cykeldäcket. Om vi ändå inte hade gjort lagningen tillräckligt grundligt eller om det var för att limmet hade blöts upp av regnet vet jag inte. Det enda vi kunde konstatera var att däcket fortfarande släppte ifrån sig luft. Vi bestämde oss för att göra ett nytt försök och ha däcket inuti tältet nu när tältet var uppe.

På vägen ner till tältet såg vi en välbekant figur som verkade rota runt i tältet. Det var pagen, när vi närmade oss honom såg han oss. Han hade tagit en vandringskäpp som låg i tältet och gömde den bakom sin rygg.

”What the fuck are you doing”, skrek jag till honom. Käppen hade en vass egg, han pekade med den mot mig och gjorde utfall. Jag kände att raseriet helt hade tagit över nu. Jag sprang mot honom, jag skrek. ”Get lost!” ”We don’t want you here! ”Disappear or i will beat you up!”

Pagen backade. Slängde vandringskäppen i sanden, sprang iväg efter stranden.

På morgonen insåg jag att jag hade blivit sjuk. Mina ögon hade klibbat igen av var och jag vaknade av att jag hade en ond hosta.

Vi insåg att det inte skulle vara någon idé att cykla vidare i det här tillståndet. Vi gjorde en eld på stranden. Jag satt där och snörvlade och nös. Febern hade helt tagit mig i sitt våld. Ibland nickade jag till. I skenet från elden fick jag känslan att vi inte satt där ensamma.

På natten tyckte jag att jag hörde samtal utanför tältet, kände doften av eld och bensin. Tyckte jag såg skuggor mot tältduken. Jag drömde om de där dagarna i Pyrenéerna. Tältet var en bil, den krängde å ena sidan och å andra sidan, solen gassade mot vindrutan. Men jag kände mig jagad. Om jag bara hade fått sitta vid ratten, då hade jag sänkt hastigheten. Bakom oss, eller kanske framför oss, körde en cabriolet alldeles för snabbt.

På morgonen frågade mitt resesällskap hur jag mådde. Jag ville inte svara. Vi åt några energibars och mörkt bröd med kött vi köpt på Lidl. Jag låg kvar inuti sovsäcken och frös den dagen. Mitt resesällskap gick planlöst efter stranden. En gång mot kvällen tyckte jag att jag såg till pagen i skogsbrynet, men skuggorna spelade mig ett spratt.

På natten lät det som att de körde runt utanför tältet, men jag intalade mig själv att det nog bara var åskan. Det mullrade som om dom körde runt och runt i cirklar. Jag kände av febern starkare nu, gled in och ut i sömnen, in och ut i drömmar. Ljuden förvandlades till teman i drömmar: grenar som knäcks, ben som knäcks. Åskmullret som blev till skällande hundar. Vinden ven av vilda sånger. Hangadrott, hangatyr. Han som offrade sig själv åt sig själv utav egen hand. Svetten, kylan. Ett skepp ute i horisonten där dimman möter havet. Ett infångat djur till offerlunden. En jägare som för evigt ska söka efter sitt byte. Jag drömde jag färdades snabbt genom landskapet: mina tänder var vassa, min hunger var stor. Jag sökte med min blick i sanden. Aldrig får jag vila. Plötsligt var jag den jagade: jag sprang, ingenstans fanns det något skydd. I drömmen dök knutten upp igen i vattnet, hans läppar formade ord: det är antingen den ena eller den andra.

Dagen därpå var helt i en dimma. Vi var i ett rus. Vi dansade i hänryckning. Vi sjöng. I eldens sken var vi ännu flera där. Skuggorna bildade väggar, den regntunga himlen ett tak. Vi dansade i hans hall, han satt där i mitten på högsätet. Mitt i elden med sitt enda öga.

Den natten var allting ännu värre. När solen gick ner började jag att se klart. Allt blev tydligt och skarpt. Varenda detalj. Vem jag var, vad jag gjorde här, hela livet som hade tagit mig till den här punkten. Alla jobbiga minnen, jag levde igenom dom ett efter ett den natten, alla misstag jag hade gjort, alla mina sorger.

När jag såg mitt resesällskap på morgonen såg jag att det rann blod ur hans öron. Han hade stuckit ut dem med tältpinnarna.

”Förlåt” skrev han till mig på displayen av sin mobil. ”Du vet att det inte var ditt fel”, sa jag. ”Jag anklagar dig inte, jag har aldrig gjort det” sa jag ”Jag vet. Men innerst inne så vet du att det var mitt fel.” skrev han tillbaka.

I den här berättelsen har jag inte talat så mycket, vare sig om mig själv eller om mitt resesällskap. Varför vi reste till Lettland. Varför vi inte åkte och hyrde en bil i Frankrike och levde på musslor och vin. Varför vi inte körde på smala serpentinvägar i bergen. Glada, fulla och obrydda.

Det har inte direkt varit ett medvetet val, annat än att jag vetat att om jag skulle öppna den dörren så skulle jag också behöva berätta om vissa saker som skulle vara väldigt smärtsamma. Vi har alla våra sår som inte läker. För ett år sedan hade vi rest tillsammans i Pyrenéerna. Jag, min flickvän och mitt resesällskap. Mitt resesällskap hade varit den som hade kört. På en smal väg i för hög hastighet mötte vi en annan bil.

Det här var anledningen till att vi reste hit. För att hitta något slags lugn. Det här är anledningen till att jag inte längre kan sitta inuti en bil. Den där instängda känslan. Jag trodde att våran resa hit kunde läka några sår, men tyvärr så har det bara skapat nya. Jag vet inte varför jag skriver det här. Varför jag väljer att skicka in min historia till creepypodden. Egentligen skulle jag bara vilja glömma alltsammans, låtsas som om att det inte hänt. Men det har inte gått. Kanske behöver jag bara få bikta mig anonymt för att det ska gå över.

Dagen går knappt att beskriva. Om det nu ens förflöt en dag däremellan. Eller om det var flera dagar. Om jag nu ens var vaken. Den bestod bara av tid. Sekunder, minuter. Vissa var smärtsamt långa medan andra försvann. Ibland hade jag en huvudvärk som fick mig att vilja trycka ut hjärnan med mina fingrar. Ibland kände jag mig helt lätt, som att jag var en fågel högt ovanför stranden. Färger, lukter. Djur, verkliga och inbillade. Jag lindade om mitt resesällskaps öron med bandage från mitt första hjälpen-kit, det minns jag.

Den enögda var där också. Den eldögda. Han höll fast mina ögon, öppna och klarvakna. Så länge han var där så skulle jag inte kunna stänga dem igen. Han hade öppnat mina ögon och då var det bara Han som kunde stänga dom igen. Vad jag önskade att jag bara kunde få glömma. Han krävde ett offer av mig. Han jagade mig med mina egna minnen. Minnena var skällande hundar, de var mullrande åska. Jägaren kunde inte komma hem tomhänt. Antingen ett byte eller ett annat.

Det mest smärtsamma är inte samma sak som det som är mest skrämmande. Det är inte de jobbiga minnena som spelas upp för mitt inre när jag inte kan sova utan det är istället de mest glädjefyllda och lättsamma minnena som är de allra mest smärtsamma.

Den natten visste jag att det inte skulle räcka med att sticka ut mina öron, den natten förstod jag att antingen skulle jag gå under helt eller så skulle jag få komma hem igen, mer eller mindre som samma person som hade rest hit.

Det var inte kraschen jag fick höra utanför tältet den natten, inte lukten av brinnande bensin, brinnande kött. Istället kände jag igen hennes smekningar över tälttyget, på samma sätt nonchalanta som innerliga och passionerade. Det var som att det aldrig hade hänt. Jag hörde henne skratta, det var ett hjärtligt skratt. Jag ville så gärna gå ut, hålla om henne, men jag visste att jag inte fick, att då skulle jag bli den jagade. Jag visste att inget av det här var verkligt. Den natten grät jag. På morgonen när jag vaknade hade jag bestämt mig.

Att fånga in pagen var inte svårt. Jag gillrade en fälla, men jag ville inte se på när det hände så jag lämnade honom och kom tillbaka till honom lite senare istället. Då var han död. Vi band fast kroppen med våra tältpinnar och snören uppe i en stolpe där vi visste att jaktlaget skulle åka förbi. Han hängde där upp och ner. Offret i offerlunden. En jägares byte. En jägare kan aldrig komma hem tomhänt.

Jag och mitt resesällskap såg på varandra men vi sa ingenting. Vi såg aldrig jaktlaget igen och vi ville ärligt talat bara ta oss hem. När vi satte tillbaka slangen i cykeldäcket insåg vi att lagningen den här gången hade fungerat. Resten av vägen tillbaka cyklade vi i tystnad.

Signaturmelodi

Vi har hört “Den vilda jakten”, skriven av en lyssnare som vill förbli anonym, och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har veckans avsnitt av Creepypodden kommit till sitt slut. För på samma sätt som man plötsligt kan hamna i någon annans verklighet, lika snabbt kan den också ta slut. Det unika med vår verklighet är att ni välkomnas in i den igen om två veckor, som vanligt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.