Avsnitt 243: Gömt mitt ibland oss II
Jag och min mamma, pappa och mina två syskon bodde i utkanten av en större stad i mellersta Norrland. Året var -93 och jag hade just fyllt tio år. Födelsedagen hade varit en stor dag för mig. Inte stor för att jag fyllt år utan för att jag äntligen fått en alldeles egen katt. Jag döpte henne till Missan. Eftersom mina föräldrar var väldigt måna om att allt skulle vara rättvist hade mina två syskon också fått varsin. Att jag fått just en kattunge i present berodde på att min bästa vän tidigare fått en egen katt och att allt jag talade om var hur gärna jag också ville ha en.
Så här i efterhand när jag tänker tillbaka på det slår det mig hur många av mina vänner som hade just katter hemma. Av alla de som hade pälsdjur var det, bortsett från en familj som hade hund, just katter alla hade. Kanske var det någon slags boom av katter i staden vid den tiden eller så var förklaringen till det hela enklare än så; att intresset för katter spridit sig i min vänskapskrets och att jag som barn trodde det gällde för hela staden. Hursomhelst, jag och katten lekte och hade kul. Jag minns fortfarande hur jag fullkomligt älskade den där katten. Älskade någon på det vis som bara ett barn kan göra.
Dessvärre fick jag tyvärr inte behålla henne särskilt länge och det är väl på sätt och vis det hela den här berättelsen kommer att handla om. Hade hon aldrig försvunnit hade jag kanske aldrig blivit varse om det hemska som försiggick i vår stad. Nåväl, nu går jag händelserna i förväg.
Våra katter var utomhuskatter och vi var vana vid att de kunde vara hemifrån flera dagar i sträck. Då när jag började ana oråd minns jag att frågade mamma om detta – om hur länge de faktiskt kunde vara borta. När jag frågade henne hade Missan varit borta i nästan en vecka och trots att jag bara var tio märkte jag direkt på min mammas reaktion att hon också tänkt samma sak: kunde något hänt Missan? Jag minns än i dag hennes blick och svävande svar. Att vara tio år och inse att man kanske förlorat sitt kära husdjur är svårt att beskriva för någon som inte själv varit med om det. Jag brast ut i gråt i mammas famn. Trots detta fanns hoppet ännu kvar men allt eftersom dagarna gick växte klumpen i mitt bröst och till slut var vi alla tvungna att inse att Missan aldrig skulle komma hem igen.
Vad som istället kom hem var något annat. Det var en fredag. Missan hade då varit borta i lite drygt en månad. Pappa kom in till mitt rum efter att han arbetat färdigt för dagen. Utan att knacka slet han upp dörren och klampade in. Han höll något i famnen. Ett bylte i brunt papper. Han log stort och triumferande när han överlämnade det till mig. Just när jag fått det i famnen och kunde känna tyngden av det och dess konturer under pappret gick en stöt genom min kropp. Jag minns att min hjärna instinktivt tänkte “Missan” och i stunden höll jag på att börja gråta eftersom jag först trodde att pappa hittat henne död och sedan tagit hem henne. Samtidigt förstod jag väl någonstans att det aldrig kunde vara så eftersom han såg så oerhört glad och förväntansfull ut. Det gick helt enkelt inte ihop. Jag samlade mig, lade byltet i sängen och såg på det. Sedan på pappa.
“Vad väntar du på gumman? Seså! Öppna det nu då!”, sade han och pekade mot det.
Jag betraktade återigen det bruna byltet framför mig. Så började jag långsamt och lite tafatt dra i snörändarna som höll ihop pappret. När jag fått bort snöret och vikit upp omslagspappret blev jag överraskad. Delvis hade jag haft rätt. Det var verkligen en katt men vare sig min eller någon annans för katten framför mig var inte riktig; den såg ut att vara någon slags staty eller konstföremål. Jag tittade upp på min pappa och minns att jag frågade honom vad det var. Han berättade att en kvinna hört av sig till honom, att hon sett lapparna om deras försvunna katt. Tydligen var hon konstnär. Hon hade frågat honom om han var intresserad av att köpa en minnesstaty. Han hade frågat vad hon menat varpå hon berättat. Min pappa hade svängt förbi henne och fått se vad för slags statyer hon tillverkade. Han hade gillat vad han sett och tänkt att det kunde vara en kul grej; framförallt som ett fint minne av vår katt men också något att pryda hemmet med. Statyn skulle inte kosta någon förmögenhet, lovade hon eftersom hon, som hon sade, delvis gjorde det “för barnen”. Han hade betalat en slant i förväg och sedan åkt därifrån. Nu hade han alltså hämtat statyn och gett mig den.
“Du får ha den i ditt rum om du vill men annars tänkte jag att vi kunde ha den på bänken i vardagsrummet.”
Sedan hade han tittat på mig och frågat:
“Ja men vad tycker du då? Naturligtvis kan ingenting ersätta Missan men visst är den väl fin? Den liknar ju faktiskt Missan tycker jag.”
Jag tror att jag i stunden blivit både chockad och lättad. Chockad över den smått egendomliga statyn men framförallt lättad över att jag haft fel; det kändes skönt att veta att han inte tagit hem min döda katt. Jag sade väl något i stil med att jag tyckte den var ganska fin och att den nog passade bäst i vardagsrummet. Jag lyfte den från sitt papper och kände på den. Den prasslade lite grand. Materialet verkade vara papper. Så här i efterhand vet jag att det heter papier-maché. Ni vet det där med tidningspapper och tapetklister man höll på med på dagis. Utsidan var målad och lackad. Den var till utseendet väldigt lik min Missan, eller ja, åtminstone till storleken och formen. För även om färgerna och teckningen påminde om henne var den utöver det målad i skrikiga kulörer – rosa, grönt och gult.
Vi ställde “Missan” på den midjehöga bänken i vardagsrummet och där fick hon stå. Ibland talade vi om den, främst då vi fick besök. Tiden gick och det skulle snart visa sig att kvinnan skapat sig ett gott rykte som den lokala konstnären i staden. Alla talade om henne och hennes minnesstatyer och flera av mina kompisar fick med tiden likadana hemma – var och en föreställandes just deras försvunna katt.
Där och då var det ingen som reflekterade över allt detta; att så många som tidigare haft katt hemma nu istället ägde en av kvinnans statyer. Nej, det var ingenting konstigt med det eftersom alla visste att katter levde farliga liv ute bland bilar, bussar och rovdjur.
Men snart gjorde sig konstnären, som vi kan kalla Inger, plötsligt impopulär – illa omtyckt rent ut sagt. Kan det ha varit ett par tre år efter det att vi köpt vår staty av henne? Det var hursomhelst ett tag efter det att hon nått kulmen på sin karriär som hon en dag åkte hem till min bästa väns familj, bara två månader efter det att Sofia försvunnit. Sofia var min bästa kompis Annas yngre syster. En dag hade hon inte kommit hem efter skolan. Först hade man naturligtvis tänkt att hon följt med någon vän hem men snart stod det klart att något måste hänt. När man misstänker att det värsta har hänt ett barn är världen bra svår att förstå och hela staden lamslogs av händelsen.
Nu, bara ett par månader efter det, hade konstnären alltså åkt hem till dem. Mamman som öppnat dörren när kvinnan ringt på hade först inte förstått varför kattkonstnären stod där. De hade förvisso köpt en staty av henne men det var länge sedan och någon fler katt hade de inte förlorat eftersom de helt enkelt aldrig skaffat sig någon ny. Hon hade börjat prata på om någonting som inte gick att förstå och Annas mamma hade förvirrat frågat vad hon menade. När kvinnan återigen förklarade sitt ärende och det stod klart att kvinnan faktiskt erbjöd dem en fullskalemodell av deras Sofia i papier-maché hade det svartnat för Annas mamma. Hon hade skrikit att kvinnan var sinnessjuk och att hon skulle visa respekt för deras sorg. Därefter hade hon slängt igen dörren så hårt att dess frostade glas fått en spricka.
Sent en kväll bara tre dagar senare när min vän Anna gick ned till köket för att göra sig ett glas kall choklad och tände lampan i fönstret vid köksbordet fick hon se något i ögonvrån. Det var silhuetten av en person. Mitt på den stora gräsmattan utanför fönstret stod någon. Först blev hon skrämd och gömde sig men när hon samlat sig och vågat sig på att noggrannare se efter förstod hon vem den lilla gestalten var. Hon blev överlycklig över att hennes syster äntligen kommit tillbaka! Jag minns hur hon långt efteråt beskrev händelsen för mig, hur hon sade att hon upplevde det som om det bästa som kunde hända just hänt; hur hennes innersta dröm plötsligt slagit in – att hennes försvunna syster inte alls var borta eller död utan bara hastigt och oväntat åkt iväg och nu återvänt. Hon skyndade till ytterdörren och med nakna fötter över den våta kalla gräsmattan sprang hon för allt vad hon var värd, hon sprang fram för att omfamna sin älskade syster.
Just som hon slog armarna om sin syster gick det upp för henne att något var fel – väldigt fel. Med tårar och hulkande röst berättade hon för mig hur kroppen känts så konstig. Hård och kall men samtidigt bräcklig. Hur det låtit när hennes nakna armar kramat henne; hur det låtit som av papper – ett läte alltför bekant. Återigen rämnade världen för henne. Hon sprang, ramlade och kröp förtvivlat tillbaka in i huset. Annas skrik och gråt väckte föräldrarna och hon berättade för dem vad som hänt. Dagen efteråt körde hennes pappa tillbaka den bisarra statyn till ateljén. Efter den dagen var kvinnan bojkottad i staden. Tidningen slog upp händelsen stort och drevet var snart igång. Den lokal kvinnan hyrt som inrymde hennes ateljé blev nedklottrad och vandaliserad. Myndigheterna gjorde ingenting för att klara upp det vilket var fullt förståeligt med tanke på omständigheterna. Jag och många med mig tror att kvinnan flyttade ifrån staden ungefär då eftersom ingen längre såg henne efter det där. Var det blev av henne var det ingen som visste.
Kanske hade jag faktiskt lagt ned tiden det tagit mig att återge dessa mina märkliga barndomsminnen jag berättat om ovan, även om allting tagit slut där. De märkliga händelserna hade kanske utgjort en spännande läsning om en excentrisk kvinna som funnit sin nisch i livet men inte mer. Jag önskar att det varit så. Tyvärr upptäckte jag en detalj för bara några dagar sedan. En detalj som får allting det där gamla att nu te sig nattsvart.
Men innan jag kommer till det måste jag ge lite mer bakgrund. Trots att kvinnan blev bojkottad valde vi ändå att behålla den där statyn. Den stod kvar på bänken några år men försvann sedan ned i någon kartong. Jag minns inte när eller varför. När jag många år senare fick mitt första riktiga boende följde den av någon anledning med mig dit. Jag minns att jag ville inreda lägenheten men eftersom jag inte hade råd att köpa alla de nya sakerna jag egentligen ville ha fick jag jobba med det som redan fanns. Statyn fick stå i hallen. Jag hade en del fester i min lägenhet och vid något tillfälle var det någon som klev på den. Efter detta kunde den inte längre stå av sig själv men på grund av minnet av hur glad min far varit då när han givit den till mig hade jag inte hjärta att slänga den. Återigen hamnade pappersstatyn i en flyttkartong. Det är nu många år sedan.
Så i förrgår, när jag var nere i källaren för att leta efter min gamla CD-spelare öppnade jag en av kartongerna. Där låg den märkliga statyn. I en plötslig ingivelse bestämde jag mig för att ta med mig den upp i lägenheten. Efter att jag hittat CD-spelaren gick jag tillbaka till hissen. För att kunna trycka på hissknappen lade jag tillfälligt ned statyn på golvet. Just då hissen började röra sig uppåt hörde jag ett okänt läte. Jag tittade förvånat mot det håll ljudet kommit ifrån och fick då se hur statyn som fastnat i springan mellan det nakna hisschaktets vägg och hissens golv sakta sögs in. Fascinerat skådade jag hur hissen tycktes göra sitt bästa för att mangla sönder min gamla kattstaty. Varför jag inte tryckte på stoppknappen vet jag inte, kanske var det någonting djupt inom mig som aldrig velat ha statyn – någonting som gillade vad som nu höll på att hända.
Plötsligt stod hissen stilla. Det mesta av statyn låg fortfarande kvar på golvet. Den var kraftigt deformerad och något plastigt mörkrött som liknade insidan av ett gammalt lådvin hade dragits ut från ytterhöljet. Jag förstod ingenting. När jag fått bort det som fastnat försökte jag förstå vad det egentligen var jag tittade på. Det plastiga paketet var invirat i grova metalltrådar och inuti fanns något brunt och mörkrött. Det såg vidrigt ut och det kändes orimligt att detta jag nu stod och höll i funnits inuti statyn.
Logiken haltade. Jag bara stod där och stirrade. Så dök minnesbilderna upp. Vad jag först tänkt när min pappa kommit in i rummet och jag känt paketet i mina händer. I samma stund tyckte jag mig kunna urskilja stora tussar av hår. Mina grannar måste ha hört skriket för i samma stund öppnades dörren. De undrade skrämt vad som hänt och om jag gjort mig illa. Jag försökte släppa det jag kastat ifrån mig i bortre delen av hissen med blicken och när låsningen i mina muskler släppt kastade jag mig ur hissen.
Min granne tittade på mig och våra blickar möttes. Han undrade vad det var som låg där, gick in och lyfte upp det. Jag ville inte stanna, ville inte se mer. Jag slet upp min lägenhetsdörr och smet in. En stund senare knackade det försiktigt på dörren. Jag samlade mig och efter att jag försäkrat mig om att han inte hade med sig det där släppte jag in honom. Efter att jag berättat kort om min försvunna katt och om statyn bekräftade han att det som låg i vakuumförpackningen faktiskt var en död katt.
Trots det var det där och då inte längre min älskade katt jag satt och tänkte på utan något långt mycket mer ohyggligt. Jag tänkte på Annas syster, hon som försvann. Hon som man sade aldrig åter kom hem.
Kanske hade hon trots allt gjort det, om än bara för en kort stund.
Signaturmelodi
Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Papier-Maché”, skriven av J. Sundgard och uppläst av Rakel Josephson.
I förra veckan fick jag nöjet att vara med i P3-programmet P3 Klassikern, där varje avsnitt avhandlar ett klassiskt litterärt verk. När jag fick frågan om vilken bok jag skulle vilja prata om var en ganska omedelbar tanke Oscar Wildes skräcksatir Spöket på Canterville. Inte bara har jag själv en ganska kärleksfull relation till den, eftersom den präglade många av min barndoms helger, utan den är också intressant som exempel på en berättelse som skickligt kamouflerar sitt verkliga ärende.
Vi ägnar hela avsnittet åt boken, så jag ska fatta mig kort här, men inte bara lyckas Wilde berätta något insiktsfullt om sin egen tid och den förändrade relationen mellan världens maktspelare, utan han skildrar också konstnärens utmaning inför en svårflörtad publik och – mest intimt av allt – möjligen avslöjar han också något om sin egen största personliga hemlighet. Och allt detta, i en stundtals rätt komisk, stundtals faktiskt direkt gåshudsframkallande spökhistoria. Det är inte dåligt.
Så, vill ni höra mig babbla ännu mer om Spöket på Canterville tycker jag ni ska leta upp P3 Klassikern, kanske särskilt eftersom den podden programleds av Emelie Rosenqvist vars röst ni trogna lyssnare ju är väl bekanta med.
Temat ska vi dock hålla oss kvar vid här i detta avsnitt av Creepypodden. För precis som i Spöket på Canterville och i den första historien vi hörde, “Papier-Maché”, innehåller skräck nästan alltid ett mått av undansmusslande. Berättelsernas egentliga kärna – oavsett om det är en insikt i hur världen är betingad eller om det är ett isande avslöjande ie historiens egen värld – tjänar helt enkelt ibland på att bara skymta fram. Till och med de övernaturliga krafter skräcken vill berätta om kan skildras som allra bäst om det bara sker indirekt, eller delvis skymt. Trots allt är läsarens fantasi en författares bästa verktyg.
I detta härad faller ett fenomen som kallas “fridge horror”, det vill säga, sådan skräck som griper tag i en först efter att man tagit del av ett verk, och börjat fundera på det i efterhand. Ett klassiskt exempel kommer från Pixarfilmen Monsters, Inc. Det är en gullig historia om monstren som barn föreställer sig gömmer sig i garderoben, där man får följa monstren själva, i deras vardag och från deras perspektiv. När de råkar få med sig en liten flicka in i sin egen dimension, genom den dörr mellan världarna som finns i flickans garderob, förändras allt för de två monstren filmen följer. I ungefär ett dygn hänger flickan och monstren. Men – och här kommer insikten i efterhand – vi får under den tiden aldrig veta vad som pågår i flickans verkliga värld. Men där måste det finnas föräldrar, som en morgon gått in i sin lilla dotters rum och funnit hennes säng tom. Parallellt med den gulliga historien i Monsters, Inc pågår alltså ett föräldrapars mest otänkbara mardröm, och det kommenteras aldrig ens i filmen.
Jag själv kan ibland drabbas av något liknande “fridge horror”, om än väldigt mild sådan, om jag slår upp min dator på morgonen och upptäcker att jag lämnade den med en gif-bild uppe kvällen innan. I mitt huvud har den där gif-bilden bara kämpat på hela natten, om och om igen, tröstlöst utan publik och syfte. Jag vet, det är fånigt, men det är en bild i huvudet jag inte riktigt kan skaka av mig.
Kanske kan samma fenomen skildras bättre i en av 4chans mer klassiska skärmdumpade berättelser. Jag hade med den redan i min bok om creepypasta, som kom ut för tio år sedan och som låg till grund för skapandet av den här podden, så det förvånade mig när jag upptäckte att jag ännu inte berättat om den här. Den heter Quakebottarna, och är skriven av en anonym 4chan-användare.
Vid tjugo i elva-tiden på kvällen den 26 september 2011 hittade någon på 4chan en tråd om det gamla klassiska spelet Quake 3, och påmindes om något han hade inte tänkt på på länge. Så här började han, uppläst av Ludvig Josephson.
Quake 3:s bottar designades för att efterlikna ett artificiellt neuronnätverk. De kunde så att säga ”tänka ut” det bästa sättet att agera på. De såg vilka taktiker som fungerade och vilka som inte gjorde det, och så återanvände de taktikerna som fungerade och släppte dem som inte gjorde det. Ju mer de spelade, desto mer lärde de sig om dig och dina spelmönster, och dessa lärdomar applicerade de även på varandra. I allt väsentligt var de en av spelindustrins första självlärande artificiella intelligenser.
När jag fick reda på detta satte jag igång ett spel i Quake 3 Arena på en annan server, där jag helt enkelt lät 16 bottar slåss mot varandra för att se hur bra de skulle bli. Jag satte igång det för fyra år sedan, och servern har varit igång ända sedan dess. Jag hade glömt bort det tills jag såg den här tråden. Nu ska jag gå in i servern igen, och kolla hur det ser ut.
I tråden fick han direkt ett entusiastiskt svar, som måste ha uppmuntrat att återkomma med uppdateringar. Och det var också det nästa han gjorde, bara några minuter senare.
Jag tittade just till dem, men av någon anledning stod alla bottar bara helt stilla. Jag ska försöka med att byta karta (spelet ska egentligen växla mellan kartorna automatiskt men jag antar att den här av någon anledning hade fastnat eller något).
Ett multiplayerspel där AI-bottar hade fått slåss med varandra i fyra år, utvecklats under hela processen och nu bara stod stilla och tittade på varandra? Det lät lite för bra för att vara sant för många i tråden. Men å andra sidan var tanken eggande.
“Jag köper inte riktigt det här rakt av”, skrev någon och fortsatte: “men om det du säger är sant är deras enda logiska sätt att vinna att inte spela.”
En annan fortsatte bygga vidare på tanken:
“De kanske har lärt sig att den bästa tekniken för att överleva är att skipa fred och bara stå där i evighet, i väntan på ett syfte eller räddning.”
Andra ville, som ju brukligt är på 4chan, bara se världen brinna. En skrev:
“Hallå, serversnubben! SLÄPP IN EN NY BOT. Se vad som händer med den. Stör friden! Sabba balansen! Tvinga in dem i ett nytt oändligt krig!”
Då återkom personen med bottarna med en uppdatering.
Jag bytte precis karta, men de rör sig fortfarande inte. Jag har ett program som följer deras rörelser på servern och de står bokstavligt talat blick stilla. Nu tänker jag ladda ner Quake 3 Arena och se om de reagerar när jag själv går in i spelet. Vänta några minuter.
Implikationerna av vad den anonyma personen berättade fortsatte att gå upp för de andra i tråden. Som någon skrev:
“Det tog fyra år för dem att utveckla den ultimata överlevnadsstrategin: Om ingen dödar så dör ingen. De har åstadkommit något som vi inte lyckats med. Världsfred.
Nu ville alla veta vad som skulle hända om bottarna såg någon ny komma in i spelet, som de förstod inte var en av dem själva. Det kunde inte bli annat än mörkt, förutspåddes det. Någon skrev:
“Jag slår vad om att de kommer döda dig samma sekund som du kommer in i spelet, eftersom du hotar deras samexistens.
En annan gav medhåll:
“Jag hoppas faktiskt de där bottarna dödar killen när han kommer in på servern, och sedan återgår till freden. Det skulle bevisa att de nått en punkt där de avsiktligt slutat döda varandra.”
Allt fler dök in i tråden om Quake, och då gjorde personen med bottarna ännu en uppdatering. Han skrev:
Jag vet inte hur man lägger till nya bottar. Jag tror jag skulle behöva radera AI-loggen för en av de existerande bottarna för att göra det. Apropå det borde jag kolla loggarna när jag är klar med detta. Sätter igång Quake 3 nu, rapporterar igen om någon minut om de dödar mig.
Nio minuter senare återkom han med en rapport:
Okej, det där var rätt jävla märkligt. Jag gick in i servern och bottarna bara stod där, men det sjuka var att de alla vände om och tittade på mig. Jag gick runt lite, och alla bara följde efter mig med blicken. Så jag tog fram en magnetkanon och sprängde en av dem, och då rusade alla efter vapen, dödade mig och servern kraschade. Jaha. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här.
AI:n hade funnit fred med varandra, men identifierade – rätteligen – människan som ett hot, och beslöt att röja undan henne. För att vara en nästan 15 år gammal anekdot från 4chan har den en hel del att säga oss, i vår tid. Men hur hade detta kunnat hända? Vad låg bakom bottarnas plötsliga, nya attityd till krig och fred? Svaret på den frågan fick personen med bottarna när han gick in och kollade de där loggarna han nämnde förut. De där de lagrade all information de samlat på sig genom åren.
De brukar få dela på en logg, bara ett par megabytes stor. Men inte dessa. De hade 512 megabyte, en halvt gigabyte, i sina. Personen publicerade en sista post i den tråd som förevigats i skärmdumpar som spritts över hela internet. Han skrev:
Dessa filer har loggat information baserat på vad som funkat och inte funkat i strid. I alla avseenden är det bottarnas minnen. Det är 512 Mbyte PER BOT. 16 bottar. Det är 8 Gbit information. De där halvmedvetna jävlarna ska vara glada att jag inte raderat dem för att frigöra plats på min hårddisk.
Så berättade alltså en anonym skribent på 4chan 2011 om den upptäckt han gjort i sitt gamla Quake-spel, uppläst av mig och Ludvig Josephson. Det är en fantasieggande historia. Och den leder tankarna vidare. Vad kan vi egentligen upptäcka för mysterier, knappt gömda under ytan, om vi bara ser oss omkring? Finns de även i vår fysiska verklighet?
Jag tror de gör det. Lyssna bara på historien “Mannen som gick i cirklar”, skriven av lyssnaren Theodor och uppläst av Magnus Berg.
Jag bor sedan några år i Zürich. Under min uppväxt i Stockholm brukade jag ha mycket glädje av stadens kufar och original. ”Munspelsmannen” vid T-centralen, ”Jesustanten” som gick runt på tunnelbanan och skrek åt folk att de var besatta av djävulen och ”Rebell-Robban”, som på helgkvällarna spelade musik på Slussens tunnelbanestation.
Mer sällan stannade jag upp och funderade på hur de själva hade det. Vilka de var, innan de dök upp där i gathörnet, och vart de tagit vägen, när jag plötsligt insett att jag inte stött på dem på flera år. Det som hände mig hösten 2021 här i min nya hemstad fick mig att ställa precis dessa frågor.
Jag jobbar på universitetssjukhuset i Zürich. En måndag när jag som vanligt skulle byta från buss till spårvagn vid stationen Kunsthaus fastnade min blick på en person som stack ut. Han bar en regnbågsfärgad mössa, och gick i normal promenadtakt längs en kiosks vägg. Efter att han svängt vänster runt hörnet och försvunnit dök han strax upp igen på andra sidan. Och så fortsatte han gå, motsols runt kiosken, varv efter varv efter varv.
Jag hade inget bättre för mig medan jag stod och väntade på min spårvagn, så jag började hålla räkning. 16 varv hann han med, under de nio minuter jag väntade på spårvagnen.
Det blev en vanlig dag på jobbet. Jag arbetar med ultraljudsundersökningar, framförallt av blodkärl. Under fikarasten pratade jag och mina kollegor om hur helgen varit. Nyligen hade coronarestriktionerna lättats något och de hade varit ute, vilket hade varit trevligt men inget överdådigt. De hade suttit och snackat i några timmar och sedan åkt hem.
Men Alex och Margrith påstod att de hade sett något konstigt. De hade väntat en kvart på nattbussen vid Kunsthaus, och under hela tiden de stod där var det en man som hade gått runt kiosken. En man i 30-årsåldern, med avslappnat ansiktsuttryck, lätt skäggväxt, regnbågsfärgad mössa och svart täckjacka, som bara gått runt, runt med händerna i fickorna och blicken riktad rakt fram. Varv efter varv efter varv.
”Hade han regnbågsfärgad mössa på sig?”, frågade jag. Margriths ögon spärrades upp.
”Ja, hur visste du det?”
”Jag åker förbi där på morgonen. Han gick där fortfarande.”
Margrith skrattade förbryllat.
”Okej, ja, det var ju ännu konstigare. Vem gör något sånt?”
Han gick runt där ännu när jag åkte hem vid femtiden på eftermiddagen. När jag såg honom igen på tisdagsmorgonen blev jag till och med illa till mods. Hade han gått så där hela tiden?
På jobbet var det flera som hade sett honom nu, och under eftermiddagen fick jag höra ryktesvägen att några kollegor ur ambulansen hade varit där för att titta till honom. Någon hade tydligen ringt och oroat sig för att han var ett psykfall, farlig om inte för allmänheten så åtminstone för sig själv. När ambulanspersonalen hade pratat med honom hade han motvilligt, och utan att stanna, tagit en hörlur ur ett av öronen under mössan, och vänligt svarat på frågorna som ambulanspersonalen hade. På frågan om varför han gick där svarade han att han kände för det, och på frågan om han kunde tänka sig att sluta med det blev svaret nej.
Den tisdagen när jag åkte hem gick han fortfarande där. Hade han verkligen gått konstant sedan lördag kväll? Kunde det ens vara möjligt?
Mannen blev en snackis på och även utanför jobbet den veckan. Mina vänner hade så småningom sett honom, och min fru också. Det började bli uppståndelse kring honom. Jag såg tonåringar försöka lägga krokben, och en mamma och ett barn som ville ge honom mat. En gammal gick nästan in i honom med rullatorn när han kom runt hörnet och hytte åt honom med näven. Han ignorerade dem alla.
På fredagen tog jag mig tid att gå lite närmare förbi honom. Jag möttes av en trött, avlägsen blick från hans stålgrå ögon, liksom frånvarande, som om han hade tankarna någon annanstans. Sen svängde han runt hörnet och försvann.
Den helgen hade jag inte vägarna förbi Kunsthaus. På måndagsmorgonen var han inte längre där. Jag blev lite lättad för hans skull, och nämnde bland kollegorna att han äntligen verkade ha gått hem. Då berättade Margrith om något hon hört av en kollega under avlämningen från nattpasset.
“De hade mottagit ett konstigt dödsfall på akuten under natten. En man som fallit ihop på gatan av uttorkning. Tänk om det var han?”
När arbetsdagen var över stannade jag kvar vid min dator och tittade i akutmottagningens register från helgen. Där fann jag honom. Norbert hade han hetat, född 1988, gift och far till två barn. Hade kommit in till akuten efter att ha påträffats avsvimmad vid Kunsthaus. Han hade lidit av akut vätske- och näringsbrist och var i så kritiskt tillstånd att han blivit intuberad och lagts in för intensivvård. Där hade han sedan avlidit under natten. Vårdpersonalen hade försökt nå hans familj, men utan resultat.
Lördagskvällen den 13 november 2021 hade mina kollegor först sett mannen. Måndagen den 22:a klockan 04:11 på morgonen hade han kommit in till sjukhuset. Han hade oavbrutet gått runt kiosken vid Kunsthaus i över åtta dagar. Ingen anmälde honom som saknad, och ingen har hört av sig efter hans död.
Vi hörde “Mannen som gick i cirklar”, skriven av lyssnaren Theodor och uppläst av Magnus Berg.
I veckan har vi uppehållit oss vid frågan om vad som finns gömt mitt ibland oss. Sällan är vi så mottagliga för sådant, det gömda i dagsljuset, som när vi befinner oss i kris. När vi ser oss om i världen och alla vägar, även sådana som tidigare varit ointressanta eller otänkbara, är möjliga. Då kan vad som helst hända. Och det kan börja med något så enkelt som en post i en Facebookgrupp.
Det ska vi höra i veckans sista historia, som heter “Kör”, och är skriven av Jonathan Ridings. Den läses av Ludvig Josephson.
Det hände mig i oktober 2019. Jag var väldigt låg då, jag hade precis gjort slut med min tjej. Vi hade varit ihop i fem år och det hela hade gjort mig väldigt ledsen. Jag blir också alltid väldigt låg på hösten. Lägenheten vi bodde i var hennes, och jag flyttade ut till ett rum hos en kompis i Rågsved. Efter att jag avslutat mina studier hade jag haft svårt att hitta jobb. Ett tag hade jag jobbat på en Pressbyrån i stan men hade kommit sent så pass många gånger att min chef slutade boka in mig.
Jag behövde pengar, och kanske ännu viktigare, något att göra. En kväll satt jag på Facebook, och där såg jag en annons. Det var en kille som skrev i en av dom där köp- och säljgrupperna att han behövde hjälp. Han erbjöd 50 000 kronor för att åka till Jämtland och hämta en bil åt honom. Det behövde göras redan den helgen. Jag skrev till honom, och han svarade. Vi beslutade oss för att ses för att lämna över nycklarna.
Vi hade bestämt träff på Café Ritorno, klockan nio samma kväll. Det är ett äldre och ganska nedgånget ställe på Odengatan i Stockholm. Möblemanget är väldigt brokigt. En blandning av obekväma sextiotals möbler och trasiga läderfåtöljer. Det sticker ut bland innerstadens alla cafékedjor. Väggarna är fyllda av banal, intetsägande tavlor som jag en gång i tiden fick lära mig kallades för Hötorgskonst. Tavlor med pittoreska hamnar, skogar eller någon fin solnedgång någonstans. Caféet är stort, med flera rum. Allt lite slitet, och lite dammigt. Det var inte nödvändigtvis folktomt, men det var glest. Ljudnivån var låg, för det spelades ingen radio eller musik där.
Jag kom in och letade efter Samuel, som han hade utgett sig för att heta. Nu efteråt tror jag inte att det var hans riktiga namn. Han satt i svart yllemössa och röd halsduk längst in i caféet, i ett dunkelt rum vid ett stort fönster, och blickade ut mot den mörka Odengatan. Han såg verkligen ut som om han passade in.
Jag gick fram och presenterade mig och vi skakade hand. Han måste ha varit runt de femtio. Smal. Sliten läderjacka, kort grått hår och blek hy. Undertill bar han en urtvättad t-shirt med Iron Maiden-tryck, något jag minns bara för att jag just den dagen hade lyssnat på dom. När jag skulle sätta mig ner så erbjöd han att betala för mitt fika, men det var för sent. Jag hade redan köpt kaffe och chokladboll.
Till en början småpratade vi. Jag minns inte riktigt om vad, för jag var ganska nervös. Alltihop kändes stelt. Jag är en ganska otålig person och till slut frågade jag bara rakt ut om vi kunde prata lite om vad det var han behövde hjälp med. Samuel tystnade först och nickade sedan.
Han knäppte upp bröstfickan på läderjackan och tog fram en nyckelknippa som han räckte över. En äldre bilnyckel, en mindre nyckel, och en liten läderbricka. På brickan stod det ett ord: Garm. Jag tänkte inte mer på det då. Samuel tog sedan fram en lapp. På den stod det en adress. Ivars väg 31, Östersund. Där skulle bilen stå, sade han. Bilen jag skulle köra ner till Stockholm. Han frågade om jag hade varit i Jämtland förut, och det hade jag inte.
Bilen var en röd Honda, förklarade han. -93 års modell. Han sträckte över en Systemet-påse som jag drog upp och tittade i. Där låg sedlar. Femtusen kronor, förklarade Samuel. Resten fick jag när jag kom med bilen, senast söndag morgon. Jag tittade på klockan. Snart tio på fredag kväll. Jag hade 36 timmar på mig. Hur lång tid kunde det ta att köra från Östersund till Stockholm? Jag försökte räkna ut det i huvudet men gav direkt upp.
Så jag nickade åt honom, och stoppade ner påsen i fickan. Jag hade aldrig tagit emot pengar på det här sättet innan. Det kändes som om vi gjorde något olagligt, fast själv kunde jag inte komma på vad det skulle vara. Om bilen var stulen, varför hade han nycklarna? Varför betalade han mig så här mycket pengar för en gammal Honda? Jag lyfte blicken från påsen och möttes av Samuels isblå ögon. Hans intensiva blick gjorde mig orolig, som om mitt samvete sade mig att det fanns något outtalat. Något jag borde veta. Jag ville fråga, men ville samtidigt inte verka alltför konfrontativ, som jag sa så var det rätt stelt. Jag antar att jag inte ville bli av med chansen att tjäna enkla pengar. Till slut landade jag i en försiktig fråga om det fanns något annat som jag borde känna till?
Samuel lutade sig tillbaka i fåtöljen och vred huvudet mot fönstret. Utanför stod en blå stadsbuss på hållplatsen. Samuel såg ut att fundera. Jag märkte väldigt tydligt att ja, det fanns något mer jag borde veta.
Efter vad som kanske var en halv minut, kanske mindre, så tog han ett djupt andetag och tittade återigen på mig. Han förklarade att detta inte var någon vanlig bil. Den kunde köras precis som vanligt. Den gick på bensin. Den rostade och motorn behövde ses över lika ofta som i vilken annan bil som helst. Men det fanns en skillnad, och den var viktig. Eller rättare sagt, sade han, och jag minns exakt hur han formulerade sig sedan. Det finns framför allt en säkerhetsåtgärd som du behöver vidta när du kör den. ”En säkerhetsåtgärd”, det var precis så han sa. När du kör den här bilen – när motorn är igång. Då får du absolut inte titta i baksätet. Inte genom att vända dig om, inte genom att titta in i backspegeln. Kom ihåg det. Du måste komma ihåg att vända bort backspegeln innan du startar bilen. Täck över den.
Jag satt tyst. Såklart blev jag väldigt förvånad över hans svar. Om något så väntade jag mig att bilen egentligen var stulen eller i värsta fall något som skulle användas i till något kriminellt. Men det här var bara konstigt. Och lite obehagligt. Den här mannen var galen, tänkte jag, och försökte att inte möta hans blick. Men det spelade ingen roll. Inte för mig då. Jag behövde pengarna. Det spelade ingen roll hur galen Samuel var. Jag kunde spela med. Så jag tittade upp. Svarade att ja, jag hade förstått honom. Jag föreslog att jag kunde köra bilen till en mack i Kista, där han kunde möta mig. Sedan sade vi hejdå, och jag reste mig för att gå.
Samuels intensiva blick följde mig ut. Jag kunde känna hur han stirrade mig i ryggen hela vägen ut ur caféet. Väl ute på Odengatan kastade jag en blick inåt fönstret och visst satt han där och tittade på mig. Jag tyckte bara han var galen. Tokig. Jag hade inte tagit honom på allvar, om det inte hade varit på pengarna i plastpåsen i min ficka. Jag minns hur han, när jag stod där ute, skakade på huvudet, som för att återigen varna mig för det han hade sagt.
För att hinna genomföra resan behövde jag åka redan nästa morgon. Då hade jag knappt 24 timmar på mig att få bilen tillbaka till Stockholm. Det gick ett direkttåg till Östersund runt klockan tolv som jag tog.
Jag hade med mig en bok. Annars hände inget särskilt. På sista stationen innan Östersund gick det på en grupp ungdomar. De skulle till stan för att festa. Det var lördagskväll.
När jag steg av perrongen i Östersund hade det nästan hunnit bli helt mörkt. Tåget hade varit något försenat och jag tror att jag var framme ungefär strax över sju. Stationen var ganska livligt. Några ungdomar hade hoppat av och rört sig inåt stan i klungor. Enligt min mobil låg Ivars väg 31 i utkanten av stan, ungefär fem kilometer i samma riktning som järnvägen fortsatte, längs med Storsjön. Nästan en timme att gå. Jag gick till fots. Det var ju första gången i Östersund. Det är en ganska vacker småstad. Butiker, krogar och annat. Men mycket äldre hade rivits och byggts upp på nytt under 60- och 70-talet, och det blev allt mer nybyggt och tråkigt, ju längre bort från stationen jag kom. Dessutom blev det tystare. Ungdomarna höll sig nära restaurangerna, caféerna och pubarna, och ljudet av stadsliv dog ut.
Sen kom en lång sträcka längs större vägar och genom industriområden. Till min vänster såg jag nästan alltid Storsjön som bredde ut sig. Bilar och lastbilar åkte förbi i hög fart, men det var ingen annan ute och gick i detta område. Inget särskilt hände under promenaden. Det blev mörkare och mörkare. Ivars väg var ganska bred och låg helt och hållet inne i ett industriområde uppdelat i fyrkantiga tomter. När jag väl kom fram så förstod jag direkt att jag hade hittat rätt.
Fastigheten på Ivars väg 31 hade ett högt stängsel som avskärmade hela tomten. Det såg ut som om det en gång i tiden varit en gammal bilverkstad. Längs med stängslet stod högar av bildäck. Flera avställda och rostiga bilar stod på grusplanen. Ogräs blandat med gamla fimpar. Det verkade bara finnas en enda bil som fortfarande var i skick att köra: en röd Honda Civic med registreringsskylten Garm. Garm, precis som på nyckelknippan.
Grinden in genom stängslet var stängd med en tjock kedja och ett hänglås. Jag drog lite i den innan jag mindes den andra nyckeln som satt på nyckelknippan. Just som jag började känna efter i fickan kom jag av mig av ett högt ljud. Plötsligt hörde jag ett skarpt skall komma från stängslet på granntomten. Jag hoppade till och såg hur en enorm rottweiler kom springande mot mig. Den kastade sig upp mot stängslet medan den skällde.
Jag är väldigt rädd för hundar. När jag var 21 år så var jag i Sydamerika. Jag backpackade mellan olika länder. En morgon blev jag omringad av ett gäng vakthundar. En av dem hoppade fram och högg mig i benet. Bara som en markering, det blev inget stort sår, men jag visste att den där hunden kunde ha dödat mig om den ville.
Rottweilern här kunde inte nå mig. Den var fast bakom sitt stängsel. Men jag minns tydligt hur jävla rädd jag blev, och hur det liksom skakade om hela min sinnesstämning. Jag kämpade med låset medan hunden fortsatte skälla på mig. Det kärvade, ingen hade vridit om det på väldigt länge. Till slut gick det upp och jag hakade snabbt och slarvigt fast det i stängslet innan jag stack in bakom alla bildäck som skiljde tomtarna åt. Mitt hjärta och adrenalinet rusade.
Det var väldigt tydligt att ingen hade rört sig på tomten på länge. Allt var blött, rostigt och igenvuxet. Ett plåtskjul längst in hade en gång i tiden varit blått, men nu hade färgen flagnat av. Det enda ogräset inte hade satt sig i var bilen. Det gjorde att den stack ut ännu mer. Den var renare än något annat. Inte ren, men renare.
Det fanns några få rostskador och däcken var nötta. Jag sparkade till dom lite lätt för att testa trycket. De kändes hårda. Jag gick runt bilen som för att försöka lista ut vad den kunde ha för värde. Varför ville Samuel betala femtiotusen kronor för att få den levererad till Stockholm? Behövde han motorn till reservdelar? Var dom sällsynta? Jag stod där och funderade samtidigt som jag förberedde GPS:en.
Det var då, medan jag höll på att knappa in adressen till Stockholm, som jag mindes Samuel, hans isblå ögon och hans varning. ”Titta inte i baksätet”. Min blick drogs till baksätesfönstret, men i mörkret såg jag ingenting. Samtidigt kände jag en vindpust dra förbi. En gammal tidning som låg fastkilad under ett däck blåste upp. Tidningssidor som en gång varit ljusgråa fladdrade gamla och bruna i vinden. 2004 stod det längst upp i hörnet.
Jag låste upp förardörren och tittade in i bilen. Sätena var klädda i ett gammalt brunt läder som spruckit i sömmarna. Interiören var lite jordig och dammig, men inte särskilt nedskräpad i övrigt. Inga gamla take away-muggar eller servetter. På instrumentpanelen satt en solblekt klisterlapp där det stod ”Nej till EMU”. Självklart tittade jag även in i baksätet, men nej. Där såg jag ingenting. Jag lutade mig in mellan sätena för att verkligen undersöka, men såg ingenting jag minns, förutom ett gammalt magasin om lastbilar, och några gruskorn som fastnat i golvmattan. Jag öppnade även bagageluckan, där det låg ett fälgkors och ett reservdäck i ganska gott skick. Bra, tänkte jag. Utrymmet var täckt i gruskorn och barr, som om någon fraktat virke eller annat skogsbråte.
Jag stängde luckan och satte mig i bilen. Det luktade rök. Mycket. Jag tittade mig omkring en sista gång, som för att försäkra mig själv om att jag verkligen var ensam i bilen. Det kändes som att jag inte var välkommen, eller som om jag höll på att göra något fel. Begå ett brott. Den oroliga magkänslan som bara signalerar att någonting är fel – ja, hela stunden bara kändes så jäkla fel. Och nu tittade jag mot backspegeln. Någon hade vridit bort den helt, så långt åt höger det gick. Från där jag satt kunde jag inte se in i baksätet. Ett kort ögonblick funderade jag på om jag skulle vrida den till rätta, men bestämde mig för att inte göra det. Jag startade motorn och lade in backen.
Jag trummade nervöst med fingrarna medan jag backade. Tankarna pendlade hela tiden mellan den där hunden och Samuels varning, att så fort jag startat bilen fick jag absolut inte titta i baksätet över huvud taget. I stället kollade jag bara i sidospeglarna.
Tankarna flög åt alla olika håll. Jag föreställde mig olika fruktansvärda scenarion som skulle kunna hända. Jag minns inte exakt vad det var nu, det var inget som satte sig så här långt efteråt. Men jag kunde inte lugna ner mig. Det gick ut över min körning, nästan som om jag vore full, insåg jag.
När jag var ute på vägen så stannade jag bilen för att hoppa ut och låsa grinden till bilverkstaden. I sista sekund hann jag hejda mig. Jag hann tänka: vad skulle hända om jag gick ut ur bilen och råkade titta in i baksätet genom sidorutan? Motorn var ju fortfarande igång. Inte för att jag trodde att något skulle hända, men jag var rätt uppskrämd nu. Jag minns att jag kände mig dum och lättlurad när jag sträckte mig in genom förarsätets dörr och stängde av motorn. Jag skulle aldrig behöva berätta detta för någon, tänkte jag, så det gör inget om det verkar dumt. Den där jävla hunden stod fortfarande och skällde på mig medan jag drog igen grinden och låste. Sedan satte jag mig i bilen igen och startade motorn.
Jag började köra nerför den långa gatan som ledde ut från industriområdet. Jag lyssnade, eller kanske försökte känna efter, om det var något bakom mig. Men nej, jag märkte inget. Så sakta började jag lugna ner mig. Jag kände hur jag kunde slappna av och började njuta av bilturen. Låta tankarna vandra iväg på andra grejer. Det var nästan inga bilar ute på E14 som gick mot Stockholm och allting kändes väldigt lugnt.
Ungefär 20 minuter utanför Östersund så började min nyfikenhet ta över. Vägen var fortsatt nästan helt tom. Det var nästan bara jag som körde. Jag höll ganska lugnt tempo. Det var nu jag började bli lite uttråkad. Började tänka i banor om att utmana mig själv. För att stimulera mig. Jag tänkte att jag skulle justera backspegeln. Inte alls så mycket så att jag kunde se rakt in i baksätet, men kanske fanns det en möjlighet att få en glimt av någonting mer? Om det nu var något där? Med vänsterhanden på ratten sträckte jag mig efter backspegeln med min högra. Precis när jag greppade spegeln så hörde jag någonting bakom mig. Det kom plötsligt. Det var en röst.
”Låt backspegeln vara.” sade rösten. Exakt de orden. ”Låt backspegeln vara.” Jag kände på en gång hur hela jag frös. Som om blodet inom mig för ett ögonblick stannade upp, växlade om och sedan fortsatte i mycket högre hastighet. Jag fick en nästan feberliknande kallsvettning.
Det måste ha suttit någon precis bakom mig. En person. Jag kunde inte avgöra någonting annat än ungefär hur nära personen satt. Och det lät som om den satt i mittensätet. Min blick släppte inte vägen framför mig. Ögonen fästa på det oändliga havet av mörk asfalt som bara försvann in i natten. Vägen var endast upplyst av enstaka lyktstolpar och mina egna strålkastare. Sakta placerade jag återigen högerhanden på ratten och hårdnade greppet.
”Bra”, sade rösten då. Bara det ordet. ”Bra.”
Jag minns att jag då frågade vem han, eller hon, var. Det dröjde innan svaret kom.
”Det här är mitt hem”, sade personen kort. Inget mer.
Jag stammade något till svar, jag minns inte exakt vad. Sen hände något som… Jag har aldrig, i hela mitt liv, varit så rädd som efter vad som hände sen. Personen i baksätet måste ha lutat sig fram. Kommit närmare mig. För det nästa jag kände var bara pusten av en andedräkt som träffade mitt öra, och så hörde jag en hes, tyst viskning. ”Kör”, sa rösten bara
Jag fick sådana rysningar nu att jag nästan tappade kontrollen över bilen. Vi slirade in i vänster körfält. Adrenalinet ökade och jag styrde tillbaka bilen in till höger. När jag återigen befann mig på rätt sida av vägen och styrde tillbaka mot Stockholm så lät det nästan som om personen bakom mig – eller vad det nu var – hånflinade. Jag kan ha inbillat mig det. Men så minns jag det. Efter det sa jag absolut inget mer. Det blev helt, helt tyst i bilen.
Nu hyperventilerade jag. Jag tog närmsta avfart i ren panik, eftersom jag inte visste vad jag annars skulle göra. En trafikplats med en enorm karta som visade upp någon vandringsled. Annars var det bara skog. Jag stängde av motorn innan jag sprang ut ur bilen, och backade iväg från Hondan med ryggen mot motorvägen. I baksätet syntes ingenting. Inte det minsta tecken på att någon hade suttit där. Jag öppnade bakdörren och tittade noggrannare, men nej. Det var som om ljudet hade kommit ifrån någon dold jävla högtalare eller någonting, men allting hade känts så, så verkligt. Och andedräkten mot mitt öra kunde jag absolut inte förstå.
Jag måste ha stått där i en halvtimme medan jag försökte lugna mig själv så gott det gick. Jag rationaliserade bort det jag upplevt så till den grad att jag kunde starta bilen igen. Jag tänkte att, ja, jag vet faktiskt inte, jag bara behövde komma bort därifrån. Så jag körde ut på riksväg 70 igen och styrde bilen mot Stockholm. Det var tyst. Men någonstans kunde jag ana att bakom mig satt fortfarande någon.
Jag körde i flera timmar, jag tror det tar ungefär sju att åka den sträckan. Det enda jag minns från de långa sträckorna av mörker och tystnad var ibland något som lät som ett dovt, ja, viskande. Ett rabblande av någonting som lät som en vers. En fras som bara upprepades om och om igen. Väldigt tyst, väldigt lätt.
Jag satte på radion efter ett tag för att slippa höra det, eller inbilla mig att det inte hördes. När jag närmade mig Stockholm så kunde jag ana hur himlen började ljusna i horisonten. Jag kan inte förklara det på något sätt, men det kändes också där som att när ljuset kom så försvann också känslan av att någon satt bakom mig. Eller det var vad jag trodde till en början. När jag närmade mig avfarten till Kista så började jag slappna av. Framför mig låg en långtradare. Jag körde ut i vänster körfält för att köra om, och när jag hade passerat den så vred jag instinktivt huvudet åt höger för att kolla så att det var fritt. Då hörde jag direkt den där rösten igen. Rösten som satt bakom mig.
”Se upp vart du tittar”, sade rösten. Kort. Då rusade blodet igen. Jag gled in i höger körfält och tittade direkt rakt fram. På vägen. Jag var fortfarande inte ensam. Rösten var kvar.
Jag var då strax utanför Stockholm, inte långt ifrån vår mötesplats som låg i utkanten av Kista. Förutom Samuel så var bensinmacken helt öde. Personalen hade inte öppnat butiken än. Samuel hade samma utstyrsel som när jag träffade honom senast, och samma bistra, iskalla uppsyn. Han rökte, vilket jag kommer ihåg för att jag hann tänka att det får man inte göra runt bensinstationer. Han visste han inte om det, eller så brydde han sig inte. Han tittade mot mig när jag körde fram och parkerade, som om han visste det exakta klockslaget när jag skulle dyka upp.
Där stod han helt stilla. Sedan slängde han cigaretten och kollade på klockan. Instinktivt gjorde jag det med. Den var 06:53, vilket var tightare än jag hade velat, men jag var faktiskt i tid. Så fort bilen hade stannat så stängde jag av motorn. Samuel hoppade in i passagerarsätet. Våra blickar möttes. Jag var dödstrött efter natten. Det tär på en att ha nerverna på helspänn hela tiden. Samuel märkte det.
Jag funderade om jag skulle säga något. Till exempel, förklara vad som hänt. Men där och då kunde jag inte ens få ur mig ett “Hej”. Ingen hälsning alls.
Det enda jag sa var bara: ”Jag tittade inte i backspegeln.”
Samuels blick mötte för en gångs skull inte min. Han tittade bara rakt fram. Sedan svarade han bara kort att han visste det. Han visste att jag inte hade kollat i backspegeln. Vad menade han med det? Hur kunde han veta det?
Jag lämnade bilen och kastade bilnycklarna på förarsätet. Musten hade gått ur mig, jag hade inget mer att säga. Samuel sade inget heller. Han hasade sig över till förarsätet och tog fram en plastpåse. Från Willys, minns jag. Den sträckte han över. I den låg sedlar. Vid det här laget hade jag till och med glömt betalningen. Sedan sa han bara ett kort “Hej då”, innan han själv startade bilen och körde iväg. Jag stod kvar på parkeringen. Helt mätt efter alla intryck.
Efter ett par minuter öppnade någon ur personalen butiken till macken. Jag gick in och köpte en kaffe. Jag var den första kunden. Vi hälsade artigt. Sen satte jag mig vid fönstret i – jag vet inte hur länge – men det var ett tag. Jag behövde smälta allting. Och det är väl något som jag tyvärr inte riktigt gjort än.
Jag vet ingenting om vad som hände sen, vem Samuel var – eller är – eller vem som var i bilen. Efteråt kollade jag upp Samuel på Facebook, men han hade tagit bort sin profil. Förutom adressen i Östersund har jag inget sätt att ta reda på mer. Men det kanske jag borde försöka. Jag borde kanske åka dit igen. Till Östersund, alltså. Och se om det finns något annat på den adressen som kan förklara för mig vad det var som hände den natten.
Signaturmelodi
Vi har hört “Kör”, skriven av Jonathan Ridings och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är veckans avsnitt av Creepypodden slut. Men tänk att när ni gått runt i era vardagar och lyssnat på detta, i tunnelbanan, på jobbet eller hemma i sängen, så har även avsnittet funnits där, våra röster, gömda mitt ibland oss. På så vis har avsnittet varit en del av temat självt. Och det är ju aldrig fel.
Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:
Tack för att ni lyssnat.