Avsnitt 273: Skärgårdsliv

Skaftö är ett paradis på västkusten. Här finns bad, fiske, natur och avkoppling, men också överallt påminnelser om den västkustska historien av hårt arbete på liv och död. Klipporna är vindpinade och överallt syns spåren av hur beroende folket här varit av fisket. Hur de liksom verkat växa ihop med det. Havet har alltid kunnat driva till vansinne. Vad är det i vågorna som kan åstadkomma det? Löftet om liv, samtidigt med hotet om död?

Själv ser jag alltid till att tillbringa minst en vecka varje sommar på Skaftö. Min familj har en stuga nära Rågårdsvik, och det bästa jag vet är att ligga och dåsa till ljudet av asplöven som leker i vinden. Mina föräldrar köpte stugan av min morfar när han blev för gammal för att ta hand om den, under förutsättning att han skulle få besöka stugan när han ville.

Mormor hade aldrig tyckt om Skaftö, erkände hon ibland efter ett par glas vin – hon föredrog sin egen barndoms platta och lantliga Skåne. Jag förstod mycket senare, efter att själv varit med och delat på de där glasen vin, varför det var så. För trots att åren gick och morfar blev äldre och äldre så besökte han fortfarande den röda stugan på Skaftö lika ofta. Han tog egna promenader, vilka under hans senare år kunde oroa oss då han kunde vara borta i timmar.

Han dök dock alltid upp igen, ett leende på sina läppar och en aptit som slog de flestas. Jag hade försökt smyga efter honom någon gång, då jag var nyfiken på var han tog vägen, men han upptäckte mig så klart och bad vänligt men bestämt om att få bli lämnad ifred. Jag önskar att jag hade skitit i det och följt honom ändå, redan då.

Min morfar älskade min mormor. Jag är säker på det. De levde tillsammans i 54 år, varav 52 av dem gifta. De fick tre barn, sex barnbarn och allt som hör där till. De hade det som, ja, de flesta nog vill ha, men det är klart, det märktes ibland att det fanns saker de lät bli att fråga varandra om. När mormor druckit kunde hon, förutom att ägna sig åt sentimentalism över Skåne, muttra över morfars promenader och regelbundna resor till stugan på Skaftö.

“Borde man vara svartsjuk, kan man ju undra”, kunde hon säga. Jag förstod inte vad hon menade.

När mormor gick bort så sörjde vi, så klart. Begravningen var välbesökt. Hon var älskad, respekterad och saknad, och vi såg till att tillsammans nu ta hand om morfar så gott det gick. Han hade aldrig blivit en bra kock, och behövde nu hjälp med att laga allt som inte gick att blanda ihop på tre minuter.

Dagarna gick, blev till veckor, som sedan blev till månader. Eftersom vi alla bodde i samma stad så var det enkelt för oss att ta hand om morfar, vilket verkligen behövdes. Deras lägenhet, nu hans lägenhet, var ofta stökig och vi var flera som såg till att det blev städat när vi var där. Morfar försvann ofta iväg till stugan, och snart var han där mer än vad han var i sin lägenhet.

Vi firade också hans födelsedag på Skaftö. Han fyllde 80, och hela tjocka släkten dök upp. Morfar verkade först glad och lättsam, men allt eftersom kvällen gick och glasen fylldes på så verkade han mer och mer tyngd. Jag kunde ofta se honom stirra bort mot havet. När festen hade börjat lugna ned sig och de yngre hade gått och lagt sig så fann jag morfar sittandes för sig själv, återigen med blicken mot vågorna.

”Tjena morfar”, sa jag och höjde mitt ölglas, ”och grattis igen.”

”Tack, älskade unge,” sa min morfar, log och höjde sitt glas till svar. Vi skålade, drack en klunk och jag satte mig bredvid honom. Hans näsa var röd även i solens sista strålar, och jag kunde höra på hans röst att han inte var ett dugg nykter. Han hade återigen vänt blicken ut mot havet.

”Vill du ut och fiska?”, frågade jag.

Min morfar var tyst en stund, och sedan tömde han det sista av sin öl. Efter en djup suck och en eftertänksam blick på mig så svarade han.

”Hur gammal är du nu, unge? Tolv?”

”Jag är 28, din gamle stubbe”, svarade jag och morfar flinade.

”Där ser man. 28. Det var då jag träffade henne.”

Jag ville inte rätta min morfar den här kvällen – det var förståeligt att han tog fel på ett par år, speciellt som han var till åren kommen och rätt packad. Hans blick gick återigen mot havet.

”Jag var rädd först, vet du – hon var det vackraste jag någonsin hade sett, och jag var rädd att om jag kysste henne så skulle jag vara fast. Nu är vi här, och mina farhågor besannades. Jag älskar henne.”

”Mormor älskade dig med, morfar,” svarade jag. Morfar såg nästan förvånad ut, och stirrade sedan ned på sitt nu tomma glas, log lite och nickade. Han öppnade munnen för att säga något, men hindrade sig själv. Vi satt i tystnad och lyssnade på det dova mumlandet från släkten inomhus. Efter en stund så gick morfars blick återigen mot havet.

”Jag funderar på att ta en promenad”, sa han och fortsatte stirra.

”Vill du ha sällskap?”, frågade jag, genuint orolig över min gamla, fulla morfar.

”Jag vet inte”, svarade han, och jag kunde höra hur osäker han var. Även han kanske insåg att det inte var så bra för en äldre herre att ta nattpromenader i mörkret.

”Följ mig en bit på vägen, så får vi se hur jag känner.”

Jag tog ett par stora klunkar ur glaset som jag hade smuttat lite på under min stund med morfar, och satte det sedan på bordet. Jag gick bort till pappa, nämnde att jag skulle följa morfar på en promenad, och gick sedan bort till morfar igen. Han såg gladare ut nu, nästan lättad.

”Ska vi, gubbe?” frågade jag och höll ut min arm.

”Ta bort den där kvisten, pojkspoling”, fnös han och gick före mig. Jag följde efter, lite uppspelt över att äntligen få gå med på en av hans långa promenader. Det kändes som att bli anförtrodd en hemlighet. Vi gick förbi den röda stugan, ned för trätrappan och ut på grusvägen. Jag vände på klacken, bad morfar vänta och hämtade sedan en ficklampa.

”Den behövs inte, jag kan vägen”, försäkrade morfar mig. Jag behöll den ändå.

Morfar ledde oss mot havet. Jag har själv gått den vägen många, många gånger, men den här gången var det som att jag såg den med nya ögon. Jag letade efter det morfar såg i den. Grusvägen ledde oss igenom en liten dunge, och sedan vidare förbi en bit av Skallhavet, där man kan se delar av Grundsund. Grusvägen gav snart vika för en stig, som i sig ledde oss in i en liten skog. Här och var hördes ljud av små rörelser bland buskarna omkring oss, men morfar verkade orörd, så jag följde honom. Vi hade hittills gått i tystnad, men jag hade då och då hört min morfar mumla något för sig själv.

Hela tiden hörde vi havet, vågorna, vinden. När vi kom ut ur skogen och även kunde se hur Skagerrak bredde ut sig med bara några små kobbars avbrott så stannade morfar upp och vände sig sedan om mot mig. Han såg allvarlig ut, och verkade nästan ha nyktrat till. Han harklade sig, spottade in i skogen och andades in havsluften.

”Vad vet du om Skaftö, egentligen? Vad vet du om havet här?”

Jag ryckte på axlarna. Det var frågor som inte var intresserade av svar. Jag hade absolut ingen aning om vad det var min morfar var på väg att berätta, och ville låta honom göra det på egna villkor. Han nickade.

”Följ med mig, och var tyst. Det du ser får du aldrig berätta för någon, så länge jag lever. Är det förstått?”

Det fick mig att haja till lite. Jag hade inte väntat mig att han skulle ta det så långt. Men jag nickade, och det var ett löfte jag höll tills han gick bort, för fyra dagar sedan.

”Lovar du?”

”Ja, morfar”, svarade jag, och blev mer nervös. Vad var det som var så hemligt? Vad var det som ingen fick veta?

Han verkade nöjd med svaret, vände sig och fortsatte ut mot havet. Den lilla stigen vi gick längs med var omgiven av täta buskar på vardera sidan, men i månljuset kunde jag se vågorna som mjukt gled upp på stranden. Doften av salt och tång slog mig, och jag tog ett djupt andetag. Morfar började gå snabbare, och jag kunde se att hans händer gjorde något vid hans bröstkorg, men jag kunde inte se vad. Det var först när han tog av sig sin skjorta, och sedan sin undertröja, som jag förstod. Morfar skulle ned i havet.

”Morfar, jag vet inte om det är bra att simma nu –” började jag, men morfar vände sig snabbt och höll ett finger mot läpparna. Jag gjorde som jag blev tillsagd.

Till vänster om oss låg bryggan där jag hade fiskat krabbor många gånger. Båtarna guppade lätt i vågorna, och kluckandet tog udden av situationen, gjorde den mer hemtam. Vi stannade vid stranden, där morfar började dra av sig sina byxor. Jag tog av mig min tröja.

”Nej, behåll den. Du ska inte ned i havet.”

”Varför inte?”

”Från och med nu så är du tyst, unge”, sa morfar med en röst strängare än jag någonsin hade hört innan.

”Inga frågor. Du kommer att få se saker du aldrig kommer att glömma, men vad du än gör – se dem inte i ögonen. Då är du fast. Som jag.”

Jag visste inte vad jag skulle säga och var bara tyst. Morfar hade fortsatt klä av sig under tiden han talade, och var nu helt näck. Jag vände bort blicken av respekt men också av någon sorts obehag. Hur full var han, när han nu samtidigt verkade så tillnyktrad? Var det någon sorts demens som talade?

Han tog bestämda och snabba steg ut mot vattnet. Det var bara maj, och vattnet kunde inte vara så varmt, men det stoppade honom inte. Snart nådde vattnet hans midja, och han dök i. Jag väntade på att han skulle dyka upp igen, men efter en halv minut blev jag mycket orolig. Vad i helvete hade hänt? Höll han på att drunkna?

Trettio sekunder till gick, jag räknade dem, och då sket jag fullständigt i hans instruktioner och rev av mig tröjan igen. Det var då jag såg en rörelse i vågorna. Någonting hade träffats av och reflekterat månljuset. Ett ögonblick senare bröt morfar ytan och tog ett andetag. Han verkade inte andfådd, men jag kunde inte riktigt se honom som mer än en siluett. Jag drog fram min ficklampa och klickade igång den.

Långsamt förde jag den mot morfar, som såg tillbaka mot mig med ett märkligt leende.

”Kom ihåg vad jag sa, unge”, ropade morfar.

Jag kunde återigen se någonting som rörde sig i havet, någonting som rörde sig omkring min morfar. Det åkte runt, runt, och verkade nästan leka. Det försvann för mig igen, och blev återigen stilla. Sedan kunde jag se det igen, denna gången upprätt. Hon bröt ytan så som morfar hade gjort.

Jag hade aldrig trott på något övernaturligt, inte förrän nu. Men det var som morfar hade sagt. Det jag såg den där kvällen var det vackraste och hemskaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Hennes tänder såg ut att vara som nålar, och den turkosa huden nästan sken i månljuset. Jag kunde se att hon såg åt mitt håll, men jag gjorde som min morfar sagt och mötte inte hennes blick.

”Det här är min fru, Alexander”, sade min morfar. “Och det här är våra barn.”

Runt omkring mig kunde jag plötsligt höra ljudet jag hört i skogen igen. Innan hade jag haft svårt att avgöra vad det var, men denna gången visste jag. Det var ljudet av små fötter mot jorden.

Jag vände ficklampan mot ljudet, och det jag såg fick mig att bli näst intill paralyserad. De var många, säkert flera än tjugo, men verkade vara i olika åldrar. De rörde sig klumpigt längs marken, inte fientligt, men nyfiket. Deras tänder var inte nålar, men piggar, och huden var lik deras mors. De var alla nakna, och jag kunde se hud mellan deras fingrar. Deras ögon var helt mörka, och deras näsor var inte mer än två öppningar i mitten av ansiktet.

Jag vågade inte röra på mig, och de kom närmare och närmare. När de bara var ett par meter ifrån mig så hörde jag varelsen i vattnet skrika någonting, med en gäll och skärande röst som skar i öronen. Min morfars barn stannade och vände sig mot havet, för att sedan långsamt börja gå mot dem. Till slut stod jag kvar själv, och vågade till slut rikta ficklampan mot min morfar. Hans fru dök ned i havet igen, och hennes fiskstjärt blänkte till i månljuset innan hon försvann.

”Jag ska följa med min familj”, ropade min morfar, ”och jag vet inte hur länge jag blir borta. Vänta här, annars kommer de ställa frågor.”

Sedan sjönk han långsamt ned i havet. Det tog mig en kvart att våga röra på mig igen, och det första jag gjorde var att få en panikångestattack som jag tvingades andas mig igenom. Jag satte mig sedan ned vid en träbänk, skrev ett kortfattat SMS till min mor om att vi tog en lång promenad men att allt var väl, och stirrade sedan på den plats där min morfar hade varit.

Efter en och en halv timme så dök han upp igen. Han gick upp på stranden, såg sig omkring lite och fick till slut syn på mig. Han gick sedan fram till mig och satte sig bredvid. Vi sa ingenting en stund, men det var morfar som bröt tystnaden.

”De är fler än oss. De saknar livet här uppe, och gör allt för att få sina barn dit. Jag har varit deras band. Snart kommer jag att gå bort. Lova mig att du berättar för dem då.”

Jag lovade, utan att riktigt veta vad det innebar.

Efter att morfar hade torkat så klädde han på sig igen och vi rörde oss hemåt. En månad senare somnade han in efter komplikationer på grund av en lunginflammation.

Jag sitter nu här själv i stugan på Skaftö och skriver detta. Morfar begravdes igår, och hela familjen var där, eller nej, hela den här delen av familjen var där.

Men min morfars familj var kvar i havet. Jag kan inte släppa det, det måste ni förstå. Det är därför jag skriver in till er ikväll. Mina föräldrar har gått och lagt sig, och morfars flaska med brännvin har gett mig modet jag behöver för att göra det han bett mig om.

Jag har hittat samma ficklampa som jag använde förra gången, men denna gång går jag ensam. Denna gång kommer jag också själv klä av mig och vada ner i havet. Denna gång kommer jag kanske inte tillbaka, för denna gång kanske jag ser dem i ögonen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Skaftö”, skriven av lyssnaren Alexander och uppläst av Ludvig Josephson.

Min fru brukar anklaga mig för att ibland återberätta minnen eller anekdoter som jag faktiskt redan berättat en gång förut. Kanske till och med många gånger. Och när jag valde ut historierna till det här avsnittet, och fastnade vid den här om barndomen på Skaftö, så undrade jag om jag hade berättat om mina egna minnen därifrån. Mitt liv bjuder inte på många övernaturliga eller skrämmande upplevelser, men de jag minns har påfallande ofta inträffat där ute. Jag funderade på om jag någon gång hade varit inne på det i Creepypodden.

Jag letade lite, och upptäckte att jo, det hade jag.

Om…

Och om…

Och om igen…

Man kan nästan få intrycket att jag gärna pratar om min barndoms somrar på Skaftö. Men det är för att det stämmer. Lyssnaren Alexander var ju inne på det i sin berättelse, som han skickade in till podden redan 2019, att Skaftö är en plats där barndomen blir som bäst. Kanske är det för att allt tycks lite satt på sin spets där, där havet och livet är så nära varandra. Den som lever ständigt omsluten av horisont och salta vindar, åsyna vittne till hur allt, till och med klipporna, sakta eroderas av havet, vet kanske lite mer om vilka formidabel krafter naturen innebär. Och vad leder det till, om inte insikten om hur tunn hinnan är mellan vardag och undergång?

Detta är sant på västkusten såväl som på östkusten, och det blir särskilt tydligt för de som emellanåt lämnas till att klara sig helt själv i skärgården. Som till exempel värnpliktiga under övningar. Om detta ska vi få höra mer nu, i en redogörelse en anonym lyssnare skickat in under rubriken “Natten på en ö i skärgården”. Den läses av Michael Forsberg.

Det var höst, och mina värnpliktiga elever gjorde en utbildningskontroll. Tre månader in i deras värnplikt testades de för hur mycket de hade lärt sig.

Kompaniet befann sig på en större ö i Stockholms skärgård, en plats där Försvarsmakten har länge varit. Det märks: öborna är vana vid vår närvaro. Naturen är för det mesta orörd, men här och där hittar man gamla kvarglömda prylar, något som en stressad värnpliktig kan ha glömt för tio, tjugo, trettio eller ännu fler år sen. Terrängen är kuperad och svår. På klipporna växer gröna mossor, mjuka som mattor. Tät barrskog samsas med höga björkar, gamla stubbar, stenrösen och ibland små stugor vid vattnet. Men något har förändrats närmaste tiden. Vi märker det i vårt jobb: det blir inte kallt nog om hösten. Inte regnigt nog. Våra värnpliktiga elever prövas inte hårt nog av pinande vindar eller djup markkyla. Men vi försöker ändå.

Det var alltså under en sådan höstövning, som pågick i flera dagar, det här inträffade. Jag önskar att det fanns en blankett på mitt jobb som jag kunde fylla i, men ingenting av vad vi byråkratiskt administrerar kan hantera en sådan händelse.

Jag var en av instruktörerna som planerade övningarna och prövade de värnpliktiga. De fick för lite mat, för lite sömn, och alldeles för lite tid för att genomföra allt vi beordrade dem till. Vi instruktörer, ständigt underbemannade, spelade både en ”fiende” som jagade dem, och understödjande militära enheter. Allt för att övningen skulle få lite mer trovärdighet. Så en natt, då det faktiskt började regna, körde jag igenom skogen på en krokig liten väg. I bilen bredvid mig satt en korpral, som också var instruktör. Vi var på väg från vår instruktörsbas, för att mitt i natten göra ett överraskningsanfall mot värnpliktigas tältläger, eller som vi kallar det: förläggning.

Korpralen satt i passagerarsätet i vår grönmålade Ford Ranger. Låten ”Nightcall” från filmen “Drive” spelades på radion, vilket roade oss enormt. Vi diskuterade hur vi skulle göra eldöverfallet, gick igenom det flera gånger. Det fanns en plan, men vi hade lite frihet med detaljer. I bilens baksäte låg våra två automatkarbiner, och korpralen fipplade med en signalpistol. Signalpistolen skulle användas för att skjuta upp lysraketer, och belysa stridsfältet för oss, eller egentligen för de värnpliktiga, så de skulle kunna skjuta tillbaka på oss. Korpralen snurrade den oladdade pistolen på sitt finger, som en cowboy.

Plötsligt fick jag ställa mig på bromsen: ett blekt litet rådjur stod på vägen och tittade på oss. Bilen stannade ett tiotal meter från djuret, som inte rörde sig, utan tittade på oss. Runt omkring oss, på den smala vägen, växte små unga granar, väldigt tätt. Flertalet av dem var torra och bestod för det mesta av torrt kråkris. Rådjuret stod alldeles still, alldeles rakt mot oss, med huvudet något sänkt, nästan som att det skulle stångas. Korpralen vevade ner sin ruta och hörbart leende ropade:

“Bort med dig! Vi ska förbi!”

Rådjuret rörde sig inte. Bara stod still med sitt huvud något böjt och tittade på vår bil. Eller på oss? Dess ögon reflekterade bilens strålkastare.

Korpralen tittade på mig och skulle precis säga något, men när hans röst hördes lät den helt fel.

“Bort med dig! Vi ska förbi!”

Jag förstod först inte hur det hade gått till men ljudet av hans röst kom utifrån bilen, inte från korpralen. Jag såg hur hans ansiktsuttryck gick från munterhet till förvirring.

“Det var inte jag som sade det där”, sade korpralen

Hans skånska röst var lite tystare nu, nästan en viskning.

“Bort med dig! Vi ska förbi!”

Återigen korpralens röst, som en inspelning, utifrån. Jag vände blicken mot rådjuret som stod där på vägen, fortfarande med sänkt huvud. Det tittade på mig. Inte på bilen. Som att det förstod att det var vi som körde bilen, förstod att det var vi som styrde den högljudda besten som dundrade genom skogen.

Rådjuret lyfte huvudet, högre och högre. Det var fel på det, på hela det djuret. Undersidan fanns inte. Det var bara hängande slamsor av ruttet kött. Ingen underkäke, ingen undersida av halsen. Som att de delarna hade ruttnat och fallit av.

“Bort med dig! Vi skaföbi!”

Den där jävla rösten igen, en kopia av korpralen. Fast nu något grumligare, något mer otydligt.

“Botmedig! Viska obi!”

Vapnen vi hade i bilen, automatkarbinerna, hade påskruvade lösskjutningsanordningar. Det är som cylindrar av metall, i storleken av en whiteboardpenna. De skruvas på vapnets pipa för att man ska kunna skjuta med lös ammunition, som är egentligen träkulor som splittras i flis, och inte flyger särskilt långt. Och det var bara sån ammunition vi hade med oss nu. Eller ja, vi hade också signalpistolen och 16 lyspatroner till den. Det är som nyårsraketer som man skjuter med pistolen, som flyger fort iväg, fäller ut en liten fallskärm, och lyser. Den lilla fallskärmen håller kvar lyspatronen i luften, så den kan flimrande lysa i ett tiotal sekunder, brinna ut i luften, och harmlöst falla ner till marken. Om fallskärmen inte lyses upp.

Något mer hördes från skogen. Ett hummande, brummande läte. Det lät konstigt nog som motorljud. Vår bil gick på tomgång, med motorn knappt hörbar, och ljudet från utanför överröstade den. Som en till motor. Eller snarare, en kör av motorer. En kör av Ford Ranger motorer, på höga varvtal.

Och igen:

“Botmedej! Iskaobi!”

Och så det där motorljudet, mullrandet som fyllde nattluften.

Den inte längre skånska rösten förvred orden igen, till ett gutturalt läte. Rådjuret framför oss hade vänt sitt huvud så långt upp att det lade pannan mot sin rygg, vridit hela sin kropp in i en onaturlig position. Ur det stora ruttnande såret i dess undersida rann någonting svart och kletigt ner på marken.

Korpralen laddade en signalpistol, stack ut den genom sin nedvevade ruta och avfyrade. Lyspatronen gav ifrån sig en hög smäll och ven uppåt. Det vansinniga mullrande ljudet försvann direkt. Ett par sekunder senare tändes den och lyste upp skogen runtomkring. Kanske ville korpralen skrämma det sjuka djuret, så det skulle sticka iväg. Det fungerade inte.

Överallt runtomkring oss, i skogsbrynet, och längre bort in bland träden, stod fler rådjur. Eller andra djur. Deras ögon fixerade på oss, reflekterande det vita skenet från lyspatronen. Det kanske var det ojämna, flimrande ljuset från lyspatronen, eller om det var deras ögon i sig, men de såg ut att vibrera, skaka. Precis som rådjuret framför oss. Jag tyckte jag såg samma svarta sörja överallt runt omkring.

Och rådjuret framför oss ryckte till lite grand, och lutade hela kroppen uppåt, bakåt, och lyfte sina framben från grusvägen, rakt upp. Hela dess undersida var svart och ruttnande, gula revben stack fram genom söndertrasad päls och slamsor av kött. Och revbenen rörde sig ryckigt mot varandra:

“Botme dej viska obiii!”

Rösten kom därifrån, från det satans rådjuret. I samma sekund brann lyspatronen ut. Och hummandet, motorljudet, eller imitationen av motorljud, återkom igen, så jäkla nära.

Jag stampade ned gaspedalen i botten, och Rangerns däck spann loss i gruset, innan vi for iväg framåt. Jag svängde ratten höger, och vi körde av gruset, för att inte krocka med det söndervridna rådjuret. Det fungerade inte, det hamnade rätt över bilens vänstra strålkastare. En Ford Ranger är en typiskt amerikansk truck: hög markfrigång och en stor och mastig motorhuv, byggd för ett land där dieseln är billig. Den söndrade rådjuret i småflis vid kontakt. En dov, fuktig duns hördes, följt av ett högt väsande läte. Jag körde vidare. Så fort jag kunde. Bilen tog kurvorna på två hjul, och jag släppte inte gasen. Korpralen skruvade av lösskjutninganordningen från sin automatkarbin. Jag kanske inbillade mig, men bakom mig hördes hundratals motorer, hundratals andra Ford Rangers. Längre, och längre bort.

Vi körde i en halvtimme till genom natten, tills vi kom till vår utgångspunkt för eldöverfall. Oinspirerat gick vi ut och sköt några salvor i luften för att väcka de sovande värnpliktiga. Utan att säga ett ord till varandra satte vi oss i bilen när vi hörde de värnpliktigas rop inifrån deras läger: de förberedde sig för att packa ihop allt, och dra därifrån. I övningen, i ”spelet” var deras position röjd, och de var tvungna att sticka.

Jag och korpralen stod en stund och tittade på vår Ford Ranger innan vi åkte tillbaka till befälslägret. På höger strålkastare låg fortfarande lite svart kletig vätska. Den luktade riktigt illa. Ett lätt regn som började droppa såg ut att skölja bort den. Självklart tog vi en helt annan väg.

“Ni borde inte ha kört där, det är ett område som är avstängt för oss”

Kompanichefen var tydligt upprörd. Vägen som korpralen och jag hade valt, visserligen kortare än den utpekade, var för oss förbjuden.

“Någon miljönisse äger den marken, och vill hela tiden bråka med oss, och med länsstyrelsen om hur vi övar, och vad vi gör. Han vill verkligen inte ha oss där. Han har gjort det ända sedan jag var värnpliktig.”

Kompanichefen avbröt mig så fort jag skulle berätta om den natten.

“Du åkte inte där, om någon frågar, så var det inte vi. Vi vill inte ha den kverulanten till att skicka insändare om oss igen.”

Kompanichefen var en medelålders stockholmare, med välkammat hår, och inövat leende. Hans oftast vänliga ansikte var bekymrat. Han pekade med hela handen rakt mot mig, där jag stod på hans kontor.

“Jag ska inte behöva upprepa mig. Du körde inte där, och korpral Jansson kommer intyga det.”

Jag nickade och klev ut från kontoret. Det fanns arbetstid att registrera, och så mycket prylar att torka av och rengöra efter övningen. Jag hade annat att tänka på, bara att jag inte kunde. Korpralen och jag pratade inte om händelsen, men han såg på mig som att han förstod.

När jag tittar på lantmäteriets kartor över området, så ser jag sankmark och skog. Ingenting som ska vara privatägt, eller på något sätt avgränsat. Kan jag ha missat en skylt? Kan det ha funnits en bom? Jag googlade vad platsen hette. Fick upp en anonym, över tolv år gammal insändare i vår lokaltidning. Något om att militären har förstört massa mark när vi övar, något om farliga utsläpp. Något om att naturen inte återhämtar sig så lätt.

“Ni ska inte vara där helt enkelt. Bort därifrån.”

Jag tittade upp från min mobilskärm, mot dörren från kontoret ut mot korridoren. Där stod kompanichefen och tittade på mig. Bekymrad, seriös. Jag nickade mot honom. Långsamt nickade han tillbaka, och gick för att äta lunch.

Vi hörde “Natten på en ö i skärgården”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Michael Forsberg.

I skärgården har det genom alla tider varit lätt att få ett rykte om sig. På de små öarna har alla känt alla, och ensligheten och utsattheten har nog tagit fram det märkligare i många. Inte sällan har människor, långt efter sin död, reducerats till berättelser om enstörighet och ond bråd död.

En sådan berättelse togs upp i teveprogrammet “Det spökar”, som sändes i femman i slutet av 1990-talet.

Där berättar programledaren Torsten Wahlund om en hemsökt skärgårdsö, där det finns några gamla vassomgärdade båthus som helst bör undvikas efter mörkrets inbrott. Det ska ha börjat på 1930-talet, och huvudperson ska ha varit en alkoholiserad och ensam fiskargubbe.

Gubben ska ha setts äta råa fiskögon och bränna ihjäl råttor han fångat i sina fällor, åtminstone enligt ryktena som Wahlund redogör för. Men som en naturens hämnd ska oräkneliga råttor en dag ha invaderat hans lilla nedgångna stuga, och när Svensson i panik flytt ut till båthusen skulle en av råttorna följt efter och vält hans lilla lykta. Och då skulle Svensson ha varit så nedsupen att han antänt, och likt en mänsklig fackla rusat omkring i vild panik tills han fallit i vattnet.

Sedan dess ska Svensson ha hemsökt den där skärgårdsön. Besökare som är okunniga eller orädda nog att uppsöka båthusen när det blivit mörkt kan ibland få syn på en stor, orörlig skugga som tornar upp sig, stelt stående i vassen. Plötsligt fattar han eld, och brinnande sträcker han upp armarna som o m han ville likna ett tänt ljus.

Och så är han borta, lika snabbt som han dök upp.

Jag har själv inte hört talas om fiskaren Svenssons spöke förutom i “Det spökar”, men Torsten Wahlund påstår att vittnen finns som sett det så sent som på 1990-talet. Vem vet. Men klart är att berättelser om enskilda människoöden lever kvar längre ute i skärgården.
Och att de fortsätter beröra, långt efter att de själva försvunnit.

Om detta ska vi få höra i veckans sista berättelse. Även den kommer från en anonym lyssnare, men den kallas “Porslinsflickorna”. Den läses av Rakel Josephson.

Vi äger ett sommarhus på västkusten, precis vid Orust. Det är gammalt, och förr i tiden var det ett värdshus. Då gick färjan en annan, lite mer avböjd rutt, och långväga resenärer kunde sova över där. Man ser huset än idag när man tar färjan över till Orust. Jag tror det var farfars far som förälskade sig i det och köpte det, eller så var det till och med hans far, och sedan dess har det knappt renoverats alls.

Med åren har det blivit till dels ett sorts lager för alla dessa generationers arvegods. Överallt står möbler och prydnadssaker, vissa över hundra år gamla, och för att hela släkten ska kunna rymmas här finns bäddsoffor i varje rum. Bäst har jag själv alltid gillat vinden. Det är en enda stor sal under taknocken där små fönster vätter ut mot viken, och golvet består av högt knarrande plankor. Där uppe står en rad med träsängar, många år gamla, och det är där vi barn alltid har brukat sova.

Till huset hör en brygga och när vattnet står lågt förvandlas den långgrunda viken till en gyttjig, blålerig lekplats för barnen. Med andra ord har huset varit något av ett semesterparadis för oss om somrarna. Jag och mina kusiner är tredje eller fjärde generationen barn som fiskat krabbor under bryggan, testat vem som fastnar hårdast i leran, badat bastu med nakendopp vid midnatt och berättat spökhistorier på vinden. Jag tänker inte använda deras riktiga namn här, men det är viktigt att förstå att vi är en väldigt sammansvetsad familj. Äldst är Linn, sedan jag och Leo, bara något år yngre. Fyra år yngre än oss är Amanda och Livia. Yngst är Hannes och Hampus.

Vi barn växte upp tillsammans på samma gård, gick i samma skola och gick på samma aktiviteter på fritiden. Och i ärlighetens namn har vi i familjen aldrig känt av något oförklarligt i huset. Inga spöken har setts vandra genom rummen, ingen närvaro har känts av, inga underliga och oförklarliga saker har hänt. Men det finns en historia som berättades en kväll på den där vinden som har kommit att spela en mycket större roll än vad vi först kunde tro.

Det är viktigt att komma ihåg att detta från början inte alls var menat att vara en spökhistoria, utan som en barnberättelse. Som så ofta med sådana här historier har jag ingen aning om vem som berättade den först, men vetandes det jag vet nu börjar jag misstänka att den från början inte var lika oskyldig som vår version. Ni kommer säkert känna igen den om ni bor i Göteborgstrakten. Berättelsen så som jag fick den berättad för mig går som följande:

”Det var en gång tre systrar som bodde nära hamnen. De tre flickorna var inte så gamla och hade därför bara lärt sig säga en mening var.

Den första kunde bara säga: ’Det var vi, det var vi’

Den andra kunde bara säga: ’Med kniv och gaffel”

Och den tredje kunde bara säga: ’Om vi får för mamma’

En dag skedde ett mord i hamnen och när flickorna var ute och lekte på bryggan kom en polis. Polisen hade sett flickorna leka i hamnen några gånger under veckan och bestämde sig för att fråga om de hade sett någonting. Försiktigt frågade polisen systrarna och de hade sett något konstigt kvällen då mannen blivit mördad.

’Det var vi, det var vi!’, utbrast den första systern.

Polisen blev såklart förvånad och hade svårt att tro på flickan så han bestämde sig för att testa och se om de visste något mer om händelsen. Han frågade nästa syster hur de i så fall hade gått tillväga med mordet.

’Med kniv och gaffel’, förklarade den andra systern.

Förfärad utbrast polisen att de genast måste följa med till polisstationen. Då sa den tredje systern:

’Om vi får för mamma!’”

Det är en alldeles lagom ruggig och rolig historia för att verkligen vara en hit bland barn. Jag vet inte vad det är med den som får den att funka så bra, men det har varit en fantastisk historia att dra för alla småkusiner när man suttit barnvakt. Kanske har det något med att den både rymmer mord och en korkad polis, vad vet jag.

I alla fall så berättade vi lite äldre barn, en gång för många somrar sedan, historien för minstingarna Hampus och Hannes. Det var en solig sommardag och hela familjen och många bekanta hade samlats på bryggan utanför sommarhuset för skaldjursmiddag. Vi äldre barn berättade de olika delarna i synk med varandra, så där som barn som växt upp med varandra gör, och de yngre skrattade gott när Leo levererade den sista repliken – ”Om vi får för mamma” – med sin pubertala tonårsröst. Han försökte låta som en liten flicka men lät mer som en strypt katt.

De vuxna gjorde lite narr av hans svajande röst och småbarnen ursäktades från borden och sprang iväg för att återuppta krabbfisket de påbörjat innan middagen. Livia och Amanda följde med som barnvakter.

Det var när de små barnen lämnat bordet som en av middagsgästerna plötsligt och oväntat tilltalade oss kvarvarande ungdomar. Det var grannen Herman, en mycket gammal man som sällan brukade hälsa tillbaka på en när man gick förbi men som farmor brukade bjuda in av artighet. Jag hade aldrig gillat honom, det fanns en bitterhet i honom som jag tyckte läckte ut i hans sätt att bete sig. Han visade aldrig något intresse för att prata med oss barn och vi brukade ignorera honom tillbaka med undantag av enstaka leenden när vi bad om att få något skickat till vår sida bordet. Men nu harklade han sig, spände ögonen i oss solbrända tonåringar, och sade med bister röst:

”Vart har ni fått höra den historien?”

Vi såg oss nervöst omkring, rädda att vi hade gjort något fel, och försökte sinsemellan komma fram till vem som först hade berättat historien. Allt eftersom stod det klart att det hade varit Linn som först, en sommar ett par år tidigare, hade berättat det. Men hon visste inte mer om dess ursprung, hon hade själv fått höra den av någon som hört den av någon annan.

Gubben började muttra och fräsa för sig själv, och det var rent ut sagt obehagligt hur han med ens verkade bli, med brist på bättre ord, galen. Till och med de vuxna som varit fullt upp med egna samtal hade tystnat och jag såg hur de tittade runt på varandra och med blickarna försökte avgöra vem som skulle behöva kasta ut den gamle gubben.

”Ni har ingen aning ni”, sade Herman efter några sekunders ohörbart mummel. ”Ni förstår ingenting.”

”Det är bara en harmlös berättelse”, försökte jag säga men det verkade bara göra honom ännu argare. Högröd i ansiktet ställde gubben sig upp och gick iväg på bryggan, fräsande för sig själv, och lämnade middagen helt abrupt. Vi var lite uppskakade, men de vuxna försäkrade oss om att vi inte gjort någonting fel – pappa föreslog att det kanske bara hade varit ett valhänt försök att skrämma upp oss på riktigt med hjälp av historien – och vi släppte det hela och gjorde småungarna sällskap vid krabbfisket. Resten av kvällen tänkte vi inte mer på berättelsen eller på Herman.

Vid lunch dagen efter hade farmor förberett en picknickkorg åt oss barn. Vi tog med den till klipporna som ligger ett par hundra meter längre bort från huset. Det var när vi satt där som Herman gick förbi. I efterhand så räknade vi ut att han måste ha sett oss gå förbi hans hus, följt efter för att sedan vänta i buskarna tills att småttingarna gått ner för att leka med blåstången utom hörhåll.

Jag och Linn tittade på varandra när han kom gåendes och vi övervägde att genast sticka därifrån, men vi kunde inte lämna småttingarna och det hade varit extremt otrevligt att rätt av ignorera gamlingen som riskerade livet genom att gå över de hala klipporna i sin ålder för att komma och prata med oss. Dessutom hade han lugnat sig betänkligt, jämfört med gårdagens uppträdande. Han frågade ovanligt vänligt men med tonlös röst om han fick berätta en historia för oss, som skulle förklara hans agerande dagen innan. Vi sa förstås ja, artigt men en smula motvilligt.

När Herman växt upp hade det varit en helt annan tid, sade han. Det hade varit 1930- och -40-tal, och Sverige var präglat av isoleringen som kriget som i Europa skapade, samtidigt som svenska fiskare på västkusten plötsligt kunde hamna mitt i det. Den lilla befolkningen här ute på öarna var på något sätt både i händelsernas centrum och i världens utkant, och det var hårda tider.

Hermans far hade redan sedan tidigare haft problem med alkoholen och när han förlorade jobbet och dessutom hans maka – Hermans mor – dog så blev allt värre. Herman hade bara varit femton år gammal när han packat ihop sina saker och flyttat till det lilla skjulet vid bryggorna bara rätt över viken från vårt hus. Det var fram på vårkanten och han hade tagit alla småjobb han hade kunnat få, tagit lite betalt för att tvätta och sjösätta fiskarnas och sommargästernas små ekor och jollar. Pengarna använde han för att betala bussresan till Göteborg, där han sökte arbete.

Det hade hunnit bli försommar när en tioårig pojke försvunnit. Familjen var en av de mer välbärgade, fina sommargäster från Göteborg, och de hade kört ut till kusten över dagen för att träffa fruns syster. Medan de vuxna suttit ute i solen hade pojken lekt på husets egen strand, tills de upptäckte att han plötsligt bara var borta. Polisen tillkallades och letade med de begränsade resurser man hade, men man fann aldrig pojken. Tryckta efterlysningar satt uppe runt om i byn resten av året, med en svartvit bild och en beskrivning på hur pojken sett ut dagen han försvann.

Det var här Herman sträckte in handen i jackans innerficka och tog fram en gulnad och trasig lapp med rubriken “Gosse försvunnen”, och en svartvit bild av en pojke med finkammat mörkt hår och ljusa ögon. Det var fascinerande att se och vid det här laget hade vi slutat lyssna av artighet och blivit helt uppslukade av Hermans berättelse, som plötsligt – i och med efterlysningen han sparat – blev så mycket verkligare. Herman sade att han naturligtvis hade hört talas om försvinnandet men inte hunnit grunna så mycket på det, eftersom arbetet eller jakten på arbete upptagit all hans vakna tid.

Och nu blev Herman tyst. När han började prata igen fanns inte ett spår av hans vanliga surmulna skrovlighet kvar, utan han lät snarast sorgsen. Uppgiven, eller kanske förvirrad, trots att det han beskrev hade hänt för så länge sedan.

Det hade varit ungefär en vecka efter pojkens försvinnande. Herman skulle ta lunch efter förmiddagens hårda arbete, belönat med några ören, när han fick syn på tre små flickor, säkert bara i femårsåldern, som satt längst ut på en av de små bryggorna och åt picknick. Han hade tänkt att det var underligt att han inte kände igen barnen från trakten, och att han inte kunde se någon vuxen i närheten. Han hade funderat en stund på om han skulle gå fram och prata med dem. Egentligen var det ju inte hans ansvar att hålla reda på barnungar, och han var ju fruktansvärt hungrig, men tanken på den försvunna pojken fick honom att ändå styra stegen mot de tre små flickorna som satt på bryggkanten.

De hade varit sockersöta, med långa blonda korkskruvar i håret med små rosetter i och rosa klänningar med vita prickar på. Men det första Herman hade reagerat på var stanken som blev starkare och starkare ju närmare han kom. Han hade faktiskt fått kväljningar, men samtidigt medan han kom närmare fascinerats över hur identiska flickorna var med varandra, och hur perfekta de såg ut, som små porslinsdockor.

Han hade gått fram till dem och försiktigt men rättframt frågat varifrån de kommit, och var deras föräldrar var. Flickorna var mitt i sin måltid, och tuggade ostört vidare så det knastrade medan de tittade upp och mötte hans blick, men de svarade honom inte med ett ord. Det var då han slängde en blick på maten som låg på deras tallrikar, och blev extremt illa berörd. Det var rått kött, kött som verkade ha styckats på ett mycket dåligt sätt för det fanns fettklumpar, senor, delar av inälvor, hår, ben och något annat oidentifierbart blandat med de vanliga fibrerna. Det såg ut som att de åt slaktavfall.
”Han ville”, sade plötsligt den första flickan, som satt närmast den plats där Herman stod.

”Vem ville vadå?”, frågade Henrik. Han var fortfarande äcklad över sörjan som låg på barnets tallrikar och som uppenbarligen orsakade stanken som hängde över bryggan.

”Han ville”, sade flickan igen, medan hon obrutet fortsatte stirra i Hermans ögon. Det var något konstigt med henne, men han hade inte kunnat sätta fingret på det.

”Han ville”, sade flickan en tredje gång med samma monotona röst och samma stirrande blick, trots att Herman inte hade sagt något. Det var då han insåg det: flickan hade aldrig blinkat under deras samtal. Det hade inte sagts många ord, men han hade stått där länge och hela tiden haft ögonkontakt med henne. Obehaget inför tallrikarna började gå över i ren rädsla för de konstiga flickorna.

”Han visste”, sade då den andra flickan. Hon hade lagt ner sina bestick och stirrade även hon på Herman med tom blick. Hans första impuls var att vända om, strunta i ungarna på bryggan och bara gå iväg och försöka äta sin lunch, trots att han faktiskt tappat matlusten. Men något med tanken på att vända flickorna ryggen till hade känts så skrämmande att han bara stått kvar. Det var då den tredje flickan hade talat, med samma monotona röst och uppspärrade, tomma ögon.

”Vi fick.”

Herman hade blivit allt mer upprörd medan han berättade detta förut, och nu rann tårar ner för kinderna på honom där han stod bredvid vår picknick på klipporna och berättade sin historia. Vi var fullständigt ställda, djupt förvirrade och inte så lite uppskrämda. Vi visste inte alls hur vi skulle bemöta honom.

Herman hade till slut, berättade han, vänt sig om och rusat därifrån. Han hade kommit fram till skjulet där han satte för regeln och i panik samlat ihop alla sina ägodelar. Han visste inte hur länge han suttit där inne, för rädd för att gå ut, men han trodde på några timmar. När han samlat mod nog så kastade han sig ut och började springa mot busshållplatsen, för att åka till Göteborg. Han hade aldrig vänt sig om för att se om flickorna satt kvar på bryggan. När han väl vågat komma tillbaka till byn igen hade han aldrig sett dem igen.

Men det han hade gjort precis innan han vänt om och flytt flickorna på bryggan hade varit hans största misstag, sade han, nu snyftande.

En sista gång hade han tittat ner på flickornas tallrikar. Och då, till slut, hade han förstått vad det sista i den frånstötande blandningen var, det han tidigare inte kunnat identifiera. I röran av kött, brosk och inälvor fanns det avrivna stycken med blått tyg. Han pekade med darrande hand och utan att kunna få fram ett ord på efterlysningslappen han hade tagit fram. “Blå skjorta och byxor”, stod det där, i beskrivningen av kläderna den försvunna pojken hade burit.

Herman sade ingenting mer. Tyst vände han sig om och gick iväg över de hala klipporna, och återvände till sitt hus. Varför han berättade allt det här för oss vet jag inte. Det var uppenbart inte något han brukade prata om, och då var han någon som helst inte talade alls. Kanske hade han bara aldrig tidigare fått möjlighet, men nu när vi påmint honom om vad han varit med om känt att han måste få det ur sig.

Vi har aldrig, när vi försökt forska i den där händelsen, hittat någonting om en försvunnen pojke på 1940-talet i de där trakterna. Vi har inte heller hittat någon historia som liknar den om de tre porslinsflickorna, och vi har verkligen letat. När vi inte hittade något så vände vi upp och ner på hela berättelsen, övertalade oss själva om att han bara jävlats med oss – att han, som pappa sagt, försökt skrämma upp oss. Vi hittade tillräckligt många hål i berättelsen för att invagga oss själva i trygghet nog för att kunna sova på natten. Om han nu blivit så rädd, varför hade han flyttat tillbaka? Om flickorna åt barn, varför hade det inte försvunnit fler under åren? Sådana små detaljer som vi tyckte bevisade att Hermans historia var en stor fet lögn. Med åren utvecklades den till och med till en rolig spökversion som vi berättat för småttingarna.

Spola fram tills 2017, tidig sommar. Vi hade precis kört upp motorbåten till sommarhuset. Det tar ungefär två timmar och det är alltid höjdpunkten på våren eftersom vi får sitta gränsle över gummiregeln med en fot i båten och en fot i vattnet, känna vinden blåsa i ansiktet och såklart stanna och köpa en glass på vägen. Alla barnen var med: jag, Linn, Leo, Livia, Amanda, Hampus, Hannes och de två senaste tillskotten, två fosterbarn, Daniel och Marvin.

Vi var alla exalterade. De vuxna hade tagit bilen med hundarna och skulle möta oss vid bryggan med färdig mat, och sedan skulle vi spendera hela helgen i huset. Allt gick som vanligt, vi dockade båten till bryggan, sprang upp till vinden för att paxa sängar, åt lunch och sedan delade vi upp oss. Jag, Linn och Leo gick upp till vinden för att surfa på mobilerna, och Amanda och Livia ville såklart hänga med oss, medan Hannes och Hampus var spända på att visa Daniel och Marvin hur man krabbfiskade. Jag vet inte hur länge vi låg i sängarna och snackade och kollade våra mobiler, men plötsligt hördes snabba fotsteg uppför trappan. Till slut dök en upprörd Daniel upp.

”De tar Milo!”, skrek han gällt. Vi tittade förvirrat på honom. Milo var vår äldsta hund. Han var helt döv, nästan blind och alldeles för överviktig men alltid lycklig när han fick komma med ut till stugan eftersom han älskade att bada i havet.

”Vad menar du?”

”Det var några tjejer som simmade upp till oss och sade värsta konstiga sakerna och hundarna morrade åt dem, så Hampus blev rädd och vi lämnade flotten, men Milo fattade ingenting så han stannade kvar och nu försöker de ta honom. Titta ut om ni inte tror mig!”

Jag blev helt kall i kroppen och tillsammans med Linn och Leo tittade vi ut genom en av de små fönstren som vätter mot viken. På bryggan stod Hannes, Hampus och Marvin och tittade ner i vattnet, där Milo verkade brottas med tre små figurer med långt, trassligt hår.

”Vad i…”, flämtade Amanda bakom mig.

”Spring för fan!”, utbrast Linn och vi alla sprang mot trappan. Jag lyckades av någon anledning komma först, ner för trappan, till höger i korridoren, till vänster genom vardagsrummet där alla vuxna satt. Jag hörde Leo skrika till de vuxna bakom mig.

”De tar Milo!”

Jag sprang ner för stentrappan, ut på bryggan, och jag råkade nästan knuffa ner Marvin och hann se tre par blonda kalufser och ett hundhuvud försvinna ner i vattnet innan jag dök. Det första som slog mig var kylan. Havet har ännu inte hunnit bli varmt vid den tiden på året och det var läskigt kallt. Det andra var att jag fortfarande hade kläder på och att detta gjorde att jag sjönk med ganska hög hastighet.

Med en kraftansträngning kom jag upp till ytan för att ta ett djupt andetag. Jag hörde mitt namn skrikas innan jag dök ner igen för att lokalisera hunden. Jag hade svårt att urskilja någonting i det grumliga saltvattnet men jag trevade för att försöka hitta Milo och efter tre simtag fick jag tag i något. Det kändes som ett ben så jag drog till.

Från att bara se mörkt grumligt vatten dök helt plötsligt ett ansikte upp framför mig och jag skrek till så att bubblorna täckte min syn. Jag hade tappat all luft och simmade frenetiskt upp till ytan. Paniken grep så hårt om mitt hjärta och jag hade knappt fått huvudet över ytan innan jag började simma mot stegen. Kylan hade börjat få mina muskler att krampa men adrenalinet fick fick att simma med rekordfart mot stegen och land. Jag hörde min familj skrika, jag hörde mitt namn men jag kunde inte registrera någonting.

Ni vet den känslan man kan få när man simmar ute i havet med mycket sjötång under en, eller i en mörk sjö, känslan av att någonting ska komma underifrån och ta en. Det var exakt den känslan som gick på loop i mig, fast hundra gånger värre för nu visste jag att någonting fanns där. Och med någonting menar jag inte en stor fisk eller krabba, utan någonting som verkligen ville mig ont. Jag lyckades häva upp mig själv för stegen och låg skakandes på bryggan någon minut innan jag svimmade.

Jag har ett minne från resan från huset till akuten. Jag befinner mig i iskallt vatten och letar efter någonting. Jag sträcker fram handen och får tag i någonting, jag rycker till, och sekunden mellan rycket och att jag får en drös med bubblor framför mitt synfält så stirrar jag in i ett par bleknade, uppspärrade ögon. Ögonen sitter i en flickas ansikte, en porslinsflicka med långt, blont hår som svävar i vattnet runt hennes huvud. Och under halsen kan jag skymta rosa tyg som möjligen en gång kan ha varit en klänning.

Jag vaknade upp några timmar senare på sjukhuset. Jag hade inga värre skador och kunde snabbt åka hem tillsammans med mamma och pappa, som hade följt med mig dit. Mina kusiner och deras familjer hade stannat kvar i sommarhuset på västkusten. På söndag kväll när de kommit hem så kom Linn och Leo upp till vårt hus och vi stängde in oss i mitt rum. Jag såg att de båda hade gråtit.
”Vi hittade aldrig Milo. Men tur att det var han och ingen av de yngre hundarna”, började Leo försiktigt och jag bara nickade. Linn och Leo tittade oroligt på varandra som att de ville säga något men inte riktigt visste hur de skulle börja.

”Vad?, frågade jag.

”Det är förmodligen ingenting men…”, började Leo trevande.

”Men vadå?”, fräste jag.

”Du behöver inte vara så jävla otrevlig. Det han vill säga är att vi tror att vi såg dem”, sade Linn.

”På bryggorna vid färjan, idag när vi skulle åka hem”, fortsatte Leo. ”Tre tjejer, alla blonda, de satt och åt picknick på bryggan. Till och med mamma såg dem.”

”Du hade fan tur, Anna. Du skulle ha känt lukten som trängde sig ända in i bilen när vi körde förbi. Det var värre än när vi slaktar fåren”, muttrade Linn.

Jag kände hur en osynlig näve av skräck greppade tag om mitt hjärta. Det kunde ha varit jag.

Signaturmelodi

Vi har hört “Porslinsflickorna”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Y. Och därmed hoppar vi på skärgårdsfartyget och sätter kurs mot fastlandet igen, där det kanske är lättare att leva och dö och bli bortglömd i god ordning. Om det nu är vad man har som ambition för livet. Men om två veckor hörs vi igen med nya historier om livets utkanter. Och fram tills dess har ni alltid Creepypoddens telefonsvarare att lyssna på, som kommer ut veckor då vanliga avsnitt inte kommer. De hör ni på SR Play och på sr.se.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Avsnitt 273: Skärgårdsliv

Skräm en vän: