Avsnitt 263: Skuld

Jag växte upp med många halvsyskon. Vi hade samma mamma, men olika pappor. Vi bodde alla hos våra pappor, och det har nog varit för det bästa. Min mamma är vad man kan kalla instabil, och har aldrig varit lämplig som vårdnadshavare.

Jag minns hur jag redan som väldigt liten insåg att hon behandlade mig annorlunda än mina halvsyskon. Hon kunde bli rasande, nästan hatisk. Hon fick en blick hon inte kunde få med något annat av barnen. Jag hade alltid känslan att det jag gjorde var fel, eller att något var fel med mig, men kunde aldrig förstå vad och vågade inte fråga.

Jag bodde alltså hos min pappa, tillsammans med min storebror, i ett ombyggt gammal klapphus. Ofta hade jag känslan där av att vara övervakad eller iakttagen. Det var inte skrämmande, men men envist, en känsla av att någon såg mig och ville mig något.

En gång när jag höll på med tvätten, precis hade vikt kläderna och skulle bära upp dem till min storebrors rum, såg jag någonting i vänstra ögonvrån. Det var en skymt av konturerna av en liten blond pojke som stod på ett omöjligt sätt, till hälften i själva väggen. Jag släppte kläderna och flydde ut i trädgården, där pappa stod och krattade, och försökte lugna ner mig själv. Det hade bara varit inbillning, försökte jag intala mig. Till slut andades jag normalt igen, men drömde gång på gång om den lille pojken under tiden som följde.

Det dröjde flera år tills jag såg honom igen. Det var när vi hälsade på hos mamma. Vi satt i vardagsrummet, och hon hade precis fått ett av sina vredesutbrott på mig. När hon stod där och gormade på mig så dök han upp där igen, halvt inne i väggen, som i en blickstilla dimma som steg upp runt honom. Jag satt och grät tyst medan mamma skrek saker om mig, men synen av pojken hade en helt överraskande lugnande inverkan på mig, gav känslan att det skulle gå bra och att jag inte skulle känna skuld.

Jag kunde inte sluta grubbla över besöket hos mamma under veckorna därpå, inte bara över pojken och att jag sett honom igen, utan också något av allt det hemska mamma hade sagt om mig: “det skulle inte ha varit du som var här”. Jag förstod inte vad hon hade menat med det, och till slut frågade jag pappa om han kanske visste vad hon menat. Till min förvåning svarade han att det var något jag borde ta upp med min halvsysters pappa.

Jag bestämde mig för att göra det, men visste inte riktigt hur jag skulle gå till väga: jag hade inte någon relation till honom, och träffade honom aldrig annat än med min halvsyster. När jag till slut hade repat nog med mod för att fråga ringde jag honom helt enkelt och sade att jag behövde prata med honom om mamma. Han bad mig att komma över. Han är än idag snäll och omsorgsfull, och han mötte mig med sympatisk blick.

Jag var rädd att jag skulle bli stum av nervositet och ja, skräck, och slängde bryskt ur mig frågan stående där i hallen.

“Vet du vad min mamma menar när hon säger att ‘det skulle inte ha varit du som var här’?”

Frågan fick hans ansiktsuttryck att förändras helt, och sympatin att bytas ut till sorg. Jag höll andan av skräck för att ha frågat om något olämpligt. Han satte sig på huk, tog min hand och sade att han skulle berätta något som han inte ville att mina syskon skulle få veta än.

Ett år efter att jag hade fötts hade mamma och han fått ett barn till, berättade han. Det hade varit en pojke, som inte blev äldre än en vecka. Han hade varit vacker och frisk. Mamma hade lagt honom vid min sida i spjälsängen, och efter en stund hade jag rullat runt i sömnen och hamnat över hans ansikte. Han hade inte fått luft. När mamma kom in i sovrummet drog hon i chock upp honom, men då var han livlös.

Det han berättade för mig fick mig att känna en bottenlös sorg, men gav mig också en förklaring till varför min mamma kunde visa ett sådant hat mot mig, varför jag så ofta drömde om pojken jag sett, och varför han inte skrämt mig utan lugnat mig. Han skulle ha varit min lillebror, och än idag, när jag har det svårt, kan jag känna hans närvaro.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Pojken i dimman”, skriven av en anonym lyssnare.

Vi bär det i hemlighet och under tystnad, ensamma och maktlösa: vår skuld. I värsta fall blir det vårt bidrag till världshistorien, trots att vi förgäves strävar hela livet efter att själva slippa undan den.

“En rättegång, som väckt mer än vanlig uppmärksamhet har i dagarne afslutats. Förliden höst mördades på det ohyggligaste sätt, en förmögen affärsman, Andrew J. Borden och hans hustru midt på ljusa dagen, i deras hem i Fall River, Massachusetts. I huset befunno sig vid tillfället mr Bordens yngsta dotter i ett föregående gifte samt en tjänsteflicka. Ingen utaf dem hade hört eller sett någonting. Emellertid häktades dottern, miss Lizzie Borden, såsom misstänkt för mordet och hon har suttit inspärrad hela tiden sedan det begicks. Inga bevis kunde dock anföras emot henne och af juryn förklarades hon oskyldig.”

Så skrev tidningen Svenske budbäraren i en kort notis på förstasidan den 13 juli 1893, och sammanfattade därmed på några korta rader ett mordfall som fascinerat ända sedan det inträffade. Jag kommer själv ihåg hur jag mötte historien. Det var i en bok jag hittat i mitt skolbibliotek, vars omslag var prytt av titeln “Världens största kriminalgåtor”, och delar av innehållet presenterat i vad som skulle likna braskande tidningsrubriker. “Vem var Caspar Hauser?”, stod det, och “Hitler som stortjuv” och “Lät britterna mörda Mussolini?” – idel kända namn ur de mörkare av världhistoriens kapitel. Så även Lizzie Borden.

Den är så utsökt klassisk på alla sätt. Patriarken Andrew Borden, född fattig men genom hårt arbete och smarta affärer nu en av den lilla staden Fall Rivers rikaste, hade i sitt första äktenskap fått döttrarna Emma och Lizzie. Emma beskrevs som vän och blyg, Lizzie mer jordnära och extrovert, till och med livlig. Gemensamt hade de att de tillhörde Fall Rivers elit. De var överklass, fina flickor som spelade sina roller i samhället så som det förväntades av dem.

Men efter att deras mor gått bort i förtid hade Andrew gift om sig med Abby Durfee Gray, och storasyster Emma och lillasyster Lizzie hade fått en ny styvmor. En elak styvmor, naturligtvis – klassiskt, sade jag ju. Abby ville inte att Andrew skulle slösa pengar på sina döttrar och när Andrew köpte sin nya svägerska ett hus växte osämjan i familjen. De slutade äta tillsammans.

Morgonen den fjärde augusti 1892 drar det ihop sig. Det är mycket varmt och i huset finns några utöver den inre familjen: Andrews gamla svåger John Morse, bror till döttrarnas bortgångna mamma, och så familjens hembiträde Bridget Sullivan som de konsekvent kallar Maggie, eftersom deras förra hembiträde hetat så. Emma, Lizzies syster, är bortrest. Efter frukost vid sju ger sig John ut på stan, medan Abby och Bridget tar itu med hushållsarbetet. Bridget går ut för att tvätta fönstrena på bottenvåningen. Lizzie vaknar vid nio och ger då sin pappa Andrew några brev, och han går hemifrån för att göra ärenden.

Någon gång mellan klockan halv tio och halv elva, i gästrummet på andra våningen, angrips Abby. Hon blir uppåt tjugo gånger slagen eller huggen i huvudet och nacken med något tungt och troligen vasst, och lämnas massakrerad på golvet.

När Andrew kommer hem efter sina ärenden möter han Lizzie, som säger att Abby fått bud från en sjuk vän och gått hemifrån. Bridget har kommit in igen efter att ha tvättat fönstren, och eftersom hon mått dåligt hela dagen går hon upp och lägger sig i sitt rum på vinden. Hon hör kyrkklockorna slå elva innan hon somnar.

Någon gång mellan klockan tjugo i elva och tio över elva, i vardagsrummet på bottenvåningen, angrips Andrew. Han blir uppåt tio gånger slagen eller huggen i huvudet och nacken med något tungt och troligen vasst, och lämnas massakrerad på divanen.

Klockan tio över elva väcker Lizzie Bridget, hon ropar: “Maggie, kom ner! Kom fort! Far är död! Någon har dödat honom!” Lizzie ber Bridget hämta grannen, han är doktor, och snart är det flera personer på plats. Någon frågar Lizzie om Abby, och hon säger att hon hört henne komma hem genom ytterdörren. Bridget får i uppgift att gå upp och leta efter henne, vilket hon inte vågar göra själv. När hon och en av grannarna kommit upp för trappan ser de på en gång hennes livlösa kropp på golvet inne i gästrummet.

Snart är polisen på plats, och kort därpå är huset omringat av grannar, nyfikna och förundrade, som lockats dit av ryktet. Det skulle bara fortsätta spridas, ända tills det nått hela landet och till slut även tidningen Svenske budbäraren.

Lizzie Borden var den enda som befann sig i huset både när Abby och Andrew mördades. Under tiden fram till mordet hade hon haft en infekterad relation till både sin far och styvmor. Snart vänds misstankarna mot henne, och till slut åtalas hon. Men vi vet ju redan hur det går. Det fanns helt enkelt inte bevis som knöt henne till mordet. Något stensäkert mordvapen hittades aldrig. Hennes kläder hade varit fläckfria trots att morden varit synnerligen blodiga.

Men Lizzie hade inte bara frånvaron av bevis på sin sida, utan även tidsandan. I 1890-talets USA var det helt enkelt en allmänt vedertagen sanning att kvinnor, åtminstone överklassens, inte var förmögna att mörda. I tidskriften American Heritage, i en artikel där övertygelsen lyser tydligt mellan raderna att Lizzie var den skyldiga, läser jag om hur kvinnor på den tiden unisont beskrev som för sköra, känslosamma och svaga såväl i kropp som i psyke för att ens kunna tillåtas att rösta, än mindre vara förmögna att begå så förfärliga brott.

När en jury skulle avgöra om Lizzie Borden var skyldig måste ett logiskt slukhål ha öppnats upp i huvudet på de naturligtvis manliga jurymedlemmarna: det kunde inte ha varit Lizzie Borden som genomförde dådet utan en man, men eftersom ingen sett eller hört någon man i huset när morden begicks måste han ha varit särskilt illslug och dådet välplanerat och prickfritt genomfört, och därför kunde gärningsmannen verkligen inte ha varit en kvinna.

Lizzie själv spelade delvis med i detta – fyndet av nedblodade plagg i en hink i huset förklarade hon med att mordet hade inträffat under “hennes månatliga ohälsa”, vilket i 1890-talets USA effektivt satte stopp för fler frågor om den saken.

Efter att ha överlagt i en timme kom juryn ut igen, och avkunnade domen redan innan frågan hade hunnit ställas: “Not guilty!” I efterhand berättade jurymedlemmar att de på en gång funnit sig enhälligt överens om detta, och bara fördrivit timmen för att beslutet skulle verka välgrundat.

Än idag råder oenighet om vem som mördare Andrew och Abby Borden. Med jämna mellanrum presenteras en ny tänkbar gärningsman i det vid det här laget mer än lovligt kalla fallet. Utöver Lizzie har Bridget, John Morse, en oäkta son och till och med Emma föreslagits. Men vanligast, och mest etablerad, är nog ändå misstanken att Lizzie Borden faktiskt låg bakom dådet men kom undan sitt öde. Hon och Emma köpte ett stort hus som de bodde i tillsammans tills de blev ovänner 1905 och Emma flyttade ut. 1927 dog de båda av sjukdom. Redan då hade den allmänna opinionen vänt, och Lizzie – som bytt namn till Lizbeth – var impopulär och utstött ur Fall Rivers överklass.

Om Lizzie verkligen var mördaren var det ingenting hon någonsin uttryckte några skuldkänslor eller ånger över. Men på sätt och vis kanske minnet av henne redan då började förändras. 1920 fick kvinnor rösträtt i USA och därmed hade idén att kvinnor var ofullständiga människor definitivt förlorat. Hade man börjat skämmas över hur den tidigare styrt ens tänkande? Blev det relativt färska minnet av hur annorlunda man behandlat Lizzie på grund av hennes kön allt mer pinsamt att återkalla? I så fall kanske det inte är så konstigt om man istället allt mer tänkte på henne som den självklara gärningsmannen, som en iskall mördare som på något sätt slapp undan.

Är det så hon stelnat i historien, som en förkroppsligad skuldkänsla?

Redan när det begav sig fanns det ju folk som fattade bättre. När de preliminära förhandlingarna tagit vid i domstolen, inför fullsatta läktare dit fler än 40 tidningar från hela närområdet skickat reportrar och där Fall Rivers överklass trängdes med varandra, tycktes faktiskt domaren vara den enda som kunde bortse från sin tids allt genomträngande sexism.

“Låt oss för ett enda ögonblick föreställa oss att det var en man som stod där”, sade domaren. “Han hittades i närheten av det gästrum som blev Mrs. Bordens dödskammare. Låt oss föreställa oss att en man hade funnits så nära Mr. Borden, och att allt han kunnat berätta om sina egna förehavanden var det orimliga att han skulle ha varit ute i ladan och letat efter lod, eller att han var ute på bakgården… Skulle det bland i åhörarskaran råda någon som helst tvekan om vad man borde göra med en sådan man?”

Men domaren talade för döva öron. Och än idag vilar Lizzie Borden i familjegraven – tillsammans med sin syster, sin pappa och sin styvmor.

Apropå familjegravar. I avsnittets nästa historia ska vi bege oss till en kyrka någonstans i Sverige, och i kyrkor spelar ju skuld alltid en central roll. Skuld och botgöring. Vi ska höra Ludvig Josephson läsa “Kallad till tystnad”, skriven av en anonym lyssnare.

Att hitta till Järbo kyrka är inte svårt, det är bara att följa vägbeskrivningen i GPS:en. Att hitta till Jäbo kyrka är betydligt svårare för hur du än skriver in adressen i GPS:en försöker maskinen leda dig till Järbo. Jäbo kyrka ligger strax innan Jäbo, en ort med några få hus väster om Jönköping. Det enklaste sättet att förklara vägen dit är att säga; när du kommer till golfbanan har du åkt fel. Vänd och försök igen. När du kommer till stenbrottet har du kört fel, vänd och försök igen. När du kommer till stora vägen har du kört fel, vänd och försök igen.

Efter det finns det en chans att du faktiskt når kyrkan.

Jag kände mig lättad när jag till slut såg den där röda träkyrkan runt en krök. Lättad att jag hittat den, men samtidigt tyngd av vad som komma skulle. Jag parkerade bredvid två andra bilar och klev ur. En Jörgen och en Siw kom fram och presenterade sig och vi tog i hand. Vi gick ett varv runt kyrkan och Jörgen berättade om kyrkans historia. Kyrkan byggdes på 1700-talet och trots bestämmelser om att bygga i sten uppfördes kyrkan i trä. Träet skulle användas till skepp eller bränsle, men bönderna i Småland gjorde som de själva ville. Detta ledde dess värre till att kyrkan brann ned efter några år men byggdes upp igen. I mitten på 1800-talet brann kyrkan på nytt och byggdes upp ännu än gång. Nu står hon kvar, trots skador från ytterligare en brand i början av 1900-talet.

Siw förklarade att det var en liten men trogen församling och att det utöver söndagsgudstjänsterna knappt var någon verksamhet. Jag skulle inte behöva oroa mig när det gällde syjuntor eller barngrupper eller konfirmander. Jag trodde först att det var en pik beträffande mina tidigare anställningar, men hennes väna leende avslöjade inte ifall något dolde sig bakom orden. Kyrkogården var liten och igenvuxen. De få gravstenar jag såg var från 40 och 50-talet och där fanns inga spår av blommor eller ljus från sörjande. Vi passerade klockstapeln som såg ut att vara nyrenoverad och Jörgen berättade att det var han som var klockare så inte heller ringningen behövde jag oroa mig för. Jag fick en nyckelknippa och Siw visade med ett leende att jag skulle låsa upp kyrkporten.

Jag krånglade en stund med att hitta rätt nyckel, och förvånades över att kyrkan stod låst. Alla kyrkor jag varit i har varit öppna för allmänheten, men så här långt ut på landet kanske risken för tjuvar eller skadegörelse är större. Jag låste upp och klev in. I vapenhuset var gamla psalmböcker staplade längs väggarna och där stod ett paraplyställ med gamla käppar. Kyrkorummet var mörkt och målat i murriga färger. Det var knappt att jag kunde urskilja målningarna kring koret. Jag såg mig om efter en lysknapp men hittade ingen.

Jörgen log och förklarade att kyrkan låg för långt ifrån ledningsgatan, här ute fanns varken el eller avlopp.

Jörgen och Siw visade mig sakristian och det lilla kontor som låg där innanför. Jag väntade hela tiden på att de skulle börja ställa frågor om mina tidigare anställningar, men inga frågor kom. Antingen så hade de inte nåtts av informationen, eller så hade de inte gjort en bakgrundskoll till att börja med. Eller, så bedömde de att jag trots mina snedsteg skulle klara mig här ute i skogen, i en gammal halvt utdöd församling.

Den första söndagen kom. Jörgen rang i klockan och en gammal dam med vitt hår satt hukad över den ostämda tramporgeln och spelade till psalmerna. Församlingen, alla sju av dem, mumlade med i texterna från sina platser i bänkarna. Jag följde kyrkoåret och läste episteltexten med myndig stämma innan nästa psalm. Efter psalmen påbörjade jag min predikan med ett stearinljus som stöd för att se mina anteckningar. Jag pratade om hur herren var ett ljus i mörkret och hur mörkret flydde ljuset. Jag försökte göra en poäng över hur vår herre kunde hjälpa mig i vardagen på samma sätt som mitt stearinljus kunde hjälpa mig att följa mina anteckningar. Jag försökte läsa församlingens reaktioner men i det skumma kyrkorummet kunde jag inte ens se ifall de var vakna. Det sjöngs ännu en psalm och sedan höll jag en betraktelse över förändring och hur viktigt det är med goda förväntningar när vi möter något nytt. Ännu en psalm mumlades fram innan församlingen reste sig och vandrade ut längs mittgången.

Utanför kyrkan tog jag i hand med de jag inte träffat tidigare. Jag log så brett jag kunde och undrade så klart vilka av dem som kände till mitt förflutna eller inte. De sa en efter en att de uppskattade min predikan, utan att nämna någon av de punkter jag talat om. Sedan förklarade de att de hoppades att jag skulle trivas innan de satte sig i sina bilar och försvann. Jag blev stående kvar ensam utanför kyrkan, osäker på om min närvaro var uppskattad eller inte. Osäker på om min bakgrund var känd eller inte.

De första veckorna gick och med få eller inga ansvarsområden under veckorna hade jag all tid i världen till att förbereda söndagarna. Jag hängav mig och spenderade timmar med att översätta termer från hebreiska och grekiska för att komma till kärnan i texttolkningar. Jag försökte uppfatta vad församlingen tyckte om mina predikningar och utläggningar. Men, oavsett vad jag pratade om, kommenterade ingen innehållet efter gudstjänsten. De tackade för sig och försvann i sina bilar.

Vid första nattvarden fick jag vara med om något jag inte sett tidigare. Samtidigt som jag mässade instiftelseorden reste sig församlingen ur bänkarna. Innan de kom fram inför koret gick de genom kyrksalen och drog för gardinerna för fönstren. I det flackande ljuset av några få stearinstumpar delade jag ut herrens måltid innan församlingen återvände till sina platser.

Innan sista psalmen var slut reste sig Jörgen och Siw och tog fatet med det välsignade brödet och bägaren med vin och lämnade kyrksalen. Jag är van vid att prästen tar hand om gåvorna. Ofta finns det ett träd på kyrkans mark där vinet slås ut. Jag antog helt enkelt att församlingen var van vid att hjälpa prästen med denna syssla. Efter gudstjänsten tog jag i hand som vanligt utanför porten och församlingens få och åldrade medlemmar försvann lika fort som vanligt från platsen. Jörgens och Siws bilar stod kvar och jag såg inte till dem någonstans på kyrkans område.

Jag gjorde mig i ordning inne i sakristian och plockade med psalmböcker och dynor i den dammiga kyrksalen. Efter mer än en timma kom Jörgen och Siw tillbaka. Jag fick en kort nick från Jörgen, inte mer, när de klev in. Utan ett ord ställde de undan kyrksilvret och försvann ut till sina bilar.

Veckan efter blev jag sjuk. En hemsk feber med ledvärk och skenande puls. Jag var nätt och jämnt på fötter till söndagen. När jag med svettig panna och darrande ben svamlade mig genom evangelietexten kände jag att något blivit fel. I det svaga skenet av stearinljuset hade jag bläddrat fram Markusevangeliet istället för Matteus. När jag skulle knyta ihop trådarna kämpade jag för att få orden på plats och jag snärjde in mig i ett förvirrat resonemang om medmänsklighet och att vara varandras näste. Trots att predikan varit ett sammelsurium av plattityder verkade ingen reagera. Efter förrättningen togs det i hand och församlingen försvann i sina bilar. Ingen av dem verkade märka att deras präst svamlat bort hela söndagsmorgonen och nätt och jämnt höll sig stående i predikstolen.

Under de närmsta veckorna la jag mindre tid på förberedelser. Församlingen verkade ju trots allt inte bry sig nämnvärt. Jag följde kyrkoårets kalender och läste de texter som förväntades. Jag spenderade även mer och mer tid ute i kyrkan. Frånvaron av el, och internet, gjorde att jag hade lättare att hålla mig undan mina laster. Jag kanske la mer tid på en av mina smärre laster; dryckenskap. Kväll efter kväll satt jag halvt berusad i skenet av stearinljus och bläddrade i min bibel inne i sakristian. Någon vecka gick och en morgon vaknade jag av klockringning. Jag förstod att det var söndag och stapplade in i kyrksalen och levererade en bakfull betraktelse kring Pauli omvändelse. Orden hade en tydlig ironi där jag stod och svajade, orakad och omgiven av kroppsdoft. Men, församlingen verkade obrydd. Så gick en vecka och det var dags för nattvard igen. Jag såg till att hålla mig hel och ren, för tro det eller ej: även jag har mina gränser. På nytt drogs gardinerna för fönstren och innan sista psalmen klingat ut hade Jörgen och Siw försvunnit med gåvorna och nattvardsservisen.

Jag väntade tills de var tillbaka och denna gång stod jag ute på kyrkbacken. De kom ut ur skogsbrynet bakom kyrkan, alldeles invid kyrkogårdsmuren. Jag hälsade vänligt, förväntade mig ett trevligt svar och kanske en förklaring till vart de gått för att lämna gåvorna. Men, en barsk nick var allt jag möttes av.

Jag väntade tills de kört därifrån. Sedan gick jag upp i skogen bakom kyrkan, längs en smal stig upptrampad mellan lövträden. Stigen fortsatte ner i en sänka där gamla gistna spänger låg utlagda. På andra sidan följde stigen en sluttning upp och in i en granskog. Det var inte brant, men jag började bli andfådd och kände hur pulsen rusade. Kroppen mår ju inget vidare av ett konstant alkoholintag men jag hade hållit mig ifrån flaskan i flera dagar. Jag tänkte på Jörgen och Siw som måste vara närmre 80. Om de traskat längs stigen så borde jag ju orka med det. Jag kom in bland granarna och stapplade fram genom dunklet. Det bultade vid tinningarna och efter bara några steg var jag våt av svett utefter ryggen. Jag var helt enkelt tvungen att vända om, ta mig tillbaka till bilen. Jag föll, både en och två gånger.

Till slut nådde jag kyrkogårdsmuren och kröp på alla fyra fram till porten. Jag hasade mig in i vapenhuset, släpade mig genom kyrksalen och in i sakristian. Väl på plats och med dörren stängd bakom mig lät jag frossbrytningarna skölja över mig.

Jag brann. Febern rev i min kropp. Runt om mig brann kyrkan när gränslandet mellan dröm och vaken suddades ut. Jag vred mig i plågor i askan på golvet och kände hur den heta luften brände i lungorna och svalget. Till slut kom svalkan när de glödande kolen slocknade.

Det var tisdag när jag svag, utsvulten och uttorkad lyckades släpa mig fram till bilen. Jag satt nog en timma bakom ratten och flämtade innan jag vred om nyckeln. På första bästa mack svängde jag in och parkerade så gott jag kunde. Jag vinglade in genom dörrarna och rafsade åt mig dryck ur kylen. Jag drack läsk efter läsk och beställde korvar på löpande band. De båda unga tjejerna bakom disken såg på mig med avvaktande skepsis, en blick jag känner väl. Men, de levererade korv efter korv. Efter en halvtimma svängde en polisbil upp intill pumparna och jag fick blåsa. Med tanke på hur många gånger jag kört onykter kunde jag inte mer än skratta när de bad mig blåsa för tredje gången. Till slut trodde de på min berättelse om ett plötsligt feberutbrott och det slutade med att jag fick åka med den ena polisen i bilen medan hans kollega körde min bil hem. Jag var inte ur sängen förens på lördagen och trots att hjärnan gärna hade tagit sig ett järn så var kroppen långt ifrån redo. För att undvika lasterna åkte jag ut till kyrkan efter att ha stannat till och handlat matsäck. Det blev en ny övernattning, nykter denna gång.

Jag åt min matsäck medan jag förberedde söndagens förrättning. Utan något att dricka blev jag rastlös. Jag vankade av och an innan jag till slut bestämde mig för att ta en promenad. Jag rotade fram en ljuslykta ur ett skåp och stoppade både tändstickor och några extra stearinljus i fickorna. I skymningen gick jag över kyrkogården och in i skogen på andra sidan muren. Promenaden som tagit mig säkert en halvtimme förra gången tog nu bara tio minuter.

Efter ytterligare tio minuters promenad i skenet av en ensam låga sprack granskogen upp framför mig. Månen gick knappt att urskilja bakom molnslöjor och där fanns inget stjärnljus att tala om. Så fort jag rörde mig spretade skuggorna från gran ut längs marken runt omkring mig. Framför mig var en öppen plats och jag kunde precis urskilja konturerna av något stort och massivt på andra sidan. En klippvägg. Jag saknade det skarpa ljuset av en ficklampa som hade kunnat avslöja mer om platsen där jag befann mig. Istället fick jag med försiktiga steg gå ut över det korta fuktiga gräset. Stenblock kröp fram ur mörkret och bildade en väv av skarpa linjer. Blocken såg ut att ha sprängts ut från klippväggen för att sedan ha staplats upp i den krater de lämnat. Där låg en svag doft av brand över luften och jag kan ha inbillat mig, men jag tror att det var någon grad varmare när jag nådde altaret. Det var uppfört av stenskärvor. Skickligt staplade och sammanvävda för att varje flisa genom sin vinkel skulle hålla en annan skärva på plats. Jag ställde försiktigt ned ljuslyktan på altaret och tog några steg bakåt. Skogen som nyss varit fylld av nattens ljud var nu tyst. Där hördes ingen vind genom träden, inga grenar som knarrade. Jag såg på de skarpa vinklarnas vassa kanter.

Hade Siw och Jörgen byggt altaret? Försiktigt löpte jag med fingret över en av altarets stenar och snabbt drog jag åt mig handen. Prövande sträckte jag ut ett darrande finger och vidrörde ytan igen. Lika snabbt drog jag åt mig handen och backade. Det gick inte att förklara. En sjunkande, sugande känsla … en plötslig matthet, rusande puls. En vers från Lukasevangeliet dök upp i huvudet. Jesus gick genom en folkmassa och stannade upp. Han sa att någon rört vid honom, för han kände hur kraft utgick från honom. Det var det som hade hänt när jag rörde vid altaret, kraft hade utgått från mig. En del av min livskraft hade lämnat mig och absorberats av stenen.

Lyktan fick stå kvar, det fanns inte en chans att jag skulle ta ett steg närmare altaret. Istället vände jag om och fumlade med tändstickorna och ett ljus. Jag hade precis fått veken att brinna när jag gick rakt in i en nedhängande granruska. Ljuset slocknade och tändstickorna föll som konfetti. Jag rafsade bland de våta barren och kvistarna på marken. Jag fann en sticka och strök mot plånet men förutom några gnistor förblev det mörkt. Jag trevade mig fram från grannstam till grannstam. Ruskornas sträva bark och de många barren rev över kinderna och händerna. En lätt feberyrsel fick marken under mig att välva sig undan mina fötter som sökte fäste. Det dånade i öronen av rusande blod och min höga puls fick fingertopparna att dunka och värka.

Det kanske tog en timma, kanske två. Sedan var jag mig själv igen. Återhämtningen gick fortare denna gång. Fuktig och kall nådde jag kyrkogårdsmuren och snart var jag tillbaka inne i sakristian. Jag åt och jag drack … vatten, inget annat. Jag tände nya ljus och i det fladdrande skenet började jag rota igenom lådorna i skrivbordet. Jag hittade gamla matriklar, från 70- och 80-talet. De var korta, samma medlemmar som nu men med ytterligare något namn. Församlingsmedlemmar som gått ur tiden. Jag noterade namnen på tidigare präster. Efter att ha letat mig igenom gamla almanackor och gamla stencilerade dagordningar smög sig en tanke fram i bakhuvudet. Det var en obehaglig tanke och jag rotade vidare i nästa låda, och sedan i nästa. Det första namnet jag tyckte mig känna igen var i anteckningar från 40- och 50-talet. Jag hade läst prästernas namn någonstans, och jag trodde jag visste var. Jag kände även igen ett antal namn från de senaste åren. Namn som inte hade någon positiv klang. Namn som nämnts i samband med mitt eget. Namn som mitt eget ”ärende” jämförts med.

Jag krafsade ned en lista med namn och årtal. En lista på de tidigare prästerna i församlingen. Sedan gick jag ut på kyrkogården med en ny ljuslykta i handen. I den kalla nattluften gick jag fram till gravstenarna jag slängt ett öga på den där första dagen. Jag satte mig huttrande på huk och läste namnen på stenarna, läste namnen på listan. Sedan följde jag raden av gravstenar till sin ände, påbörjade nästa rad och fortsatte tills jag nådde den sista stenen i bortre ändan av kyrkogården. De flesta hade klarat sig i tre år, en del i fyra. Någon i fem men någon hade gett upp redan efter ett. Här låg rader av präster som en efter en tjänat församlingen för att till sist ge upp och begravts. Kanske var de alla en skymf mot sitt ämbete, kanske var det något församlingen bestämt sig för på senare år. De kanske slog två flugor i en smäll.

Tillbaka i sakristian inväntade jag gryningen. Bilarna kom körande längs vägen, klockan rang och fem i tio var församlingen på plats. Damen vid orgeln började trampa och församlingen mumlade fram den första psalmen. Med darrande röst läste jag bibelverser på måfå. Jag svamlade mig fram genom temat synd och förlåtelse. Församlingen sjöng sista psalmen och lämnade kyrkan. Jag skyndade mig ut och tog i hand. Siw var sist och jag höll hennes hand hårt. Hon såg på mig och när hon mötte min blick sa den att hon förstod. Hon förstod, att jag förstod.

”Ni känner till vem jag är,” väste jag.

”Naturligtvis gör vi det,” svarade hon med vän röst. Hon drog bestämt till sig handen ur mitt grepp.

”Varför, varför gör ni så här?” min röst darrade.

Hon la huvudet på sned och log emot mig.

”Det skulle ta tid att förklara, och du behöver inte veta allt. Men, det är inte för vårt eget höga nöjes skull ifall du misstänker oss för att vara illsinta. Har du varit inne i skogen?”

Jag nickade.

”Nå, då har du nog dina aningar. Platsen i skogen döljer något som vilar. Kyrkan byggdes här för att hålla henne tillbaka. Från början, när världen var mer öppen för sådant vi inte förstår, anmälde sig unga präster frivilligt. De såg det som en ära att tjäna herren för att hålla porten stängd. Nu i våra dagar har det blivit svårare att rekrytera folk som är villiga att göra uppoffringar för det godas skull. Nu för tiden låter vi prästfolk som dragit olycka över sig få sona sina brott, samtidigt som de tjänar herren. Det brukade heta att vara ‘kallad till tystnad’, att ha en tjänst där annat än orden var det viktiga.”

Hon såg sökande på mig. Jag lyckades stamma fram min fråga.

“Och om jag inte vill tjäna denna församling?”

Hon log och la huvudet på sned. Så grep hon min hand mellan sina och blinkade mot mig.

“Jag förstår inte mycket av alla nymodigheter vi har runt om oss nu. Men Jörgen, han kan tillräckligt mycket för våra ändamål. Vi har din historik från nätet i säkert förvar och om du väljer att lämna oss så kommer den att … publiceras … och skickas till relevanta myndigheter. Om du föredrar det ödet så står det dig fritt att lämna. Om du hellre vill göra bot och tjäna det goda så är du välkommen att stanna. När jag ser på dig så gissar jag att det inte behöver gå särskilt lång tid innan … du har gjort vad du har kunnat.”

Hon kramade min hand och gick mot bilen.

Jag har varit kvar här ute i kyrkan sedan dess. Jag har hållit i ytterligare någon nattvard. För var gång blir jag svagare. Det gör det lättare att avhålla mig från min oförlåtliga last. Dryckenskapen tillåter jag mig ändå, den gör det hela lättare. Och, jag gissar att den även skyndar på förloppet en aning. Jag har funnit mig i mitt öde, jag är kallad till tystnad. Kanske hinner jag återfå min tro innan min tid är kommen.

Vi hörde Ludvig Josephson läsa “Kallad till tystnad”, skriven av en anonym lyssnare.

Det är i döden skuldfrågan ställs på sin spets, oavsett om man tror på ett liv efter detta eller ej. Men det är i ungdomen vi oftast grundlägger den där skulden – lägger en första liten sten på en börda som många år senare kanske ska bli för tung för att bära. Om detta ska vi höra i avsnittets tredje och sista historia. Vi ska höra Rakel Josephson läsa “Ruttet”, skriven av Camilla Olsson.

Det var sjukt oväntat att hon hörde av sig. Sist fick jag bara ett ”Desamma”, till svar efter att jag messat henne för att önska trevlig sommar och det var fyra månader sedan. Jag följde upp med ett nytt meddelande: ”Vad händer?” frågade jag, men det kom inte ett livstecken från Thea efter det. Eller livstecken fanns det, på Insta och Snap. Bilder på Thea från Kreta. Thea på stranden med kompisarna från klassen. På fika, restaurang, på fest. Thea i den marinblå uniformen i receptionen till Stadshotellet. Hon log och höll handen på vd:ns axel sådär som ingen annan nyanställd skulle göra, men så var det Thea Lagerquist och Thea gjorde sådant. Såklart. Under tiden satt jag hemma med mamma och pappa, sysslolös och bostadslös, för vem skulle ge mig ett hyreskontrakt när jag inte lyckats få mer än timmar i kassan på ICA? Livet verkade gå vidare för alla utom mig. Ändå var det till mig Thea messade: ”Kan du komma?”

Eftermiddagen är oktoberkall när jag cyklar genom staden och jag fryser trots att jag trampar så hårt jag kan genom bostadsområdena som ligger på rad. Jag fortsätter genom skogen för att följa bäcken och när jag till sist tar mig an den branta uppförsbacken är andningen flämtande och jag är het och kall på samma gång. På Kristallgatan sträcker sig husen mot den grå himlen och det är klart att det är där hon bor. Högt över staden, högst upp i det nybyggda hyreshuset så att hon kan se ned på oss andra. Thea öppnar dörren innan jag hunnit ringa på. Det är mörkt i lägenheten. Hon drar mig över tröskeln för att leda mig längre in mot ett svagt sken. Jag har fortfarande jackan på, har inte tagit av skorna, tänker säga att jag smutsar ned, men så är jag redan i vardagsrummet och ser mig förvirrat omkring. Släckta lampor, neddragna persienner. Det är bara de små ljuslyktorna på bordet som bidrar med lite ljus.

”Redo?” frågar Thea.

Redo för vad, undrar jag. Thea sträcker sig efter sladden till fönsterlampan och den tänds med ett klick.

”Där”, andas hon och tittar på den cylinderformade lampskärmen som sänder ut ett gulaktigt skimmer. Hon stirrar så intensivt att ögonen måste värka och i det dunkla skenet ser hon annorlunda ut. Som om hon magrat av och mörkret tagit chansen att fylla i ansiktets håligheter.

”Det flimrar”, säger hon. ”Ser du att det blinkar?”

”Var då?” frågar jag.

”Det har hållit på sen i somras. Ibland funkar de, men så dör alla lampor på en gång och sedan helt plötsligt lyser de igen. Som värsta strålkastarna.”

Thea går genom rummet till dimmern på motsatta väggen. Hon ser på den vita plattan av plast. Vill hon att jag ska följa efter? Eller att jag ska stå kvar? Jag tar några prövande steg. Först när jag är framme vrider hon på dimmern och ett mjukt sken faller från spotlighterna i taket. Så lite starkare när hon skruvar upp. Vita väggar, en vit soffa och vitt bord, precis som jag minns. Jag har varit här förut. På fest. Veckorna fram till studenten bjöd hon in hela klassen och då var jag också med även om jag mest stod tryckt mot väggen, lyssnade och nickade och smuttade på en avslagen öl. Samtidigt rörde sig Thea runt i lägenheten och det var omöjligt att inte se på henne, hur hon lade handen på någons axel, hur hon skrattade och kastade med de glänsande lockarna. Hur hela hon liksom skimrade av ett eget ljus.

”Har du pratat med hyresvärden?” frågar jag.

”Jag har ringt tusen gånger”, säger Thea. ”Han kommer hit, går ett varv, flickar med strömbrytarna, kollar proppskåpet. Sedan går han igen.”

”Jaha.”

”Pappa ringde hyresgästföreningen och de skickade en kontrollant. Så här får det inte gå till. De måste ta hit en elektriker. Minst.”

Thea ser mot de små glödlamporna i taket som lyser med samma stadiga sken över oss. Varenda en.

”Fast han var helt inkompetent. Eller så ville han inte hitta något fel för det skulle ju behöva fixas. Och sådant kostar pengar.”

”Kanske är det spänningen?” föreslår jag.

Ansiktet förvrids i en grimas när hon ser på mig och den minen känner jag igen. Från korridorerna under gymnasiet och högstadiet innan det, från klassrummen och skolgårdarna och gymnastiksalarna. Det var som att jag aldrig kunde göra rätt. Ju mer jag försökte desto värre blev det tills jag insåg att det var bättre att göra så lite som möjligt. Hålla mig intill väggen, vara tyst och orörlig för att smälta in i möblemanget. Inte för att det hade varit vidare lätt när skolans korridorer varit kala mellan hårda träbänkar och skåp i bucklig metall. Hur smälter man in i det?

”Det kan vara elnätet”, försöker jag förklara. ”Det behöver inte vara din lägenhet.”

Thea biter ihop. Fingrarna vrider den vita knappen i motsatt riktning och lamporna i taket släcks.

”Vill du ha te?”

Vi sitter i den djupa tygsoffan. Thea är uppkrupen i ena änden med benen under en filt och jag sitter i den andra, vrider på mig, ändrar ställning, osäker på hur jag ska sitta och vad jag ska säga, skruvar på mig igen.

”Det är överallt”, säger Thea och ser mot taket, över väggen, till dörren och tillbaka till taket igen. ”Hör du att det liksom … frasar?”

Ett svagt susande hörs från ventilationen. Och ljudet av bilar som då och då kör förbi på gatan.

”Vi kan slå på tv:n”, föreslår jag.

”Den är helt knäpp”, säger Thea. ”Elshoppen säger att det inte är något fel på den, men så fort jag pluggar in lyser skärmen upp som blinkande konfetti och ljudet …”

Hon skakar sig i en rysning.

”Joppe vägrar ta tillbaka den. Så jävla sjukt att ge mig en tv jag inte kan använda. Han tycker typ att jag hittar på.”

När min smarta kille kommer med en smart present, skrev hon på Insta under bilden där Joppe flinade brett intill en gigantisk skärm. Nu är tv:n släckt och sladden ringlar likt en orm bland dammråttor och skräp utan att sitta i uttaget. Jag undrar om hon och Joppe fortfarande är tillsammans. Jag har svårt att veta när en kille börjar och en annan tar slut eller om de ens är pojkvänner, men på nätet flimrar bilderna förbi. Thea som håller upp kassar med loggor som matchar butikerna i bakgrunden. Thea som äter sjurätters middag, dricker champagne, visar upp konsertbiljetter och vid sidan står en kille och flinar. Så har det alltid varit. Killar vill inget hellre än att göra saker för Thea och hon ser alltid lika förvånad ut. ”Gud vad gulligt, tack så jättemycket, du skulle inte ha …” Men det skulle de ha. Det vet de alla. Annars är de snart ute i kylan.

”Enya bor i skärgården för att stå ut”, säger Thea och jag inser att jag zoonat ut och inte har en aning om vad hon pratar om. ”Och då menar jag inte Vaxholm utan någon enslig ö för det är bara då det funkar. Så nu tjatar mamma om elsanering fast jag sagt tusen gånger att det inte är elallergi. Det är något i lamporna. Det är faktiskt något där. Jag ser det och jag hör det.”

Hon ser på mig som om hon väntar på att jag ska svara, men allt jag kommer på att göra är att nicka.

”I taklamporna, tv:n, mobilen. Det är överallt.”

Smart tv, smarta lampor, ett smart hem. Varningarna från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har duggat tätt den senaste tiden och alla säger samma sak: hotbilden är förändrad, intrång är att förvänta. Minsta lilla router kan vara en säkerhetsrisk.

”Har du blivit hackad?” frågar jag. ”Är det ryssarna?”

”Vem i Ryssland vet ens vem jag är?” fnyser Thea. ”Jag hör det varenda gång jag tänder en lampa. Det är där och det är riktat mot mig. Det här är personligt.”

”Jaha”, säger jag och försöker låta som att jag faktiskt förstår.

”Amanda och Lova tycker typ att jag får skärpa mig och det är så typiskt när vi ska till Bali i jul. Vi har planerat det en evighet, bara resa runt en månad innan vi söker till universitetet och så händer det här. Just som jag har allt framför mig. Allt. Fast det är väl därför förstås. Någon är avundsjuk och har tagit in det med flit. Så måste det vara. Vi var jämt här och festade i våras så det fanns gott om tillfällen och innan det märktes ingenting. Du var ju också här på fest. Märkte du något konstigt?”

Höga röster, musik med bultande bas. Doften av tjugotalet olika parfymer. Luften var varm. Det var trångt och rörigt, men på det där rätta sättet med högljudda röster, rosé och öl, skålar fyllda med jordnötter och chips. Ingenstans fanns det flimrande lampor eller märkliga ljud. Bara Thea som skimrade och skolkamraterna som skrattade när hon gjorde sig lustig över någon som inte var där. ”Inte för att vara taskig”, brukade hon inleda. ”Inte för att vara taskig, men …” Sedan kom det alltid något taskigt. Något riktigt ruttet. Ändå stod jag där och skrattade med.

”Det började här i lägenheten, men nu följer det mig överallt. Till och med i korridoren. Hos mamma och pappa. Det låter mig aldrig vara ifred.”

Ögonen ser enorma ut i det avmagrade ansiktet. Stora, rödsprängda och desperata. Hon är så olik sig att det nästan blir overkligt att det är Thea Lagerquist som sitter här i soffan. Jag tror inte ens att jag har sett henne nervös förut.

”Jag bjuder inte in sådant här. Det är verkligen inte min grej. Jag har inte ens gjort anden i glaset.”

”Nähej?” säger jag.

”Men kom igen. Det finns bara en person. Vem var det som gick runt i svart sammet mitt i sommaren, som höll på med kristaller och sådant skit?”

Jag rynkar pannan i än djupare veck.

”Men Herre Gud. Karin. Hon var ju helt öppen med det.”

”Anna Karin?”

”Du vet att hon hatade mig. Hon hatade hela klassen som om det vore vårt fel att hon är ett miffo och hon stirrade på en som om hon ville döda en. Kommer du inte ihåg när hon freakade i matsalen, ställde sig på bordet mitt bland brickor och lunchmat och bara skrek. Ni är ruttna. Tror ni inte att jag vet det? Ni är förstörda inuti och jag ska fan se till att det tar er. Jag ska hitta ett sätt …”

Knäpp-Karin. Kuk-Karin. Inte-ens-knullbara-Karin. Öknamnen hade följt henne genom korridorerna, varit klottrade på toaletterna och spridits över internet. Anna Karin hade haft alla skäl att hata. Men det var just det att hon hade hatat. I dåtid.

Hennes mamma hade hittat mitt nummer i Anna Karins telefon. Jag vet att Anna Karin lade in det första veckan i sjuan när vi hamnade i samma mentorsgrupp och hon hörde av sig några gånger efter det. Frågade om läxor och friluftsdagar och om jag ville följa med på något firande för vintersolståndet. Eller sommarsolståndet. Eller var det för att fira ljuset? Antagligen hade hon inte fler skolkamrater i sina kontakter för det blev till mig mamman ringde och hon sa att hon trodde att jag ville veta. Fast egentligen var det nog hon som försökte förstå vad som hade hänt hennes dotter.

”Hon hotade mig faktiskt”, fortsätter Thea. ”Alla var där. Du var där. Du hörde vad hon sa.”

”Det är inte Anna Karin”, säger jag.

”Vem skulle annars göra något så här sjukt? Det är definitivt bara hon som vet hur man gör. Hon måste ha lagt in en … en förbannelse eller något.”

”Vad?” säger jag med ett litet skratt. Det får Thea att se mindre rädd ut och mer irriterad.

”Du vet att hon gillar sådant här. Ni är ju vänner. Du kan ta reda på vad det är hon har gjort och säga åt henne att lägga av.”

”Vi är inte vänner”, säger jag även om jag inser att det inte spelar någon roll. Thea tror vad hon vill tro. Eller hon vet vad hon tycker sig veta. ”Jag trodde att du hade hört. Det var en olyckshändelse. Hon badade och en ljusslinga föll i badkaret.”

Det hade varit i augusti. Kroppen hade varit invirad i ljusslingan som om den vore en julgran och det kunde inte ha varit en olyckshändelse. Det var det mamman sa, gång på gång under samtalet, man ramlar inte bara i badet, man råkar inte ha med sig en inkopplad julgransbelysning som man har fått hämta från kartongerna med julpynt längst in i förrådet. Men det hade inte funnits något avskedsbrev. Mamman hade inte sett några tecken på att dottern … att hon … varför skulle hon vilja ta sitt liv?

”Vad det än är för fel i lägenheten har det inte med Anna Karin att göra för hon är död. Det är nog bara spänningen. Du kanske kan …”

”Det är inte spänningen.”

Theas knän slår emot soffbordet när hon reser sig. Det skjuts flera centimeter åt sidan och det skramlar om tallrikarna, glasen och muggarna som står kvarglömda ovanpå. Hon försvinner ut i köket, men är strax tillbaka med en stol, ställer den på golvet och kliver upp. Hon har något i handen. Det ser ut som en kniv och hon för den mot en av spotlighterna i taket.

”Det är här”, säger hon. Det frasar och skär om kniven som gräver sig in mellan metallen och den vita takplattan och det regnar vitt damm. ”Det är i lamporna.”

”Du kommer att skada dig. Du förstör ditt tak.”

”Men hör du inte?” säger Thea. ”Det är aldrig tyst. Det låter mig inte vara och det säger … det säger …”

Hon tar i hårdare med kniven och när lampan vägrar lossna hugger hon mot taket. Damm faller från ovan. Jag slår handen för munnen och backar ett steg. Ögonen svider av tårar. Thea hugger igen och igen innan hon släpper kniven till golvet, sätter händerna till lampans kanter, gräver in fingertopparna under den och drar nedåt. Kakor av takplattan följer med.

”Det är här”, mumlar hon och plockar med skärvor av glas. Fingrarna är röda av blod. Hon lyfter upp den lilla lampan, håller den framför sig och granskar den. ”Det måste vara här, men varför slutar det inte. Vad ska jag göra för att få det att sluta?”

En snyftning slipper ut. Thea sjunker samman framför mig, skakar på huvudet, mumlar någonting, men jag tror inte att det har med mig att göra. Det är mer att hon pratar till sig själv.

Jag lägger handen över hennes. Den är kladdig av blod och brännande het. Som om hon har feber. Kanske är det grejen, att Thea faktiskt är sjuk.

”Vi ska nog ringa dina föräldrar.”

Hon följer motvilligt med till badrummet. Först vill hon inte låta mig tända, men jag envisas med att jag måste se för att kunna hjälpa henne och då går hon med på det. Eller så orkar hon bara inte tjafsa emot. Ljuset är brutalt i det lilla rummet, lyser upp fläckarna på handfatet, mattan av skräp och långa hår över klinkersgolvet. Jag försöker att inte stirra, men jag förstår att det lösa håret på golvet brukade sitta på Theas huvud och på något sätt dras blicken hela tiden till de stripiga hårtestarna som hänger kvar längs kinderna.

”Ser du?” andas Thea. Hon sitter på toalettstolens lock och stirrar på taklampan som om hon vore hypnotiserad.

Jag står på knä vid hennes sida, baddar försiktigt med en fuktad bomullstuss över fingrarna, försöker se var det är sår och var det finns oskadad hud. Thea rör inte en min. Hon verkar inte känna något ens när jag drar ut en glasskärva som fastnat i fingerleden. Mörkt blod väller fram, rinner längs fingret och droppar på golvet.

”Hör du?” frågar Thea. ”Hör du hur det maler?”

”Du är trött”, säger jag och fäster plåster om fingertopparna. ”Du behöver sova. Och så ringer vi dina föräldrar.”

”De är i Chamonix.”

”De får komma hem”, säger jag.

Underläppen darrar. Tårar rinner längs kinderna och Thea drar efter andan.

”Tror du att det stämmer?” frågar hon med en röst så tunn att den nästan inte bär. ”Tror du att det är sant som hon sa, att det är något fel på mig. Att det är något … ruttet.”

”Anna Karin?” frågar jag och Thea nickar. ”Jag tror att Anna Karin var arg. Och ledsen.”

”Men om det inte … Hur ska jag få det att sluta? Det måste gå att få det att sluta.”

Andningen blir till oregelbundna flämtningar. Nya tårar lämnar ögonen och rinner längs kinderna och hon är så blek. Huden ser genomskinlig ut och ådrorna lyser ilsket röda under den.

”Jag tror faktiskt att du är sjuk och det kan vara av elen. Med alla spänningar vore det nästan konstigt om vi inte blev sjuka allihop.”

Jag ler och försöker låta uppmuntrande. Faktiskt lyckas jag själv känna mig lite hoppfull, men när jag reser mig tar hon tag i mina händer och håller hårt så att det måste göra ont i hennes såriga fingrar.

”Stanna”, säger hon.

”Jag jobbar imorgon.”

”Du jobbar på ICA”, fnyser hon. ”Vad spelar det för roll?”

Det är så likt Thea att en del av mig vill skratta. Men en annan del vill gråta och en tredje förvandlas till en molande värk i bröstet. Trots det står jag kvar, kramar hennes händer och nickar, för av någon anledning vill jag göra allt för Thea. Såklart. Vem vill inte det?

”Jag stannar en stund.”

Vinden är isande när cykeln rullar backen ned från Kristallgatan. Skogen är oktobermörk och luften tung av regn. Gatlyktorna lyser upp den fuktiga cykelbanan. Jag oroar mig lite för att ljusen ska slockna och lämna mig i mörkret när jag susar fram, men de lyster stadigt hela vägen mot bostadsområdet och där blir det inte ett dugg bättre. Lyktstolparna står tätare. Det är tänt i de flesta fönstren och ljuset är så intensivt att det känns som att luften … sprakar? Sirener ekar genom staden när jag kliver av cykeln utanför mitt eget hem. Lampan ovanför dörren flimrar och jag undrar om den alltid gjort så eller om den bestämt sig för att ge upp ikväll. Just som jag tänker det slocknar den och jag stirrar på den frostade kulan av glas utan ljus. Hjärtat slår lite snabbare, men det är dumt. Det är klart att det är fånigt och bara en slump.

”Hallå”, ropar jag när jag kommer in.

Det är varmt i hallen och doftar av hemma. Jag ställer skorna på skostället intill mammas och pappas kängor, hänger upp jackan och hittar mina föräldrar i vardagsrummet. De sitter i soffan och ser på nyheterna. Jag ställer mig bakom mamma och lägger handen på hennes axel. Hon lägger handen ovanpå min. Mjuk och rynkig och mycket varmare.

”Hej Gumman, hade du trevligt?”

”Mm”, säger jag med en grimas. ”Det var lite konstigt.”

På tv:n pratar nyhetsuppläsaren om larmet som gått ut om en människa som befinner sig utanpå fasaden till ett hyreshus. Uppläsaren är klädd i en kritvit blus. Det mörka håret är uppsatt och hon ser allvarligt in i kameran. Bilden hackar. Vågor går över skärmen och ljudet förvrängs. Det skär i öronen. Jag ryser och ruskar på mig.

”Vad är det med sändningen?”

”Ett tillbud på Kristallgatan”, säger pappa. Han är tillbakalutad i soffan. Håret är vitt och huden blek som om han håller på att förvandlas till aska. Eller så är det ljuset som gör det. ”Någon förvirrad stackare tänker hoppa. De försöker få ner henne, men hon vägrar ta emot hjälp.”

”Ruttet”, viskar en röst.

Jag ser på mamma, men hon ser på tv:n där nyhetsuppläsaren berättar att personen utanpå huskroppen identifierats som en av de boende. En kvinna i tjugoårsåldern. Det ilar i öronen. Det måste vara av störningarna när de går från studion till reportern som står med en stor mikrofon i handen utanför ett lägenhetshus. Poliser och blinkande ljus. Eller så är det pixlarna som flimrar över skärmen som konfetti.

”Hur kan ni se på det här?” frågar jag med en grimas.

Det vibrerar i mig. Först tror jag att det är ljuset, men det är telefonen som tar emot meddelanden i min hand. Det går nästan inte att läsa texten. Ljuset flimrar och skär i ögonen så att jag får svårt att se.

”Det är ruttet”, står det i meddelandet och det är från Thea. Nya meddelanden ramlar in i snabb takt. ”Vi är ruttna inuti”

”Olivia.”

Ljudet av mitt namn känns i hela kroppen. Jag ryser och ser på mamma.

”Vad vill du?”

Mamma blinkar oförstående. På telefonen dyker nya meddelanden upp från Thea.

”Måste få det att sluta”

”Måste sluta”

”Det är ruttet inuti”

Kvinnan på tv skärmen talar snabbt och hetsigt. Nya uppgifter säger hon. Kvinnan har tagit sig upp på taket. Hon har ett tillhygge och hon försöker ta sig in i elskåpet.

”Förlåt”

Ett skarpt ljus slår ut från tv:n. Reportern ropar rakt in i mikrofonen. Hon hukar sig innan hon vänder om och när kameralinsen finner fokus brinner det kraftigt på taket till hyreshuset. Jag kan inte andas. Det är torrt i munnen och trångt i bröstet och jag får ingen luft. Theas hus. Det är taket till Theas hyreshus. Jag backar undan från soffan och både mamma och pappa ser på mig nu. Ljuset flimrar över skärmen. Ljuset dansar över tv:n och det tjuter … Det liksom frasar i öronen.

”Ser ni det där?” frågar jag.

”Vad?” frågar mamma. ”Gumman, vad är det med dig?”

Frasandet stegras. Det spränger i öronen och dränker ljudet av mina egna flämtande andetag och så är det rösten … Jag lyfter fingret och pekar mot tv:n för det är där. Det måste vara där, eller så är det i ljuset. Över mig, runt mig, i mig.

”Olivia. Du är rutten inuti.”

Signaturmelodi

Vi hörde Rakel Josephson läsa “Ruttet”, skriven av Camilla Olsson. Och därmed stänger vi in skuldkänslorna i sin lilla låda igen, och låter dem vila där. Vissa säger att sådant kan växa till svulster och till slut ta livet av oss, men vad gör väl det så länge vi kan låtsas som att de inte finns tills den allra sista sekunden.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.