Creepypodden Live: Tio (fast vi hann bara nio) svenska storys X

Ända sen jag var liten har jag varit ute och seglat med min far och sommaren 2017 var vi ute en helg i juli. Vi seglade från Torshälla och sent på eftermiddagen lade vi till i Ängsö.

Efter ett bad och middag strax innan solnedgången så gick vi upp till slottet på en kvällspromenad. Kvällen var varm och solig. Efter en stund gick vi till kyrkan som då var låst så jag klättrade upp på en bänk och kikade in i ett fönster. Jag har aldrig varit troende, men är däremot intresserad av byggnader och inredning.

Det första jag såg när jag skymde ögonen med händerna mot kinden och fönstret var en kvinna i kläder från svunna tider. Hon bar en blus och en lång kjol, och ett huckle på huvudet. Hon satt i den främre bänken och bad, vänd mot altaret. Jag sade till pappa att det satt en kvinna där inne, men när han kikade in genom samma fönster såg han ingen kvinna. Bara en tom kyrkbänk.

Jag har ibland tänkt på den händelsen sedan dess. Har aldrig innan eller efter sett en vålnad, som jag är övertygad över att det var.

I kväll, en kväll i oktober 2022, tänkte jag återigen på vad jag såg den där kvällen och bestämde mig för att googla på bilder av kyrkan. Det jag såg då gjorde mig fundersam. Kyrkans inredning, som den såg ut när jag såg den genom fönstret, stämmer inte alls överens med hur det ser ut i nutid.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var lyssnaren Malins berättelse om Ängsö kyrka, och det oförklarliga fönster in till någonting helt annat som en sommardag för några år sedan tydligen öppnades där. Och det var också första historien i, om jag räknat rätt, det åttonde avsnittet där Creepypodden sänds live inför en publik på Fotografiska i Stockholm, på Sveriges Radios evenemang Poddfest 2025.

Det här året fyller, det kanske ni har hört, Sveriges Radio 100 år. Det är en vital gamling. Vid den aktningsvärda åldern 90, för tio år sedan i år, fick det ett särskilt ruggigt barn, en riktig gökunge, ett sådant där skräckbarn som får en att åldra att man fortfarande är potent. För, ja, i år, fyller Creepypodden tio år. Tio år.

Det kommer firas, det har man lovat mig. Och ett sätt vill jag berätta om redan nu. För en vecka sedan lade jag upp ett, kan man tycka, lite märkligt klipp på Instagram. Vi kan titta på det på skärmen.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av P3 Poddar (@p3poddar)

Det ni ser är ett litet rim som jag, en poet, har gjort.

“Det sägs att kejsar Hadrianus död / rymmer en olöst gåta / Vid platsen för X plötsligt siffror ljöd / Se själv hur det nu kan låta.”

I bakgrunden scrollas det igenom poddens avsnitt, och en sång spelas: en med titeln Ring Ring. Var det någon i publiken som såg denna ledtråd, och lyckades hitta fram till skatten den gömde?

Kejsar Hadrianus dog år 138, i avsnitt 138 av Creepypodden finns om man kollar manus på creepypasta.se en historia där ett telefonnummer anges som XX XXX XX XX, men i poddavsnittet var detta utbytt till ett nytt nummer.

Ja, ledtråden ledde alltså fram till ett telefonnummer. 08-784 98 78.

Har ni era telefoner på er? Prova att ringa.

Ja, ni möttes av ett litet skämt där. [I verkligheten funkade det här inte så bra, som ni hör om ni lyssnar på avsnittet. Jacks anm.] Men det ni också möttes av var möjligheten som många genom åren hört av sig till mig och efterfrågat: nämligen att själva, med egen röst, få berätta en historia i Creepypodden. För vi firar nämligen Creepypoddens tio år med att starta Creepypoddens telefonsvarare.

Det funkar som så att ni, kära lyssnare, om ni har en kortare, självupplevd berättelse som ni vill dela med er av, då kan ni ringa till 08-784 98 78 och berätta den för vår telefonsvarare. Jag skulle vilja spela upp den allra första historien vi fick in för er. Det var alltså en som listade ut ledtråden vi lade ut i lördags, och som ringde in. Vill ni höra?

Det var alltså lyssnaren Linnea, som berättade om de märkliga ljus som sedan en natt för många år sedan förföljer henne. Och ni kan bli de nästa att höras. Ring till 08-784 98 78 och berätta er historia – jag, och alla ni andra här i rummet också hoppas jag, ser fram emot att lyssna.

Det var också den andra av det här avsnittets historier, vi hörde. Av det här avsnittets tio historier. Eller storys. Svenska storys. Tio svenska storys. Härnäst ska vi få höra en historia på det klassiska temat vad man kan få vara med om när ens arbetsplats är andras lägenheter. “Målaren”, skriven av en anonym lyssnare, läses av Ludvig Josephson.

Jag jobbar som målare. Den senaste tiden har jag målat många bebodda hyreslägenheter. Det brukar gå till så att jag några dagar innan, ringer upp hyresgästen och förvarnar att jag ska komma och måla och ber dem flytta undan sina möbler så jag kan utföra mitt jobb.

Så var det i denna lägenhet jag ska berätta om nu. Jag ringde upp en kvinna vars namn och telefonnummer stod på min arbetsorder. Hon svarade med sitt namn och jag förklarade att jag ville måla i hennes lägenhet. Det sprakade och knastrade under samtalet som om det var dålig täckning, men jag lyckades höra att kvinnan sa att ”hon inte bodde i lägenheten” och att jag ”bara kunde gå in”. Aningen förvirrad avslutade jag samtalet.

Några dagar senare åkte jag till kvinnans lägenhet och gick in med huvudnyckel. Mycket riktigt var lägenheten tom på möbler och jag blev lättad eftersom det är förstås är enklare att måla utan massa möbler runt omkring sig. Jag började jobbet med att täcka in golvet med täckpapp och spackla väggarna.

När jag kollade på min arbetsorder igen upptäckte jag att det inte stod vilken kulör kvinnan hade valt i hallen. Därför bestämde jag mig för att ringa upp henne igen, även om jag inte riktigt förstått om hon hade flyttat ut eller skulle flytta in. Den här gången fick jag bara svaret att ”numret du ringer har ingen abonnent”. Jaha, tänkte jag, då får jag ringa hyresbolaget och låta dem bestämma kulör istället. Jag fick prata med en kille på hyresbolaget som efter en stunds letande i sin dator berättar att lägenheten skulle stå tom. Att kvinnan som bett om att få det ommålat dog för en månad sen och att dom glömt att ta bort hennes namn och nummer från arbetsordern. Men det behövs förstås målas ändå, vi kör standard vit i hallen avslutar han. Ganska uppskakad avslutar jag samtalet. Intalar mig att jag måste ha pratat med nån av kvinnans släktingar tidigare när jag ringde henne första gången. Dock dyker tanken på att hon presenterade sig vid sitt namn upp i bakhuvudet.

Nästa dag är jag utanför lägenheten kl 7 då vi byggarbetare börjar. Jag hade sprungit från firmabilen och in i porten eftersom det regnade ganska mycket. Jag låste upp med huvudnyckeln och det första jag såg var blöta skoavtryck på täckpappen som gick från ytterdörren, genom hela hallen och fortsatte in i vardagsrummet. Tänkte först att någon vaktmästare kanske gått in, men varför så tidigt och varför låsa dörren efter sig i en tom lägenhet? Jag gick långsamt in och följde skoavtrycken in i vardagsrummet och såg att spåren gick tvärs genom rummet och slutade tvärt framför en vägg.

Målade klart lägenheten och åkte därifrån så fort jag bara kunde. Tanken på vem det var som jag pratade med i telefonen och vem som lämnat blöta avtryck i lägenheten skrämmer mig fortfarande.

Vi hörde “Målaren”, skriven av en anonym lyssnare, uppläst av Ludvig Josephson.

Inte bara hantverkare kliver in hos främmande människor, och riskerar kliva ut förändrade för alltid. Poliser har helt andra, ofta mer tragiska eller skrämmande men lika giltiga skäl att göra detsamma. Vi ska höra “Lägenhetsundersökningen”, skriven av lyssnaren M, och då vill jag välkomna ännu en person upp på scen. Den läses nämligen av Michael Forsberg.

Jag arbetar som polis i en av Stockholms förorter. Jag är sällan rädd på jobbet, jag vet hur jag ska hantera människor. Det är nog därför denna upplevelse fortfarande finns kvar hos mig, jag är nämligen inte säker på att det som hände var just mänskligt.

Det är inte ovanligt att vi får göra så kallade lägenhetsundersökningar när någon inte hörts av på ett tag och en anhörig är orolig. Just detta pass, en regnig novemberdag, fick vi en lägenhetsundersökning beordrad då en man ringde in och var orolig för sin granne han inte sett på ungefär två månader. Mannen var i 60-årsåldern men enligt grannen frisk och pigg för sin ålder.

Har man en gång känt liklukt är det en lukt man snabbt kan placera nästa gång. Därför visste vi redan när vi klev in i porten att det iallafall fanns något som var dött i någon av lägenheterna. Som tur var hade grannen en extranyckel in till mannen så vi kunde ta oss in i lägenheten ganska omedelbart när ingen svarade när vi knackade på. Mycket riktigt hängde mannen i vardagsrummet. Allt tydde på ett självmord. För att kunna bestämma en ungefärlig dödstid försöker vi samla information om när mannen senast var vid liv, till exempel genom att kolla i kylskåpet eller i en kalender. Jag minns att jag såg en mobiltelefon ligga i hallen. Den var inte kopplad i en laddsladd, men telefonen hade 43%.

Vi gjorde klart vårt arbete på platsen och lämnade sedan. Det är inte vi som varit på platsen som sedan levererar dödsbud utan det gör en annan funktion inom polisen. Jag fick sedan höra att den enda efterlevande från den här mannen var en dotter i trettioårsåldern. När kollegor hade levererat dödsbudet till henne så berättade hon att hon pratar med sin pappa varje vecka, och senast hon pratade med honom var för bara ett par dagar sen. Detta gjorde oss fundersamma då ingenting tydde på att han skulle ha varit död så kort tid. Tvärtom verkade det som han hade varit död mycket längre med tanke på kroppens skick. Dock är det inte konstigt att anhöriga vid ett dödsbesked blir förvirrade och chokade.

Det gjordes en obduktion som klargjorde att mannen hade varit död i minst en och en halv månad. Förvirring uppstod och vi öppnade en utredning om mord, för vem var det egentligen som hade ringt till dottern och pratat med henne varje vecka när mannen varit död? Vi förhörde dottern och hon var helt säker på att det var hennes pappa hon hade pratat med. Hon vet ju exakt hur han låter och det var ingen annan som hade pratat med henne. Vi kontrollerade mannens telefon och mycket riktigt kunde man se i samtalslistorna i telefonen att han hade ringt till sin dotter varje vecka sedan flera månader tillbaka. Vi funderade på vilken telefon som kunde ligga påslagen i en och en halv månad och inte ladda ur, men detta fick vi aldrig något svar på. Någon slags arbetshypotes blev att någon hade mördat mannen och sedan fått det att se ut som ett självmord för att sedan låtsats vara honom i samtal med dottern. Utredningen fortgick men vi kom inte fram till någon som hade velat mannen något illa och det fanns inte heller något som tydde på ett mord i själva tillvägagångssättet. Det fanns inte heller något motiv till att låtsats vara mannen i samtal med dottern då dottern berättade att de aldrig hade varit tal från pappans sida om att låna pengar eller något sådant. Det hade varit helt vardagliga samtal dem emellan, om saker bara de två visste om.

Till slut lades utredningen ner i brist på bevis.

Jag funderar ofta på denna händelse. Jag är ganska rationellt lagd, vilket man måste vara som polis, men denna händelse är inte rationell. Jag undrar om mannen även i efterlivet ville ringa till sin dotter och se att hon mådde bra.

Vi hörde “Lägenhetsundersökningen”, skriven av lyssnaren M och uppläst av Michael Forsberg.

På sätt och vis är det ofta så här de övernaturliga upplevelserna ligger och lurpassar på oss. När vi minst anar det, ofta gömt bakom kulisserna i någon av våra livs större skeden, smyger det sig in och klistrar sig fast vid det som ska bli livslånga minnen. Som till exempel för en ung tjej som plötsligt hamnade i det militära. Jag ska läsa “Befälet”, skriven av lyssnaren Tuva, för er.

För ett år sedan fick jag hem en lapp i brevlådan. Från Försvarsmakten, Flygvapnet. Då jag bara var 16 år gammal kunde det inte vara mönstring. Jag bad mamma kolla åt mig, tänk om det var något jag gjort. Tänk om dom kommit för att ta mig? Tonårshjärna. Det var en lapp om ungdomskurser på Uppsala Garnison, F16, inom en grupp som heter FlygvapenFrivilliga. Min mamma kollade på mig, hon tyckte att jag skulle ansöka. Jag höll inte med till en början. Min kondition skrapar mot botten och min viljestyrka är long gone. Men det såg ändå så frestande ut på något sätt. På lappen finns en bild med ett stridsflygplan och elever i fältuniformer som poserade framför.

Jag ansökte och blev antagen.

Till min glädje är än idag ungdomskurserna det bästa jag någonsin varit med om. Jag anmäler mig och är fortfarande med på så många kurser jag kan. Jag längtar till lumpen. Rutinerna lägger en guldkant på allt som min annars sömnstörda kropp förstört. Jag har fått vänner för livet. Men jag har också varit med om något som jag inte kan glömma.

Det började när vi landat på F21 i Luleå med TP84’an. Vi, tillsammans med andra ungdomar från region ÖST, VÄST och SYD skulle äntligen få göra den efterlängtade vinterkursen. Jag trodde först att hon var ett av befälen. Hon stod där bakom de andra som välkomnade oss med ett väldigt stelt och nästan tomt ansiktsuttryck. Hon sa ingenting. Gick emot strömmen, höll sig för sig själv. Det här fortsatte under den första delen av veckan vi var där. Hon sa ingenting alls, men ingen pratade med henne heller. Den femte dagen satt jag och min närmsta vänkrets runt ett bord i matsalen tillsammans. Klockan var ungefär halv sju-sju på morgonen.
Hon satt där, några bord bort med ansiktet mot oss. Jag hade aldrig kunnat få en så bra titt på henne innan. Så där satt jag, nyvaket huttrande i min fältuniform, stirrandes på henne i flera minuter.

Det var som att hon saknade färg. Inte helt, såklart. Det hade varit en väldigt stor röd flagga. Men det var som att något dragit ner saturationen till 50% på bara henne. Plötsligt kollade hon upp från sin matbricka rätt på mig, rätt in i mina ögon, och jag minns den där känslan jag fick som om det vore igår det hände. Jag blev så kall. Det var som att någon rev av mig alla mina kläder och slängde ut mig genom fönsterrutan, ner i den kalla snön. I den stunden trodde jag att min själ frös till is. Jag kollade snabbt ner i min egen bricka. Efter två minuter vågade jag kolla upp igen. Hon satt med blicken ner i brickan igen. Jag kollade snabbt Cillas håll. Min närmaste kompis där.

– Har du sett det där befälet eller? Hon är så jävla konstig. Får kalla kårar.

Jag kollade tillbaka på den avsaturerade kvinnan igen. Men då var hon borta. Den jäveln hade försvunnit upp i tomma intet?! Det kanske inte låter så konstigt, hon kan väl, ja, gått iväg. Men nej, det är hela grejen. Hon kan inte ha gått iväg. Hon satt längst in i ett rektangulärt rum, där den enda utvägen eller dörren var bakom vårt bord. Hon skulle alltså ha behövt gå förbi oss, och då i det här fallet helt ljudlöst och jättesnabbt om vi inte skulle ha märkt. Jag kollade bort i max 4 sekunder. Hon skulle aldrig ha hunnit förbi så tyst på den korta tiden.

Jag har försökt förklara för Cilla och alla runt bordet hur hon ser ut och att jag har sett henne så många gånger med de andra befälen, men ingen har någon aning om vad eller vem jag pratat om.

Om det inte vore för den kvarstående brickan med frukost där hon suttit hade jag trott att det varit inbillning.

Har jag sett ett spöke, eller har jag gått och blivit galen?

Vi hörde “Befälet”, skriven av lyssnaren Tuva.

Det behöver inte bara vara främmande människor i helt nya miljöer som på det här sättet vänder upp och ner på allt vi trodde var möjligt. Frågan är om det inte är ännu märkligare när det oförklarligas språkrör i sådana här händelser är någon betydligt närmare. Vi ska gå vidare i avsnittet med historien “Vem var det jag hälsade på?”, skriven av lyssnaren Linnea. Den läses av Ludvig Josephson.

Det här hände mig häromdagen, en vanlig onsdag efter en lång jobbdag.

När jag kom hem var resten av familjen redan där. Min man Micke stod och lagade mat i köket. Från ytterdörren i vårt hus ser man in i vardagsrummet. En fåtölj och en bit av soffan är synligt från hallen. När jag tittade in i huset såg jag vår tonårsson Vilhelm sittandes i fåtöljen med blicken riktad mot tvn. Han hade lurar på sig och spelade tv-spel. Jag gick in ett par steg i hallen, höjde handen till en hälsning och sa som vanligt – “Hej, läget?”

Vilhelm tog av sig ena hörluren, nickade och sa “Hej, bra!” innan han återgick till sitt tvspel.

Jag gick vidare in i köket för att kolla läget med Micke. Vi avhandlade dagen lite kort och jag vände för att höra hur Vilhelms dag varit. När jag kom ut i hallen igen och kikade in i vardagsrummet var fåtöljen tom, tvn avstängd och lurarna låg prydligt hopvirade på hyllan.

Vårt hus är ganska litet och lyhört och jag tyckte det var konstigt för jag borde hört om han förflyttat sig till någon annan del av huset. Jag blev konfunderad och gick in i köket igen. Jag frågade Micke ifall han sett sonen. ”Jodå” – visst hade han träffat Vilhelm idag, men han hade varit på sitt rum sen han kom hem. Kanske hade han inte märkt när Vilhelm kommit ner för att spela, tänkte jag.

Jag gick upp till övervåningen och knackade på sonens dörr. När jag öppnade låg han på sängen med mobilen i handen. Han tittade upp och sa med typisk tonårsmaner: “Tja! Äre bra?” Jag tyckte det var lite konstigt att han hälsade så, vi sågs ju bara några minuter tidigare. När jag frågade ifall han tröttnat på att spela såg han frågande på mig och meddelade att han minsann hade legat på rummet i över en timme. Jag skrattade till och påminde honom om att vi just hejade på varandra nere i vardagsrummet. Då tittade han på mig med en mycket förvånad min och sa helt enkelt – “Ja, det var inte jag i alla fall.”

Jag funderade en stund och försökte tänka logiskt. Kunde jag kanske hade blandat ihop dagarna och på något sätt rört ihop det med minnet från dagen innan? Vid middagen blev jag tvungen att fråga min man vad han sett mig göra när jag kom hem. Micke berättade då att jag gått in, vidare förbi öppningen till köket och att han hört mig säga några ord mot vardagsrummet. Han hade tolkat det som om jag pratade i telefon. För det var ju ingen annan där.

Jag kan fortfarande inte begripa detta. Vem var det egentligen jag hälsade på?

Vi hörde “Vem var det jag hälsade på?”, skriven av lyssnaren Linnea och uppläst av Ludvig Josephson.

Gränserna är så tunna mellan våra liv och det där andra. På samma sätt som gränsen är tunn, ofta inte tjockare än en innervägg eller ett tak i ett flerbostadshus, mellan oss och andra människor och alla deras sorger och glädje. Det är nästan så vi kommer främmande människor närmast, genom de där väggarna och golven. Och det kan bli oväntat märkligt. Vi ska höra “Sportlov i fjällen”, skriven av lyssnaren Jennifer och uppläst av Michael Forsberg.

Jag, min mamma, pappa och syster åkte upp till fjällen som vi gjort de senaste nio åren. Vi hade hyrt en del av bottenvåningen i en radhuslänga. Det hade vi gjort alla år. Vi valde alltid bottenvåningen i radhuslängan som var närmast backen, det var tradition.

Eftersom att åren gått hade jag märkt att de flesta i vår radhuslänga hade gjort som oss – de hade hyrt samma del år efter år. Även om jag inte hittat någon kompis så har min mamma, pappa och syster gjort det. Vi har fikat med åtminstone tre olika familjer och det har varit trevligt, men tråkigt för mig då jag inte haft något gemensamt med någon av dem.

Vi kom fram runt tre på eftermiddagen och började som vanligt packa upp och göra oss hemmastadda. Det första vi möttes av när vi klev in i hallen var flera dunsar precis ovanför oss. Vi tänkte att det bara var familjen ovanför oss som råkat tappa något då vi genom åren förstått att de var väldigt klantiga och oförsiktiga. Ofta hade vi mitt i natten väckts av skrammel, dunsar och snabba steg gåendes på golvet ovanför. Pappa hade skämtat om att någon gång knacka på deras dörr och konfrontera dem, men det hade aldrig gjorts. Jag kommer ihåg att varje gång som jag skulle gå in i radhuset undrat varför persiennerna på övervåningen var fördragna. Vad var meningen med att bo precis bredvid backen om man inte vill ha utsikten?

Ibland hördes prat och skratt från grannarna vilket inte var så konstigt då huset var väldigt lyhört. Men vi kunde också få höra på deras bråk. Vi förstod att bråken alltid kom från familjen ovanför oss eftersom att de hanterade saker mer hårdhänt. Det slogs i dörrar och möbler kunde flyttas. Då och då hörde vi barngråt. Flera gånger funderade mamma och pappa på att ringa uthyraren, men avfärdade de tankarna då bråken upphörde efter bara några minuter. Först när vi hörde skrik tog vi saken i egna händer.

Mamma och pappa gick ut och upp för trappan till dem. Jag hörde hur de ringde på och pratet som hörts innan blev nu knäpptyst. Efter en stund ringde mamma och pappa på igen, men det var uppenbart att ingen i familjen inte ville öppna.

Vi lät det gå några dagar och plötsligt kom dagen vi skulle vi åka hem. De senaste dagarna hade varit värre än nånsin. Glas hade krossats i golvet och det lät som att saker välte. Mer skrik och gråt från barn. Mamma och pappa bestämde sig för att det var bäst att uthyraren fick veta så de ringde.

Det slog mig att jag aldrig, på något sportlov i radhuslängan på de nio åren, sett någon från familjen ovanför oss. Jag hade ingen aning om hur många de var, hur de såg ut eller om de ens tyckte om att åka skidor.

När jag hörde samtalet mellan min mamma och uthyraren bekräftades min största rädsla. Det hade aldrig bott någon i lägenheten ovanför oss de senaste tio åren.

Vi hörde “Sportlov i fjällen”, skriven av lyssnaren Jennifer, uppläst av Michael Forsberg.

Om det är något berättelser om det övernaturliga gärna uppehåller sig vid är det hur vi där, och ingen annanstans, kanske kan få möta våra nära och kära igen trots att de sedan länge försvunnit. Det är också här berättelserna är som mest hoppfulla. Tanken att någon bara inte längre existerar är så ofattbar. Vi hoppas och tror in i det sista på något annat. Och ibland får vi faktiskt uppleva det. Som lyssnaren Kristina Andersson, som berättade det följande för oss. “Rolf” läses av Ludvig Josephson.

Detta som jag ska berätta hände i början på sommaren år 1961. Fem år tidigare hade min nittonårige fästman, Rolf, avlidit i sviterna efter en bilolycka. Jag var själv endast sjutton år när det hände, och att känna sig som änka innan man ens hade hunnit fylla arton år, det önskar jag inte någon enda. Det var nog den svåraste tiden i hela mitt liv.

Rolf var en stilig man och han doftade både tvål och rakvatten. Det var alltid en ynnest att vara nära honom. Det är verkligen synd att en så fin man skulle dö så tidigt i livet. Vi fick bara två år tillsammans och efter hans död bestämde jag mig för att leva ensam. Anledningen därtill är jag inte var helt säker på, om det var för att jag faktiskt helst ville leva på solokvist, eller om det var för att jag trodde att jag aldrig skulle komma ur sorgen.

Hur som helst, fyra år efter att Rolf lämnade mig träffade jag en ny man som hette Olof. Han var annorlunda mot Rolf. Han var arbetsam, gladlynt och inte alls lika fåfäng. Båda underbara människor, var och en på sitt sätt. Jag har aldrig jämfört dem eller älskat den ene mer än den andre. De var bra båda två helt enkelt. Olof fick mig att glömma Rolfs tragiska död. Han fick mig att se saker jag inte kunnat se förut.

Rätt som det var, på vårkanten det året, dog Olofs ogifta farbror och Olof ärvde hans gård i Småland. En stor fin gammal gård, mycket ödsligt belägen några mil söder om Växjö. Gården hade mer eller mindre stått vind för våg i några år, då hans farbror hade blivit sjuklig och sålt sina djur och inte orkat varken arrendera ut eller bruka åkrarna. Den ståtliga gården hade på fyrtio- och femtiotalet fått börja förfalla, men det hade ändå inte gått så långt att huset var ett ruckel, utan både jag och Olof ville ta över gården.

Vi flyttade dit i april och Olof fick börja med att vårplöja åkrarna, harva och sedan så direkt därefter. Vi planerade att till sommaren köpa några kalvar från granngården och låta dessa växa upp och bli kor på gården. Vi tänkte oss även att snart införskaffa några höns och en tupp, kanske till och med en liten gris som vi kunde ha.

Allting gick bra. Olof var engagerad inom Centerpartiet och en kväll alldeles i början av sommaren var han på ett sammanträde i bygdegården och skulle komma hem fram på kvällskvisten. Det var en vacker försommarkväll, det kändes som årets första varma kväll, men det hjälpte inte; jag kände en slags stor ensamhet och ville bara att han skulle komma hem från mötet så fort som möjligt. Jag gick inne i det gamla huset och vankade av och an, hade ingen ro att ta mig för något. Det fanns mycket jag kunde pysslat med, då vi ännu var nyinflyttade, men allt sådant fick vara den kvällen. Till slut fann jag ingen annan råd än att krypa till sängs.

Jag låg i sängen och tittade bort mot fönstret. Det började långsamt skymma där ute. Fågelsång och andra läten från skogen hördes tydligt då fönstret stod på glänt. Jag längtade så efter att Olof skulle komma hem. Jag började tycka att det kändes kusligt att vara ensam i det stora huset. Efter en stund antar jag att jag somnade till.

Vid elvatiden vaknade jag vid att det gungade till i madrassen och jag såg konturerna av Olof. Jag tänkte att nu hade han äntligen kommit hem och jag tyckte mig känna att han doftade ovanligt gott. Det gjorde han visserligen alltid, men det var som att han denna kväll hade en doft som jag kände igen, men som inte riktigt var hans. Jag ville krama om honom, men orkade inte.

Jag var lycklig över att han äntligen var hemma igen och blundade. Efter att ha slumrat till märkte jag att han gick upp ur sängen och ut ur sovrummet. Jag antog att han skulle till badrummet och snart skulle komma tillbaka, men det gjorde han inte. Inte heller hörde jag några ljud från badrummet. Det var helt tyst, ingen kran, inga steg, inte ett knyst. Jag tyckte det var märkligt men valde att sova räv istället för att gå och se efter vad han gjorde.

Efter en stund hörde jag en bil som körde in på gårdsplanen. Jag tänkte, vem i all sin dar kommer så här sent? Jag gick upp ur sängen och kikade ner genom fönstret. Då ser jag att det är Olof som stiger ur bilen. Jag blev arg och undrade vad han höll på med. Sur som jag var lade jag mig i sängen och väntade på honom. Han skyndade sig att hänga av sig i hallen och gick sedan raskt upp för trappan till sovrummet. Han såg att jag inte sov, hejade glatt och kom fram och undrade hur jag hade haft det. Jag svarade inte. Han antog att jag tyckte han var sen och han förklarade att mötet hade dröjt ut på tiden.

Jag frågade då varför han i hela fridens namn hade gått ut och kört en extrasväng med bilen strax efter det att han hade gått och lagt sig. Han såg på mig som ett levande frågetecken och undrade vad jag menade. Och det var i den stunden som jag insåg att det inte var Olof, som hade legat bredvid mig innan. Vem det var vet jag ännu inte idag. Jag har aldrig varken förr eller senare varit med om något liknande.

Jag tänker att det kanske var Rolf som kom och hälsade på, eftersom jag kände mig så ensam just den kvällen. Dessutom fanns det något bekant över den doftförnimmelse som jag kände. Det är nog det jag tror mest, att det var honom det var, men det kan lika gärna ha varit någon annan. Kanske någon som bott på gården förr i tiden, en själ som levt där innan oss och som just den kvällen ville göra mig sällskap.

Men min känsla och min förhoppning, är att det var min förste make.

Vi hörde “Rolf”, skriven av lyssnaren Kristina Andersson och uppläst av Ludvig Josephson.

Men det finns en andra sida av det där myntet. En märkligare. Det ska vi höra om i kvällens sista historia. “Samtalet”, skriven av lyssnaren Tobbe, läses av Michael Forsberg.

Det var sent på fredagskvällen när min syster ringde mig. Hon lät glad, lite påverkad efter en AW med sina nya kollegor. Vi småpratade en stund, skrattade åt något gammalt minne, men så plötsligt blev hon tyst.

“Det var en konstig grej som hände ikväll…” sa hon efter en stund.

Hon berättade att vår pappa hade ringt henne tidigare under kvällen. Hon hade inte hört signalen inne på baren, men när hon senare tog upp mobilen såg hon två missade samtal från honom. Precis när hon skulle ringa upp vibrerade telefonen i hennes hand – pappa ringde igen.

Hon svarade.

“Hej?” sa hon.

En ung mansröst svarade.

“Hej.”

Det var inte pappa. Rösten var ljusare, främmande.

“Vem är det?” frågade hon.

Det blev en paus. Sedan sa rösten, med en ton som var både lekfull och iskall:

“Det är pappa. Hör du inte det?”

Hon frös till. Det var något i röstens tonfall som fick det att krypa i henne – något som lät… fel. Hon tryckte av samtalet och ringde sedan upp pappa igen.

Den här gången svarade han själv, vår riktiga pappa. Hans röst var trött men normal. Han hade ingen aning om några tidigare samtal.

Hennes händer skakade när hon la på.

Vi skrattade nervöst åt det när hon berättade. Kanske en telefonbugg? Kanske en fyllehallucination?

Men jag hörde att hon inte skrattade riktigt på riktigt.

Och det gjorde inte jag heller.

Signaturmelodi

Vi hörde “Samtalet”, skriven av lyssnaren Tobbe, uppläst av Michael Forsberg. Och därmed har veckans avsnitt av Creepypodden, som framförts live på Poddfest 2025, nått sitt slut. Jag vill tacka Michael och Ludvig som har varit med och läst, alla lyssnare som skickat in historier – såväl via mejl som till det nya telefonnumret vi hoppas ska öppna ännu en dörr in till svensk samtida skräck – och er, som kommit ikväll.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.