Avsnitt 275: En familjeangelägenhet

Oktober 2020.

Jag är uppvuxen i Östersund, Jämtland. Det finns ingen anledning till att ljuga om detta och det jag ska berätta om för det är ändå lätt att, med några enkla sökningar, lista ut var detta utspelar sig.

Nyligen uppmärksammades här en upphittad massgrav med människor som varit inlagda på Frösö mentalsjukhus. Denna grav hade aldrig varit “offentlig” men däremot hade det länge gått rykten om att en sådan grav skulle ha funnits. Man kan kanske kalla det en vandringssägen som faktiskt visade sig vara sann. Mentalsjukhuset var aktivt mellan 1915 och 1988, och tog in folk från hela Norrland. Och min farmor arbetade på sjukhuset från 1970 till cirka 1980.

Anledningen till att jag väljer att återberätta detta samtal är egentligen vad hon sa angående detta, utifrån hur hon är som person. Jag var mycket hos min farmor när jag var liten, inte för att jag hade det jobbigt hemma eller något sånt, det var för att hon bodde nära och mina föräldrar tyckte att det var bättre att jag var hos henne på landet istället för att spendera mina lov på fritids eller ensam i en lägenhet medan de jobbade.

Hon har alltid varit noga med att man inte ska skrämma barnbarnen. När farfar berättade spökhistorier för mig och mina kusiner blev hon arg och sade: “Sluta berätta sånt tok! Ungarna kommer ju inte kunna sova!” Och så är hon fortfarande, trots att jag har passerat 30 år.

Min farmor börjar bli gammal nu, och med all rätt börjar minnet svikta. När jag var 25 år kunde hon ringa till min pappa och säga att hon köpt en jättefin mjukbjörn till mig, i tron att jag var runt sju års ålder. Vissa dagar är värre än andra.

Idag var jag och hälsade på henne. Det var efter lunch när jag kom, och hon blev lite rädd när jag kom in men insåg till slut att det var jag. Hon hade nog glömt att jag inte längre är ett barn, men hon kommer alltid på det till slut.

Just idag var hon dock extra snurrig. Samtalen vi hade liknade repriser som gick om och om igen, och hon hade glömt vem av hennes barn som var min pappa och vad min farfar hette. Det smärtar mig att se hur hon skäms men jag försöker inte göra en stor grej av det.

Nå, farmor bad mig att åka och handla lite förnödenheter och en tidning vilket jag hjälpte henne med. När jag kom tillbaka hade hon i vanlig ordning dukat upp kaffe och kaka. Vi fikade och pratade om vad som hände i livet en stund, och när fikat var slut började hon plocka undan.

Medan hon höll på läste jag i den uppslagna tidningen på bordet, och såg där en artikel om massgraven som hittats. Farmor kom och satte sig vid bordet igen och hon såg trött ut nu. Jag frågade om hon ville att jag skulle tacka för mig så hon kunde vila, men hon sade att det gick bra. Vi hade redan pratat igenom det mesta, några av ämnena flera gånger om, men jag tänkte på massgraven.

“Farmor, du hade jobbat på Frösö sjukhus, eller hur?”
“Ja. Det var många som gjorde det.”
“Kan tänka mig det. Hur var det att jobba där då?”
“Det var som det var.”

Hon såg fundersam ut och satt försjunken i tystnad ganska länge. Till slut bröt jag tystnaden.

“Jag läste i tidningen att de hittat en massgrav där.”
“Ja, men det där gjordes innan jag började där”, sade hon, fortfarande tankfull.
“Tidningen skriver att det var som ett rykte som visade sig vara sant. Visste ni som jobbade där om detta?”

Det svarade hon inte på. Hon såg fortfarande ut att vara fast i sina tankar. Jag försökte lätta på stämningen genom att avrunda samtalet, då detta inte kändes som något hon ville samtala om.

“Ja, det är sorgligt och hemskt, men såklart, det var kanske vanligt att man inte offentliggjorde sånt här på den tiden.”

När jag sa detta lyfte hon huvudet och spände blicken i mina ögon och sa med vass röst:

“Detta är inte ens i närheten av det värsta som begravts där.”

Jag såg nog väldigt chockad ut, för min farmors blick förändrades direkt och såg nästan lite skamsen ut.

“Som vadå?” frågade jag.

“Nej nej, ingenting…”, sade hon.

När jag insåg att vi inte skulle komma vidare med samtalet bytte vi ämne, och efter cirka en timme åkte jag hem. Men jag kan inte sluta fundera på vad hon menade med det. Det måste finnas mer hemligheter om mentalsjukhuset som kanske kommer upp till ytan någon gång i framtiden.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var Ludvig Josephson läsa ett mejl från en lyssnare som, för att inte röja sin gamla farmors identitet, ville vara anonym. Mejlet skickade hen den här sommaren, men själva texten hade hen skrivit hösten 2020, kort efter att själva händelsen utspelat sig.

“Texten har legat i min dator sedan den skrevs i oktober 2020. Jag har flera gånger under åren funderat om jag ska skicka in den till er, och nu har jag beslutat att göra detta”, skrev hen.

Massgraven i fråga har en intressant historia, som ni ska få höra mer om snart. Men innan jag fortsätter ska jag påminna om att det just nu finns mer Creepypodden att lyssna på än vanligt. Den som går in på sverigesradio.se eller i appen Sveriges Radio hittar Creepypoddens telefonsvarare, specialavsnitt som släpps varannan vecka där ni lyssnare själva – med egen röst – berättar om kusligheter ni upplevt. Gå in och lyssna, eller ring till 08-784 98 78 och berätta om något du varit med om.

Nå, massgraven. Det började med att lokalpolitikern Joel Nordkvist talade med en bekant, som på 1980-talet jobbat på kyrkogården på Frösön. Covidpandemin hade precis brutit ut och samtalet kom in på andra pandemier, som spanska sjukan 1918. Då nämnde bekanten att han en gång fått flytta några gravstenar där det skulle anläggas en urnlund. De gravstenarna, sade han, hade hört till en massgrav från spanska sjukan.

Joel Nordkvist som själv bodde i trakten hade aldrig hört talas om någon sådan massgrav. Han blev intresserad och började gräva i arkiven. Men ingenstans stod det någonting om massgraven, och inte ens de mest insatta lokalhistorikerna kände till den. Inte förrän Nordkvist fick reda på att patienterna tillhört en egen församling inom mentalsjukhuset. Efter dess nedstängning hamnade församlingsarkivet hos Landsarkivet, och där hittade Nordkvist det.

Och minsann: där stod det svart på vitt. Spanska sjukdomen hade kommit in på kvinnoavdelningen på hospitalet och i september 1918 började kvinnor dö med dödsorsaken angiven som ”influenza” eller ”morbus hispanicus”. Det skulle hinna bli 50 patienter innan det härjats färdigt, och dessa döda hamnade i massgraven.

Men frågan är alltså om det var mentalsjukhusets sista hemlighet, eller om mer återfinns att avtäcka. Om vår lyssnares farmor har rätt har kanske Joel Nordkvist mer arbete i arkiven att utföra…

Alla familjer har sina hemligheter, det är sedan gammalt. 2019 hörde en lyssnare som ville kalla sig Vindpojken av sig och ville berätta lite om sin egen familjs hemligheter. Det var i december, och så här skrev Vindpojken:

Fram tills mamma gick bort för några år sedan hände saker jag aldrig riktigt kunnat förklara. Jag har alltid varit en person som söker logik och svar, men vissa upplevelser stannar kvar – som något som rör vid en, utan att man kan ta på det.

I mitten av 90-talet flyttade vår familj från Stockholm till en mindre stad. Vi köpte ett stort hus från sekelskiftet 1900 – högt i tak, tunga dörrar med nött färg, gamla beslag, knarrande golv. Det hade charm, men också en stillsam tyngd över sig. Den senaste renoveringen hade skett på 70-talet, och mycket var orört sedan dess. Pappa insåg snabbt att det krävdes arbete, och han började metodiskt rum för rum.

När han tog sig an vinden upptäckte han två innerdörrar som var ordentligt igenspikade. Bakom dem fanns små utrymmen – en garderob och ett lågt krypin mot vinden. Det konstiga var inte vad som fanns där inne, utan hur luften kändes när han bröt upp brädorna. Som om något gammalt vilade där. Något som inte ville störas.

Men huset fylldes av liv. Vi var flera syskon, och mamma gjorde hemmet varmt, tryggt och levande. Hon visslade när hon dammsög, bakade ofta och spred lavendeldoft genom trapphus och textilier. Den musikaliska i familjen var en av mina bröder – han kunde trolla med en gitarr, och när han spelade tycktes tystnaden i huset mjukna. Det var så tydligt: ljudet av hans ackord, mammas fniss, doften av nybakt. Ett hem fullt av närvaro.

Åren gick. Samma bror flyttade så småningom hemifrån för att studera. Han var begåvad, uppskattad både av vänner och lärare. Men två år senare förändrades något. Hans energi försvann långsamt. Leendet bleknade. Det som först verkade vara trötthet blev till något mer. Tyngre.

Självskadebeteende. Sjukhusvistelser. Tunga samtal. Ändå sa han att det skulle bli bättre. Vi ville så gärna tro honom. Han log ibland. Gav hopp. Men i efterhand känns det som att det kanske var en mask. Kanske visste han redan då hur det skulle sluta.

En dag fanns han inte längre. Efter hans död förändrades huset.

Det började smått. Glasögon, nycklar och småsaker försvann, bara för att senare dyka upp på vinden. Utspridda i de rum som en gång varit igenspikade. Föräldrarna log åt det till en början, skyllde på glömska. Men snart kom ljuden.

Jag var ensam hemma. Åt mitt mellanmål i köket när jag hörde den första signalen – ett polyfoniskt mobilringsignal, svagt och malplacerat. Förvirrad lyssnade jag, reste mig, ropade på mina syskon. Inget svar. Ljudet kom igen, tydligare nu, från vinden. Jag steg uppför trappan. Steg för steg. Huset höll andan. Ljudet accelererade, som om någon desperat försökte få kontakt. Men när jag nådde övervåningen tystnade det tvärt.

Det var då vi mindes: som barn älskade han att gömma saker. Skedar i stövlar, batterier under soffdynan, böcker i skafferiet. Vi letade och letade, och han skrattade högt. “Ni måste lära er att leta bättre”, sa han. Och nu, efter hans död, började det igen. Saker som försvann. Som dök upp där man inte letat. Ofta där uppe på vinden.

Mamma blev sjuk flera år senare. Cancer. Det kom smygande, men växte snabbt till något obarmhärtigt. Hon och pappa bodde då i en annan bostad, där hon också till slut gick bort. Vi samlades ofta vid hennes sida den sista tiden. Höll hennes hand. Sa det vi vågat skjuta upp. Och när hon dog, var det som att något tystnade i oss alla.

Vid det laget hade vi redan sålt huset för flera år sedan – till en familj vi kände sen tidigare. De visste inte att mamma hade gått bort, men ändå hörde de av sig några dagar efter hennes död. Det var inget dramatiskt. Bara en känsla, sa de. “Det är så märkligt. Något har förändrats. Det är så tyst här nu.” De kunde inte sätta fingret på det. Inte vi heller. Men vi anade.

För även om vi aldrig upplevde huset som hotfullt, så bar det på en slags energi. Något varsamt närvarande. Kanske var det mamma som bar allt det goda som fanns kvar av honom. Och kanske tog hon med sig det när hon gick.

Huset blev stilla efter det. Busigheterna försvann. Ljuden upphörde. Allt låg kvar där man lade det. Som om någon tog med sig sista viskningen.

Och kvar blev tystnaden.

Tog hon honom med sig? Det är en vacker tanke. En berättelse med ett slut. Kanske är det allt vi önskar – att sätta punkt, att få säga att det ordnade sig.

Ja, så skrev Vindpojken alltså i december 2019 och där kunde historien ha slutat. Men så nu i juni kom ett nytt mejl. Han hade blivit förälder sedan han hörde av sig, och saker och ting hade börjat hända igen, skrev han. “En serie upplevelser”, som han kallade det, “som har följt mig genom livet och som på senare tid börjat intensifieras på ett sätt jag inte längre kan förklara.”

Allt han beskrev var sant och hade upplevts av honom och hans familj, det ville han understryka. Så här fortsatte hans historia:

Jag tror det är vi som är hemsökta. Eller kanske bara jag.

För jag tror att min bror är tillbaka.

Det har gått tjugo år sedan han dog. Han valde det själv, mitt i tonåren, när vi var för unga för att förstå men gamla nog att bära det med oss. Det blev som en spricka i familjen, inte en som syntes, men en som aldrig riktigt läkte. Jag trodde att jag lämnat det bakom mig – men man lämnar inte något som fortfarande håller fast i en.

Livet har annars varit snällt mot mig. Jag är gift med någon jag älskar djupt, vi har en dotter på två år, och jag har utbildat mig till det jag drömt om. Vi flyttade till en ny stad, började om från början. Nya rutiner, nya ansikten. En trygghet byggd från grunden.

Men det var ungefär ett halvår sedan det började förändras.

Det sammanföll med min examen. Vi samlades i Stockholm, familjen, och när jag stod på Stadshustrappan och såg ner mot de jag älskar, kände jag en märklig tomhet. En plats bland dem var tom, trots att ingen stod där. Det var som om någon saknades så tydligt att det skavde i verkligheten – och i samma stund visste jag att det var han. Min bror. Inte en sentimental tanke, utan något mer konkret. Jag såg honom nästan stå där. Så nära. Som om han bara vänt ryggen till för en sekund. Känslan av att han borde ha varit där, firat med oss. Att han faktiskt var där. Och tillsammans med honom – ett annat svalg i bröstet: sorgen efter mamma, som gick bort i cancer några år efter honom. De var båda borta, men för ett ögonblick kändes det som att deras frånvaro gjorde sig synlig – med en kuslig tydlighet.

När vi några dagar senare kom hem till lägenheten, möttes vi av ett kallt ljus. Alla lampor stod tända. Varenda rum var upplyst, som om någon bott där medan vi varit borta. Vi är noga med att dra ut elkablar, släcka lampor, dubbelkolla allt innan vi lämnar hemmet – särskilt med ett barn i huset.

Det var då kallsvetten kom. Minnet av ungdomsåren, efter brorsans död, när underliga saker började hända hemma. Jag hade glömt det. Eller tryckt undan det.
Nu började det igen.

Först småsaker. En handdiskad stekpanna låg plötsligt i golvet. Klädkammardörrar öppnades, ibland mitt framför ögonen på oss. Saker vi lagt undan försvann, bara för att dyka upp på platser där vi aldrig skulle ha lagt dem. Det var subtilt – men inte naturligt.

Och sedan kom nätterna.

Jag har alltid pratat i sömnen. Det har varit så länge jag kan minnas. Min fru brukade skratta åt det i början. Ibland lät det som att jag var vaken, fullt närvarande, fast jag sov. Men för ett par veckor sedan förändrades det.

Hon väcktes av att jag talade lågmält. Inte osammanhängande, utan som i ett samtal. Jag pratade med någon. Med min bror. Jag sa att jag saknat honom. Att det var skönt att ha honom tillbaka. Hon låg tyst bredvid och lyssnade, innan hon plötsligt hörde något från köket. Små steg, barnfötter, och ett kort skratt.

Hon rusade dit – och hittade ingenting. Vår dotter låg i sitt rum och sov djupt. Men alla lampor i köket var tända.

När hon berättade det morgonen därpå satt vi länge i tystnad. Och någonstans inom oss växte vissheten att vi behövde hjälp.

Men nätterna fortsatte. Det blev värre.

En natt vaknade jag av trycket i magen. Jag behövde gå på toaletten. Direkt vid uppvaknandet kom känslan – att jag inte var ensam. Att någon såg på mig från skuggorna. På väg tillbaka från toaletten hörde jag snabba små steg utanför dörren. Jag tvättade händerna hastigt och greppade handtaget.

Då bankade det. Fyra hårda slag – rätt in i dörren framför mig.

Jag ryckte till. Förlamad först, sedan fylld av ilska, rädsla. Jag skrek hans namn, sa åt honom att sluta.

Tystnad.

Jag öppnade försiktigt. Kollade till dottern. Hon sov. Trygg och varm i sängen, tummen i munnen. När jag återvände till sovrummet satt min fru käpprak i sängen. Hon var blek, ögonen vidöppna.

Hon frågade om det var jag som bankat på sovrumsdörren. Det hade alltså bankat där också. Samtidigt.

Två dörrar. Två ljud. En närvaro som inte går att förklara.

Vi kontaktade ett medium. En äldre man. Han sa inte mycket, bara att han kände en stark energi i vårt hem. Som ett band mellan förlust och närvaro, men att det inte var en ensam sådan. Mer ville han inte säga. Kanske kunde han inte.

Samtidigt började vår dotter förändras.

Hon började peka mot tomma hörn och säga att “pojken” stod där. Hon pratade med honom ibland. Först lät det som fantasilek – men hennes ton var för verklig. För nära. Hon sa att pojken hade bott där innan oss. Och en kväll, efter att hon lagt sig, viskade hon i sömnen: “Han är i pappas dröm.”

Vi började märka tiden. Hon vaknade varje natt exakt 03:12. Rakt upp i sängen. Stirrade mot dörren. Utan att säga något.

Härom natten hörde vi henne skratta tyst för sig själv. Något i det lät… fel. Som en annan rytm. Sedan hördes ett andetag. Djupt, vuxet. Men inte från henne.

Vi har börjat packa. Flyttlådor överallt. Vi säger att det är för barnets skull. Men sanningen är att vi försöker fly. Fast jag vet inte längre vad vi försöker fly ifrån – eller om det ens går.

I en av lådorna hittade vi ett gammalt fotografi. Jag, min bror och mamma, framför vårt barndomshem. Men bilden var främmande. Och i fönstret bakom oss: ett ansikte. Suddigt, mörkt. Inte någon av oss.

Det finns en sorg som aldrig lämnar kroppen. Den liksom etsar sig fast, som en lukt i väggarna. Jag kände den på trappan till Stadshuset, när jag såg hålrummet där brorsan borde ha stått. Jag kände den kalla närvaron av mamma, som aldrig fick se mig ta examen. En sorts skuggfamilj, alltid närvarande, fast osynlig.

Men det här… Det här är något annat. Något vi släppte in. Eller något som alltid varit där.

Flytten sker om tre dagar. Men en del av mig undrar om det inte redan följt med oss.

Kan en människa vara hemsökt? Eller är vi bara hålrum för något annat att ta plats i?

Så skrev Vindpojken i sin uppföljning. Jag antar att vi helt enkelt får vänta och se hur det går – och jag hoppas nästa berättelse handlar om en familj som fått frid. Och du som lyssnar, om du mår dåligt, kom ihåg att det finns människor att prata med.

Vi ska avsluta med en historia om vad som händer med familjegåtor när de lämnas i mörkret länge nog. Historien “Morbror Henriks försvinnande” är skriven av en anonym lyssnare, och den läses av Ludvig Josephson.

För en tid sedan dog min morbror Henrik. Eller så att säga, han dog ‘på pappret’. Vad som faktiskt hände fick vi inte veta. En dag var han borta. Kanske hade han redan då varit borta en tid, vem vet. Han bodde ensam i ett stort hus i utkanten av en by och hade långt till släktingar och vänner. Någon där i byn kom väl att tänka på att han inte hade synts till och någon pratade med någon annan och så visade det sig att ingen hade sett honom. Efterlysningen nådde oss i familjen. Vi visste inget. Ingen hade hört av Henrik på länge men det var inget ovanligt. Folket i byn visste heller inget. Polisens utredning var fruktlös, det fanns i stort sett inga spår alls. Det skrevs en del om det hela i lokaltidningen.

Att folk försvinner är i sig inget ovanligt och ensamstående män är i synnerhet överrepresenterade. Ibland försvinner de någonstans mellan jobbet och hemmet, mellan krogen och hemmet eller mellan jobbet och krogen. De syns gå ut någonstans för att aldrig synas igen. Ibland syns de för sista gången på de korniga bilderna från någon övervakningskamera. Ibland ingenting. Ibland försvinner de tillsammans med hagelbössan, ofta tillsammans med bilen. Ibland har någon vandrare oturen att ta en avstickare från vandringsleden och så ligger de där. Ibland hittas de aldrig.

Att fallet med min morbror blev en smula mer uppmärksammat än de vanliga försvinnandena hade med omständigheterna att göra. Han hade alltid varit egen, hållit sig för sig själv. Han var inte ogillad, inte alls, men ingen i byn visste speciellt mycket om honom. Huset låg i slutet av vägen, längst bort från samhället och det stora huset med dess stora trädgård och höga syrenhäck tillsammans med hans avskärmade livsstil bidrog till en viss ryktesspridning. Det talades om att han var rik, rent av ekonomiskt oberoende men ingen verkade känna till hur han hade blivit det. Så, när det stod klart att Henrik var anmäld saknad, var intresset där uppe relativt högt. Men dagar blev veckor och veckor blev månader, och när det åter blev vår hade det allmänna intresset falnat och lagt sig. Och så en dag dödförklarades han. Det är märkligt när döden, som ju annars är något av det mest absoluta och konkreta vi känner till, ter sig så vag och abstrakt som då en försvunnen människa avskrivs som död. Vi höll en liten ceremoni för honom, bara vi i familjen. Mamma grät. Jag kände märkliga, obehagliga känslor, liknande både sorg och rastlöshet. Någonting sa mig redan då att han inte var död, men att han inte heller var levande.

Jag var inte alls nära Henrik när han försvann, inte mamma heller. Faktum är att vi i den närmaste familjen inte alls visste vad han gjorde eller hur han levde.

Som ung hade han levt ett liv av toppar och dalar. Skolgången hade gått trögt. Han hade låga betyg och verkade inte visa intresse för någonting. Efter studenten som han med nöd och näppe tog bodde han hemma ett år och jobbade på posten. Han verkade sakna planer tills han en dag från ingenstans berättade att han tänkte flytta till Wien. Sagt och gjort. I Wien fann han en bostad och ett arbete på ett konditori. Efter något år i Österrike kom ett brev hem till föräldrarna där han meddelade att han hade blivit antagen till Wiener Kunstakademie och börjat studera måleri under den tyske expressionisten Friedrich Baum. Hur detta hade gått till visste ingen i familjen. Konst var inget intresse som hade funnits i släkten och Henrik själv hade aldrig tidigare uppvisat någon dragning mot det estetiska. Efter tre år på skolan droppade han plötsligt av och flyttade hem till Uppsala. Han var pank, mager och hade skaffat sig ett tunt skägg som hans far tvingade honom att raka av. Hemma gjorde han ingenting. Han fick låna en lägenhet som han misskötte och blev utkastad från. Han flyttade till Stockholm och bodde hos en vän. Tydligen gjorde flytten till Stockholm honom gott och rätt var det var hade Henrik startat ett företag som importerade komponenter till en form av tidiga datorer som användes inom det militära. Plötsligt tjänade han ganska gott med pengar och det verkade som om Henrik hade fixat det för sig. Men så en dag hände något. Henrik lämnade företaget och flyttade ut på landet. Vad det var som orsakade detta plötsliga uppbrott visste ingen. Han hade köpt sig ett stort hus och flyttade direkt. Detta var ett år innan jag föddes. Efter Henriks flytt gled han och mamma isär mer och mer. Det var aldrig så att de bråkade, han och mamma, men det var bara hon som hörde av sig, hon som såg till att de sågs.

Vi var där uppe någon vecka varje sommar när jag var liten. Han var vänlig mot mig och behandlade mig som en jämnårig. Jag hade tyckt om honom, även om jag samtidigt var lite på min vakt. Det låg något okänt över Henriks hela uppenbarelse hade jag tyckt, något lite skrämmande och samtidigt tilldragande. Han talade märkligt, klädde sig som ingen annan vuxen, hade yviga gester och skrattade högt. Det var som om han och mamma tillhörde olika världar och jag var en del av mammas värld. Senare tänkte jag att det berodde på att Henrik inte hade någon fru eller några egna barn. Han hade också ett annat sätt att se på världen, tänkte jag. Jag minns en gång, när vi var ute med hans hund, en stor schäfer som hette Mädchen, och han sa att han skulle visa mig en sak. Vi svängde av på en liten skogsväg och gick några hundra meter. Här ska du se, sa han och pekade på ännu en avtagsväg i skogen, vi svänger in där. Vi gjorde så och med ens satte sig schäfern på bakhasorna. Ser du, hojtade Henrik, hon vägrar! Han drog i kopplet, men hunden rörde sig inte en millimeter. Vi vände och gick tillbaka hem medan Henrik berättade.

Du förstår, för några hundra år sedan var det annorlunda med saker och ting, man kunde inte skaffa barn hur som helst, och så var det en tjej som blev med barn ändå, trots att hon inte var gift va, och då fanns det inget annat att göra för henne än att gå upp till tjärnen där, ja tjärnen som den där vägen leder till, och så dränkte hon sig! Det står en liten sten där uppe, jungfrugraven, och du vet, hon verkar gå där fortfarande, hundar känner sånt där, sånt som vi inte märker, det är därför hon vägrar att gå den där vägen, så är det med alla hundar, jaktlaget måste ta en annan väg om de ska upp till tjärnen, och fram till jungfrugraven kan de aldrig gå med jyckarna, då blir det ett jävla liv.

Han skrattade så att det bullrade. Jag visste inte vad jag skulle tro.

Spöken och väsen verkade vara något som Henrik sorglöst accepterade i tillvaron, i alla fall var det så det verkade. Ser du den där, sa han en gång och pekade på en liten bild som satt uppnålad på väggen i tamburen. Jag och mamma hade just kommit med tåget och det var högsommar. Bilden föreställde ett tecknad sol med sömniga ögon och en stor bred mun. Den satt bara där en morgon, jag har då aldrig sett den förut, skrockade han. Han gick vidare in i köket med stövlarna på. Det måste vara getgubben som varit framme, fortsatte han, vill ni ha kaffe och saft? Getgubben var han som hade bott i huset tidigare. Han hade haft getter på gården och när han dog hade huset lagts ut för aktion. Henrik trodde att getgubben fortfarande ‘såg till huset’ som han sa. Jag tyckte det lät otäckt, men mamma försäkrade mig om att det där bara var påhitt och att Henrik inte menade att skrämmas. Det var nog sant att han inte menade att skrämma mig, men även om jag gillade Henrik kunde jag inte låta bli att vara lite på min vakt i det stora huset. Om det var någonstans det fanns spöken så var det där.

Kanske var det en av anledningarna till att jag nu, tjugofem år senare, kände en lätt rysning över ryggraden när jag stängde bildörren bakom mig och gick för att öppna grinden till den stora trädgården med husets mörka fasad ruvande inne bland de lika mörka syrenerna framför mig. Det var en kväll i tidig augusti och min plan var att spendera sensommaren och hösten i det tomma huset som min mor, i egenskap av syster och närmast anhörig till Henrik, hade fått ärva.

Mitt arbete är, utan att gå in på för tråkiga detaljer, inte speciellt platsbundet. Det jag vanligtvis behöver är en dator och en plats där jag kan arbeta ostört. Det är inte som att jag är författare eller arbetar med något annat spännande och inspirerat, nej det är så själlöst det jag gör att folk brukar ångra att de har frågat vad min syssla är. Därför pratar jag också ogärna om det. Man kan kortfattat säga att jag flyttar data, eller ännu enklare, flyttar siffror. Även om arbetet i sig är oglamoröst så tjänar jag bra och uppskattar friheten som arbetet medför. Dessutom är min kompetens hög och eftertraktad i en osäker och ibland svårdechiffrerad finansvärld.

Denna sommar hade jag fått ett lite större uppdrag än vanligt. Jag planerade att arbetet skulle ta mellan tre och fyra månader och huset hade stått tomt sedan Henrik försvann. Dessutom hade det just tagit slut med min flickvän Lydia, så att komma bort från Stockholm var välkommet.

Med packade väskor jag gick över det daggvåta gräset den där ljumma augustikvällen. De knotiga fruktträden stod krumma och tysta i skumrasket och jag kände att det var länge sedan, mycket länge sedan jag hade varit här uppe. Barndomens minnen stämde inte överens med hur vild och dyster trädgården nu föreföll. Eller så var det den nästan fullgångna skymningen som stod för olikheterna. Det fick morgondagen utvisa. Jag var trött efter en lång körning och planerade att bara bädda i ordning en säng, sova tills jag av mig själv vaknade nästa morgon och tillbringa den dagen med att installera mig på stället. Inomhus var det mer som jag mindes det. Trots att det hade stått tomt så länge var det inte speciellt dammigt eller vidare nedgånget. Det såg ut som om huset var lämnat för att snart besökas igen. Att något mystiskt försvinnande hade inträffat på denna plats gick inte att gissa på interiören. Jag gick upp för trappan och fann ett av gästrummen. Av någon anledning kändes det givet att jag skulle ta ett gästrum snarare än Henriks gamla sovrum. Gästrummet var trivsamt. Gröna tapeter med en sirlig blomgirlang föreställande olika blommor och blad, ett litet spröjsat fönster och snedtak. Sängbordslampan gav ifrån sig en svag doft av bränt damm medan jag bäddade sängen. En fet fluga vaknade och tumlade sömndrucket mot fönstret. Jag släppte ut den. Fönstret vette mot trädgårdens baksida. Där ute var det mörkt och tyst. En mörkblå himmel ovan en ännu mörkare trädgård. Jag drog några djupa andetag av den svalnande nattluften. Sedan stängde jag fönstret och la mig.

När jag låg där i mörkret tänkte jag på Lydia. Jag hade länge känt att kärleken var slut. I alla fall från mitt håll, men jag föreställde mig att det var ömsesidigt. Jag hade dock inte vetat hur jag skulle göra det. Det var första gången det hade varit jag som velat lämna. I tidigare förhållanden hade jag blivit dumpad, och det utan några större draman. Visst, jag hade blivit sårad, men aldrig på djupet. Jag hade nog inte varit så kär alla gånger. Men med Lydia var det annorlunda, jag kunde inte förmå mig att bara göra slut. Jag visste inte vad det berodde på, om det var av rädsla eller respekt, men det var som om bristen på kärlek inte var skäl nog. Jag hade våndats över det där länge, flera månader, och så kom den där festen. Det var inget planerat, jag hade aldrig tänkt att jag skulle vara otrogen, men plötsligt var det som om det var enda vägen ut. Sen då? Vi hade setts, jag hade berättat, hon hade gråtit, blivit arg. Jag hade varit lugn, jag hade visat ånger. Men hade jag ångrat mig? Nä. Jag hade varit lugn och sansad för att jag visste att jag hade gjort rätt. Men var det rätt? Kanske inte, men att låtsas som om jag fortfarande ville vara tillsammans med Lydia var väl inte heller rätt? Sen hade vi skiljts åt. Lydia hade flyttat ut.

Jag hade lyckats ganska bra med att inte tänka så mycket på henne förrän nu. I det mörka gästrummet låg jag och tänkte på Lydia och för första gången sedan uppbrottet saknade jag henne verkligen. Sedan somnade jag.

Jag sov gott, tungt och drömlöst och vaknade strax innan klockan nio. Det blåste friskt utanför och hade nog blåst rejält under natten. Grenar och kvistar låg i trädgården. Nu i dagsljuset kände jag bättre igen trädgården, men träden var märkbart krokigare och knöligare än de hade varit då jag var liten. Invärtes var huset sig likt. Tidningsurklipp och olika bilder satt med tejp eller knappnålar på väggarna. Några bilder kände jag igen, till exempel bilden på solen i tamburen. Det stora slagbordet i matsalen kände jag också igen. Stora stearinljus med bölder av smält och stelnat stearin stod på bordet, till synes satta direkt på bordsskivan. Runt omkring stod en mängd stolar, alla olika och udda, säkert loppisfynd, tänkte jag. Det var märkligt med så många stolar i ett hem där bara en man levde. Men vad visste jag, han kanske ofta hade gäster.

Så verkade det dock inte ha varit, fick jag höra när jag framåt förmiddagen begav mig ner till centrum för att se mig om och handla några varor som jag saknade. Kvinnan i kassan på Ica frågade om jag var på besök. Hon gjorde det utan att titta upp från varorna som hon vant skannade. Jag är släkt med Henrik, sa jag, i huset högst upp mot skogen, han som försvann. Jag ska bo där uppe över hösten. Kvinnan gav mig en snabb blick innan hennes uppmärksamhet åter riktades till kassaapparaten. Beklagar sorgen, sa hon likgiltigt, hemskt det som hände där. Jag väntade på att hon skulle fortsätta, men det gjorde hon inte. Ja, det var märkligt, sa jag lite trevande, osäker på om hon syftade på något som jag inte kände till. Kände du honom? tillade jag då kvinnan inte sa något mer. Hon tittade på mig igen med stora ögon och skakade snabbt på huvudet. Nej, det gjorde väl ingen, sa hon, trodde faktiskt inte att han hade familj. Hon slog med ett akrylnagelförsett finger på skärmen framför sig och summan dök upp på kortläsaren. Jag blippade mitt kort och tackade.

Utanför affären satt en mager äldre man på sin rollator med armarna stödde mot handtagen och rökte. Så du är släktingen, sa han då jag kom ut ur de elektroniska dörrarna, som om han hade hört mitt och kassörskans korta samtal. Att han benämnde mig som ‘släktingen’ fick mig instinktivt att tro att han hade känt till att jag skulle komma upp till huset. Jag stannade till och talade med honom. Han hette Kenneth och var född och uppvuxen i byn, men hade inga minnen av mina och mammas sommarbesök. Det var aldrig någon uppe hos Henrik, sa han bestämt, han ville inte ha besök, levde för sig själv, skötte sig själv på sitt eget vis. Och det var väl gott det, vi hade aldrig bekymmer med Henrik, inte. Men han var rik, sa gubben och skrockade. Skrattet övergick i en hostning som var djup och verkade ta på den gamles krafter. Han viftade ursäktande med handen medan han återfick andningen. Han var rik, sa han igen med låg stämma och fortsatte, och pengarna ser ni väl aldrig. Dom är redan ute ur landet, på det är jag säker. Jag hummade något oklart till svar. Kenneth fortsatte. En rik man som flyttar hit, det är en man med fiender. Jag sa det till polisen, att jag såg en svart bil köra upp dit. Du vet, jag bor precis vid korsningen där borta. Han pekade med en reumatismkrum hand bortåt vägen i riktningen mot Henriks hus. Det var sent om kvällen, skärtorsdagen tror jag det var, och jag tänkte som så att det var nu märkligt att herrn får besök, och det sent på kvällen till råga. Men man vet ju aldrig vad folk har för sig, och i synnerhet inte en affärsman som Henrik, en man med kontakter, så jag gick och la mig. Och så, fortsatte Kenneth, några veckor senare så visade sig att Henrik var borta.

Så vitt jag visste hade detta med den svarta bilen aldrig nämnts i polisutredningen, men det lät ju onekligen misstänkt. Visste polisen verkligen om det? Eller snackade gubben kanske bara, satt utanför Ica och drog rövarhistorier för den som ville höra på. Det var mycket troligt. Det där med att Henrik skulle ha varit så rik funderade jag också över då jag gick tillbaka upp mot huset. Han hade ju visserligen haft sitt företag där i Stockholm, men att det skulle ha rört sig om sådana summor som det verkade ryktas om, det verkade osannolikt. Varken huset eller trädgården tydde på det heller. Det hela var ganska nedgånget om än inte i förfall och några tecken på välstånd var inte att tala om. Hundrapacket med kaffefilter från coop x-tra som jag hade hittat i köket var inte direkt någon lyxvara, inte heller förrådet med billiga konserver som stod i skafferiet. Men vad hade han egentligen levt av under alla dessa år? Jag visste inte och mamma visste inte. Kanske hade gubben rätt. Kanske hade han fått sina pengar från företaget att växa.

När jag kom innanför grindarna släppte jag ner kassarna på gräset. Vägen upp från affären hade känts lång. Nästa gång tar jag bilen, tänkte jag och gned mina ömmande handflator. Påsarna hade skurit in i mina händer och lämnat röda linjer. De hade varit tyngre än jag hade trott och vägen hade varit längre. Jag sträckte på ryggen och samlade kraft, spejade ut i trädgården. Den var rätt fin ändå, tänkte jag. Även om fruktträden var som hämtade ur en spökhistoria med sina skelettliknande knotor, så var resten av trädgården, om än lite vildvuxen, så inte helt igenvuxen. Fjolårets gräs låg i tovor över den frodiga gräsmattan tillsammans med en del nedblåsta kvistar. Här och där stod praktfulla tistlar och krolliljor. Ormbunkar slokade längs uthusets vägg till höger och längre in i trädgården stod hundkex och älggräs fortfarande i blom.

När jag kom in lastade jag färskvarorna i kylen och resten i skafferiet. Diskmedel, såpa och wettextrasor fick bo i en liten korg bredvid vasken. En flaska olivolja ställde jag bredvid spisen och kaffet på hyllan ovanför diskbänken. Jag trädde en av påsarna i hinken under diskhon, den fick agera sopsäck. Så var jag färdig. Och nu då? Jag bestämde mig för att göra en kanna kaffe. Med kaffefiltret i handen fick jag syn på en vas med blommor som stod i fönstret. Först med vasen i handen upptäckte jag att blommorna var torkade. Deras färger var så välbevarade i både bladen och blommorna att jag hade tagit dem för att vara levande. Jag rörde ett av de tunna, skära kronbladen på en nyponros och det föll av. Snustorrt. Men villfarelsen av att det hade rört sig om levande blommor förde med sig en känsla av att någon nyss hade varit här. Känslan var inte behaglig, och den följdes i sin tur av frågan jag hade ställt mig många gånger; Vad fan hade hänt med Henrik? Och därefter en ny fråga; Tänk om han kommer tillbaka? Det skulle väl egentligen bara varit glädjande, men det låg samtidigt något olustigt över det scenariot. Hur längesedan var det jag hade träffat Henrik? Tjugo – tjugofem år? Och jag bodde ju här för att Henrik var… död? Eller i alla fall som om han var det. Det skulle vara för märkligt, men å andra sidan, varför skulle han komma tillbaka nu? Om han levde så hade han ju valt att hålla sig borta. Varför skulle han plötsligt dyka upp igen och klampa in här som om inget hade hänt. Nä.

Något rörde sig nere på vägen och jag satte tillbaka vasen i fönstret. Några fler blomblad föll av och jag lät dem ligga. Min första orationella tanke var att det var Henrik, men det var det ju så klart inte. Det var ett kepsbeprytt huvud jag hade sett och snart syntes hela figuren. En medelålders man kom gående. Han hade slitna blåjeans, en träningsjacka och en vit keps på huvudet. Just innan grinden stannade han, vinglade till i ett ögonblick för att sedan fortsätta på vägen utanför häcken. Han försvann bakom de höga buskarna och var utom synhåll. Så vitt jag visste gick vägen upp kanske hundra meter innan den slutade i en vändplan och därefter var det bara skog. Kanske skulle han ut i skogen, men något sa mig att så inte var fallet. Och mycket riktigt, efter några minuter såg jag honom igen på väg tillbaka. Den här gången gick han fram till grinden. Han kände lite tafatt på handtaget som för att känna om den var låst och sen sköt han upp den och klev in. Jag flyttade mig från fönstret, ville inte verka som en misstänksam spanare. Strax därpå knackade det på dörren.

Mannen såg inte direkt hälsosam ut, men hans något överviktiga och orakade uppenbarelse stod inte alls i paritet med den lukt som slog emot mig när jag öppnade dörren. Han luktade sjukdom; gammal svett och ovård. Det hade luktat så där i rummet där mormor dog. Det rummet hade först varit fräscht. Ljust, svalt och ventilerat. Men så precis en vecka innan hon somnade in infann sig en obehaglig, kvalmig doft i rummet. Det var som om döden hade anlänt, men ännu inte tagit mormor.

Mannen som nu stod i dörröppningen var yngre än jag först hade trott, snarare strax under fyrtio. Jaha, sa han flämtande, uppenbarligen anfådd av promenaden upp till huset. Såg att det var en bil här och tänkte att jag skulle kolla läget. Han andades tungt.

Ja, jag är Henriks systerson, började jag men blev strax avbruten av mannen. Jag hörde det från Kenneth, det är farsan min. Han gjorde en paus. Jag heter Karsten, bor nedåt backen. Han knyckte med nacken och gjorde en liten grimas som av smärta. Jag brukade hjälpa Henrik här ibland, kolla till pumpen. Han nickade inåt huset och grimaserade igen. Jaha okej, sa jag och visste inte vad mer jag skulle säga. Det blev en liten obekväm paus. Ja, det är nedgånget, huset, inget att bo i, fortsatte Karsten, jag skulle inte flytta in om jag inte visste vad jag gav mig in på. Han flinade. Jaja, jag ska gå ner till mitt, ville bara se att allt stod rätt till. Han klappade två gånger i dörrkarmen, vände och började gå tillbaka. Ja, vi ses, sa jag efter honom och sköt igen dörren.

Det hade inte varit ett speciellt trevligt möte, något aggressivt hade legat över mannen. Han ville markera att jag var under uppsikt, tänkte jag. Jag kände mig inte speciellt välkommen och låste dörren. Han skulle inte förstöra min vistelse här. Konstiga människor fanns överallt. Jag gick tillbaka till mitt kaffe. Han hade varit här och hjälpt Henrik, Henrik som, enligt mannens pappa, aldrig hade besök? Det stämde inte.

Med en nu svalnad kopp i handen satte jag mig i en av fåtöljerna inne i salongen. En trolig teori hade kommit för mig. Denna Karsten hade inte alls varit här och hjälpt morbror Henrik. Karstens pappa, Kenneth – han som satt och rökte utanför Ica – hade pratat om att Henrik hade varit rik och att pengarna var, som han sa, ‘redan ute ur landet’. Han hade alltså antytt att morbror Henrik var inblandad i något. Till detta hörde så klart den mystik som verkade omgärda Henrik. Karsten hade hört av sin pappa att jag – en ovetande släkting och tillika utböling – nu var här och Karsten såg sin chans att få komma in i huset. Han var väl nyfiken som alla i byn. Om han nu inte hade något med försvinnandet att göra..?

Medan jag funderade hade jag, utan att tänka på det, börjat pilla på den översta broschyren i bokhyllan. Först nu blev jag medveten om vad för broschyr det var. Det var en karta över området, ihopvikt till ett långsmalt format. Jag ställde koppen på hyllan och bredde ut den i knät. Ganska snart hittade jag vägen som ledde upp från byn. Huset var markerat med en grå liten fyrkant. Flera symboler var utplacerade runt omkring. Det verkade finnas en stig uppe i skogen bakom huset som ledde upp på berget och där fanns en symbol för utkiksplats. Jag kanske kunde ta en promenad dit någon dag, tänkte jag medan jag lät blicken vandra över det lilla miniatyrlandskapet framför mig. En liten streckad fyrkant var markerad uppe i skogen, bara en liten bit från huset där jag satt. Jag vände på kartan för att hitta symbolförklaringen. ‘Ruin’ stod det. Det kan också vara ett utflykt, tänkte jag.

Då såg jag att det också stod något med små, tunna bokstäver mellan Henriks hus och ruinen. Träsktorget, stod det. Jag sökte i minnet. Någon hade någon gång pratat eller berättat om Träsktorget. Var det mamma? Eller var det kanske Henrik? Jag kunde inte komma på det, men det här stället hette hur som helst Träsktorget. Det var ett konstigt namn på en plats, speciellt så här ute i skogen och dessutom halvvägs upp på ett berg. Här hade nog aldrig funnits ett träsk. Men tjärnen då, den som Henrik hade pratat om den där gången, den med jungfrugraven? Den låg väl här någonstans? Kanske det var träsket. Jag kollade närområdet på kartan, men såg ingen sjö utmärkt någonstans i närheten. Sak samma, tänkte jag och vek ihop karten.
Det var senare samma kväll, medan jag stod och lagade middag som det kom till mig. Träsktorget. Det var mamma som hade nämnt det i och med att jag skulle flytta hemifrån. Jag hade fått hyra ett rum i en lägenhet på Regeringsgatan, det var någon som mamma kände som hyrde ut, och hon hade sagt något om Träsktorget i och med det. Men jag mindes inte vad. Jag torkade av händerna på lite hushållspapper och gick för att hämta mobilen.

Träsktorget, läste jag med mobilen i handen, låg vid nuvarande Eriksbergsplan i Stockholm, precis söder om sjön Träsket som under 1800-talet bredde ut sig mellan Vasastaden, Norrmalm och Östermalm. Sjön Träsket var en avstjälpningsplats för sopor och latrin och området kring Träsktorget tillhörde Stockholms fattigaste. På Träsktorget stod spöpålen, skampålen och trähästen med sin vassa rygg ämnad att ridas på av tjuvar, skojare och förskingrare. Området befolkades av alkoholister, prostituerade och skitbärarkärringar.

Det var precis där jag hade bott. Jag la ifrån mig telefonen. Underligt, tänkte jag, att denna plats heter samma sak.

Jag blev sömnig efter middagen och beslutade mig för att lägga mig tidigt. I det
mörka lilla gästrummet ville sömnen dock inte infinna sig. Jag låg och vände mig och tänkte på Träsktorget. Det året jag hade bott på Regeringsgatan så hade jag fått höra av en vän att det var på den gatan som torskarna i Stockholm köpte prostituerade. Var det en rest från Träsktorgets tid? Hur fjärran det än verkade så var ju 1800-talet inte så långt bort. Två generationer, kanske tre.

Ett svagt läte stal min uppmärksamhet. Det hade gnisslat till någonstans utanför, men nu var det tyst igen. Jag låg ett ögonblick och väntade, sedan hördes det igen. Det lät som en gnisslande dörr, eller kanske ett fönster. Det måste vara vinden, tänkte jag. Sedan måste jag ha somnat.

När jag vaknade var klockan redan tio. Jag hade drömt något stressigt och kände mig omtumlad. Minnet av drömmen var redan utom räckhåll men känslan fanns kvar i kroppen. När jag satte mig upp kände jag mig riktigt dålig. Huvudet värkte och jag hade en obehaglig smak i munnen. Jag gick ner till köket för att dricka ett glas vatten och sätta på kaffet. Som vanligt hade jag ingen matlust på morgonen och jag bestämde mig för att avvakta med frukosten. Jag såg ut genom köksfönstret på trädgården som badade i solsken. En av dörrarna till uthuset stod öppen. Det måste varit den som lät inatt, tänkte jag. Med en kopp kaffe i handen stack jag fötterna i ett par träskor som stod i tamburen och gick ut.

Gräset var blött som efter ett kraftigt regn. Antagligen var det ett nattligt oväder som stört min sömn. Jag gick fram till uthuset och kikade in. Det var dunkelt och luktade fuktigt och syrligt där inne. Golvet bestod av jord och grova brädor delade upp rummet i olika bås. En gammal ladugård. ‘Getgubben’ for det genom mitt huvud och jag rös till. På andra sidan rummet låg något. Ett bylte av något slag. Jag klev in och lät ögonen vänja sig vid mörkret. Det var kläder. En smutsig, vit tshirt låg slängd över ett par jeans. Jag petade på dem med foten och ett par skor syntes, unders i högen. Där fanns också ett par strumpor. Det var som om kläderna bara fallit av någon. Jag såg mig omkring, Jo, där låg också en jacka nere vid väggen. Svart eller mörkblå, i något nylonliknande material. Jag lät kläderna ligga och stängde den gamla trädörren bakom mig när jag gick ut. Den gnisslade bekant när jag sköt igen den.

Förmiddagen blev eftermiddag och jag satt framför datorn och försökte få någonting gjort. Det gick inte. Jag var ofokuserad och rastlös. Sjukdomskänslan som jag hade vaknat med hade tilltagit och jag kände mig svag och medtagen. Musklerna värkte och jag anade att en feber var på ingång. Det var när jag satt och stirrade framför skärmen som jag hörde det där ljudet igen. Jag satt på helspänn. Ingenting hördes. Ingen vind, ingenting. Jag blev plötsligt osäker på om jag hade inbillat mig. Det föreföll mig som om gnisslet jag just hört lika gärna hade kunnat vara ett ljudminne från natten. Jag reste mig upp och drabbades av en lätt yrsel. När jag öppnade ytterdörren såg jag att uthusdörren ännu en gång stod öppen och i dörröppningen stod någon med ryggen vänd mot mig. En mansfigur i tshirt och jeans stod där, alldeles stilla i dörröppningen. Jag stirrade på mannen, oförmögen att varken gå ut eller in. Jag ville att han skulle röra sig först, ville av någon anledning inte vara den som tog initiativet. Så kom jag till sans och ropade på honom. I det samma tog mannen ett steg in i uthuset och försvann utom synhåll. Hallå där! ropade jag igen och klev ned för förstutrappan. Mina strumpor genomvättes när jag klev ut ur gräset. Jag hade glömt att ta på mig skor. Jag tvekade ett ögonblick och vände om för att ta på mig dem. Ute på gräsmattan igen slog det mig att gräset föreföll ännu blötare än i morse. Solen hade legat på hela dagen men marken liknade mer en sankmark än en gräsmatta. Ett träsk.

Uthuset var tomt när jag kom fram. Konstigt nog hade jag nästan väntat mig det. Det var någonting här som inte stämde. Jag hade nog känt det redan igår, slog det mig nu, och det var som om denna skevhet hade tagit sig in i mig i form av yrsel och omtöcknad. Där och då bestämde jag mig för att lämna huset. Jag skulle bara packa ihop mina saker och sticka innan kvällen. Jobba kunde jag göra från Stockholm. Här fick jag ingen ro och utan ro var min vistelse här meningslös.

När jag kom in i hallen sparkade jag av mig träskorna, drog av mig strumporna och slängde dem på skohyllan. Jag gick in i köket och började stoppa ned varorna jag hade köpt i påsarna. Färskvarorna tänkte jag lämna. Om jag kom iväg inom en timme skulle jag vara hemma innan midnatt. Jag sträckte mig efter kaffepulvret ovanför diskbänken och slog i samma rörelse ut min kaffekopp över köksgolvet. Jävla fan, svor jag och såg mig om efter något att torka upp det med. Det var väl egentligen sak samma, tänkte jag, men fick i det samma syn på en liten dörr vid sidan av skafferiet. Den såg ut att tillhöra en städskrubb. Jag öppnade den och stannade upp. På golvet i det lilla utrymmet låg svartvita fotografier huller om buller. Jag glömde med ens bort det utspillda kaffet och satte mig på huk. Tre män befann sig i något som såg ut som en gammal husgrund. Stora stenar bildade en rektangel. Runt omkring skog. Ruinen, tänkte jag.

Två av männen var nakna, den tredje, han som stod i mitten var klädd i en ljus, lång skjorta och ljusa byxor. Över huvudet höll han ett älgkranium. Jag såg direkt att det var Henrik, bara äldre och magrare än jag mindes honom. Alla tre tittade in i kameran. Jag tog upp en till bild. Det var samma motiv, men på denna bild höll Henrik älgskallen i famnen framför sig. Det fanns fler bilder från ruinen. Männen poserade i olika konstellationer. Det liknade en fotoshoot av ett föråldrat metallband.
Jag rafsade bland fotokopiorna på golvet och hittade ett annat motiv. En mager man klädd i endast kalsonger stod i en onaturlig, hukande ställning i ett mörkt rum. Jag kände direkt igen honom som en av de tre från ruinen. Ljuset i bilden var märkligt; det var bländande skarpt på den magra gestalten utan att lysa upp rummet i övrigt. Trots den till synes självlysande personen syntes det dunkla rummet ändå tydligt med sina träväggar och sitt jordiga golv. På ett annat fotografi från gissningsvis samma tillfälle stod mannen på tå och så pass bakåtlutad att han verkade trotsa tyngdlagen.

Det fanns ett tiotal bilder i samma serie. Den magra, liksom vitt lysande kroppen och det rakade huvudet tillsammans med de onaturliga ställningarna fick mig att minnas en bok om butohdans jag hade bläddrat i någon gång. Jag mådde illa. Jag förstod ju att bilderna var tagna i uthuset på gården och jag ville verkligen bara sticka. Jag struntade i det utspillda kaffet och skyndade mig upp till gästrummet. Jag rafsade ihop mina ägodelar och dubbelkollade att jag hade plånbok och bilnycklarna. Då hörde jag gnisslet igen och ett skrik. Det var ett djur som skrek. Det måste ha varit ett djur.

Jag stod stilla i någon sekund, sedan rusade jag ner för trappan och drog på mig skorna. När jag öppnade ytterdörren så visste jag redan vad jag skulle se. Karsten stod i dörröppningen till uthuset och såg på mig med ett uttryckslöst ansikte. Han var klädd i blåa jeans och en vit tshirt. Ett märkligt lugn hade kommit över mig. Jag gick långsamt men säkert ned för förstutrappan. Karsten rörde inte en muskel, bara stod och såg på mig. Jag sjönk till smalbenen när jag klev ut på gräsmattan. Vattnet hade stigit och tomten var nu verkligen ett träsk. Skräddare hoppade på ytan framför mig där jag vadade fram mot grinden och dagsländor flög skrämt upp från strån och tuvor som stack upp över det bruna vattnet.

När jag närmade mig grinden blev vattnet grundare och snart var jag på land igen. Jag vände mig om och såg Karsten fortfarande stå i dörröppningen till uthuset. Getgubbens ladugård. Han såg fortfarande mot mig. Lika långsamt som jag hade vadat genom träsket låste jag upp bilen, slängde väskorna i baksätet och satte mig bakom ratten. Då märkte jag hur händerna skakade. Jag djupandades några gånger och intalade mig själv att jag hade kontroll över situationen. Sedan startade jag bilen och släppte handbromsen.

Jag rullade sakta nedför vägen och redan efter andra kröken fick jag möte. Som tur var fanns där en liten breddning av grusvägen och jag stannade till för att släppa förbi den mötande bilen. En svart, glänsande blank Mercedes av äldre modell passerade på min vänstra sida. Förarens ansikte var skymt av skuggor. Jag stod kvar i några sekunder och såg genom backspegeln hur bilen försvann bakom kröken, på väg upp mot träsket. Sedan körde jag vidare.

Jag berättade självklart inte om detta för någon. För de som undrade varför jag i stort sett bara hade åkt upp till huset och vänt sa jag att huset hade varit för nedgånget för att bo i. Det kom inga följdfrågor på det. De följande veckorna kollade jag lokalnyheterna med jämna mellanrum. Jag såg aldrig att det skrevs något om saken men jag misstänker att även Karsten numera är försvunnen.

Signaturmelodi

Vi har hört “Morbror Henriks försvinnande”, skriven av anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har vi kommit till slutet av den här veckans avsnitt av Creepypodden. Men fortsätt odla era familjehemligheter, tills de är perfekta att berätta om. Det är i allmänhet precis vad vi gillar här på Creepypodden – bra historier.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.