Avsnitt 276: Stugor, stugor, stugor

Jag hade inga planer alls att dela med mig av händelserna till någon annan än de inblandade men då det liksom legat och skavt inuti mig lite extra den senaste tiden så känner jag att det som behövs är kanske att berätta. Kanske kan någon av er därute ha liknande erfarenheter och kan hjälpa mig förstå.

I början av 2000-talet bestämde sig min morfar och hans fru för att de ville bo närmare oss barn och barnbarn. De köpte ett litet hus nära havet på en större ö med förbindelse via bro in till fastlandet.

Denna ö är numera mer eller mindre förstörd av stora vräkiga och fula skrytbyggen men då morfar köpte deras stuga, som det egentligen var snarare än ett hus om man ska hårdra det hela, så var ön inte riktigt lika påverkad av nybyggnation utan hade kvar charmen.

Vi var där mycket och hälsade på och tog turer med båten eller passade på att bada på någon av de många badplatserna. Det var en idyll på sommarhalvåret men rätt övergivet på vintern då mer än hälften av alla hus var sommarstugor. Morfars stuga var vinterbonad med både kamin och elvärme så de bodde där året om.

Åren gick och som det brukar bli med äldre så blev de mer trötta och lite förvirrade.
Inget vi tyckte var konstigt eller oroväckande att både morfar och min plastmormor började tackla av. Att morfar lite då och då kunde nämna att han fått för sig att någon flyttade på hans saker tyckte vi inte heller var lustigt då det som sagt tillhör det normala när man blir äldre att glömma sådant.

Däremot började vi fundera över om de kunde bo kvar i stugan eller ej, och om hemtjänst vore aktuellt. Ungefär vid denna tidpunkt blev morfars dru sjuk, hennes åldersdiabetes var svårbehandlad och hennes kropp hade tagit mycket stryk. Det slutade med att hon fick läggas in och sen gick det hela väldigt fort och hon somnade kort därefter in. Det blev ett stort tomrum för oss alla då jag av olika skäl alltid sett henne som min egentliga mormor.

Självklart blev saknaden störst för min morfar som nu satt där ute i stugan själv. Vi hälsade på så ofta vi kunde, särskilt jag som var den som bosatt sig närmast morfar, bara på cykelavstånd. Därav kom det naturligt att jag var den som hjälpte till med städning och dylikt, då han inte riktigt tyckte att han behövde hemhjälp. Att försöka övertala honom var helt enkelt inte värt det utan vi hjälpte till med vad som behövdes.

Redan här kunde jag känna att det var något konstigt i stugan som inte riktigt gick att sätta fingret på. Det hade inte varit lika tydligt när jag var yngre, men nu kände jag definitivt av något.

På ett av mina besök där jag egentligen skulle städat, så slutade det med som det ofta gjorde att jag, istället för att skura golven, satt med morfar och pratade i timmar. Han berättade om allt möjligt från sin barndom och yrkesliv, om min mamma och hennes barndom. Men så slank samtalet in på något helt annat. Morfar började prata om att något kändes fel i stugan. Jag försökte lugna honom och säga att det är klart att något känns fel, nu när mormor inte är här, att det förstås påverkar och kanske att hemmet inte känns lika ombonat och mysigt längre utan livskamraten där.

Men nej det var inte där skon klämde, något annat kändes konstigt. Saker som ändå inte var så svårt att kunna koppla till att bli äldre och kanske glömsk och förvirrad men så sa han något som fick det att ila till längs ryggraden. Kom jag ihåg förra veckan när jag inte kunde hitta min nyckelknippa när jag skulle hem? Ja, jo, svarade jag, men den hittade vi ju liggande bredvid min cykel så nog hade jag själv bara tappat den när jag klev av cykeln.

Fast, sa morfar, direkt när du kom så la du den på spiselkransen, eller hur?

Och då slog det mig, han hade ju rätt! Jag mindes detta då jag samtidigt som jag la dit nycklarna råkade riva ner en liten figur som morfar har stående på spiselkransen. Figuren är speciell och är väldigt unik, något som han köpt med sig hem från en av sina långa resor han gjorde som sjöman. Den är något av en skyddande symbol och han hade den placerad där för att vaka över hemmet.

Av någon anledning så skakade jag bara av mig det hela, det var som om jag inte riktigt ville ta in att något var tokigt här. I efterhand förstår jag inte varför jag inte tog detta mer på allvar men jag tror det ligger lite i människans natur att man vill gärna inte kännas vid att det finns saker man inte kan få grepp om och förstå. Och då sopar man det hellre under mattan än erkänner för sig själv att det finns något därute man aldrig kan rå på.

Någon vecka senare hände det något allvarligt. Jag blev uppringd av morfar tidigt på morgonen, som var otroligt upprörd och berättade att någon varit i stugan den natten. Han hade fått panik när han hörde någon rumstera runt och huggit tag i första bästa vapen, en gammal morakniv från en hylla som han sedan hållit framför sig som försvar. Morfars syn är inte den bästa så han hade svårt att urskilja vad som var vad i mörkret men han var övertygad om att han såg en svart siluett av en människa.

Med kniven framför sig hade han sprungit ut från stugan och jagat det han trodde var en inkräktare innan han till slut lugnat sig och ringt polisen som när de kom hittat honom tryckande i ett hörn på verandan med kniven i ett hårt grepp, tydligt skräckslagen. Och min morfar var ingen som skrämdes lätt, han hade rest på de sju haven och sett det mesta, så för att skrämma honom på detta sätt så måste det ha varit något otroligt obehagligt. Till slut hade polisen kunnat lugna honom och få honom att släppa kniven, och det var efter det han ringt mig.

Det var svårt att inte tänka på hans åldrande. Det var väl begynnande demens, tänkte jag. Att jaga inbillade inbrottstjuvar kändes som ett skolboksexempel. Han kunde inte bo där ute själv längre.

Kort därefter fick morfar plats på ett av ortens äldreboenden. Stugan ville han ha kvar, för i hans huvud så trodde han nog att han skulle kunna flytta tillbaka. Vi lät det vara så för att inte göra honom upprörd i onödan och turades om att ta hand om den tills det kom ett bättre tillfälle att lite finkänsligt få morfar att förstå att vi måste sälja, även fast vi också förstås tyckte så mycket om stugan.

Men det var nu som en samling händelser och förutsättningar gjorde att läget förändrades. Mitt dåvarande förhållande tog slut, jag behövde hitta ett annat boende samtidigt som det var väldigt ont om lägenheter vid denna tidpunkt. Och ovanpå detta så studerade jag, så något huslån var inte att tänka på.

Det ledde till att jag frågade morfar om jag fick bo i stugan ett tag, tills jag kunde komma på fötter. Han blev jätteglad och ville gärna att jag skulle göra det, då fick han chansen att hjälpa mig och att stugan stannade i familjen ett tag till.

Sagt och gjort, jag packade ihop mina saker och med hjälp av min pappa åkte vi ut till stugan som nu stått tom några månader. Den var till hälften renoverad, en gammal del bestående av förstugan innanför dörren, köket in till höger och ett litet badrum tre trappsteg upp. Den nya delen bestod av vardagsrum och sovrum. Doften satt kvar. Den påminde om morfar och plastmormor, somrar och mysiga turer med båten på sjön.

Ute var den klassiskt röd med vita knutar och en väl tilltagen veranda. På sommaren växte det klarröda rosor i det lilla landet nedanför verandan medan resten av den lilla trädgården var mer lågmäld med ett mindre grönsaksland och en liten gäststuga som mest användes till förvaring.

Men nu var det början på december så rosorna var utbytta mot ett tunt snötäcke och frostiga tallar. Riktigt vackert när solen sken över den lilla trädgården och fick det att gnistra och glimma.

Jag passade på att förutom packa upp mina saker även sätta upp adventsljusstakar, stjärnor och julgardiner och snart satt jag där i det mjuka gula ljuset från en av stjärnorna och funderade lite över hur livet blivit och hur framtiden skulle bli. Min relation hade tagit slut, jag var singel och hade slutat i mitt yrke och börjat plugga för ett nytt. Det hade alla kännetecken för en mindre kris, och det var väl bara att acceptera det och streta vidare.

Ljuspunkten i tillvaron var, till en början, Mikael. Under min näst sista arbetsvecka hade jag träffat honom på jobbet, och han hade visat intresse för mig. Vi hade lagt till varandra på Facebook och chattat långa stunder, men då hade jag fortfarande varit kvar i mitt förhållande och inte låtit det gå längre än så. Nu var jag dock singel och tillät mig bli uppvaktad av Mikael. Han var väldigt direkt och väldigt tydlig med att han var intresserad av mer än vänskap. Och det var inte mig emot just då.

Efter några veckors fixande i stugan och ett litet julfirande med närmsta familjen så var det dags att återvända till studierna. Jag kände mig utvilad och trivdes bra i stugan trots dess avskildhet och få vinterboende grannar. En krispig januarimorgon satte jag mig på cykeln för att ta mig in till centrum och skolan där jag gick min utbildning.

Under cykelturen fick jag ett meddelande från Mikael som undrade om jag ville träffas och ta en lunch. Han åkte runt en hel del i sitt arbete inom länet och var ofta i och omkring orten där jag bodde. Jag sa ja då det passade utmärkt då jag hade en halvdag och slutade vid lunch.

Vi träffades och det var mycket trevligt, det fanns en stark attraktion. Efter detta började vi ses regelbundet men det blev mer och mer uppenbart att han inte riktigt klarade ett förhållande utan var mer intresserad av den fysiska biten, om ni förstår vad jag menar. Jag borde ha lagt ner där och då men mina känslor var starka och jag hoppades väl att han ändå skulle vilja fördjupa det hela.

Nu undrar ni kanske varför jag berättar dessa detaljer men de känslor som var i omlopp tror jag har en stor roll i varför det som hände hände. Det är nu långt i efterhand som jag kan se att det var här som stämningen förändrades i stugan.

En morgon någon vecka efter lunchdejten så gick jag upp för att tända en liten mysbrasa i kaminen. Jag kände med handen på spiselkransen där tändsticksasken skulle ligga men där var ingen ask. Jag sökte av rummet och såg asken under det lilla matbordet, till hälften öppen med några stickor liggande utanför som ett plockepinn. Det verkade som att asken hade kastats ner med kraft, vilket jag tyckte var underligt.

Och sakta började jag känna att något var fel men jag kunde inte sätta fingret på det. Dessutom vägrade jag acceptera det. Att något skulle vara i stugan, nej, så fick det inte vara, detta var ju morfars mysiga stuga som varit så älskat sedan barndomen. Det hade ju varit demensen, inte stugan som legat bakom allt annat. Jag intalade mig själv att jag bara var stressad över studierna och ovan vid att bo själv och därför skrämde upp mig.

Några dagar senare kom Mikael och hälsade på. Vi åkte en sväng med hans bil och på hemvägen stannade vi till för att äta innan vi kom tillbaka till stugan och satte oss vid brasan för att mysa lite. Jag såg att hans blick föll på den lilla dörren in till badrummet. Dörren har ett litet frostat fönster och Mikael pekade på det och undrar om jag har någon handduk upphängd på andra sidan. Det hade jag inte, men jag gick ändå upp och öppnade dörren och kikade in, och det var precis som om jag ”missade” någon som just varit där. Ni vet den där känslan när man kommer in i ett rum exakt efter att någon gått därifrån.

Mikael sade med låg röst att han tyckte att han sett en silhuett på andra sidan, vilket han trott hade varit en upphängd handduk. En liten boll av obehag började formas i min mage men vi båda valde att släppa det hela och fortsätta vår kväll.

Kvällen blev sen och vi gick och lade oss. Jag var väldigt trött och somnade på en gång medan Mikael låg bredvid och scrollade i sin mobil. Någon timme senare vaknade jag till. Det jag såg var att det blåa ljuset från hans mobil nu, istället för bredvid mig i sängen, lyste mitt i rummet.

I mitt yrvakna tillstånd förstod jag ingenting och började mumla något osammanhängande, vilket snabbt fick ett tyst “shhhh” till svar från Mikael. Stugan var helt tyst, ja, mer än tyst. Inte ett enda knarrande hördes, inget tickande från köksklockan. Han viskade till mig att han nyss hörde en kraftig smäll, som av trä mot trä. Vi gick gemensamt upp och tittade runt, och jag får villigt erkänna för mig själv att jag faktiskt var rädd. I eldstaden hade vedträna rasat ihop efter att brasan slocknat, vilket vi tänkte kunde vara förklaringen. Men något som inte fick sin förklaring var tystnaden som låg över alla rummen. Och känslan jag hade inombords av att jag inte borde vara i stugan.

Dagarna som gick fick jag allt svårare att sova på nätterna och kände mig inte riktigt trygg i stugan längre, utan att riktigt veta varför. Jag började ha allt fler lampor tända på kvällar och nätter, ja, jag passade till och med på att sova hos vänner när tillfälle uppstod för att slippa undan.

Men så kände jag att nej, nu får det vara bra, det är faktiskt jag som bor i stugan nu och någon diffus skräck ska inte få skrämma bort mig. Jag gick genom alla rum och sade högljutt att detta var mitt hem nu och att jag ville bli lämnad ifred. Jag satte mig sen i soffan och försökte inbilla mig att nu, nu skulle det bli bra och lugnt igen, oavsett om det fanns något här eller om jag bara skrämt upp mig själv. Runt lunch hörde Mikael av sig och ville ses och såklart var han välkommen. Några timmar senare dök han upp. Han hade kommit direkt efter jobbet i sin tjänstebil, som ibland kunde vara något opålitlig så jag hoppades han inte skulle ha några problem när han skulle åka morgonen därpå.

Det var den här natten saker och ting började gå riktigt snett. Så pass att hela min världssyn mer eller mindre skakades om i grundvalarna.

Kvällen var till en början trevlig, men snart kröp den sig på, den där allt mer tryckande stämningen i stugan. Mikael blev allt mer tystlåten och uppmärksam på ljuden, eller bristen på ljud, runt oss. När vi gått och lagt oss, och vi låg och försökte prata i sängen, så hördes det plötsligt som en massa krafsande och knakande ljud från förstugan. Vi blev tysta och lyssnade intensivt och då hördes en mindre smäll följt av ett kras.

Vi flög upp och ut i förstugan där vi såg att hans jacka låg slängd på golvet, och att innehållet från fickorna spridits över hela golvet. Mitt hjärta slog så jag trodde att jag skulle svimma, och inombords hörde jag min inre röst säga, fly, spring, se dig inte om. Men ännu stod vi kvar och tog in den mycket obehagliga synen. Ett glas låg krossat i ett hörn vilket förklarade ljudet vi hörde från sovrummet, och det var som en orkan gått genom köket då varenda låda och skåp stod på vid gavel.

Det obehagliga var egentligen inte att alla saker hade rörts om och kastats runt, utan den hotfulla känslan av att denna någon eller något kommer göra oss väldigt illa om vi inte tog oss ut därifrån väldigt snabbt.

Till slut var det Mikael som ”vaknade” ur chocken och slet med mig till sovrummet där vi båda slängde på oss kläder samtidigt som vi såg oss om, om och om igen, som i förväntan att vi skulle få se den som ställt till med allt.

När vi klev ut ur sovrummet och skulle gå igenom vardagsrummet var det som om en stark vind drog genom stugan och det susade i öronen av pulsen. Jag kan ärligt säga att jag aldrig i hela mitt liv känt sådan skräck som just då. Fram tills att jag kastade en blick över axeln och fick se något som gör att jag skrek rakt ut.

I spegeln på byrån stirrade en främmande man tillbaka på mig, med ett argt och förvridet ansiktsuttryck och mjölkiga ögon som fick mig att tänka på ett lik, någon som varit död länge. Jag kände hur Mikael drog i min hand och hans snabba andhämtning avslöjade att han sett det också. Vi rusade ut genom ytterdörren och just när vi nästan rasade ner för den lilla trappen så kom ett föremål flygande efter oss och träffade Mikael i huvudet med en duns. Han stönade till av smärta men tappade ingen fart tack vare adrenalinet. Jag såg i ögonvrån på golvet att det som kastats var den lilla figuren som morfar en gång satt upp som beskyddare av stugan. Det kändes som ett hån, som att mannen från spegeln ville visa att stugan definitivt inte var säker – att den var hans.

Vi kom fram till bilen, kastade oss in och smällde igen dörrarna. Som i en klyschig skräckfilm hörde jag bilen protestera och hosta när Mikael försökte starta om och om igen. Jag förbannade hans företag för att de inte kunde hålla sina bilar i vettigt skick och tänkte att snart kommer han ut, han med de mjölkiga ögonen, och då är det slut.

Men så äntligen hoppade bilen igång och med ett vrål backade vi ut och det utan att se oss om så brevlådan blev till kaffeved av men det struntade vi totalt i. När vi kommit in till centrum saktade Mikael ner och vi stannade till på den lokala macken och bara satt där i bilen tysta. Sen pratade vi en hel del men det märktes på oss båda att vi inte riktigt visste hur man skulle hantera något sånt här. Vem skulle tro på oss? Tanken på att ringa polisen fanns men vad skulle vi säga. Att det var en ond ande som kastade saker och jagade oss?

Det blev ingenting av någon polisanmälan. Och jag och Mikael gled isär efter den där natten. Det var lika bra så.

Såhär i efterhand så är jag ganska säker på att det var någon kvarleva från en mycket arg man som fanns där. Han hade säkert dött väldigt bitter och troligen inte heller varit vidare trevlig att ha att göra med som levande. Jag tror han livnärde sig på mörka känslor, ilska och frustration. Så länge man var glad och nöjd så kunde han inte göra så mycket väsen av sig. Men alltefter som man kände mer av det dåliga så blev han starkare och kunde göra mer och blev alltmer våldsam.

Så min undermedvetna frustration över att mina starka känslor för Mikael inte var besvarade utan att han var ute efter något annat, ensamheten i stugan och stressen över studierna och pengarna satte troligen igång honom. Och innan dess var det morfars känslor av ensamhet och saknad efter sin livskamrat som ”aktiverade” den där vidriga mannen.

Numera är jag gift med en annan man och vi är lyckliga föräldrar till en pojke, och vi bor långt bort från mina hemtrakter och stugan. Stugan sålde vi kort efteråt den där ödesdigra kvällen, för jag vägrade bo där en enda natt till.

Jag och min man åkte förbi den nyligen under ett besök i mina hemtrakter. Numera är den ombyggd och används som kortidshyresstuga. Det räckte för mig att se den på håll för att känna det gamla obehaget, och jag tror faktiskt ärligt talat att mannen finns kvar där. Jag oroar mig än för att det någon gång ska vara någon ledsen, arg eller frustrerad hyresgäst som kanske bor där, och att denna olyckliga person ska sätta igång eländet igen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var “En liten stuga vid havet”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Petra Werner.

Den uppmärksamme lyssnaren av Creepypodden har vid det här laget märkt att det finns få platser som återkommer så ofta i våra historier som stugor. Gamla anhörigas stugor, som i berättelsen vi började med, men också hyresstugor för glada semestersällskap och övergivna stugor som hamnar i utforskares väg ute i skog och mark. Stugor, stugor, stugor.

Och det är naturligtvis ingen slump. När Creepypodden 2018 fyllde 100 avsnitt, och firade med den femdelade specialserien Hoin som än idag är många lyssnares favorit, då gjordes också den kanske mest ambitiösa analysen av poddens historia dittills. Det kom från ett litet otippat håll – en anonym bloggare som skrev om skräckfilm och -litteratur på sajten Förskräcklit.se.

I sin text beskrev bloggaren vittnesmålen i Creepypodden med ett ord hen själv kommit på: allmogegotiska. Med det menade han att det var historier om “vanligt folk, var som helst i Sverige, som utan ont uppsåt drabbas av det kusliga”, historier med en “atmosfär av förfall, olösbarhet och annalkande undergång”, och som “rymmer mer än vad som skrivs rakt ut”.

Bloggaren fortsätter: “Ofta utspelar sig berättelserna i icke-urbana miljöer, såsom bygdegårdar, lantbruk, kyrkor och gamla torp, eller ytterligare längre från stadskärnorna såsom i skogar, på myrar och på skärgårdsöar. Huvudpersonerna är ofta vanliga människor som intet ont anande snubblar på det kusliga i sin vardag. Kanske i samband med sitt arbete, kanske i sitt hem, kanske då de besöker en bekant eller är på utflykt i naturen. De blir oftast drabbade av en kuslighet de inte aktivt har sökt upp, och i de fall då de faktiskt har sökt svaret på något mysterium så har de vanligen inte gjort det i tron att svaret skulle vara så här skrämmande.”

Ja, så skrev bloggaren. Det är alltid lite genant att känna sig genomskådad. Ni kan föreställa er hur jag kände mig när jag läste det där. Det fångar helt klart in mycket som berättats här genom åren. Men å andra sidan, det som berättas i Creepypodden är ju också det som berättas för oss. I någon mening är det helt enkelt bara så här svenska samtida vittnesmål av det övernaturliga ser ut. Åtminstone i vårt urval.

Så, ska vi fortsätta berätta om svenska folkets berättelser från icke-urbana miljöer, där de snubblar på förfall, olösbarhet och annalkande undergång i sin vardag? Det vill säga, ska vi ta en till historia om en stuga? Det tycker jag. Vi ska nämligen få höra en text som hittats i en återställd textfil på en begagnad laptop, uppläst av Ludvig Josephson.

Jag jobbar som lärare i svenska och engelska. Jag har alltid läst mycket och i min undervisning lär jag ut kreativt skrivande. Någonstans i botten av allt det där ligger så klart en dröm om att själv lyckas skriva något som får ett genomslag. Jag har prövat flera gånger och jag har en mapp på datorn som är fylld av projekt som det aldrig blev något med. Åldern börjar krypa uppåt och någonstans tänkte jag att det var nu det var dags. Jag skulle helt enkelt göra ett ärligt försök att få en roman färdig.

För något år sedan började en ny musiklärare på skolan och vi märkte ganska snart att vi förutom musik har skräck i alla dess former som ett gemensamt intresse. Vi kan sitta långa stunder och ge varandra tips eller försöka komma på titlar på gamla filmer vi båda sett. Vid något tillfälle nämnde han att hans släkt hade en sommarstuga som ofta stod tom och när sommarlovet närmade sig frågade jag helt enkelt ifall jag kunde hyra den under några veckor. Efter att ha hört sig för berättade han några dagar senare att stugan skulle stå tom från midsommar fram till slutet av sommaren och att jag mer än gärna fick hålla till där. Han frågade mig ifall jag tänkte mig nåt i skräckväg och jag nickade.

“Ja då passar stugan kan jag säga… Det är fortfarande ingen i släkten som klarat av att stanna där ute en hel vecka.”

“Vadå, spökar det eller?”

Jag var nyfiken. Det är ju precis sådana grejer jag är intresserad av.

“Ja, kanske, du får väl se.”

Han skrattade och jag tänkte att det inte var mer än ett skämt.

Så, efter att midsommarfirandet var avklarat packade jag ihop mig i bilen. Jag tog en kaffe hos kollegan och åkte sedan vidare med en nyckel och en vägbeskrivning. Han sa mer än en gång att det bara var att komma och lämna nyckeln om jag inte ville vara kvar där hela tiden. Jag frågade igen ifall det spökade i stugan men han skakade på huvudet.

“Nej, det är nog bara nåt som går i släkten, vi brukar skoja om det.”

Det var mycket smala småländska skogsvägar att följa och mer än en gång kom jag fel. Jag följde övervuxna vägar som ledde fram till övervuxna grusplaner. Täckningen var kass och när jag försökte använda kartappen i telefonen var allt jag till slut fick fram ett flygfoto av skog utan några vägar. Jag kunde lika gärna stirra ner i mossan i skogen som att stirra på flygfotot av gröna granar. Till slut nådde jag fram till en ensam stuga mitt ute i ingenstans.

Stugan låg vid en sjö omgiven av tät granskog. Där fanns el men inte rinnande vatten eller avlopp. Jag hade inte mycket packning med mig så det gick fort att komma i ordning. En väska med kläder… Hygienen behövde ju inte vara så noga eftersom jag skulle vara här själv. En kasse med mat, mest makaroner och nudlar. En kasse pocketböcker för inspiration och sen min Lap-top. Jag kollade täckningen på telefonen och till min lättnad var den kass. Youtube eller Netflix skulle inte fungera här ute. Med andra ord fanns det inga distraktioner. Långa promenader i skogen, kanske lite fiske i sjön. Mycket läsning och framförallt; mycket skrivande.

Jag bryggde en kanna te och öppnade ett nytt dokument på datorn. Jag skrev en lista på möjliga namn och la till yrken och personlighet för de olika karaktärerna. Jag försökte göra en grov tidslinje över viktiga händelser med dramaturgikurvan i bakhuvudet. Jag siktade på något King-aktigt. En grupp människor som tvingas samman av yttre förutsättningar och tvingas samarbeta. Mystiska saker som händer och får dem att misstro varandra. Jag hade gott om idéer men de såg ganska tramsiga ut när jag skrev ner dem i en tabell. Istället för att göra som jag brukade, radera allt och försöka börja om från början, bestämde jag mig att det fick räcka för dagen. Jag klickade på spara och datorn bad mig namnge filen. Jag funderade en stund men kom inte på något. Så skrev jag Roman X i rutan och när filen var sparad stängde jag skärmen.

Det blev en lång kvällspromenad längs grusvägen genom skogen. Jag tänkte inte gå vilse djupt bland granarna redan första kvällen. Ju längre jag gick ju mer igenvuxen blev vägen. Till slut kom jag fram till en igenrostad bom och vände tillbaka. Granskog skulle på något sätt vara med i min roman, det kände jag på mig.

På tisdagen började jag med ett dopp i sjön, sedan frukost och en kanna kaffe. Jag satt och läste en stund ute på trappen innan jag satte mig tillrätta vid köksbordet och öppnade datorn. Jag skrev om hur en av mina huvudpersoner var vilse bland granar. I bakhuvudet hade jag allt det jag brukade säga till eleverna. Miljöbeskrivning, använde de fem sinnena. Fokusera på känselintryck för att läsaren ska kunna leva sig in i handlingen.

De låga grenarna strök över hans rygg likt händer med långa fingrar. Fukten sedan regnet sjönk in genom jeansjackans tyg tills han var blöt inpå huden och kylan letade sig in i hans stela leder …

Det fick duga, det var en början. Jag kunde ju alltid slipa på det senare. Jag gjorde snabbnudlar och åt medan jag knapprade på tangenterna. Personen jag skrev om kom fram till en vägbom mitt ute i den täta skogen. Han blev förvirrad, han kände sig iakttagen. Jag upprepade för mig själv vad jag brukade säga till eleverna. Beskriv inte bara, gestalta.

Han såg sig om över axeln, som han förväntade sig att någon skulle stå där. Han hoppade till vid minsta ljud inifrån den täta skogen…

Klockan gick och det började komma in mygg genom det öppna fönstret. Jag stängde det och strax var där en fet fluga som surrade och ville ut. Surrandet irriterade mig men istället för att släppa ut flugan gick jag tillbaka till början av partiet jag skrivit. Huvudpersonen irrade genom granskogen och tyckte sig då och då höra något som surrade. Ljudet skrämde honom och hur han än skyndade fram mellan stammarna tycktes han bara komma närmare och närmare ljudet. Jag rättade stavfel, bröt upp meningar som blivit för långa. Satt med blicken fäst i fjärran medan jag letade efter synonymer till ord jag upprepat några gånger för mycket. Jag hade kommit in i ett flow, orden föll på plats. Jag tyckte mig lyckas skapa den där stämningen jag var ute efter. Och, ungefär precis då gick strömmen.

Lampan bredvid mig slocknade och datorskärmen flimrade till och dog. Jag svor högt och hoppades på att filen autosparats. Jag öppnade en garderob och tittade i den korta hallen innan jag hittade proppskåpet. Där var bara en ensam rad med proppar och de verkade vara hela. Jag slog av och sedan på huvudströmbrytaren och det gurglade till i det gamla kylskåpet i köket. Jag startade om datorn och den startade om i något slags reparationsläge. Musen fungerade inte och jag försökte lista ut vad jag skulle göra för att starta upp den som vanligt. Jag blev mer och mer irriterad men tillslut var där en förloppsindikator som stod och snurrade på skärmen. Jag svor lite till och märkte att jag hade en faslig huvudvärk. Dessutom var jag genomsvettig. Det var nog lika bra att ta en paus. Jag drack några glas vatten och gav mig ut på en promenad.

Denna gång följde jag ledningsgatan. Där var sly förstås men där löpte en viltstig som gjorde att det ändå gick att ta sig fram. Jag blev andfådd trots att marken var plan och till sist var jag tvungen att stanna ett slag för att hämta andan. Jag spottade några gånger. Saliven var seg och smakade metall. Huvudvärken hängde kvar och jag övervägde att vända tillbaka. Men, jag fortsatte. Granarna runt mig fascinerade mig. Jag upprepade meningar jag skrivit för mig själv och försökte komma på nya formuleringar. Till slut lättade huvudvärken och kvällsluften kändes sval och behaglig. Framför mig bröts ledningsgatan av taggtråd. Det hade börjat skymma och jag hade gått i egna tankar så jag var bara några meter från taggtråden när jag stannade upp.

Vi pratar inte kohage här, vi pratar svartvita foton från fångläger. Det var minst tre meter högt och uppspänt mellan kraftiga stolpar i cement. Jag stod och stirrade en lång stund. Och naturligtvis undrade jag över vad som fanns på andra sidan. Jag kunde dock direkt se att jag inte skulle kunna ta mig över eller gå igenom. Alla de där rostiga taggarna fick mig att rysa, de formligen skrek stelkramp och blodförgiftning. Istället började jag gå tillbaka med hjärnan full av idéer. När jag kom tillbaka hade datorn startat om sig och förutom lite små ändringar jag gjort precis innan avbrottet verkade texten intakt. Jag valde en av mina andra karaktärer och lät henne följa taggtrådsstängslet genom tät granskog. Orden rann ur fingrarna och rasslade ner över nya sidor i dokumentet. Efter att jag skrivit om det surrande ljudet som kom närmare och närmare såg jag mot fönstret. Den tjocka flugan låg död på fönsterkarmen.

Nästa dag var det onsdag. Jag åt frukost, läste lite och sedan gick jag ett varv runt sjön. Idéerna föll på plats en efter den andra och jag mumlade stämningsfulla formuleringar medan jag gick. Tillbaka i stugan skrev jag sida efter sida. Historien började ta form. Jag placerade mina karaktärer i fyra stugor kring en sjö. De var där för att fira midsommar och när de försöker åka hem nästa dag märker de att vägarna är borta. Istället ligger där en tät granskog och när de försöker leta sig fram genom skogen upptäcker de att det löper ett staket av taggtråd runt om dem. Likt en roman av King började jag med att presentera alla mina karaktärer i takt med att de anlände. Jag gav dem lite backstory, ingen av dem beskrevs som någon hjälte utan de fick lite skavanker och mörka sidor. På eftermiddagen gav jag mig av ut på en ny promenad och nu vågade jag gå rakt ut i skogen. Jag hade nog gått i en timma och under tiden hade jag byggt ut mina karaktärer och jag slipade på smärtsamma minnen som kunde komma tillbaka i flashbacks.

Så stannade jag upp mitt i skogen. Jag hade precis tagit ett språng över ett dike, trodde jag. Men, det var något som inte stämde med diket. Det var för rakt. Jag satte mig på huk och såg att det var gjutet i cement. Jag började följa diket och då och då vek det av i skarpa vinklar. Så löpte det upp för en höjd och upp ur det mörka vattnet kom trappsteg. Det var inte ett dike, det var en skyttegrav, eller löpgrav eller vad det nu kan heta. Jag tog ett skutt ner och följde löpgraven vidare. Där fanns som gjutna lådor där jag gissar att vakter varit posterade. Det var ett gammalt militärt övningsområde. Det föll på plats, bommen, vägar som inte ledde någonstans, taggtråd. Jag följde skyttegraven fram till en järnport i en bergssida. Jag visste redan innan jag ryckte i det väldiga handtaget att det inte skulle vara någon idé. Även om den solida dörren hade varit olåst så hade den varit fastrostad vid det här laget. Jag ryckte några gånger symboliskt i handtaget innan jag vände och gick tillbaka.

Historien skrev sig själv. Jag behövde knappt tänka. Fingrarna flög över tangentbordet när den medelålders alkoholiserade författaren gav sig ut i skogen med pastorn som förlorat sin tro. De kom fram till löpgravar och följde dem och där blev en tillbakablick till hur författaren jobbat på ett slakteri som ung och nu kände han sig som en av korna som leddes genom den kakelbelagda gången in i slaktrummet. Samtidigt satt den oskyldige förpubertala pojken i en av stugorna och undrade ifall han kunde lita på den förpubertala rödhåriga flickan han precis lärt känna. Ute i skogen vandrade en ensam tyst man i läderstövlar och iakttog stugorna. Samtidigt som pastorn och författaren hittade en port in i berget får den rödhåriga flickan syner och skriker högt att de måste varna de andra. Det började bli riktigt bra.

På torsdagen tog jag sovmorgon. Jag hade nog skrivit fram till två-tre på natten. Istället för att äta frukost i lugn och ro slog jag på datorn direkt och läste och redigerade det jag skrivit kvällen förut. Solen låg på och det blev varmt och kvavt i köket. Jag gjorde i ordning några knäckemackor och slog på nytt kaffe innan jag tog med mig laptopen ut på verandan där vinden fläktade. Jag skrev och fyllde på kaffe och njöt av att vara i den kreativa zonen. Nu sprang de båda ungdomarna genom granskogen utmed stängslet. Flashback till skolans staket och flykt undan mobbare, det skrev sig självt. Jag slog enter i slutet av stycket och andades ut. Shit vad bra det här blev. Jag hovrade med musen över batterisymbolen, 23%. Jag gick tillbaka in i köket och stoppade i laddsladden. Jag blev stående vid bordet. När det blev strömavbrott, varför hade datorn stängts av? Den hade ju inbyggt batteri. Var det något med elen i det här gamla huset? Det borde ju inte spela någon roll, eller? Uttaget var ju jordat och ingen av säkringarna hade gått. Jag ryckte på axlarna innan jag gick och tog ett dopp i sjön. När jag kom tillbaka till köket kokade jag nudlar och skrev om hur strömmen plötsligt gick i stugan där karaktärerna samlats för att bråka om vad som var bästa sättet att ta sig därifrån.

Jag var mitt i en av den rödhåriga flickans syner när strömmen gick igen. Lampan slocknade och skärmen till datorn flimrade en stund innan den dog. Jag kom av mig helt, jag hade varit så inne i historien. Jag satt alldeles stilla och stirrade på den svarta skärmen när en rörelse i ögonvrån fångade min uppmärksamhet. Jag vred på huvudet och såg hur en fågel damp ner i vattenbrynet nere vid stranden. Jag reste mig upp och gick ut. När jag kom ner till stranden låg fågeln och flöt. En svart kaja med näbben öppen. Den ena vingen ryckte men annars verkade den alldeles stel. En oljig hinna i regnbågens alla färger låg över vattenytan. Jag gick några steg och bröt en pinne som jag använde för att peta upp fågeln på land. Jag hade väntat mig att den oljiga hinnan skulle brytas upp, flyta iväg i sjok, som utfällningar från en soptipp. Istället försvann färgerna och vattenytan återgick till sin tidigare mörka färg. Jag såg upp. Väntade mig att se färgerna där, spela över himlen som norrsken. Det brände till vid tinningen och huvudvärken var tillbaka, med besked. En yrsel grep mig och jag tog några steg bakåt, rädd för att vackla ut i vattnet. Jag kände hur min puls rusade och hur varje hjärtslag brände vid tinningarna. Så var det värsta tillslut över och jag kunde öppna ögonen som jag knipit ihop hårt utan att märka det. Jag spottade metalliska loskor för att få bort smaken ur munnen. Jag blev stående flämtande och från vattenbrynet hördes ett rosslande från kajans sista andetag.

Det blev en tidig kväll. Jag var för matt för att ge mig ut på promenad och för seg i huvet för att orka stirra på skärmen. Jag kände mig utvilad när jag vaknade långt ut på förmiddagen på fredagen. Jag försökte få igång datorn men den körde någon reparationsprocess som verkade ta hur lång tid som helst. Så, jag tog ett dopp och satte mig i bilen. Jag behövde fylla på förråden så jag följde min kamrats vägbeskrivning baklänges tills jag kom till en större väg och därifrån hittade jag in till Ica i Malmbäck. Under tiden jag åkte laddade jag telefonen via bilens USB och efter att jag packat in kassarna med en smältande glasspinne i munnen slog jag en signal till min kollega. Han svarade glatt efter några signaler och när han frågade ifall jag fått något gjort berättade jag uppspelt en sammanfattning av vad jag skrivit än så länge. I andra ändan av luren fick jag medhåll och skratt. Tillsammans spånade vi på idéer och lekte med tanken på att den mystiske mannen i skogen såg olika ut för de olika karaktärerna. Författaren såg sin fru som lämnat honom, den rödhåriga flickan ser sin döda mor. Vi pratade en lång stund medan jag vankade av och an ute på parkeringen. Någon ropade på avstånd i andra änden och min kollega ropade att han skulle komma strax. Jag hörde hans fru säga något om en vattenspridare över plötslig barngråt.
“Hur har det gått annars där ute… Har allt varit lugnt?”, frågade han plötsligt. Hans tonfall var lättsamt, men kanske för lättsamt.

“Jodå”, svarade jag dröjande. “Strömmen har spökat lite och… Jag har varit lite risig… Huvudvärk och så…”

“Låt mig gissa, tisdag och torsdag kväll, runt 18:00?”

Jag blev tyst. Det var mer än gissningar från hans sida. Jag försökte formulera en följdfråga när jag hörde hans fru svära i bakgrunden.

“Aj då… Grillen är på väg ner från… Du, jag måste verkligen lägga på, hej.”

Klick.

Tillbaka i stugan skrev jag vidare. Pastorn påbörjade sin ensamma resa in i bergrummet, beredd att offra sig själv för de andras skull i hopp om botgöring. Det blev mycket mörker, fukt och klaustrofobi. Ju längre in han kom ju värre blev huvudvärken… Jag blev sittande med utsikt över sjön en lång stund fram på kvällen. Där fanns inte någon tydlig gräns för vad som var uppslag till berättelsen och vad som var spekulationer över min egen situation. Jag försökte slå en signal till min kollega igen men täckningen var för dålig.

På lördagen gav jag mig ut på expedition efter morgonkaffet. Jag följde grusvägen fram till bommen och klev över. På andra sidan hade ingen bil kört på länge. Där växte ungträd och sly så tätt att det var lättare att gå vid sidan av det som en gång varit en väg. Efter fem minuter kom jag fram till en asfalterad yta stor som en fotbollsplan. Längs långsidan mitt emot mig löpte taggtrådsstängslet. Jag började följa det i riktning mot ledningsgatan. Med lite snabba killgissningar gissade jag att den plats jag var på nu låg två-tre kilometer från ledningsgatan. Nog var det inte omöjligt att det fanns ett brott i stängslet någonstans på hela den sträckan. Jag började gå utefter stängslet när någonting på marken reflekterade solen. Jag tog två kliv bort och tog tag i en bit metall som stack upp ur mossan. Jag drog fram den och såg att det var en skylt. På delen som varit exponerad hade färgen flagnat och fallit av. Efter att jag torkat den nedre delen ren från jord syntes där två ilsket röda rutor med myndig text i svart mot en gul botten. I den till vänster var texten skriven med kyrilliska bokstäver. I den till höger stod det:

Zutritt strengstens untersagt.
Unbefugten ist der Zugang untersagt – bitte kehren Sie unverzüglich um.
Bei plötzlich auftretender Atemnot oder Schwindel ist unverzüglich medizinisches Personal zu kontaktieren.

Jag stapplade mig igenom texten. Försökte komma ihåg vad jag lärt mig när jag själv gick på högstadiet i mitten av 90-talet. Tillträde strängeligen… förbjudet, gissade jag. Vid plötslig… någonting och… svindel, kontakta medicinsk personal? Uttrycket kalla kårar. Jag har läst det hundratals gånger. Jag har själv skrivit det flera gånger … men det var först då jag faktiskt förstod ordens innebörd.
Jag vandrade längs taggtråden. En del av mig hoppades på att hitta ett hål där jag kunde ta mig igenom. Den mer rationella delen av mig hoppades på att hitta ledningsgatan. Kom jag fram dit skulle jag se mitt äventyr slutfört. Kom jag fram till ledningen fick jag helt enkelt gå tillbaka till stugan utan några svar. Samtidigt gnagde det i mig. Ett gammalt militärområde, från kalla kriget? Med text på både ryska och tyska? Hade här varit gemensamma övningar? Med tyskar, ja varför inte. Men med ryssar, knappast, eller? Hur mycket visste jag egentligen. Jag hade inte gjort lumpen, det här kanske var något högst alldagligt, sådant som hände hela tiden. Kanske var basen byggd för att kunna genomföra övningar tillsammans med soldater från andra länder. Det stod det ju om i tidningen lite då och då. Jag blev avbruten i mina funderingar och stannade upp. Framför mig hade ett träd fallit över taggtråden.

Jag balanserade försiktigt uppför den torra trädstammen efter att ha knäckt några av grenarna och kastat undan riset. När jag stod precis över virrvarret av rostig taggtråd ekade det tyska ordet i huvudet; Schwindel. Om jag trillade nu så skulle jag fördärva mig. Svag i knäna tog jag två steg till innan jag tog ett språng och landade mjukt i mossan på andra sidan stängslet.

Jag gick långsamt fram mellan granarna. Jag kom på mig själv med att hålla andan när jag kikade ut från bakom en grannstam. Skogen fortsatte ned i en sänka och här inne var tyst. Det var svårt att sätta fingret på vad jag saknade i ljudbilden. Hade jag hört mängder av fåglar innan? Det hade jag inte tänkt på i så fall, men nu saknade jag ljud. Till slut var jag tvungen att harkla mig lite försiktigt bara för att kontrollera att mina öron fungerade som de skulle. Harklingen kändes märklig och torr i den annars tysta skogen och utan att förstå varför kände jag mig förlägen. Så tog den mer rationella sidan över. Jag hade ju redan gått en bra bit. Fanns här inne någonting över huvud taget. Ifall de hade velat spärra av en viktig byggnad eller något liknande hade inte området behövt vara så stort. Det kanske varit … en plats där de tränat hundar på att söka. Eller … ett skjutfält där de inte ville ha några obehöriga som sprang runt. Jag ropade högt när en gren brast under min fot. I bråkdelen av en sekund var jag säker på att jag trampat på en mina. Nej … nu fick jag skärpa till mig. Jag såg mig om och kikade mellan grannstammarna. Framför mig reste sig sänkan upp mot ett krön. Jag bestämde mig för att gå dit och se ifall jag såg något på andra sidan. Om inte skulle jag vända tillbaka. Ju närmre krönet jag kom ju långsammare gick jag. Jag harklade mig och spottade för att bli av med den metalliska smaken.

När jag kom upp över kanten såg jag antennen.

Den stod i mitten av ett stort asfalterat område. Ett stort H i en cirkel visade var en helikopter kunde landa och strax intill låg en byggnad inte mycket större än ett utedass. Jag gissade mig till att det bakom den igenbommade dörren ledde en trappa ner i underjorden. Antennen stod på en plattform av metall och det syntes att den en gång hade gått att både rotera samt höja och sänka på väldiga gångjärn. Antennen, om det ens var en antenn förresten, var inte formad som en parabol. Den var formad som ett djupt U och över öppningen löpte ett zick-zack-mönster av balkar med någon slags paneler. På sidan av antennen var två symboler målade. Trots att färgen flagnat och det runnit rost över dem syntes de tydligt. Den första liknade något jag sett när jag var liten; televerkets symbol. Men istället för en krona eller vad den nu hade föreställt såg det ut som en rak antenn med knopp längst upp och från antennen löpte stiliserade blixtar. Jag hade inte sett symbolen förut men det var tydligt att det var en varning. Speciellt i kombination med den andra symbolen, som jag definitivt sett förut; symbolen för radioaktivitet.

Jag gick tillbaka och nu smög jag inte. Ett stilla regn började falla från en grå himmel medan jag joggade tillbaka mot stängslet. När jag nådde det nedfallna trädet hade jag lyckats inbilla mig själv att det var bråttom så naturligtvis både stack och rispade jag mig själv på taggtråden. Jag hade en mental karta över platsen i huvudet. Jag hade sett i vilken riktning antennen var riktad så istället för att följa stängslet tillbaka till ledningsgatan eller grusvägen brakade jag rakt ut bland granarna. Teorierna malde i huvudet och blandades samman med intrigerna i min berättelse. Jag blandade samman min författarkaraktär med mig själv. I en scen jag lagt mycket tid på var han lämnad ensam i skogen efter att pastorn försvunnit. Varje gång den mystiske mannen i läderstövlar dök upp bakom ett träd gjorde han det i skepnad av en av författarens egna karaktärer. Och här sprang jag, genom samma granskog där jag själv placerat handlingen och såg mig om över axeln orolig övar vad jag skulle få se. Regnet tilltog och även om jag inte kan svära på att jag höll en rak linje genom granskogen så vill jag ändå lova att jag gjorde mitt bästa. Och så nådde jag trädlinjen och stod på stranden till sjön. Och där, i rak linje med min färdriktning, i rak linje med antennen där bakom mig, låg stugan på andra sidan sjön.

När jag var tillbaka hängde jag av mig mina blöta kläder och slog på te. Jag satt en lång stund och såg på datorn innan jag slog på den. Jag tvekade ännu en stund innan jag vågade öppna dokumentet. Jag hade lyckats övertyga mig själv om att dokumentet skulle innehålla en ny karaktär när jag nu började läsa. Jag skummade igenom min text.

… det var som om platsen själv höll andan … löpgraven löpte likt ett öppet sår genom den tysta skogsmarken … en doft av järn och jord, ett stängsel som inte bara skar av deras fysiska flyktväg utan även … “Det är inte första gången han är här” viskade hon. “Jag har sett honom i min dröm.”

När jag skummat mig genom texten var allting där det skulle. Jag drack te och vankade av och an en stund medan regnet och vinden tilltog utanför. Sedan satte jag mig tillrätta och fortsatte skriva.

Söndagen fortsatte där lördagen slutade. Ute var det busväder och i stugans värme satt jag och skrev. Sida upp och sida ner. Mina karaktärer hittade antennen inne i skogen och kom gemensamt fram till att det var ett bortglömt experimentellt vapen. De gick igenom sina stugor på jakt efter utrustning för att pröva sin teori samtidigt som de började misstänka varandra. De klagade över en metallisk smak och det blev svårare och svårare att avgöra vem av dem som var galen eller ej. Pastorn såg den hemlöse mannen han kört på varje gång han kikade ut genom fönstret. Författaren såg sin exfru nere vid stranden tillsammans med hans egen karaktär som förkroppsligade hans dåliga samvete. Jag drack te och kaffe, smaskade i mig nudlar och tittade ut på de drivande regnbyarna. Måndagen förflöt på samma sätt och nu var den unga killen övertygad om att flickans psykiska krafter bara var inbillningar och att det var för att de litat på henne som de hamnat i skiten. Han hade också övertygat sig själv om att de alla egentligen var karaktärer i författarens bok och att det var upp till honom att skriva ut dem ur historien.

Tisdagen kom och när dagen grydde var regnmolnen borta. Fukt steg upp ur granskogen och över sjön låg dimma. Jag skrev några timmar men efter lunch började jag mina förberedelser. När klockan närmade sig 18:00 var jag redo ute på gräsmattan. Datorn var ordentligt avstängd och sladden utdragen. På räcket till stugan stod en gammal radio jag hittat i en av garderoberna. Den var inställd på en knastrig version av P3. Från hängrännorna hängde två galgar och från galgarna långa remsor av aluminiumfolie. I en glasburk med några hål i locket hade jag tre infångade husflugor som surrade slött och kröp fram och tillbaka över varandra. Det var kanske ingen metodologi som skulle vinna mig några nobelpris, men utifrån vad jag hade att arbeta med så var det inte så dåligt. Jag hade även laddat min mobil och stod med den i näven och räknade ner minuterna. Klockan slog om till 18:00. Batteriikonen uppe i hörnet visade för ett ögonblick att telefonen laddades, sen varnade den för att batteriet var nästan helt urladdat. Jag slöt ögonen när den första blixten av huvudvärk sköt genom skallen. Radion sprakade och knäppte och luren i min hand verkade ha fryst. Så slocknade skärmen samtidigt som bruset och knattret från radion steg i intensitet. Jag såg på flugorna i burken. De låg på rygg, stendöda. Jag såg på galgarna, spottade seg saliv. Aluminiumfolien dansade trots att där knappt var någon vind. Jag var tvungen att sätta mig ner när huvudvärken och yrseln stegrade. Genom tårar såg jag hur folien slets i blickar och radion sprakade ur sig ett sista statiskt vrål innan den likt jag själv slocknade.

När jag vaknade var allt tyst. Sjöns yta badade i regnbågens alla färger. Långa strängar och band vred sig fram över den stilla ytan. Jag såg upp mot himlen. Ett band av norrsken löpte rakt över mig och stugan. Jag var fortfarande för svag för att resa mig upp så jag låg på rygg i gräset och stirrade på skenet. Jag skruvade av locket på glasburken jag hade bredvid mig och knackade ut de tre döda flugorna i gräset. Sedan slöt jag ögonen.

På onsdagen kom jag upp och på darrande ben gick jag tillbaka in i stugan. Jag drack och jag åt. Jag satt en stund med dokumentet: Roman X öppet framför mig. Sedan började jag skriva. Jag la knappt någon tid på miljöbeskrivning eller liknelser, jag skrev färdigt handlingen. På knä djupt inne i den mörka tunneln fick pastorn tillbaka sin tro när han bad om hjälp att hitta ut. De båda ungdomarna kysste varandra när de funnit varandra ute i den regniga skogen. Författaren satt hukad över sin skrivmaskin och skrev ut den mystiske främlingen från sin egen berättelse och nästa gång han sneglade ner mot sjön stod där ingen och såg tillbaka på honom. Slutet blev taffligt, och öppet. De samlade ihop sig och satte sig i en bil. De hoppades på att vägen skulle vara där när de gav sig av. Och sen var det slut. Inte särskilt långt från “… sen vaknade jag, och allt var en dröm.”

Jag vet, men nu blev det så.

Natten till torsdag, idag, satt jag och skrev. Inte på Roman X utan på den redogörelse du läser nu. Om några timmar kommer nästa puls och då tänker jag vara långt härifrån. Jag har packat bilen och nu ska jag bara skriva de sista raderna. Vi får se ifall vägen finns kvar. Hej.

Signaturmelodi

Vi hörde en återställd textfil på en begagnad laptop, skriven av en okänd person. Den lästes av Ludvig Josephson. Och därmed är veckans stugutflykt slut för den här gången, åtminstone i Creepypoddens regi. Men det finns fler stugor att berätta om, så kom tillbaka igen om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.