Avsnitt 248: Instängd

Jag skriver för att jag vill berätta om något jag var med om förra veckan. Jag har länge velat skriva in bara för att beskriva den mystiska känslan som ligger över det storsjukhus jag arbetar på, men jag har inte haft något specifikt att berätta. Förrän nu.

Jag har arbetat på det här sjukhuset sedan 2018. En sak jag minns om det när jag var student och gjorde en praktisk övning i katastrofmedicin var att det finns enormt mycket rum och våningar under jord, stora bergrum. Någon sa att sjukhuset var lika stort under jord som över jord. För att exempelvis ta sig till bårhuset så måste man först åka ner till våning minus ett, sedan gå längst ner i den korridoren och därefter ta en hiss ner till plan minus fem. Väl där nere kommer man ut i en gigantisk korridor där man inte sällan möter ganska stora gaffeltruckar som åker runt. Väggarna är täta av tjocka kablar och det är starkt upplyst av lysrör i taken. Man tar till höger i den gigantiska korridoren och går en bit och åker därefter ytterligare en hiss, nu upp till plan minus två. Där ligger bårhuset.

Nåväl, det är bara en detalj, men som adderat något över den mystik jag alltid upplevt ligger som en lätt dimma över sjukhuset. Mystiken döljs ofta av det vanliga arbetet som pågår på ett sjukhus. Klapprande skor i korridorer och gråblåa bussaronger. Men ibland slår tanken mig när jag står i hissen bland kirurger, undersköterskor och vaktmästare. Vad döljer sig bakom alla låsta dörrar längs de stora korridorerna djupt under marken? Och en ny tanke som nyligen fötts, vad döljer sig på våning åtta?

I den delen av sjukhuset där jag arbetar så finns det nio våningar. Jag arbetar högst upp på våning nio. På våning sju och nedåt ligger det olika vårdavdelningar och mottagningar. Men våning åtta existerar inte. Om man står i hissen och tittar på hissens knappanel så finns samtliga våningar utom den åttonde. När man går i trapphusen så finns dörrar in till varje våning förutom vid våning åtta där det bara finns en slät vägg. I det andra trapphuset som ligger lite längre bort finns endast en liten låst fläktdörr på den åttonde våningen. Förbi den fläktdörren går jag ibland när jag ska gå ner några våningar för att centrifugera blodprover.

Förra veckan var jag som många gånger tidigare på väg ner för att centrifugera ett blodprov. När jag närmar mig plan 8 hör jag ett dunkande ljud från fläktdörren. Jag stannar till och försöker förstå. Någon försöker ta sig ut från insidan av dörren. Handtaget rörs upp och ner. Men det är ändå alldeles tyst, inga rop eller skrik. Om någon fastnat där inne borde han eller hon rimligtvis försöka få kontakt. Av någon anledning tar jag upp min telefon och börjar filma. Då kommer en kort men ekande hög duns som får mig att hoppa högt. Jag vänder mig om och springer ner för trapporna. När jag kommit fram dit jag skulle, ringer jag väktaren på sjukhuset och berättar. Han lovar att de ska gå dit och undersöka. När jag är klar med min centrifugering tar jag hissen upp till plan nio. Jag lyssnar först ut i trapphuset men hör ingenting. Det är alldeles tyst nu.

När jag kommer ur hissen möter jag väktarna. De har inte sett eller hört något på plan åtta. Jag går tillbaka till mitt arbetsrum igen. Det vanliga arbetet på sjukhuset pågår som vanligt, men dimman av något oförklarligt ligger tätare och tydligare än någonsin nu.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var det filmklipp som lyssnaren Ida spelade in på sin arbetsplats, när ett handtag vid en märklig dörr rörde sig långsamt upp och ner. Hon kallade sin historia “Våning åtta”, och den lästes av Petra Werner.

1913 reste fransmannen Stéphane Passet runt i världen med uppdraget att fotografera den i färgfilm. Han var en av flera fotografer som finansierades av den rika bankiren Albert Kahn, som hade fattat ett filantropiskt intresse för att föreviga sin omvärld med den nya färgfototekniken. Passet hamnade i Mongoliet, och i trakterna kring huvudstaden Ulan Bator fick han se en märklig scen.

En kanske två kvadratmeter stor trälåda låg på den uttorkade marken. Den var förseglad med tunga hänglås. Det fanns ett litet hål i lådans långsida, och ut ur det hålet stack en kvinnas huvud. Hon hade smutsigt, tovigt hår, och hade fått ut armen också, och med handen höll hon i ett av hänglåsen, som om hon slitit och dragit i det ända tills hon gett upp och uppgivet fastnat i sin position. På marken nedanför hålet låg en liten tom skål, knappt utom räckhåll för kvinnan. Stéphane Passet kunde inte annat än att fotografera scenen.

Man tror inte Passet talade mongoliska, men någon – kanske en guide – verkade översätta åt honom, för under fotografiet har han skrivit en kommentar. “Tortyren av en kvinna som dömts till döden för otrohet”, skrev han. Det han hade fått se var alltså ett sorts dödsstraff, som han förstod det. Att bli inlåst i en låda med ett litet, retsamt hål ut till omvärlden, och bli lämnad till sitt öde.

Det har diskuterats om Passet verkligen förstod situationen rätt, och om inte lådan i själva verket var en sorts fängelse för tillfällig förvaring, men bilden är ändå förfärlig. Uttrycket i kvinnans fårade ansikte, hennes ihopknipna ögon, säger bättre än tusen ord hur fruktansvärt hennes straff var.

Det är det här med att stängas in. Människan hatar det av sin natur. Klaustrofobi är en överlevnadsinstinkt. Och det märks i våra berättelser, om och om igen märks det. Som till exempel i det märkliga vittnesmål lyssnaren Björn en dag stötte på, på en plats där man kanske minst kunde förvänta sig det. Hans berättelse, “Groo No. 73”, läses av Michael Forsberg.

För några år sedan var jag i Skottland i några veckor. Jag hade kunnat berätta mycket om den resan men det enda som ni egentligen behöver veta är att jag köpte en serietidning i en mysig butik i Edinburgh. Jag kände igen stilen på omslaget och såg direkt att det var ritat av Sergio Aragonés. När jag var liten hade jag en imponerande hög med MAD-tidningar och mina absoluta favoriter av alla de olika stripparna var de inklämda små teckningarna som fanns mellan rutorna. Jag började alltid läsningen med att bläddra igenom sidorna på jakt efter Aragonés små insmugna skämt.

Så när jag såg ett nummer av Groo, en serie tecknad av Aragonés som jag inte visste fanns, högg jag den i farten och läste den senare på kvällen när jag var tillbaka på vandrarhemmet. Jag minns att jag tittade i tomrummen mellan rutorna för att se ifall där fanns undangömda hemligheter, och det fanns det. Men inga som Aragonés lämnat där. En tidigare ägare till tidningen hade skrivit tomrummen fulla med anteckningar. Det var svårt att följa den röriga texten och utan vidare tanke på vad som kunde dölja sig mellan raderna så hamnade tidningen i botten av min väska.

För inte så länge sedan hittade jag den där tidningen när jag städade ur ett förråd och jag bläddrade igenom sidorna. Eftersom jag var trött på att städa gjorde jag ett försök att läsa anteckningarna som löpte mellan serierutorna och en historia som först verkade lite underlig visade sig vara betydligt mer obehaglig än jag först hade kunnat ana.

Jag har gjort mitt bästa för att översätta från engelska och sammanställa den röriga redogörelsen. Delar är svåra då överstrykningar och ändringar gjorts så på sina ställen har jag gjort en rimlig tolkning av vad jag tror författaren vill säga.

Jag har fortfarande tid. 63 minuter enligt nuvarande tempo. Han har kommit upp i tresiffriga nummer. Jag börjar från början. Jag har alltid tyckt om tidningar. Jag har alltid haft svårt för mänsklig kontakt. Jag har alltid haft lätt för siffror. Mike är en av få personer som känner mig och förstår mig. Kanske hittar du, Mike, denna tidning, för jag vet att du letar efter den. Jag var nära att sammanställa en komplett samling av Groo och jag planerade att skänka den till dig som tack. Om du, vem du än är, hittar denna tidning… Mike Warren.

Jag börjar om, jag börjar från början. Det var Mike som tipsade mig om tjänsten. Intervjun var något av det pinsammaste jag varit med om, det här med social interaktion har aldrig legat för mig, men jag fick jobbet då Mike hade gått i god för mina kunskaper. Numer är jag statistik analytiker, kanske ingenting som jag direkt brinner för, men oavsett vad siffrorna representerar, försurningsnivåer i olika vattendrag eller nativitetssiffror från olika counties, så behöver jag inte titta på dem länge förrän jag urskilt trender eller avvikande kontrollpunkter som behöver förklaras och så vidare. Tack vare jobbet tjänar jag nu i alla fall mer pengar, och har tid över att ägna mig åt det jag tycker om på fritiden.

Det började med ett loppisfynd. 1992 års kompletta årgång av X-men. I ett krångligt ”what if”-scenario var alla karaktärerna förvandlade till barn och genom hela säsongen löpte karaktären Storms oförmåga att använda sina krafter. För att få veta ifall hon återfick sin förmåga att kontrollera vädret behövde jag leta reda på nästa årgång av serien. När jag väl fick fatt på samtliga nummer från 1993 gick det på en betydligt högre prissumma än vad jag gett för årgång 1992, så tidningarna som nyss varit ett tidsfördriv hade plötsligt fått ett värde som, även om det inte var särskilt högt, var betydligt högre procentuellt än vad jag gett för dem.

Det hela utvecklades till en hobby. Genom att bevaka auktionssidor på internet och föra statistik över priserna på tidningar från vissa förlag, av vissa författare, från vissa år och så vidare så kunde jag ganska snart hitta enstaka auktioner som verkat falla under radarn, eller auktioner där det bland mängder av alldagliga tidningar gömde sig en dyrgrip. Efter ett tag dök det upp nya kartonger med posten varje dag. Jag började sätta ihop hela årgångar och sälja för långt mer än jag gett för varje individuell tidning och jag började kunna förutspå prisändringar och ligga någon månad före trenden i mina inköp för att sedan kunna kamma in ordentliga summor pengar ett halvår senare. Ganska snart nådde jag den punkt då jag inte längre läste tidningarna som kom.

Tidningarna som anlände var förslutna i plast och jag städade ur en walk-in-closet och inredde så att den var både mörklagd och försedd med ett fläktsystem som eliminerade all fukt. När jag så, till sist, fick hem första numret av Fantastic Four och placerade den på garderobshyllan mellan The Amazing Spider-Man #129 och Detective Comics No.140 insåg jag att det var dags att dels gå till försäkringsbolaget och höja premien, och att se över säkerheten. En byggfirma rekommenderad av försäkringsbolaget installerade en brandsäker dörr med kodlås.

Jag började bli ett namn i samlarkretsar. Många hade dels uppmärksammat min imponerande samling men också mitt analytiska förhållningssätt vad beträffar förmågan att hitta tidningarna. Kodlåset till garderoben tillsammans med en påkostad ytterdörr höll mina tidningar säkra och efter en synnerligen fördelaktig affär kunde jag lägga No 27 av Detective Comics till samlingen. Tanken att tidningarna i min garderob antagligen skulle kunna betala samtliga bostadsrätter i min trappuppgång är svindlande. Efter lång tvekan, och flera nej, tackade jag till sist ja till att göra en panel på ett konvent. jag skulle bli intervjuad och publiken skulle få ställa frågor. Redan på väg fram till mässhallen i morse förstod jag att jag hade gjort ett misstag. Det var folk precis överallt och alla ställde frågor, ville ta mig i hand, eller ta ett foto tillsammans med mig.

Jag måste skynda mig. Han där ute kom precis upp i ettusen.

Redan innan jag kom fram till dörren och försågs med ett passerkort i glada färger kände jag hur yrseln höll på att ta överhand. Jag kollapsade på mattan innanför dörren och folk som jag inte kommer ihåg namnet på sprang fram och tillbaka och hämtade vatten, pratade i walkie-talkie, stack en hoprullad kavaj under nacken på mig och till slut leddes jag ut till en väntande bil.

Jag kördes hem av samma man som hade bokat mig och han bad om ursäkt så många gånger att jag tappade räkningen. Han hjälpte mig uppför trapporna och fram till ytterdörren. Jag krånglade en stund med nycklarna, men fick hjälp, och till slut kunde jag sjunka ihop på hallgolvet. Efter ytterligare ursäkter lämnade han mig där på golvet och gick.

Efter det är jag osäker på hur lång tid som gick innan jag blev medveten om att dörren lämnats på glänt. Genom ett febrigt töcken lyckades jag ta mig upp på fötterna genom att ta stöd mot väggen. Först när jag insåg att någon tagit sig in i lägenheten väcktes jag ur yrseln. Jag sprang fram till garderoben, medveten om att inkräktaren inte var mer än några steg bakom mig. Jag vräkte upp dörren och slog igen den efter mig, men istället för att smälla igen och låsas med ett klick studsade dörren ut och jag hörde hur någon vrålade till mellan hopbitna tänder. Medan inkräktaren stoppade sina klämda fingrar i munnen fick jag igen dörren och det blev beckmörkt.

Jag andades ut och tänkte att både jag och mina tidningar var säkra från inkräktaren som måste ha följt efter mig från konventet, men så hörde jag fyra korta pip följt av en längre ton. Sedan ytterligare fyra pip där den sista tonen var i ett något högre tonläge, följt av en längre ton. Inkräktaren hade precis slagit in koden 0000 och sedan 0001, och båda gångerna mötts av tonen som indikerar att fel kod angetts.

Jag hittade lysknappen och efter att ha spenderat en dryg timma i panik och andningsövningar har jag nu lyckats skriva dessa rader. Om 23-27 minuter når inkräktaren rätt kombination. Om du läser dessa rader, hälsa Mike Warren att jag bara var sju nummer ifrån en komplett uppsättning, och att jag tackar honom för att han var min vän.

Jag har sökt på namnet Mike Warren och har försökt att googla på mystiska försvinnanden bland seriesamlare, men inte hittat något. Jag googlade snabbt på tidningarna som nämns och fick veta följande:

The Amazing Spider-Man #129 är första numret med Punisher och verkar vara värd mellan 8000 och 9000 dollar.

Detective Comics No. 140 som innehåller första Batman-äventyret med Jokern verkar gå för 360 000 dollar.

Nummer 27 av Detective Comics, vilket är första gången Batman dyker upp, är värderad till strax över en miljon dollar.

Den enda information jag kan ge er förutom namnet Mike Warren är att redogörelsen är hastigt och slarvigt nedtecknad mellan serierutorna i nummer 73 av serietidningen Groo som kom ut i januari 1991 och att jag själv köpte tidningen ifråga i en second hand-butik i Edinburgh i september 2009.

Vi hörde “Groo No. 73”, skriven av lyssnaren Björn och uppläst av Michael Forsberg.

Instängd kan man ju vara inte bara i utrymmen, utan också i sig själv. Till och med i sina kläder. Vi ska raskt vidare till nästa berättelse, som handlar om just det. Den heter “Kostymen”, är skriven av signaturen J.G., och läses av Rakel Josephson.

Visste du att huden är kroppens största organ? Epidermis, dermis och subcutis – överhuden, läderhuden och underhuden. Vårt skydd mot omvärlden. Ett hölje som skyddar oss från gifter, bakterier, kemikalier och tryck. En produkt av tusen och åter tusen år av evolution. Något att lita på. Men jag är inte så säker på det längre.

Det här är en berättelse om min pojkvän Christian. Eller… Jag gillar egentligen inte ordet berättelse. Det låter som att det är påhittat, uppdiktat, ett fantasifoster. Jag önskar att så var fallet.

Vi träffades på gymnasiet. Han var ett par år äldre än mig. Vi bodde i östra Göteborg, i en hyrestvåa som vi hade kämpat för att få till efter många år i bostadskö. Lyan var ganska sunkig – i ett hus som hade gått från beigt gruppboende till anspråkslöst lägenhetshus – men vi hade gjort den trivsam med garderobsväxter, inramade posters och Stringhyllor. HomeQ och Blocket var den enda vägen framåt om man var en utböling med varken kontakter, pengar till en kontantinsats eller täta föräldrar.

Vi kom båda från mindre orter och var i ärlighetens namn ganska ensamma i stan. Våra familjer bodde tiotals mil uppåt i landet. Våra högpresterande vänner hade antingen skaffat familj eller flyttat utomlands. Men vi hade varandra. Julia och Christian.

En av Christians få närmaste kompisar, Karl, som följt med från barndomen, skulle också lämna oss. Han hade kommit in på ett prestigefyllt universitet. Vad var Göteborgs stolthet Chalmers mot Cambridge? “Ni får komma och hälsa på någon gång”, hette det när vi vinkade av kompisen vid incheckningsautomaterna på Landvetter. Han skulle antagligen hamna i en klass av framtida Nobelpristagare – men hade inte körkort, skämtade vi om i bilen på väg tillbaka till stan.

Det här var några månader innan den här berättelsen tog sin början. Det där som Karl sa med att komma och hälsa på var tomma ord, tänkte vi. Det brukar ju vara så. Men till bådas förvåning kom faktiskt snart en inbjudan. En middag. Vi blev båda glada och snart hade vi bokat flygbiljetter. Det skulle bli en helg i slutet av oktober. Sovplats skulle vi få genom universitetet. Ett rum med våningssäng och delad toalett och dusch, men det fick gå. Det skulle ju i alla fall inte bli något bråk om vem som skulle vara den stora eller lilla skeden.

Till vår skräckblandade förtjusning kom inbjudan med en lång lista över regler och seder. Universitetsvärlden är minst sagt hierarkisk i den anglosaxiska delen av världen. När professorerna kom in i salen skulle alla stå upp. Före och efter middagen skulle en bön på latin läsas upp. Inga mobiltelefoner var tillåtna. Och det fanns en klädkod.

Som läkarstudent med snart sju terminer i ryggen hade jag varit med på flera akademiska middagar. Min klädsel var given. Traditionerna må vara annorlunda utanför den svenska akademin, men en mörkblå klänning fungerar alltid. Min pojkvän däremot … Det var väl inte direkt hans fantastiska klädstil som gjorde att jag föll pladask. Och vem kunde klandra honom. Han jobbade hemifrån som programmerare. Uniformen var mjukisbyxor och en t-shirt. Det kunde på sin höjd bli tal om en skjorta på överkroppen om det – gud förbjude – skulle bli tal om ett digitalt möte. Nu var det dock en fin middag. Kostym var obligatoriskt. “Jag ordnar det”, bedyrade Christian.

Hösten kom och löven började gulna medan jag pluggade inför höstens stora tenta och därför tillbringade mina dagar i medicinska biblioteket. Jag behövde också komplettera ett tidigare kuggat praktiskt prov i suturering – att försluta sårskador – som släpade från förra terminen. Christian jobbade med ett stort projekt, ett datasystem för en bilhandlare, som skulle levereras veckan före avresa. Det kändes som att vi levde parallella liv – något som jag tror att vi innerst inne tyckte var jobbigt – men vi såg båda fram emot vår resa och höll ut. Flygplatsölen skulle trots allt smaka mycket bättre när vi hade tagit oss över dessa hinder.

Veckorna gick, som veckorna brukar göra. Avresan närmade sig. Jag hade redan börjat packa. Jag var alltid först med det. Aftonblåsan låg i väskan. Det kanske inte kommer som en chock, men Christian hade förstås inte tagit tag i klädsituationen än. Åh, Christian. Jag kan sakna till och med de här så irriterande sidorna med honom. Måndagen innan avresa fick jag äntligen med honom till stan. Vi möttes efter att min förmiddag på Sahlgrenskas bibliotek var avklarad. Det blev fem, sex, sju affärer. Inget kändes rätt. Prisnivån höjdes i takt med att en ny dörrklocka plingade. Inte för att pengar var ett problem – inte för en programmerare med tanke på hur arbetsmarknaden såg ut – men för att just den här programmeraren ogärna la pengar på kläder… “Okej, vi gör ett sista försök”, suckade Christian och nickade med huvudet mot NK:s gråa fasad.

Innanför de tunga dörrarna på Östra Hamngatan doftade det starkt av parfym. Det till och med luktade dyrt. “Kostymtrubbel?” frågade en klämkäck röst bakom oss. Christian tittade på mig med en blick som sa “Åh nej”. Jag kände med honom. Vi var trötta. Blodsockret var lågt efter en eftermiddag på stan. Jag hoppades innerligt att det här var sista affären vi skulle behöva gå in i. Vi vände oss om unisont och bakom oss stod en elegant man med det största leendet jag någonsin sett. Typiskt säljare. Det visade sig att han var rejält insnöad på kostymer. Han berättade om snitt, sömmar och fall. Tankarna förde mig till en föreläsningssal… Och plötsligt var provrummet fullt av kavajer, skjortor, slipsar och kostymer.

Draperiet drogs för med ett ryck. Det var först nu vi vågade titta på prislapparna. Till vår stora förvåning var det inte så mycket värre än de tidigare butikerna. Jag hjälpte till enligt bästa förmåga och vi arbetade oss igenom säkert ett tiotal olika kombinationer. Christians ansiktsuttryck var skeptiskt rakt igenom. Jag kunde inte låta bli att sucka. Tyst, men han hörde det förstås ändå. Han var redo att ge upp. Jag sa något myndigt och syrligt om att jag inte tänkte spendera resten av veckan med att gå i ännu fler butiker.

Atmosfären ändrades när vi kom fram till den allra sista kostymen. Längst bak på en av krokarna hängde den. Jag blev uppriktigt förvånad över att se en kostym av den här typen i ett varuhus. Det såg ut som att den tillhörde fel decennium. Förnimmelsen förstärktes av att den luktade… Ja, vad var det? Mina tankar gick till ålderdomshemmet där jag praktiserade i åttan. Eller kanske en second hand-butik. Gammalt.

Christian satte på sig kostymen. Jag kvävde ett skratt. Han märkte ingenting. Jag tvekade på om den här kostymen verkligen var passande för sammanhanget. Den satt konstigt. Var bylsig, på något sätt. Och färgen fick den dessutom att framstå som dammig. Peaky Blinders utan Cillian Murphy, typ? När jag ifrågasatte såg jag ett mörker i hans ögon som jag aldrig tidigare hade sett. En märklig rysning vandrade upp för min ryggrad. Säljaren fram och bröt. “Hallå gänget! Hur går det här då?”. Det var nästan som att han ryggade tillbaka när han efter att framfusigt ha ryckt undan draperiet till provrummet stack in huvudet. Christian kunde inte slita blicken från sig själv i spegeln. “Den här vill jag ha”, sa han med eftertryck.

Säljaren tittade frågande på mig. Leendet fortfarande lika stort. Nästan kusligt. Jag märkte nya detaljer hela tiden… Ärmarna var korta. Byxtyget stramade åt. Den var för stor och för liten på samma gång. Vi verkade tänka samma sak, men efter några sekunders väntan syntes ett leende som sa “Kunden har alltid rätt” och med en handgest visade han oss till kassan. “Det sägs att det edwardianska snittet gör comeback snart”, småpratade han i jakt efter en prislapp. Han hittade varken pris eller lapp. Konstigt, tänkte jag. “Märkligt”, sa han. Han fortsatte: “Ska vi säga en femhundring? Jag säger inget till chefen om inte ni gör det”. Han blinkade. Typiskt säljare.

Christian såg så stolt ut med svartvita påsen i handen, som ett barn som precis vandrat ut från en leksaksaffär med sitt livs bästa köp. I rulltrappan, på trottoaren, på spårvagnen, i trapphuset och i hallen. Och det handlade nog inte bara om att han hade kommit billigt undan. Även om jag inte var något stort fan av kostymen var jag exalterad över att till sist få se honom i något annat än sina vanliga kläder. Framsteg, tänkte jag. Trodde jag.

Jag hade alltså aldrig sett honom så nöjd. Ivrig att sätta på sig den. När vi kom hem ville han genast prova den ännu en gång. Kostymen satt på när han stekte falukorv och stuvade makaroner. Kostymen satt på under filmkvällen. Kostymen satt på när vi skulle borsta tänderna. Jag tyckte att det började kännas märkligt. Det var inget emot vad som skulle komma.

”Jag vill sova i den”, sa han genom tandkrämsskummet. Jag pausade min borstning och började skratta. Min roliga, knäppa Christian… Men han skrattade inte tillbaka. Istället tittade han allvarligt på mig, med samma blick som under kostymprovningen. Nu betydligt hårdare. Svartare. Jag förstod plötsligt att han menade allvar.

Nu när jag blickar tillbaka och skriver dessa rader förstår jag att det var här den riktiga vändningen kom. Och det gick snabbt. När vi vaknade på tisdag morgon… Eller, när jag vaknade på tisdag morgon, upptäckte jag att Christian redan var vaken. Ringarna under ögonen skvallrade om att han redan varit vaken under en lång tid. Jag inser att jag spär på stereotypen om programmerare – men sena kvällar, ibland långa nätter, och ringar under ögonen var inget ovanligt för hans yrkeskategori, tänkte jag.

Några år in i ett förhållande behöver man inte säga så mycket. Man känner varandra. Han ville väl ta det lugnt den här morgonen. Så jag klev upp ur sängen, rostade en macka och bredde den med smör. Jag har aldrig varit så mycket för frukost och åt bara halva. Tio minuter kvar tills dess att spårvagnen skulle gå. I min rastlöshet petade jag lite på mackan, som bildade ett snigelspår av smält smör på bordsskivan, och gick sedan för att borsta tänderna. Christian låg kvar i sängen. Kostymen satt fortfarande på. Det gjorde mig illa till mods, men vad skulle jag göra. Jag gav honom en mintdoftande puss på pannan och åkte till skolan. Idag stod det där suturprovet på schemat. “Önska mig lycka till”, sa jag och slängde igen dörren lite för hårt. Typiskt mig.

Provet gick förstås åt helvete. Jag var ofokuserad – märkbart påverkad av morgonens tystnad som i efterhand framstod som så märklig – och glömde dessutom nålarna som skulle användas på övningshuden där hemma. När jag kom tillbaka till lägenheten låg Christian kvar i sängen i samma position som när jag lämnade honom. Tårar rann nerför hans kinder. Men han såg inte ut att gråta. Ansiktet var helt neutralt. Jag tvingades lägga mina egna bekymmer åt sidan. Det kändes på sätt och vis skönt att distansera sig lite grann. “Men gubben… Hur är det?”, försökte jag. Jag gick in i rummet och blev omedelbart tvungen att hålla tillbaka en kväljning. Om den där kostymen hade en oangenäm doft förut, var det inget emot vad rummet luktade – nej, stank! – nu. Kålpudding och kokta grönsaker, medicinlösningar och hudkrämer, kroppsvätskor och avföring.

Stora, fettliknande fläckar hade brett ut sig på lakanet under honom. “Ska vi tvätta av dig lite grann?”, frågade jag. Det kändes verkligen som att jag var tillbaka på ålderdomshemmet. Men han var min livskamrat och i ett förhållande tar man trots allt hand om varandra. I nöd och lust. Visst? Jag började dra av honom kavajen. Vad som började som ett tyst gnyende blev till ett utdraget skrik. Ansiktet fortfarande helt neutralt. Min puls steg. Svetten pärlade sig i pannan. Jag insåg att jag var livrädd. Jag kanske borde ha slutat då, men på något sätt blev jag ännu mer sporrad att hjälpa honom – och kanske mig – ur den här plågsamma situationen. Jag drog och drog och drog. Kostymen rubbades inte. Christian låg kvar, orörlig och passiv, med röda spår av salta tårar i ansiktet.

Jag ringde 112. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen, för oavsett om det var fysiskt eller psykiskt behövde han uppenbarligen hjälp av någon. Jag ringde, låste upp dörren och satte mig på en stol i köket. Jag orkade inte vara med honom. Inte nu. Snart hörde jag hur porten slogs upp. Steg i trapphuset. Två unga kvinnor i gröngula kläder kom halvspringandes genom ytterdörren. Ryggsäckarna måste vara tunga, minns jag att jag tänkte. Jag pekade in mot sovrummet. “Kan du hjälpa till lite här?”, sa en röst från andra sidan väggen. Jag kunde inte hjälpa till. Jag satt kvar där i köket och hörde hur de – med samma dumdristighet som jag hade haft i mitt försök att få av honom kostymen några minuter tidigare – försökte lyfta över honom till båren. Jag skakade på huvudet i min ensamhet. De lyckades såklart inte. Kostymen satt fast också i sängen. Jag kunde inte göra något när jag hörde ett blött, knakande ljud. Det var nog där någonting gick sönder inom mig.

Det blev tyst. Sen blev det bråttom. Jag minns köket, trappan, parkeringsplatsen. Rent fysiskt satt jag med Christian i ambulansen. Mentalt var jag någon annanstans. Jag höll hans hand. Blodet droppade, från den flådda handen, ner på ambulansens plastmatta där jag hade lämnat min blick. Jag förstod, samtidigt som jag inte förstod. Jag bytte fokus från golvet, till handen, till ansiktet. “Är det där Christian?”, frågade jag utan att få svar. Christian såg ut som en parodi, som något hämtat ur en skräckis från 70-talet med lägsta möjliga budget. Men det här var ingen karikatyr och ambulanskvinnans allvarsamma min var inget skämt. Huvudet var ådrigt, köttigt… blött. Jag mådde illa. Jag stirrade ut genom ambulansens fönster istället och insåg att jag knappt visste att det fanns ett fönster. Har du någon gång tänkt på att man aldrig ser in i ambulanser som står parkerade, eller som susar förbi? Man ser ut. Tänk vad lite man vet egentligen.

Kvällen blev till natt och på akutmottagningen stod tiden still. Min familj visste inget. Christians familj visste inget. Vi var vuxna och jag stod ju som närmast anhörig. En trött läkare gav mig beskedet. Han skulle nog gå hem och sova nu, tänkte jag. Godnatt, doktorn, tänkte jag och fnissade för mig själv. Vad skulle jag göra? Jag har konstigt nog väldigt lite att säga om den här så avgörande stunden i mitt liv. När jag fick veta att mitt livs kärlek var … död. Tomheten fortsatte liksom bara. Jag fick i alla fall se Christian en sista gång. En person sa att jag inte borde. Jag ville. Tre personer frågade om jag var okej. Det var jag. Sjukhusprästen gav mig ett A4-papper om samtalsstöd. Jag ville bara hem. Och hem fick jag åka.

Om en gammal person somnar in på ett vårdboende är det inte särskilt konstigt, men när en ung och frisk människa dör oväntat görs en rättsmedicinsk obduktion. Jag läste protokollet i jakt på svar. “Ingen dödsorsak”. Och så två frågetecken bakom “Tredje gradens brännskada” och “Septisk chock”. Rättsläkarna kunde inte förklara vad som hänt. Det enda man visste säkert var att huden hade avlägsnats från kroppen. Man visste inte hur. Fynden var förenliga med vad man kan se efter en brand, där kläderna bränt, smält, fast i huden. Men som du nog redan har kunnat räkna ut fanns det ingen brand. Tänk vad lite man vet egentligen.

Jag kan inte svara på hur en till synes begagnad kostym hamnade på herravdelningen på ett lyxvaruhus, eller hur den ens tilläts att säljas till Christian. Jag har letat efter tillverkarens namn, någon ledtråd – något som kan hjälpa mig att förstå. Det har varit lönlöst. Jag har inte heller någon förklaring till vad som låg bakom själva skadan. Var det en kemisk reaktion? Gjorde han det mot sig själv? Var det någon annan som skadade honom? … Eller var det en förbannelse? Jag vill vara rationell – jag vill tro på forskning och vetenskap – men jag är inte så säker på att jag kan längre. Det är därför jag skriver dessa rader. Om du som läser det här vet något. Snälla. Hör av dig.

För jag vet faktiskt inte vad som var värst. Är det den där ovissheten? Var det att se hans lika delar stillsamma som plågade ansiktsuttryck på visningen i sjukhuskapellet? … Eller var det att få påsen med hans tillhörigheter när jag därefter lämnade akutmottagningen?

Påsen var nämligen tung. För tung. Påsen vägde betydligt mer än vad jag vet att en kostym gör. Tre kilo mer, om man ska tro källorna som finns där ute. Men jag behövde inga externa källor. För jag förstod direkt varför. Den metalliska och skämda lukten när jag öppnade påsen fick mig att må illa. Det får mig fortfarande att må illa. Det var inte längre bara en kostym.

Ikväll är det dags för middagen på universitetet. Vi skulle ha landat för flera timmar sedan nu. Christians mobiltelefon, som fortfarande ligger på laddning på sängbordet, har plingat i flera timmar nu. Hans föräldrar och syskon, kanske? Karl har dessutom ringt mig tiotals gånger. Men jag har inte svarat. Jag har inte haft tid. Jag har varit vaken i två… tre? dagar. Jag vet inte längre. Jag vet bara att jag är hemma. Regnet öser ner utanför fönstret, så som det bara kan göra i Göteborg. Och här har jag haft fullt upp med annat. Jag måste fylla mitt huvud med annat.

Suturnålarna ligger utspridda på bordet framför mig. Om man sträcker ut huden täcker den ett område på två kvadratmeter. Det finns med andra ord gott om sömsmån. Det har förstås krävt en hel del skrubbande, rengöring och putsande. Hår fungerar förvånansvärt bra som tråd. Och naglarna blir till fina, om än lite spröda, knappar. Människokroppen är fantastisk, när man tänker på saken.

Jag vet vad du tänker… Men jag behövde vara nära honom.

Jag behövde vara hud mot hud.

Vi hörde “Kostymen”, skriven av signaturen J.G., och uppläst av Rakel Josephson.

Sist men inte minst kan man också vara instängd i, låt oss kalla det, sitt öde. Något man gör vid ett obetänksamt tillfälle kan förfölja en resten av livet. Det hör vi mer om i historien “Träfursten”, skriven och uppläst av Ludvig Josephson.

Hela topografin är förändrad. Det är inte så konstigt. Femtio år måste ha gått. Den motortrafikled som mina föräldrar körde på i vår SAAB finns inte längre. De gula rektangulära lampor som svajade över körbanan är borta. Och den som vill finna spåren efter vägen kanske kan hitta dem i Stockholms stads stadsarkiv. Säkert finns där någon planritning från 1964 eller något annat förflutet år. Men jag tror att den är glömd i det allmänna medvetandet. Vi bilförare är praktiska människor. Vi lever med nödvändighet i nuet och förhåller oss till de skyltar som talar om för oss vilka avfarter vi ska ta och de filer vi ska lägga oss i.

Men varje gång jag kör på den här infarten till Stockholm, blir jag påmind om hur det en gång i tiden, när jag var mycket liten, såg ut. Här finns ingenting numera, annat än en motorvägs raksträcka.

Jag bli inte klok på hur mycket urberg som måste ha sprängts bort, hur mycket lergrund som måste ha plattats till, för att åstadkomma den höjdskillnad och förändring som skiljer den här delen av motorvägen från den körsträcka jag fortfarande minns från min barndom.

Det jag minns, och det är så längesedan nu att det är drömlikt, nästan som om jag fått det berättat för mig… Men så kan det inte vara, för varför skulle någon ha berättat för mig hur motortrafikleden en gång i min tidiga barndom kan ha sett ut? Det måste vara ett äkta minne. Det jag minns är att från den gamla vägen jag kommer ihåg från min barndom, ledde en brant trappa i trä ned mot en samling mycket gamla villor från förra sekelskiftet. Man ser dem inte från motorvägen så som den ser ut idag, eftersom de inte finns längre, men när jag var liten hade man utblick över dem från vägen. På den tiden fanns en avfart till höger som gjorde en brant sväng i en snäv kurva under motorvägen så att man hamnade på dess vänstra sida. Efter svängen kom en viadukt över Roslagsbanan, järnvägen som på den tiden fortfarande gick där, och efter viadukten ledde en brant backe till området med de gamla villorna. De revs 1971 för att ge plats åt den redan då planerade breddningen av motorvägen. Nu, en evig ström av bilar på väg in mot och ut från Stockholms innerstad.

Men en gång när jag var liten, kanske sju år, besökte jag ett av de där numera rivna husen.

Det var med mina föräldrar och om jag räknat rätt måste det ha varit året innan den väldiga trävillan jämnades med marken. Varken mamma eller pappa kan bekräfta det, eftersom de gått bort för ganska länge sedan.

Jag kommer ihåg att den gamla villan, med torn och lanternin på taket, hette Hasselgärde. Jag kunde ännu inte läsa men pappa stavade det för mig när vi öppnade grinden i gjutjärn, där namnet var smitt i gallret. Hasselgärde.

De som bodde där var en lumparkompis till min pappa från beredskapstiden under andra världskriget och hans fru. De hette Nathanael och Barbara. Nathanael var konstnär och en gedigen hoarder. Han samlade på alla tänkbara föremål och i en av deras garderober stod en stapel, minst en och en halv meter hög, med urdiskade margarinförpackningar, för den händelse de någon gång kunde komma till användning. Men det mest imponerande, och för den delen skrämmande, var två gungstolar i rummet innanför hallen. Gungstolarna var utformade som skulpturer av trä, av en kvinna och en man. Som man så att säga kunde sitta i famnen på. Men det tror jag inte att någon gjorde, eftersom ett sidenband var spänt mellan armstöden på var och en av stolarna, som på ett museum. Träet var mörkt, nästan svart, och mycket gammalt. Skulpturerna av kvinnan och mannen tycktes föreställa en furste och hans furstinna. De bar pälsbrämade hattar och fursten log under slokmustascher, med iskalla träögon.

Och i vardagsrummet stod en märklig installation på ett podium, med en lerduva, eller om den var gjord i något eldfast material, fängslad i en antik fågelbur med blocket från en gammal bilmotor vid golvet av buren. Konstnären, Nathanael, förklarade för mig att man kunde tända en gaslåga under buren och att duvan var en symbol för hur den goda viljan hos människan, allt det vi önskar, som fred och strävan efter lycka förtärdes i eld. Överallt stod byster av människor han avbildat i terrakotta. Förfäder i gelatinsilverfotografier blickade dystert från väggarna, med pomaderade lockar och upprättstående kragar.

Nathanael och Barbara hade en dotter som kanske var nitton eller tjugo. Hon var tillsammans med en amerikansk desertör, som flytt från Vietnamkriget och nu bodde hos familjen. Hans namn var Jean-Baptiste. Det låter kanske underligt för en amerikan, men han var en Cajun, alltså en fransktalande från Louisiana i den djupaste amerikanska södern. Han såg ut som min barnsliga föreställning om en hippie, med långt, vågigt svart hår, stålbågade mörktonade glasögon som skymde hans ögon och en kraftfull svart mustasch. Han talade inte jättebra svenska, men han tog mig i handen och ledde mig upp för trapporna till vinden och ytterligare en vinglig trappa upp till lanterninen – utsiktstornet på taket, helt och hållet bestående av fönster, där det blåste så att det skallrade i rutorna – och visade mig utsikten över de kvarter som något år senare skulle utplånas för att ge plats åt den breddade motorvägen. Men det visste jag ju ingenting om då. Och på sin brutna svenska berättade han då för mig en underlig historia.

Amerikanen berättade att en gång för mycket längesedan, när det hus där vi nu befann oss låg på landet, långt utanför det som då var Stockholm, var Villa Hasselgärde ett lyckligt hus där ett brudpar en gång firade sitt bröllop. Han sa att det kanske var för hundra år sedan, eller i alla fall för mycket längesedan. Jag blev lite olustig och tänkte på de två gungstolarna på bottenvåningen och gaslågan man kunde tända under duvan i konstnärens installation. Men Jean-Baptiste fortsatte. Han undrade om jag sett efter närmare på de två gungstolarna. De hade en gång för mycket längesedan köpts av husets dåvarande ägare i en antikaffär i Rumänien, några år före Första Världskriget, och kommit till villa Hasselgärde med fraktfartyg och tåg. De hade en gång i tiden, för flera hundra år sedan, tillverkats av en hantverkare åt en lokal valakisk furste och hans hustru. Fursten och furstinnan skulle enligt sägnerna ha varit mycket grymma. De bönder som blev försenade med sina arrenden torterades och avrättades. Fumliga tjänsteflickor som råkade riva furstinnan i håret eller knäppa en hyska för hårt när de gjorde henne i ordning pryglades obönhörligt, ibland till döds.

Amerikanen berättade vidare att det vilade en förbannelse över gungstolsparet. Där uppe i lanterninen, ensam med den märklige mannen, började jag bli ängslig och kände att det kunde vara på tiden att gå ned till mina föräldrar och middagssällskapet. Men hippiens mörka irisar bakom de tonade glasögonen låste mig på ett underligt vis. Och jag ville när allt kom omkring höra fortsättningen på hans berättelse. Med sin egendomliga brytning, i lustigt bakvända svenska ordföljder, med inflikade engelska och franska uttryck, återgav han historien om brudparet som en gång i tiden firat sitt bröllop i just detta hus. När stämningen var som högst in på småtimmarna hade de kommit på idén att sätta sig i varsin av de två gungstolarna, till gästernas förtjusning. Brudgummen hade glatt puffat på en cigarr och utbringat en skål i punsch. Men strax hade bruden blivit opasslig, som det hette på den tiden – jag minns hur han använde just det föråldrade uttrycket. Vit i ansiktet hade hon börjat andas häftigt och de förskräckta gästerna fick hjälpa henne ur den skulpterade gungstolen och leda henne till en schäslong där hon svimmade. Några av gästerna kunde svära på att träskulpturen av furstinnan log. Man telefonerade efter en läkare, men innan han hunnit fram till villan blev den stackars bruden allt svagare. Och när doktorn med sin väska äntligen störtat in i salongen, kunde han bara konstatera att den nygifta bruden avlidit. Utan någon som helst förklaring. Brudgummen, tillintetgjord av sorg, stängde in sig i villan och levde där som en ensling resten av sina år. Fruktad av grannskapets barn.

Jag blev skrämd av historien Jean-Baptiste berättade för mig. Men ännu mer oroad av vad han sedan tog sig för. ”Mon ami,” sa han. ”Nu ska vi hälsa på träfursten och hans furstinna.”

Hippien tog mig i handen och ledde mig från den blåsiga lanterninen ned för den vingliga trätrappan. Han såg på mig genom sina tonade glasögon, som med sina stålbågar ramade in hans starkt förminskade svarta ögon, och lade ett uppsträckt pekfinger över munnen. Det här var en hemlighet och ett förtroende, förstod jag, och nickade. Mycket rädd, men samtidigt hedrad av en vuxen persons förtroende. Efter att ha gått ned två trappor kom vi till villans bottenvåning, där de vuxna, mina föräldrar, konstnärsparet och deras dotter satt vid middagsbordet. Smöret på matbordet smälte i skenet från de brinnande ljusen och söndagssteken var halvt uppäten. Nathanael och Barbara såg oss passera skjutdörrarna till matsalen och mina föräldrar vinkade glatt. ”Har du hittat en ny kompis, Ludde?” ropade pappa glatt. Mamma torkade sig om munnen med sin linneservett. Parets nittonåriga dotter såg skeptisk ut och utbrast lite lågmält ”Jean-Baptiste, what are you up to?”

Men amerikanen la än en gång bara pekfingret över munnen, log och nickade åt henne. Så tog han mig vid handen och ledde in mig i rummet bredvid hallen.

Amerikanen slog om en strömbrytare och en glödlampa hängande i en sladd lyste upp en cirkel av det trånga rummet. Det var fullt av bråte av det mest egendomliga slag. Konstnären, fadern i familjen, hade överträffat mina mest våldsamma fantasier om samlande. Underliga statyer av terrakotta, med förvridna skepnader av kvinnor med ansikten sänkta i händerna i förtvivlan. En uppstoppad alligator hängde i nylonlinor från bjälkarna i taket. Ett kuriosakabinett i ett bokskåp med fönster, med kranier från schimpanser, konserverade fågellik uppmonterade på grenar av ståltråd, forngrekiska amforor, porslinsskärvor, pusselbitar, fragment av stenar från sicilianska tempel, en uppsättning barder från en blåval. Och överallt travar av böcker. Intorkade penslar i buketter stående i vaser. Jag har hittills så vitt jag vet aldrig sett ett utrymme så fullbelamrat av föremål som den gången.

Och där stod gungstolarna.

Jean-Baptiste la för tredje gången pekfingret över munnen. Och började knyta upp de två sidenband som var tänkta att hindra besökare från att sitta i furstens och hans furstinnas knä. När han gjort det såg han på mig med spjuveraktig min och satte sig omständligt till rätta i famnen på träfursten. Han sträckte behagfullt ut benen, tog fart och gungade vällustigt stolen fram och tillbaka. Den knakade otäckt. Hippien vred huvudet åt sidan och lipade åt furstens uttryckslösa träansikte. Tittade på mig och blinkade busigt.

”Jag är från Louisiana, USA”, sa han. ”Vet du var det är nånstans? Non?” Och så berättade han att han vuxit upp med berättelser från de stora träsken, befolkade av trollkunniga kvinnor, vålnader efter slavar och ugnsheta sumpskogar fulla av märkliga sammanträffanden. Som barn hade alla dessa legender skrämt honom. Men efter att han stridit i Vietnam visste han att ingenting av det han fruktat som barn på något sätt kunde jämföras med de fasor han upplevt i kriget. Absolut ingenting. Han var bara glad att han överlevt och lyckats fly helvetet i djungeln och ta sig till Sverige. Och nu fanns inga demoner i världen som kunde skrämma honom. För det enda vi behövde frukta var människor. Levande människor.

Jean-Baptiste reste sig ur stolen.

”And now it’s your turn. Assieds-toi! Sitt ner. And be quiet. OK?”

Jag ville inte sätta mig i furstens knä. Ansiktet, i ekträ, svart och fett av ålder, stirrade med de kallaste ögon jag någonsin sett mot mig. Den slutna munnen under de väldiga slokande trämustascherna log omärkligt. Den pälsbrämade mössan, den lika pälskantade vapenrocken, armarna med de långa händerna till armstöd, de knähöga krigarstövlarna som vilade tungt på gungstolens medar, skrämde mig. Men Jean-Baptistes blick var så vänligt övertygande och så full av okynnigt samförstånd, att jag till slut klättrade upp i gungstolen och satte mig till rätta. Det var mycket obekvämt. Det skulpterade ekträets former, som avbildade furstens klädsel, var allt annat än välkomnande. Jag klamrade mig fast vid armarna som utgjorde armstöden och min nyfunne vän satte foten mot medarna så att stolen gungade allt häftigare.

Till slut stod jag inte ut längre. Jag kunde knappt någon engelska vid den tiden, men lyckades få ur mig meningen ”I am tired!” Hur jag kunde uttrycka mig såpass väl på engelska, då jag ännu inte börjat läsa det i skolan, vet jag inte. Men Jean-Baptiste såg på mig med sina svarta ögon och nickade.

I det ögonblicket hörde jag hur middagssällskapet i salongen samfällt utbrast i en kör av överraskade utrop. Och några sekunder efteråt störtade amerikanens flickvän, parets dotter, in genom dörren.

”What the fuck are you up to?”, ropade hon och stirrade med förvridet ansikte på Jean-Baptiste. ”And the bloody pigeon is burning!”

Hon tog mig i handen och halvsprang ut till salongen och middagsgästerna. Det rådde en sorts yrvaken bestörtning kring matsalsbordet och rummet låg i en egendomlig belysning. Konstinstallationen med den skulpterade duvan och motorblocket i fågelburen brann med en kraftfull blå låga. Fågeln vred sig i elden och motorn glödde i hettan. Konstnären stirrade misstroget på sitt verk. Jag började gråta och sprang upp i pappas knä. Han höll för mina ögon och tryckte nervöst mitt huvud mot bröstkorgen. Efter en kort stund – eller var det en lång stund, vad vet jag? – falnade lågan och tystnade med en suck. Den skulpterade duvan satt stilla som förut och den metalliska rodnaden från värmen krympte hastigt på fågelkroppen och dog ut. De vuxna pladdrade nervöst och försökte trösta mig. Barbara, konstnärens fru, bedyrade att ingenting var farligt. Bara ett konstverk som av en händelse råkat göra det som var tänkt från början.

Vid desserten skrattade amerikanen obekymrat och deltog i samtalet, som de vuxna förde på engelska så att han skulle bli delaktig. De talade förmodligen om Vietnamkriget han deserterat från. Men jag la märke till hur flickvännen tittade på honom. Och senare, när efterrätten var uppäten och man började sträcka på benen för att röka eller ta för sig av drinkarna, såg jag hur Nathanael, konstnären tog Jean-Baptiste en smula avsides och resonerade med honom med stort allvar.

”De där stolarna är inte tänkta att sitta i” hörde jag honom säga. ”Och det vet du. Träfursten straffar ibland genast, ibland efter många år. Men du skulle inte ha satt dig hos honom. Och framför allt skulle du inte ha låtit pojken sitta där.”

Inte så hemskt långt efter, kanske tre eller fyra år, fick jag veta att Jean-Baptiste, den amerikanske Vietnamdesertören och pojkvännen till dottern i familjen som bodde i Villa Hasselgärde, var inblandad i en hemsk trafikolycka. Han blev svårt skadad och aldrig sig själv igen. Den stackars mannen hade lyckats krångla sig ur Vietnamkriget för att komma till Sverige, men kraschen på motorvägen, med en långtradare, blev hans öde. Jean-Baptiste blev blind och oförmögen att tala sammanhängande och låstes in på ett mentalsjukhus. Där blev han emellanåt mycket upprörd och aggressiv. Personalen förstod så småningom att det han helst ville göra vara att skriva och rita med kritor, så de lät honom göra det. De häftade upp stora ark med vita papper på väggen åt honom. Oftast blev det bara osammanhängande meandrar av ofullbordade cirklar och streck. Men emellanåt skrev han, spretigt då han inte ens hade ledsyn, Le prince en bois – Träfursten. Detta har jag fått berättat för mig en gång för rätt längesen av det då mycket gamla konstnärsparet, som bosatt sig på Kungsholmen efter att Villa Hasselgärde utplånats, eftersom de i sin tur hört det av dottern, som emellanåt, men med tiden alltmer sällan hälsade på honom. För att till slut försöka glömma att han fanns.

Men jag kom ihåg vad han berättat för mig, Jean-Baptiste, den amerikanske desertören, hippien och pojkvännen till konstnärsparets dotter. Jag glömmer honom aldrig. Även om jag bara var sju år när han i hemlighet visade mig träfursten och hans furstinna. Och berättade om bruden som en gång för längesedan i Villa Hasselgärde oförklarligt avlidit på sin bröllopsnatt för kanske hundra år sedan.

Nu är huset sedan länge rivet och hela området med de gamla sekelskiftesvillorna är utplånat. Här går nu en motorväg utan minsta landmärke efter området med de gamla husen. Men det var något med det barndomsminnet som aldrig lämnat mig någon ro. Och året innan jag började arbeta på Sveriges Radio hade jag en märklig dröm. Eller jag vet inte om det egentligen var en dröm. Kanske borde jag kalla upplevelsen nattskräck. För jag tror verkligen att jag var vaken. Tillståndet var antagligen vad som kallas sömnparalys. Jag uppfattade med en vaken persons varseblivning sovrummet, taket, sängen, hur jag andades. Men kunde inte på minsta vis påverka eller styra min kropp och andning. Jag blundade till hälften, men såg hur tydligt som helst träfursten stirra där i hörnet, fjättrad i sin förfärliga gungstol. Och jag visste att de har hur god tid som helst på sig, han och hans furstinna, att se ut ett lämpligt straff åt mig för att jag en gång för mycket längesedan lockats att ta mig friheten att sitta i hans stol. Den gungstol av mycket gammalt trä där ingen annan än han själv får sitta, vid sidan av sin träfurstinna.

Signaturmelodi

Vi hörde “Träfursten”, skriven och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är veckans tid av instängning i Creepypoddens märkliga och skrämmande värld över, och ni släpps ut i världen igen. Men tänk på att den som låses in ensam kanske upptäcker något i sig själv den dittills kunnat blunda för. Fundera på vad det kan ha varit i just dig, fram tills att vi hörs igen, om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.