Avsnitt 253: Rävtänder

Det händer numera varje dag. När tunnelbanan kränger till och stannar vid nästa station, till exempel. I rusningstid, i en vagn full av folk. Mina studieobjekt: en äldre man med gråsprängt hår bredvid mig, en tjej i stora hörlurar och gymkläder mittemot. Jag låtsas som om jag rensar något från min mobilskärm medan jag slänger snabba blickar mot gymtjejen. Hon tuggar tuggummi, och varje gång hennes käkar rör sig ser jag en skymt av hennes tänder. Jag räknar snabbt i huvudet, fastän jag lovat mig själv att sluta. Fyra framtänder, två hörntänder. Allt ser rätt ut. Allt ser normalt ut. Och jag tänker igen, att jag måste sluta med det här. Jag tittar ut genom fönstret istället, men i reflektionen ser jag hur den äldre mannen gäspar. Då räknar jag även hans tänder. Och så vidare.

Allt började i vintras när den gamla kompiskretsen från gymnasiet åkte på gemensam skidresa. Även fast vi alla gått olika vägar sen studenten har vi fortsatt att göra saker ihop. Nån börja jobba direkt, två gick folkis-vägen och själv pluggade jag vidare till tandläkare. Jag tror att yrket man har formar en mer än vad många vill erkänna. Trots att jag vid skidresan ännu inte tagit examen hade jag redan fått de “arbetsskador” som jag delar med många av mina kollegor som examineras de senaste åren. Exempel på sådana “arbetsskador” är bland annat en stark preferens för sockerersättning i både mat och dryck, en snabb fluorskölj efter lunch och att jag bara dricker energidryck om jag har ett sugrör till hands. En vana är jag dock kanske helt ensam om. Inom mitt yrke kategoriserar man olika bettförhållanden för att beskriva hur patienten ser ut kliniskt. Exempelvis om patienten har överbett, underbett, trångt mellan tänderna, med mera, fast självklart mer ingående och med andra begrepp mer specifika för tandvården. Inför en särskilt jobbig tenta och i ett sinnelag så stressat att det liknade mani, började jag kategorisera bettet på vissa människor runt om mig för att öva. Bara några snabba blickar då och då när de pratade, åt eller log räckte för att jag skulle kunna göra en mental anteckning. Trots att tentan var avklarad för länge sedan, var detta en vana, eller mer ärligt sagt ovana, som jag inte lyckats skaka av mig. Jag gled lätt in i att skapa dessa små mentala anteckningar som snabbt suddades ur mitt minne. Så var det fram tills den där skidresan.

Vi var på after ski. Större delen av gänget hade kommit tidigt, fixat ett bord på en fullsatt pub och var redan ett antal enheter in. Jag och min bästa kompis Agnes hade kommit dit en dryg timme senare än de andra. Vi hade haft matlagnings ansvar för kvällen, och stått och snackat länge efteråt i köket i hyrstugan innan vi gick mot puben. Det var trångt, varmt, och högljutt där inne. Svettdoft blandades med söt parfym och ölspill.

Agnes och jag hade nyss hängt våra fuktiga jackor över stolsryggarna och inväntade att kön till baren skulle dö ut lite, när en ung man kom gående mot vårt bord. Hans utseendet kändes bekant, men jag kunde inte placera om han påminde om någon eller jag bara sett honom nån av de tidigare kvällarna. Han hade inga utmärkande drag, men det var något med honom som kändes otroligt välpolerat och nästan konstlat. Ansiktet var symmetriskt och håret låg perfekt i en halvlång frisyr som tycktes vara helt befriad från friss. Då han ställde sig snett bakom Agnes och mig kunde jag se att även hans hud var slät och till synes helt felfri. Han var som en retuscherad bild i en annons. Somliga har tur, tänkte jag, medan min hand sökte sig till en av de enstaka finnarna på min haka.

Han dök upp utan förvarning, bara ett snabbt “hej” till bordet innan han stirrade sig fast vid Agnes. Det var tydligt att han var intresserad. Jag bytte en snabb blick med en av kompisarna mitt emot, och alla vid bordet pratade vidare utan Agnes och mannen. Då och då försökte någon inkludera dem i samtalet men utan att lyckas. Basgången från högtalarna vibrerade genom pubens gamla trägolv, så det var inte så konstigt att Agnes och mannen inte hörde oss. Jag var lite obekväm över att sitta så nära dem. Det var något intensivt över deras interaktion, även fast samtalstonen lät lugn. De bröt aldrig ögonkontakt och det var som att hela Agnes väsen var vänt mot honom.

Av ren nyfikenhet började jag tjuvlyssna. Jag hade svårt att urskilja samtalsämnet trots att de var på svenska. Det var något konstigt med hur han pratade. Hans ord var tydliga, men melodin i hans röst var ovanlig. Mina tankar gick till någon som försökte imitera rikssvenskan på nyheterna eller förseningsutropen när man väntar på tåget. Det var något artificiellt över det. Jag sneglade upp mot mannen som nu stod lutad mot Agnes stol snett bakom mig. Då smög min ovana att kategorisera bett fram.

Vid första anblick var hans tänder perfekta. Vita och jämna, som hämtade ur en tandkrämsreklam. Men de var så små, och alldeles för många. Hans leende påminde mig om en räv. Med ett starkt obehag slog jag snabbt bort blicken från mannen och ned mot bordet. Det händer ibland att folk har något extra tandanlag men då ser det aldrig ut som det gör hos honom tänkte jag. Jag måste sett fel. Motvilligt tittade jag mot mannen igen. Till min förvåning var bettet annorlunda än för bara några sekunder sedan. Nu var det helt andra tänder som hade dubbletter.

Jag kämpade mot instinkten att slå bort blicken och tvingade mig själv att noggrant räkna de synliga tänderna igen för att säkerställa vad jag såg. Det var inte bara bettet framför mig som kändes konstigt. Efter drygt ett år med denna vanan hade jag blivit snabb och duktig på att räkna de tänderna som syns när man pratar. Jag hade inte på flera månader märkt att jag räknat fel på ens en tand, men nu verkar jag ha haft fel på flera tänder samtidigt. Höll jag på att bli galen?

Mannen stängde munnen en längre stund för att lyssna på Agnes. När tänderna i nästa leende tycktes ha skiftat igen kunde jag inte längre tänka bort min rädsla. Jag fick fullständig panik. Jag behövde komma så långt bort från mannen som möjligt. Jag ställde mig hastigt upp och utan förvarning greppade jag tag i Agnes arm och drog henne upp från stolen och ut mot dörren. Mannen följde efter men jag gråtskrek ut att han skulle lämna oss ifred. Trots den höga basgången riktades hela lokalens ögon mot oss. Mannen stannade upp och jag stängde dörren bakom oss.

Stugan vi hyrde var bara två gator bort och knappt hade jag och Agnes kommit in innan resten av tjejgänget var där. Jag grät och svamlade om hans rävliknande tänder medan de andra varmt försökte lugna mig. Det var tydligt att de inte trodde på mig utan såg mitt beteende som nån typ av ångestattack eller snefylla. Jag hörde en av tjejerna be om ursäkt åt mina vägnar till Agnes för att jag förstörde hennes chanser till ragg den kvällen. Agnes svarade svepande att det inte gjorde något, men var för övrigt tyst och nästan frånvarande.

Både jag och Agnes lämnade skidorten redan nästa dag. Jag skyllde på att jag behövde egentid och vila. Agnes sa att hon inte ville att jag skulle åka hem själv, samt att hon ändå kände sig krasslig. Vi pratade inte om kvällens händelser på vägen hem, men gjorde det några dagar senare. Det var Agnes som först tog upp det i ett videosamtal. Hon sa att jag skulle veta att hon inte på något sätt är arg för att jag drog iväg henne den kvällen. Tvärtom är hon tacksam. Hon förklarade att hon har konstiga minnesluckor från puben. Att hon inte minns vad mannen hette, vad de pratat om och knappt hur han såg ut. Att minnena från deras samtal är avlägsna och drömliknande men från det att jag ryckte henne ur stolen är minnena glasklara. Agnes beskrev känslan när hon lämnade puben som densamma som när man varit ett felsteg från att bli påkörd. Att hon haft en kaninliknande puls resten av natten i hyrstugan och en stark önskan av att åka långt därifrån.

Agnes sa att mannen troligen varit ett jävla slem som hällt något i hennes öl och att han säkert även hällt något i min. Alternativt att jag råkat tagit en klunk av hennes. Hon sa att det kunde förklara hennes minnesluckor och mina hallucinationer. Agnes ångrade att vi inte hade testat oss dagen efter, men sa att det hade känts så obehagligt att tänka tillbaka på då, att hon inte kom fram till att det var något vi borde göra förrän det var för sent.

I vår kompisgrupp har detta nu blivit den officiella historien. Mannen var ett svin som hällt något i Agnes drink och fått både mig och Agnes att bli påverkade. Vi gjorde till och med en polisanmälan. Det finns dock ett problem med den historien som jag inte vågat ta upp med de andra. Agnes och jag varken drack eller åt något på puben. Vi hade ju kommit dit efter alla de andra när bar-kön hade rusningstrafik och det blev aldrig av att vi ställde oss i kön. Agnes hade snabbt fastnat i samtalet med mannen, eller vad han än var, och jag såg henne aldrig ta någon annans glas till munnen. Själv vet jag att jag inte drack. Men i polisrapporten sa jag att jag hade minnesluckor och inte visste vad varken jag eller Agnes fått i oss på puben.

Jag kommer aldrig berätta detta för de andra. Inte ens för Agnes. Den officiella historien, om än vidrig, är ändå greppbar och verklighetsförankrad. Den har skänkt Agnes en viss ro, som jag inte vill ta ifrån henne. Dessutom är jag rädd att de ska tro att jag är galen. Något som jag nästan börjar tänka själv. Sedan den där kvällen på afterskin gör jag inte längre bara mentala anteckningar av bett då och då. Det har blivit värre, mycket värre. Nu granskar jag tänderna på alla omkring mig. På tunnelbanan, i matbutiken, till och med på folk jag känt i åratal. Beteendet har blivit sjuklig. Varenda leende, varenda tandrad känns som ett hot. Som om någon när som helst ska blotta något jag inte kan förklara, Och jag vet ju att jag letar efter något som jag är livrädd för att hitta. Att jag i ett leende, skratt, tugga eller gäspning igen ska se rävtänder.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Rävtänder”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Rakel Josephson.

Den sätter fingret på en evig sanning: det är de små detaljerna som avslöjar de stora hoten. En fradgatuggande galning med kniv vet alla är farlig, varför de inte låter honom komma nära. Han blir nästan aldrig ett hot. Men en vänlig, lågmäld och charmig man i en trevlig miljö har redan tagit sig in, tack vare sin framtoning. Då är risken störst, så även vikten av att lägga märke till det avvikande.

Men, vilket är lika viktigt att minnas, det avvikande måste inte alltid vara tecken på fara. Det kan vara ett tecken på att den andre bara anpassat sig efter den rådande hierarkin. Och då väcks alltid frågan: var befinner jag mig där? Är jag överst i näringskedjan? Eller finns det något som smugit in ovanför mig? Om detta får vi höra mer i berättelsen “Mimikry”, som lyssnaren Arne skickat in. Den läses av Magnus Berg.

På 80-talet när jag var en liten pojke tillbringade jag ofta skolloven hemma hos mina farföräldrar. Pappa var ensamstående, och jag antar att det var skönt för honom med lite avlastning. I stan bodde vi trångt i en liten tvåa, men farmor och farfar hade ett hus på landet med en stor trädgård där jag kunde härja fritt. Ort vill jag inte gå närmare in på, jag nöjer mig med att berätta att detta utspelar sig i norra Sverige. Huset låg precis där samhället tog slut och en tät skog tog vid, och själva tomtgränsen utgjordes av ett grunt dike. I trädgården stod ljusgröna björkar och höga tallar glest, men på andra sidan diket utgjorde glipan mellan två feta och taggiga träd en portal mellan mig och vad som verkade vara ett evigt äventyr.

Min farmor var en underlig människa. Lång och kraftig, alltid med håret i en hård grå fläta. Hon var vänlig, men som lite kantig. Hon verkade inte förstå sig på hur man skulle prata med barn. Men hon gjorde saker på sitt eget sätt, utan att bry sig om konventioner, och det gjorde henne till en intressant vuxen. Farmor och jag åt makaroner till frukost och jag behövde inte byta från pyjamas på hela dagen om jag inte ville. Och när pappa inte var där fick jag gå ut i skogen ensam, något han aldrig hade tillåtit. “Den som finns i skogen är mer rädd för dig än du är för den”, sa farmor sakligt. Både hon och farfar (som mest uppehöll sig i en fåtölj i vardagsrummet) var dåliga på matsäck, men det tyckte jag förstås inte då när jag fick med mig en tomteklubba till lunch. Jag ägnade oftast några timmar mitt på dagen åt att utforska skogen, hittade ibland lite blåbär, såg en tjäder en gång. Jag samlade bra pinnar. Försökte klättra i träd men blev aldrig särskilt skicklig. Det var inte så långtråkigt som det låter; jag var ju ensambarn och visste hur man leker själv.

Oftast var jag hemma till middagstid. Ibland bestod maten av några provisoriska smörgåsar, ibland något mer ambitiöst, något exotiskt recept hämtat ur ett magasin – det berodde helt på vad farmor kände för just den dagen. Farfar kunde på sin höjd steka ett ägg och det hände mycket sällan. Vi åt tillsammans under tystnad, jag läste en serietidning eller spelade kort med farfar, och sent på kvällen brukade farmor liksom komma på sig och informera om att det var läggdags.

Så förflöt mina dagar i farmor och farfars hus tills det var dags att fara hem. Jag längtade inte dit när jag var hemma, och inte hem när jag var där. Huset och tillvaron i det betraktade jag som självklarheter, saker mitt liv bestod i. På det sättet var jag nog ett ganska enkelt barn. Åtminstone fram till den där sommaren när jag fyllde åtta.

Det var mitt i juli. Pappa hade träffat en kvinna, Siv, och åkt på semester med henne till Grekland, men hade sagt att han skulle återvända lagom till min födelsedag. Dagarna var regniga och svala. Farmor kom faktiskt ihåg kläder efter väder-principen och såg till att jag var rustad i gummistövlar och en stickad tröja när jag gick ut på mina äventyr. Själv arbetade hon i trädgården med samma neutrala ansiktsuttryck som alltid och verkade inte bry sig om att hon blev blöt.

Den dagen minns jag att jag gick barfota i mina stövlar. Det blev varmt och fuktigt, men då hade jag redan hunnit en bit in i skogen och ville inte vända. Träden hade slutit sig bakom mig för länge sedan – nu fanns bara framåt. Kronorna var så täta att jag knappt kunde skymta den grå himlen, och det luktade barr och fuktig mossa. Jag tyckte att det var som att befinna sig i ett enormt grönt rum och glömde snabbt bort min strumplöshet.

En stam läckte kåda. Farmor hade lärt mig att koda var ett gammaldags tuggummi, och trots att jag smakat tidigare kunde jag inte låta bli att göra det igen. Jag tyckte den såg ut som ljus kola och hoppades att den skulle smaka sött den här gången. Petade loss en stor bit med naglarna och stoppade den i munnen. Hela gommen fylldes genast av den skarpa, ovana beskan. Jag rynkade på näsan. Kände medlidande med barnen förr i tiden som aldrig fått smaka riktig karra och spottade ut kådan. Smaken var kvar och jag drog tänderna över tungan och såg mig om efter blåbär eller harsyra eller något annat som kunde dämpa den.

Det var då jag fick syn på honom.

Han stod några meter framför mig, med ansiktet riktat mot mig. Jag uppskattade att han var i min pappas ålder, men den här mannen var kortare och hade en tjock mage som vällde ut över byxkanten. Kläderna han bar var i sig inte konstiga, men verkade malplacerade där i skogen. Gabardinbyxor med skärp, ljusbrun skjorta med uppkavlade ärmar, en väst och slips. Håret på huvudet var blont och klippt i en ganska osmickrande luggfrisyr, och i ansiktet hade han pilotglasögon. Han såg inte alls ut att vara klädd för skogen, mer liknade han busschaufförerna inne i stan.

Först blev jag rädd, jag hade aldrig stött på en annan människa inne i skogen tidigare. Att det fanns något som hette snuskgubbar var inte ens något som slog mig där och då. Det var initialt själva överraskningen som gjorde att det klack till i bröstet.
Sedan var det något annat som gjorde mig illa till mods. Mannen framför mig vajade långsamt fram och tillbaka, som sjögräs i vatten, med halvöppen mun utan att göra en min av att ha sett mig trots att vi stod så nära varandra. Jag tvekade först, men ropade sedan: “Hej!”

Mannen stannade upp. Han stod stilla några sekunder. Därefter tog han några snabba steg mot mig, smidigare än man kunde förvänta sig av en sådan kraftig person, och med armar som pendlade fram och tillbaka som om han saknade någon kontroll över dem. På väg mot mig stötte han in i ett träd med ena axeln, ett hårt slag han inte reagerade på, och hans solglasögon föll av näsan och ner i buskaget vid hans fötter.

Två saker hände. Det första var att en vedervärdig lukt slog emot mig. Mannen stank av svavelväte och svettiga inpyrda kläder. Gymnastiksal, offentlig toalett, den där tanten som brukade sova på parkbänken utanför mitt och pappas hus. Så luktade mannen, men tio gånger värre. Reflexmässigt slog jag handen för näsan.

Det andra var att jag nu kunde se hans ansikte tydligt. Det var bara det att vad som fanns under glasögonen inte var ett riktigt ansikte. Där fanns visserligen något som skulle föreställa ögon, och något som skulle föreställa näsborrar på upphöjningen som skulle föreställa näsan, men allt bestod av mönster på ett slags hornliknande underlag. Munnen var bara ett gapande hål utan tänder eller läppar. Det jag trott var hår på mannens huvud hade i själva verket samma kvalitet som piggarna på en igelkott, och händerna såg ut att sakna naglar.

Jag snubblade bakåt. Mannen, varelsen, stannade upp. Den höjde handen och ett ljud trängde upp ur dess strupe. Bara en annan gång i mitt liv har jag hört ett sådant ljud, flera år senare när jag satt bredvid farmor på hennes dödsbädd. Hon hade somnat in och vi hade tagit våra farväl och skulle just lämna rummet när hon drog en sista suck, ett tonlöst “eeeeeeeh” som fick oss att hoppa till i tron om att hon fortfarande levde. Men hon var verkligen död, försäkrade oss den lågmälda undersköterskan. Lik kan låta så, det är bara luft som fastnat i lungorna som släpps ut.

Samma slags entoniga ljud kom från denna varelse, en pressad uppstötning av vokaler. Den svängde sin hand från sida till sida, “eeeeeeeeh” lät den, och jag kunde inte skrika. Vi var ensamma i skogen, ett oändligt långt fuktigt rum, och tusen stammar fanns mellan mig och farmor, och ovanför mig syntes bara grönska. Inga fåglar hördes, bara regnet som susade där uppe men knappt tog sig ner till marken.

Varelsen gjorde ingen ansats att röra vid mig. Långsamt sänkte den sin hand och började åter vaja på sitt sällsamma vis. Jag stod som förstenad, rädd för att röra mig eller säga något som kunde orsaka ett nytt utfall.

Jag vet inte hur länge jag stod så, insvept i den vidriga stanken, med ögonen fästa på varelsen som långsamt gungade från sida till sida. Vad som bröt försteningen var ett annat ljud, ett prassel bakom mig som fick mig att hastigt sno om.

En kvinna i medelåldern. Nej, inte en kvinna, något som utgjorde en fruktansvärd parodi på en kvinna. Stickad jumper, kjol och strumpbyxor, ett långt halsband med träpärlor. Taggarna på huvudet arrangerade i en krusig frisyr. Samma blinda, påmålade ansikte, samma stank. Samma sorts släta, nagellösa hand som höjdes. Jag förstod nu vad det var den gjorde. Den vinkade. Men med osofistikerade, stela rörelser. Den vinkade till mig och den slipsklädde och rörde sig mot oss. Tanken på att hamna, kanske klämmas, mellan dessa två fick slutligen fart på mina ben och jag rusade därifrån. Jag sprang snabbare än jag någonsin sprungit, kände de nakna hälarna skavas sönder i stövlarna, snavade på en sten och tog knappt emot mig innan jag var uppe på fötter igen. Den här dagen måste jag ha vandrat längre in i skogen än någonsin tidigare för det kändes som att det tog en evighet att nå skogsbrynet. Slutligen skymtade jag en glipa mellan stammarna som måste vara min väg ut, och med blodsmak i munnen fortsatte jag.

Trädgården tycktes svämma över av solljus, och farmors famn var ovanligt varm när jag rusade rakt in i den. Hon kramade mig en gång hårt, sedan sköt hon mig försiktigt ifrån sig och strök bort några hårstrån ur mitt ansikte. Hulkande och snyftande försökte jag förklara vad jag sett. Farmors satte sig ner på huk framför mig och hennes stålgrå ögon mötte mina i jämnhöjd. Så hade hon aldrig gjort tidigare, och det var konstigt att ha hennes ansikte så nära mitt. Hon var jordig om knäna och hade fortfarande en liten spade i handen.

“Den som finns i skogen är mer rädd för dig än du för honom.” sa hon, precis som hon brukade. Så tillade hon: “Och de du mötte idag är några helt andra.”

Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Farmor klappade mig lite tafatt på kinden. Hon tycktes fundera en sekund. “Gå in och spela kort med Gunnar.” sade hon sedan, och så reste hon sig raskt upp.

I farstun sparkade jag av mig gummistövlarna och inspekterade skavsåren på hälarna. Sårkanterna var fula och ojämna. På högra foten hade blodet runnit och sölat ner halva fotsulan. Med darrande händer klippte jag till ett plåster från förbandslådan i köket. Kände först nu hur det sved.

Farfar satt som vanligt och slumrade i en fåtölj i vardagsrummet. Jag skakade liv i honom och frågade om vi inte kunde spela Löjliga familjerna. Han studerade mitt rödgråtna ansikte. “Har du varit ute?” frågade han. Jag nickade. Farfar sög in kinden och släppte den med ett smackande. Han harklade sig lite. “Det är som Vera säger. Ingenting farligt.” sa han, som om han hört konversationen jag haft med farmor ute i trädgården. Han lutade sig fram i fåtöljen och drog ut lådan i soffbordet där kortlekarna förvarades. Jag hade ingenting att tillägga.

Några dagar, kanske två eller tre, passerade. Det slutade regna men himlen var fortsatt pärlvit och vädret var lika kallt. Jag grubblade över mötet med de märkliga människorna i skogen, vågade mig inte förbi diket och gick in så fort det mörknade. Höll mig mest till farmor i trädgården men blev snabbt uttråkad. Jag var ganska frågvis och det irriterade farmor, hon hade velat arbeta under tystnad. Till slut fick hon nog av att ha mig i hasorna.

“Kom!” sa hon helt kort och slängde ifrån sig spaden. När jag inte förstod vad hon menade sträckte hon ut sin hand till mig. Jag grep den och undrade vart vi skulle. Först när vi klev ner i diket insåg jag att det var in i skogen vi var på väg. Jag spjärnade emot med båda fötterna i marken och skrek men farmor var stor och stark och hennes hand höll min i ett järngrepp. “Ingen idé” muttrade hon, och hennes ögon sökte bland trädstammarna. När jag själv insåg att det var lönlöst slutade jag dra i hennes arm, slöt mig istället till henne och gick så nära jag kunde.

Vi vandrade i några minuter innan farmor stannade abrupt. Hon pekade ut en stor tall i en slänt några meter framför oss och jag höjde blicken. Högt där uppe hängde en pojke i knävecken från en gren. Han hade gröna manchesterbyxor som gjorde att han smälte in väl bland träden, och av hans storlek och frisyr att döma var han i min egen ålder, kanske lite yngre. Tröjan hade åkt ner mot hakan och blottade en rund navellös mage. Pojken svingade fram och tillbaka i trädgrenen. En pust av den där stanken slog emot mig, men den var på något sätt annorlunda, på samma gång sur mjölk och smuts.

“Det där är ingen riktig människa.” sa farmor i vanlig samtalston, och jag tyckte att det ekade i hela skogen. Instinktivt ville jag säga åt henne att sänka rösten, men jag var för rädd för att själv säga något. Pojken i trädet vred lite på huvudet. “Titta nu” sa farmor. “Titta på ansiktet.”

Jag ansträngde ögonen. Pojken svingade. Hans ansikte satt upp och ner, med munnen där pannan borde vara. Ofrivilligt utstötte jag ett litet pip. Knep ihop ögonen och önskade att jag på något sätt skulle teleporteras ut ur skogen.

“Johan.” sade farmor. “Han härmar bara människor för att han tror att det ska rädda honom. Han själv är alldeles ofarlig.”

Jag fortsatte blunda. Farmor stod stilla bredvid mig. Träden prasslade omkring oss och den ingrodda lukten från pojken mattades ut lite, togs över av doften från barr och jord. När jag till slut kisade ut mellan ögonfransarna hade pojken flyttat ner några grenar i trädet. Han hängde nu så lågt att hans händer nästan nuddade marken. Farmor släppte min hand. “Du kan stanna här.” sade hon och stegade fram till barnet som inte var ett barn. Pojken reagerade inte som väntat när hon gav honom en ganska hård knuff i sidan. Han som hickade till, och kroppen krökte sig som en katts. Det var som om han inte riktigt hade någon ryggrad. Farmor knuffade honom igen. “Eeeeh” lät pojken. Sucken var ljus och tonlös. Han föll ur trädet med en lätt duns, rakt på huvudet. Nacken veks i en obehaglig vinkel men fallet verkade inte göra honom illa. Klumpigt tog han sig upp på alla fyra. Det upp-och nervända ansiktet såg ännu mer bisarrt ut nu när han själv var vänd rätt. Krypande och hickande försvann han iväg bland blåbärsrisen. Farmor stod och såg efter honom en sekund innan hon åter vände sig till mig.

“Likt chrysotoxum.” sade hon enkelt. “Ibland är det svårt att skilja getingar och vanliga blomflugor åt. Blomflugan har antagit en form som ska efterlikna getingen för att skrämma bort rovdjur, men själv kan den inte skada. Likadant är det med det här folket.” Så for något mörkt plötsligt hennes ansikte. “Men jag tycker inte om att de vandrat ut så nära skogsbrynet.”

Hon tog mig i handen igen och vi gick tillbaka mot huset i tystnad. Farmor hade en frånvarande blick och en ny rynka mellan ögonbrynen, verkade vara någon annanstans i tanken.

Kommande dag engagerade farfar mig i ett byggprojekt som gjorde att jag inte hade tid att gå i skogen under resten av min vistelse. Inte för att jag hade någon lust. Både farmor och farfar verkade anstränga sig mer än vanligt för att roa mig. Samtidigt var de oroliga, lättretade och frånvarande. När pappa och Siv kom för att hämta mig kändes det som en lättnad.

Året därpå flyttade farmor och farfar till en lägenhet i stan, bara ett kvarter från oss. Det förvånade mig lite. Farmor hade älskat och skött huset i 30 år och tyckt illa om all form av tätbebyggelse. Kontrasten mellan den luftiga villan och det röda hyreshuset med sopnedkast i trappuppgången var stor. Nu var det istället på soffan i deras tvåa jag fick bo när pappa och Siv åkte på äventyr. De blev aldrig sambos men hänger ihop än idag.

Jag frekventerade den där soffan i kanske tre år efter den där sommaren. Sedan blev besöken till farföräldrarna färre. Annat blev viktigare och mer intressant. Jag blev äldre och ägnade somrarna åt att glo på tjejer och tjuvröka och föra ett evigt krig mot cykelkedjan som ständigt hoppade av. Pappa lät mig bo ensam hemma och sköta mig själv när han var iväg.

Farmor krympte och farfar dog. Cancer i bukspottskörteln. Vid det laget hade jag hunnit flytta ner till Örebro och börjat plugga. Jag och farmor ringdes ibland och hon skickade lite pengar varje födelsedag, annars fick jag mest uppdateringar från pappa. Hon blev riktigt vimsig när hon hade passerat nittiostrecket, började prata strunt och glömde ibland helt av att farfar var borta. En av de sista samtalen vi hade minns jag dock med tydlighet därför att hon på rösten framstod som helt klar i huvudet.

När hon började prata om folket tog det mig några sekunder att förstå att det var de stinkande varelserna i skogen hon menade. Minnet av dem kunde jag frammana lika tydligt som om det inträffat igår, men i alla år hade jag föredragit att inte tänka på dem. Varelserna i skogen var något jag inte med någon sans eller reson kunde förklara. De var obegripliga. Sådant tyckte jag inte om – jag var 27 år gammal och studerade till automationsingenjör, jag var en logisk man med fötterna stadigt på jorden. Jag tyckte inte om att farmor ville dra upp det där igen. Men hon var påstridig. Detta var mycket angeläget.

Folket hade börjat vandra ut ur skogen, berättade farmor. De hade vandrat i stora och äckliga massor ändå in till staden – hon sade att hon själv sett dem genom fönstret och att det fortfarande, flera dagar senare, luktade illa där de gått. När folket kommit ut på andra sidan staden, där det mest fanns åkermark, hade de antagit nya former. Istället för människor hade de försökt efterlikna rävar och getingar och tistlar. Hur visste hon detta, frågade jag. Hon kunde inte förklara, men hon ville flytta, sade hon. Nu med en gång. Jag svarade att det nog var pappa hon borde vända sig till.

Min tuffa och modiga farmor brast i gråt. “Jag är mer rädd nu”, upprepade hon om och om igen.

Vi hörde “Mimikry”, skriven av lyssnaren Arne och uppläst av Magnus Berg.
Vi har i veckans avsnitt talat om det man sammanfattningsvis kan kalla “rävtänder”, små men betydelsefulla tecken på att något är fel. Det vanliga är ju att de inympar fruktan i oss. Men det finns tecken på att något är fel som tvärtom fyller oss med liv och lust. Likt marulkens glimmande bete framför de trubbiga, långa tänderna lockar de i fördärvet. För dessa är det som allra svårast att inte falla offer – eftersom det lockande löftet kopplar bort förnuftet.

Om detta ska vi höra i veckans sista historia. Vi hör Ludvig Josephson läsa “Sång- och dansmannen”, skriven av Dylan Charles och ursprungligen publicerad på bloggen Ichor Falls. Den är översatt och lätt bearbetad av mig.

Det är inte många kvar i livet som kommer ihåg sång- och dansmannen.

Tiden har gått och de flesta som överlevde den långa natten har försvunnit, säkerligen glada över att till slut få frid. Livet blir aldrig riktigt detsamma igen, när man upplevt en sådan där natt.

De som ännu finns kvar ibland oss – Lennart Krogh, Irene Linder, Bill Niklasson – de pratar inte om den. Bill har tur, hans hjärna började förvandlas till gröt för några år sedan och nu har han svårt att ta på sig byxorna själv.

Han slapp tidigt de minnen vi andra ännu plågas av. Han behöver inte vakna varje natt med musiken spelande i öronen, så tydligt att fötterna rycker, med tårarna ännu färska på kinderna.

Det var hösten 1956 som sång- och dansmannen kom till Storunda i Fjällinge. Inte många märkte honom först. Själv hade jag precis tagit realen och jobbade som hjälpreda hos en bilreparatör. Det var i hans garage jag befann mig den eftermiddagen, med näsan långt in i ett trasigt avgasrör, då en andfådd Irene Linder rusade in.

“Jojje, du måste komma och se vad som hänt borta vid dansbanan! De har rest ett jättetält och en långskånk står utanför och hojtar som en auktionsutropare!”

Jag lade märke till att hennes hår var en enda oreda, och förstod hon att hon måste ha sprungit hela vägen från dansbanan hit. Hon blåste iväg en hårtest som låg ner över näsan och tittade förväntansfullt på mig.

Det var alltid svårt att hinna med i Irenes tempo. Hon var ett energiknippe på den där tiden, till synes omöjlig att uttrötta. Jag lade ifrån mig en skiftnyckel och reste mig.

“Det var tomt där när jag gick förbi imorse. När fick de upp det?”

Hon ryckte på axlarna, snabbt upp, lika snabbt ner. “Ingen aning, men där står det, och du måste komma och se den här jeppen. Vilken typ! Uppklädd till tänderna, och jösses vad han kan snacka.”

Jag såg mig omkring i garaget, som var tomt eftersom reparatören ringts iväg till en närliggande bondgård, och slängde en blick på klockan. Nästan fem, dags att sluta för dagen.

“Jamen dåså, vi går väl dit.”

Irene log från öra till öra och försvann ut genom dörren. Hon skulle iväg och berätta för resten av kompisarna, var jag säker på, åtminstone de som var kvar i byn. De flesta hade efter realen flyttat iväg till Söderhamn eller Gävle, någon hela vägen till Uppsala, och nu var vi bara en handfull kvar.

Jag började gå mot dansbanan för mig själv, och tänkte att Irene väl skulle hämta de andra. Fast antagligen skulle hon med sin takt hinna dit först. När jag passerade apoteket sprang jag på Lennart, som extraknäckte som brevbärare.

“Vad sjutton snackar Irene om, Jojje?”, sade han. “Hon flög förbi och hann sen försvinna igen innan jag hann ställa några frågor.”

Lennart var en stor grabb, hade varit den längsta och tyngsta i klassen, och första gången jag fick se honom i hans brevbäraruniform med den där blå, lite för lilla kappan och käcka mössan hade jag blivit full i skratt. Men Lennart gillar inte att man skrattar åt honom, och väl när mitt blåa öga försvunnit hade jag lärt mig den läxan.

Vid sidan av hans dåliga humör är han en bra kille. Bäst på fotboll på hela skolan, förresten, även om han ofta utvisades. En gång knuffade han en liten grabb så att han flög över hela planen, och det var ändå en lagkamrat. Lennart sade upprört att det hade varit den andre som börjat genom att sparka honom på smalbenet, men det måste ha varit av misstag – ingen gav sig på Lennart avsiktligt.

Vi gjorde sällskap ner för gatan och Lennart tände en cigarett, något som han kanske skulle komma att ångra senare på mitten av 90-talet när de plockade bort högra lungan på honom. Vid slutet av Brogatan korsade vi riksvägen och kom in i folkparken. I vanliga fall hade vi sett dansbanan därifrån, där den låg på toppen av en liten kulle. Det var där de brukade uppträda med missionskyrkans kör vid högtiderna, och orkestern hade spelat när vi tog realen, och en gång hade några pojkar i skolan gått ihop i ett rockband och spelat där, men det förbjöd de sedan. Småstäder, ni vet.

Men nu såg man inte dansbanan, för i vägen stod ett jättelikt, bleknat gult tält. Det såg ut som ett mindre färgglatt cirkustält, ett sådant jag hade sett att en kringresande frikyrklig pastor rest i grannbyn en gång.

Runt tältets ingång stod en folkhop och ju närmare jag och Lennart kom, desto tydligare hörde vi mannen som Irene hade pratat om. Han lät verkligen som en auktionsutropare, så mycket var sant. Vi knallade på lite raskare, kom fram till folkhopen och klämde oss fram.

“Kom fram, kom fram, välkomna var och en, nu är det snart dags, javisst, klockan är snart slagen, och vi ska ha en rackarns trevlig afton tillsammans. En RACKARNS trevlig afton! Vi ska sjunga, vi ska dansa, det kan jag lova, och sång- och dansmannen han håller alltid sina löften!”

Vi såg fortfarande inte mannen vars röst smattrade på som en trimmad moped. Det verkade som att hela byn samlats här för att komma och se sång- och dansmannen. Lennart drog i min jackärm och pekade. Jag följde hans finger och gjorde stora ögon: där stod prästen Redberg och trängdes. Han var något särskilt – aldrig har jag sett någon hamra med näven i bibeln som han.

Redberg förkunnade mot syndens faror – dryckeslagen, rökandet, ljugandet och inte minst dansbaneeländet. Ändå stod han nu här, lika inträngd framför tältingången som oss andra, och inte såg det ut som att han var här för att leverera en predikan. Vi vinkade glatt leende till honom, Lennart med handen där han höll sin cigarett, och den gamle kyrkoherden blev röd som en ladugårdsvägg och vände sig om och gick. Jag och Lennart flinade och trängde oss längre fram, mot sång- och dansmannens röst.

Till slut kom vi fram till främsta raden av åhörare och där stod han. På en gammal tunna, gisten och till synes redo att falla ihop under honom. På gräset bredvid låg en svart fiollåda med guldkanter, och den såg gammal ut, äldre än tunnan och mannen och hela vår by. Det såg ut som en antikvitet.

Han såg ut som ett plockepinn, den mannen. Knän, armbågar, skulderblad, allt stod ut. Lång och gänglig var han, och hans kropp rörde sig rastlöst, som om han fick elstötar. Hans kavaj var röd- och vitrandig, och med den matchande hatten liknade han en sångare i en sådan där barbershopkvartett jag läst om i tidningen. Hatten åkte hela tiden fram och tillbaka, snurrade nästan på hans huvud när han såg sig om och brast ut i sina svador, och när han en gång rättade till den med handen fick jag syn på något jag först trodde var en synvilla: han hade sex fingrar. Sex långa, smala fingrar på varje hand. Det hade jag hört att folk kunde födas med, men att höra om något och att se det, se, det var två helt olika saker.

Hans blå ögon brann och det slog nästan gnistor om hans vita tänder när han babblade på, och han slutade bara aldrig, inte ens för att dra efter andan eller invänta frågor. Han bara pratade och pratade som om han skulle falla ner i tunnan om han slutade.

“Sisådär, sisådär, sisådär, det börjar närma sig, ja, det börjar verkligen närma sig och det kan ni skriva upp. Är ni redo att dansa? Är ni redo att sjunga? För jag ska spela på min fiol, javisst ska jag det, fiolen som ligger där på marken och som alltid är redo för dans. Redo att få strängarna att sjunga, det kan ni väl tro?”

Han blev tyst i en millisekund för att högt klappa i händerna istället, det närmaste en andningspaus jag såg honom ta.

Irene och Bill kom fram bakifrån folkhopen, och Irene armbågade mig i sidan och stirrade på mig. “Vad var det jag sade? Har du någonsin sett en sådan man? Han ser ut som han ska ta fram en skäggig dam när som helst.”

Bill nickade till oss, och hans glasögon föll ner på näsan vilket tvingade honom att rätta till dem. Han var lika lång som Lennart men långt från lika stabbig, och inte bara såg ut som utan var smartskaftet i gänget. Skulle man smygköra iväg med magisterns bil till reparatörens garage en natt för att plocka isär den och sedan sätta ihop den igen måste man ha en sådan kille till hands. Inte för att vi höll på med sådant.

“Vad säljer han?”, hojtade Bill.

“Sång och dans, antar jag”, svarade jag.

“Vad tar han för det då?”

Sång- och dansmannen måste ha hört honom då, för han vände sig emot oss och sade med sin höga, gälla röst:

“Vad jag tar för min musik, hör jag er fråga? Jo det ska jag berätta att den inte kostar en tia och inte en krona och inte ett öre. Go’vänner, det här kommer inte kosta ett smack, det är bara att kliva på och dansa efter ert hjärtas behag.”

Vi tittade på varandra. Gratis musik och dans en helt vanlig torsdag? Det var en bra affär. Det fanns inte mycket att göra på kvällarna i den där byn då för tiden, finns nog än mindre nuförtiden om jag hört rätt. Det här lät nästan för bra för att vara sant.

Sång- och dansmannen blev nu plötsligt tyst, ett litet mirakel i sig. Han grävde i sin ficka och fick upp en liten guldklocka, som han slängde en blick på, och sedan log han ett leende som hans tandläkare måste älska. Han stoppade tillbaka klockan i fickan och vände sig upp.

“Gott folk, det är dags. Kom nu in, allesammans, kom in, för nu är det dags för dansen.”

Och med det sagt hoppade han ner från tunnan, tog den och sin fiollåda, och försvann in genom tältöppningen.

Irene, Lennart, Bill och jag blev nästan nedtrampade. Folkmassan tryckte på som galningar för att komma in, och föste oss framför sig så vi kom först in. Vi hade aldrig något val, även om vi säkert inte hade gått därifrån även om vi kunnat. Inte då.

Väl inne verkade tältet helt enormt. Golvet liknade svartek och det glänste som hade det polerats i åratal. Vid stolparna hängde lyktor med levande ljus, men taket var så högt att ljuset inte tycktes nå hela vägen upp. Det såg ut som en stjärnlös natthimmel där månen inte vågade visa sig.

Ju fler som trängde sig in, desto längre in trycktes vi. Inte bara ungdomarna hade hittat dit. Jag såg fru Grimhult, vår svensklärarinna, och Larsson, rektorn på skolan. Prästen Redberg hade tydligen ändrat sig och återvänt för nu var han också där, om än med generat ansiktsuttryck, som om han inte kunnat hålla sig. Bra nära hela stan var där, till och med storbonden Vretman som stod och pratade med konstapel Ivarsson.

Snart var tältet fullt och sorlet av de förväntansfulla människorna var nästan öronbedövande. Det var varmt och fuktigt och det kliade i kroppen på mig – med min cellskräck trivdes jag inte. Alla väntade på att sång- och dansmannen skulle dyka upp, och avslöja vart han tagit vägen. Ingen tänkte på att vända blicken uppåt, varför vi inte såg honom förrän han tog fram fiolen.

Där satt han, på en liten plattform av trä fäst vid tältets mittpinne kanske fem-sex meter upp i luften. Gud vet hur han kom upp dit utan stege. Han dinglade med benen och höll fiolen i ena handen och stråken i den andra, och jag lade märke till att de verkade gjorde av samma trä som golvet, och deras utsmyckning i guld glimmade i ljuset från lyktorna. Man förväntade sig nästan att de skulle börja spela av sig själva, så levande såg de ut att vara.

Vi såg alla upp mot sång- och dansmannen, som log och kom upp på fötterna med en manöver så rask att folk drog efter andan i tron att han skulle rasa ner.

Och så började han spela.

Ja, han fick fiolen att sjunga. Jag har sedan den dagen aldrig hört någon annan spela fiol på det sättet, och det tackar jag Gud för varje kväll. Det fick det att knastra och blixtra i luften, det lösgjorde ens leder och gav som en hästspark i huvudet, som av det starkaste kaffet. Jag kände på djupet av min benmärg en lust, nej, ett tvång att dansa. Jag tog tag i Irenes händer och vi rörde oss ut över golvet, och alla andra följde efter, vissa med partner och andra ensamma. Några dansade foxtrot, andra dansade vals, några dansade twist. Vi dansade, snurrade, jivade, rockade och rollade.

Jag flög förbi kyrkoherde Redberg som stampade fram klumpigt tillsammans med Louise Darnell, en gammal barsk änka från Hedemora. Jag såg storbondens fru valsa med Rolf Cornell, stadens enda brandman.

Och jag snurrade runt, runt över golvet med Irene, tumlade fram så vi slog i och knuffade människorna omkring oss. Det hade varit kvavt förut men nu var det hett och snart luktade det svett och av varma kroppar. Det snurrade i mitt huvud men vi dansade vidare ändå, dansade utan uppehåll. Först efter en stund lade jag märke till att sång- och dansmannen inte bara spelade, utan också sjöng, på ett språk jag inte kunde förstå.

Han stod över oss som en präst på sin plattform, och han spelade så att det såg ut som att han dirigerade en vansinnig orkester. Han drog sin stråke över fiolen, fram och tillbaka, upp och ner, ena stunden hit och andra stunden dit. Aldrig slutade han – han spelade som han pratade, maniskt, utan att behöva andas eller tänka, allt medan han formade ord i sin sång som jag aldrig hade hört förut och som inte hörde hemma i denna värld.

Jag skakade till huvudet för att kvickna till medan jag snurrade Irene, och kände att mina ben var trötta. Det värkte i fötterna och i ryggslutet molade det. I en hast lyckades jag slänga ett öga på klockan och insåg att vi hade dansat i en timme. Jag skakade på huvudet igen, försökte skaka av mig den konstiga dimmighet som sänkt sig över mina tankar.

“Irene”, sade jag hest. Min röst bar sig inte – min tunga kändes tung och seg. Jag försökte igen, högre denna gång: “Irene”. Hon verkade inte höra, och vi dansade vidare. Jag tog hennes axlar och skakade henne men hon stirrade bara tomt framför sig. Jag fortsatte skaka henne tills jag insåg att jag gjorde det i takt med musiken.

Sedan försökte jag sluta dansa, men kunde inte. Jag kunde inte sluta.

Genom dimmigheten kände jag en fruktan krypa fram. Jag började lägga märke till de andras ansikten nu, och såg att de också blivit rädda. Redberg, prästen, hade blivit rödare och svullnare än någonsin förut. Svettet rann om honom men han bara fortsatte, svingade änkan Darnell runt och runt, medan hennes huvud lealöst föll åt sidorna. Hon hade förlorat medvetandet men hennes fötter dansade ändå vidare. Vi hamnade intill Lennart, som dansade med Lisa Petterson, och medan hennes uppskrämda blick flög omkring vaggade bara Lennarts huvud i takt med musiken och hans glasartade blick tittade rakt framåt, på ingenting särskilt.

Sång- och dansmannen skrattade högt uppe på sin plattform och spelade vidare medan han stampade takten. Hans ögon glödde uppe i det fuktiga mörkret. De glödde som röda stjärnor och de levande ljusen speglades i hans fiol.

Jag hörde ett skrik då, vände mig om, och såg en kvinna falla ihop med händerna om sitt ena ben. Hon hade fått kramp. Jag var avundsjuk, hon kunde åtminstone sluta dansa och få lite vila. Mina egna ben kändes som döda trädstammar och smärtan i ryggslutet hade blivit ännu djupare.

Sedan såg jag hennes danspartner kliva på hennes ankel, och trots att de var långt borta hörde jag hur det knäckte benet. Han dansade själv vidare, med tomma, blänkande ögon. Hon skrek högt och försökte krypa iväg, men kom istället upp på fötterna igen. Sedan dansade hon vidare, och för varje steg såg jag hur hon lade hela sin vikt på sin brutna fot. Jag vände mig bort men hennes andfådda gråt hördes genom musiken.

Som fortsatte.

Jag tittade på klockan igen. Tre timmar hade gått. Vi slog inte av på takten. Lika fast som fiolen spelade dansade vi. Den jäkla fiolen. Våra skor slog mot golvet, hur mycket våra blåsor än brast, trots brutna tår eller fotleder. Ryggvärken spelade ingen roll. Åldrade hjärtan och ömma knän, ingen fick pardon.

Som en enda kropp rörde sig folkmassan, svingande, hoppande, rumlande, en rörelse som styrdes av ett enda huvud.

Vid något tillfälle under kvällen dog kyrkoherde Redberg. Jag såg när det hände. Han höll upp änkan Darnell, som inte var vid medvetande men vars fötter ändå rörde sig, och sedan tappade han henne och föll ihop själv. Han ryckte till och hans ena fot krampade rytmiskt, och sedan blev han stilla. Änkan Darnell kom upp och dansade vidare, men själv tittade jag som hypnotiserad på Redberg, för att se om han andades.

Det gjorde han inte. Jag svär att han inte andades. Ändå kom han upp. Han var död, men klev upp och började dansa igen. Han vände blicken mot mig, och han log samma leende som jag sett sång- och dansmannen le. Hans ögon var röda, fyllda av blod från något som brustit i hjärnan på honom. Innan jag blundade för att skona mig själv såg jag en ensam blodröd tår rinna ner för kinden på honom.

Redberg var inte den siste att dö. Han var nog inte den förste heller. Först var det de äldsta och sjukaste. Oavsett anledning – utmattning, hjärtattacker, inre blödningar – dog, och sedan reste de sig igen, och dansade, alla med samma maniska leende.

Jag fick syn på Bill, som dansade med en flicka från Storängsgården. Han hade tappat sina glasögon och hans blick var vaken och vettskrämd. När jag tittade ner såg jag att hans benpipa stack ut genom de bloddränkta byxorna. Fotspåren han lämnade efter sig var i klarrött. Han dansade tungt på sitt brutna ben, snurrade runt, och hoppade i takt med fiolen.

Natten lade sig över tältet.

Jag minns att jag vid något tillfälle klev på någonting, tittade ned och såg att jag hade klivit på fru Gunnarssons hand. Den var krossad. Hon låg på rygg på dansgolvet, och hon hade blivit nedtrampad. Jag såg till och med avtrycket av en sko på hennes mage. Hennes huvud var blodigt, oigenkännligt, och bröstkorgen tycktes kollapsad under hennes blus. Ändå, fortfarande, kastade sig hennes fötter rastlöst över golvet i takt med musiken. Hon försökte komma upp och dansa vidare.

Stanken av blod blandades med den av svett och det hade blivit svårt att andas. Luften var tjock och tät av skrik och desperat gråtande, men inget kunde överrösta fiolen eller sång- och dansmannens sång.

Och sedan tog allt slut. Vi tog ett sista danssteg, och blev sedan stående. Jag tittade upp mot plattformen, alla som levde vände blicken upp, och såg mannen där uppe titta på sitt fickur.

“Då så, gott folk! Det var allt för ikväll. Dansen är över, morgonen är här. Om ni ännu kan gå får ni nu gå härifrån, och ni borde göra det snabbt, för snart är sång- och dansmannen borta.”

Vi stod bara där som chockade kossor, och sedan började någon linka mot utgången, och vi andra följde efter. Ingen sprang, ingen kunde. Det var ett rent mirakel att vi alls kunde gå. Irene gick ut före mig, men jag blev stående. Jag vände mig om och tittade in i tältet igen. Minst tjugo personer stod kvar. Redberg, och många andra. De stod och log med tomma ögon. De blev kvar. De skulle inte få gå tillsammans med oss.

“Såja, min vän, gå nu. Sång- och dansmannen har fått vad han ville ha, men har inget emot att ta dig också, om du tvekar för länge.”

Jag tittade upp och såg honom le mot mig, och sedan gick jag ut ur tältet. När jag blickade tillbaka var det borta, hade gått upp i rök, tillsammans med de som blev kvar inuti.

Det här är den sanna berättelsen om vad som hände. De andra vill inte låtsas om att det är så, och de tjugo som försvann kan inte berätta. Inte ens storbonden, trots att hans fru försvann med sång- och dansmannen. De vill inte tänka på det.

Irene och jag tog Bill till sjukhuset i Bollnäs, tillräckligt långt hemifrån för att ingen skulle ha hört om vad som hade hänt. De fick amputera hans ben. Bill hade varit en tyst kille före den där dagen, och var än tystare efter. Han tog de jobb som en enbent kunde sköta, och har rört sig allt mindre med åren. Nuförtiden sitter han bara på en av parkbänkarna med käppen över knäna och masserar sin benstump. När nätterna blir kallare säger han att den värker. När nätterna blir varmare också. Och när de är fuktiga, och torra.

Lennart flyttade iväg, sökte sig till det militära, och när FN stred i Kongo var han en av svenskarna där. Han fick en del medaljer och sedan kom han hem igen, och började supa. Nu sitter han mest på pizzerian, men hur full han än blir vill han inte prata om natten med sång- och dansmannen.

Och Irene, henne såg vi inte mycket av sedan. Hon klarade sig nog bäst av oss, men det var vad man kunde vänta sig av henne. Hon utbildade sig till tandläkare och sedan kom hon tillbaka till Storunda och öppnade mottagning. Byns enda, förresten.

Jag själv blev kvar hos bilreparatören. När han gick i pension tog jag över den, och drev den tills jag själv inte orkade längre. Nu gör jag inte så värst mycket. Jag sitter med Bill på en parkbänk. Vi pratar ibland, men oftast inte. De tillfällen då jag sitter kvar för länge, för sent på kvällarna, då kan jag se hur Bills ögon blir glasartade bakom de tjocka glasögonen och att han försvinner in i sig själv. Sedan hör jag hur han hummar en visa för sig själv, falskt och osäkert men ändå fullt igenkännligt, och då reser sig håren i nacken på mig och jag får gåshud på armarna.

Helt av sig själv börjar min fot då stampa takten på gruset, och det får ett stort leende att spricka upp i Bills ansikte. Sång- och dansmannens leende.

Signaturmelodi

Vi hörde “Sång- och dansmannen”, skriven av Dylan Charles och ursprungligen publicerad på bloggen Ichor Falls, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är veckans avsnitt av Creepypodden slut. Men liksom sång- och dansmannen kommer vi alltid åter, när vårt lager av själar är slut. Då behöver vi ladda på, och ni är ju vänliga nog att alltid ställa upp. Så vi hörs om två veckor igen.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.