Avsnitt 256: Vitterstigar

Hej Creepypodden.

Jag har lyssnat på er till och från i många år. Jag måste erkänna att jag är ganska selektiv med vilka berättelser jag lyssnar på av den enkla anledningen att jag inte törs lyssna på alla. Det är framförallt berättelser som på något sätt handlar om barn, eller snarare om upplevelser som barn har haft, som skrämmer mig.

Jag har tänkt att det beror på att jag har egna barn och att jag är rädd att det ska hända dem något, och så är det ju såklart, men det är inte hela förklaringen. Den andra delen av förklaringen är att jag själv har haft upplevelser som barn och att allt som riskerar att komma för nära det väcker minnen, en rädsla i sin starkaste och renaste form, barnets rädsla för att bli bortrövad, tagen av monstret som trots allt är verkligt. Jag kan fortfarande känna det så starkt i mig, barnets hjälplöshet och utsatthet.

Jag har funderat länge och till slut landat i att jag vill dela med mig av min berättelse. Jag har undvikit det så länge och försökt att nonchalera det men trots att jag är vuxen nu så blir jag faktiskt fortfarande en vettskrämd tioårig flicka när jag av någon anledning kastas tillbaka till mina minnen från sommaren 1994.

Kanske kan det ha någon form av terapeutisk verkan att skriva ned minnena, kanske kan det få rädslan att släppa en del av sitt grepp om mig, kanske kan det hjälpa någon annan.

Det var alltså sommaren 1994, och vår familj hade fått låna en stuga av en jobbarkompis till pappa. Minnena är så starka att jag till och med minns bilfärden dit och vad det stod på vägskyltarna där i Värmland. Det var jag, Emilie, då tio år gammal, och mina lillebröder, sjuåriga Pontus och tvååriga Adam. Jag har förstått i vuxen ålder att Adam kanske inte direkt varit helt planerad. Men i mina ögon var han min gulliga lillebror, och jag brukade ta hand om honom.

Stugan skulle ligga ganska nära en badsjö, hade pappas kollega sagt, men även nära en golfbana, vilket fick pappa att klämma in sin golfbag i den redan överfulla bakluckan.

Stugan var som stugor i Sverige brukar vara, röd med vita knutar, det fanns en lada och en vedbod på tomten och gott om fruktträd och bärbuskar. Till vår glädje fanns det även ett stort jordgubbsland och pappas jobbarkompis hade bett oss äta så mycket vi orkade, annars skulle jordgubbarna bara förgås eller ätas av fåglar.

Vi kom dit och började packa upp och jag minns att mamma blev arg på pappa som, det första han gjorde, gick ut på en äng och övningsslog med sina golfklubbor.

“Nu får du ge dig Åke”, skrek hon.

Det hörde inte till vanligheterna att mamma blev arg och skrek på det viset så vi barn stannade upp lite. Pappa kammade väl till sig, tog i och bar in våra väskor, och satte sedan igång stugans vattenpump, kyl och frys. Han försökte muntra upp mamma, märkte jag, och när han halkade till i hallen sade han: här var det så halt att jag gjorde halt. Även om mamma kanske hade velat vara sur en stund till så såg jag att hon motvilligt började le och den där anspänningen som vi barn hade känt när hon blivit arg för en stund sedan släppte.

Fast inte helt, i alla fall inte för mig. Det var fortfarande en klump i magen och jag tyckte att det var konstigt, för den borde ha försvunnit när jag såg att mamma och pappa var sams igen. Det brukade den göra. Sedan fick jag syn på vedboden och såg att dess dörr stod på glänt. Jag såg bara en mörk öppning och jag fick en känsla av att någon stod där och tittade på mig, att något rörde sig därinne i mörkret. Jag sprang in i stugan för att komma bort därifrån.

Mamma stod i köket och plockade in mat i kylen. Jag frågade henne om det var någon mer här eller om det bara var vi. Hon svarade att det bara var vi och sen bad hon mig att hjälpa till med att packa in maten. Jag plockade upp kylvaror från kylväskan på köksbordet och då såg jag att vedboden syntes från köksfönstret. Dörren till vedboden stod inte på glänt längre, den var stängd. Kom ihåg att jag var tio år gammal, och att min fantasi kunde löpa amok om den bara fick anledning. Nu blev jag jätterädd. Mamma måste ha sett det på mig för hon frågade hur det var och då började jag gråta, och mamma tog upp mig och kramade mig tills jag hade lugnat mig.

“Det är någon i vedboden”, sade jag.

Mamma såg förvirrad ut. Jag tror att hon tänkte att min reaktion var så stark att det inte verkade som något jag hade hittat på, men att hon ändå tvekade att tro mig. Pappa hade stått i rummet intill och packat upp, hört både min gråt och min förklaring, och kom nu in och sa att han skulle gå ut och se efter. Helst ville jag hindra honom, för jag var övertygad om att det var någon där som ville oss illa, och jag önskade att vi kunde packa in oss i bilen igen och åka därifrån, men jag förstod också att det inte var någon idé. Vistelsen i den här stugan var vår semester det året, och mamma och pappa skulle inte vara beredda att bara vända i dörren och dra.

Genom köksfönstret såg jag pappa gå genom trädgården, fram till vedboden men sen vågade jag inte titta mer. Jag begravde ansiktet i mammas tröja och väntade mig det värsta.

“Det är ingen fara, Emilie”, sade mamma sedan. “Pappa kommer tillbaka nu.”

Jag vågade mig på att titta igen och såg att pappa kom tillbaka med famnen full med ved. Som vanligt skulle han skoja och låtsades snubbla, och mamma och jag tittade på varandra. Mamma skakade på huvudet med en låtsat trött min, och jag kunde inte låta bli att le. När han kom in sa han att det nog bodde en och annan mus i vedboden men ingen annan.

Jag fick hjälpa honom att tända en brasa i den öppna spisen och det trängde undan alla tankar på den halvöppna dörren in till vedboden. Vi grillade korv över glöden i den öppna spisen och efter maten spelade vi kort och åt alldeles för mycket godis. Det var semester, vi var i en stuga, nu gällde andra regler än hemma, det var ett annat sorts liv.

Vi sov på övervåningen. Mamma, pappa och Adam låg i en dubbelsäng i det större rummet och jag och Pontus låg i en våningssäng i det rum som kallades kammaren. Trappan i stugan knarrade högt så när pappa var uppe på toaletten den natten så väckte ljudet mig. Efter en stund kom han tillbaka och det knarrade igen. Jag ville somna om så fort som möjligt men istället kom tankarna på vedboden tillbaka. Varifrån hade känslan kommit så stark, att det hade varit någon där? Jag låg och grubblade en stund och skrämde upp mig själv allt mer, och var nästan på väg upp ur sängen och in till mamma och pappa när jag hörde att det knarrade i trappan igen.

Jag stelnade till. Hade pappa inte kommit tillbaka för en stund sen? Jo, det hade han. Jag kunde faktiskt höra honom snarka från rummet intill. Men nu knarrade det igen. Det var någon annan som gick uppför trappan, tunga steg. Jag tänkte att jag borde skrika och varna de andra, springa in i andra rummet och väcka dem, men då var stegen redan längst upp i trappan. Jag drog täcket över huvudet och hörde golvet utanför kammaren knarra till. Jag hade aldrig varit så rädd innan. Det var som om jag inte var vanliga Emelie längre, bara en klump av skräck.

Stegen fortsatte förbi kammaren bort till det stora sovrummet. Jag låg helt stilla och visste inte vad jag skulle ta mig till. Då hörde jag Adams lilla barnröst som sa, helt lugnt:

“Dubben. Dubben där.”

Sen hörde jag mammas röst, hur hon pratade med Adam. Allt verkade vara lugnt och mammas röst lät så nära att jag vågade hoppa ur sängen, springa igenom hallen, och in till deras sovrum. Väl där frågade jag med andan i halsen vad det var som hade hänt. Mamma reste sig förvirrat i sängen och svarade att Adam bara hade tappat nappen, det var ingen fara. Jag stod och vred och vände mig, tills mamma frågade om jag ville sova hos dem. Jag nickade och kröp ned bredvid min gosiga lillebror och det var en sådan otrolig lättnad.

Nästa dag åkte vi och badade. När vi kom tillbaka till stugan stod dörren till vedboden på glänt igen, och när pappa halvt på skämt frågade om någon ville följa med till golfbanan tackade jag, till hans förvåning, ja. Kanske var det den sommaren som lade grunden till mitt golfintresse, för jag har spelat i många år nu. Hur som helst kom vi tillbaka till middagen. Det fanns en fin utomhusgrill och pappa bad mig att hämta ved så att vi kunde grilla.

Det var såklart det värsta han kunnat be mig om, men han tycktes helt ha glömt bort det. Mamma såg min motvilja, tog mig i handen och sa att vi skulle gå dit tillsammans. Adam följde också med.

“Emy hand”, sa han och sträckte sin knubbiga lilla hand mot min.

Dörren till vedboden var fortfarande öppen. När vi kommit fram stannade Adam till. Jag och mamma hann ta ett halvt kliv innan hans lilla hand höll emot. Jag frågade honom om det var något men han bara tittade på mig. Sen smällde det till av en skarp smäll i dörren till vedboden. Det kom så pass högt och plötsligt att mamma skrek till. På marken vid dörren föll en stor vedklabb ner. Den måste ha kastats hårt, riktigt hårt, mot dörren för att ge upphov till en sådan smäll.

Jag såg mammas uppspärrade ögon och hur hon försökte få grepp om situationen.

“Dubben där”, sade Adam.

“Är gubben där”, sade jag

“Ja, Dubben där.”

Jag tittade på mamma och hon verkade lika villrådig som jag. Sen ropade hon ett hallå, och frågade om det var någon där, men det kom inget svar. Hon sa något om att vedklabben måste ha ramlat, trots att både hon och jag visste att det inte kunde vara fallet.

Vi gick tillbaka utan ved och mamma tog med pappa avsides för att prata. Jag kunde inte höra vad de sa men mamma var upprörd och, vilket var ovanligt, dessutom verkade pappa bli irriterad. Han var vanligen på ett nästintill orubbligt gott humör. Jag hörde i alla fall hur han avslutade deras samtal.

“Vi kanske inte ska ha någon semester då.”

Sen gick han med bestämda steg till vedboden och hämtade ved till utegrillen.

Till slut blev det mat men jag var fortfarande på helspänn. Dels för vedboden, såklart, men främst för att jag kände av den dåliga stämningen mellan mamma och pappa. Jag kände mig skyldig till det. Om jag inte hade varit så harig och rädd för en vedbod så skulle mamma och pappa ha varit sams och det skulle inte vara prat om att avbryta semestern. Det var mitt fel, en logisk men hemsk tankegång för ett barn.

För att på något sätt kompensera så hittade jag på lekar med mina bröder ända tills det blev kväll och dags för kvällsrutinen. Det kunde vara en av de mysigaste stunderna på hela dagen, för oftast somnade mina bröder före mig och jag fick ha mamma och pappa för mig själv en stund. Då kunde vi spela spel och se på teve, eller så pratade de med mig som om jag också var en vuxen. Jag hoppades att de skulle bli sams igen.

Men Pontus krånglade. Han hade klättrat upp i ett träd på tomten och ville inte komma ned. Både mamma och pappa lirkade med honom men han var bestämd och stannade kvar. Jag såg att mina föräldrars humör bara försämrades, och även jag försökte få ned honom ur trädet, men då sa pappa till mig att jag inte skulle vara lillmamma utan gå in till Adam och läsa istället. Jag blev ledsen över hans kommentar och gick in och kramade min lillebror för tröst. Mamma kom in strax därefter och började med snabba, hårda rörelser städa i köket.

Då började Pontus skrika där ute, och kom sedan springande det fortaste han kunde in i huset, fram till mamma, upp i hennes famn. Han var helt utom sig och grät helt hysteriskt. Pappa kom in strax därefter men slog ut med armarna när mamma undrade vad som hade hänt, han visste inte.

Efter en stund lugnade Pontus ned sig men han ville bara berätta för mamma. Så pappa, jag och Adam gick in i vardagsrummet där pappa läste en Bamsetidning för oss. Jag låtsades lyssna på pappa men lyssnade egentligen på Pontus och mamma. Jag hörde Pontus säga:

“Han sa att jag inte fick klättra i trädet.”

“Sa pappa det”, sade mamma.

“Nej, han gubben. I vedboden.”

Jag tittade på pappa men han verkade inte ha hört utan fortsatte att läsa för oss. Mamma och Pontus kom snart och satte sig hos oss i soffan. Mamma sa att det var ok att somna i soffan om vi ville. Sen pratade hon engelska med pappa. Efter ett par långa meningar såg jag att pappa skakade på huvudet. Jag trodde att det skulle bli dålig stämning igen, fast det blev det inte. Istället hörde vi att ytterdörren slog igen med en hård smäll. Det satt en glasskiva i dörren och den skallrade till.

Pappa for upp och gick mot hallen, mamma gick ett par steg efter. Vi barn satt kvar i soffan. Skräcken från natten kom tillbaka.

“Det är ingen här”, sade pappa.

“Men titta, Åke”, sade mamma.

Jag smög ut till hallen och kikade mellan mamma och pappas ryggar. Hon pekade på leriga fotavtryck i hallen. Stora avtryck, mycket större än pappas. Någon hade varit där. Pappa svor till, tog en golfklubba och gick ut. Mamma gjorde en ansats att försöka hejda honom men då var han redan iväg. Nu var jag inte rädd för min egen skull längre, utan för pappas. Inget fick hända pappa.

Det gick en stund men sen kom han tillbaka.

“Jag kunde inte se någon”, sade han.

Pontus undrade om det hade varit gubben, gubben från vedboden. Han frågade med gråten i halsen. Pappa sa att han inte visste, men att vem den än hade varit så var han borta nu. Han sa att han hade kollat överallt, även i vedboden, och att det inte varit någon där. Pontus ville sova hos mamma. Mamma sa att det kanske skulle bli trångt.

“Sova Emy” sade Adam, och kramade mig.

Jag nickade åt mamma men de måste ha sett att jag såg rädd ut, för i nästa stund sa pappa att han skulle flytta in våningssängen till stora sovrummet så att vi sov tillsammans allihopa i natt. Pappa gick för att borsta tänderna men kom genast tillbaka.

“Annika”, sa han till mamma med låg röst. “Badrummet är låst, det är någon där.”

Om pappa hade varit arg innan så var han rädd nu. Så som han lät på rösten hade jag aldrig hört honom förut. Det skrämde mig nästan mer än att badrumsdörren var låst. Det blev så tydligt att det här hände oss på riktigt. De gick ut i hallen och jag hörde dem prata om att vi skulle gå till bilen och åka hem direkt, men det var sent, långt att köra och vi skulle omöjligt få med oss alla saker om vi försökte packa nu.

Istället låste pappa, efter en lång stunds tvekan och att ha bankat några gånger på toadörren, upp den med en skruvmejsel. Och det var ingen där.

Efter det där höll vi ihop i grupp, lämnade ingen ensam tills våningssängen var överflyttad till stora sovrummet, och vi alla låg i samma rum. Vi var alla så uppskrämda och osäkra på om det var, eller skulle dyka upp någon, mer i huset.

Ja, alla var inte rädda. Adam var lugn så länge han fick hålla mig i handen. Pontus fick sova mellan mamma och pappa. Jag ville helst sova i överslafen så mamma lade Adam innerst så att han inte riskerade att ramla ned. Han somnade direkt och var mysig att ligga nära.

Jag kunde höra att mamma och pappa var vakna ett tag och det måste ha lugnat mig, för det nästa jag minns är att jag vaknar och det måste vara tidig morgon för det där typiska sommarnattsljuset hade börjat leta sig in mellan rullgardinerna. Adam sov bredvid mig med nappen i munnen. Varför hade jag vaknat? Jag visste inte. Sedan kände jag en rörelse.

Alla som sovit i en våningssäng vet hur det kan gunga till när personen som sover under rör sig. Först tänkte jag att det kanske var pappa som tyckt att det var för trångt i dubbelsängen och lagt sig under oss men han låg bredvid Pontus och mamma, och rädslan grep återigen tag i mig. Det var han, det måste det vara, han från vedboden som låg därunder. Jag ville skrika men förmådde inte åstadkomma ett enda ljud.

Då kom det en rörelse till, och en djup suck. Jag kunde se en skugga under mig som först satte sig på sängkanten och sen tog tag i fallskyddet på överslafen med ena handen för att resa sig upp. Handen var bara några decimeter från mitt ansikte. Den var grov, med spruckna naglar och tre prickar tatuerade i tumgreppet, vilket jag senare har förstått kallas luffarmärke eller luffarprickar.

Jag kunde inte ens blunda men jag lyckades att lägga huvudet med ansiktet emot Adam. Jag kunde känna hur han, gubben, tittade på mig, och jag tänkte att nu tar han mig, nu är det slut. Barnets rädsla för att bli bortrövad av monstret var vad jag kände då, och som jag fortfarande kan känna när jag tänker på den där natten. Skräcken att han ska stå där och titta på mig när jag slår upp ögonen.

Då satte sig Adam upp och något ännu värre slog mig, att gubben kanske skulle ta honom. Jag slog armarna runt Adam och försökte hålla fast honom. Adam tog ut nappen från munnen och sträckte ut den till gubben. Jag vågade fortfarande inte vända blicken mot gubben utan såg bara att Adam räckte ut nappen över kanten på fallskyddet. Sen kom hans lilla hand tillbaka och han sa:

“Dubben ledsen.”

Sedan lade sig Adam ned igen, och somnade om. Jag kramade om honom och äntligen kunde jag blunda. Jag vet inte när eller om gubbens närvaro försvann men det blev morgon och jag kan inte minnas annat än att jag höll om Adam och tryckte mitt ansikte mot hans rygg.

På morgonen försökte jag berätta för mamma och pappa, men det var svårt. De förstod i alla fall att jag var väldigt rädd, och att Adams napp var borta. Jag satte mig i bilen medan de packade och ganska snart var vi redo för avfärd. Frukost fick vi äta på vägen. Pappa låste stugan men när han skulle sätta sig i bilen stannade han upp en kort stund.

När han satte sig höll han i Adams napp.

“Den låg på biltaket”, sade han.

Sen åkte vi därifrån.

Vi har pratat om det och även om det hjälpt att alla i familjen faktiskt insåg att det var något konstigt som hände den där sommaren 1994, och att det inte var något jag var tvungen att ensam hantera, har minnena av rädslan och oron varit svårhanterliga. Jag vet inte om det känns bättre nu när jag har skrivit ned det här, men det känns i alla fall som en lättnad. Att de inte längre bara är minnen inne i mig, utan att de nu också finns ute i världen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var ett mejl jag fick nyligen från lyssnaren Emilie, under rubriken “Dubben”. Det lästes av Rachel Molin.

Det här är Kjell-Åke Andersson, en av tio boende i byn Granåsen utanför Dorotea. Det är 2022 och Kjell-Åke berättar för P4 Västerbotten om hur byn han bor i ursprungligen uppförts på en annan plats, då en same bosatte sig där.

Man kan förstå att folktron fäst sig vid sprickan i hällen som Kjell-Åke Andersson talar om. Den är bred, till synes rakt uthuggen ur berget, och har till och med vad som liknar trappsteg. Det ser helt klart ut som något avsiktligt tillverkat, en konstruktion för framkomlighet. Ett vitterstråk, helt enkelt. Eller en vitterstig.

Ja, man behöver bara gå tillbaka två generationer för att hitta dem som ännu levde kvar i en värld som formades av vittran, och inte naturliga geologiska processer.

Det är makalöst på sätt och vis, att det gått så fort för att det helt skulle försvinna, som alldeles nyss var en heltäckande existentiell förklaringsmodell – den att vårt liv stod i balans med och delade jord med dessa övernaturliga väsen. Särskilt om man tänker på att det tog flera hundra år att kristna det här landet, och att fickor av hednatro då ännu länge skulle återstå.

Det är som om att den här gången gick det så fort att tron på vittran och allt det där andra som skulle finnas där ute försvann, men att oförklarliga händelser i skog och mark fortsatte inträffa, utan att nya förklarande tankefigurer hunnit uppstå som kunde fylla luckorna som gåtorna slog upp i våra huvuden.

Kanske därför lever den ännu kvar trots att tiden sprungit ifrån den, vittran. Det är egentligen bara det namnet som använts i norra mellersta Sverige på en figur som finns i hela landet, om än under olika namn. I norra Norrbotten och Lappland kallas samma figur landrå eller troll, söder om Dalarna vätten, och på Gotland “di sma undar jordi”.

Det som sägs är att detta är ett folk, kanske osynligt, som lever parallellt med oss, vandrar härs och tvärs över vår bebyggelse, och rakt igenom om vi varit arroganta nog att bygga hus över deras stigar. Det är det som är en vitterstig – en hemsökt sträcka, där saker och ting stökar till sig.

Redan 2016 berättade lyssnaren Sara om hur detta kunde gå till, i den lilla by i Norrlands inland där hon bodde, uppläst av Ludvig Josephson.

Ett exempel är på en gård här bredvid. Det sägs att vitterstigen går rakt genom deras ladugård och vidare bakom garaget och in i skogen. Den här vitterstigens sträckning är för övrigt välkänd av byborna. Hur man kommit fram till att stigen går just där den sägs gå vet jag inte.

Väldigt ofta, kvällstid, hörs röster bakom garaget. Man hör tydligt att det är minst två personer som för ett samtal. De som bor på gården påstår sig vara skeptiker till det övernaturliga men kan inte förneka vad de så ofta hör. Det ska tilläggas att bakom deras garage finns ingen stig, väg eller liknande utan bara skog, någon mil skog ungefär åt alla håll.

Gestalter har också synts på olika ställen i byn och själv har jag sett en stor, väldigt stor, svart hund eller varg som stod mitt på vägen en natt när jag var vaken och kollade ut genom sovrumsfönstret – som jag har för vana att göra när jag går förbi det på väg ut ur rummet. Den bara stod där och jag såg röken som bildades när den andades i den kalla natten. Det var mitt i vintern och mycket snö. Hunden gick till sist sakta ner i diket och försvann i mörkret.

Jag gick genast ut för att fota spåren, så jag kunde ha bevis på att jag sett en varg, tänkte jag. Väl ute hittade jag inga spår. Inga alls. Det var ju nysnö på vägen, mycket snö på sidorna av vägen också så om en mus gått där så syns det. Men inga spår efter någon varg.

Jag berättade så klart vad jag sett, här behöver man inte skämmas över sådana saker som för vissa verkar konstigt. Folk tror dig här. Självklart fick jag historien berättad för mig om de som sett en stor svart hund, en gammal känd sägen i byn. Hunden sägs följa dig hem om du möter den ute och lägga sig vid dina fötter i sängen när du lägger dig. Nästa morgon är den borta.

Jag har hört den historien flera gånger tidigare och ord som “djävulshunden” har använts. Hundens uppgift eller syfte är ännu oklart. Om det var den hunden jag såg har jag ingen aning om, men man kan ju undra.

Ja, så berättade lyssnaren Sara om vittran och annat i hennes lilla norrländska hemby. Och en liknande historia har jag också fått höra av lyssnaren Astrid, som för en tid sedan skrev så här till podden.

Jag kommer från ett litet samhälle i södra lappland som heter Åsele. I Åsele är vittra en stor del av våra lokala folksägner. Vi har en sevärdhet som kallas Vitterhuset, där stora flyttblock lagt sig som två väggar och ett tak, och där vittra sägs bo. Det är färggranna ränder av mossa längst väggarna vilket man säger att vittra vävt ihop.

Men det är inte det jag ska berätta nu. Min farmor bor precis längst kanten av Ångermanälven. Det sägs gå en så kallad vitterstig över älven, rätt över min farmors tomt. Det huset har gått i generationer, och det har alltid hänt konstiga saker där. Farmor var väldigt noga med vart man fick kasta saker på gården för att inte störa vittra, och att vi behövde både förvarna och be om förlåt från vittra då vi byggde något på tomten.

Hon skrämde mig med många olika väsen när jag var liten, men just vittra har stannat i hjärnan. Hade vi gjort något vittra inte tyckte om, då hängde dem tavlorna på sned, stökade ner, gjorde oss sjuka, tog våra saker. Eller gjorde maten dålig. Vid flera tillfällen har jag lagt ifrån mig saker och när jag gått tillbaka för att hämta dem är de spårlöst borta. Då ställer jag mig mitt i huset och säger med en vänlig men bestämd röst: “Du som tagit mina saker, det skulle vara väldigt snällt om jag får tillbaka dem för jag behöver dem.” Rätt vad det är så ligger de där jag lagt dom igen.

Men jag minns så tydligt när jag brukade sova där, de små fotsteg jag hörde springa genom huset på natten. Och en händelse kommer att finnas med mig fram till att jag dör.

Jag var ute och åt smultron bakom jordkällaren, då jag hörde ett litet fnitter, det var gällt och mörkt på samma gång, konstigt, jag vet men det var exakt så det var. Fnittret kom från borta vid stallet, sådär tjugo-trettio meter bort, och när man är ett nyfiket litet barn ser man efter. Jag sprang försiktig dit, och såg då en vit-, blå-, och gråaktig liten varelse med en klänning, mössa och långt svajande hår sväva uppför berget bakom huset, vilket kallades korpberget, där jag inte fick vara själv under några omständigheter.

Än idag vet jag inte om jag såg i syne eller drömde. Men det kändes så verkligt, och i dag sitter det i huvudet som ett riktigt minne.

Så långt lyssnaren Astrid, som även hon har erfarenheter av möten som inte kan förklaras med vår tids tankemodeller och vetenskap. Och då tar vi fram de gamla historierna.

Eller, tar fram och tar fram. Även om detta är exotiskt materia för många av oss finns det ju de som ännu lever i denna gamla värld. De som fått lära sig dessa regler och att respektera dessa grannar och ännu praktiserar det, vid sidan av det moderna de delar med oss andra. Som Sara, som Astrid, och som lyssnaren Anders.

Han skickade i höstas en berättelse om något han upplevde tillsammans med barndomsvännen Johnny, som var fascinernade. Senare återkom han med några kompletteringar, efter att ha kontaktat Johnny igen och tillsammans med honom gått igenom händelserna för att säkerställa att han inte hade inbillat sig det hela.

Nu ska vi höra vad han var med om: “Vitterstigen”, skriven av lyssnaren Anders och uppläst av Ludvig Josephson.

Jag är född och uppvuxen i Ådalen, i Kramfors kommun i Ångermanland. På min fars sida av släkten har jag anor från denna trakt som kan spåras så pass långt bak som till uppförandet av Ytterlännäs gamla kyrka på 1200-talet. Men Valborg, min gamla farmor, brukade säga att släkten funnits där sedan långt innan kristendomen.

Växte man upp där var de ångermanländska skogarna ens andra hem, och så som i alla hem fanns där regler. De flesta var inte så konstiga. Man skulle inte skräpa ner i naturen, och lämnade man en eldstad skulle man vara helt säker på att inget låg kvar och glödde innan man gick. Men det fanns andra regler också, sådana som bara farmor Valborg kunde lära oss om.

När vi var ute för att plocka bär med henne och hade blivit klara för dagen så stannade vi alltid till precis där bärstråket tog slut. Sedan sade hon att vi skulle ta en handfull bär med ena handen och kasta i samma riktning. Sedan vice versa med den andra handen. Detta för att, som hon sade, vi inte skulle glömma att man inte fick bara ta från skogen utan att också ge något tillbaka.

“Och med åren kommer ni också märka hur bärstråket breder ut sig mer och mer,” sade hon.

Hon tillade också många gånger att ”på så sätt förargar vi heller inte skogsfolket”.

I Ådalen präglas landskapet av berg, dalar och vattendrag. Vårt barndomshem var ett av flera glest utplacerade hus i en dalgång. Tomten har varit bebodd sedan 1600-talet, först av knektar i det torpsystem som Karl XI upprättade under 1600-talet. Den kallas än idag lokalt för ”Skyttebackarna”, och ligger vid foten av en skogsbeklädd ås, nedför vilken en bäck ringlar sig. Längs med den går en väldigt gammal skogsväg.

När vi var små åkte vi pulka och kälke nerför den om vintrarna. Dock fick vi aldrig åka från åsens topp, och då inte för att – som man skulle kunna tro – det var farligt högt. Nä, utan det var för att på toppen av åsen fanns det en annan skogsled. En skogsled som hade en egen dikt man fick lära sig.

”Om du denne uråldrige led trampar på, denne uråldrige led, som ej äro upptrampad av, eller för, fötter till Evas barns, du aldrig mer trampa komma skall.”

Detta är Vitterstigen.

För att ni ska få en så klar bild som möjligt av denna plats ska vi nu tillsammans gå upp till åsens krön. Det är sensommar. Vi står längst ned i backen och blickar upp. Vi ser tät skog och några hus sticka fram här och där. Vägen är först asfalterad i sådär 50-75 meter, och den gör instick till höger och vänster för att nå till de hus som finns här.

Vi fortsätter uppåt och vägens asfalt försvinner snabbt och byts ut i jord och grus. Du känner nu doften av barrskog och med varje inandning känner du även dess friska smak. Den djupa, täta skogen har nu omfamnat oss på vägen uppför och vi ackompanjeras av bäckens porlande på sin väg motsatta färd ned mot dalen. Vår färd fortsätter i lugn takt och efter en kvart har vi nått toppen av åsen, där vi också stannar upp.

Vi vänder oss nu om. Synen som möter oss är otaliga trädkronor och ovanför dessa ser vi hur byn sträcker sig längs med Ångermanlandsälven på sin väg ut mot Bottenhavet. Efter att ha beundrat detta vänder vi oss åter om i färdriktningen och ser hur vägen verkar fortsätta långt in i skogen. På vänster sida möter du nu synen av en stor stenbumling som är täckt av mossa, men du ser också något annat än mossan.

Vi går lite närmare och ser nu att det är en inristning i stenbumlingen, en R-runa. Du drar nu fingret längs med runans dike i stenen och känner historien vibrera i fingret. R-runor hade flera betydelser, och den gemensamma nämnaren är att det symboliserade en säker resa. Den kunde ristas som skydd till en älskad som skulle iväg på vida färder eller som, i detta fall, symbolisera att vägen du färdades längs med var trygg och säker.

På höger sida om vägen porlar bäcken och när vi blickar över den ser vi att det går en annan skogsväg på andra sidan. Precis där den börjar står det en annan sten som också är prydd med en inristad symbol, inramad av mossa precis som om mossan kunde växa överallt utom just på inristningen. Men detta är ingen runa. Det är ett trollkors, en inristad cirkel som längst ner ser ut att ha två betar.

Denna symbol symboliserar att denna led är en vitterstig och att den inte är säker att gå på. Om denna stig sade min farmor:

”Om så Fan själv jagar dig, gå aldrig in på Vitterstigen.”

En skolstart efter sommarlovet 1998 påstod två av mina barndomsvänner, Johnny och en med smeknamnet Syd, att de hade gått in på Vitterstigen och där fått pinnar slängda efter sig. När de fortsatt gå efter stigen övergick de små pinnarna till större stenar, som också började träffa dem. Hals över huvud sprang de tillbaka och ut från stigen. Ingen som hörde deras berättelse trodde på den. Herregud, vi var ju faktiskt 13 år gamla nu.

Ett år gick, och med bara några dagar kvar av sommarlovet 1999 satt jag och Johnny hemma hos mig och hängde. Pappa gick förbi och frågade vad vi gjorde, och vi svarade ingenting. Han tyckte att vi kunde ta en runda förbi älgpassen inför höstens jakt, för att se om någon av dem behövde lagas eller rustas upp.

Så jag och Johnny knatade iväg upp i skogen. Rundan tog merparten av dagen och när vi var klara och började gå hemåt nedför åsen gick vi förbi Vitterstigen. Jag stannade upp och knackade Johnny i sidan med armbågen, flinade och sade.

“Ska vi gå in och se om något kastar saker på oss?”

Sedan sade jag “buuu” och höll fram händerna mot honom. Jag märkte att han verkligen inte tyckte det var kul, men kallade honom feg och en hel del annat, och snart skulle han visa att han minsann inte var rädd.

Så fort vi korsat bäcken och passerat stenen med trollkorset på hörde jag min farmors röst i huvudet. ”Om så fan själv jagar dig, gå aldrig in på Vitterstigen!” Jag struntade i det, fast jag borde ha lyssnat.

Vi knatade på, någon kilometer längs stigen, tills vi stötte på en stor lerpöl i stigen. Men det var något annat som fångade våra blickar. In och ut ur lerpölen löpte ett tiotal små skoavtryck. De var av träskor, såg jag. Mamma gick alltid i träskor, sommar som vinter, ända tills hon i slutskedet av livet blev så pass sjuk att hon inte kunde ta sig fram oförhindrat, så jag kände igen typen. Men de var pyttesmå, inte mer än sju-åtta centimeter långa. Kunde inte ha lämnats av någon större än ett litet barn, till och med en bebis.

Vi stod förundrade och diskuterade oss fram till förklaringen att en vuxen måste ha hållit i ett litet barn upprätt och gungandes imiterat att den gått framåt, trots att det helt saknades några större fotspår på sidorna.

“Men se så färska spåren ser ut”, sade Johnny. “De måste vara gjorda nyligen.”

Vi tittade på varandra och det var som att det gick upp för oss samtidigt att vi kanske inte var ensamma.

Man tar det inte alltid på allvar. Man tror man kan göra som man vill. Men i det ögonblicket kändes det plötsligt mycket mer verkligt, det vi båda vuxit upp med, lärdomen att man inte skulle gå in på Vitterstigen, att folk försvinner där och har gjort det genom tiderna i så pass stor omfattning att man för hundratals år sedan valde att markera ut lederna med inristade stenar.

Samtidigt, vad kunde vi få se här? Det var ännu bara så kusligt att det vägde över i spänning. Så vi gick vidare, längre än Johnny hade gjort förra gången, långt in på den stig vars fulla längd vi inte kände till, inte heller vart den ledde. Det hade börjat skymma. Plötsligt slog det mig.

”Hör du?”, sade jag till Johnny.

”Vadå?”

”Det är så tyst”, viskade jag. Jag vet inte varför. Men Johnny började också viska.

”Blev det tyst efter att vi passerade fotspåren i lerpölen?”

Framför oss svängde stigen mjukt, och sedan såg den ut att fortsätta rakt framåt några hundra meter. Vi gick åt sidan och till bäcken för att dricka vatten, då Johnnys frös till.

Jag följde hans blick och såg någotlängst bort på stigen där raksträckan började. Vi stod och stirrade.

”Vad är det för något?”, viskade Johnny.

Jag visste inte. Det kunde bara beskrivas som en mörk skepnad. Kanske en skugga som föll konstigt av ett träd i den låga kvällssolen, men att döma av Johnnys röst tyckte han också, som jag, att det såg ut som om silhuetten rörde sig framåt på stigen. Mot oss.

”Ska vi dra?”, sade Johnny. Jag svarade inte, vi bara vände om och kanske hade vi sett fel, för skuggan försvann bakom träden och tycktes inte följa efter.

Solen hade nu gått ned bakom trädtopparna och bara brutna strålar letade sig fram. Skogen började mörkna. Vi hade av någon anledning båda snabbat på stegen och höll tempot när vi nådde ett stråk av stigen där skogen började slutta nedåt på vänster sida medan stigen fortsatte längs med sluttningen. Ovan trädkronorna såg vi hur byn skymtade långt där nere.

”Ska vi inte gå ner här?”, sade jag. Jag hade svårt att avgöra hur långt det var kvar av Vitterstigen innan vi kom till stenen med ristningen, och nu hade vi chansen att gena med byn i sikte.

”Skyndsamt, långsamt”, sade Johnny, något han brukade säga. Jag kände på mig att han inte visste vad han menade med det.

Jag var strax framför honom när en pinne kom flygande över min vänstra axel. Den landade i mossan framför mig. Jag stannade upp, vände mig om och stirrade på honom.

“Var det där du?”

Han hann inte svara, utan bara ta två steg fram emot mig med frågande blick, när ett dån höjde sig över skogen. Det brakade från trädkronorna till vänster om oss. Johnny slängde sina armar runt mig och skrek: ”Jag sade ju det! Jag sade ju det!”.

Framför oss kom en djävla stenbumling rasande ned från en stor tall. Det var som om den fallit från trädtoppen. Den slog i marken, studsade och rullade vidare nedåt backen, välte de mindre träden i sin väg och försvann iväg utom synhåll. Fortfarande hörde vi hur den rullade, med dova brak och knak, längre och längre bort. Tio-femton sekunder pågick det, sedan blev allt tyst.

“Jag räknar till tre så fortsätter vi”, viskade jag till Johnny. Han verkade nära gråten, men släppte omfamningen men höll fortfarande tag i min arm. Jag mumlade ett, två och tre, och så sprang vi ned för backen. Han höll fortfarande hårt tag i min arm. Vi tumlade under tystnad nedför berget och det kändes som om skogen aldrig skulle ta slut, när jag skymtade Latbergshallen mellan träden. Där brukade vi spela ishockey.

Johnny släppte taget om min arm och jag andades ut. Vi fortsatte springa, och nu kändes det som att skogen släppt taget om oss. Man kunde andas igen. Det kändes inte ens lika mörkt längre.

När vi kom fram till ishallen såg vi bilar står parkerade utanför. Isen skulle börja läggas inför hockeysäsongen. Vi gick in i hallen bara för att se andra människor, och för att Johnny ville ringa sin mamma som bodde närmast, så hon kunde hämta oss.

Vi fick låna telefonen i kiosken. När Johnnys mamma svarade hörde jag hur hon skrek till, och sedan började gråta. Det jag kommer ihåg av samtalet är hur Johnny sade “va?” och “det är omöjligt!” Han sade det flera gånger innan han lade på.

Efter att ha lagt på frågade han gubben som ledde oss in till telefonen vad klockan var.

“Halv nio.”

“På kvällen?”, frågade Johnny.

Gubben skrattade. ”På morgonen. Är ni fulla eller?”

Jag fattade inget men Johnny blev blek och tackade med svag röst för lånet. Sedan drog han mig i armen ut till parkeringen.

Hans mamma hade sagt att vi hade varit försvunna i nästan ett dygn.

Vi vågade aldrig berätta att vi gått Vitterstigen. Istället tog vi under tystnad våra långa utegångsförbud för att ha “supit bort oss hela natten och gjort våra föräldrar sjuka av oro”. För om vi hade berättat att vi varit så korkade att vi gått in där, då hade straffet blivit trefaldigt värre.

Det är upp till var och en att tro vad de vill, men detta var vad som hände mig och min vän när vi mot bättre vetande gick in på Vitterstigen.

Vi hörde “Vitterstigen”, skriven av lyssnaren Anders och uppläst av Ludvig Josephson.

Så vad har vittran med den historia vi hörde först i veckans avsnitt att göra? Var det en vittra som lyssnaren Emelie och hennes familj mötte sommaren 1994 i Värmland? Man skulle kunna tro det, baserat på vad hon berättade. Men ibland ska man vara försiktig med slutsatserna. För kort efter att hon skickade sitt första mejl återkom hon nämligen med ett andra, om det som hänt sedan sist.

Och det är nu vi kan få syn på folktrons kanske viktigaste lärdom: vi står i samspel med världen. Det vi gör, det kan påverka till och med sådant som inte verkar dela vår egen verklighet. Och det kan till slut spilla över oss själva, igen.

Vi ska nu höra lyssnaren Emilies fortsättning på historien “Dubben”, uppläst av Rachel Molin.

Hej igen Creepypodden.

Jag trodde att jag var klar med min berättelse i mitt förra mejl, men det har hänt saker som jag vill berätta om.

Jag tänkte att om det här med att skriva ned och berätta om mina upplevelser kunde ha en terapeutisk inverkan så kanske även ett återbesök kunde ha det. Efter att jag hade skrivit mitt förra mejl till er så började jag på allvar fundera på att åka tillbaka till stugan och, helt enkelt, ansikte mot ansikte möta de rädslor som har haft en sådan stor påverkan på mig i trettio år.

Det var ingen idé att ta upp det med mina föräldrar, de är gamla nu och vill ändå helst inte bli påminda om den där sommaren. Pontus bor utomlands med sin familj, och min egen familj vill jag inte blanda in i det här. Så jag frågade Adam.

Inte bara för att jag ville ha med honom på denna kombinerade memory lane och självmedicinerande KBT-behandling, utan även för att jag ville ha en förevändning att ha kontakt med honom. Adam är en känslig, mjuk och fin människa, men han har haft ett svårt vuxenliv. Det är som om han inte är gjord för den här världen. Hans snälla och varma personlighet passar inte när framgång trumfar allt. Det har lett till påbörjade men oavslutade utbildningar, diverse olika jobb som slutat i sjukskrivningar, depressioner, mediciner och en generell ångestdiagnos.

Jag ser en sådan otrolig potential hos min fina och varma lillebror men själv ser han bara misslyckanden. De senaste åren har han allt mer slutit sig och blivit stängd som människa och det har varit svårt även för mig som står honom närmast att nå fram till honom. Det har varit många gånger som jag oroat mig för honom, men han vill inte att jag hela tiden frågar hur han mår, så att ha den här utflykten som förevändning att umgås passade bra.

Stugan ägdes numera av en storbonde i trakten som köpt upp fastigheten för markens skull. Jag hade pratat med honom, och visst gick det bra att vi kom och tittade på stugan om vi ville det, vi kunde få köpa den också sade han till mig, tomten kunde styckas av. Jag försäkrade honom om att det räckte bra med ett besök för gamla minnens skull.

Så, förra helgen pussade jag min man och våra barn hejdå, plockade upp Adam utanför hans lägenhet, och så gav vi oss iväg.

Adam sa inte mycket i bilen. Jag berättade återigen om sommaren 1994 och den roll som han hade spelat, men han sa bara att han inte mindes, att han hade varit för liten. Jag försökte fråga lite om hur han hade det men han ryckte bara på axlarna och sa att tevespelen blir allt bättre. Jag frågade om en tjej som han hade dejtat men han svarade bara:

“Hon vill nog inte träffa någon som inte klarar någonting. Det skulle inte jag vilja.”

Jag lät det hela bero och vi lyssnade på musik istället.

Vi kom fram strax innan lunch och det var inte alls svårt att hitta. Bonden var upptagen men hade lovat att låsa upp så att vi bara kunde gå in. Det var märkligt att komma tillbaka dit. Det såg både bekant ut och helt annorlunda på samma gång. Stugan och även vedboden stod kvar men ladan var riven. Några av fruktträden var nedsågade och gräsmattan var vildvuxen. Om ingen bebodde stugan snart var det bara en tidsfråga innan den förföll.

Trots att det var konstigt att komma dit så var jag inte alls rädd, mer frågande, undrande. Jag gick runt på tomten först och Adam gick efter med en cigg i munnen. Jag vill att han ska sluta men att tjata mer på honom nu skulle vara dålig tajming. Jag kikade in i vedboden och insåg att det bara var fasaden kvar, taket hade rasat in. Det fanns inget att se där inne, och det kändes konstigt att jag en gång hade varit så rädd för den, det som nu nästan bara var en hög med murkna brädor.

Sedan gick vi in i stugan. Jag sa åt Adam att inte röka där inne, och han muttrade något och gick ut. Stugan kändes väldigt liten jämfört med hur jag mindes den. Jag stod i köket och mindes hur jag hade tittat ut på vedboden för trettio år sedan. Sedan gick jag upp till övervåningen. Trappan knarrade och där och då väcktes min rädsla till liv. Eller snarare min inre tioåriga flickas rädsla till liv. Hur jag hade upplevt knarrningarna i trappan för så många år sedan.

Blixtsnabbt kom bilder för mitt inre av att någon eller något väntade på mig där på övervåningen. Att det alltid väntat på att jag skulle komma tillbaka. Om jag tog de sista knarrande stegen uppför trappan så skulle det ta mig, monstret som trots allt var verkligt.

Jag stannade upp och sade till mitt inre barn att hon inte var själv längre utan att nu var jag här, en vuxen kvinna som skulle hjälpa henne med hennes rädsla. Jag tog de sista trappstegen upp och det fanns ingenting som väntade på mig där.

Det fanns inte ens några möbler kvar, bara damm, smuts och döda flugor. Jag stannade ändå upp en stund och besökte mig själv i minnet. Sade till mig själv att det var lugnt, att det var okej och, ja, det kändes faktiskt okej. Jag mådde helt okej. Jag gick fram till fönstret och tittade ut över tomten.

Vid grusvägen, där vi hade parkerat bilen, stod Adam och rökte. Men han hade fått sällskap. Det stod en äldre man och pratade med honom. Den äldre mannen skakade hand med Adam och verkade bocka emot honom, i alla fall nicka med huvudet och sen klappa Adam på axeln. Det var en märklig gest mellan två främmande personer som nyss hade träffats.

Jag gick tillbaka ned, stängde dörren efter mig och gick bort till Adam. Den äldre mannen hade börjat gå iväg längs grusvägen och jag såg bara hans rygg. Jag frågade Adam vem det varit och vad han velat, och Adam ryckte på axlarna och sa att det bara varit en boende i området. Vi åkte därifrån under tystnad och det var mycket oklart vad jag kände, vad jag hade uppnått med mitt besök.

Jag satt och funderade när Adam helt plötsligt började gråta, kraftigt. Jag blev överraskad och ställd över hans plötsliga och kraftiga reaktion men hittade strax en parkeringsficka där jag kunde svänga av.

“Hur är det vännen”, frågade jag och böjde mig över till hans sida för att krama om honom

“Tänk om det är okej att vara så här känslig, att vara såhär skör. Tänk om det inte är något fel på mig, tänk om jag kan få leva som jag är.”

Han stötte fram orden mellan gråten och de drabbade mig så att även jag började gråta. Jag ville säga att såklart är det inte något fel på dig, såklart får du vara som du är, men jag förstod att det här inte var en gråt som skulle tröstas bort eller fixas. Det var en frigörande gråt som behövde få komma ut, som om en järnhand djupt inne i honom började släppa på sitt grepp, släppa taget om honom. En liten vitsippa av hopp mitt i den mörka depressionen.

Sakta ebbade gråten ut. Vi satt båda böjda över handbromsen och mittkonsolen och vilade våra huvuden emot varandra.

“Du Emy”, sade han. “Tack.”

Han hade inte kallat mig för Emy på många år. Det lilla barnets första egna namn på sin storasyster. Jag frågade honom vad han tackade för.

“För att du aldrig har släppt taget. För att du alltid har varit min storasyster, på riktigt min storasyster.”

Det var en känsla av frid när vi fortsatte vår bilfärd hem. Som om all dy hade sjunkit till botten och lämnat vattnet klart igen. Vi stannade till och åt och även om jag inte ville störa den sinnesstämning som Adam hamnat i så undrade jag ändå hur det kom sig att den här plötsliga förändringen, eller insikten, hade kommit till honom just nu. Adam svarade helt lugnt att:

“Ja, han sa det till mig när jag väntade på dig förut.”

“Menar du den grannen som du pratade med vid stugan?”

“Ja, han sa först tack, och sen sa han att du är bra som du är, släpp ned axlarna och var du.”

Jag fattade inte riktigt. Hade en främling bara sagt sådär till honom? Adam bara ryckte på axlarna och sade att han såklart hade hört och läst det där tusen gånger innan men att det varit först nu som han hade förstått, alltså inne i sig själv förstått, vad det betydde.

Jag ville fråga mer men han hade inte mer att säga och jag ville inte ifrågasätta vad det nu var som hade hänt och riskera att låta kritiskt. Hur man än såg på saken så var det något väldigt positivt som hade hänt och jag kunde inte minnas när jag senast hade sett Adam så tillfreds.

Jag släppte av honom och kom i tid för att vara med på barnens lördagsmys och läsa godnattsagor för dem. Senare den kvällen, när barnen somnat, försökte jag återge för min man vad som hade hänt under dagen, och framförallt då Adams förändring. Min man höll med om att det hela var väldigt konstigt men också att det var en positiv utveckling.

“Ibland måste man få höra ett budskap från rätt person för att det ska nå fram”, sade han.

Han tillade också att den där sommaren för trettio år sedan måste ha haft en väldigt stark känslomässig påverkan på både mig och Adam, ja, på hela vår familj, så även om Adam bara varit två år så gick det inte att utesluta att det var besöket som utlöst reaktionen. För min egen del så märkte jag att mina vanliga mörka minnen och dess tillhörande rädsla som brukade dyka upp när jag tänkte på stugan hamnat i skymundan eller bleknat till förmån för ömhet för min lillebror.

Nu kopplade jag istället ihop stugan med den fina stund vi hade delat i bilen på vägen hem. Att vi på något sätt varit ute på ett äventyr tillsammans, bestigit ett berg om man så vill och kommit tillbaka med positiva känslor efter att ha klarat utmaningen.

Efter ett par dagar ringde Adam mig. Det hörde till ovanligheterna, det var nästan alltid jag som ringde honom. Han berättade för mig att han skulle utbilda sig för att på något sätt jobba med palliativ vård och att det var en sådan lättnad, nästan en befrielse, att äntligen ha bestämt sig för vad han ville ägna sig åt. Han som alltid hade varit sökande.

“Det kan nog vara bra att vara inkännande och känslig i ett sådant yrke”, sade han.

Jag blev såklart överraskad, det var inget som han någonsin hade nämnt tidigare, men jag höll med honom om att det skulle passa honom. En bättre lämpad person för att ta hand om människor i livets slutskede var nog svårt att finna. Vi pratade lite om praktiska saker, som utbildningar, boende och liknande. Jag sa att vi såklart skulle hjälpa honom med en flytt om det krävdes men även med studierna om han behövde någon hjälp med det. Han nämnde igen hur skönt det var att äntligen ha hittat något som han ville göra. Att det var som om en rastlös del av honom äntligen fått ro.

“Jag har aldrig varit mer säker på något”, sade han. “Jag ska hjälpa människor över.”

Han dröjde ett ögonblick och tillade sen:

“Det har jag tydligen gjort förr.”

“Vad menar du”, började jag, men Adam fortsatte prata.

“Och jag har hans hand på min axel.”

Jag tänkte först att han menade något religiöst eller andligt.

“Vems hand?”

“Dubbens”, svarade han. Och jag kunde höra hans leende över telefonen.

“Vi hörs imorgon, Emy”, sa han och lade på.

Jag tror inte att Adam kunde säga mer av den enkla anledningen att han inte själv visste mer, men jag tänkte på Adams möte med den äldre mannen ute vid stugan. Hur han hade tagit Adam i hand och liksom bockat, ja tackat för något.

Kanske tackade han för att ha blivit hjälpt över. Jag kunde fortfarande se helt tydligt framför mig hur Adams tvååriga, mjuka och knubbiga lilla hand tog sin napp ur munnen och räckte ut den över sängkanten. Höra hans lilla röst säga: “Dubben ledsen”. Ett litet barn som gav bort sin käraste ägodel för att hjälpa en främling som var ledsen. För att hjälpa honom över.

Och jag tänkte på hur mannen hade lagt sin hand på Adams axel och klappat om honom och sagt; du är bra som du är, släpp ned axlarna och var dig själv. Jag tänkte på hur hjälparen nu hade blivit hjälpt, på hur Adam fortfarande kände handen på sin axel. “Dubbens” grova hand med luffarmärket och de spruckna naglarna. Den handen som hade skrämt mig så att jag frös till och inte kunnat röra mig. Den handen som hade levt kvar i mina minnen och jagat mig så länge.

Signaturmelodi

Vi hörde den andra delen av lyssnaren Emilies historien “Dubben”, uppläst av Rachel Molin. Och nu är det dags för Creepypodden att vandra vidare längs sin egen stig, i den ensamhet som gäller i två veckor innan våra vägar korsas igen. Men kanske känner ni av oss även under de mörka timmar då vi egentligen inte ska finnas i er närhet…

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.