Avsnitt 257: Bilolyckan

Jag heter Reed Parsons.

Om du nu undrar vad det var jag fann på den där ödelagda, gudsförgätna platsen den där dagen för så många år sedan – nästan tjugo nu – så ska jag berätta det. Jag kan till och med avslöja hur jag hittade dit. Det har jag aldrig berättat för någon. Jag gör det inte för att jag förväntar att någon kommer tro mig, utan för att jag har så lite kvar att förlora. Lika bra.

Jag blev inblandad i och med att min lillasyster helt plötsligt dök upp utanför min dörr. Det regnade, och hon var i ett bedrövligt skick. Hennes hår var i oreda, och hennes ena hand var lagd i en klumpig, hemmagjord skena. Hon såg förfärlig ut, patetisk. Hon som alltid varit så ordningsam och välvårdad, nu ett fullständigt vrak.

Hon krävde direkt att jag skulle köra henne någonstans, men undvek alla frågor om sina skador. Jag var bestört och försökte naturligtvis få henne att berätta vad det var som hade hänt, men mer än någonting annat hade hon alltid varit envis, och till slut gav jag upp. Hon insisterade på att jag inte fick berätta för någon, varken nu eller senare.

Det var såklart en bisarr situation men jag gick automatiskt med på hennes krav. Det fanns ingenting – inte en enda sak – jag inte hade gjort för min lillasyster. Visst, vi stod varandra nära, men det gör många syskon. Det var stödet hon hade gett mig när jag hade befunnit mig på mitt livs lägsta punkt som satt mig i en skuld jag aldrig skulle kunna komma att återbetala. När jag var i tonåren blev jag fast i en ganska okänd gatudrog som kallas Zeplin. Det är ett gift, med extrem beroendepotential. För mig hann det gå långt, och synderna jag gjorde under den där tiden fick mina föräldrar att klippa kontakten med mig. Jag klandrar dem inte för det. Men min syster stannade kvar som den enda som brydde sig om mig, den enda som betedde sig som en förälder. Hon gav aldrig upp, och gjorde vad som krävdes. Stängde in mig fysiskt i ett rum medan jag tände av och fördrev skiten ur kroppen. Det var ren och skär misär från början till slut, men det hjälpte.li Jag tror ingenting annat hade gått. Jag blev avvänjd och fri, och för det var jag skyldig min syster evig lojalitet. Att hålla en hemlighet och ge henne skjuts var det minsta jag kunde göra.

Jag föreslog att hon kunde vila och äta först, men hon vägrade. Vi måste åka på en gång, insisterade hon igen. Kvällen var sen och det blåste rejält, och vädret skulle dessutom bli ännu ruskigare under natten enligt vad jag hört, men det spelade ingen roll.

Så vi gav oss av. Jag körde, och hon satt vid min sida och gav mig en vägbeskrivning. När vi kommit upp på motorvägen dåsade hon då och då till, och inför avfarter blev jag tvungen att väcka henne för att hon skulle berätta vart jag skulle. Alltjämt blev stormen värre. Jag höll hårt i ratten och parerade de djupa regnpölarna på vägen för att inte få vattenplaning. På sina ställen var de säkert decimeterdjupa. Jag låg långt under hastighetsbegränsningarna och gjorde verkligen mitt bästa, men allt var förgäves.

Krocken i sig minns jag inte mycket av, men jag kommer ihåg att jag ryckte till, och plötsligt vaknade med den öppna natthimlen ovanför mig. Regndroppar föll i mitt ansikte. Vägen sträckte inte längre ut sig framför bilen, istället lyste strålkastarna bara upp i mörkret. Jag satt där ett tag utan att direkt tänka, tills jag insåg vad som hade hänt. Ett träd hade slagit ner över bilen med sådan kraft att den nästan böjdes till ett perfekt L. Bilens bakre hälft var i stort sett helt mosad under trädstammen, och frampartiet hade hävts upp och pekade mot himlen. Jag satt fast, bältad och inklämd bakom den utlösta krockkudden, och jag vände mig mot passagerarsätet. Det var tomt. Min syster måste ha kastats ut genom den krossade framrutan. Jag skulle aldrig komma att se henne igen.

Jag försökte hitta min telefon för att ringa efter hjälp, men tappade medvetandet gång på gång. Till slut passerade en annan bil i natten, och ringde efter hjälp. Jag vaknade på sjukhuset med förbunden skalle och smärre skador. De tog mig först inte på allvar när jag frågade efter min syster. De trodde jag var förvirrad. Först efter ganska envist insisterande på att jag, på denna punkt, var vid mina sinnens fulla bruk lyckades jag nå fram till en sjuksköterska. Hon blev helt tyst, och bleknade i ansiktet, när hon förstod vad det var jag berättade. Sedan skickades ambulans ut igen.

Eftersom framrutan gått i småbitar och passagerarstolen i bilen varit tomt hade inte ambulanspersonalen fattat att vi hade varit två i bilen. Min min syster hade överlevt krocken. Hon hade vandrat iväg ett par hundra meter längs vägen, där hon hade kollapsat. När de hittade henne var hon död. Hennes skador och kölden hade varit för svår, men hade jag varit vid medvetande när de kom till bilen hade hon kunnat räddas levande.

En kort utredning genomfördes. Slutsatsen blev att jag inte bar någon skuld till hennes död, åtminstone inte formellt.

Mitt samvete gick inte med på det. Det var outhärdligt. Min nykterhet och drogfrihet var fortfarande relativt nya för mig, och sorgen och skulden gjorde att jag i varje vaket ögonblick var nära återfallet. Jag försökte rädda mig genom att följa en uttänkt, nitisk och repetitiv rutin för dagarna och aldrig försätta mig i en osäker eller ens obekant situation. Jag höll mig för mig själv. Sorgebearbetning är inget man kan stressa sig igenom, och jag tog det dag för dag.

Begravningen gick jag inte på. Att ställas inför mina föräldrar efter all smärta jag orsakat dem hade känts hemskt redan innan min systers bortgång, men nu, när jag kunde anses vara skyldig även till den, var det direkt otänkbart. Dessutom skulle det finnas andra människor där, människor jag hade sagt upp kontakten med utan förklaring eller ursäkt, och påfrestningen kunde riskera att jag bröt ihop. Så jag gömde mig.

Lyckligtvis hittade jag en lösning med jobbet, en bokföringsfirma, där jag fick jobba hemifrån med nedsatt lön men utan ett bestämt datum för när jag måste tillbaka till heltid igen. Jag kunde fortsätta betala hyran, men min isolering fördjupades. Månaderna gick i denna min tillvaro, tills det slutligen blev ett Youtubeklipp som spräckte min bubbla.

Det var sent på kvällen och jag hade hamnat i ett algoritmhål, där rubriken “Sanna Olösta Mysterier: Topp 10 Hemsökelser längs Stillahavskusten 100% SANT” dök upp. Eller något sådant, det var ett urlöjligt klipp, men det var dess visningsbild som fäste sig. En teckning av ett ansikte, i stil med en fantombild, en sådan polisen bygger på ett signalement. Ansiktet var mycket vältecknat, och framför allt, kusligt likt min syster.

Klippet handlade om en serie bisarra händelser som skulle ha inträffat längs en lantlig vägsträcka. Den vägsträcka där min syster dog.

Själva berättelsen var ganska lik de vanliga liftarlegenderna. Vägen skulle vara hemsökt av en ung kvinna som stod vid vägkanten och ville ha skjuts. Om man plockade upp henne skulle hon kliva in i bilen utan ett ord, och under tystnad visa en vägen till ett litet obemärkt samhälle som tyvärr varken nämndes vid namn eller beskrevs närmare. Väl där skulle hon kliva ut, och sedan gå ut i mörkret och försvinna. De som mött henne var vid det här laget i berättelserna så skärrade att de direkt vände om och körde därifrån.

Det fanns åtskilliga versioner av denna berättelse, där detaljerna skilde sig åt, men där vägen, kvinnan, och det ordlösa vägvisandet till en okänd plats genomgående återkom. De hade börjat kalla henne Telegraph Creek-spöket, smeknamnet under vilket kvinnan diskuterades på forum och sociala medier. Någon skrev att olyckshändelser med dödlig utgång på den där vägsträckan ökat de senaste månaderna. Månaderna som hade gått sedan min egen olycka, tänkte jag.

Det visade sig att fantombilden i videons visningsbild kommit till efter en krock på den där vägen där bilföraren dog, men hans passagerare överlevde. Passageraren hade beskrivit kvinnan de plockat upp, som stått vid kanten av Telegraph Creek och liftat. Polisen hade försökt utreda händelsen men inte kommit någon vart.

Ända sedan olyckan då min syster dog inträffade hade jag bara velat slippa tänka på den. Men nu hopade sig frågorna, och mitt i mörkret, en gnutta hopp. Hade hon ändå överlevt olyckan på något sätt? Var det någon annan som hittats död längs vägen? Var hon där ute och gick, kanske förvirrad, eller hade hon gömt sig någonstans?

I en garderob hade jag ställt en låda med de tillhörigheter jag och min syster hade haft i bilen vid olyckan. Själva bilen var totalförstörd och fick skrotas, men på skroten hade de samlat in allt de hade hittat. Jag hade aldrig förmått mig till att hämta lådan, så till slut hade de skickat hem den till mig, och jag hade på en gång ställt undan den. Den var fortfarande försluten, så som den levererades.

Nu öppnade jag den. Det var inte mycket i. Jag sorterade undan alla mina saker, och kvar låg min systers handväska, en jacka, och en termosmugg. I handväskan hittade jag en mobiltelefon, vars batterier hade tagit slut. Jag kopplade in den i en sladd jag hade hemma och lät den ligga.

Det jag fastnade mest för i hennes väska var en nyckel. En stor, rostig nyckel, separat från hennes vanliga knippa med hem- och jobbnycklarna. En sådan där tung industriell nyckel, som kunde höra hemma på ett lager, Den här hade jag ingen aning om vart den kunde gå. Jag lade nyckeln för sig, och packade in allt annat i lådan igen.

Jag skulle precis lägga tillbaka lådan i garderoben igen, när min systers ihopvikta jacka föll ut. Med en oväntat hög duns slog den i golvet. Jag hade inte tittat igenom dess fickor, insåg jag. Jag genomsökte dem, och de flesta var tomma, men i en innerficka låg en till mobiltelefon. På denna fanns ett klistermärke med en zebra på. Just det, så hade ju min systers telefon sett ut, insåg jag. Alltså var det någon annans telefon som låg och laddade i köket.

Den hade laddat en stund nu, så jag stoppade i min systers telefon istället, och öppnade den mystiska andra telefonen. Jag tittade bland kontakterna men kände inte igen något av namnen, och skulle precis titta igenom bilderna, när jag såg en liten brevlådeikon som indikerade att det fanns nya telefonsvararmeddelanden att lyssna på. Jag ringde röstbrevlådan och en robotröst sade att det fanns två nya meddelanden. Det första, äldsta, var bara någon som lade på, men i det andra meddelandet hörde jag en röst jag kände igen. Det var min egen. Jag visste omedelbart vems telefon det var jag höll i.

Cassandra Sturgess var en gammal barndomsvän till mig och min syster. En kort och mycket intensiv tid hade hon och jag varit mer än bara vänner, men när jag tagit mig ur missbruket var hon en av dem jag klippte kontakten med. Hon var underbar, men stökig, och lyckades alltid skapa sig problem, och de droger och det kaos hon förde med sig var inte bra för mig. Cassandra och min syster var dock fortfarande nära vänner och de behöll kontakten. Efter olyckan, när jag låg på sjukhuset, ville jag inte att Cassandra skulle få reda på vad som hänt genom rykten eller skitsnack, så jag försökte ringa henne för att berätta. Det var med risk för återfall, visste jag, men jag kände att jag behövde träffa henne, och tyckte inte längre att jag hade så mycket att förlora. Men hon svarade inte och det var då jag hade lämnat meddelandet. Nu var det alltså uppenbarligen så att min syster hade haft Cassandras telefon den natt då vi körde iväg. Av någon anledning fylldes jag av ett obehag som var svårt att skaka av mig. Var det för att jag inkräktat på hennes integritet genom att titta igenom den? Jag visste inte.

Kunde det ha varit det min syster velat att vi skulle göra? Lämna tillbaka mobiltelefonen? Det verkade absurt, men jag hade ingen bättre gissning. Men vad kunde ha varit så viktigt med den, så att min syster trots sin brutna hand, mitt i ovädersnatten, skulle köra iväg?

Jag kände mig dum men tittade igenom fotona och SMS:en också, men hittade ingenting av vikt. Så snart min systers telefon laddats något öppnade jag den också, men hittade ingenting där heller.

Den natten tittade jag igenom den där filmen om den “hemsökta vägen” gång på gång, och sedan läste jag allt som hade skrivits om den på nätet. Det blev en besatthet. Så otrolig och bisarr som tanken verkade kändes det nu allt verkligare. Att min syster hade klarat bilolyckan, att någon annan död kvinna hade hittats som misstagits för henne, och att hon nu kanske fortfarande – sinnesförvirrad, utmattad, utmärglad – vandrade runt längs vägkanten där. Det var första gången på mycket länge som jag kände någon energi i kroppen, som jag visste att jag skulle klara att ta ett initiativ, och kanske var det därför jag så godtroget accepterade den omöjliga tanken. För att jag äntligen kände mig levande igen. Jag ville att hon skulle leva och hoppet att hon gjorde det gav mig kraft.

Så jag bestämde mig för att återvända till vägen där olyckan hade inträffat. Jag skulle följa den hela vägen tills den tog slut, och sedan köra tillbaka, och om jag inte såg henne på den resan skulle jag ge upp hoppet. Jag skulle acceptera att hela denna märkliga serie händelser inte betytt något, att det bara var frågan om tragedi och slump, och gå vidare i livet.

Ingen skulle märka om jag inte gjorde mitt hemmajobb dagen efter. Jag gick upp på morgonen, drack kaffe, slängde in det nödvändiga i en väska och körde iväg. Kort efter lunch hade jag tagit mig ut ur stan.

Det var dåligt väder den här gången också. Redan framåt eftermiddagen gjorde de tunga molnen att det började mörkna, och sedan körde jag in i en dimma som försämrade sikten rejält. Jag fick obehagliga minnesbilder av hur det hade varit att köra här med min syster.

Timmarna gick. Motorvägen följde en dalgång, och kullarna på sidorna blev allt högre. Sedan gick den upp för en av kullarna, och när jag kom över krönet och började köra nerför insåg jag att jag inte hade sett andra bilar på länge. Dimman hade tjocknat och jag såg inte långt framför mig, och det var av ren tur jag råkade snegla åt vägkanten och anade en form en bit fram. När jag kört närmare såg jag att det var en annan bil. Den bara stod där. Dörren på passagerarsidan var öppen, och interiörbelysningen var på.

Jag saktade ner. Synen fyllde mig med obehag. Det såg inte ut som om det hade hänt en olycka, men det såg absolut inte heller normalt ut. Den mörka himlen, den påträngande dimman, den tomma vägen, allt hade gjort mig nervös och bilen var grädden på moset. När jag kom fram till den svängde jag in, stannade till framför den och vände mig om. Bilen stod lite på snedden, som om den hade kört av vägen abrupt och sedan tvärbromsat. Det var en äldre modell, brun och fyrkantig, och jag hörde att motorn fortfarande var igång, fastän den helt klart var övergiven.

Jag tog en ficklampa ur dörrfacket och gick fram till den andra bilen för att se om den hade punktering, men kunde inte se något tecken på det. Sedan kände jag hur jag fylldes av en överväldigande skräck. Jag kommer ihåg hur plötsligt och överraskande känslan kom, och insåg att det inte var för min egen skull, utan för de som hade suttit den där bilen. Det var så uppenbart för mig att den människan hade råkat ut för något hemskt. Det fanns ingenting enskilt som pekade på det, men allt sammantaget tvingade mig att dra den slutsatsen.

Jag lämnade min egen bil på och med nycklarna i, och gick fram till den övergivna bilen. När jag tittade in genom fönstret på förarsidan såg jag att det satt några där. Och på en gång insåg jag att de var döda. Det var två personer, en kvinna i förarsätet och en man i passagerarstolen bakom henne, och de satt helt blickstilla och såg ut att liksom ha förstenats. Interiörbelysningen i bilen var svag så jag lyste in med ficklampan. De såg ut att ha varit illa däran när de dog. Smala, utmärglade, och med alldeles för stora kläder som hängde slappt på dem. För stora ärmar och kragar. Jag visste med ens att de inte hade sett ut så här, när de klädde på sig den morgonen. Kläderna hade suttit bättre då, men någonting hade hänt medan de körde här. Och nu var de döda.

Jag är inte stolt över det men jag körde iväg utan att göra något. Vad kunde jag göra? De var redan döda och jag var livrädd. Jag behövde fortsätta nu om jag inte skulle tappa modet, så jag ringde ingen, larmade inte, och lät bilen stå där den stod utan att röra något. Jag bara satte mig vid ratten igen, körde ut på motorvägen, och brände iväg. Jag såg knappt hur jag körde förrän den andra bilen hade försvunnit i backspegeln – jag förväntade mig att någon komma fram ur skogen och stå och se efter mig när jag kört iväg, men såg ingenting. Inte en rörelse. Bara en bil med två döda i.

Efter den händelsen tog det inte lång tid förrän jag såg en kvinna gå längs vägkanten. Hon gick åt samma riktning som jag körde. Det här var långt från närmaste bebyggelse. Säkert tio mil från… något alls. Kanske hade hennes bil gått sönder, kanske liftade hon, men varför var hon i så fall på väg bort från stan? I riktningen hon gick nu skulle ingenting dyka upp på många timmar. Närmaste bensinstation var en timme med bil därifrån.

Min puls gick upp. Det måste vara hon. Nu gällde det.

Jag saktade ner bilen, rullade ner fönstret på passagerarsidan, och körde upp jämsides med henne. Jag minns hur jag försökte – och misslyckades – hålla rösten stadig när jag frågade vart hon var på väg. Hon stannade upp, men förblev tyst, och vände sig inte ens mot mig. Jag upprepade frågan. Då vände hon sig, böjde sig fram genom att fälla i höften, och tittade in på mig genom det öppna fönstret.

Hon liknade min syster. Hon var sjuklig och klen, hade djupa, mörka linjer under ögonen, och hennes hår var i fel färg, men i övrigt var likheten slående. Hennes spända mun fick mig att tänka på någon som tittar på en klocka, medveten om att tiden för något håller på att rinna ut. Som om hon förberedde sig för något smärtsamt, eller försökte hålla tillbaka ett illamående. Det var något farligt över henne. Utmattad och genomblöt. Hon blinkade inte.

Men det kunde vara hon. Djupt förvirrad eller traumatiserad. Jag ville inte gå för snabbt fram, och erbjöd henne skjuts. Hon rätade upp sig och blev stående, orörlig, länge. Långsamt, utan att släppa ögonkontakten med henne, lutade jag mig fram och öppnade passagerardörren åt henne. Den slog upp mot henne och hon klev med ostadiga rörelser in och satte sig, men gjorde ingen ansats att sätta på sig säkerhetsbältet eller stänga dörren efter sig. Hon verkade så slut att hon knappt orkade stå längre, men inte en enda gång vände hon sig bort från mitt ansikte.

Jag var så förfärligt rädd, för så många saker, men det jag hade svårast att sluta tänka på var att hon inte hade interagerat med min bil på något sätt. Jag tänkte att hon inte hade öppnat eller stängt bildörren, för att hon kanske inte kunde. För, och jag var så uppjagad nu att det verkade sannolikt, kanske var hon, liksom de förstenade människorna i den övergivna bilen, död. Kanske var hon, som såg så mycket ut som min lillasyster, spöket vid Telegraph Creek. Jag hade varit så driven att hitta henne, och nu ville jag bara att hon skulle försvinna. Det kändes otänkbart att böja mig fram och stänga bildörren efter henne, för att jag då skulle hamna så nära henne. Istället tog jag tag i dörrhandtaget på min egen sida för att kliva ut och stänga hennes dörr, delvis i hopp om att hon då skulle komma loss och själv stänga den, och bevisa att hon var en vanlig människa. Att hon bara var en tjej som gick ensam längs med landsvägen, och som hade varit trött och rädd och därför betett sig konstigt.

Men när jag klickade av mitt säkerhetsbälte hörde jag henne röra sig i sätet. Jag vände upp blicken och såg att hon nu hade sitt ansikte mycket nära mitt eget, och att hon hade öppnat munnen. Hon gjorde ingenting, sade ingenting, men satt med ansiktet direkt framför mitt, med uppspärrad mun som i ett ljudlöst skrik, och hon stirrade på mig. Det var absurt, men det var tydligt aggressivt. Som ett vilt djur som visade tänderna. Jag visste – var helt övertygad om – att om jag lämnade bilen nu så skulle hon döda mig.

Så jag tryckte omedelbart ner gaspedalen och brände iväg, och av farten stängdes hennes bildörr. Vi var iväg. Så fort bilen började röra sig stängde hon munnen och lutade sig tillbaka i sätet. Vi körde iväg under tystnad. Skräcken blandades med skuldkänslor för vad som hade hänt förra gången jag körde här med en ung kvinna. Timmen som följde var den längsta i mitt liv.

Vi följde motorvägen, tills vi närmade oss en avfart som jag aldrig förut hade lagt märke till. Då höjde hon sin hand och pekade mot den, en mörk landsväg. Den var varken skyltad eller upplyst, så först såg jag den inte ens, men av rädsla för vreden hon uppenbart bar på följde jag hennes vilja och körde ner på vad som snart förvandlades till en grusväg, och sedan bara två hjulspår i gräset. Vid två tillfällen pekade hon mig vidare när vägen delades, och vi kom allt djupare in i skogen. Jag fruktade att vägen helt skulle upphöra. Men det gjorde den inte.

Snart kom vi fram till en skylt där det stod ASHCROFT. Några av bokstäverna hade vittrat bort, och först trodde jag det stod ASH ROT. Jag hade aldrig hört talas om stället.

Senare skulle jag få reda på att det där hade varit en gruvstad där svavelväte på 1960-talet hade börjat läcka ut ur en underjordisk gasficka. Staden fick omedelbart utrymmas, och slutligen hade man lyckats täppa till sprickan där gasen läckte ut, men risken var stor att den skulle öppnas igen och gruvdriften fick läggas ner. Därmed försvann jobben, och det fanns ingen anledning att återvända alls. Nu fanns den inte ens utmärkt på kartorna längre. En riktig spökstad.

Jag saktade ner och såg i det dunkla ljuset från bilens strålkastare hus i skuggor på båda sidorna om vägen. De var gamla och sedan länge övergivna, fönstren var krossade och många av fasaderna täckta av högt buskage och sly. Vissa hus hade fallit ihop.

Kvinnan i passagerarsätet hade tittat ut genom fönstret, men nu vände hon sig plötsligt om och naglade fast mig i ögonkontakt. Hon såg nu ännu värre ut när jag plockade upp henne. Utan att titta bort eller blinka höjde hon ena handen mot örat, med knuten näve men pekfingret utsträckt uppåt, och sedan böjde hon i ett häftigt knyck handen bakåt så fingret pekade bakom henne. Hennes rörelser var som om någon styrde henne med fiskelinor.

Jag tvärbromsade, och var i ett ögonblick livrädd för att hon skulle ge sig på mig. Men hon vände sig om mot fönstret igen, och bara tittade ut, med armen och handen ännu låst i sin spända position.

Jag vågade fortfarande inte böja mig fram över henne, utan öppnade försiktigt dörren på min sida, klev ut, och gick över till hennes sida för att öppna hennes dörr. Hon ställde sig upp och gick snabbt och vinglande iväg. Medan jag skyndade mig att hämta min ryggsäck i baksätet hann hon nästa försvinna ur sikte, ner för den tomma stadens smala gata. Jag fick småspringa för att komma ifatt henne, just som hon vände om och gick in i ett litet hus på ena sidan gatan.

Det var fruktansvärt nedgånget. Jag följde tvekande efter henne in, för varje steg rädd för att det knarrande och knakande golvet skulle falla in. Om jag fastnade här, där ingen visste var jag befann mig, skulle någon räddning vara svår att föreställa sig. Men kvinnan försvann snabbt iväg inåt huset, och om jag skulle hålla takt med henne var jag tvungen att skynda mig, så jag tog risken och småsprang över golvet. Efter ett stort vardagsrum kom vi, genom en hall, in i ett mörkt kök. På golvet låg glassplitter från de krossade fönstren, som krasade under mina gympaskor. Hon klev med tysta steg över glasbitarna och jag lade märke till att hon var barfota. Sedan försvann hon in i vad jag först trodde var ett skafferi, men som i själva verket ledde till en smal och brant trappa ner i en betongkällare. När jag hann fram hade hon redan försvunnit där nere. Ljuset från ficklampan räckte inte långt, så jag riktade det ner mot trappstegen för att se var jag satte fötterna. Väl nere möttes jag av en lång korridor med lågt i tak till vänster.

Det var ett underligt ställe. Korridoren var åtminstone tio meter lång, och slutade i en kal cementvägg. Det var illa upplyst, av en enkel glödlampa som hängde i en sladd från taket. Kvinnan jag hade följt var försvunnen. Det fanns inte ett spår efter henne. Jag var så förvirrad att jag till en början inte tänkte på att glödlampan inte alls borde kunna vara tänd. Den här staden hade varit övergiven i decennier. Det fanns ingen el i väggarna här.

Jag gick långsamt fram mot återvändsgränden, bara för att hitta en dörr i ena väggen. En tung järndörr fastsatt med nitar och förseglad av två tjocka kedjor som gick i kors. Kedjorna var låsta med ett tungt hänglås vars hål, naturligtvis, passade perfekt med nyckeln jag hade hittat i min systers väska, som jag hade haft med mig. Det var hit nyckeln gick. Spöket hade tagit mig hit för att öppna den här dörren.

Nyckeln var enkel att vrida om. Kedjorna föll till golvet. Sekunden de slog i sprakade glödlampan i taket till och slocknade. Bara min ficklampas ljuskägla lyste nu upp korridoren. Jag tryckte ner dörrhandtaget, och dörren gick upp.

Ingenting i det övergivna huset hade känts bekant fram tills nu. Det hade sett helt främmande ut. Men så fort jag såg vad som fanns innanför dörren visste jag precis var jag var. Jag visste precis vad jag skulle hitta där inne. Det var till och med innan jag hörde ljudet av alla flugor.

För när jag var som djupast i mitt drogberoende, och min syster hade hjälpt mig att sluta, hade hon gjort det genom att låsa in mig. Det tar runt sex dagar för drogen Zeplin att gå ur ens system, och för abstinensen att gå över. Det hade varit här inne jag gått igenom de sex dagarna. Här hade jag levt i en vecka, med mat, vatten, filtar, en hög med böcker och en hink med lufttätt lock.

Samma process hade tydligen även Cassandra Sturgess gått med på för att bli ren. Men min syster hade aldrig kommit tillbaka för att släppa ut henne. Cassie hade ätit all sin mat, många av sidorna i böckerna hon fått och en del av lädret från sina skor, men till slut måste det ha varit uttorkningen hon dukade under för. De flesta av hennes naglar var borta, och hon hade flera frakturer i händerna och en fot. I böckernas marginaler hade hon skrivit saker medan hon väntat på att dö, men det läste jag inte. Jag brände böckerna. En liten och oförtjänt nåd jag tillät mig själv..

Av vad jag kunnat bedöma har 18 personer dött i olyckor längs med den där vägen nära Ashcroft. 18 personer, alla under tiden mellan att min syster dog där, och att jag i hemlighet begravde Cassie i skogen bakom de övergivna husen. Jag undrar ofta hur många av dem som mötte den vredgade vålnaden vid vägkanten, och jag undrar hur många som hade levt idag, om jag inte hade kraschat med bilen den natten..

Spöket på Telegraph Creek tog mig till den övergivna staden Ashcroft, men vill ni veta vad jag tror? Jag tror inte det var ett spöke, utan två. Två kvinnor som fångats i en och samma kataklysm. Var och en med sin egen ånger och vrede. Vrede som riktas ut mot de levandes värld, och de som sårat dem utan att bestraffas, men också vrede som riktas inåt, och ånger över egna beslut och vägval och hur de ledde till en så förkortad levnadsbana.

De var nog arga på varandra också, tror jag. De spelade båda en roll i den andras död. Men de älskade också varandra, som livslånga vänner. En vänskap som kunde frätas på, men inte helt försvinna. Jag tror de var både fiender och allierade, både varandras plågoandar och sammansvurna.

Jag vet inte om de är kvar där ute än. Jag kör fortfarande längs Telegraph Creek ibland, för att se om någon utmärglad, ung kvinna vandrar längs vägen. Men det tror jag inte. Jag tror de har släppt sin ångest och sin skuld, sitt hat och sin smärta. Det är vi nu, vi som lever, som måste hålla liv i de känslorna för deras räkning. Och jag bär det åt dem båda.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var Ludvig Josephson som läste historien “Tjänsten”, skriven av Clayton Meadows och uttagen som finalist i Redditforumet knifepointhorrorcasts fanförfattartävling nu i år. Och en riktigt rivig story.

Bilolyckor lämnar, som så många andra katastrofer där någon haft ansvaret och andra varit maktlösa, de överlevande med tunga, svårburna skuldkänslor. Men de reser också frågor om ödet – om man förtjänar det, eller om det går att undvika. Det är en scen för de allra mest existentiella frågorna, som utspelar sig överallt i Sverige, regelbundet, där vid vägkanterna och i de bromsspårsmärkta vägfilerna.

Temat är så rikt att jag ska överlåta även andra hälften av avsnittet åt det. Vi ska höra historien “Spågubben”, skriven av Mikael Lennartsson, och uppläst av Magnus Berg.

Jag, eller kanske ska jag säga vi, hade bott på husvagnsparkeringen på gränsen till Småland i två månader. Vilken gräns, kan man undra, men det kvittar, de är alla likadana; ändlösa osynliga linjer dragna i mörk, kvävande granskog. Just den här platsen stoltserade med stanken från något närliggande pappersbruk, som alla vi motvilliga gäster generöst fick ta med oss hem och fåfängt spenderade dagar efter varje vistelse med att försöka skrubba av oss. Husvagnsparkeringen, skriver jag, för det var långt ifrån någon camping och påminde mest om en övergiven grusplan där man smällt upp lite laddstolpar och vattenkranar och ett plåtskjul där man kunde byta ut sin gasol. Fördelen var att platsen låg nära bygget där vi formade upp vad som skulle bli stora silosar och nackdelen var att den inte låg nära någonting annat.

Jag led av hemlängtan och rastlöshet all ledig tid, men det var som om kombinationen skapade en oförmåga att göra någonting alls, annat än vänta på att tiden skulle gå så jag skulle kunna stiga upp och arbeta igen. Vi jobbade två veckor i taget, hade varannan helg, eller delar av den, ledigt, fredag och söndag kväll gick åt till att sitta i bilen och försöka slå bort tanken på att det inte på något vis gick att kompensera tiden borta mot en ledig lördag varannan vecka.

Det fanns ett samhälle en knapp timme bort och en kväll när mörkret börjat komma tidigare och med det en allt större känsla av hopplöshet, ryckte vi upp oss och tog bilen efter jobbet för att om inget annat se lite bebyggelse. Det var jag och Markus, ingen annan verkade vilja göra något annat än att stänga om sig och komma i säng tidigt. Det var alltid jag och Markus, vi kom från samma plats, hade gjort många liknande uppdrag ihop och umgicks även sporadiskt på fritiden, de få gånger vi hade någon. Vi körde längs de smala vägarna genom skogarna och pratade lite om hur det var hemmavid även om det var ett motvilligt ämne som ingen av oss egentligen ville diskutera, dels för att vi båda förstås hade hemlängtan, men också tyst delade det ständigt dåliga samvetet över att aldrig vara hemma. Vi gled snabbt in på favoritämnet i stället, vilket var att prata illa om våra arbetskamrater, något som alltid ledde fram till hånfulla men hjärtliga skratt. Det var i själva verket hyfsat bra gemenskap på bygget, det blir kanske så när folk delar på en begränsad yta de egentligen helst vill slippa. Som ett bygge i en skog. Eller ett fängelse.

En av våra arbetskamrater var en man som hade rötter i trakten men ändå valde att bo i en husvagn, vilket han säkert hade sina skäl till och vilka vi lät honom ha i fred. Han hade pratat om samhället vi nu var på väg till som en plats från 50-talet, befolkad av diverse original och udda figurer, något som inte lät helt olikt samhället vi själva bodde i och längtade till när vi inte spillde våra dagar i omoderna husvagnar. Ett av dessa original han berättat om hade dock fångat vårt intresse och det var delvis med siktet inställt på denna mans lilla verksamhet vi rullade in i vad som såg ut som ett rätt typiskt svenskt samhälle. Gubben vi nu, helt utan förvarning tänkte besöka hade sin verksamhet i anslutning till sitt bostadshus, som var ett gammalt gatuhus sidan om en nerlagd fabriksbyggnad och en träport mellan gatuhuset och det snarlika grannhuset stoltserade med en liten skylt och en ringklocka i mässing formad som ett lejonhuvud. Allt detta hade noggrant beskrivits av vår ciceron på bygget så när vi ställde bilen precis utanför sagda port, var det med lätt iver vi tryckte på ringklockan. Inget ljud hördes och inget annat avslöjade att vår närvaro på något vis uppmärksammats bakom träporten. Jag ryckte på axlarna och såg på Markus.

”Han kanske har kunder, vi har ju inte bokat nåt eller så?”

Markus höll fram fingret mot knappen igen och sa sen:

”Han kanske inte jobbar eller ens finns mer, den här porten ser inte mycket ut för världen och Stigs historier får man nog ändå ta med en nypa salt.”

Han höll fortfarande fingret en bit från ringklockan.

”Fast det ser ändå ut exakt som han beskrev det. Tryck igen.”

Han tryckte och innan fingret lämnat knappen kunde vi höra hur en dörr längre in bakom träporten slog igen. Markus drog snabbt tillbaka fingret och vi skrattade båda till och tog ett halvt steg tillbaka. Ljudet av hasande steg närmade sig och sedan trixade någon med ett lås på andra sidan innan dörren slogs upp och en vit gubbe uppenbarade sig i öppningen. Han tittade på oss båda, först Markus och sedan mig och sedan Markus igen innan han sa:

”Hur har du kommit hit?”

Han slog upp med pekfingret mot Markus, som för att förtydliga vem han pratade med och sneglade mellan oss mot bilen.

”Jag körde”, sa Markus och rynkade lite på ögonbrynen samtidigt som han log lite osäkert.

”Men du har ju blivit av med körkortet?”

Gubben släppte blicken från Markus och såg på mig, men sa inget. Han var som sagt vit, vit överallt, vita kläder, vitt skägg, vitt hår, vita ögonbryn, hans skinn såg ut som om han inte sett solen på åratal eller kanske någonsin.

”Jag har inte blivit av med något körkort, vad pratar du om?”

Markus lät förvånad men gubben sa inget mer om det utan vände sig om och gick tillbaka i gången som gick mellan husen och lät porten stå öppen. Markus slog ut med händerna mot mig men jag skakade på huvudet och föste honom framför mig in efter gubben och stängde porten efter mig. Inne på den stenlagda innergården fanns det en mindre byggnad, förmodligen en gammal tvättstuga eller något liknande och vi följde gubben in utan ett ord, upp för en trappa och till vad som uppenbarligen var verksamhetens kärna. Det såg inte ut som man kunnat förvänta sig, inga uppstoppade korpar, ingen kristallkula, inga tunga böcker på latin i den förhållandevis glesa bokhyllan. Det enda som möjligen kunde räknas som spågubberekvisita var den sammetsliknande duken som låg på bordet mitt i rummet.

Gubben slog sig ner på andra sidan bordet i en stol med stoppad rygg och bjöd oss att sitta på två högst ordinära pinnstolar på andra sidan.

”Jag har dålig rygg”, sa han och nickade mot oss där vi satt, som för att ursäkta stolarnas komfort. ”Berätta nu varför ni kommit hit.”

”Är det inte du som ska berätta för oss? Liksom läsa oss som öppna böcker?”

Markus lade armarna i kors över bröstet och såg mer avslappnad ut.

”Och det tror du att ni vill?”

Han såg helt uttryckslöst på oss. Knappast en öppen bok där.

”Nja, vi tänkte nog inte så mycket…”

Gubben avbröt mig.

”Ni har kommit i par, söker ni ett gemensamt öde?”

”Nä, nä, det är inget sånt.”

Markus lade armarna i knät igen och tittade på mig med en hastig, road blick och sen på gubben igen.

”Vill du, vad heter det, spå oss var för sig?”

”Du ska snart bli far.”

Gubben tittade på mig. Det stämde bra, en starkt bidragande faktor till det dåliga samvetet var att min sambo därhemma bar på vårt första barn.

”Det vet jag.”

Jag försökte låta avslappnad men kände mig ytterst förvirrad.

”Det kommer att gå bra.” Gubben såg uttråkad ut.

”Det var ju bra.”

Markus pekade på gubben.

”Hur kan du veta det?”

”Jag vet en massa saker.”

Markus himlade lite med ögonen men sa inte mer.

”Men det är en lustig sak med dig.” Gubben lutade lite på huvudet, som en nyfiken hund. ”Jag ser inget. Ingenting.”

”Men du sa ju det där med körkortet?”

Markus log åt detta.

”Det har redan hänt.”

Vi satt tysta alla tre.

”Ja, men då är vi väl klara då?”

Markus reste sig upp, skrattade till och tog mig i armen för att även jag skulle resa mig upp.

”Vad blir vi skyldiga?”

”Jag läste er inte.” Gubben reste sig också upp och gick mot trappan. ”Det finns ingen skuld till mig att betala.”

”Just det. För övrigt ska jag också bli pappa, såg du inte det?”

Gubben svarade inte så vi följde honom ut och när jag kommit ut på gatan vände jag mig om för att i alla fall tacka och kanske ta i hand men han hade redan stängt porten.

Vi styrde direkt hemåt utan några vidare utflykter och satt tysta en lång stund. Efter en stund skrattade Markus till igen.

”Alltså jävla Stig, han lade ju upp detta helt mästerligt, han fattade att vi skulle åka och kolla upp skojargubben och har ringt dit och förberett honom. Hur kunde han annars veta att du skulle bli farsa? Eller så drog han till med en rövare och tänkte att det liksom kvittar, såna här typer kan ju hitta på precis vad som helst, egentligen, det går inte direkt att säga emot. Skulle du säga att det inte stämde, så skulle han bara vända det till att en tragedi inträffat eller nåt liknande. Det var ju också helt sjukt det där med körkortet, vad är det för spådom ens?”

Jag sade ingenting utan bara nickade och hummade tillbaka. Jag kände mig illa till mods, trots att mötet med gubben bara varat en kort stund och inte resulterat i så särskilt mycket.

Jag tänkte på vad han sagt. Jag ser inget. Ingenting.

Dagarna och veckorna fortsatte och sen kom fredagen när vi skulle åka hem över helgen. Jag och Markus samåkte alltid och det var i princip alltid Markus som körde. Vi pratade om allt möjligt på vägen hem, timmarna gick snabbt och inte en enda gång nämnde vi besöket hos spågubben. Jag åkte hem, kysste min sambo och hade beslutat mig för att inte nämna något för henne men på lördagskvällen lutade hon sig fram över köksbordet där vi satt och åt och i alla fall jag njöt av ett glas vin.

”Vad är det som har hänt? Du grubblar på något, det syns lång väg.”

Hon petade lite i sin pasta.

”Är jag så lätt att läsa?”

Jag sippade lite på vinet.

”Som en öppen bok.” Hon log mot mig och skålade i luften med sitt glas läsk. ”Skål. Det är därför jag gillar dig. Så berätta nu.”

Jag skrattade, sen berättade jag för henne vad som hänt hos gubben. Hon satt tyst hela tiden och tittade på mig. När jag var klar såg hon allvarligt på mig.

”Man ska inte hålla på med såna saker.” Hon rös till. ”Det är inget att skämta om.”

”Fast det hände ju inget, han var en helt kass spågubbe.”

Vi skrattade båda två.

”Jaja, men åk inte dit igen, lova det. Det är läskigt.”

Jag höjde mitt glas mot henne och lovade att vi fortsättningsvis skulle försöka ha så tråkigt som möjligt när vi inte var hemma.

Helgen gick, precis lika snabbt som vanligt, och på söndag eftermiddag ringde telefonen. Det var Markus.

”Du, är det ok om du kör denna gången, jag vet att jag sa att jag kör igen, men, alltså du kommer inte tro detta, jag hade fått ett satans brev från Transportstyrelsen att mitt körkort var indraget. Upprepade trafikförseelser. Jag hade ju lite fortkörningar där innan jag fattade att fartkamerorna tydligen inte alls är attrapper. Nu är jag av med lappen en månad.”

”Shit, vilken osis, men javisst, inga problem, jag kommer förbi om en stund. Vi får snacka mer då. Ska bara packa ihop det sista.”

Jag klickade bort samtalet och lade långsamt ner telefonen på bordet. Jag såg på min sambo som stod och betraktade mig en bit bort i rummet.

”Det var Markus. De har dragit in hans körkort. Precis som gubben sa.”

Hon öppnade munnen, men sa inget.

”Hur fan kunde Stig veta det, det är ju lite overkligt, eller?”

”Vad då Stig?”

”Ja, men han måste ju gett gubben instruktioner, slängt till honom några saker han kunde säga till oss, men jag fattar inte hur han kunde veta det här?”

”Ni får fråga honom, det är faktiskt lite konstigt.” Hon gav mig en lång, hård kram. ”Det är inte så långt kvar nu, månaderna går fort.”

Jag tittade ner på hennes mage.

”Jo, både här och där, hoppas jag.”

Vi log mot varandra, jag slängde ner lite nytvättade kläder i min väska och kysste henne på pannan.

”Är det ok att jag tar bilen då, du klarar dig?”

”Ja, så klart, jag lämnar i princip inte soffan medan du är borta. Äter praliner och skvallrar med grannfruarna.”

”Grannfrun är 85 år, men visst, skvallra ni på.” Jag tog en pralin som påpassligt nog låg i en skål på bordet, höll upp den mot henne och sa: ”Du orkar nog gå ner till affären och köpa fler praliner de här veckorna. Puss och kram.”

Jag log och stoppade chokladbiten i munnen och gick ut och slängde in grejerna i bilen men när jag tittade mig själv i backspegeln så log jag inte längre.

Vi satt tysta, som vi brukade, de första milen. Markus letade som vanligt efter något att lyssna på, tryck efter tryck och en blandning av reklam, dålig musik och skräniga radioröster blandades till ett osammanhängande sammelsurium tills han helt sonika stängde av radion.

Jag sneglade på honom. Vi hade nått utkanten av de ändlösa skogarna och det blev mörkare utanför bilen. Jag höll jämn och, till skillnad från Markus, tillåten hastighet och noterade de första stänken på framrutan.

”Alltså hur? Hur kunde han veta? Det måste ju varit Stig, eller hur? Det finns liksom ingen annan förklaring. Vad då, har han liksom en tjallare på insidan? Och är det ett av hans vanliga partytrick, att han vet att folk blivit av med körkortet? Är det bara fortkörare som går till spågubbar? Och så frekvent att han skaffat sig någon på Transportstyrelsen som kan förse honom med information? Det är ju rätt osannolikt.”

”Rätt så.” Jag funderade på att sätta på radion igen. ”Det är klart att det var Stig, vi får kolla med honom när vi kommit fram. Men du, fan, ändå trist med kortet. Fast också lite bra att det hände nu när du ändå i princip inte behöver bilen.”

Jag trummade lite med fingrarna på ratten.

”Och jag kan ju köra de här veckorna, det är helt lugnt, Maria behöver inte bilen. Plus att hennes syrra kan köra om det skulle vara så.”

”Alltså jävla Stig, det får man ändå ge honom, han lyckades verkligen blåsa oss.”

Han skrockade. Det regnade kraftigare utanför bilen och det var svårt att se vägen. Jag saktade ner och tänkte att det skulle dröja tills vi var framme och precis då sprang rådjuret framför strålkastarna. Jag krängde reflexmässigt ratten åt sidan, slog i bromsarna och sen blev allt svart.

Efteråt, när jag vaknade, var det första jag tänkte: Jag ser inget. Ingenting. Jag hörde röster omkring mig, konstaterade att jag låg ner och kände på mitt ansikte med ena handen. Ett bandage täckte övre delarna av mitt ansikte. Jag hörde någon säga någonstans att jag hade vaknat och sen kände jag en hand över min och en röst, närmre nu, som sa:

”Du är på sjukhuset, det är ingen fara, du har skärsår i huvudet från framrutan, vi har kollat så att dina ögon är ok, du kommer inte att bli blind men får ha bandaget i ett par dagar. Kan du berätta vad som hände?”

”Vad som hände…?”

Jag kände mig helt förvirrad. Bilder från bilen kom tillbaka.

”Var är Markus? Jag tror vi krockade.”

En annan röst hördes, lågt, så jag inte hörde vad de pratade om.

”Ok, jag kommer tillbaka lite senare, försök vila.”

Handen som vilat på min var plötsligt borta och jag kunde känna tomheten i rummet lägga sig nästan fysiskt över min säng.

I vad som kändes som dagar utspelade sig ungefär samma scenario, jag sov mest, när jag var vaken hörde jag röster, ibland pratade de med varandra, ibland med mig, men jag fick i alla fall veta så mycket att jag hade fått ett par benbrott, blivit sydd med ett antal stygn i pannan, hjässan och på kinderna plus sår över ögonlocken men annars mirakulöst klarat mig. En morgon kom någon in och strök mig lätt över armen, förklarade att bandaget i ansiktet skulle bort och plötsligt anade jag en strimma ljus medan varv efter varv av gasbindan snurrades bort från mitt huvud. Jag kisade men gardinerna i rummet var fördragna och jag vande mig efter en stund vid det sparsamma ljuset. Det satt en annan person i rummet, han reste sig upp och när han talade kände jag igen rösten från tidigare.

”Du var, som du vet, med om en olycka. Det smärtar mig att behöva upplysa dig om att den andre personen i bilen, Markus Nyman, inte klarade sig lika bra. Han avled tyvärr på platsen.”

Han tystnade som för att vänta in min respons. Jag stirrade ut i luften. Jag ser inget. Ingenting. Jag kände tårar välla upp i mina ögon och det sved i stygnen när de rann nerför kinden.

”Bilen hade av någon anledning tappat kontrollen och glidit av vägbanan där ett träd, eller faktiskt, flera träd, satte stopp för det hela och ni, ja, du fick en massa glassplitter i ansiktet och bröt armen på ett par ställen. Din kollega…”, han tystnade. ”Sidan av bilen, där din kollega satt, ni sladdade runt vid smällen och slog in i ett träd som krossade dörren. Det gick på ett ögonblick.”

Hans blick var stadigt fäst vid min. Jag harklade mig.

”Det kom ett rådjur. Jag… det hade börjat regna, vi körde inte fort.”

Jag skämdes för att jag lät som om jag ursäktade mig.

”Vi är medvetna om väderförhållandena. Det var en olycka. Jag ska inte störa dig mer, det är som sagt beklagligt det hela, vi har meddelat din sambo och hon bör komma upp senare idag, vi har försäkrat henne om att du är ok men behövt vila. Plus att du bör se som vanligt igen nu”

Jag ser inget. Ingenting.

Han lämnade rummet.

Den följande tiden var rörig och förvirrande och jag drogs med skuldkänslor och oro, samtidigt som jag försökte glädjas åt att vara hemma även om jag inte precis var något stöd utan mest satt och stirrade ut genom fönstret. Vi hade varit över hos Markus sambo någon dag efter att jag fått komma hem, men det fanns ingen tröst att ge, ingenting jag kunde säga, som skulle kunna ställa allt till rätta igen. En millisekund och sen var allt svart. En millisekund som inte gick att få någon rätsida på, ett ögonblick helt utan mening och logik.

Efter tre månader såg världen utanför fönstret ut att ha bleknat i takt med att kylan och det gråa mörkret trängt undan allt ljus och alla färger, men jag kände det som om allt bara upprepades, dag efter dag, i samma knivskarpa sken, precis innan mörkret kom. När mina skador var något så när läkta ringde jag upp Liselott, Markus tjej, och sa att jag kunde hämta hem hans grejer från bygget, om hon ville, jag skulle ändå köra upp. Det var en vit lögn, jag hade inga ärenden dit, men behövde ha något att göra och hon svarade med likgiltig röst att det var snällt av mig. Jag sa till Maria att jag skulle upp och hämta några saker i min egen husvagn och hon gick motvilligt med på att jag skulle köra iväg och dessutom stanna över natten. Morgonen därpå slängde jag in en liten väska i bilen och backade ut från uppfarten.

Jag såg henne stå i fönstret och betrakta mig, magen enormt nu, jag vinkade som för att förvissa henne om att allt var ok och sen åkte jag iväg. Jag körde en annan väg upp, en betydligt längre, men en väg utan minnen och när jag svängde in på bygget tidig eftermiddag, var det inte mycket dagsljus kvar över trädtopparna. Det gick ett par killar tvärs över parkeringen, på väg från bygget och när de såg mig stannade de till. Bilen var ny och först när jag skruvade ner fönstret kände de igen mig och gick med snabbare steg fram till mig. Vi utbytte några ord, det vanliga, beklagande av sorg, medlidande standardfraser, änglavakt och sen tryckande tystnad när vi inte kunde förmå oss att säga något om den som inte hade änglavakt och sen nickade de, nästan bugade och skyndade sig allt för snabbt därifrån igen.

Jag skruvade upp fönstret och rullade långsamt bort med bilen till min husvagn. Min och Markus stod sidan om varandra, olycksbådande mörka och jag låste tyst upp dörren till min och gick in. Jag satte mig på sängen i bakre delen och lät händerna sjunka ner i knät medan jag stirrade ut i mörkret.

Jag ser inget. Ingenting.

Jag satt där en stund, sen reste jag på mig, borstade bryskt av byxorna, som för att återfå handlingskraft och gick tillbaka till bilen. Killarna stod kvar och snackade en bit bort och såg förvånat efter mig när jag körde iväg, tveksamma vinkningar till avsked. Vägen kändes obekant och det var något stilla och ödsligt över omgivningen, trots att det var svårt att urskilja något och efter vad som kändes som en kortare stund än sist, stannade jag utanför spågubbens hus.

Jag gick ur bilen, till skillnad från förra gången helt utan iver och uppsluppenhet. Träporten öppnades i samma stund som jag stängde bildörren och gubben uppenbarade sig återigen i öppningen, vit som en hermelin i vinterpäls. Han vände sig om och gick och jag följde efter.

Det var som om jag varit där igår, som ett trasigt déjà vu, ett nästan identiskt minne av att ha gjort samma sak men ändå inte riktigt. Jag drog min ena hand om halsen och jackkragen för att slå bort känslan av kyla och stängde dörren bakom mig med den andra handen.

Gubben slog sig ner och jag satte mig oombedd ner mittemot. Han lade båda handflatorna på bordet, nästan teatraliskt ett ögonblick, innan han började gnida dem mot varandra.

”Jag har värk. Det blir inte bättre den här tiden på året.” Jag sade inget.
”Ska jag gratulera?”

Han hade samma uttryckslösa ansiktsuttryck och hans ögon såg på mig helt utan intresse.

”Gratulera? Det finns inget att gratulera, snarare beklaga. Men det vet du förstås redan? Eller så vet du ingenting, ser ingenting, för att vara mer precis?”

”Jag såg ingenting, det har du rätt i. Men det var då det. För det fanns inget att se. Framtid och dåtid är ingen rak linje. Faktiskt ingen linje alls.”

Jag var återigen tyst.

”Men det är inte därför du har kommit. För att höra en massa självklarheter. Du vill att jag ska berätta varför du är här. För att du inte vet själv. Men tror att här finns någon slags tröst att få. En förklaring.” Han gned sina händer lite. “Eller en räddning.”

”Nåt sånt.”

”Då råder jag dig att resa dig upp och gå igen. En förklaring kräver alltid en annan förklaring, om du förstår vad jag menar. De båda sidorna av myntet. Yin och yang. Det finns pris vi alla måste betala, sen finns det skulder vi ådrar oss fast vi inte behöver det.”

Han reste sig upp och gick fram till bokhyllan och fingrade på en av böckerna. Han tryckte tillbaka den på dess plats och vände sig om igen.

”Det finns inget här för dig. Ingen tröst. Och ingen skuld.”

”Skuld? Du menar att du på något sätt är skyldig till det som hände?”

Jag satt kvar och såg upp på honom.

”Jag menar den skuld du tar på dig och som måste betalas om du inte lämnar detta här och nu.”

Han gick bort mot trappan och jag vände mig om efter honom utan att lämna min plats.

”Jag går ingenstans.”

Han stannade vid kanten av trappan, vände sig långsamt om och gick tillbaka. Det var alldeles svart utanför fönstret nu och bara en liten grön lampskärm uppe på bokhyllan lyste upp bordet där jag satt.

”Som du vill.”

Han satte sig med nästan överdriven långsamhet ner och sen såg han rakt på mig.

”Jag ser inget. Ingenting.”

Signaturmelodi

Vi hörde “Spågubben”, skriven av Mikael Lennartsson och uppläst av Magnus Berg. Och om du är en av dem som lyssnar på den här podden när du är ute och kör, tänk på att hålla ögonen på vägen och att ta en paus och vila om du behöver det. Vi vill ha kvar alla våra lyssnare så länge det bara går.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.