Avsnitt 277: Det finns något där ute

“Vad skulle du göra ifall du visste att jorden skulle gå under om en vecka?” Jag har sett det mer än en gång. Kändisen sitter där i soffan och väntar på att få prata om sin senaste film och programledaren överraskar med frågan. Kändisen funderar en stund, förvånad över frågan, skojar lite och får publiken att skratta. Sen säger kändisen något inspirerande om att umgås med sin familj eller värdesätta varje ögonblick. Vad skulle du själv göra om du visste att världen skulle gå under om en vecka? Vad jag skulle göra vet jag redan, men jag hade två veckor på mig.

Det var i januari 1992. Jag kommer ihåg att det låg snö på backen och att jag pulsade fram och tillbaka mellan torpet och den gamla ladan utanför Älmeboda. När farsan blev för gammal och gjorde sig av med djuren hade jag tagit över ladan. När han hamnade på hemmet tog jag över torpet också. Det blev mitt hobbyprojekt. Jag hade fått stipendium i fysik från gymnasiet och pengarna hamnade i min sparkassa som till slut räckte till en Celestron. Det tog nästan en hel sommar men på höloftet i ladan hade jag lyckats snickra ihop en kupol. I lumpen var jag signalist så det var inte svårt att få en amatörradiolicens. Så, förutom en observationskupol smällde jag först upp en dipolantenn och något år senare en påkostad yagiantenn.

1986 följde jag Halleys komet över himlen. 1987 antecknade jag flitigt när 87A blossade upp i söder. Det syntes inte med blotta ögat men genom teleskopet såg jag skenet och jämförde ljuskurvan med iakttagelser från andra observatorier som kom in över kortvågsfrekvenserna. 1988 följde jag Kosmos 1900. En sovjetisk RORSAT-satellit med kärnkraft. Jag följde i realtid hur ryssarna förlorade kontrollen och hur varenda våglängd snart upptogs av frenetiska signalförsök för korrigering. 1989 följde jag solstormen som slog ut hela elnätet i Quebec och med tårar i ögonen såg jag för första gången norrskenet över den småländska natthimlen.

Jag dokumenterade allt. Jag antecknade sida efter sida och samkörde data med andra amatörer. Jag jobbade såklart om dagarna men det var kvällarna och nätterna ute i ladan som jag levde för. 1991 förändrades allt. Det blev tyst. Från att ha varit mer frenetisk än någonsin tystnade de sovjetiska signalerna och förutom några få nummerstationer blev det tyst över banden. Jag fortsatte mina observationer. Och i januari -92 såg jag den. En ensam prick som rörde sig över himlen. Den rörde sig långsamt men målmedvetet, men den rörde sig fel. Jag plottade kurs under rubrik “Objekt 241” och letade i mina anteckningar efter möjliga förklaringar. Det hade varit lätt att avfärda fyndet som rymdskrot men är man nyfiken så är man. Jag använde min nyaste månstudsantenn och på det okända föremålets tredje omloppsbana fångade jag det. En puls med 2,7 sekunders intervall. Föremålet som svävade högt där uppe försökte kommunicera med sändare som tystnat.

Jag fortsatte mina observationer och samkörde all ny data med gamla anteckningar. En låg omloppsbana, plötsliga pulser i 8,2 gigahertzbandet. Det var en RORSAT. Det var en övergiven sovjetisk satellit som ropade ut i tomheten. De militära stationerna borta i Sibirien hade övergivits vid murens fall. Jag tänkte på Kosmos 954, den hade kraschat över Kanada 1978. Det hade fallit radioaktiv snö över hela Saskatchewan. Efter ytterligare en natt av iakttagelser och data som jag dubbel, trippel och kvadrupelkollat var plotten klar. Omloppsbana 241. Satelliten var på väg ner, den skulle landa i Skandinavien. Mina siffror var inte precisa men med högsta sannolik var den på väg mot oss, i södra Sverige. Ombord fanns en TOPAZ kärnreaktor, och eventuellt något mycket, mycket värre. Över radiovågorna hade det ryktats om kärnvapenbestyckade missiler. Jag hade hört samma spekulationer när jag låg i lumpen. Det sas att det var en av de sista orderna som kommit från Brezjnev. Kärnstridsspetsar i låg omloppsbana som svar till Reagan. Nu flöt de fortfarande kvar där uppe. En garant i terrorbalansen, för ett imperium som redan fallit. Jag hade 2 veckor på mig.

På biblioteket i Tingsryd kopierade jag upp luntor med all min data och skickade till FOA, SR, SVT, Expressen, Aftonbladet, BBC. Jag stod i telefonkiosken utanför kommunhuset i timmar och blev omkopplad från en växel till en annan. Jag hann aldrig komma långt i min förklaring innan jag kopplades vidare eller kopplades bort. Jag gjorde ett försök inne på kommunhuset men blev ombedd att gå. Jag försökte utanför Konsum och efter att jag blivit ivägkörd försökte jag utanför ICA i Växjö. Ingen lyssnade på mig. Folk grimaserade och tittade bort. Vart jag än försökte, vem jag än försökte nå så ombads jag att gå därifrån. Namnet jag fick då har följt mig fram tills idag. Folk i trakten kallar mig fortfarande för Domedagsgubben.

När ingen lyssnade gjorde jag vad jag kunde för mig själv. Alla mina sparpengar gick till konserver, jod-tabletter, utrustning från ÖB. Jag började gräva ute i ladan, jag hade en vecka på mig att gräva en bunker.

Det är ungefär så mycket jag kommer ihåg. Resten har jag fått återberättat. Det hade varit en incident mellan mig och några ungdomar utanför järnaffären i Älmhult. Jag hade försökt övertala dem att följa med mig för att göra ett inbrott i ett beredskapslager. Polisen hade redan fått nog med rapporter om Domedagsgubben för att lista ut att det var mig det gällde. Ungefär samtidigt som länsman kom för att prata med mig hade jag brutit mig in i en grannes hus. Han var jägare och jag hade bräckt upp hans vapenskåp. I samband med det hade jag haft ihjäl hans båda hundar och när polisen kom barrikaderade jag mig i huset. Tydligen hade jag avlossat flera skott mot polisen från ett fönster på övervåningen. Medan de inväntade förstärkningar lyckades jag fly ut i skogen.

De fick fatt på mig tidigt nästa morgon, den 3:e februari. De hade hittat mig i en vägtrumma, halvt ihjälfrusen. Vid midnatt den 2:a februari 1992 rapporterades starka sken över himlen runt om i södra Sverige. På nyheterna sa de att det var en meteorsvärm. Jag vet att det var en rysk satellit i låg omloppsbana. Den brann upp och till följd av meteorologiska förhållanden spreds ett lätt radioaktivt moln av partiklar över atlanten. Jag antar att satelliten som tur var inte var kärnvapenbestyckad trots allt.

Jag spärrades in men släpptes ut i början av 2000-talet. Jag fick gå och prata med en psykolog en gång i månaden ett tag men sedan dess har jag fått vara i fred. Jag tillbringar tiden ute i min lada. Jag fortsätter att följa trafiken där uppe.

Så: “Vad skulle du göra ifall du visste att jorden skulle gå under om en vecka?”.

Antagligen skulle du inte passa på att umgås med familjen, eller reparera relationen med din halvbror. Tv-kändisarna sitter fortfarande i sina soffor och skojar och skrattar, de har inte en aning. När jag visste att jorden var på väg att gå under gick jag från att vara fullkomligt rationell till att bli en dåre på bara några dagar. Det finns två RORSAT-satelliter kvar där uppe. I mina anteckningar omnämns de som “Objekt 259” och “Objekt 262”. Denna gång har jag ännu mer data att gå på. Denna gång vet jag precis var och när de kommer landa. Objekt 262 kommer brinna upp i atmosfären över stilla havet i slutet av 2029. Objekt 259 kommer inte brinna upp i atmosfären, den kommer nå jorden … det kommer bli ett nedslag. Jag vet hur fort det gick för mig att tappa fattningen fullständigt. Jag kommer inte utsätta dig för det. Allt jag säger är: Passa på att umgås med din familj. En vacker dag kommer det vara för sent.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var Ludvig Josephson läsa texten ur ett mejl med rubriken “Objekt 259”, signerat någon som kallade sig Domedagsgubben. Och det var därtill ett bra exempel på en viss återkommande tematik i berättelserna som skickas in till Creepypodden: de handlar om hot som är så främmande, så vida skilda från de vi brukar höra om i sådana här sammanhang, att det nästan är svårt att få dem att passa in.

Men bara nästan. Lika barn leka bäst. Låt oss viga ett avsnitt till några av dessa historier. Det förtjänar de. För att få plats med så många som möjligt ska vi omedelbart gå vidare och höra Ludvig läsa även “Pater Noster”, skriven av signaturen Yavolo.

Jag vet inte varför jag skriver det här nu. Kanske för att natten varit för lång. Kanske för att ingen annan längre minns. Jag har varit tyst i så många år, kanske för att det var lättare att acceptera den officiella förklaringen till händelsen snarare än att acceptera det jag faktiskt upplevde ute till havs på västkusten.

Det hände 1977, när jag var fyringenjör åt Sjöfartsverket. Jag fick ett uppdrag jag aldrig glömt: att övervaka tändningen av den nya fyren på Hätteberget, som skulle ersätta den gamla fyren Pater Noster. Det var den första gången det gjordes med fjärrstyrning från Sjöfartsverkets central i Norrköping.

För den som inte vet: När fyrarna blev obemannade, började man styra dem på distans. Från ett kontrollrum, långt inåt landet i Norrköping, skickades radiosignaler via linje ut till fyrarna. Där kunde man slå på eller av ljus, kontrollera om system svarade, få felkoder. På papperet skulle det vara framtiden.

Jag var bara där för att kontrollera på plats, bekräfta att allt gick rätt till.

Pater Noster var något man lärde sig om redan under grundutbildningen vid Statens Sjöskola, där jag gick i början av 40-talet. Den stålkonstruktionen ute på Hamneskär, mitt i ett av Sveriges mest förrädiska sund, var mer än bara en fyr — den var ett begrepp. Där hade skepp slitits i stycken i generationer. Namnet kom inte från någon präst, utan från bönen — Pater Noster, “Fader vår”. Sjömän förr bad den när de passerade för att be Gud om att överleva passagen.

Bland oss kadetter på Statens Sjömanskola i Stockholm fanns en hunger efter historier. Vi ville visa att vi redan hörde hemma till havs. De flesta skrönor försvann med tiden, men en kamrat sa något som fastnade hos mig: “Det är inte bara en fyr, det är ett löfte om att någon vakar. Och ett löfte bör man inte bryta.”

Jag flög ut till Hätteberget den 23 november. Helikoptern slog genom sned regn och låg himmel. Grått, kompakt, med smala öppningar högt upp som enda fönster. Sju våningar i ett betongtorn, byggt 1977 som en modern ersättare, helautomatisk och robust för vädret i Kattegatt.

Ingången låg genom en ståldörr vid fundamentet, precis ovanför vattenytan. Där innanför fanns personalutrymmet — trångt, fuktigt, och metalliskt. En brits, ett litet kök, ett bord som redan börjat rosta i kanterna. Ovanför låg maskinrummet med dieselaggregat. Därefter kom våningen med batteribackup, sedan utrustning för mistsignalen. I toppen, under lanternrummet, fanns teknikplanet — och högst upp själva linsanordningen. En enorm roterande Fresnellins, väsande av värme och smord mekanik. Lukten där uppe var tydlig: upphettat glas, gammalt fett, och något som påminde om ozon.

Det var en påtaglig tystnad i hela tornet, men den bar alltid på ett underliggande mekaniskt hjärtslag. Små vibrationer i metallgångar. Gnissel i någon led. Som om fyren andades svagt — trots att den ännu var släckt.

Jag gick igenom systemen. Kontroll av radio, spänning, kylning. Allt i ordning. Jag tog upp radion och anropade Sjöfartsverkets central.

“Central, detta är Hätteberget. System OK. Bekräftar redo för tändning.”

Ett par sekunders brus. Sedan en torr men inte ovänlig röst:

“Hätteberget, uppfattat. Vi loggar driftstart enligt schema. Invänta kommandot.”

“Förstått” svarade jag.

Det var inte mycket mer än så. De var inte omänskliga där på centralen. Bara… inövade. Det fanns en trygghet i deras saklighet.

Den 24 november var dagen. Hätteberget skulle tändas från centralen i Norrköping. Pater Noster skulle släckas — också därifrån. Men stormen drog in över Kattegatt redan vid gryningen. Vinden vred i varje bult. Regnet piskade som spik mot lanternrummets glas. Metallkroppen sjöng med vinden — ett dovt, sjungande gnissel som reste sig genom väggarna. Jag höll mig nära kontrollpanelen, dokumenterade varje spänningsnivå.

Strax efter klockan 15 kom kommandot från Norrköping: “Tändning initieras.” Sekunden senare snurrade linsen igång, ljuset gick ut över det grå. Jag rapporterade: “Bekräftar ljus.” Svaret: “Pater Noster nedsläckning initierad.”

Men ljuset försvann aldrig.

Vid 19:30 sprakade radion till. Rösten från Norrköping lät något mer ansträngd den här gången, kanske för att deras rutiner inte längre följdes exakt.

“Hätteberget, detta är central. Pater Noster kvarstår aktiv. Felsignal misstänkt — reservsystem har gått in. Vi försöker bekräfta status.”

Jag lutade mig närmare apparaten.

“Förstod ni varför nedsläckningen inte slog igenom?” frågade jag.

“Ej bekräftat. Troligen väderstörd signal. Vi avvaktar tills tekniker når platsen.”

Ett kort uppehåll. Sedan, nästan som en eftertanke:

“Har ni visuell på ljus från Hamneskär?”

Jag klev upp i lanternrummet, kisade ut mot horisonten. Där i diset, rakt över vattnet, brann ett stilla vitt sken. Orubbligt.

“Bekräftat,” sa jag. “Den lyser fortfarande.”

Det hade hänt förut. Reservaggregatet kunde slå till om vädret störde överföringen. Men det borde inte ha räckt hela vägen. Norrköping bekräftade att de skulle skicka en tekniker manuellt till Hamneskär.

Den 25:e fick jag kontakt med honom via radio. Vi använde direktlänk.

“Jag har brutit huvudströmmen,” sa han. Rösten var låg, som om han tvekade att tala för högt.

Jag väntade.

“Reservsystemet?” frågade jag till slut.

“Det borde vara det,” svarade han, men inte övertygande. “Men… alla värden visar noll. Jag har redan loggat det till centralen. Det här borde inte vara möjligt.”

Radion knastrade till. Sedan, med en ansträngning som lät fysisk:

“Det lyser. Men det är som om det… betraktar. Inte blinkar. Inte brinner. Det bara… ser.”

Jag kände hur jag började anteckna, utan att riktigt tänka.

“Upprepa senaste status,” sa jag, försökte hålla protokollet levande.

“Pater Noster – optisk enhet aktiv. Ström isolerad. Ingen återkoppling från reservsystem. Misstänker… oidentifierad strömkälla.” Han tystnade en stund. Sedan, tystare: “Eller viljekälla.”

Radion dog i nästan sju minuter.

När han återkom, lät han matt. Rösten raspig.

“Jag försökte allt,” sa han till slut, som om orden tog emot. “Jag kopplade om kablaget, stängde av varje enskild krets manuellt. Inget förändrades. Ljuset… det reagerade inte. Det bara fortsatte.”

Han andades in, och när han talade igen var rösten sprucken, nästan bönfallande:

“Till slut… jag visste inte vad mer jag kunde göra. Jag blev rädd. Jag tog en järnstång och… jag slog. Hårt. Lampan sprack. Och då först… slocknade det.”

Jag skrev ner tiden: 11:06. Jag rapporterade till Norrköping: “Pater Noster manuell nedsläckning bekräftad.”

Det dröjde ovanligt länge innan svaret kom. Ett sprakande först, sedan den där torra rösten, men med något förskjutet i tonläget:

“Mottaget.”

Inget mer. Inga följdfrågor. Inget om hur, varför, eller om något behövde dokumenteras vidare. Det var som om de redan hade bestämt sig för att inte veta mer. Som om systemet inte tillät avvikelser — eller sanningar — som inte kunde registreras i deras protokoll.

Men något hände efter det.

Tornet blev… stilla. Inte tyst. Bara stilla på ett sätt jag inte kan förklara. Trapporna mellan våningarna kändes längre. Maskinrummet lät dovare. Lukten av salt blev starkare, som om havsvatten trängt in i väggarna. Jag gjorde mina kontroller. Allt låg inom gräns.

Men tankarna på honom följde mig. På rösten i radion, hur den lät annorlunda mot slutet — inte bara trött, utan skavd på något vis. Det var något i hans sätt att tala som förändrats, som om han sett något som inte gick att formulera. Jag funderade ofta på vad han faktiskt såg i det där ljuset. Vad som mötte honom där uppe i lanternrummet. Efter hans rapport kom aldrig något mer. Inget avslut, inga följdfrågor från centralen. Bara… ett vakuum. Och kanske var det just det som gjorde det svårast att släppa.

Och jag kunde inte låta bli att tänka på om något i honom slagits sönder tillsammans med lampan — och inte allt kanske gick att reparera.

På natten kunde jag inte sova. Vinden hade lagt sig lite, men något annat höll mig vaken. Inte ljud, egentligen. Men… ett intryck. Som om något försökte forma ljud men inte hade mun att göra det med.

Jag minns inte när jag somnade, men jag minns vad jag hörde strax innan:

Fiat voluntas tua, sicut in caelo et in terra.

Det var viskat, men ändå nära. Som om det kom från väggarna. Jag förstod inte innebörden då.

Det var först flera veckor senare. Jag hade följt med en vän till en katolsk mässa — hans dotter skulle konfirmeras. Kyrkan var dämpad och varm, med rökelse i luften och stearinljus som fladdrade längs väggarna. Jag satte mig längst bak och lyssande.

Prästen började läsa bönen, den latinska versionen. Den kom långsamt, med rytm och tyngd:

Pater noster, qui es in caelis… Fiat voluntas tua, sicut in caelo et in terra…

Och något i mig stannade. Det var exakt vad jag hade hört på fyren. En fras från en bön jag aldrig lärt mig. Någonstans, i Hättebergets väggar, hade den viskats till mig.

Jag försökte kalla på helikoptern, men stormen hade vänt åter. Jag blev kvar ett dygn till. Under natten hörde jag något — inte steg, inte direkt. Mer som rörelser i luft, vibrationer som smög sig längs väggarna. Ljud som inte riktigt ville formas. Alltid från andra våningar än den jag befann mig på. Aldrig direkt över eller under. Alltid snett bortom.

Och någonstans i det där… kände jag att jag inte var ensam. Som om något sökte. Inte mig, inte min närvaro — utan ljuset. Som om de som en gång förlorades där ute i sundet ännu sökte sin fyr, ett sista fast sken att styra mot, fastän havet tagit dem för länge sedan. Som om de ännu drev i djupet, utan kurs, och längtade hem.

När jag evakuerades den 26:e sa jag inget. Ingen frågade.

Hätteberget fortsatte lysa. Några år efteråt, under ett rutinmässigt underhållsarbete på västkusten, stod jag ensam med verktygsväskan i händerna och blickade ut mot horisonten. Dimman låg tät den kvällen, och det var först när jag vred mig i rätt vinkel som jag såg det.

Två ljus. Inte ett. Två.

Bara något som… längtar hem. Som om mörkret där ute fortfarande bär på en vilja, ett eko från de som aldrig hann fram.

Vi hörde Ludvig Josephson läsa “Pater Noster”, skriven av signaturen Yavolo. En påminnelse om att hur ensamt det en kan verka att jobba som fyrvaktare så finns där en lurande ensamhet bakom kulisserna som ändå är ännu värre.

Nästa berättelse på detta udda tema kom in från lyssnaren Felicia för en tid sedan. Den har rubriken “Ränder”, och läses av Rakel Josephson.

Det finns historier på varje arbetsplats man pratar tyst om. Historien jag ska berätta idag är en av dem. Det var högsommar och jag var sommarvikarie i kommunens arkiv. All ordinarie personal hade gått på semester och det var tomt i mejlkorgen. För att få tiden att gå bestämde jag mig för att rensa i förrådet.

Långt inne i förrådet hittade jag en flyttlåda märkt “Privat”. Under stod det “Joakims saker”. Jag tvekade en stund. Även om kartongen var märkt “privat” var den också täckt av damm. Jag hade hunnit träffa alla anställda på enheten innan semestrarna började och ingen av dem hette Joakim.

Överst i flyttlådan låg ett par vita sneakers. De såg helt nya ut. Där fanns också en hopknuten plastpåse med en gammal iPod-laddare och ett passerkort. Under skorna och påsen låg ett anteckningsblock. Det var omärkt men när jag plockade upp det och bläddrade såg jag att någon skrivit i det. Jag började läsa.

13 mars 2008
Jag vet inte varför jag skriver det här.

Meningen var överstruken flera gånger men resten av sidan var tom. Jag bläddrade till nästa sida.

14 mars
Jag började med en lögn igår. Det var inte med flit men det går så lätt numera. För lätt. Jag vet mycket väl varför jag skriver här. Det är bara jobbigt att se orden utskrivna på papper: Jag har ingen jag kan vara ärlig med längre.

19 mars
Det är så tyst.

24 mars
Jag tar tillbaka det jag skrev senast om att det är tyst. Det susar konstant från ventilationen. När någon högre upp i huset spolar i toaletten hör man hur det rinner och skvalpar i de tjocka vattenrören.

7 april
Tiden går annorlunda här. Allra värst är det i skannerrummet. Det är som att luften är alldeles tjock därinne. Nästan trögflytande. Jag försöker att vara där så lite som möjligt men kan inte undvika det helt. Det spelar ingen roll att jag hatar det. Jag är anställd för att skanna in och döpa bygghandlingar. Jag får betalt för att stå i det instängda lilla rummet.

17 april
Ingen av mina vänner eller familj vet vad jag gör om dagarna. Jag borde ha sagt något men jag vet inte var jag ska börja. De tror att jag snart är klar, att jag undviker dem medan jag gör klart det sista.

28 maj
Jag var bjuden på middag hos mamma igår i hennes kolonistuga utanför Tullinge. När jag klev av bussen och närmade mig koloniområdet var parkeringen fylld med bilar. Jag borde ha anat oråd redan då men jag kopplade inte. Det var först när jag stod framför hennes grind och såg de färgglada ballongerna fastknutna i räcket som jag förstod att något var fel. Jag måste ha glömt någons födelsedag! Fan också!

Jag klev in i trädgården och fick genast syn på henne. Hon stod lite avsides med min morbror vid ett bord och plockade med någonting. Jag gick bort till henne, vi kramades och jag pekade mot maten som stod uppdukad.
– Vad fint du har gjort!
Hon viftade bort komplimangen.
– Äsch då, jag hoppas bara att det räcker till alla!
Jag tittade på maten och sedan vidare på dekorationerna. Potatissallad, rostbiff, snittar. Allting uppdukat under en blomstergirlang med små lampor. Någonstans borde det finnas en ledtråd till vad det handlade om men jag såg ingen. Gästerna bestod av en handfull släktingar. Det kunde vara vilket somrigt firande som helst.
– Jag har inte med något särskilt…
Mamma började skratta.
– Men Joakim då, vi är ju här för att fira dig!
Min morbror la en tung hand på min axel.
– Se inte så förskräckt ut pojk, din mor har berättat för alla. Grattis till din examen!

Jag fick inte fram ett ord. Jag hade helt glömt bort att jag sagt till mamma att jag tagit examen. Det var något som slank ur i förbifarten när vi pratade i telefon några veckor tidigare. Hon hade frågat hur det gått med studierna och för att snabbt avsluta samtalsämnet hade jag sagt att jag var klar. Hon ville ses och fira och jag svarade något undvikande om att jag var trött och att vi kunde ta det senare.

Nu stod hon framför mig med ett paket. Det innehöll ett par nya, svindyra sneakers. Jag trodde inte ens att de gick att köpa i Sverige än. De måste ha kostat flera tusen. Mamma tittade på mig.
– Är de rätt?
Jag fick inte fram ett ord.
Mamma verkade läsa mina tankar.
–Tänk inte på det. Det är inte varje dag min enda son tar examen!
Jag kramade henne, ställde skorna åt sidan och gömde mig på toaletten och hyperventilerade. När jag en kvart senare sjönk ner på den skrangliga plaststolen med en papptallrik med mat hade pulsen hunnit gå ner en smula. Det värsta verkade vara över nu. Jag hade fel. Halvvägs genom middagen klingade det till i ett glas. Mamma ställde sig upp. Med en sjunkande känsla i magen insåg jag att hon tänkte hålla tal. Hon pratade om pappas bortgång, sitt städjobb och hur dåligt samvete hon haft över att hon inte kunnat ge mig allt hon velat genom åren. Jag skruvade på mig. Plaststolen under mig kändes svettig.
– Det är ögonblick som det här som gör allting värt det!
Mamma lyfte sitt glas mot kvällshimlen och som i en mardröm höjde resten av gästerna sina.
– För Joakim!

4 juni
Jag hade svårt att sova de första nätterna efter min “examensfest”.
Jag tog med skorna till jobbet. Tänkte att jag kunde använda dem som inneskor. Men jag klarar inte ens av att titta på dem.

10 Juni
Något är fel på skannern. Idag när jag stod i skannerrummet hörde jag det. Genom det susande ljudet av ventilationen och det mekaniska ljudet av maskinen hördes ett högfrekvent, pipande ljud. När jag stängde av skannern slutade det. När jag tittade på den färdiga filen på skärmen såg jag att en tunn, blå rand löpte över den inskannade ritningen. I sig är det inget unikt. Det kan bli sådana ränder ibland om det är smuts på skannerglaset eller något annat är fel. När jag öppnade luckan och tittade efter var glasskivan under alldeles ren. Jag torkade av den för säkerhets skull, raderade filen och började skanna om ritningen. Då hörde jag ljudet igen. Det var högre den här gången och när jag tittade på filen på datorn var randen tillbaka. Jag upprepade samma process två gånger till med exakt samma resultat. Jag sparade filen och lät det vara.

11 juni
Idag ringde jag servicedesk och gjorde en felanmälan. De lovade att skicka någon men kunde inte svara på när på grund av semestertider. Samtalet avslutades med ett otillfredsställande ospecifikt “vi hör av oss”. När jag la på hördes det pipande ljudet från skannerrummet igen. Det lät högre än vanligt. Nästan hånfullt.

18 juni
Rören susar mer än någonsin. Väggarna tycks krypa lite närmare för varje dag. Det känns som att jag är instängd i ett ventilationsschakt.

27 juni
Det är någonting med den här platsen som suger livsglädjen ur en. Allting är så blekt och färglöst. När jag borstade håret i morse upptäckte jag flera vita hår. De var så tunna och färglösa att de mest liknade spindelväv. Jag började dra av dem men varje gång jag trodde att jag var klar så upptäckte jag nya. Efter en stund gav jag upp.

30 juni
Tre nya ränder har dykt upp; en rosa, blå och en gul.

1 juli
Jag har köpt noice cancelling headphones. De var dyra men susandet från rören hörs knappt alls. Det höga, skärande ljudet går inte att stänga ute. Halva skärmen är täckt av färgglada ränder nu. Jag har börjat drömma om dem på nätterna.

2 juli
Det är bara tre dagar kvar tills jag går på semester. I fyra veckor slipper jag det här stället. Jag ska ta tag i allting då, vila upp mig och söka nya jobb.

12 juli
Jag är på semester nu. Jag minns inte att jag packade ner det här blocket. Det är tryckande varmt utomhus och fast jag sitter i min lägenhet i Hagsätra, långt borta från jobbet, hör jag fortfarande det pipande och susande ljudet.

Den första veckan har redan gått. Jag har mest sovit. Tagit alldeles för långa tupplurar och vaknat groggy och förvirrad i en stekhet lägenhet. Mina drömmar är tomma men färgglada. En oändligt lång, gräll, trasmatta som inte leder någonstans.

15 juli
Jag köpte några öl och gick till stranden igår. Det var en solig eftermiddag och jag satt på en klipphäll och tittade på havet. Runt omkring mig lekte barn och några ungdomar spelade volleyboll. Ändå var det som att jag inte hörde dem. Brusandet och pipandet dränkte alla andra ljud.

22 juli
Mamma ringde häromdagen och frågade hur det var med mig. Jag försökte låta normal men hade svårt att fokusera på samtalet. Det var först när jag hörde hennes oroliga röst som jag insåg att jag glömt bort att svara på frågan. Jag sa att jag var lite krasslig men kunde höra av mig när jag kryat på mig. Innan hon hann protestera la jag på.

24 juli
Jag har knappt rört mig från sängen de senaste två dagarna.

26 juli
Det ringde på dörren idag och när jag öppnade dörren stod mamma och min morbror utanför. Mamma sa något om att jag såg ut att ha “tappat mycket vikt” och frågade om jag åt ordentligt. Innan jag hann svara hade hon trängt sig förbi mig in i köket. Medan hon slamrade med kastruller drog min morbror mig åt sidan, sänkte rösten och undrade om jag börjat med droger. Det var en så oväntad fråga att jag började skratta.

5 augusti
Jag kom tillbaka till jobbet igår. När jag hörde skannerns pipande började jag gråta.

13 augusti
Imorse när jag slog på skannern möttes jag av ett myller av ränder. De verkar ha förökat sig när jag var borta och täcker mer och mer av ritningarna. Det är någonting hypnotiskt över dem. Jag brukade se dem som en defekt som skymde informationen på ritningarna, men nu är det tvärtom. Vem bryr sig om gamla bygglov? Några har blivit bredare den senaste tiden, den blåa är centimetertjock numera. Som en neonblå piprensare löper den över varje ritning. Vad livnär den sig på? Var är den på väg?

1 september
Jag tog en promenad under lunchen idag men ångrade mig genast. Himlen var grå och träden verkar ha tappat all färg. Jag såg mitt ansikte som en blek, hålögd skugga i skyltfönstren. Mamma har rätt, jag har blivit smalare. Till och med mitt hår känns tunnare. Allting med mig är tunnare. Jag vet att jag borde äta bättre men jag har ingen aptit.

17 september
Ränderna blir tjockare och tjockare för varje dag. Jag kan se hur de glider ut i hörnen och försvinner ur bild när jag vaknar. Jag sover oroligt och vaknar allt tidigare på morgonen. Idag vaknade jag innan fem och stannade på jobbet i nästan tio timmar. Jag fick i mig ett paket nudlar till lunch och en macka vid läggdags men det var allt.

23 september
I natt vaknade jag av ett mullrande ljud. Jag trodde först att det var åska men när jag satte mig upp och tittade ut genom sovrumsfönstret fanns inget fönster där. Det tog några sekunder innan jag insåg vart jag befann mig. Jag satt inte i min säng utan på golvet i skannerrummet. Det högljudda, mullrande ljudet kom från skannern. En ritning hade fastnat och på skärmen visades en randig, utdragen och förvriden version av det fysiska originalet. När jag reste mig för att stänga av maskinen vek sig benen. Jag blev sittande en stund, stirrandes på skannern ovanför.

Då hände något omöjligt. På skärmen där ritningen borde visas var istället en bild på… mig? Jag satt i en solig park med några kurskamrater och drack öl. Jag såg frisk och glad ut. När jag blinkade var bilden borta, ersatt av den förvridna bygglovsritningen. Jag stängde av skannern och åkte hem men kunde inte skaka av mig det jag sett. Jag såg så lycklig ut på bilden. När var jag senast så glad?

9 oktober
Ränderna har visat mig fler bilder. Fantastiska bilder. Det är bara glimtar men det är tillräckligt. Det måste det vara. Den blåa randen öppnade sig för mig när jag skannade häromdagen och jag såg mig själv på semester på en strand i något som skulle kunna vara Australien. Jag hade de fulaste shortsen jag sett i mitt liv och föll pladask ner i vattnet när jag försökte surfa. Det såg så löjligt ut att jag började skratta. Vi skrattade båda två. Han som är jag där borta och jag som är här i skannerrummet.

16 oktober
Ränderna är nyckfulla. Det kan gå dagar mellan visionerna. Det är så mycket underbart jag sett. Jag bara väntar och längtar.

23 oktober
När jag tittade mig i spegeln i morse var mina ögon gråa. De brukade vara blåa men det fanns inget blått pigment kvar. Min hud är så blek. Jag måste ha tappat över 10 kilo.

3 november
Jag måste skriva ner det här medan jag fortfarande kan. Det är någonting som händer med mig. När jag höll upp händerna för ett ögonblick tyckte jag att jag såg rakt igenom dem.

Jag är rädd att jag –

Här slutade texten i anteckningsblocket. Jag bläddrade vidare men det stod ingenting mer.

Jag kom in på måndagen för att lämna in passerkortet och datorn. Min kollega Inger pladdrade glatt på om sitt sommarhus och jag summerade vad jag hade gjort när hon var borta. Jag sa inget om det jag upplevt och när jag berättade att jag rensat i förrådet hummande hon uppskattande.

– Det är bra att någon tog tag i det där.

Jag tvekade lite men var till slut tvungen att fråga.

– Vem var Joakim?

Inger tittade upp och det var något vaksamt i blicken nu när hon svarade.

– Joakim?

Jag berättade om kartongen jag hittade i förrådet. Hon såg bister ut.

– Du hittade anteckningsblocket, eller hur?

Jag nickade. Ingers axlar sjönk och hon suckade djupt.

– Det där är en riktigt tråkig historia.
– Vad menar du?
– Ja, vad ska man säga? Joakim var en ung kille som jobbade här för säkert tio år sedan.
– Snarare femton.

Inger kom av sig.

– Är det så länge sen? Jaja, iallafall – det blev visst inte så bra.

Jag väntade på en fortsättning men Inger sa ingenting mer. Jag harklade mig.

– Men vad hände med honom?
– Det är det ingen som vet. Ena dagen var han där, sen, ja – sen var han inte det mer. Vi trodde att han skulle komma tillbaka och hämta sina saker men han hörde visst aldrig av sig igen.
– Men varför –
– Ja du, Han kanske var rädd för hur hans chef skulle reagera. Det var ju onödigt i så fall för olyckor händer ju alla.
– Olyckor?
– Ja, vi var flera som gick dit och tittade efteråt. Det var som att en hel fyrverkeripjäs hade exploderat inne i skannerrummet. Någonting hade hänt med färgpatronerna. Det hade stänkt ända upp i taket och sedan droppat ner på golvet i långa ränder. Det såg inte klokt ut.
Inger skakar på huvudet som för att bli av med bilden.

– Och så var det där ljudet… Du förstår att skannern var fortfarande på när vaktmästaren upptäckte allting. Den lät något fruktansvärt. Ett högt skärande ljud. Nästan som ett skrik. Han försökte stänga av den men lyckades inte och när han gick ut för att leta reda på en tekniker smet vi in… Det önskar jag att vi inte gjort.

– Vaktmästaren hade lyckats bända upp skannerlocket och glaset var alldeles fläckigt av färg. De flesta fläckarna var grälla färger i rosa och blått, men där fanns också mörkare roströda fläckar som måste ha varit torkat blod. Den stackars pojken måste ha försökt laga skannern själv och gjort sig illa. Jag hoppas att det gick bra för honom.

Jag gick med snabba steg bort från byggnaden. Jag såg fram emot att lägga den här arbetsplatsen bakom mig men någonting fick mig att vända mig om. Blicken fastnade på källarfönstret. För ett kort ögonblick tyckte jag att jag såg en ung mans sorgsna, bleka ansikte tryckt mot fönsterrutan. När jag blinkade var han borta. Jag vände mig om och ökade takten. Jag såg mig inte om igen.

Vi hörde “Ränder”, skriven av lyssnaren Felicia och uppläst av Rakel Josephson. En vision om undergång som nog inte ens den mest uttråkade kontorsarbetaren, stående vid skrivaren en tisdag i februari, kunde föreställa sig. Något som tycks sakna en rimlig förklaring på den här sidan naturlagarna. Helt enkelt, just en sådan historia man kanske bara får höra här.

Så som även den sista i veckans avsnitt. Vi ska höra Petra Werner läsa “Till fjälls”, som skickades in av lyssnaren Linda.

Jag är en äventyrlig tjej som nyss hade fyllt 26 år vid det här tillfället. Jag och min man (vi kan kalla honom Andreas) hade precis gift oss och istället för en bröllopsresa till något soligt och varmt land bestämde vi oss för att göra det vi älskar – vandra. Vi trivs verkligen i varandras sällskap och har inga problem med att spendera mycket tid med bara oss själva.

Vi ger oss ofta ut på vandringar och vid ganska många tillfällen varit ute på turer som varar i en vecka.

Jag mår alltid som bäst ute i naturen. Att få sätta upp sitt tält vid en sjö, koka lite kaffe och slå sig till ro i solnedgången är något så obeskrivligt njutbart.

Året var alltså 2006 och jag och min man började förbereda oss inför vår bröllopsresa, eller vårt bröllopsäventyr som vi kallade det. Vi hade under många månader gjort research och tillslut bestämde vi oss för en plats i norra Norrland vi aldrig besökt innan. Vi ville inte vandra på någon välbesökt led utan hellre vara för oss själva i sällskap med kompass och karta. Jag kommer inte namnge platsen vi besökte, för jag vill inte att någon ska bege sig dit för att undersöka stället.

I alla fall… Vi uppskattade att turen skulle ta runt en vecka men skulle det bli längre än så gjorde det inget. Vi var unga och hade ingen tid att passa. Under våra tidigare turer har vi alltid hållit oss till tidsramen men denna resa ville vi inte stressa. Vi packade därför med ganska mycket mat och andra förnödenheter så att vi skulle klara oss om vi valde att stanna någon extra natt på något mysigt ställe.

Vi bor i Mellansverige strax utanför Örebro så därför packade vi bilen tidigt och gav oss iväg. Bara själva bilresan skulle bli en upplevelse i sig. Jag har alltid älskat känslan när vi drar iväg på ett äventyr. Allting ligger framför oss, vi är fulla av energi och förväntan.

Som vanligt hade vi laddat vår gemensamma spellista med alla våra favoritlåtar och skrålade tillsammans så högt vi bara kunde.

När vi kommit en bra bit på vägen, vi hade åkt ca tio timmar eller så, beslutade vi oss för att slå läger inför natten. Eller läger och läger, vi hade bestämt att vi skulle sova i bilen.

Vi stannade till vid en mack för att köpa några kvällsmackor och en varsin Pucko. Sedan letade vi upp första bästa ställe där vi parkerade bilen inför natten.

Vi bäddade upp i skuffen och åt våra mackor medan vi lyssnade på en podd. Sedan gick vi ut i den ljumna sommarkvällen och borstade tänderna innan vi kröp ner i våra sovsäckar bak i bilen. Som vanligt när man är förväntansfull låg vi ganska länge och pratade om vad vi önskade oss av resan. Mäktiga vyer, ljusa nätter, nattliga dopp i någon fjällsjö. Men tillslut somnade vi utmattade och med träsmak i baken av den långa bilresan.

Vi vaknade runt sju morgonen därpå och började dagen med att koka kaffe. Sedan packade vi ihop vårt krypin och begav oss ut på vägen igen med målet att hitta en mack där vi kunde köpa oss lite frukost. Resten av resan gick snabbare än väntat och äntligen var vi framme och skulle börja vårt äventyr på riktigt.

Vi klev ut ur bilen och drog ut ryggsäckarna. Solen kikade fram mellan molnen och bländade mig. Jag tog ett djupt andetag och den rena luften fyllde mig med energi. Jag kände mig mer levande än på länge. Det var precis det här vi behövde efter nästan ett helt år av stressande bröllopsplanering.

Nu var vi helt själva och hela fjällvärlden framför oss.

Vi tog upp kartan och kikade igenom vår färd för dagen och satte sedan av.
Ryggsäcken kändes otroligt tung på ryggen men efter ett par kilometer så hade min kropp vant sig.

Det var inte förrän den tredje kvällen som saker och ting började hända. Vi hade hittat en plats med vackert mäktig vy över fjälltopparna.

Vi började sätta upp vårt läger, dock under tystnad vilket inte är vanligt för vår del. Vi hade kommit ungefär halvvägs in i vårt arbete då jag märker att min man är lite småirriterad. Jag tänkte att det säkert var dagens tur som har satt sina spår. Kanske hade han fått något skavsår som rev i hälsenan.

Vi fick upp tältet och jag började bädda ordning där inne medan Andreas satte ihop stormköket inför middagen. Just den här middagen skulle vi äta en kycklingrätt med ris som jag vet är min mans älsklingsrätt när vi är ute på vandring.

När han inte gjorde någon som helst antydan till glädje inför denna måltid blev jag riktigt orolig. Det här hörde inte till vanligheterna. Började han bli sjuk? Att bli sjuk mitt ute i vildmarken är något jag alltid är rädd för under våra långa turer.

Jag frågade hur han mådde och han menade att han bara kände sig trött. Vi bestämde oss därför att ta en tidig kväll och kröp in i tältet. Andreas somnade nästan direkt men jag låg vaken ett tag med oroliga tankar i huvudet.

Nästa dag verkade Andreas piggare och gladare. Vilket gjorde att klumpen jag haft i magen släppte. Vi åt frukost och jag var glad att vi pratade igen som vi brukade.

Den här dagen hade vi sikte på en fjällsjö som vi hade markerat på vår karta. Såg stället bra ut kunde vi stanna i mer än en natt planerade vi.

Vi plockade ihop lägret och gav oss av under muntra förhållanden. Gårdagens händelser gnagde lite i bakhuvudet, men jag slog bort det.

Fjällsjön var bättre än vi kunde förvänta oss. En helt idyllisk plats som tagen ur en saga. När vi gjort läger bestämde vi oss för att ta oss ett dopp i sjön. Det var iskallt och väldigt uppfriskande. Vi badade och tvättade oss rena. Det kändes som att bli född på nytt igen. Vi åt oss mätta medan vi såg ut över fjällvyerna, förundrad över att Sverige är så oerhört vackert. Ibland så vackert att man knappt kan ta in det.

När det var dags att ta kvällen letade jag upp min bok och kröp ner i sovsäcken. Till min förvåning kände jag något hårt och knöligt. Jag rullade lite osmidigt över på ena sidan så att liggunderlaget blottades. Där låg det en sten.

– Ha. Ha. Tack för det, sade jag lite ironiskt till Andreas. Han tittade oförstående på mig. Jag tog upp stenen i handen. Den kändes varm.

– Jag har inte lagt den där, sade han med förvirrat ansiktsuttryck.

Jag gav honom en blick som sade: ”Jo men visst”. Han måste ha smugit in den där när jag var iväg och uträttade mina behov inför natten. Det var den enda gången vi varit ifrån varandra medan tältet var uppställt.

Jag slängde ut stenen utanför tältet och vi lade oss tillrätta för att sova. Den natten drömde jag riktigt jobbiga mardrömmar. Jag vaknade av att Andreas ruskade och skrek åt mig att jag skulle vakna. Jag var helt svettig och han tittade på mig med blekt ansikte medan han höll mig i ett stadigt grepp om axlarna.

Jag visste att jag hade haft en mardröm men den var svår att greppa om. Den liksom försvann medan jag försökte komma ihåg vad jag drömt. Det enda jag kom ihåg var att jag sprang över fjället i ren panik, bort från vårt tält.

Tydligen hade Andreas vaknat av att jag jämrade mig. Det hade efter det eskalerat ganska fort och jag hade satt mig upp och skrikit rakt ut. Det hade tagit honom kanske två-tre minuter att få mig att vakna.

Efter det var det svårt att somna om. Det var tidig morgon, runt femtiden, så jag kurade ihop mig framför Andreas som höll om mig. Han somnade om medan jag låg och lyssnade på naturen och hans tunga andetag. Kanske förväntade jag mig att höra något utanför tältet, men jag noterade inget som hörde till ovanligheterna.

När klockan var runt sju så vaknade Andreas till liv vilket gladde mig. Han frågade hur jag mådde efter nattens händelser och jag ryckte lite på axlarna. Han såg mina mörka ringar under ögonen och kramade om mig.

Vi satte på lite extra kaffe den morgonen och tog en riktigt lång frukoststund. Den friska luften och solen i mitt ansikte fick mig till ro igen. Jag bestämde mig för ett morgondopp för att piggna till ytterligare. Vattnet kändes kallt mot min kropp och jag välkomnade känslan av chocken kylan orsakade. Den fick mig att känna mig mer levande.

Det var inte förrän runt lunchtid som jag noterade att stenen jag slängt ut under natten saknades. Inte kunde jag väl ha slängt iväg den så långt? Den borde ha legat precis utanför tältet. Men ingen sten fanns att finna. Jag var för trött för att orka bry mig och valde att ta en siesta för att vila upp mig. Jag bredde ut mig utanför tältet med en jacka som kudde och somnade nästan direkt.

En timme senare vaknade jag av doften av mat. Andreas satt framför stormköket och tittade upp när jag började röra på mig. Han log, men jag märkte att även han hade mörka ringar under ögonen. Hade han verkligen haft det under morgonen?

Jag tänkte att även han måste fått dålig sömn i och med mitt nattliga utbrott.

Resten av dagen flöt på i lugn takt. Vi varvade läsning med uppfriskande bad och rätt som det var var det återigen dags för att krypa in i tältet för natten.

Jag kröp ner i min sovsäck och blev med ens helt iskall i kroppen. Nere vid fotändan kände jag något hårt och varmt. Jag hoppade snabbt ur och Andreas tittade oroligt på mig. Jag sade ingenting utan ryckte hastigt upp dragkedjan på sovsäcken. Där låg den: stenen.

Jag tittade frågande på Andreas som lovade att det inte var han som jävlades med mig. Jag såg oron i hans ögon och denna gång var det han som tog upp stenen.
Jag följde med honom ut och han kastade den långt ut i fjällsjön. Hans ögon var vitt uppspärrade.

Vi lade oss under tystnad. Det var som om ingen av oss vågade nämna det som precis hänt. Som om det vore något förbjudet.

Denna natt var det inte Andreas som vaknade av mig utan tvärtom. Jag hade inte uppfattat att han tagit sig ut ur tältet utan jag vaknade av att jag hörde honom stå utanför och kräkas. Jag pallrade mig ut och såg honom stå framåtböjd lite längre bort.

Jag gick oroat fram till honom. Han försäkrade mig att det måste ha varit fel på nötterna han ätit tidigare under dagen. Han hade tagit en näve medan jag sov siesta vilket förklarade varför jag inte blivit dålig. Han var blek och kallsvettig och jag hjälpte till att bädda ner honom i sin sovsäck igen. Oroligt vakade jag över honom resten av natten.

Det var runt tvåtiden det började hända konstiga saker. Jag tyckte mig höra steg utanför tältet. I samma ögonblick började Andreas oroligt jämra och vrida på sig. Stegen var orytmiska och ibland hördes de långt bort, ibland närmre. När de var närmre tycktes Andreas osammanhängande sömnprat bli allt mer stressat. Jag förstod inte vad han sa då han mumlade, men de ord jag hörde tycktes slumpmässigt valda. Jag förstår än idag varför jag inte väckte honom utan bara låg där och lyssnade på allt som hände.

Det värsta var när stegen var så nära tältet att jag hörde hur det prasslade på Andreas sida. Jag bara låg där med hjärtat i halsgropen och vågade knappt andas. Andreas utstötte då ett högt kvidande ”Försvinn!”, och med ens var ljuden och stegen borta.

Resten av natten var lugn och jag hörde inget mer efter det.

Dagen därpå verkade Andreas må mycket bättre. Illamåendet var nu borta och det lugnade mitt sinne, för att råka på magsjuka ute i naturen är inget att rekommendera. Dock så hade hans irritation kommit tillbaka. Han snäste åt mig när jag kokade morgonkaffet. Blev arg för att jag hade flyttat på hans bok. Småsaker helt enkelt, vilket gjorde mig illa berörd. Så här brukade han inte uppföra sig.

När jag försökte berätta att jag hört konstiga steg utanför tältet under natten viftade han bara bort det och menade att jag säkert drömt. Jag gjorde inga fler försök till samtal. Den dagen spenderade vi var för sig. Han med sin bok och jag med min.
Det gjorde ont i mitt hjärta att han agerade så men jag tänkte att han bara behövde lite egentid.

På kvällen anklagade han mig för att ha ätit upp en chokladkaka han sparat till vår sista kväll. Jag försökte försvara mig och lova honom att jag inte alls hade tagit den, men han hade bestämt sig för att jag var boven och han blev riktigt otrevlig. Jag rev i soporna för att bevisa för honom att jag inte låg bakom det men han bara mumlade surmulet om att jag säkert grävt ner pappret någonstans. Det fick mig att reagera häftigt, för Andreas vet hur miljömedveten jag är och att jag aldrig skulle göra något sådant.

Varför betedde han sig på det här sättet? Det här var inte Andreas. Jag kunde nästan känna spänningen som låg i luften, hans irritation, som att något påverkade honom. Vi åt under tystnad och när vi gjort klart allt inför natten kröp vi in i tältet. Andreas var först in men hoppade nästan genast till och svor. Han tog sig för knät och innan han ens sagt något förstod jag.

Precis i ingången låg den. Den där förbannade stenen. Vi tittade båda på varandra och kvällens bråk var som bortblåst. Jag tog upp stenen. Den var varmare nu än första gången jag rört vid den. Den nästan brände i min hand. Jag kunde känna värmen nästintill pulsera. Men det var ju omöjligt. Det var ju en sten.

Jag började känna paniken stiga inom mig. Hjärtat började rusa och jag blev med ens illamående.

– Vad är det här för jävla skit?

Andreas lät arg men jag visste att han var rädd. Min egen röst darrade.

– Vad ska vi göra?

Han tog stenen från min hand och jag märkte att han ryckte till lite av hettan, som han var oförberedd på.

Vi gick ut tillsammans i den kyliga luften. Andreas såg sig omkring och verkade fundera. Tillslut sa han ”kom” och vi gick bort en bit från tältet. Han böjde sig ner och började gräva med sina bara händer. Marken var hård och svårarbetad. Han bad mig gå efter spaden vi hade i en av ryggsäckarna. Jag hittade den relativt snabbt och skyndade mig tillbaka till Andreas. Han började gräva ivrigt och till slut hade han fått till ett hål. Han puttade ner stenen med spaden och föste över jorden. Det sista han gjorde var att trampa till jorden ordentligt.

Han tog min hand och vi gick tillbaka till tältet utan att säga något. Inne i tältet började vi för första gången att diskutera vad vi egentligen var med om. Vi försökte komma på hur stenen upprepade gånger kommit in i tältet men vi hade ingen framgång i våra spekulationer.

Vid ett tillfälle lade Andreas fram förslaget att det kanske varit olika stenar men vi visste båda två att så var inte fallet.

Till slut låg vi bara och stirrade upp i tältduken försjunkna i våra egna tankar och funderingar. Det var då vi hörde dem. Stegen. Samma steg som jag hört natten dessförinnan. Vi tittade på varandra och Andreas förde långsamt sitt finger mot sin mun, tecknade åt mig att vara tyst. Under ungefär en halvtimme smög stegen runt utanför tältet på samma sätt som de gjort natten innan. Ibland längre bort och ibland mycket nära.

Det slutade abrupt och vi båda andades ut. Det skulle vi inte ha gjort för strax därefter hörde vi ett fruktansvärt jämmer precis utanför tältduken. Andreas satte handen för min mun för att hindra mig från att skrika. Det var ett ljud jag aldrig hört förut och aldrig vill uppleva igen. Det är väldigt svårt att beskriva. Men har ni hört ett rådjur skälla? Ta det ljudet och blanda det med katter som bråkar. Det ljudet fast nästan viskande. Det är det närmsta jag kan komma med en förklaring om hur det lät. I vilket fall var det fruktansvärt.

Jämrandet fortsatte, det var nästan som andetag. Vi hörde hur ljudet förflyttade sig runt tältet i cirklar, som om varelsen dessa ljud kom ifrån ville in. Det började stryka sig mot tältduken och jag uppfattade det som att det var något stort som rörde sig där ute. Ungefär lika stort som en vuxen människa.

Vi tryckte oss skakande mot varandra och jag såg i ögonvrån att Andreas knep ihop sina ögon. Hjärtat slog så hårt i bröstet och tårarna började rinna nerför mina kinder.
Helt plötsligt upphörde jämret. Jag vet inte om Andreas hörde det, men jag tyckte mig ana ett ljud från sjön. Som om någon tyst bröt vattenytan för att senare försvinna ner i djupet.

Vi var helt klarvakna resten av natten och vågade oss inte ut ur tältet förrän morgonen kom. Vi packade snabbt ihop vårt läger. Denna morgon kokade vi inte ens vårt kaffe.

Jag sade inget om det men jag vet att Andreas såg det jag såg. Bortanför tältet uppfattade jag en liten jordhög. Precis där vi begravt en brännande varm sten….

Signaturmelodi

Vi har hört Petra Werner läsa “Till fjälls”, inskickad av lyssnaren Linda. Och därmed har vi kommit till slutet av veckans avsnitt av Creepypodden. Men fler naturlagar finns som går att bända och bryta på obegripliga ting, och vi vill gärna höra om hur det kan gå till. Så berätta, så kanske det blir er historia vi återkommer till i nästa avsnitt, om två veckor igen.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.