Avsnitt 259: Mitt i vardagen

När jag var 11 år gamla dog en klasskompis. Ibland såg jag henne stå vid fönstret i vårt klassrum.

Första gången det hände skrämde det mig, men sedan vande jag mig vid att se henne där. Och efter en tid slutade hon dyka upp.

Först många år senare nämnde en gammal klasskompis att han också sett henne. Då vågade även jag berätta. Jag hade varit rädd att de skulle tro att jag var knäpp, men det visade sig att många hade sett henne vid klassrummets fönster.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och vi välkomnar till år 2025 med en berättelse från en tråd på “Fail-Fandomanon”, ett anonymt forum för att diskutera fandoms. När det här berättades gick det till ungefär som det brukar på sådana här forum: i en tråd frågade någon efter vilka upplevelser av det övernaturliga de andra forumanvändarna haft.

Det kom in flera svar, och de hade alla den där speciella kvaliteten som bara finns i berättelser ur vardagen – inget mer eller mindre än vad som verkligen hände, precis så oförklarligt som det framstått för den som upplevde det, utan mål eller mening – annan än den vi ger händelsen i efterhand.

Det är en unik sorts berättelse, som är väl värd att återvända till då och då. Så låt oss lyssna på några fler berättelser ur den där tråden, upplästa av mig och Ludvig Josephson.

Mamma och jag var på semester och blev tvungna att hitta ett hotell i sista sekunden. Det var mitt under semestern, och de flesta ställena var fullbokade, men till slut hittade vi ett ledigt rum. Mamma är kräsen när det kommer till hotell och även om vi fick höra att det var deras sista lediga rum granskade hon det in i minsta detalj för att se till att allt funkade innan hon gick med på att ta in.

Det hade blivit sent på kvällen. Vi satt och läste i våra sängar, sida vid sida av varandra, med en vit vägg strax framför sängarnas fotändor. Kanske en timme gick, när jag såg någonting på väggen i ögonvrån. Jag tittade upp och såg en stor rödbrun fläck, ett par decimeter i diameter stort, kanske en meter upp över golvet. Det såg ut som färgen av intorkat blod. Man kunde se spår av hur det hade runnit ner efter att ha plaskats ut över väggen, som om någon kastat en liten hink färg där. Men jag tänkte inte på färg. Jag tänkte: det där är höjden av ett barn. Om man ställde ett barn mot väggen och skar halsen av det, så vore det där blodet skulle hamna.

Mamma och jag tittade på varandra. Hon hade också sett fläcken nu. “Var den där förut?”, frågade jag.

Den kunde inte ha gått oss förbi. Inte med mammas kräsenhet när det kommer till hotellrum, och så noga som hon hade gått igenom det här. Vi hade till och med haft med oss receptionisten upp. I alla händelser borde vi ha lagt märke till och nämnt det, frågat varför det var en färgfläck på väggen. Och hur kunde vi ha suttit där mitt framför fläcken i timmar utan att se den?

Ingenting oförklarligt har någonsin hänt mig, varken före eller efter det där, och jag tror inte på spöken eller det övernaturliga. Men än idag har jag svårt att komma på någon förklaring, annat än att fläcken faktiskt inte varit synlig tills att den plötsligt var det.

Det fanns ingenting att göra. Det var sent och fanns inga lediga rum att byta till, och alla andra hotell var fulla. Trots det funderade vi på allvar på att lämna rummet och sova någon annanstans. Vi var båda så uppskrämda av fläcken. Men området kändes otryggt och till slut blev vi ändå kvar där.

Vi satt uppe hela natten. Det var inte bara fläcken på väggen, utan vad den antydde. Vad som kunde ha hänt där. Och hos mig utvecklades en sorts skräck som kändes mer äkta än när man bara skrämmer upp sig själv. Det var inte att jag trodde att något skulle kunna hända oss, men rummet kändes inte bra att vara i.

Vid morgonens första solstrålar rafsade vi ihop våra saker och skyndade oss därifrån. Mamma skyndade sig ut på en gång, men jag stannade upp vid receptionen och frågade kvinnan som stod där.

“Rummet vi bodde i… Vet ni att det är en fläck på väggen?”

Kvinnan tittade på mig med en blick som lät mig förstå att hon visste exakt vilken fläck jag menade, och svarade:

“Vad pratar du om?”

Som sagt, jag tror inte på det övernaturliga. Men än idag är den enda förklaringen jag kan tänka mig att någon skurit halsen av ett barn i det där rummet. Jag tror blodfläcken sedan mycket länge tvättats bort och målats över. Och jag tror att de bara hyr ut det rummet när alla andra rum är upptagna, och att alla gäster då, efter ett tag, ändå ser den där fläcken.

––––––––––––––

Jag svär att det här inte är en påhittad historia.

Jag har ett ovanligt namn. Ovanligt nog för att förut ha trott att jag var den enda i hela USA som hette så. Så förr i tiden, när telefonen bara var något man hade hemma, och någon ringde och kallade mig vid mitt namn så räknade jag alltid med att det inte var någon felringning. Jag har uselt namnminne och är dålig på att känna igen röster, så än idag kan det hända att någon ringer och börjar prata med mig som om den kände mig väl. Då brukar jag bara spela med och delta i samtalet tills någonting sägs som gör att jag kan placera den jag talar med. Oftast funkar den taktiken, och ingen behöver bli bortgjord.

En dag blir jag alltså uppringd av en kvinna som kallar mig vid mitt förnamn. Hon säger att det är Linda som ringer och pratar på som om att vi känner varandra väl. Jag deltar så obekymrat jag kan, allt medan jag försöker förstå vem fan Linda är, tills hon till slut nämner namnet på en make som jag faktiskt inte har. Då tar jag mod till mig och erkänner att jag inte är säker på att hon kommit till rätt person, och att vi faktiskt kanske inte känner varandra.

Hon verkade nästan förnärmad. Hon rabblade telefonnumret hon hade ringt, och ja, det verkade vara mitt. Heter du inte, frågade hon med allt mer förvirrad röst, och sade mitt för- och efternamn. Du låter som henne, tillade hon. Jag erkände att jag hette så, men att jag ändå inte var gift med den man hon hade nämnt. Den man som tydligen var hennes son.

Så frågade hon om jag inte bodde på en viss adress. Och det var då vi förstod vad som hade hänt, åtminstone så långt vi skulle kunna komma att förstå det. Hon hade i sitt försök att ringa sin svärdotter tryckt fel riktnummer, 213 istället för 312. Med andra ord fanns det alltså någonstans, i en helt annan del av landet, en annan person med precis samma unika namn som jag, med mitt telefonnummer, och som lät så lik mig på rösten att en familjemedlem kunde prata med henne i en halvtimme utan att märka något.

Jag ska vara ärlig och säga att det fick mig att byta telefonnummer. Ett kort ögonblick hade jag infallet att ringa den andra personen, men det kändes för konstigt och jag klarade inte av det. Jag har till och med lyckats glömma telefonnumret vid det här laget, och har inte ens googlat på personen, för jag. Vill. Inte. Veta. Jag vet inte vad som vore konstigast: om den andra personen fortfarande lever precis som vanligt någonstans där ute, eller om hon inte existerar, och telefonlinjerna råkade koppla ihop två olika parallella dimensioner den dagen, och två olika mig.

––––––––––––––

Under min uppväxt hade jag två serier av återkommande drömmar. Den ena gruppen kretsade kring kroppar som hade begravts på husets stora bakgård. Ofta tvingades jag gräva upp dem, eller så hade de grävt upp sig själva, eller så hittade jag bara kroppar stadda i förruttnelse eller till och med skelett. Ibland talade de. Ibland låg de och flöt i den lilla sjön. En gång i veckan minst drömde jag att det fanns en kyrkogård där på bakgården.

Huset där jag växte upp var hemsökt, åtminstone att döma av allt oförklarligt jag var med om där. Jag har ingen aning om det finns någon koppling mellan mina drömmar och detta, och jag vill helst överlåta den utredningen till någon spökjägare. Själv tillbringar jag inte längre tid där än jag måste, och sedan jag flyttade därifrån har de där drömmarna upphört.

Men det var inte de som skrämde mig värst.

I årtionden har jag drömt om en alternativ eller parallell verklighet. Den är mycket, mycket lik vår egen, fast med ett par små skillnader. I drömmarna förändrades allt med tiden precis så som det gjorde i mitt verkliga liv. Jag kunde drömma att jag gick runt i kvarter där jag kände igen mig och hälsade på grannar som vänligt sade att det var länge sedan sist, men också lägga märke till att en ny villa hade byggts och bli presenterad för de som bodde där. Jag minns drömmar där jag återvände till affärer efter att inte ha varit där på länge och bli igenkänd av kassören, och där affärer jag hade tyckt om hade stängt vilket gjorde mig nedstämd. Ibland när jag får en minnesbild i vardagen måste jag verkligen sätta mig ner och tänka, för att förstå om den kommer från mitt verkliga liv, eller mitt liv i drömmen. Jag kan ibland betvivla mina verkliga minnen av den här anledningen, så långt har det gått.

Men ni ska veta att detta inte är det värsta. Nej, åh nej. Jag flyttade nyligen, och gick då igenom ett par kartonger med barndomsminnen som mina föräldrar sparat åt mig. Då hittade jag en gammal babusjkadocka, en sådan med allt mindre versioner av sig själv inuti, som jag inte hade sett på åratal. Jag öppnade dem en efter en, och längst in i den minsta hittade jag en liten hårt hopvikt papperslapp. När jag vecklade ut den möttes jag av min egen barnsliga handstil, och en text där jag skrev som om jag var två olika personer. Det framgick av texten att mina två olika jag, genom dessa drömmar, kunde byta plats mellan verkligheterna. Lappen var signerad med mitt namn, två gånger om, och avslutades med en slarvigt skriven mening: “Förstår du nu?”

Jag är ganska säker på att jag förstår. Men jag är helt säker på att jag inte vill förstå.

Vi hörde tre historier från forumet Fail-Fandomanon, upplästa av mig och Ludvig Josephson. Berättelser om vad som händer när verkligheten läcker i kanterna, och saker kan flyta in eller iväg utanför vår kontroll.

Måste det till något magiskt i luften för att sådant ska kunna hända? Är det som krävs att reglerna upphävs för en stund, att regler och normer är upphävda och någonting ovanligt ligger i luften? I så fall bör det bli ett bra tillfälle i Gimo i Östhammar nästa måndag. Då fylls en gata, mitt i den mörka vinterkvällen, av märkligt utklädda gestalter som dansar fram i förvridna, absurda former. Bilderna därifrån kommer visa jättefigurer, andra som ser utomjordiska ut, några som är roliga och andra som är rent skrämmande. Då firas nämligen i Gimo det som kallas “Knutmasso”.

Det har sin upprinnelse i äldre dagars Sverige, där högtiderna betydligt oftare än nu firades med utklädnader. Bara i luciatågen och bland påskkärringarna finns spåren av det kvar, det som en gång var helt etablerat som Askkällingar, Fettisdagsgubbar, Firgubbar, Lussegubbar, Trettnegetter och Valborrar.

Det vill säga att man satte på sig en mask och märkliga kläder och gick ut, från dörr till dörr, för att framföra ett litet skådespel eller överräcka ett säsongsbetonat brev och få något litet att äta. Utmaningen för de boende var att lista ut vem det var som gömde sig bakom masken: vilken egentligen välkänd granne det var som dykt upp dold under en förklädnad.

De svartvita bilderna från förr visar märkliga figurer, förstärkt av den dåtida fototeknikens artefakter och sudd. Sex män i rejäla vinterkläder vars ansikten maskerats helt eller delvis av något som liknar gips eller vax, så att ett till lager lagts ovanpå ansiktsdragen där ögon och näsan slarvigt målats fram. Det påminner om bilderna av Saddam Husseins vuxna söner, som till hälften mosades av amerikanska missiler men behövde visas upp för att det irakiska folket skulle tro på att de verkligen dött och därför sminkades med tjocka lager innan de fotograferades.

En annan bild från förr visar sex så kallade julknutar sittande i ett hörn, alla med tygbitar framför ansiktena med hål för ögon och mun utklippta. Några har gråa, långa lösskägg, och de gestikulerar vilt, som om de tjoade och tjimmade när fotot togs. Det är en stämning av oberäknelig uppståndelse, av ansvarsfrihet och impulsivitet.

Institutet för språk och folkminnen, ISOF, skriver att de äldsta skriftliga beläggen för högtidsfirande i utklädnad i Sverige kommer från 1500-talet, men att man troligen hållit på så i tusentals år. Det kan man nog hålla med om – det är lätt att föreställa sig att det uppstått mer lekfulla, folkliga svar på de hedniska, ofta pråliga och högstämda ritualerna och ceremonierna som firades.

Så sedan urminnes tider har vi regelbundet klätt ut oss och dragit från hus till hus, fram till och med alldeles nyss. Nu hör man sällan om annat än just Lucia, julens hohohoande, inte längre så värst hotfulla tomtar, påskkärringar och, såklart, det sent tillkomna halloween. Men på sina håll i landet hålls det ännu liv i speciella, lokala traditioner där masker och utklädnader är centrala. Som till exempel i den uppländska bruksorten Gimo. De kallar det för Knutmasso.

Det sägs att traditionen här har sina rötter i 1600-talet, då inflyttade valloner gick runt i utklädnader för att tigga rester efter julen. “De sotade ner sig, vände kläderna ut och in och gjorde vad de kunde för att inte bli igenkända”, berättade Kenneth Karlsson, ordförande i Knutmassoföreningen, för Upsala Nya Tidning 2015. Sedan dess är det en tradition att på tjugondag knut varje år anordna en parad nerför Bruksgatan, som natten till ära kallas Karnevalsgatan, där Gimobor, som Knutmassoföreningen själv skriver på sin hemsida “garanterat fritt från organisation”, tågar iförda de dräkter de själva konstruerat under året som gått. Det är första gången dräkterna visas upp, för hemlighetsmakeriet i hur folk ska komma är en del av grejen. Och alla är glada.

Men för den utomstående, som bara har bilderna på knutmasso.se att titta på, är det något lite oroväckande med det hela. På en bild från paraden 1997 tågar en samling pingviner i höga, svarta hattar fram. De gapar med näbbarna och har vidöppna ögon, och mot de suddiga åskådarna i bakgrunden ser de ut som invandrade genom en portal från en diffus Disneyvärld. 2002 leder en samling personer iklädda skyddsdräkt en stor, inburad best med två huvuden som sticker upp med lysande röda ögon. “Mjältbrandsbakterie”, står det på en skylt över gallret. Och 2006 gick sju lilla spöket Laban i paraden, avfotograferade med utsträckta armar och stelt leende stående på en snötäckt gata.

Bilderna är genomgående tagna med hård blixt, så att mörkret i bakgrunden ser kompakt ut, och de är lågupplösta vilket gör att alla människor som står och tittar på vid sidorna av Karnevalsgatan är lagda i detaljfattiga skuggor. I jämförelse ser de stora figurerna i paraden, med sina överdrivna seriefigursansikten, ofta ut att liksom ha klippts in i bilden från någon barnteckning. Det ser ut som om en AI försökt föreställa sig en svensk småstadsgata en vinterkväll, men fått en knäpp och fyllt den med malplacerade sagoboksfigurer. Det ser helt enkelt kusligt ut.

Så här: jag är helt övertygad om att det i själva verket är trevligt på Knutmasso i Gimo. Ingen skugga ska falla över de engagerade deltagarna där. Det är bara att bilderna ger intrycket av en kväll när precis vad som helst kan hända. När maskerna fyllt människorna som iklätt sig dem med en säregen kraft och tagit bort de vanliga spärrarna. Det är känslan av oförutsägbarhet som fyller den som tittar på bilderna. Sådan som den kan uppstå, mitt i vardagen.

Livet är att försöka parera oförutsägbarheten, och minnas tillfällena då man misslyckats som antingen några av de bästa eller värsta dagarna i sitt liv. Även på jobbet. Nyligen mejlade en lyssnare som kallade sig Solovjev in några berättelser från sitt jobb, på ett SIS-hem.

“Det här är bara några få av många kusliga historier från min tid där, men det är de som fortfarande får mitt hjärta att rusa och får mig att titta mig över axeln”, skrev lyssnaren och fortsatte: “Samtliga namn har jag ersatt med andra, men historierna är sanna och om någon av mina före detta kollegor lyssnar på detta, så vet de precis vad jag skrivit om.”

Här är en av Solovjevs berättelser, uppläst av Rakel Josephson.

Det var en sen vinterkväll på institutionen. Trött efter ett långt pass hade jag precis börjat få tankarna på sömn när chefen bad mig göra en “liten tjänst”. En annan avdelning hade personalbrist och behövde någon som kunde ta sovande jour. För att slippa köra hem och tillbaka tidigt på morgonen tackade jag ja. “Lite extra pengar och ett par timmars sömn – hur farligt kan det vara?” tänkte jag.

Jag tog bilen till den andra sidan av institutionen och blev mött av Joe, en kollega jag bara kände ytligt. Joe var en imponerande figur, storbyggd och med rastaflätor som sträckte sig långt ner på ryggen. Han hade alltid ett brett leende och ett skämt redo. Vi satt en stund och snackade innan jag ursäktade mig – jag ville hinna få några timmars sömn innan morgonen.

Jourrummet låg längst ner i en lång, dämpat upplyst korridor. Jag bäddade snabbt sängen, ringde ett kort samtal till mamma och somnade sedan utan problem. Men min sömn blev inte långvarig.

Jag vaknade med ett ryck mitt i natten. Klockan visade halv två, och en krypande oroskänsla fyllde rummet. Mörkret kändes tätare än vanligt, och jag kom ihåg vad jag hört om denna avdelning – historier om konstiga ljud, skuggor som rörde sig utan någon förklaring. Jag försökte skaka av mig tankarna och gick ut mot kontoret för att prata med Joe.

Joe satt framåtlutad över bordet, med huvudet vilande i händerna. Men det var inte hans sovande ställning som fick mitt hjärta att stanna. En av hans rastaflätor stod rakt ut i luften, som om någon osynlig hand höll i den.

“Joe!” skrek jag. Han vaknade med ett ryck och såg förvirrat på mig innan han snabbt ursäktade sig för att han somnat. Jag pekade på hans hår och fumlade fram orden: “Din fläta… den…”

Hans ansikte blev stelt. “Har det hänt igen?” frågade han lågt, mer till sig själv än till mig. Han berättade att det inte var första gången det hände. Han brukade känna hur något drog i hans hår när han jobbade vaken natt. “Jag trodde det bara var inbillning,” mumlade han, men hans röst skälvde.

Vi satte oss vid bordet för att diskutera vad som just hänt, men innan vi hann säga mycket började Joes glas att röra sig. Det gled fram och tillbaka över bordet, sakta och metodiskt, som om någon petade på det. Ingen av oss rörde sig. Vi bara stirrade, oförmögna att förstå.

Den natten blev det ingen sömn för mig. Morgonen därpå tog jag mod till mig och bad chefen att få se på övervakningskamerorna från kontoret. Vi spelade tillbaka inspelningarna och såg precis vad jag hade hoppats slippa se. Under natten, vid flera tillfällen, reste sig Joes rastaflätor som om någon drog i dem. Och glaset, det rörde sig på bordet, precis som vi upplevt det.

Ingen kunde förklara vad vi sett. Men efter den natten undvek jag den avdelningen så mycket jag kunde. De gånger jag tvingades tillbaka dit, kände jag alltid ett obehag, som om jag var bevakad. Och Joe? Han började alltid knyta sitt hår när han jobbade nattskift.

Vi hörde lyssnaren Solovjevs berättelse från jobbet på ett SIS-hem, uppläst av Rakel Josephson.

Det är även mitt i vardagen som det mest traumatiska slår till. Som till exempel oförklarliga försvinnanden. Alla sådana historier börjar med att det var en helt vanlig dag – som om sådana dagar borde ha markerats av en naturkraft på något sätt, med en blå sol eller med kall eld. Vi verkar helt enkelt ha svårt att få ihop detta, att det fruktansvärda bor mitt i det vanliga. Kanske för att vissa saker helt enkelt inte går att förstå.

Som i berättelsen “Brunnen”, inskickad av lyssnaren Björn. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag har levt ett ganska vanligt Svenssonliv. En skilsmässa, några olika jobb, några lägenheter fram och tillbaka, perioder med för mycket alkohol. Oftast får jag ihop det, ibland skiter allt sig. I perioder spenderar jag all min lediga tid framför internetforum och läser på om gamla olösta fall. Det finns ett fall som jag alltid letar efter, men som sällan nämns. Emil J——-s försvinnande.

Jag har begärt ut förundersökningsprotokollet och läst igenom det jag vet inte hur många gånger. Så, när jag nu ska berätta min version av händelsen så vet jag att det är precis samma historia jag berättade då.

Jag och Emil gick i samma klass och innan dess hade vi gått på dagis tillsammans. Vi höll ihop, följdes åt. Vi bodde i samma område och gick den dryga kilometern till skolan tillsammans. Hemvägen kunde bli lång. Ofta gick vi genom skogen och kunde bli borta i timmar. Vi dämde upp bäckar och byggde kojor, gick på upptäcktsfärd. En gång hittade vi en husgrund. Det finns mängder av dem i de småländska skogarna. Du går i skogen och det första du ser är en klunga äppelträd, eller körsbär. Letar du runt en stund under mossan och nedfallna träd så kommer du hitta en husgrund. Ibland finns där även en metallskylt som berättar om huset.

Emil och jag hittade en grund utan skylt, en okänd husgrund. Vi fantiserade om vilka som bott där, letade efter gömda skatter under stenarna. Åt sura äppelkart tills vi blev dåliga i magen. Det mest spännande var ändå brunnen. På håll såg det bara ut som ett stenröse, täckt i mossa. En gång hade det nog varit en prydligt staplad cylinder med ett ordentligt lock. Men, tidens tand hade gjort sitt. Vi låg sida vid sida i mossan och stirrade ner mot den blanka vattenytan därnere. När solen låg rätt blev det mörka vattnet under oss genomskinligt och det gick att se små insekter som simmade av och an. Vi släppte i varsin kotte, våra slagskepp. Sedan turades vi om att kasta småsten på varandras kottar för att se vem som först fick motståndarens slagskepp att slå i kanten och därigenom besegras. Vi var småpojkar som ännu inte upptäckt tjejer, i en tidsålder innan TV-spel och telefoner.

Vi hade hunnit fylla 10 och 11 våren -89. Vi gick dit efter skolan och Emil var först av oss fram till brunnen. Jag kommer ihåg, och det står även att jag nämnt detta i förundersökningen, att träden runt brunnen inte hade slagit ut i knoppar. Emil låg på mage en lång stund innan han ropade på mig. Jag kom bort till honom och han pekade ner i brunnen. Jag la mig bredvid honom och kikade. Det syntes ingen vattenyta, bara ett kompakt mörker. Emil plockade fram en sten ur fickan och släppte ner den. Istället för ett plask hördes det efter en lång stund ett kort torrt och ensamt klink. Vi såg storögt på varandra, vattnet var borta. Emil reste sig och letade reda på en större sten. Han släppte den över kanten och återigen dröjde det onaturligt länge innan stenen nådde botten. Upp ur brunnen ekade en skräll, som om ett klippblock fallit ner i en klyfta. Jag kravlade mig hastigt undan från kanten, skrämd. Emils ögon lös, han hade alltid varit modigare än mig … eller mer dumdristig om du hade frågat hans mamma. Han hämtade en ny sten och släppte ned den. Vi såg på varandra, spända på ljudet som snart skulle komma. Men, det förblev tyst. Försiktigt kröp jag fram till kanten och såg ner. Så tog jag mod till mig och ropade ”Ho ho.”

Ekot dröjde innan det steg tillbaka upp. Det lät som nedsaktat och förvrängt, som när ett kassettband höll på att trasas sönder av spolarna. Jag blev livrädd, Emil blev nyfiken. Han böjde sig fram och ropade: ”Hallå, är det någon där nere?”

Återigen dröjde ekot. Så steg den förvrängda rösten upp ur brunnen och jag kom på fötter och sprang. Emil kom efter. Han skrattade, jag höll tillbaka gråten. Vi var båda överens om att ekot hade svarat. ”Hallå, vi är här nere.”

Jag ville bara hem men Emil ville gå tillbaka och undersöka mer. Han sa att det enda som kunde förklara varför stenen han släppt inte slagit i botten var ifall någon hade fångat den. Han pratade om troll och vättar. Ju längre ifrån brunnen vi kom, ju mindre hotfull kändes den. Till slut tänkte jag att vi bara hade skrämt upp varandra, att vår fantasi hade tagit över. Vi skiljdes åt när vi kom fram till villagatorna och gick åt varsitt håll. Det serverades kvällsmat och jag skrev veckans ord vid köksbordet. Så plingade det på dörren. Pappa öppnade och ropade strax till mig att jag hade besök. Emil stod i farstun med ett brett leende. Han höll stolt upp en ficklampa och frågade ifall jag ville följa med ut. Jag svarade tveksamt och sa att klockan var mycket. Men, pappa sa att det gick alldeles utmärkt och medan jag klädde på mig var han ute i garaget och letade reda på en ficklampa åt mig. Vi fick lova inte vara borta för länge och sedan kilade vi ut i kvällsmörkret. Jag behövde ju inte fråga vart vi var på väg direkt.

Vi kom fram till husgrunden i skogen och i skenet från ficklamporna såg platsen helt annorlunda ut än mitt på dagen. Grenarnas skuggor spelade över marken. Minsta lilla rörelse jag gjorde fortplantades optiskt och skapade en dans av spretande skuggor. Hela tiden kändes det som om det var någonting som rörde sig precis i utkanten av synfältet. Vi gick fram till brunnen och Emil lös ner i hålet med sin lampa. Jag ställde mig bredvid honom och försökte hjälpa till. Ljuskonen dämpades efter bara några decimeter under jordytan. Jag riktade lampan mot träden runt ikring oss och där nådde ljuset betydligt längre, kanske 20-30 meter. När vi riktade skenet ner i hålet försvann ljuskäglan nästan direkt. Emil satte sig på huk och la sin ficklampa i mossan. Han bad mig lysa och i lampans sken fick han fram en repstump ur fickan. Han knöt den om lampan och började sedan under andlös tystnad fira ner lampan i brunnen. Efter bara några decimeter kunde vi se varken skenet eller lampan. Emil firade ut mer och mer lina och vi stirrade ner i den mörka brunnen. Istället för att prata om det vi såg så viskade vi. Det var något med stämningen, vi vågade inte tala högre än så. Emil försökte gunga lampan från sida till sida och trots att den borde ha slagit i schaktets väggar så hände ingenting. Till slut började han fira upp lampan igen. Han vände sig mot mig och skulle precis viska något när repstumpen slets ur hans hand. Jag tjoade till av chocken och kröp bakåt. Det var knäpptyst och vi stirrade på varandra, jag och Emil. Så steg ekot av mitt utrop upp ur brunnen, förvrängt och onaturligt. Jag ryggade tillbaka ännu längre och viskade: ”Kom, vi går …”

Emil skakade på huvudet. Triumfatoriskt höll han upp snöret. Han hade haft änden under foten som säkerhet ifall han skulle tappa taget. Långsamt började han fira upp linan. Jag gick försiktigt närmare för att ge honom ljus och till slut fick han upp lampan. Glaset var sprucket. En tunn hinna av någonting fuktigt och kladdigt täckte den vita plasten. En stor klump av geggan satt fast över ficklampans magnet. Emil petade försiktigt i geggan med en pinne och frågade mig vad det var för något. Jag tyckte att han skulle låta lampan vara, lämna den där. Jag såg med skräckblandad fascination på de långa glittrande, mörka, trådarna av gegga som Emil kunde frammana med sin pinne. Det luktade unket, och metalliskt. Jag bad honom att lägga undan pinnen, sluta kladda, det kunde ju vara giftigt. Emil tog pinnen och slängde ner den i brunnen. Så ropade han så högt han kunde: ”Hallå, är det någon där nere?” När det förvrängda ekot svarade honom hade jag redan hunnit en bra bit bort mellan trädstammarna.

Tillbaka i skolan nästa dag var brunnen det enda Emil pratade om. Jag försökte undvika ämnet, för ämnet skrämde mig. När vi klädde på oss i kapprummet efter sista lektionen visste jag vart Emil ville gå. Jag sa att jag inte tänkte följa med honom. Vi kivades om det på vägen över skolgården och det slutade med att vi gick åt varsitt håll. Emil marscherade iväg mot skogen och jag gick tjurigt hemåt längs cykelvägen.

Vi satt och åt kvällsmat när Emils mamma plingade på dörren. Pappa som öppnade förklarade att Emil inte var här. Emils mamma kom ut i köket och frågade om jag visste vem han hade gått hem till. När jag svarade att han och jag hade gått hem olika vägar blev det tyst. Min mamma frågade försiktigt ifall vi varit osams och jag svarade undvikande. Emils mamma försvann iväg och det dröjde någon timma innan det började ringa i telefonen. Pappa kom in på mitt rum och bad mig berätta mer, Emil hade nämligen inte kommit hem än. Jag svarade undvikande igen, men sa att vi hade varit lite osams. Att Emil ville gå till skogen och att jag inte ville det. Pappa fortsatte ställa frågor tills jag berättade om brunnen. Han försvann ut och pratade mer i telefon.

Det gick någon timma innan pappa hämtade mig och tog med mig ner i köket. Han hade på sig stövlar och regnjacka och jag förstod att han hade varit ute. I köket satt en polis. Pappa bad mig att berätta allting från början och jag gjorde det. Polisen antecknade det jag sa och nickade uppmuntrande. När jag pratat färdigt sprakade det och pep om polisens radio när han berättade om brunnen för sina kollegor.

Två dagar senare, jag har kollat i förundersökningsprotokollet att det stämmer, kom samma polisman på besök igen. Han bad mig berätta allting från början. När jag kommit till slutet harklade sig polismannen. Han stängde anteckningsblocket och sköt det åt sidan. Så lutade han sig framåt och såg på mig en lång stund. Så frågade han med den alvarligaste röst jag någonsin hört: ”Är det något mer du vill berätta?”

Jag hade ingenting mer att berätta. Polismannen förklarade att så fort jag kom på något så kunde jag säga till min pappa. Jag nickade och smög iväg. Pappa som stått i hörnet av köket såg på mig med en blick jag aldrig sett tidigare. Men, en blick som jag skulle få se många gånger efter det. Jag gick mot mitt rum men tassade tillbaka och ställde mig bakom dörren.

Pappa bad polismannen om ursäkt. Han förklarade att han inte förstod hur hans son hade kunnat bli en så förhärdad lögnare. Polismannen förklarade lugnt för pappa att de hade sänkt ner en undervattenskamera i brunnen. Den var vattenfylld och på 5 meters djup tog den slut. Där fanns ingenting som tydde på att det skett en olycka. Polismannen fortsatte att förklara att utredningen och eftersökningar fortfarande pågick. Att min ”historia” om brunnen inte saktat ned polisens arbeta utan att det i själva verket var bra att de kunde utesluta brunnen, och att de hade mer information om Emils rörelser innan han försvann. Mamma som också kommit in i köket grät stilla. Hon bad om ursäkt, ursäkt för mig. Hon bad om ursäkt för att hon hade en son som kunde ljuga en polisman rakt upp i ansiktet. Och om en så här viktig sak dessutom!

Polisen satt tyst en stund. Sen suckade han djupt. Han förklarade att han varit polis länge, att han förhört både mördare och rånare. Han sa att han inte såg mig som en lögnare. Att små barn ofta lägger skulden på sig själva, försöker komma på en egen förklaring när något oväntat sker.

Det hjälpte inte. Sedan den dagen såg mina föräldrar annorlunda på mig. Jag var inte längre deras son. Jag var den förhärdade lögnaren som dragit skam över familjen.

Och Emil, han dök aldrig upp. Flera månader senare vågade jag mig tillbaka till brunnen.

Någon från kommunen hade varit där och försett öppningen med ett galler i svetsat armeringsjärn. Försiktigt smög jag fram i den upprivna torra mossan. Jag såg på de döda träden runt brunnen. Så lutade jag mig fram, såg ner i mörkret. Jag stod där länge. Jag ångrade mig flera gånger, vände för att gå. Men, jag kom tillbaka. Till sist harklade jag mig och ropade ner i den mörka öppningen: ”Hallå, är det någon där nere?”

Jag väntade länge, men till slut steg Emils förvrängda röst tillbaka upp.

”Hallå, vi är här nere!”

Vi hörde “Brunnen”, inskickad av lyssnaren Björn och uppläst av Ludvig Josephson.

Men kanske är ändå vardagens hemskaste stunder de som aldrig hamnar i någon polisutredning, helt enkelt för att de tillhör en kategori en polis inte kan hjälpa till med. En berättelse om något sådant sändes in till podden av lyssnaren Emily, och utspelar sig utanför Karlshamn i Blekinge. Där går norrut från byn Slänsmåla en liten väg som kallas Slänsmåla byväg, och det var dit lyssnaren Emily flyttade en gång när hon bara var tonåring. Och var med om det följande, uppläst av Rakel Josephson.

När jag var femton år gammal flyttade jag och min pappa in i min farmor och farfars hus. Farmor hade varit den sista i livet och hon hade gått bort bara ett år tidigare. Det tog ett tag innan min pappa bestämde sig för att ta över huset. Han ville väl kanske inte egentligen flytta så långt, men övervägde beslutet då det faktiskt var hans barndomshem. Fram tills dess att vi hade flyttat in i det här huset så hade det stått tomt. Ingen människa hade ens varit där för att bära ut de gamla möblerna som stått kvar sedan den tiden då farmor levde. Fundersamt och osäkert körde pappa och jag i bilen tillsammans med en släpkärra där vi hade packat ner våra möbler och ägodelar från den lägenhet vi tidigare bott i alla år. Alla våra minnen, saker och prylar låg där i från förr. Efter att ha suttit i bilen i nästan fjorton mil var vi väl framme i den lilla staden där huset låg. Pappa stannade till vid en bensinmack för att tanka. Jag klev också ur bilen samtidigt för att sträcka på benen. “Jonis bensin…” mumlade jag rätt högt. En liten bensinmack med endast en pump, en liten verkstad och liten butik man kunde gå in i . När pappa hade tankat klart gick vi in för att betala för bensinen. “Ja pump 3 va? Det blir 459 kronor, tack!” sa expeditören i kassan. Pappa tog glatt fram sitt kreditkort varpå han frågade om det var långt kvar till huset. “Slänsmåla byväg säger du? Är du Peter, Jacobsens grabb möjligtvis?” sa expeditören med ett rätt så brett leende. Pappa log tillbaka och nickade instämmande. “Njae, det är inte så långt, 15 kilometer kanske. Då får ni passa på och se er omkring i Svängsta!”. “Mm” svarade pappa och tackade för sig medan han tog emot kvittot från mannen i kassan. Vi gick ut mot bilen och satte oss för att för att åka de sista kilometrarna mot vårt nya hem.

Efter knappt en kvart var vi äntligen framme. Huset såg ut exakt som jag mindes det. Inuti såg det ut precis likadant som det alltid har gjort i alla år. I vardagsrummet kunde man se farfars gamla skruttiga skinnfåtölj i ena hörnet och farmors näverkorg som stod alldeles intill TV-bänken fylld med garnnystan och stickor. Allting var orört. Pappa och jag gick igenom huset, rum för rum, för att kolla var vi skulle kunna sova och vem som skulle ta vilket sovrum. Pappa ville ha ett mindre rum än vad jag själv ville, så han tog det som tidigare hade varit gästrummet. Jag fick istället ta farmor och farfars sovrum, där deras gamla inoljade dubbelsäng i ek fortfarande stod kvar, fint bäddad. “Här inne låser vi inga dörrar, okej?” sa pappa och pekade på den nyckel som satt i låset till min sovrumsdörr. Jag skakade bara på huvudet och lovade det samtidigt som jag tog ur nyckeln ur dörren och lade den på byrån bredvid. Trots att det kändes bra att vara där så kunde jag inte släppa den känslan om att vi inte var där ensamma. Oavsett vad jag gjorde eller var jag gick så kände jag mig iakttagen. Jag kollade flera gånger bakom min rygg ifall jag kunde se något, ifall det kanske var pappa som retades med mig och smög bakom mig för att skrämmas. Jag tyckte att jag hörde knarrande golv i rummet bredvid, trots att pappa hördes från nedervåningen tydligt. Men det fanns aldrig något eller någon där.

Efter att ha slitit hela dagen med att bära ut den gamla sängen i gästrummet och dubbelsängen i mitt rum och fixat upp våra egna sängar så var vi helt slut. Vi hade beställt en varsin pizza med utkörning som vi snabbt tryckte i oss. När pappa drack upp den sista colan han hade i sitt glas sa han nästan gäspandes att det var nog dags att gå och lägga sig. Jag höll med honom och vi släckte ner på undervåningen, låste ytterdörren och gick upp. Vi sa godnatt till varandra och stängde dörrarna om oss till våra rum. Jag låg där i min säng i mitt nya rum och stirrade upp i taket. Ett ljud hördes från nedervåningen. En stol drogs över golvet nerifrån köket. Som om någon drog ut den för att sätta sig ner vid bordet. Jag måste ha hört fel tänkte jag och vände mig istället om för att sova. Men ljudet hördes igen. Samma släpande ljud från en stol. Jag satte mig upp i sängen. Efter det sista ljudet hördes sedan fotsteg över hela nedervåningen men de hördes allt lägre och lägre, till att tillslut inte höras alls. Nästan som om en person gick iväg någon annanstans bort från oss, eller ner för en trapp. Jag reste mig upp ur sängen och gick sakta mot min dörr och lade örat mot den för att lyssna. Ingenting hördes. Ingenting.

Nästa morgon gick jag ner till köket och möttes av pappa som gjorde våfflor medan han dansade runt med radion igång. “Eh, jag hittade ett våffeljärn och tänkte varför inte. Ska du ha ett par?” frågade han. “Javisst!” svarade jag och satte mig till bords. När vi åt tillsammans frågade jag pappa om han hade varit uppe under natten. “Under natten? Nej du, jag sov som en stock. Tror aldrig jag varit så trött i hela mitt liv. Tror inte ens att ett tåg hade kunnat väcka mig som igår! Varför undrar du?” undrade pappa. “Nej det var inget” svarade jag tillbaka. Konstigt. Dörren var fortfarande låst när jag hade vaknat. Jag hade känt på dörren flera gånger för att göra mig extra säker på att det inte var någon som hade tagit sig in under natten.

Den dagen gick åt att packa upp resten av våra saker och städa ur hela huset. Jag tyckte väl inte att det var riktigt rättvist att behöva städa såhär mycket på mitt sommarlov. “Var ska jag ställa farmors gamla garnnystan?” frågade jag pappa när jag skulle ta undan hennes gamla saker som inte längre var till användning. “Gå ner och ställ dom i källaren så länge så tar vi reda på det senare”. Jag tog tag i korgen och gick ner i källaren. Det var allt en väldigt smal och brant trappa. Det kändes som att den var gjord för folk med väldigt små fötter, eller till och med bara för barn. Det var mörkt och endast en hängande glödlampa fanns där i taket och så fanns det tre dörrar till tre små rum. Jag tog tag i dörrhantaget i till det rummet i mitten och skulle precis öppna när jag hör en smäll ifrån rummet till höger. Jag släppte genast det dörrhandtaget och gick mot den högra dörren till det rummet där ljudet kom ifrån. Sakta tar jag ner dörrhandtaget och sakta öppnar jag dörren. “En katt! En katt?” frågade jag mig själv. Men hur hade den kommit ner där? Den strök sig mot mina ben och jag plockade upp den och tänkte gå upp. Plötsligt fick jag samma känsla som jag fick tidigare. Den där känslan ni vet av att någon stirrar på mig. Jag sprang upp. “Pappa! Jag hittade farmors katt här!” ropade jag. “Farmor hade ingen katt, det måste ha varit en katt som råkat komma in där nån gång. Säkert genom nåt hål eller så”. Det kvittade för mig, den fick gärna vara kvar för min del.

Den natten gick jag och lade mig i min säng, men inte ensam. Katten hade somnat på min mage och låg där på rygg. Även den här natten vaknade jag av smällar från nedervåningen, närmare bestämt från köket. Den här gången var det inte bara en smäll. Det smällde hela tiden, dunk dunk dunk dunk dunk dunk och sedan blev det knäpptyst. Till och med katten reagerade, vilket gjorde att jag förstod att det var ingenting som jag själv inbillade mig. Jag lyfte hastigt bort katten och gick mot min dörr. Min dörr öppnades plötsligt och min pappa stod där med uppspärrade ögon. “Stanna häruppe och ring till polisen!” sa pappa och tog golvmoppen och smög ner mot köket. Det var fortfarande tyst och mörkt. Han tände först hallampan och fortsatte att sakta gå in mot vardagsrummet för att tända där. Ingenting där heller. Han fick tag på en ficklampa som stod på matrumsbordet därinne och riktade ficklampan mot köket som låg intill vardagsrummet. Till sin förvåning fick han se att alla skåpluckor i hela köket var öppna. Till och med kylskåpet var öppet. Pappa skrek på mig att jag skulle ta och komma ner. Jag blev lika chockerad som honom när jag fick se exakt det han såg. Polisen kom snabbt. De genomsökte huset men kunde inte se någonting. Vi gick ut tillsammans med polisen för att göra sista avstämningarna och även kontrollera ute på gården. Men allting var lugnt nu och nu började även solen titta fram. När de hade åkt så gick vi in igen i huset. “Pappa…” sa jag. När vi kom in igen i huset var alla mattor som vi hade i hela huset i en enda stor hög i hallen. Rakt framför näsan på oss. Mattorna från vardagsrummet, våra sovrum, kök, ja precis alla mattor låg där. Pappa skyllde på mig och trodde att det var jag som hade gjort det här medan han var ute och försökte hitta någon förklaring till varför. Vi stirrade länge på högen med mattor men gjorde inget åt den denna natt. Vi gick istället upp till våra sovrum. När vi kommer nästan längst upp på trappen så stannar vi båda till samtidigt. Vi stirrade på väggen som är bredvid pappas sovrumsdörr. Skrivet med någon form av olja står det, rad efter rad, i stora tydliga bokstäver. “Farmor har ingen katt. Farmor har ingen katt. Farmor har ingen katt”. Jag fick ingen mer sömn den natten.

Den morgonen var inte lika munter som den hade varit tidigare. Pappa satt mest tyst vid köksbordet med en macka i ena handen och stirrade ut genom köksfönstret. Han såg heller inte ut att ha fått en blund alls under natten. När jag frågade honom om hur det var ryckte han till och sa “Bra bra, allt är bra. Allt är rktigt bra, kan inte bli bättre”. Jag gick upp till övervåningen och tog en dusch. Pappa hade nog heller inte fått en blund den här natten. Man kunde se att han hade försökt ta bort texten som var skriven i olja. Det var helt utsmetad på väggen, men nu kunde man iallafall inte se vad det stod. När jag var klar hörde jag pappa på nedervåningen pratandes i sin telefon. “Ja alltså måste jag så måste jag men det passar egentligen lite olägligt just nu. Ja… ja… mm.. ja men det är inget mer med det. Ja, hej!”. Pappa lät inte alls glad på rösten. När jag gick ner sa han att de hade ringt efter honom från jobbet och att han var tvungen att jobba natt. Han ville inte lämna mig ensam men sa att han var tvungen att jobba för att inte förlora det. “Du har väl nån vän du kan ringa som kan komma hit och sova över?” frågade han. “Ja, men de bor ju liksom 14 mil härifrån eller nåt och vem tusan skulle ens vilja sova här?!” svarade jag mest upprört. “Jag ringer efter din faster” sa pappa och ringde direkt till min faster som gladeligen ville komma för att träffa oss och kolla runt i vårt nya hus.

En natt utan pappa i det här ruskiga spökhuset. Varför skulle vi ens flytta hit när vi hade det så bra i vår lägenhet? Jag saknade mina vänner, kände ingen i den här staden. Som någon slags tröst hade pappa hyrt några filmer åt mig, köpt chips, godis och massa läsk. När pappa skulle åka vid sex på kvällen kramades vi hej då och jag låste efter honom. Jag gick upp en sväng till mitt rum för att leta reda på katten som hade gömt sig. Precis när jag hittade honom under pappas säng så ringde vår hemtelefon. Det gick bara en signal och sedan slutade det ringa. Jag ryckte lite på axlarna, var väl pappa som ville kolla hur det gick eller så hade han glömt något. Jag kramade på katten en stund och gick sedan ner till TVn och slog på en av de filmerna som han hade hyrt åt mig och slängde mig i soffan med chipspåsen. När jag hade legat där en stund och kollat på filmen tänkte jag inte alls på att jag blev så trött att jag tillslut somnade. Jag vaknade efter ett tag av att eftertexterna till filmen rullade ner för skärmen. Jag kollade klockan på min mobiltelefon, den var bara 22:13. Men min faster var fortfarande inte här och hon hade heller inte ringt mig, vilket kändes en aning konstigt. Jag reflekterade inte mer över det utan stängde av TVn, tog en munfull chips och gick upp till mitt rum. Katten var efter mig som vanligt och lade sig bredvid mig i sängen. Trots att klockan inte var så mycket så var jag ändå så trött att jag i lugnan ro somnade om. När klockan var 03:41 vaknade jag till med ett ryck. Katten satt i mitten av rummet och stirrade på min dörr mjauandes. Från nedervåningen hördes ännu en gång fotspår. Små små tydliga steg som gick runt i vardagsrummet och köket. Skåp öppnades och stängdes igen. Man kunde höra ljudet från TVn som i samma sekund sattes på. Men pappa kunde inte redan var hemma, han skulle jobba till klockan sex. Jag smög ut tyst från mitt rum och gick mot pappas rum. Han låg inte där i alla fall. Han kanske var hemma ändå? Sakta, sakta gick jag ner för trappan mot hallen. Mycket riktigt var TVn på. Resten i huset var nedsläckt och det var mörkt. Jag kunde inte se någonting. När jag stod på det sista trappsteget av trappen som ledde upp så blickar jag mot vardagsrummet. “Hallå…” säger jag lite försiktigt. TVn stängs plötsligt av. Jag rycker till och jag känner hur håret på mina armar reser sig och en rysning längs ryggraden.
“Hallå?”

Ett viskande hallå hördes någonstans från nedervåningen. Jag fick panik och sprang upp för trappen och upp till mitt rum. I trappen upp till mitt rum hördes det snabba fotsteg som nästan sprang upp för trappen och efter mig. Nyckeln till dörren låg på byrån intill dörren, men stressad som jag var gjorde mig alldeles fumlig och det tog en liten stund innan jag kunde låsa dörren. Precis när jag hinner låsa dörren möttes jag av en enda stor smäll på min dörr. Som om någon slog allt vad den orkade i min dörr. Som en ren överlevnadsinstikt drog jag byrån framför dörren för att jag tänkte att det kanske, kanske kunde blockera något. Jag tog katten och höll den hårt mot min kropp medan jag grät och sakta gick baklänges mot min säng och satte mig där vaggandes fram och tillbaka. Det som hade följt efter mig stod fortfarande och bankade och skrek. De skriken jag hörde har jag aldrig hört förut. Ett ilande iskallt, mest fasansfulla skrik någonsin. Lät som något övernaturligt, nästan kvinnligt och manligt på samma gång. Som om det var flera personer som skrek samtidigt. Nästan demoniskt. Jag minns att jag då tänkte att nu ska jag dö. Abrupt slutade allt skrikande och bankande. Jag satt kvar i min säng vaggandes med mitt ansikte intryckt i kattens blanka päls. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

“God morgon hjärtat!” hördes det efter ett tag från nedervåningen. Det var pappa! “Var är du? Okej, förlåt för att jag jobbade natten! Hallå?! Du behöver väl inte undvika mig?” ropade pappa från vardagsrummet.

“Pappa? Pappa!” ropade jag från mitt rum där jag fortfarande befann mig, där dörren fortfarande var låst och hade min byrå framför sig. Jag fortsatte att i ren panik skrika efter pappa tills dess att han försökte öppna min dörr febrilt. Han skrek åt mig att jag skulle låsa upp dörren. “Är det verkligen du pappa?!” ropade jag. “Ja, det är jag! Vad är det som har hänt här? Vem har gjort det här?!” ropade pappa. Jag tryckte bort byrån och låste upp dörren. Pappa öppnar min dörr och nästan flög in i mitt sovrum. Han höll om mig länge och hårt. Det tog ett tag innan jag kunde stamma fram de där orden om vad som hade hänt. Jag insåg att jag inte alls var galen när jag kunde se att på andra sidan dörren så fanns det fullt med rivmärken på hela dörren. Långa, djupa rivmärken. Pappa ringde direkt efter det till polisen som kom omedelbart. Även denna gång när polisen kom och gjorde en undersökning så kunde de inte hitta något konstigt. Man kunde göra en polisanmälan men när vi inte hade någon att göra en anmälan mot så kändes det lönlöst. Istället valde vi att flytta därifrån. När polisen hade åkt stod vi två där ensamma kvar på gården, vi ville inte gå in i det där huset igen. Pappa och jag började bli fundersamma på var min faster aldrig dök upp. Pappa SMS:ade henne på en gång med frågan “Varför dök du inte upp igår? Vi hörde inget ifrån dig”. Det tog bara några minuter innan han fick sitt svar. “Vadå? Jag ringde hem till er igår och du sa att det hade blivit ändrat och att jag inte behövde komma, så jag förstår inte riktigt”. “Jag har inte pratat med dig alls” svarade pappa. Min faster ringde pappa direkt. Hon hade blivit förvånad att det igår bara gick en signal innan någon svarade i vår hemtelefon, men ingen hade sagt hallå. Istället kunde man bara höra någon andas högt. “Peter? Är du där? Jag ville bara tala om att jag är påväg nu!” hade min faster sagt. “Stanna hemma”. “Peter? Hur mår du?” frågade min faster. “Stanna hemma”. “Låter som att du har åkt på en jäkla förkylning. Men bra att du sa det för då stannar jag hemma med barnen. Krya på dig!”. Ett snabbt samtal som varken var med pappa. Eller mig.

Vi flyttade ifrån huset samma dag som polisen kom och lade det efter någon vecka ut på annons. Vi hämtade inte ens några grejer förutom de vi hade kommit dit med. Resten lämnade vi kvar. När vi åkte därifrån så tyckte jag mig kunna se en mörk gestalt i det ena vardagsrumsfönstret som blickade ut mot utfarten därifrån. Men jag vände mig bara om, jag ville inte mer se det där huset. Det var ett par som köpte huset efter knappt en månad. De köpte det osett just för att de tyckte att de gjorde en bra affär på det. Vi flyttade aldrig hem till vår gamla lägenhet, då samma familj fortfarande bodde kvar där som vi sålde den till. Istället flyttade vi in i ett hus i min gamla hemstad. Ett litet fint radhus med trevliga grannar.

De som köpte farmor och farfars hus av oss hörde av sig efter en och en halv månad. Det var ett väldigt luddigt samtal som pappa hade med paret i telefon. De hade ringt upp pappa för att fråga om han kunde tänka sig att köpa tillbaka huset, för ett ännu lägre pris. De kände att de inte riktigt trivdes och tänkte att pappa kanske ville ha tillbaka det då det var hans gamla barndomshus. Det ville inte pappa, han sa även till paret att han ville aldrig ha något mer med det huset att göra. Paret sålde det huset vidare till några andra som jag inte alls känner till.

Signaturmelodi

Vi har hört “Slänsmåla byväg”, skriven av lyssnaren Emily och uppläst av Rakel Josephson. Och därmed har Creepypoddens timme i denna er vardag kommit till sitt slut. Men när som helst kan ju vardagen förändras, och oförutsägbarheten kan krossa en. Därför kan det var skönt att veta att just vi, vi återkommer igen om två veckor, precis som vanligt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.