Avsnitt 250: Bara två av oss

Jag skulle vilja dela med mig av en upplevelse. Den började som något vanligt, något som jag varit med om många gånger tidigare, men slutade i något otäckt, oförklarligt och påträngande oförglömligt.

Så inleddes ett mejl som jag fick i april i år, 2024. Mejlet var inskickat av en lyssnare som hette Liselott. Hon ville berätta om något som hänt när hon var barn. Något hon och hennes syster hade varit med om på en familjesemester i de österrikiska alperna. Familjen brukade bila ner genom Tyskland, skrev Liselott.

Min två år yngre syster Linnea och jag hade det ganska bra i baksätet, där vi rustat oss för de många och långa timmarna i bilen med godis och målarböcker. Vi sjöng ofta tillsammans, Linnea och jag, men när mamma skulle tyda kartan fick vi hålla oss tysta. Resan tog oftast två dagar och vi brukade ta in på ett av Tysklands många ”Zimmer frei” längs vägen, för att vila efter första dagens bilfärd.

När jag hade kommit så här långt i mejlet började en klocka ringa någonstans i bakhuvudet. Det var “zimmer frei” jag hade reagerat på, begreppet för en sorts tysk bed and breakfast. Jag hade läst det förut. Men var? Jag läste vidare i Liselotts mejl, och ju längre jag kom, desto tydligare blev det: det här var något jag kände igen.

Så jag började leta i det arkiv jag upprättat över lyssnarhistorier, de många hundratals berättelser jag genom åren sparat för att, när tillfälle uppstår, använda i podden. Det dröjde inte länge förrän jag fick napp. Den 17 januari 2017 hade en annan lyssnare, en som hette Linnea, skickat in ett mejl med rubriken “Natten i Alperna”.

Det jag ska berätta om hände när jag var 11 år gammal. Vi hade varit iväg flera somrar innan för att vandra och bestiga berg i Österrike. Jag älskade dessa resor. Vi brukade ta bilen ner och stannade ofta upp längs vägen ner i Europa. Vi bodde aldrig på hotell på vägen ner utan tog in på vad som kallas ”Zimmer frei”.

Ja, mycket riktigt – över sju år dessförinnan hade just denna historia redan skickats in. Fast berättad från den andra systerns perspektiv.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och genom åren är det mycket som har passerat genom Creepypoddens inkorg. Det ena har varit mer minnesvärt än det andra. Men det här var ändå något helt nytt. En och samma upplevelse, skildrad av båda de två huvudpersonerna – ovetande om varandra. En mycket märklig historia, därtill.

Det intressanta är att de, i vissa detaljer, minns historien lite olika. Liselott berättar historien som om den utspelade sig i Tyskland, på väg till Österrike, medan Linnea minns det som att det inträffade när de kommit fram till Österrike. Liselott berättar att de fick varsin säng, medan Linnea beskriver att de sov i en dubbelsäng. Man kan tro att den där sortens motsägelser gör en sådan här historia mindre trovärdig, men i själva verket är det faktiskt tvärtom. Det tyder på att dessa systrar, även om de säkert ofta pratat med varandra om den här upplevelsen, inte fått sina minnesbilder påverkade av varandra. De har inte samordnat sin historia, så att säga, något som annars är ett vanligt problem när vittnen börjar prata med varandra om en delad erfarenhet.

Så därför ber jag er om att ha överseende med om vissa detaljer skiljer sig åt, nu när vi ska låta båda systrarna, Linnea och Liselott, beskriva vad de var med om omlott. Liselotts delar läses av Emelie Rosenqvist, och Linneas delar läses av Linnea Wikblad. Och vi hoppar in den där natten i Alperna i början av 00-talet, och låter Linnea börja.

Linnea: Det var mycket mörkt och vädret var dåligt. Vi hade stannat vid många hus som skyltade för ledigt rum, men ingen ville ta emot oss, för de tyckte inte om att hyra ut bara en natt. Jag och min syster blev tröttare och tröttare där bak i bilen men till slut kom vi till ett ensligt hus som låg omgivet av skog och med de höga bergen som reste sig bakom. Äntligen hade vi en plats att sova för natten.

Liselott: Den som hyrde ut var en äldre dam. Hon verkade sträng utan något leende med rak rygg och håret i en knut i nacken. Huset var stort och i en korridor på andra våningen fanns många lediga rum.

Linnea: Vi fick två rum på övervåningen, ett till mina föräldrar och ett till mig och min syster. Rummen låg en bit ifrån varandra på varsin sida av en lång korridor.

Liselott: Vi noterade förtjust att vi hade en TV och efter att vi gjort oss i ordning för natten lade vi oss i sängarna och bläddrade mellan kanalerna.

Linnea: Vi hade den enda sänglampan som fanns på min sida av sängen tänd och låg och pratade lite om att tanten som släppt in oss var lite läskig.

Liselott: Nu låg vi där i varsin säng och såg på Armageddon dubbad till tyska. Rummet var mörkt, vi hade släckt alla lampor. Endast ljuset från TV:n kastade ett oroligt sken över de kala, vita väggarna. Så knackade det på dörren. Tre ganska långsamma och tydliga slag på rummets dörr. Med bultande hjärta sade jag på tyska ”Hallå?”, och efter ytterligare några tysta, tvekande sekunder ”Kom in”.

Linnea: Men ingen kom in. Vi tyckte det hela var mycket olustigt men när vi gick till våra föräldrar lugnade de oss med att huset var gammalt och det blåste mycket, så det var säkert bara huset som lät lite.

Liselott: Så knackade det på dörren igen. Ännu en gång, tre långsamma och tydliga slag på dörren. Den här gången vågade ingen av oss säga något, så rädda blev vi. Jag visste att vi inte fick vara uppe sent och se på film, och nu hade någon blivit arg.

Linnea: Jag släckte lampan på mitt nattygsbord och det blev becksvart i rummet. Det enda jag såg var den lilla röda lampan som lös från TV:n vid fotändan av sängen.

Liselott: Linnea i sängen närmast TV:n, med täcket som hon rivit upp ur den strama bäddningen löst kastat över sig. Jag tyckte mycket om att känna täcket hålla mig fast ner mot madrassen.

Linnea: Min syster hade täcket hårt instoppat runt madrassen och jag som hatade att ha det instoppat hade dragit loss mitt.

Liselott: Vi måste trots allt ha somnat.

Linnea: Sen hände det. Jag vaknade plötsligt och satte mig genast upp. Exakt samtidigt hade min syster vaknat också och jag hörde hur vi båda hade satt oss upp och börjat flämta mycket plötsligt.

Liselott: Av någon anledning är jag panikslagen. Som att jag ryckts ur sömnen av någonting, kanske en häftig mardröm som jag inte minns något av eller en kraftig smäll. Jag vet inte vad.

Linnea: Jag var vettskrämd men visste ännu inte varför. Det var helt mörkt i rummet och vi såg absolut ingenting.

Liselott: Inte ens den lilla röda tevelampan syns.

Linnea: Vi började ropa varandras namn. Då märkte jag det konstiga. Min systers röst kom från fel sida. När vi hade lagt oss i sängen hade hon varit på min vänstra sida, men nu kom hennes panikartade röst från höger sida.

Liselott: ”Liselott tänd! Tänd lampan” ropar min syster. Jag hör henne till höger om mig i mörkret. ”Jag kan inte, jag hittar inte lampan. Lampan är borta!” pressar jag fram.

Linnea: Jag kände paniken växa inom mig och letade efter den lilla röda lampan som var det sista jag hade sett innan detta hände men den fanns ingenstans. Jag hörde hur Liselott också började sträcka sig åt olika håll och leta efter lampan.

Liselott: Något är fel. Jag kan känna det i magen. Jag trevar ut i det kompakta mörkret, men känner ingenting. Vad är det som har hänt? Varför hittar jag inte lampan tänker jag.

Linnea: Till slut hittade Liselott lampan på sin sida vid sina fötter.

Liselott: Då tänds plötsligt ljuset. Linnea har tänt sänglampan.

Linnea: Äntligen kunde vi se igen, men det gjorde oss inte mindre rädda. Vi hade bytt sida.

Liselott: Nu förstår jag varför jag inte kunde hitta lampan. Linnea och jag har vaknat i fel säng. Jag ligger i Linneas säng och Linnea ligger i min säng.

Linnea: Jag var nu på min systers sida av sängen, i hennes instoppade täcke. Min syster låg på min sida, men huvudet vid fotändan och fötterna på min kudde.

Liselott: Vi ligger spegelvända mot hur vi somnade. Trots detta är våra täcken bäddade så som vi hade dem när vi somnade. Med andra ord ligger jag nu med kudden och huvudet i fotänden av Linneas säng, med mitt täcke lika stramt instoppat under den tunga bäddmadrassen som tidigare.

Linnea: Hur hade jag lyckats krypa ner i min systers instoppade täcke? Och hur hade min syster som ALDRIG rör sig i sömnen hamnat åt fel håll på min sida?

Liselott: Linnea och jag stannar inte länge i rummet. Det känns hotfullt, som att vi inte är ensamma. Vi springer tillsammans ut i den mörka korridoren och vidare in i pappas och mammas rum. Där blir vi mycket överraskade.

Linnea: De satt och läste i sängen, och berättade att det bara hade gått tio minuter sen vi hade gått in i vårt rum.

Liselott: Vi häver ur oss en rörig svada om knackningar, skuggor och flyttade sängar i snabb takt. Jag tror inte att våra föräldrar förstår, men de ser hur upprörda och skrämda vi är.

Linnea: Vi stannade i våra föräldrars rum den natten, vi vägrade att gå tillbaka till vårt rum.

Liselott: Jag minns inte mer av natten och på morgonen åt vi frukost i huset innan vi fortsatte vår resa ned genom Tyskland. Men jag minns damen. Hon tittade på mig från andra sidan rummet där jag satt och försökte få i mig frukost. Följde mig med sin kalla blick när jag gick mot bilen, nästan som att hon studerade mig, men hon sade ingenting. Visste hon vad vi varit med om kvällen innan?

Linnea: Nästa morgon hoppade vi över frukosten och åkte mycket tidigt vidare.

Linnea: Idag är jag och min syster 27 och 29 år, vi kan fortfarande inte prata om denna händelse utan att bli tårögda och rädda.

Liselott: Trots att jag aldrig menar det, börjar mina tårar rinna varje gång jag återger min upplevelse.

Linnea: Vi har pratat med mamma om det och nu när vi är vuxna berättar hon för oss att hon inte hade sovit på hela den natten. Hon hade sett på oss att det inte bara var två småtjejer som hade skrämt upp varandra.

Liselott: Visst kan man förklara delar av upplevelsen med att Linnea och jag var barn och skrämde upp oss i kvällens mörker. Men samtidigt finns det delar som inte går att förklara, och som styrks av att vi båda hade samma upplevelse.

Linnea: Mamma och pappa hade också hört konstiga ljud och tyckte både huset och den lilla tanten hade varit obehagliga. De hade lika bråttom därifrån som jag och min syster.

Liselott: Jag skulle gärna vilja förstå det som inträffade, men än hellre önskar jag att aldrig någonsin bli fylld av en så konkret och påtaglig skräck igen.

Ja, så berättade de två systrarna Liselott och Linnea, vars delar lästes av Emelie Rosenqvist och Linnea Wikblad, om den semesternatt för över tjugo år sedan som ingen av dem någonsin kommer glömma. Som ni märkte fanns det, som sagt, några detaljer som skilde sig åt mellan deras versioner, men som sagt tycker jag bara det höjer trovärdigheten.

Och dessutom reser det nya, kanske än mer obehagliga frågor. Ni kanske reagerade på att både Linnea och Liselott minns det som att det var den andra systern som, när de plötsligt vaknade, tände lampan efter förvirringen i mörkret. Ingen av dem beskriver det som att det var de själva som tände den. Om de minnesbilderna stämmer finns det bara en enda slutsats man kan dra, en som jag inte ens vet om systrarna själva nått fram till.

Det var någon annan i deras rum den natten som till slut tände lampan.

Veckans avsnitt heter “Bara två av oss”, och det är en låttitel jag citerar, en gammal popdänga från 1981, en sång om att bara vara två i hela världen som framfördes av gruppen X-Models. Så kan det ju kännas ibland, när man delar något som för alla andra utomstående måste te sig obegripligt. Som för systrarna Linnea och Liselott, som alltid blir tårögda när de ska försöka berätta om sin upplevelse.

Men det finns andra sätt att vara två. Det tema som ligger närmast den här poddens, som kanske också är det historiskt mest uppmärksammade, är dubbelgångaren. Sedan åtminstone 1600-talet har det varit ett populärt litterärt motiv, en sorts olycksbådande tecken, att se en identisk avbild av någon man vet inte är där, eller till och med sig själv.

För mig personligen har en berättelse stannat kvar i mitt minne, som jag läste som barn i vad jag tror måste ha varit en gammal samling av svenska folkets spökupplevelser, en bok som jag tyvärr tappat bort sedan dess. Där beskriver en man hur han en sen kväll kommer hem till sin lilla lägenhet, helt utmattad. Han ska gå och lägga sig, men när han kliver in i sitt sovrum får han se något obegripligt: sig själv, redan liggande i sängen.

Han blir livrädd av synen och flyr in till en granne, och först efter en stund vågar de sig tillsammans in i hans lägenhet igen. När de kommer in möts de av en katastrofscen. Den tunga varmvattenberedaren, som hade suttit på väggen ovanför sängens huvudände, har lossnat och fallit rakt ner. Sängen är krossad under dess vikt. Hade mannen gått och lagt sig hade han dött på fläcken.

Här har vi ju en berättelse där dubbelgångaren fyller en varnande funktion, den av en sorts svart skyddsängel som genom att skrämmas räddar en från ett hemskt öde. Men ändå är den där bilden omöjlig att tvätta bort från min inre syn, bilden av att stå i dörren till ett enkelt inrett sovrum, se sängen och inse att någon ligger där, insikten att det är jag själv. Jag tror den synen hade kunnat göra mig vansinnig.

Man vill helt enkelt inte att det ska finnas två av en själv. Man vill vara ensam om sig. Fråga bara lyssnaren Michelle, som för en tid sedan mejlade podden om det värsta hon någonsin varit med om. Hennes historia heter “Hon som vill komma in”, och den läses av Rakel Josephson.

Det jag nu ska berätta för er hände för ungefär tre år sedan. Jag och min man hade precis flyttat in i en ny lägenhet med vår treårige son. Lägenheten var byggd någon gång på 1970-talet men renoverades 2015. Tidigare hade vi bott i en alldeles nybyggd lägenhet med vita väggar och fräsch interiör.

Anledningen till att vi flyttade in i just den här lägenheten, och i stort sett nedgraderade oss, var på grund av vår son. Han behövde ett eget rum, ett eget rum som vi inte hade plats med i vår gamla tvåa på 50 kvadrat. Dessutom behövde vi det extra rummet med tanke på att vår lille son snart skulle få ett syskon. Vi var alla extremt glada över detta, men att tvingas flytta från vår fina, nya lägenhet var någonting som både jag och min man sörjde.

Dagen då vi flyttade var hetsig och stressig. Min man tappade bort en av våra nycklar till lägenheten och lovade att han skulle ta kontakt med hyresvärden så fort som möjligt. Jag var frustrerad men det tjänade ingenting till att gräla. Vår son tillbringade dagen med sin mormor och morfar, då de båda två ändå inte kunde hjälpa till med att bära och släpa på möbler och tunga flyttkartonger. Vi tog hjälp av vänner och bekanta som ställde upp med den obligatoriska flyttpizzan som tack för hjälpen.

Klockan sex på kvällen satt vi alla runt bordet, utmattade och med värkande muskler, åt pizza och skrattade glatt åt minnen, med flyttkartongerna som dekoration runt omkring oss. Vår son satt med sin mormor och morfar och pekade ut i hallen och sade sitt favoritord “titta”. Nästan allting var “titta”, enligt vår son. Så vi svarade bara “Ja, titta” utan att lägga någon större vikt vid hans ord.

När klockan runnit iväg och blivit åtta på kvällen blev vi påminda av vår son att det var läggdags. Han gäspade stort, gnuggade sig i ögonen och lade sig tillrätta i mormors famn. Våra vänner och bekanta började göra sig i ordning, vår son fick komma till pappas famn, så stod vi i farstun och vinkade hejdå och tackade så mycket för all hjälp.

Min man gick in till badrummet med vår son för att göra honom redo för läggdags, hans säng hade vi fått upp så fort som möjligt, medan jag ägnade tiden åt att städa undan så gott jag kunde i köket. När min man kom ut med vår son kramade jag de båda två, pussade min son på kinden och sa “God natt” varpå han svarade “Mamma, titta” och pekade ut i hallen. Återigen tog vi ingen notis om det och min man gick in med honom i sovrummet och jag återvände till köket.

När min man kom tillbaka från nattningen började vi packa upp det vi kunde i köket så tyst som möjligt, för att inte väcka vår sovande son. Vi öppnade en flaska läsk och tog fram två muggar som låg överst i en flyttkartong, så packade vi sakta men säkert upp våra liv och placerade dem i tomma hyllor och köksluckor där det fanns plats. Vi viskade om minnen från den gamla lägenheten och spekulerade om vad framtiden skulle ha att bjuda på. Klockan var närmare två på natten, när vår son helt plötsligt vaknade upp, skrikande för full hals. Det är inte första gången det här händer, så min man gick som vanligt in för att trösta. Under tiden gjorde jag mig i ordning för sängen.

När jag gick genom hallen fick jag en konstig känsla, en känsla av att någon observerade mig. Jag kastade en snabb blick över axeln, men jag såg ingenting särskilt. Jag skakade av mig obehagskänslan och fortsatte med min kvällsrutin.

De följande dagarna flöt på utan att någonting särskilt hände, min man och jag fortsatte med våra arbeten och vår son gick till förskolan som vanligt. Efter ungefär en månad i vår nya lägenhet hände det igen. Känslan av att vara iakttagen kom från ingenstans och med full kraft. Jag hade precis gått ur duschen, toalettdörren stod på glänt och jag kunde svära att jag såg en siluett av någon ute i hallen. Jag gick fram till dörren och slog upp den, rakt i ansiktet på min man som irriterat undrade vad jag höll på med.

“Förlåt, jag trodde det var någon ute i hallen”, svarade jag. Min man gick förbi mig, in i vår sons rum för att leka med honom. Jag undrade om jag inte började bli lite paranoid, hade någon stått där? Eller hade jag bara inbillat mig?

Sedan gick det en vecka, och vår son gallskrek återigen mitt i natten. Av gammal vana började min man göra sig i ordning för att gå till honom och trösta. Jag följde honom med blicken när han tyst lämnade rummet. Han lät dörren stå på glänt och där.

Utanför vårt sovrum såg jag klart och tydligt en siluett av en person. Jag blev som fastfrusen. Hade inte min man sett personen när han gick ut? Hur kunde han ha missat det? Personen stod bara någon meter från vår sovrumsdörr.

Jag sträckte mig efter nattdukslampan, famlade med knappen, men till slut lyckades jag få igång lampan. Det var ingen utanför vårt sovrum. Jag andades ut, men känslan av obehag hängde sig kvar.

Jag låg vaken med lampan tänd och väntade på att min man skulle komma tillbaka så att jag kunde berätta för honom om vad jag varit med om. Efter någon minut kom han tillbaka in i sovrummet.

“Varför har du lampan tänd?”, frågade han. Så berättade jag vad jag hade upplevt. Han skakade på huvudet och sa att jag bara hade en mardröm, att jag borde försöka somna om. Jag blev ledsen och besviken över att han inte verkade tro på mig. Jag släckte lampan men låg kvar vaken långt in på morgontimmarna och funderade på det som hade hänt. Var det sant? Eller var det bara en dröm, precis som min man sagt?

Det gick ytterligare en vecka innan någonting annat hände. Vår son kom hem från förskolan med en teckning i handen. Han berättade att de hade ritat idag och att de skulle rita av sina hem. Vår son hade ritat sitt rum, hans säng stod i hörnet och alla hans leksaker var utspridda på golvet. Men i dörröppningen hade han ritat en svart figur med vita ögon. Jag blev torr i munnen.

“Vem är det där?”, frågade jag.

“Det är hon som vill komma in”, svarade då min son.

Hon som vill komma in? Vem är det? Tankarna snurrade runt. Hade vi någon inne i vår lägenhet som spionerade på oss? Jag tog genast teckningen och visade min man, men återigen spelade han bort det hela som barndomsfantasier och påhitt.

“Men ser du inte vad han har ritat? Och jag såg ju någon utanför vår dörr!”, skrek jag på honom.

“Älskling, jag tror att du är lite trött. Det är säkert hormonerna som spökar”, svarade han förstrött.

Så tog han teckningen och kastade den i pappersåtervinningen, och jag stod ensam kvar i hallen. “Hon som vill komma in”… Vem hade egentligen min son menat?

Den natten fick jag ingen sömn alls, jag låg vaken och tänkte på “hon som vill komma in”, med blicken hela tiden fäst utanför vår sovrumsdörr. Jag låg vaken och väntade, väntade på en signal som inte verkade komma. Min man sov tungt bredvid mig, och när jag legat vaken i timmar beslöt jag mig för att gå upp. Jag kunde inte ligga kvar i sängen och göra ingenting.

Jag gick genast ut till hallen, där jag flera gånger hade känt obehaget göra sig påmint förut. Nu kände jag däremot ingenting. Jag hade modet uppe och en viss känsla av bestämdhet. Jag skulle hitta den naturliga förklaringen bakom hemsökelsen. Den måste ju finnas.

Jag letade och letade, men hittade ingenting. Klockan hade runnit iväg och morgonljuset letade sig in i vår lägenhet, jag stod fortfarande i hallen och sökte, sökte efter “hon som vill komma in”.

“Vad gör du?”

Rösten av min man fick mig att hoppa till, jag hade varit så upptagen av att leta efter ledtrådar att jag inte hört hans väckarklocka ringa. Han stod nu i änden av hallen med vår son i famnen och tittade på mig med oro i blicken.

“Jag tyckte jag såg någonting… Men det var inget”, svarade jag undvikande. Jag ville inte att hans oro skulle växa sig ännu större.

Jag gick till jobbet som vanligt den dagen, för att inte man skulle väcka några orostankar, men jag kunde inte koncentrera mig på arbetet. Hela tiden tänkte jag på “hon som vill komma in”. Tanken på henne förgiftade hela min hjärna, hela min tillvaro. När kollegor frågade hur det var med mig skyllde jag ifrån på mig på hormonerna och tröttheten av graviditeten.

Min sons teckning hade jag rotat upp från soporna och tagit med mig, jag stirrade på den nu och försökte leta efter symboler eller tecken som kunde hjälpa mig. När jag kom hem senare den fredagen insåg jag att det här var min lediga fredag, min man skulle spendera helgen med vår son och farmor och farfar.

Jag försökte slappna av framför TV:n med en dålig dokusåpa men lyckades inte särskilt väl. Till slut bestämde jag mig för att hoppa in i duschen för att avleda mina tankar på “hon som vill komma in”.

Jag hade precis låst dörren till badrummet när jag hörde det. Fotsteg i hallen utanför. Det gick inte att förneka. Tunga, våta fotsteg som gick där ute. Jag satte örat mot dörren och bara lyssnade. Min mobiltelefon hade jag självklart lämnat ute i köket, så jag kunde inte meddela min man.

När jag stod där, med örat mot dörren och funderade på vad jag skulle göra, hörde jag någon som knackade på dörren. Precis där mitt öra var.

Knackningen gjorde att jag ryckte till och jag tog ett steg bakåt. Personen där ute knackade igen, hårdare den här gången.

Jag fick panik och letade efter någonting att försvara mig med, det bästa jag kunde hitta var en plattång. Jag höll den i högsta hugg och väntade med andan i halsen medan jag sa: “Vad vill du?”

Personen där ute slutade knacka, och istället såg jag hur dörrhandtaget sakta, sakta, trycktes ned. Person drog försiktigt i handtaget, men, dörren var låst.

Handtaget åkte upp. Sedan, som i frenetiskt ursinne, åkte handtaget upp och ned, upp och ned. Personen ryckte i handtaget som en galning och började banka på dörren.

Jag började gråta, bad personen att sluta. Och sedan, tystnad. Jag hade sjunkit ned på badrumsgolvet, och satt där snyftande. Jag kröp försiktigt fram till dörren för att lyssna efter någonting från personen utanför, kanske för att höra om kusten var klar. Först trodde jag att det var tyst, men sedan, mycket tyst, kunde jag höra viskningar.

“Jag vill in… Jag vill in… Jag vill in…”, viskade rösten om och om och om igen. Jag satte mig ned med händerna för öronen och grät.

Jag vet inte hur länge jag satt där inne och snyftade. Till slut måste jag ha somnat för när jag öppnade ögonen igen var det morgon. Jag öppnade försiktigt dörren ut till hallen, och stannade plötsligt till. Skrivet på väggen mitt emot, med svarta bokstäver stod: jag vill komma in.

Jag sprang in i vårt sovrum, tog min mobiltelefon, satte på mig skorna och sprang ut från lägenheten utan att låsa. Jag tog upp telefonen för att ringa min man och såg mig därför inte för. Jag sprang rakt in i en polisman som stod utanför vår trappuppgång med en kollega.

“Värst vad du har bråttom, bor du här?”, sade mannen.

Lättnaden av att se polisen var påtaglig. Jag hävde ur mig allting för honom, att jag sett någon i vår lägenhet, att vår son ritat av en skepnad och vad som hände under gårdagskvällen. Jag hann knappt berätta hela historien innan poliserna sprang förbi mig in i trappuppgången, upp mot vår lägenhet.

Senare fick vi höra att polisen varit där för att de blivit larmade om en person som inte verkade må bra, som setts i närheten av vårt hus. Det hade tydligen funnits tecken på försök till inbrott i flera lägenheter. De hittade henne i vår sons rum, gömd under hans soffa.

Det blev rättegång, och jag var målsägande. I förhör hade kvinnan berättat hur hon hade fått tag på nycklarna till lägenheten redan under vår flytt. Min man hade aldrig tagit kontakt med hyresvärden, trots allt…

Hon berättade vidare hur hon hade smugit sig in i vår lägenhet på kvällarna när vi varit upptagna med teve eller annat, hur hon sedan hade krupit sig in under soffan i vår sons rum, hur hon hade legat där och väntat tills mörkret slagit igenom innan hon kommit fram.

Hur hon hade stått och tittat på vår familj natt efter natt. Men det värsta av allt, var när hon berättade hur hon hade stått utanför badrummet den där kvällen och försökt komma in, komma in med syfte att ersätta mig som kvinnan i hemmet.

Vi hörde lyssnaren Michelles historia “Hon som vill komma in”, uppläst av Rakel Josephson.

Det finns, fruktansvärt nog, fall av mord som påminner om denna berättelse. Kanske det märkligaste av dem alla är ett brott som beskrevs 2022 i en vetenskaplig artikel i tidskriften Forensic Sciences Research.

Den handlar om en 30-årig man som identifieras som Mr. X. Han hade under plötsliga omständigheter återvänt hem för att bo med sin familj. Åtta månader dessförinnan hade det tagit slut mellan 30-åringen och hans flickvän, och nu tyckte hans familj att han verkade ha blivit allt mer introvert och isolerad. I den vetenskapliga artikeln skriver man:

“En kväll började han babbla osammanhängande och besatt om saker han sett på teve, bland annat en internationell nazistkonspiration. Han släckte alla lampor, kollapsade och började, som om han var i upplösningstillstånd, viska om att han var rädd för att grannarna spionerade på honom, och att han måste beskydda hela familjen eftersom den var i fara.”

Familjen tog 30-åringen med sig och sökte akut vård, och han fick lugnande medicin. Ett uppföljande möte med en psykiater bokades in. Tills dess råddes 30-åringen av sin familj att försöka behandla sin psykiska ohälsa med bland annat att gå till gymmet. Och där träffade han en alldeles särskild person – nämligen sin dubbelgångare.

Av en ren slump hade under en tid 30-åringen gått på samma gym som en man som, otroligt nog, hade samma för- och efternamn som honom, samma ålder, samma yrke och som jobbade på samma arbetsplats. Som om det inte var nog gick de alltså på samma gym.
När de sågs på gymmet den där dagen hade dubbelgångaren, som i den vetenskapliga tidskriften kallas Mr. Y, fällt en oskyldig kommentar om att ha nyligen ha stött på Mr. X:s syster. Mr. X kom då ihåg att systern klagat över magont. I hans förvridna psyke blev det nu till en sanning att dubbelgångaren hade våldtagit systern.

Han var verkligen djupt förvirrad då, Mr. X. I den vetenskapliga artikeln står det att han berättar att han, dagen innan mordet, “trodde jag var död, och fångad i ett tillstånd utanför tiden. Jag hade hört på teve om partiklar, och jag är ju gjord av partiklar, så jag hade förstått att det var mig de jagade, och att de ville ta min själ till helvetet.”

Dagen före mötet med psykiatern gick Mr. X till gymmet igen. Han tog med sig en 25 centimeter lång kniv, och efter bara några minuter stötte han på Mr. Y. Han dödade honom med ett enda knivhugg. När polisen kom satt han med kniven i handen och såg förvirrad ut.

I den vetenskapliga artikeln beskrivs tillståndet “autoskopi”, en psykiatrisk term för att tycka sig se sig själv på håll, något som hör ihop med långt gångna psykoser. Artikelförfattarna argumenterar, om jag förstår det rätt, för att även möten med verkliga människor som faktiskt delar egenheter med en själv kan ha en liknande utlösande verkan för våldsdåd. Dubbelgångarmöte som dubbelgångarmöte.

Det är en bisarr historia. Men å andra sidan, det kanske är det självklara, väntade för berättelser om möten med människor som är ens exakta avbild. Sigmund Freud skrev om detta, dubbelgångaren som exempel på något som är “unheimlich”: både bekant och främmande samtidigt, och just därför skrämmande.

Med det sagt ska vi gå vidare till poddens sista historia. Ni kommer förstå hur den hänger ihop med helheten. Vi ska höra “Fönstret mot gatan”, skriven av J.P. Cassius och uppläst av Ludvig Josephson.

De som känner mig anser nog att jag är en rationell person. Jag är läkare, ortopedkirurg och forskare. Under mitt drygt femtioåriga liv har jag aldrig tagit några droger och jag tror inte på något övernaturligt.

Till denna dag har jag inte vågat berätta för någon annan människa om hela den omvälvande händelse som jag var med om under pandemiåret 2020. Folk skulle tro att jag drabbats av en psykos och förmodligen skulle de ha rätt. Därför förbehåller jag mig rätten att vara anonym. Om någon skulle komma på tanken att kolla upp min adress, så kan jag upplysa er om att det verkliga gatunamnet inte är Industrivägen.

Hösten 2020 skulle jag egentligen ha arbetat med datainsamling till en experimentell studie på axelpatienter. Pandemin satte dock käppar i hjulet för projektet. Alla operationer som inte var akuta sköts på framtiden och studien fick läggas på is tills vidare. I stället spenderade jag mina dagar hemma framför datorn med ambitionen att knåpa ihop en översiktsartikel baserad på de senaste årens forskning om axelledsplastik. Min chef på institutionen var nöjd så länge jag fortsatte producera artiklar för publikation.

Andra tänker kanske att ett sådant arbete skulle vara ensamt och långtråkigt, men jag trivdes i mitt eget sällskap och hade plötsligt fått tid att djupdyka i mitt favoritämne. Jag levde ensam, så det fanns ingen sambo och inga barn som kunde störa mig. Det dröjde inte länge förrän jag etablerat fasta rutiner för mina arbetsdagar hemifrån.

Jag har lättast att få saker gjorda tidigt på dagen. Alltså gick jag upp halv sju och satte mig direkt och skrev i en timme. Sedan gjorde jag frukost som jag åt medan jag gick igenom gårdagens e-post. Därefter borstade jag tänderna och klädde på mig innan jag satte mig vid datorn igen. Ofta kunde jag arbeta koncentrerat i ytterligare två timmar utan längre avbrott. Innan lunch tog jag alltid en promenad. Det spelade ingen roll om det ösregnade eller stormade ute. Jag behövde den där promenaden.

När jag kom ut ur porten på Industrivägen 7 gick jag åt höger och fortsatte så ett varv runt kvarteret. Oftast var jag den enda människan ute vid den tiden på dagen, men efter någon vecka lade jag märke till en man som brukade komma ut från port nummer åtta på andra sidan gatan. Han gick alltid ut just i samma stund som jag kom ut från min port. Mannen tog av åt motsatt håll från mig tills han vek av runt hörnet på huset på hans sida av gatan. Det som fascinerade mig var att när jag gått runt kvarteret och vek in på Industrivägen igen så gjorde min granne på andra sidan gatan detsamma. Den sista biten närmade vi oss varandra på var sin sida av gatan tills han försvann in sin port och jag i min.

Det dröjde några dagar mellan det första och andra tillfället som jag såg mannen, men sedan såg jag honom allt oftare och efter några veckor såg jag honom varje dag. Jag tog alltid min promenad vid elvatiden men det kunde diffa på några minuter fram eller tillbaka. Det faktum att vi alltid kom ut exakt samtidigt var lite kusligt. Om det inte var slumpen, vad var det då? När vi sett varandra några dagar i rad kunde jag inte längre ignorera honom. I samma stund som vi båda klev ut på trottoaren hälsade jag på mannen med en kort vinkning. Mannen vinkade tillbaka från sin sida av gatan, men inte efteråt till svar, utan samtidigt. Exakt samtidigt.

Under promenaden tänkte jag att det måste ha varit ett sammanträffande att vi kom på tanken att hälsa samtidigt. Lite som den pinsamma dans som kan uppstå när två personer, ansikte mot ansikte ska passera varandra och tar ett steg åt sidan åt samma håll, för att sedan behöva upprepa samma sak ända tills någon bryter mönstret genom att stanna upp.

På vägen tillbaka kunde jag se honom på långt håll där han gick uppför trottoaren på sin sida. Jag höjde handen till hälsning och han gjorde samma sak. Denna enkla koreografi upprepade sig varje dag och jag bestämde mig för att inte grubbla för mycket över det. Det var ju faktiskt inget problem som behövde lösas.

Mannens utseende var svårt att beskriva, eller i varje fall att lägga på minnet. Han var medellång, såg ut att vara i femtioårsåldern och han brukade ha jeans och en svart vindjacka på sig. Mannen hade inget skägg, bara lite ljusgrå skäggstubb och på huvudet bar han en mörkblå stickad mössa. Trots det alldagliga i hans utseende fick jag en tydlig känsla av det var något fel med hans ansikte. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, men det påminde mig om en utställning jag såg på Tate i London för många år sedan.

Konstnärsduon, som jag glömt namnet på hade skapat självporträtt genom att sammanfoga höger, respektive vänster ansiktshalva med sin spegelvända kopia. Resultatet blev fyra porträtt som såg ut att föreställa helt olika individer. Ingen av dem såg ut som en verklig människa av den enkla anledningen att ansiktena var helt symmetriska.

Hittills hade mannen inte gjort en tillstymmelse till att komma över på min sida av gatan och det var jag tacksam för.

Efter lunch brukade jag arbeta fram till fyra på eftermiddagen med bara några korta pauser. Trots att jag hade ett höj-och sänkbart skrivbord i sovrummet, valde jag oftast att sitta i köket med min laptop. Det var väl inte det mest rationella valet, men jag upplevde sovrummet som mörkt och instängt. Att sovrumsfönstret vette mot en innergård som också var lekplats åt en hel förskola gjorde inte saken bättre. Inte för att jag ogillade barn, det var bara svårt att koncentrera sig på arbetet när jag hörde deras plötsliga skrik och ibland även gråt.
I köket fanns luft och ljus och det var nära till kaffebryggaren. Dessutom gillade jag att ha utsikt mot gatan från min plats vid köksbordet.

Det var en lugn gata utan någon genomfartstrafik. Ett par gånger om dagen hördes avlägsna sirener från en ambulans som antagligen hämtade upp någon stackare som drabbats hårt av coronan. På kvällen när grannarna började skramla med kastrullock från sina balkonger för att hylla sjukvårdpersonalen hade jag redan slutat jobba för flera timmar sedan.

Det kunde ge mig lite dåligt samvete att jag inte var med och räddade liv. Jag var ju trots allt läkare. Men då jag inte gjort mycket annat än att operera axlar i över två decennier trodde jag inte att jag skulle ha så mycket att bidra med i sammanhanget. Jag skulle vara rätt man på fel plats, eller snarare fel man på rätt plats.

Det var i slutet av oktober. Eftermiddagarna började bli mörkare. Jag hade just läst färdigt metodavsnittet i ännu en artikel, när jag kände mig nödgad att ta av glasögonen och vila ögonen en smula. Jag sträckte på mig och min blick letade sig osökt ut genom fönstret.

I huset på andra sidan gatan var det mörkt i de flesta av lägenheterna, men i fönstret som låg precis mittemot mitt var det tänt och där satt en man som också sträckte på sig och tittade ut genom fönsterrutan. Jag kände igen honom som mannen från port nummer åtta. Han såg rakt mot mig. När våra blickar möttes gick en våg av svindel genom mig. För en kort stund fick jag känslan av att det var jag som stod där på andra sidan och tittade in i mitt fönster, eller som om jag befann mig på båda sidorna samtidigt. Mitt seende gick in i ett slags visuell rundgång likt när man riktar en videokamera mot monitorn som den är kopplad till och skärmen visar en tunnel av blåflimrande rektanglar. Intrycket varade inte många sekunder.

Jag tog några djupa andetag, kände golvet under mina fötter och såg mig omkring i köket. Nog var det mitt kök alltid. Jag var hemma i min egen lägenhet på Industrivägen 7 och allt var som det skulle.

Efter att ha druckit ett glas vatten stående vid diskbänken gick jag tillbaka till köksbordet för att återuppta arbetet. När jag satt mig framför datorn igen, sneglade jag hastigt mot fönstret på andra sidan gatan. Mannen i port åtta satt också framför en dator, men jag vågade inte titta tillräckligt länge för att kunna avgöra om han tittade på skärmen eller på mig. Jag försökte koncentrera mig på läsningen, men det var nästan omöjlig för jag var hela tiden tvungen att kämpa mot den del av mig som ville titta ut genom fönstret. Det kändes som att mannen på andra sidan gatan betraktade mig, men jag ville inte titta bort från datorskärmen och riskera att få det bekräftat. Så länge jag ignorerade honom kunde jag i alla fall intala mig att det bara var inbillning. När det gått nästan en halvtimme gav jag upp artikeln. I stället öppnade jag jobb-mejlen som ett sista moment innan arbetsdagens slut.

Det senaste meddelandet såg ut att komma från mig själv. Det var egentligen inget konstigt med det. Det hände ibland att jag skickade länkar till artiklar och websidor till min egen e- post för att komma ihåg att titta närmare på dem senare. Ämnesraden gapade tom, så jag öppnade meddelandet.

”DET ÄR FULT ATT HÄRMAS”, stod det.

När jag tittade närmare på avsändarens e-postadress upptäckte jag att det saknades en punkt mellan för- och efternamnet. Till skillnad från i min adress var de sammanskrivna till ett enda långt ord. Vid det här laget kände jag mig ganska säker på att det var mannen på andra sidan gatan som skickat meddelandet. Hotade han mig?

Jag tittade upp från skärmen och genom fönstret såg jag den andra mannen göra likadant. En plötslig ilska vällde upp inom mig. Jag började vandra av och an i köket medan jag tänkte på vad jag skulle göra. Varje gång jag gick förbi fönstret såg jag mannen passera sitt fönster. Han följde min minsta rörelse som om han var min skugga. Skulle jag gå över dit och ringa på? Eller borde jag kontakta polisen? Vad skulle jag säga till dem? ”Det bor en man mittemot mig som härmas.”

Jag satte mig ner vid datorn igen och sökte på Industrivägen 8. Ingen av personerna som var skrivna på adressen stämde in på mannen i fönstret, men han kunde förstås vara inneboende hos någon av dem, eller hyra lägenheten i andra hand.

Det var förmodligen ingen bra idé att svara på mejlet. Min magkänsla sa mig att det var ett sorts lockbete. Magkänsla!? Det var inte likt mig att gå på intuition, men situationen var för udda för att jag skulle kunna tillämpa logiskt tänkande. Ett slags overklighetskänsla sänkte sig över mig. Var detta en dröm?

I desperation svarade jag på mejlet,

”Det är du som härmas”, skrev jag och tryckte på skicka. Det tog inte många sekunder innan svaret kom,

”HUR KAN DU VETA DET?”

Jag minns att jag bara satt och gapade inför orden på skärmen. Vad menade han? Att mina handlingar egentligen inte var mina. Skulle jag kunna härma honom utan att själv vara medveten om det? Det var naturligtvis strunt. Han ville bara göra mig osäker.

Det fick avgöra saken. Jag gick ut i hallen och tog på mig skor, jacka och mössa. Sedan vände jag tillbaka till köket för att hämta ett vapen. Som en säkerhetsåtgärd, tänkte jag och var noga med att ingen skulle kunna se mig genom fönstret när jag tog upp kniven ur översta kökslådan. Med skaftet i handen och knivbladet dolt innanför jackärmen skyndade jag ut ur lägenheten, nerför trapporna och ut på gatan.

I samma sund som jag tog steget ut i den svala kvällsluften slog mitt hjärta ett dubbelslag. Hur kunde jag inte ha förutsett det? Mannen kom ut från sin port samtidigt som jag. Han var på väg rakt emot mig. Trots att han gick fort höll han ena armen märkligt stilla intill kroppen. Den rakaste vägen mellan våra portar saknade övergångsställe. Gatan var fri från trafik. Den mörkvåta asfalten blänkte stilla under gatlyktorna.

I efterhand har jag kommit fram till att det förmodligen var regeln om datumparkering som skilde våra öden åt när vi skyndade ut i gatan mot varandra. På min sida stod inga parkerade bilar den kvällen. Jag hade sikten fri och såg min antagonist ta ett språng ut i körbanan mellan två tätt parkerade bilar. Jag såg också en ung kvinnan på elsparkcykel komma farande på från höger på hans sida. Det gjorde däremot inte den andre mannen. I nästa sekund smällde hon in i hans vänstra sida. Han kastades omkull och slog först i sidan av huvudet innan han landade tungt på högerarmen som han hållit tätt intill kroppen.

Kvinnan hann sätta ned ena foten i marken innan elsparkcykeln välte. Hon stod nu och såg på mannen som låg framför henne. Tydligt skärrad men till synes oskadd.

Mannen låg orörlig i en växande pöl av blod.

”Ring 112!”, sa jag till kvinnan samtidigt som jag gick ned på knä för att undersöka mannen. Blodet verkade inte komma från huvudet som jag först befarat. Det pulserade ut ur jackärmen där höger hand stack fram en aning under den tunga kroppen. Det måste betyda att hans hjärta fortfarande slog, tänkte jag och böjde mig fram för att känna om han andades. Andetagen var svaga men de fanns där.

Om han skadat nacken borde jag inte vända på honom själv. Jag kunde kanske vänta på ambulansen i en minut till, men därefter skulle jag vara tvungen att försöka stoppa blödningen. Om valet stod mellan att kanske bli förlamad eller att gå mot en säker död av blodförlust var det rationella valet enkelt. I alla fall ur mitt läkarperspektiv.

När jag tog av mig jackan märkte jag att jag inte hade kniven kvar innanför ärmen. Kanske hade jag tappat den i ren förskräckelse när jag såg mannen bli påkörd. Jag la jackan på marken bredvid mannen. Sedan tog jag av mig skjortan som jag skulle använda till att stoppa blodet. Just som jag tog tag om mannen för att vända på honom kändes det som om marken öppnade sig och jag föll ner i ett evigt mörker. Det sista jag hörde var det avlägsna ljudet av sirener från en ambulans.

När jag vaknade låg jag i en sjukhussäng. Det var dagsljus i rummet. I vänstra armvecket hade jag en kateter, men den var inte kopplad till några slangar. Min högra underarm var bandagerad. Huvudet värkte och jag kände mig lätt illamående.

Någon timme senare fick jag besök av en läkare som, genom munskyddet berättade att de varit tvungna att ge mig en blodtransfusion under natten. Hon lyste mig i ögonen med en liten ficklampa och bad mig blunda och peka på min egen nästipp några gånger i snabb takt. Jag förstod att det måste vara något slags neurologisk screening. Läkaren förklarade,

”Eftersom du slagit i huvudet gjorde vi en CT-skalle. Den visade inga skador, men du verkar ha ådragit dig en lätt hjärnskakning. Stygnen i armen kan du få borttagna på vårdcentralen om fyra veckor. Du får inte duscha, eller bada med armen under denna tid. Här är lite skriftlig information om sårvård”, sa hon och lade en broschyr på ett rullbart bord bredvid sjukhussängen.

”Jag ser egentligen inga medicinska hinder för att skriva ut dig redan idag. Men först behöver du svara på några frågor.”

Jag nickade till svar.

”Kan du uppge namn, adress och personnummer och säga vilken veckodag, samt vilket datum det är idag?”

Jag rabblade upp uppgifterna hon bad mig om.

”Sju? Du sa sju, inte åtta”, påpekade läkaren.

”Vaddå?”

”Enligt våra uppgifter är du skriven på Industrivägen åtta, inte sju som du sa nyss. Hur mycket minns du av olyckan?”

”Jag minns den helt klart fram till det att jag förlorade medvetandet.”

”Kan du beskriva vad som hände?”

”Jag såg mannen bli påkörd från sidan när han klev ut i gatan. Han kastades omkull och slog i huvudet på sin högra sida och landade med högerarmen under sig. Det kom blod.”

Läkaren rynkade pannan. ”Men det var ju du som blev påkörd? Det var ingen annan där förutom kvinnan som körde på dig, hon som ringde på ambulansen. Hade du druckit, eller tagit någon narkotikaklassad drog eller läkemedel?”

Jag skakade på huvudet. Läkaren såg mig i ögonen och uttalade följande mening överdrivet artikulerat genom munskyddet,

”Ville du ta livet av dig?”

”Nej, den tanken har aldrig slagit mig, men jag förstår att du frågar. Jag måste framstå som en riktig stackare. En ensam man i övre medelåldern utan vare sig fru eller barn. Inte ens ett riktigt jobb att gå till.”

Läkaren suckade, ”Förlåt, det var inte så jag menade. I sådana här fall är vi ålagda att göra en suicidriskbedömning. Kan du förklara varför du hade en kniv på dig?”

”Nej”, var allt jag kunde få fram.

”Din arm var uppskuren med ett längsgående snitt från handleden till armbågen. Så gör bara någon som verkligen är seriös med att avsluta sitt liv.”

”Det var ren otur. Knivbladet måste ha vridit sig så att den vassa sidan kom emot armen när han föll på den.”

”Nu sa du han igen. Du kommer få träffa en psykolog för ytterligare bedömning innan hemgång.”

Läkaren väntade inte på något svar. Hon var redan på väg ut ur rummet, till nästa patient på ronden.

Psykologen var en gänglig man i trettioårsåldern med löjeväckande stora fötter. Jag fick intrycket av att han hade en fjunig mustasch, men det kunde jag förstås inte se eftersom han också bar munskydd. Psykologen hummade då och då medan han lyssnade till min redogörelse av olyckan. Sedan förklarade han att det inte är helt ovanligt med dissociationer, som att se sig själv utifrån i samband med traumatiska händelser. Han ansåg inte att det rörde sig om en psykos, men jag hade heller inte berättat för honom om alla mina möten med mannen på andra sidan gatan.

Avslutningsvis fick jag fylla i ett skattningsformulär om depression och ångest. När psykologen räknat ihop poängen skrattade han till och sa att han aldrig sett så låga siffror.

”Är det bra eller dåligt?”, sa jag.

”Bra”, sa han, men gav mig ändå ett direktnummer till psykakuten som jag skulle ringa om mitt tillstånd försämrades.

Personalen i sjukhusreceptionen bokade en taxi åt mig. När chauffören stannade på Industrivägen 8 sa jag inget, tackade bara för resan och klev ur bilen. Så fort taxin åkt därifrån gick jag över gatan till min port och tog fram nycklarna. Porttelefonens display lyste rött när jag höll fram den elektroniska nyckelbrickan mot avläsaren. Jag provade en gång till med samma resultat.

Det kändes fel, men jag var ju ändå tvungen att prova, så jag gick tillbaka till port åtta. Den här gången lyste displayen grönt och låset gick upp med ett klick åtföljt av ett högfrekvent surrande.

Portuppgången såg likadan ut som hemma fast spegelvänd. Tavlan med namnen på de boende i huset satt till vänster i stället för till höger om dörren. Mitt namn stod där på raden för två trappor tillsammans med några efternamn som var helt främmande för mig.

När jag klev ut ur hissen på andra våningen tänkte jag mig inte för och var på väg att sticka nyckeln i fel lås. Mitt namn stod på dörren till vänster i stället för till höger om hissen.

Väl inne i lägenheten kände jag mig som hemma. Skorna och kläderna i hallen, inredningen, färgerna, prylarna, och inte minst dofterna var mina. Den enda skillnaden var just den att allt var spegelvänt. Det här kan jag nog vänja mig vid, tänkte jag medan jag gick ut i köket. Jag tittade i kylskåpet, skafferiet och i kökslådorna. Allt fanns kvar även om placeringen var spegelvänd. Det enda som saknades var en av knivarna. Jag gick fram till fönstret och tittade ut.

På andra sidan gatan låg port nummer sju. Min blick letade sig tre fönsterrader upp och där syntes även köksfönstret som jag tittat ut genom kvällen innan. Inga lampor lyste där nu. Fönstret gapade svart som gluggen efter en tappad tand. Kanske bäst så? Det sista jag ville var att se någon där.

Min laptop låg fortfarande uppslagen på köksbordet. Ett infall av nyfikenhet fick mig att trycka på mellanslagstangenten. Skärmen tändes upp och visade inloggningsfönstret till mejlen. Jag hade inget minne av att ha loggat ut, men det var säkert något som skedde automatiskt efter en viss tid av inaktivitet. Jag försökte logga in flera gånger, men varje gång blev jag nekad med en röd textrad som sa att e-postadressen saknades eller att lösenordet var fel. Motvilligt, som om jag inte ville tro på min egen slutledning skrev jag min e-postadress utan punkt mellan för- och efternamn. Sedan skrev jag in mitt vanliga lösenord baklänges för att i samma stund inse att det inte gjorde någon skillnad eftersom det var en palindrom. Innehållet i inkorgen såg bekant ut. Alla viktiga mejl som rörde mitt arbete fanns där. Däremot kunde jag inte hitta konversationen mellan mig och mannen på andra sidan gatan. Jag tittade i skickat-korgen, bland spam och i skärpmejlen men de meddelandena var spårlöst försvunna. Hade jag drömt, eller hallucinerat alltihop?

Dagarna gick och blev till veckor som blev till månader. Ett vaccin var framtaget och jag kunde så småningom återgå till mitt arbete som kirurg. Vid det här laget hade jag accepterat att jag alltid bott på Industrivägen 8. Något som även bekräftades av adresseringen på sparade gamla brev och vykort från släkt och vänner. Minnena av livet på Industrivägen 7 tedde sig alltmer overkliga, likt en avlägsen dröm. Ändå hoppade jag alltid till av rädsla när det slumpade sig så att någon kom ut från porten på andra sidan gatan samtidigt som mig.

Nu har det gått flera år sen jag kom hem från sjukhuset och märkligt nog har det hela tiden förblivit mörkt i fönstret på andra sidan gatan. Inga livstecken har synts från ”min förra lägenhet”. Ända tills igår vill säga.

Jag hade kommit hem från jobbet och skulle hacka lök till middagen. När jag öppnade kökslådan låg den där igen, kniven. Samma kniv som saknats sedan olyckan. Eftersom den hade träskaft skiljde den sig tydligt från de andra knivarna med skaft av plast och metall. Jag tog upp kniven och strök med tummen över det mattslitna träet. Min blick sökte sig ut genom fönstret mot gatan. Där, i fönstret mittemot, var det tänt nu. I ljuset såg jag silhuetten av en man med en kniv i sin hand.

Signaturmelodi

Vi har hört “Fönstret mot gatan”, skriven av J.P. Cassius och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är denna stund mellan oss två, Creepypodden och dig som lyssnar, slut. Men en plats vi aldrig lämnar är din ficka. Där finns vi alltid, redo att påminna om att du – oavsett om du vill det eller inte – aldrig är ensam.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.