Avsnitt 252: Inte som du tror

Jag är fascinerad av det övernaturliga, men har aldrig varit med om något själv. Jag har alltid undrat varför sådana händelser bara tycks hända andra. Men det jag ska berätta har gett mig en sorts förklaring. Även om den inte är så hoppingivande.

För några år sedan satt jag hemma hos mig och pratade med min morfar. Vi hade en alldaglig konversation som av någon anledning ledde oss in på det övernaturliga spåret. Jag berättade lite av mina kompisars påstådda upplevelser och säkert om en eller två rysare från Creepypodden också.

Min morfar var en härlig man, väldigt rolig, men som många i sin generation talade han inte så mycket om sådant han uppfattade som privat. Han bidrog inte så värst mycket till konversationen vi hade, utan satt mest och log och nickade. Till slut ställde jag honom därför en rak fråga: Har du varit med om något övernaturligt?

Han skrockade lite och sa snabbt: Nej.

Jag fortsatte envist: Är du säker? Försök minnas. Men han fortsatte avfärda frågan.

Till slut gav jag upp, och sade skämtsamt: Ja, ja. Om du kommer till den andra sidan får du spöka för mig, helt enkelt.

Då blev hans blick allvarlig. Han tittade ner i bordet och suckade, som om han tänkte över något. Sedan spände han blicken i mig och sade: Det löftet kommer jag aldrig att ge, och jag vill inte heller att du gör det.

Det var en helt oförutsedd förändring i stämningen, och han betedde sig inte alls som vanligt. Jag tittade frågande på honom, och han måste väl ha insett att han inte kunde säga en sådan sak utan att förklara sig, för med låg och allvarlig röst sade han att han skulle berätta om den upplevelse han faktiskt hade haft. Fast han inte ville.

Så här berättade han:

“Jag hade en gång en vän, med vilken övernaturliga saker ibland kom på tal. Vi skojade ofta om att vi skulle hälsa på varandra från den andra sidan, vem som än går hädan först. Även om det var en skojig stämning, visste vi båda att det var ett löfte.

När han dog flera år senare, sörjde jag förstås. Men efter ett tag, när saknaden hade lagt sig, mindes jag löftet. Jag sa högt att han minsann var välkommen att uppfylla sitt löfte. Men tiden gick och då började jag också bli skeptisk gentemot övernaturlighet och den andra sidan. Jag tänkte att det kanske bara bli svart efter döden, eller så kommer man kanske till himlen. Vart än man kommer då verkar det inte finnas någon direktlinje till jordelivet i alla fall.

Men en natt vaknade jag upp, liggande på sidan. När jag vände mig och lade mig på rygg istället fick jag syn på en vag, mörk gestalt vid fotänden. Tack vare månens ljus kunde jag urskilja min vän. Jag blev mållös. Oavsett hur mycket man fantiserar blir det aldrig som man tänker sig i verkligheten.

Av ren reflex drog jag mig bort från gestalten och satte mig upprätt mot sängens gavel men blev sedan sittande mitt emot honom.

Han såg inte ut som förr. Hans kropp var sargad, hans huvud hade många kala fläckar och hans ögon hade något dimmigt över sig. Jag kunde inte säga ett ord. Tänka sig, vi hade lovat varandra detta och nu satt jag här och kunde inte tro mina ögon, än mindre tala.

Tystnaden varade dock inte länge. Min väns vålnad öppnade munnen. I en sekund eller två stod han med munnen öppen innan ett märkligt, blött ljud trängde upp ut ur hans strupe. Ljuden började sakta omformas till ord. I början förstod jag ingenting, eftersom det mest lät som blöta mummel, men efter ett tag kunde jag urskilja den enda fras som kom ur hans strupe. Liksom ett mantra för honom.

‘Lova aldrig någon detta. Det här är ett helvete.’

Snart förstod jag innebörden. Vad han än hade gått igenom för att kunna sända mig detta tecken från den andra sidan så var det hemskt. Jag nickade stumt och då började det låta märkligt från vålnadens gestalt. Lederna i kroppen började knaka och snart knäcktes varenda ben i kroppen på honom. I de dimmiga ögonen, som hade varit min väns, kunde jag urskilja smärta, ånger och framförallt fruktan. Han öppnade munnen igen, men nu kom inget ljud. Kroppen vred sig i smärta och jag kunde inget göra mer än och se på. ‘Gode Gud, hjälp denna själ’, tänkte jag.

Samtidigt började vålnaden tonas bort och snart satt jag ensam i mitt rum igen. Men den fruktan som min vän känt hade nu funnit sin plats inom mig. Vad fruktan var inför visste jag inte och jag vet inte än idag, men vad det än är så vet jag att det inte är något jag vill uppleva. Sedan den dagen har jag givit ett löfte till mig själv, att aldrig mer lova en hälsning från den andra sidan. Därför kommer jag inte heller ge en till dig. För den fruktan som bosatte sig inom mig den dagen är ett ständigt ok och jag sörjer för min vän som fortfarande är i det ‘helvetet’.”

Efter min morfar berättade detta för mig lovade jag honom att aldrig avge sådana löften och snart bytte vi samtalsämnet till något annat.

Efter den dagen har jag funderat. Kanske är jag inte mottaglig eller så väntar det ett öde likvärdigt ett helvete för de som vill stanna kvar i detta jordeliv. Är det då därför jag inte upplevt något? Är det öde, som min morfars vän utsattes för och kanske fortfarande utsätts för, värre att ens själ släcks för evigt? De frågorna har jag inte lyckats besvara. En sak vet jag dock. Jag ska aldrig lova någon att skicka en hälsning från den andra sidan.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Ge aldrig det löftet”, skriven av lyssnaren Lisa och uppläst av Petra Werner.

Fruktan är det som uppstår i glipan mellan vad vi förväntat oss och verkligheten. Människans hjärna är en förutspåelsemaskin, måste vara det för att vi ska överleva. Om maskinen har fel står vi hjälplösa. Och detta är kanske Lisas stora insikt här – att romantiken kring tanken på den eviga existensen, att döden inte är slutet, kan leda oss helt fel.

Men vi kan ha förstått allt fel på fler sätt än så, med följder som kan vara än mer direkta. Till exempel som lyssnaren Felicia berättade i en historia hon kallade “Katja”. Den läses av Rakel Josephson.

Vi gick i samma klass men vi var aldrig nära vänner. Hon hade sin grupp, jag hade min. När vi var yngre var vi hemma hos varandra på olika födelsedagskalas. När det hände pratade vi knappt med varandra längre. Jag hade förmodligen inte ens kommit ihåg henne om det inte var för våren 2001.

Jag började mitt liv i en storstad men växte upp i en liten bruksort i Sverige. När jag var sju år och min mamma var gravid med min lillebror kom mina föräldrar överens om att Stockholms innerstad inte var en bra miljö att uppfostra barn i. De började därför se sig runt bland närliggande orter och städer och hittade till slut en passande. Det var kärlek vid första ögonkastet. Staden var liten men charmig, huspriserna överkomliga. Min skepsis övervanns med löften om en kanin och en ny cykel. Tre månader senare gick flyttlasset. Vi flyttade in i ett vitmålat hus med en liten trädgård i ett villaområde. Jag cyklade på sommaren och åkte skridskor på vintern. Antalet invånare, vid tidpunkten strax över åtta tusen, skapade en mestadels förtrolig stämning. Det ingöt i mina föräldrar en känsla av trygghet som gav mig en, till dess, oupplevd frihet att ströva runt på äventyr. Visst fanns det original även i vår ort, men vi visste vilka de var och konsensus bland de vuxna var att de var harmlösa. Min frihet ökade och jag minns de långa sommarloven med värme. Det var en idyllisk plats att vara barn på.

Någonstans i 13-årsåldern började en känsla av leda infinna sig. Trots att det var en underbar miljö att vara barn i, så kunde inte samma sak sägas om att vara tonåring i den. Vid 14 års ålder var den allmänna åsikten bland åttondeklassarna att “ingenting intressant någonsin hände här”. Vid femton hade vi enats om att staden var “fullkomligt stendöd”.

I efterhand känns det obegripligt. Hur kunde vi inte se hur bra vi hade det? Vi smygrökte bakom skolan och suckade över töntighetsfaktorn i den grällt färgade affischen som annonserade skoldisco den kommande veckan. Vi skulle alla gå, det var inte som att det hände någonting annat, men det gällde att inte visa sig för ivrig. Vi planerade våra outfits noga, några tränade in danssteg från musikvideos på MTV.

Alla hoppades vi på någonting. Att äntligen bli sedd av en ovetande förälskelse. Att bli accepterad. Men mest av allt längtade vi efter förändring. Någonting stort och omvälvande. Något som skulle ändra allt. Vi hade ingen aning om vad som väntade oss.

Kvällen för skoldiscot kom. Det var en fredag i maj och det hade regnat under dagen. Allt doftade friskt. Jag minns fortfarande vad jag hade på mig; jeans, en glittrande grön magtröja och så en jeansjacka över. Kvällen var fin. Vi dansade, drack bål och åt snacks. Några av de stökigare eleverna hade smugglat in sprit som de smög iväg och halsade på toaletterna. Det skrattades och flamsades och vid tiotiden föstes den sista gästen ut ur skolan. Bilar svängde in på parkeringsplatsen, cyklar for förbi. Klungor av ungdomar som bodde i närområdet rörde sig hemåt. Jag var en av dem som promenerade. Vattenpölarna blänkte i gatlyktornas sken och jag kände mig lycklig. Jag gick ut från skolgården och en av mina vänner fick syn på en ensam tjej som stod och väntade vid busshållplatsen. Det var en mörkhårig, tystlåten tjej från klassen och någon ur min grupp ropade “Hej Katja!”. Vi vinkade. Jag fick ögonkontakt med henne och vi log mot varandra. Hon var en gullig tjej. Jag minns att jag tänkte att jag borde anstränga mig mer, försöka lära känna henne bättre. Sedan passerade vi varandra och jag tänkte på annat.

Lördag morgon väcktes jag av en knackning på dörren. Innan jag hunnit svara klev mamma in. Hon höll telefonen i handen och såg allvarlig ut och frågade om jag visste var Katja befann sig. Jag satte mig upp i sängen och berättade var jag senast sett henne och mamma nickade kort och gick ut ur rummet. När jag mötte henne i köket hade hon hunnit lägga på. Jag satte mig ner och hällde upp en skål flingor.

– Det var Katjas föräldrar. Hon kom inte hem igår.

Mamma bredde en smörgås med ryckiga, frånvarande rörelser och fortsatte prata.

– Det behöver inte betyda någonting, ni är 15-år gamla. Hon kanske har en hemlig pojkvän som hon inte berättat om?

– Inte vad jag vet.

Mamma såg sammanbiten ut.

– Det är förmodligen ingen fara, det har inte ens gått ett dygn. Men man fattar ju att de är oroliga.

Katja kom inte hem under dagen. På söndag morgon var hennes ansikte på förstasidan av den lokala tidningen. Jag läste artikeln och fick en klump i magen när jag såg en bild på hennes föräldrar. I texten under bilden vädjade de om att hon skulle komma hem.

På måndag morgon rådde en orolig stämning i skolan. Rektorn kom till vår klass och pratade om det som hänt. Min klasskamrat Sandra stirrade hela lektionen på den tomma skolbänken bredvid henne. Hon var blek och rödögd. Jag kände att jag behövde säga något och gick bort till henne under rasten men hon satt med tillsammans med Karro och några andra av Katjas vänner så jag lät det vara.

På måndag eftermiddag var Katjas försvinnande på lokalnyheterna, på tisdag morgon på riksnyheterna. Ingen hade sett henne sedan vi gick förbi busshållplatsen den kvällen och polisen vädjade nu om flera tips. Hela staden verkade ha drabbats av en kollektiv paranoia. Gatorna där barn brukade cykla låg öde. Lekplatserna var tomma. De klasskamrater som inte fick skjuts uppmanades att ringa så fort de kom fram till eller gick hem från skolan. Ingen fick vara ute efter att det blivit mörkt.

Det tog inte lång tid innan olika rykten började spridas. Den förståndshandikappade mannen som brukade cykla genom staden och ropa nonsens till förbipasserande sågs nu i ett nytt ljus. Kanske var han inte harmlös trots allt? Några äldre elever i skolan kastade sten efter honom när han for förbi skolgården och hans skrämda tjut kunde höras över hela kvarteret. En äldre, alkoholiserad man som bodde själv pekades ut som någon att undvika. Hans civilstatus, brist på vänner i staden och vita firmabil sågs nu som möjliga tecken på en antisocial personlighet. Även om originalen nu plötsligt inte alls betraktades som lika harmlösa, gick ingen helt fri från misstankar. Grannar tittade misstänksamt på varandra över staketen. Vem som helst kunde vara skyldig. Sen började tipsen komma in.

Någon tyckte sig ha sett Katja utanför en bensinstation i utkanten av staden. En artikel publicerades redan innan bilderna från övervakningskamerorna släpptes. På de gryniga fotografierna kunde man tydligt se att flickan var äldre och Katjas föräldrar dementerade snabbt att det skulle röra sig om deras dotter. På det här sättet fortsatte det i några dagar.

Första lektionen på tisdagen var matte. Jag satt och tittade ut genom fönstret när ett gnyende läte fick mig att vända mig om. Min första tanke var att någon hade smugglat in ett djur i klassrummet. Jag tittade mig runt och såg att flera klasskamrater nu stirrade på Sandra. Hon satt med sin mobil helt öppet i klassrummet med blicken fixerad på skärmen. Läraren kom fram till henne men Sandra verkade knappt se honom och det var först när han la en hand på hennes axel som hon tittade upp. Hans röst var vänlig när han pratade.

– Du vet vad som gäller.

Hennes svar var först inte mer än en viskning. Det var knäpptyst i klassrummet nu och vi försökte alla höra vad hon sa. Hon höll upp skärmen mot läraren och när hon upprepade sig var rösten stadigare.

– Det är Katja, hon har ringt!

Ingen brydde sig längre om lektionen och vi bildade snabbt en cirkel runt Sandra. Alla ville se det missade samtalet. Det fanns inget. Sandras röst stegrades.

– Det är sant! jag såg det!

Någon gjorde en grimas, en annan vände sig bort. Ett mummel utbröt i rummet. Karro blev stående vid Sandras bänk en stund. Hennes ögon var glansiga av tårar men rösten var arg när hon började prata.

– Det är så jävla respektlöst. Hur fan kan du ljuga om något sånt?

Sandra höll fram telefonen. Det var något desperat i gesten, som att hon genom att hålla skärmen närmre Karros ansikte kunde mana fram bilden av det missade samtalet. Skärmen var tom.

– Vad är det för fel på dig?

Karro stormade ut ur klassrummet följd av några tjejkompisar. En av dem kastade en föraktfull blick på Sandra innan hon lämnade rummet. Hennes röst var låg men iskall.

– Du är patetisk.

Sandra verkade inte reagera på orden utan stirrade fortfarande på mobilens tomma skärm. Läraren försökte ta kontroll av resten av lektionen men ingen lyssnade längre. Under rasten diskuterades det som hänt i smågrupper och det blev snabbt uppenbart att två läger bildats. Dels var det Karro och hennes gäng som såg Sandras beteende som hänsynslöst uppmärksamhetssökande.

Andra var istället övertygade om att det var ett ärligt misstag. Sandra, som inte varit sig själv sedan Katjas försvinnande, hade trott att hon sett något och reagerat på det. Oavsett vilket läger man tillhörde blev resultatet detsamma. Klassen drog sig undan från henne och höll avstånd.

Själv tyckte jag synd om Sandra. Jag trodde inte att hon skulle ljuga om något relaterat till Katjas försvinnande. Precis som resten av klassen hade jag börjat frukta det värsta. Samtidigt fanns det någon del inom mig som fortfarande hoppades. Ingen visste med säkerhet om hon levde eller var död. Kanske skulle hon komma tillbaka oskadd. Allt kunde fortfarande bli som förut igen.

På torsdagen gick jag och några klasskamrater tillsammans och handlade i kiosken. Det var en liten vit träbyggnad som låg tvärs över gatan från skolan. Vi köpte godis och tittade på dagens tidning med nya rubriker om Katjas försvinnande. När vi kom tillbaka till skolan fick jag syn på Sandra. Hon satt ensam på en bänk på skolgården. Jag gick fram till henne och satte mig försiktigt bredvid. Hon verkade knappt märka att jag var där.

– Hur är det?

Jag ångrade direkt min fråga. Hennes bästa vän hade varit borta i fem dagar och hon var utfryst i klassen. Hur bra trodde jag att hon hade det? Sandra svarade inte. Hon verkade skriva till någon. Mitt hjärta sjönk när jag såg mottagaren. Meddelandet var till Katja. Jag tog mod till mig igen.

– Har hon svarat?

Sandra tittade på mig. Det var något vilt och desperat i blicken.

– Nej, men kanske om jag fortsätter skriva och ringa…

Jag visste inte vad jag skulle säga så jag sa det enda jag kom på.

– Det gör hon säkert.

Sandra såg förhoppningsfull ut.

– Tror du?

Jag nickade. Vi satt tysta en stund tills hon började prata igen.

– Jag drömmer om henne på nätterna. Hon ringer, men när jag svarar är det ingen där. Ibland är det helt tyst. Andra gånger är det som att det är dålig täckning, det sprakar och knastrar. Det låter som att hon försöker säga något men jag hör inte vad.

Sandra tittar upp från telefonen och ut över skolgården.

– Det är värst på morgonen när jag precis vaknat. Innan jag minns att hon är borta. Sen kommer jag ihåg vad jag drömt och kollar på telefonen. Det är aldrig några missade samtal där.

Helgen kom. Jag och två vänner utanför skolan hade bestämt att vi skulle sova över hos en tredje vän som hette Therese och ha filmkväll. Det var flera veckor sedan vi bestämt det och mamma såg tveksam ut när jag tog upp det på fredagen.

– Är det verkligen en bra idé just nu?

Jag påminde henne om att hon redan sagt ja. Dessutom bodde Therese bara några kvarter bort och mamma hade träffat hennes föräldrar förut. Det blev en kompromiss. Pappa skulle skjutsa mig och mina vänner dit och en annan förälder skulle lämna av oss hemma på morgonen. Det var förnedrande att vid 15-års ålder plötsligt bli påpassad som en tioåring men jag var tyst om mina känslor. Det här var inte rätt tillfälle. Det gällde att välja sina strider.

Vid femtiden på lördagen skjutsade pappa mig till butiken för att handla snacks till övernattningen. Jag stod och valde mellan olika chipssorter när jag fick syn på henne. Vid lösgodiset stod Sandra med en påse i ena handen och skopa i den andra. Jag bestämde mig för att låtsas som att jag inte såg henne och plockade snabbt ner ett rör Pringles i varukorgen och rörde mig bort mot kyldisken. När jag var på väg tillbaka mot kassorna igen stod Sandra fortfarande kvar. Hon var blek och hålögd och stod i exakt samma position som tidigare: rakt framför lösgodiset stirrade tomt framför sig. Jag gick försiktigt fram och ställde mig bredvid henne.

– Svårt att välja?

Hon blinkade till.

– Va?

– Ja, godiset. Det finns många olika sorter.

Hon verkade vakna till liv och tog snabbt några skopor från olika lådor och skyfflade ner i sin påse. Fan också. Nu hade jag gjort henne obekväm. Jag försökte släta över det.

– Vad ska du göra ikväll då?

Hon tittade ner i golvet.

– Inget särskilt. Mamma jobbar natt och –

Hon behövde inte avsluta meningen. Det var en vecka sedan Katja försvunnit och större delen av klassen pratade inte med Sandra längre. Vem skulle hon ens göra planer med? Det var hemskt. Jag behövde göra något.

– Jag och några kompisar ska ha filmkväll, du kan säkert följa med om du vill?

Någonting hoppfullt drog över hennes ansikte.

– Säkert?

Jag nickade och undrade samtidigt vad fan jag höll på med.

– Absolut, du känner dem inte men de är jättegulliga! Vi har hyrt några skräckfilmer och tänkte sova över hos en tjej.

Sandra tvekade och för ett kort ögonblick trodde jag att hon skulle säga nej. Sen ryckte hon på axlarna.

– Okej, varför inte. Jag kommer!

Vi åkte förbi Sandras hem på väg till Therese och hämtade sedan upp de andra. Mina vänner kastade frågande blickar i Sandras riktning men jag skakade bara på huvudet och mimade ett “senare”. När vi kom fram till Therese tog jag henne åt sidan och förklarade situationen. Hon suckade och var märkbart irriterad men hade inte hjärta att kasta ut Sandra heller. Hon pekade upp för trappan mot sovrummet.

– Du får sova skavfötters med henne.

Jag hatade att sova så men jag sa inget. Det var mitt fel att hon var här.

Trots mina farhågor blev det en bra kväll. Vi käkade pizza, gjorde iordning snacks och kollade på två skräckfilmer. Klockan närmade sig tre på morgonen innan vi gick och la oss. Therese sov i sin säng, mina andra två vänner delade på hennes bäddsoffa och jag och Sandra låg skavfötters på en madrass på golvet. Det var varmt och obekvämt men till slut somnade jag.

Någon gång under natten vaknade jag till. Jag vet inte vad det var som väckte mig men någonting fick mig att titta mig runt i rummet. Alla sov. Jag kunde inte se Sandra ordentligt men hörde att hon vred och vände på sig. Någonting vibrerade och lyste upp i mörkret. Jag tänkte på det hon berättat om de nattliga samtalen och rös till. Efter en stund slocknade skärmen på hennes telefon och jag blundade och försökte somna om. Då vibrerade mobilen igen. Sandra sov fortfarande men jag var klarvaken nu. Det var förmodligen ingenting konstigt men jag måste få veta. Jag satte mig upp, flyttade undan täcket och smög fram till telefonen. Jag lyfte försiktigt upp den och tittade på skärmen som slocknat igen. Jag ångrade mig. Vad jag höll på med? Jag skulle precis lägga ner den igen när skärmen tändes. Jag släppte mobilen i golvet och Sandra skrek till. De andra vaknade också men innan de hann fråga något hade Sandra vänt sig mot mig. Hon var klarvaken.

– Vad gör du?!

Jag backade instinktivt undan.

– Jag vet inte, jag –

Hon slet till sig mobilen, knappade in koden och tittade på skärmen. Sedan tittade hon på mig igen och ögonen vidgades.

– Du såg!

jag skakade på huvudet.

– Nej, jag –

– Lögnare! Du såg!

Therese kom tassande över golvet till oss och de andra följde försiktigt efter.

– Vad är det?

Sandra hade kurat ihop sig och börjat gråta. Mellan snyftningarna hördes hennes röst.

– Jag vill hem!

Vi försökte få henne att lugna sig en stund men ingenting fungerade. Hon var otröstlig. Till slut gick Therese ilsket iväg för att väcka sina föräldrar. Sandra fick skjuts hem men vi andra stannade kvar. Jag berättade inte vad jag för ett kort ögonblick trodde att jag hade sett för de andra. Jag visste hur klassen reagerat på Sandras påstående och ville inte att mina vänner skulle behandla mig likadant. Så jag gjorde det enkla och ljög. Sa att jag skulle gå upp och kissa och råkat ta fel mobil. Alla trodde mig. De andra enades om att det var synd om Sandra men att hon var ganska psycho. Jag sa inte emot. Det tog lång tid innan jag lyckades somna om igen.

Under lunchrasten på måndagen kom Sandra fram till mig. Hon bad om ursäkt för att hon förstört övernattningen. Jag svarade att hon inte behövde tänka på det. För att ha något att säga frågade jag henne om hon ville följa med till kiosken. Vi passerade Karro och hennes gäng på vägen dit. De tittade ogillande efter oss. Varför hade jag ens lagt mig i det här? Vi gick in i kiosken och Sandra tog ett paket tuggummi och var på väg mot kassan när hon fick syn på Katjas leende ansikte på tidningens förstasida. Tuggummipaketet gled ur hennes hand och föll i golvet. Hon vände sig om och sprang ut. Jag skyndade efter.

Sandra stod vänd bort från kiosken med ansiktet i händerna. Hennes axlar skakade av gråt. Jag lade försiktigt en arm om henne. En ringsignal hördes. Sandra stoppade frånvarande ner handen i väskan och plockade fram telefonen. Hon skulle precis svara när hon frös till. Jag tittade på hennes display men kunde inte se vad det stod. I en kort sekund möttes våra blickar men precis när jag skulle fråga tystnade telefonen. Sandras händer började skaka när hon ringde upp igen. Vi väntade. Signalerna gick fram utan svar.

Dörren till kiosken öppnades plötsligt och några elever gick ut. Inifrån kiosken hördes ett svagt ljud. Sandra gick långsamt in igen och jag följde efter. Vi hörde det båda tydligt nu.

– Det är hennes ringsignal

sa Sandra, och vi såg oss omkring. Våra blickar gled från kioskägaren, över hyllorna och uppåt mot taket. Ovanför oss hördes det dämpade ljudet av en telefon som ringde. Sandra stirrade på träplankorna ovanför våra huvuden och hennes röst var knappt igenkännbar när hon viskade:

– Katja?

Ringsignalen fortsatte men ingen svarade.

Efter det gick allting fort. Polisen var där inom en kvart. Området runt kiosken spärrades av. Det dröjde till nästa dag innan polisen gick ut med någon information.

Ovanför kiosken bredvid skolan fanns en hyreslägenhet. Det var där de hittade henne. Det var med en sjunkande känsla det gick upp för oss att hon varit där hela tiden. När vi stod inne i kiosken och läste om hennes försvinnande i tidningarna låg hon rakt ovanför våra huvuden. Strypt och inlindad i byggplast. Fast det nu gått många år sedan den här dagen får jag fortfarande svindel när jag tänker på det.

En tid senare kom det ut namn och bild på mördaren. Han hade hyrt lägenheten ovanför kiosken dit han lockat in och strypt Katja. Han hade jobbat i en lokal mataffär och beskrevs av sina kollegor som tystlåten men pålitlig. De flesta i min klass kände igen honom på bilden. Jag hade själv träffat honom flera gånger och vid ett tillfälle hade han bjudit mig och min lillebror på jordgubbar. Vad jag vet gav han aldrig något motiv för dådet.

När jag började på gymnasiet valde jag att studera på annan ort. Kort därefter sålde mina föräldrar huset och lämnade staden, de också. Med tiden har den värsta skräcken försvunnit och jag tänker mer och mer sällan på henne.

Det finns några detaljer i det hela som jag aldrig riktigt kunnat släppa. När rättsläkaren efter några dagar gick ut med sin obduktionsrapport var det någonting med den som inte gick ihop. Dagen vi stod utanför kiosken och Sandras telefon ringde hade Katja redan varit död i minst en vecka. Varför var hennes telefon fortfarande på? Var det mördaren som försökte ringa upp Sandra? Även om det är en kuslig tanke, är alternativet ännu värre. Vart kom det sista samtalet från? Vem fanns där på andra sidan?

Vi hörde “Katja”, skriven av lyssnaren Felicia och uppläst av Rakel Josephson.

Slutligen kan emellanåt insikten om hur saker och ting egentligen ligger till vara själva dödsdomen, det man egentligen önskar att man hade sluppit. Om detta ska vi höra i veckans sista historia. Det är ett brev en lyssnare, Klara, skrivit till sin pappa, och som hon varit vänlig nog att dela med även oss på Creepypodden. Ett brev om sanningen. Den läses av Emelie Rosenqvist.

Hej Pappa.

Jag hoppas att du mår bra, att du och Agneta spelar golf varje dag och att du är sådär solbränd som du alltid blir i Spanien. Jag vet att du sa att jag borde försöka flyga ner och hälsa på men jag tror inte det går, hur gärna jag än vill. Det har blivit sämre, jag hör nästan ingenting längre och på rutinkontrollen igår kom de också fram till att minnet blivit ännu sämre. Det är därför jag bestämt mig för att berätta för dig vad som verkligen hände innan jag äntligen ska få glömma det. Pappa, jag borde sagt något till dig tidigare, men jag vågade inte. Det du hört är inte min version, det är inte min sanning. Det här är vad som hände. Du behöver inte tro på det, du behöver bara få veta.

Jag börjar från början eftersom jag inte vet hur mycket du kommer ihåg. Allt började efter studenten. Du minns säkert att jag hade varit skoltrött sedan tvåan men ändå pluggat mig sönder och samman för att försöka få 2.0 till läkarlinjen. Jag sökte in till Uppsala, men kom inte in den hösten, och bestämde mig för att det var ett tecken på att jag borde göra något annat, i alla fall tills jag kunde söka igen till våren. Under sommaren söp jag, reste till Kos och hoppades att du inte skulle börja kräva någon slags hyra. Du hade alltid varit där för mig under mina ganska ångestfyllda tonår, kört till akuten när jag kollapsat inför högskoleprovet och suttit med i möten med kuratorn om mina smala handleder.

Du gick tyst omkring i radhuset den sommaren medan jag dolde min bakfylla med Sprite och leenden. En morgon i september satte du dig mitt emot mig vid köksbordet.

“Jag vill egentligen inte ge dig ett jobb men jag tror att du skulle behöva det”, sa du och ville inte riktigt se på mig.

Du erbjöd mig en halvtidstjänst på en förskola, eftersom du jobbade i kommunen och kunde dra i lite trådar. Jag är och var medveten om att det du gjorde inte var helt korrekt, men jag vet att du bara ville väl. Det är inte ditt fel men idag önskar jag innerligt att du aldrig ens kommit på tanken.

Förskolan var målad i en svag rosa nyans och låg vid en enslig vändplats. Jag skulle börja jobba på avdelningen Humlan. Där jobbade redan Gun och en blond trött kvinna jag inte minns namnet på. De tog emot mig en måndag morgon och gick igenom alla rutiner och regler, de visade upp köket som de fick leveranser av frysmat till som de värmde upp, och kuddrummet där det alltid måste vara en fröken närvarande. Sedan stannade Gun framför en vit dörr. “Och här nere ligger vilorummet, som vi även kallar för vilogrottan. Jag tror inte vi behöver gå ner och kika där nu”. Hon var redan påväg till pysselrummet där jag skulle starta min dag. Barnen målade saker de hittat i naturen tidigare på dagen, det var högljutt och jag var lite tafatt där jag satt och hjälpte till att tvätta penslar och klippa piprensare. Jag satt bredvid en liten flicka med Pippi Långstrump tröja och snor som ständigt rann. Hon satt och målade en kotte röd.

“Vad gör du for något?”, frågade jag henne.

“En present.”

Den blonda fröken kom in och ropade hallå tills det tystnade, då sänkte hon rösten och förklarade att det var dags för lunch. Barnen och jag städade undan och gick ut mot lunchrummet.

När lunchen var uppäten och bortplockad klappade Gun händerna för att få uppmärksamhet bland porslinsklirret.

”Nu är det dags att ta med sig sina gosedjur och gå ner till vilogrottan.”

Barnen lydde och samlades utanför den låsta dörren där Gun öppnade med en av sina nycklar ur en stor nyckelknippa. Den blonda kvinnan gick ner före barnen och Gun höll upp dörren och såg på mig över sina färgglada glasögon.

”Du kan gå ner sist och se till att alla lägger sig ner och är tysta.”

Jag följde efter tåget av små barn ner i källarrummet. Där nere låg flera små madrasser utrullade på rader med en kudde och filt på varje plats och allt var dunkelt men svagt gult i skenet från en nattlampa i form av en anka. Rummet var ganska litet med en mörk plastmatta och vitmålade stenväggar, i taket följde några målade rör den skrovliga stenen och längst bort i hörnet var det en lucka på väggen, eller det såg snarare ut som en liten vit metalldörr.

”Jag läser en kort saga för dem”, viskade den blonda vars namn jag glömt, medan barnen la sig ner en efter en, “så tänkte jag att du kunde sitta med mig en stund och se till att de somnat och sedan gå upp.”

Hon gav mig en äggklocka för att hålla tiden och började sedan läsa högt om en gris som körde moped. Jag lutade mig mot stenväggen medan timern i handen tickade ner en timme. De flesta hade somnat innan hon var klar och vi satt tysta och betraktade dem. Efter en stund kom en pojke med glasögon bort mot oss. Han sa något ohörbart till den blonda.

”Jag måste ta med Sebastian upp till toaletten, jag kan ropa på Gun så hon tar över vakten.”

”Det är lugnt, jag kan sitta vakt själv.”

Det gula ljuset fick halva hennes ansikte att skuggas men jag tyckte jag skymtade en oro i hennes blick.

”Är du säker på det?”

”Absolut, det är väl bara att ställa i ordning madrasserna och lägga undan filtarna efteråt?”

Hon log snabbt och tog pojkens hand.

”Jo, det är bara det. Men ropa om det är något och se till att de inte vaknar och börja pilla på elskåpet.”

De gick upp för trappan och dörren slog igen bakom dem. Jag satte mig ner och ångrade att jag inte tagit med mig mobilen. Rören knäppte till och ett barn hostade. Jag kände själv hur trött jag var, speciellt efter alla nya intryck och högljudda barn. Jag höll precis på att somna då jag hörde att någon reste sig upp. Jag vaknade till och såg en pojke tassa på tårna fram till flickan med Pippi Långstrump-tröjan och hon satte sig upp.

Jag reste mig och gick fram till dem.

”Hörrni, gå och lägg er igen”, viskade jag och försökte fösa pojken mot sin madrass.

”Vi ska bara ge presenterna först”, sa pojken och lyckades ta sig ur mitt grepp.

”Vilka presenter?”

Flickan visade sin rödmålade kotte.

”Vi måste det. Annars kommer hon.” Han pekade bort mot luckan.

”Vem då?”

De såg på varandra och pojken svarade mig till slut,

”Maren. Och hon blir jättearg om hon inte får något rött. Snälla, vi ska bara lägga ner dem vid hennes dörr.”

Jag insåg att det var en slags lek de höll på med och mindes själv hur vi låtsas att det bodde kaniner i kuddrummet på min förskola. När jag var liten hade jag älskat fröknarna som var med och hjälpte våra lekar och föraktat de som förstört dem med tillsägningar.

”Okej, men gå och lägg er sedan.”

De nickade ivrigt och jag följde dem fram till luckan. Han tog upp en röd legobit och hon lade ner sin kotte. De stod andäktigt en sekund vid presenterna och sprang sedan tyst och la sig på sina madrasser. Jag gick tillbaka och satte mig mot stenväggen och tog mig friheten att blunda igen. Det här jobbet skulle bli hur enkelt som helst, hann jag tänka innan jag också somnade.

Äggklockan väckte mig och jag började gå runt och väcka de som fortfarande sov. Jag samlade ihop de små madrasserna och lutade dem mot ena långväggen. Det var då jag märkte att de röda sakerna var borta. Pojken och flickan måste ha smugit så tyst för jag hade inte märkt eller hört någonting under vilostunden.

Vid trappan hade den blonda öppnat dörren och barnen gick upp i ett led. Jag såg pojken och han vände sig om och log mot mig.

Okej, det var inte hur enkelt som helst men till skillnad från att plugga var det som semester. Barnen hade strikta rutiner som jag snabbt kom in i och redan veckan därpå blev jag ansvarig för rasten innan lunch. Det hade regnat hela natten och barnen på Humlan lekte i vattenpölarna i färgglada galonbrallor. Jag gick runt och såg till att ingen bråkade om traktorn i sandlådan eller åt daggmaskarna som låg livlösa på asfalten. Jag funderade på planer för kvällen, du skulle på konferens, så jag funderade på att ha en fest eller gå ut med tjejerna.

Ett kallt finger pickade på min hand och jag tittade ner och där stod en pojke i blått regnställ.

”Kan du komma och hjälpa oss med en grej?”

Det var pojken från vilostunden i källaren, som jag nu fått reda på hette Filip.

”Javisst, vad då?”

Han svarade tyst,

”Det är hemligt, du får inte säga till någon.”

Filip började gå bort mot buskaget vid staketet och vinkade mig till sig. Där satt två flickor på huk med ryggen mot oss.

”Hej, vad gör ni?”

De vände sig snabbt om och tittade upp på mig.

”Vi…vi…letar presenter”, sade en av flickorna osäkert.

”Hon ska hjälpa till med grejen där borta”

Filip pekade in mot busken. Med ens kände jag mig upprymd att jag fått förtroendet, och inte Gun att vara med i hemliga lekar. Jag satte mig ner på huk och försökte se in i buskaget. En av flickorna ställde sig upp och kom så nära att hennes varma andedräkt kittlade när hon pratade in i mitt öra.

”Du måste ta ner den där, vi når inte.”

Det tog en stund innan jag såg vad hon menade, längst inne mellan grenarna skymtade jag några hoptrasslade fingrar från en randig vante. Jag lutade mig in mot busken och kände hur det stack till genom jeanstyget när jag sträckte mig mellan grenarna. Till slut fick tag på den mellan pek och långfingret.

Barnen jublade till när jag drog ur armen och höll upp den blöta vanten.

”Den är ju smutsig!”, utbrast den andra flickan.

”Vi kan skölja av den och lägga i torkskåpet”, sade jag.

”Ja!”, svarade barnen i kör till mitt förslag.

”Den måste vara klar till vilostunden”, avbröt Filip.

Jag lovade och tummade att inte säga något till någon.

När de åt lunch gick jag in på personaltoaletten och la vanten i handfatet. Det kändes som att jag var del i något spännande, en hemlighet inga andra vuxna fick ta del av. Jag låste dörren och sprutade lite handtvål på den och satte på varmvattnet. Jag kramade ur vanten som nu, utan smuts visade sig vara rödrandig.

Efter en stund på högsta effekt i torkskåpet var den fortfarande lite fuktig men varm och jag stoppade den i koftans ficka. I lunchrummet höll de på att plocka undan och när den blonda var ute i köket gick jag fram till Filip som sköt in sin stol mot bordet.

”Uppdraget utfört”, sade jag och drog fram vanten. Han sken upp och tog emot den med båda händerna.

”Jag ska lägga den med de andra grejerna så alla presenter är tillsammans.”

Han gick ut i kapprummet och jag följde efter för att se vad de andra presenterna var. Vid hans krok hängde en liten ryggsäck som han öppnade och grävde runt i innan han hittade vad han sökte, en brandbil och en clownnäsa.

”Jag tog med de här hemifrån när hon bad om mer. Amanda har en röd Barbieväska hon lovade att ta med också.”

”Vem är det ni ger presenter till?”

”Maren. Jag sa ju det förut.”

Han suckade demonstrativt åt att jag frågade igen.

”Vem är det?”

”Jag vet inte riktigt, hon är liksom inte vanlig, men hon bor där och vi bor inte här därför måste vi betala med röda presenter.”

”Vad händer om ni inte ger henne några presenter?”

”Hon blir arg.”

Hans allvarliga min fick mig att skratta till.

”Äter hon upp er då? Eller kittlar er? Tar allt ert godis?”

Han var tyst en stund och stoppade ner vanten tillsammans med de andra sakerna i ryggsäcken och betraktade mig med klar blick.

”Det kommer att göra ont.”

Gun öppnade dörren till köket och hennes grålockar tittade ut och upptäckte oss ståendes vid krokarna.

”Kom nu, Filip, du ska hjälpa till att diska idag.”

Utan ett ord vände han sig om och sprang mot henne, hon ruskade om hans huvud och dröjde vid mig med blicken innan hon stängde dörren.

Jag hade svårt att släppa det märkliga samtalet, och jag borde absolut ha tagit upp det här med någon vuxen men det var något med den här leken som var svårt att motstå. Ungefär som när du gör anden i glaset, trots att du vet att någon rör glaset med fingret så finns det något kittlande läskigt med att man tar kontakt med andar.

Men jag fick faktiskt mardrömmar under den här tiden och jag började stänga sovrumsdörren om mig när jag sov, något som jag minns att du tog upp med mig, eftersom jag annars alltid hade den öppen ifall katten ville sova där. Annars minns jag inte att jag någonsin var rädd, tvärtom tyckte jag om att vara i maskopi med barnen och hjälpa dem att hitta presenter till deras fantasivarelse Maren.

Fler och fler barn följde med i leken och varje dag blev det en ny skattjakt för att hitta presenter till vilostunden. Plötsligt fanns det röda saker överallt. Vi gick på dockteater där ett programblad var rött, vilket några barn tog och vek ihop i sina fickor. Jag gick också igenom min sminkväska och hittade ett gammalt läppstift jag aldrig använt som jag gav till Filip. En annan flicka tog med sig en gammal tomteluva.

Allt samlades i Filips ryggsäck tills vilostunden, då de smugglades i byxfickor och under snuttefiltar ner i källaren. Jag funderade ofta på var de gömde allt efteråt, kanske bakom rören som gick ner på sidan av väggen eller i korgen med filtar? Att Gun och den blonda inte heller märkte något tyckte jag var ett under, så mycket som cirkulerade kring presenterna och dess jakt, speciellt eftersom den blonda alltid höll i vilostunden. Tills en dag.

Jag hade rast och satt i personalrummet och bläddrade i en gammal Metro när den blonda knackade och öppnade dörren samtidigt.

”Vet du var Gun är?”

”Jag tror bara hon skulle gå bort till Ica och köpa mer kakor till föräldramötet, men hon borde strax vara tillbaka. Var det något särskilt?”

Hon såg stressad ut och drog handen genom håret.

”Jag måste ta ett telefonsamtal, det är min dotter som svimmat på skolan. Jag vet inte hur jag ska göra, barnen ska väckas snart.”

”Jag kan göra det, det är inga problem.”

Hon tvekade.

”Okej, men väck dem bara, jag kan fixa i ordning madrasserna senare.”

Jag vek ihop tidningen och reste mig upp.

Så fort jag öppnat källardörren hörde jag flera sovande andetag, något som än idag gör mig illa till mods. Väl nere i den dunkla källaren stod äggklockan på åtta minuter kvar så jag satte mig ner på plastmattan i skräddarställning. Jag såg bort mot elluckan. och mycket riktigt låg där några röda föremål i en prydlig rad.

Det måste varit ungefär två minuter kvar då jag hörde något som inte var sovande barn. Först trodde jag att det var ett knäppande från rören ovanifrån men ljudet ökade, som att det kom närmare. Det hade samma takt som en vals, ett-två-tre paus, ett-två tre paus.

Ljudet var nu precis bakom väggen och rörde sig från den ena sidan till den andra tills det slutade bakom luckan. Jag satt blickstilla. Pulsen slog dovt och fick hela kroppen att dunka. Det knackade försiktigt, som från en liten hand. Det måste vara inbillning. Det knackade igen och jag såg på de 15 barnen som sov tungt.

Jag valde att blunda. Jag vet inte vad som hände, om jag somnade till (vilket verkar otroligt med tanke på adrenalinruset) eller fått en blackout. Men vad som kändes som två sekunder senare öppnade jag ögonen. Det var tyst.

Jag vred äggklockan framåt och den gav ifrån sig ett forcerat pling. Barnen vaknade till och jag uppmanade dem att gå upp. I trappan på väg upp kastade jag en sista blick över vilogrottan. Det måste varit rören tänkte jag och såg bort mot elluckan. På golvet under den, fanns nu ingenting.

Du kanske kommer ihåg att jag fick jag frossa när jag kom hem den dagen och du konstaterade att jag hade feber. I en vecka låg jag hemma med influensa, i ett tillstånd där jag gick in och ur genom feberdrömmar. Du skickade oroliga sms från jobbet och kom hem med misosoppa från sushikiosken. När jag var vaken hade jag all tid att fundera på vad jag hört där i källaren och försöka hitta en vettig förklaring, men ju mer jag tänkte på det, desto overkligare hade det varit.

Samtalet då jag väl tog upp det med dig minns jag ordagrant.

”Pappa?”

”Mmm.”

”Jag hörde något konstigt på förskolan.”

Du tittade upp från teven, där en Clintanfilm gick på femman.

”Nere i källaren, när det var vilostund så lät det som knackningar”, fortsatte jag.

”Okej. Du vet, i källare låter det alltid någonting. Är det inte rör så, ja, värmepannor och det kan vara allt möjligt. Det är inget konstigt”

”Jag vet inte. Jag blev bara rädd, som att det typ var någon bakom väggen.”

Jag lutade mig mot soffstödet och kände hur jag med ens blev liten och ville krypa upp i din famn.

”Varför skulle någon vara där? Va? Skruttgumma. Var det här i tisdags?”

”Ja. Innan jag gick hem för att jag kände mig sjuk.”

Du strök mig över ryggen med en varm hand.

”Om det inte var knäpp i rören så var det nog febern som spelade dig ett spratt. Jag såg spöken hemma hos farmor när jag var liten och hade feber.”

Efter helgen var jag på benen igen och hade förmiddagspasset på Humlan. Barnen var uppspelta att jag var tillbaka, och vi byggde dinosauriehus i kuddrummet på morgonen där gosedjur fick spela T-Rex.

Den dagen slapp jag att vara rastvakt i kylan och fick istället hjälpa till med lunchen. Gun hade tagit fram frysta potatisbullar som jag skulle värma upp och en bunke med morötter att riva. Tre av barnen skulle hjälpa mig i köket och jag satte dem på att göra de enkla sakerna som att duka och ta fram mackor. Filips vän Amanda stod blygt på tröskeln in till köket medan de andra två öppnade den stora kylen i jakt på smör. Jag torkade av händerna på en kökshandduk och gick fram och satte mig på huk så vi blev lika långa.

”Kan du hjälpa mig att ta fram lingonsylten medan jag fixar morötterna?”

Hon nickade långsamt och gick bort mot kylen där de andra två börjat kivas om vem som skulle bära ut smörpaketet. Jag satte på radion och hällde ut potatisbullarna på en form, en gammal Tommy Nilsson-låt började spela och jag sjöng med så barnen började skratta och dansa runt köksön i cirklar. Vi märkte knappt när Gun tittade in och frågade över musiken om jag kunde väcka barnen från vilostunden idag. Ett uns av obehag for igenom mig när jag tänkte på källaren men jag ignorerade det och svarade självklart. Gun log, stängde köksdörren och jag hörde henne sjunga ”Säg att du vill ha mig här…” ute i korridoren.

Det fanns inget farligt här, det var bara rör och feber, tänkte jag,

Lunchen blev okej, jag kommer ihåg att potatisbullarna fortfarande var frysta i mitten och lingonsylten tog slut direkt. När allt var undanplockat gick den blonda ner med barnen i källaren och kom sedan upp. Hon satte på sig jackan i hallen och tog upp mobilen och tittade länge på den innan hon stoppade den i fickan.

”De har bara sovit i några minuter så du kan vänta lite med att gå ner.”

”Okej, då gör jag det.”

”Tack igen. Jag vet att det inte är ditt ansvar men…”

Hon tog handväskan och skulle precis öppna dörren. Hon stannade till som för att säga något mer, men hejdade sig så gick hon ut.

Jag gick och plockade lite i pysselrummet och drog ut på tiden innan jag gick mot källaren. Jag öppnade försiktigt dörren för att göra så lite ljud som möjligt, det svaga skenet av nattlampan gjorde att trappstegen var mörkt gula. Jag höll i mig i ledstången och gick ner.

Som vanligt hörde jag deras lugna andetag och jag kom längst ner tills jag såg att Amanda stod borta vid elskåpet. Jag sicksackade på tå mellan madrasserna fram till henne. Vid hennes fötter låg några röda klossar. Men det var inte förrän jag kom riktigt nära som jag också såg en mörkbrun sörja som bredde ut sig över golvet bredvid hennes fötter. För en sekund frös jag till i tron om att det var blod, men så kände jag den söta lukten av lingonsylt.

”Amanda, vad gör du?”

Hennes händer var dränkta i sylt och den stora fickan i mitten på hennes klänning var vänd ut och in med en stor mörk fläck på.

”Det är en present, du får inte ta bort det!”

Hon hade sylt över hela strumporna och i håret och jag föste henne bort mot trappan. Fler barn hade vaknat till och satt sig upp. Jag gick fram till äggklockan som stod på golvet bredvid anklampan och såg att det var fem minuter kvar. Hela källaren hade nu en kvalmig doft och jag kände mig plötsligt väldigt illamående.

”Vilan är över nu, alla går upp.”

Några barn började gnälla men gjorde som jag sa och jag lyfte upp Amanda för trappan för att hon inte skulle gå runt med sina syltiga strumpor.

”Gun, kan du hjälpa mig?”, ropade jag nervöst och Amandas klibbiga hår fastnade i mitt ansikte. Gun kom ut från personalrummet och utbrast i en flämtning.

”Någon hade med sig lingonsylt ner till vilostunden”, sade jag snabbt och lyfte ner Amanda på plastmattan i korridoren. Hon såg uppgiven ut.

”Nejmen. Vet du, jag tar och tvättar av henne. Är det kladd där nere också?”

”Ja, en stor pöl.”

Hon tittade strängt på mig och tog Amandas hand.

”Du hade vakten, sådant här ska inte hända under vilan. Du får gå ner och städa upp, det finns en skurhink och mopp i skåpet till höger precis innan köket.”

Hon pekade bort mot korridoren och jag gick dit på darriga ben. Tillsägelsen fick mina ögon att tåras, och mest av allt var jag rädd för att bli avskedad. Jag drog ut en hink, fyllde den med såpavatten och gick tillbaka mot källardörren som stod öppen. De flesta av barnen hade fnissande följt Gun och Amanda bort till toaletten för tvättning. Filip stod kvar vid källardörren med en gosedjurstiger i famnen.

”Du vet att du inte kan ta bort det.”

Han ställde sig i vägen men jag gick lätt runt honom och spillde vatten på golvet.

”Det kan jag visst”, snäste jag till, trött på deras lek.

Precis när jag skulle ta första steget ner för trappan tog han tag i mitt ben och kramade krampaktigt om det.

”Lägg av!”

Jag lyckades skaka av honom och stängde snabbt dörren bakom mig och drog om låskolven. Små händer bankade på andra sidan. Jag ignorerade dem och famlade förgäves med handen längs väggen för att hitta en lampknapp. Istället fick nattlampan som liknade en anka bli min enda ljuskälla medan jag försiktigt kånkade städgrejerna ner för trappan.

Jävla ungar, tänkte jag.

Vilogrottan låg dunkelt och tyst. Madrasserna låg fortfarande kvar i slarviga rader. Den mörka fläcken bredde ut sig i hörnan och jag började dra skurmoppen över den.

Trots att sylten börjat torka fick jag upp det mesta efter att ha gnuggat moppen hårt mot plastmattan. Jag doppade den i hinken och kramade ur vattnet. Det var då det hördes bakom väggen. Först en svag rytm, sedan högre i styrka, ett-två-tre paus, ett-två tre paus. Steg som kom närmare elluckan. En knackning.

Jag frös trots att jag kände hur ryggen var fuktig av svett. Det var ingen feberdröm, det hände på riktigt. Plötsligt blev det tyst. Jag släppte ur luft som jag hållit in. Försiktigt drog jag moppen över golvet igen med blicken mot luckan.

Jag vet fortfarande inte exakt vad som hände efter det, så många gånger har jag tvivlat på mina egna sinnen från den tiden. Men jag ska försöka återberätta så som jag upplevde det.

Nattlampan blinkade till, och slocknade helt. Källaren var svart och det tog en sekund innan mina ögon vande sig vid mörkret. Det var då luckan skakade till, som när någon trycker till en gammal dörr, och en glipa öppnades. Jag kände hur moppen höll på att glida ur mitt grepp.

Ögonen reflekterades först, det glimmade till och jag hann tänka på en katt. Luckan öppnades med en knuff. Det kan ha varit en fot, jag vet inte, men något steg ut på plastmattan. Steg för steg, tass för tass, fot för fot. Päls, som på en nakenhund där man kan se fläckar i den bruna huden och smala leder.

Den måste ha varit böjd där inne för när den kom ut reste den sig smidigt upp till sin fulla längd och huvudet gick ändå upp källartaket. Min andning kom ut stötvis med kroppens skakningar.

En av dess händer eller tassar kanske det var, rörde sig sakta ner mot golvet och plockade upp klossen som den slöt i näven. Ljudlöst. Jag backade ett steg. Min fot slog till hinken och en skvalp rann över på mitt ben.

Varelsen reagerade och vände sig om. Den rörde sig sakta mot mig. Mitt sinne ville springa men min kropp lydde inte. Det klafsade till när den steg i skurvattnet. Jag började hyperventilera och dödsångesten grep tag i mig. Någonstans här måste jag ha blundat. Jag kände av dess närvaro, så nära. Ett varmt andetag precis bredvid mitt öra. En röst, torr och tyst sa lågt något jag inte hörde. Sedan igen, nu mörkare och högre. Hörselgången vibrerade och jag uppfattade:

”Ingen röd, ty bara…”

Jag tappade hörseln efter det, och smärtan slog till långt in i kroppen och spred sig ut, genom huvudet, in i totalt mörker.

Jag tror att det var du som berättade för mig att Gun bröt upp dörren, att läkarna sade att det var en svår hjärnhinneinflammation och att du höll min hand tills jag vaknade.

Idag är det åtta år sedan. Alla år av ständig kamp för att komma tillbaka till något normalt, något som inte innefattar det här. Men jag ser faktiskt fram emot att glömma, att se mörker utan att frysa och att somna utan skräck. Det kommer att bli en befrielse, pappa.

Du behöver inte vara orolig mer, du behöver inte åka hem varje månad eller ringa sjukhuset. Det kommer att bli bra. Det blir allt dimmigare nu. Jag kommer sjunka ner i en glömska som kommer att bli en befrielse.

Nu vet du sanningen om vad som hände mig. Det enda jag ber dig om är att vad jag än i framtiden kommer att fråga dig om den dagen från och med nu, berätta den aldrig för mig.

Kramar från din Klara

Signaturmelodi

Vi hörde “Brev till pappa” av lyssnaren Klara, uppläst av Emelie Rosenqvist. Och därmed är veckans avsnitt av Creepypodden slut. Och en sak som är precis som du tror, det är att vi återvänder igen om två veckor med ett nytt avsnitt. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.