Avsnitt 267: Vad barnen ser III

Egentligen är det nog min mamma som borde ha skrivit den här berättelsen. Det var ju hon som var med om det jag nu ska försöka återberätta. Men hon berättade om upplevelsen för mig och mina syskon, och detta är alltså mitt försök att återge den på bästa möjliga sätt.

Mina föräldrar bor i en mindre ort utanför Stockholm. Som det ofta är på mindre orter så “känner alla alla” – i alla fall till viss del. Mina föräldrar äger och driver sedan ett antal år tillbaka en förskola. Inriktningen på förskolan är ur och skur, vilket, så vitt jag vet, innebär att man är mycket utomhus och har en pedagogik som passar i det temat.

Redan innan mina föräldrar köpte lokalerna hade det bedrivits förskoleverksamhet där, fast då i kommunal regi. Det är min mamma som är förskolechef, och ända sedan de öppnade förskolan har det gått väldigt bra. Många ville sätta sina barn där, och efter inte alltför lång tid uppstod en ganska lång kö för att få en plats. Pedagogerna trivdes och barnen – liksom deras föräldrar – var väldigt nöjda.

Förskolan ligger på en gata i ett vanligt villaområde. Strax intill ligger en större park med olika saker, som en mindre stuga för barn att leka i, samt gungor. Men även inne på förskolans område har mina föräldrar ordnat jättefina lekställningar, fler gungor och olika uteleksaker som små traktorer och bilar.

En bekant till mig, som är tre år yngre, hade vuxit upp i en av villorna på samma gata – den som ligger i hörnet, precis mitt emot förskolan. Han hade sedan flera år flyttat hemifrån, liksom hans syskon. Föräldrarna var skilda sedan något år tillbaka, och det var nu bara hans pappa som bodde kvar i huset, medan mamman och syskonen flyttat till närmaste storstad.

Något år efter att mina föräldrar startat förskolan hände något mycket tragiskt. Min bekants pappa tog sitt liv. Han hade hängt sig i vardagsrummet i huset. I en så liten ort sprids sådana nyheter snabbt. Det var fruktansvärt tragiskt och oväntat.

Trots detta gick förskolan fortsatt bra, och min mamma fick anställa fler pedagoger i takt med att intresset ökade. Villan mitt emot förskolan – den på hörntomten – hade en sida som gränsade direkt till skogen och parken jag nämnde tidigare. Efter den tragiska händelsen lades huset ut till försäljning. I och med att förskolan vuxit, både vad gäller barn och personal, blev villan mycket intressant. Den låg perfekt till.

Mina föräldrar köpte huset – eller rättare sagt, förskolan gjorde det. Det blev en väldigt bra lösning. De hade redan pratat om att hitta ytterligare lokaler för att kunna utöka barngrupperna och personalstyrkan. Genom köpet kunde man nu gå över med vissa barngrupper till villan och planera dagen bättre. Att huset dessutom låg på en hörntomt mot skogen var ett stort plus. De började göra om insidan så att den skulle passa för barngrupper inom ett visst åldersspann.

Efter mycket arbete var huset perfekt anpassat för verksamheten.

Min mamma brukade ansvara för en viss barngrupp och gick ofta över till villan med dem vissa tider på dagen. Det var oftast när de mindre barnen skulle sova och vila – då gick några av pedagogerna iväg med de äldre barnen till villan.

Under en period uppmärksammade min mamma och andra pedagoger att ett barn i gruppen ofta lekte och pratade för sig själv på ett lite märkligt sätt. De skämtade lite om det sinsemellan. Med märkligt menar jag inte något onormalt egentligen – det är ju ganska vanligt att barn i en viss ålder har “låtsaskompisar” eller lever i sin egen fantasivärld.

En dag, när de befann sig i vardagsrummet i villan tillsammans med den äldre barngruppen, började barnet prata för sig självt igen. En av pedagogerna frågade då vad hon lekte:

– Vem är det du leker med?, frågade pedagogen.

Flickan svarade glatt:

– Gubben. Han brukar leka med mig.

Jaha, tänkte pedagogen, och reagerade inte särskilt mycket på svaret. Som sagt, det är ju inte alls ovanligt med låtsaskompisar eller livlig fantasi. Men det var svaret på nästa fråga som fick min mamma – som satt i samma rum och lekte med några andra barn – att rysa längs hela ryggraden.

Pedagogen, som inte var från orten och alltså inte kände till den tragiska historien kopplad till huset, ställde en följdfråga:

– Jaha… men vad gör gubben när du inte leker med honom då?

Flickan svarade:

– Då hänger han i taket.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var “Förskolans nya villa”, skriven av en anonym lyssnare. Den lästes av Rakel Josephson.

Känner ni igen temat “Vad barnen ser”? Ja, om ni bara varit med tillräckligt länge gör ni nog det. Det var länge sedan vi var här och letade berättelser, men det har skett två gånger förut. Avsnitt 18 och 37 kom båda ut 2016, när Creepypodden verkligen tog fart och sände avsnitt varje vecka efter att med sina första avsnitt under andra halvåret 2015 ha testat publikens intresse. Det är, som vi redan varit inne på, i år tio år sedan de där första dagarna, och därför kan det väl vara kul att titta tillbaka till några gamla teman och se vilken sorts avsnitt det blir av dem idag.

Framför allt på grund av vad poddens egen långa livslängd nu gjort med er som lyssnar. Det händer förvånansvärt ofta att någon kommer fram till mig på staden och vill prata om Creepypodden, och då nämner i förbigående att de lyssnat sedan de var 10-11 år gamla. Där står de framför mig, fullvuxna män och kvinnor, och det slår mig som en stekpanna i huvudet att Creepypodden nu är tillräckligt gammal för att ha varit med hela tiden – bevittnat förvandlingen vi kallar att växa upp. Det är något spektakulärt och ödmjukande med det.

Men världen har också förändrats omkring oss. Creepypodden fungerar ju, det vet jag mycket väl, som en sorts tillflyktsort undan alla de orosmoment och ångestkällor tillvaron idag innebär. Men tillflyktsorter som inte förändras i takt med sin tid är som orörda barnkammare – allt dammigare, allt mer antikvariska, allt mer frånkopplade från sina forna ägare. Så även om det ska fortsätta vara något annat här inne än det är där ute så vill jag att kärlen ska kommunicera.

Vad händer då med en podd i centrum för en lyssnarkrets som växer upp i en föränderlig och allt mer osäker värld? Tja, kanske att ämnena för historierna förändras. Istället för bara enkel fruktan för rörelser i mörkret och kuslig rekvisita börjar vi berätta om sådant som skrämmer på djupet. Som till exempel att behöva betala priset för tidigare generationers glupska aptit. Som till exempel lyssnaren som för en tid sedan, som ville berätta om sin pappa. Vi hör “Golfbanan”, uppläst av Ludvig Josephson.

Min far var ingen god man. Eller, i bästa fall kan man säga att han var “komplicerad”, vilket täcker över de flesta synder. Han var hård, oförsonlig och skoningslös. Under min uppväxt ställde han höga krav på mig och mina två yngre systrar. Medelmåttiga resultat i skolan och inom idrotten accepterades inte. Motgångar bemöttes med kyla och distans, och vi fruktade och beundrade vår far på samma gång. Allt vi ville som barn var att få ett uns av hans godkännande eller uppmärksamhet.

Far var mycket mån om prestige och yttre fasad och var en framgångsrik affärsman som arbetade dygnet runt. När jag blev äldre insåg jag att han var både respekterad och fruktad av sina affärspartners. Ingen ville hamna i konflikt med far, då livet kunde bli svårt. Trots vårt kyliga förhållande tror jag ändå att jag var det närmaste han hade till en favorit. Inte för att han uttryckte det i form av kärlek eller beröm, men jag kunde ändå känna det i sättet han såg på mig. I efterhand inser jag att jag var lik honom. Far uppskattade styrka och handlingskraft. Svaghet föraktade han mer än något annat. Jag var smart, duktig i skolan och hade inga skrupler när det kom till att använda nävarna om det behövdes. Dessutom hade jag en vass tunga. Kort sagt var jag en buse som tog mig fram i livet utan mycket eftertanke eller samvetsbetänkligheter. Jag hade ju någon att brås på.

Fars sista prestigeprojekt var att starta och bygga upp en ny golfklubb utanför stan. För en man som brydde sig så mycket om yta var detta verkligen en fjäder i hatten, och han var djupt involverad både ekonomiskt och personligt. Han lyckades självklart få banan på plats, och när han frågade mig om jag ville börja spela golf, fanns det en del av mig som fortfarande ville ha hans godkännande. På samma sätt som en plågad hund längtar efter kärlek från sin plågoande, önskade jag också erkännande från min tyranniske och skrämmande far, trots att jag nu var vuxen.

Om jag ska vara ärlig hade jag alltid tänkt att golf var en fjantig fritidssysselsättning för fåfänga människor med för mycket pengar och fritid. Så fel man kan ha. Jag skämdes lite över mina stereotypa fördomar efter att jag hade gått helgkursen. Här fanns det inget fjant eller snobberi. Tvärtom visade det sig att alla var mycket välkomnande, och inte en rutig golfbyxa syntes så långt ögat nådde. Jag gillade det. Till skillnad från mina yngre systrar har jag alltid lärt mig snabbt och haft lätt för att lyckas utan att behöva jobba särskilt hårt för det. Så var det också med golfen. Jag tog spelet snabbt och visade mig ha talang.

Efter att jag slutade slå bollen i skogen hela tiden och blev bättre, började jag också spela rundor med far. Vi kom varandra närmare än vi någonsin hade varit under min uppväxt. Han berättade om hur hårt han hade arbetat i flera år för att få golfbanan på plats och hur mycket han hade behövt bearbeta bönderna som ägde marken. Han var något arrogant när han talade om detta, och jag fick intrycket av att det hade kostat honom mycket pengar, löften om tjänster och mutor.

När far satte sig något i sinnet var han orubblig. Han nämnde en särskilt envis bonde som hade varit svår att göra affärer med och som inte ville sälja marken till klubben.

“Tönten sa att det var historisk mark”, fnös far. Han hade inget till övers för sådant sentimentalt dravel.

“Men jag fick honom att ändra sig”, log han nöjt. “Alla har ett pris bara man vet hur man ska ställa förutsättningarna!”

“Vad var hans pris då?” frågade jag naivt. Men far bara smålog och svarade kryptiskt att han “gav honom ett val ingen människa kunde motstå.”

Jag tänkte att det lät väl dramatiskt, men lät det vara.

Jag började uppskatta själva spelet, inte bara som ett sätt att komma närmare far. Banan ligger vackert mellan höga fjäll, omgiven av tall- och björkskog. Sent på kvällen eller tidigt på morgonen glittrade daggen i gräset medan morgondimman slingrade sig över bäckarna och myren. På hösten kunde vi ha turen att se både harar och hjortar. Vinden fick asplöven att prassla mjukt, och på några av hålen fanns gamla husgrunder och murar som vittnade om svunna tider. Det var som att gå i en sagovärld i vackra omgivningar, och jag kände att det var bra för själen att förlora sig i spelet. Här kunde jag vara mig själv.

Sommaren när jag fyllde 30 blev far allt mer distanserad. Han började uppföra sig märkligt, och hans vanliga arroganta persona bleknade gradvis bort. Det var ovant att se honom sådan, rädd och, som det verkade för mig, lite förvirrad. Han ryckte till vid minsta ljud, såg sig över axeln och låste dörrarna på dagen. Han hängde tygstycken över speglarna i huset och gick sällan ut.

Under augusti var han en skugga av sig själv, mager och sliten, med ett vilt uttryck i ögonen. Det var svårt att föra ett vettigt samtal med honom och jag tänkte för mig själv att han kanske var på väg att bli dement. När jag försökte prata med honom vandrade hans blick alltid till en punkt bakom min vänstra axel och stannade där. Han verkade orolig över att ha mig i närheten och det verkade som om han var rädd för mig. Enligt min mor sov han inte längre på nätterna, utan gick omkring i sitt arbetsrum och pratade med sig själv.

Mor ringde mig en kväll när det var särskilt illa. Jag körde dit och gick snabbt genom vardagsrummet mot kontoret. Något fick mig att stanna upp och lyssna. Far pratade högt med sig själv. Eller, det lät mer som en konversation där jag bara kunde höra hans svar. Han växlade mellan att låta hotfull, gråta och bönfalla. Det var skrämmande att höra på. Jag samlade till slut mod och gick in. Jag kände knappt igen honom. Han påminde mig mest om ett morrande, skadat djur i en fälla och han såg för en gångs skull rakt på mig med en klar blick.

“Förlåt,” sa han. Jag blev så överraskad att jag inte kunde förmå mig att fråga vad han bad om ursäkt för.

“Han kommer att hämta dig,” fortsatte han. “Han är redan här, bakom dig.”

Han sa detta med en sådan skräck i ansiktet att jag omedelbart vände mig om. Jag kunde svära på att jag såg en skugga i ögonvrån, men den var borta när jag fokuserade blicken. Jag vände mig om för att konfrontera far med vad han menade, men han var redan tillbaka i sitt lätt förvirrade tillstånd och släntrade förbi mig in i sovrummet.

Jag hittade honom två veckor senare hemma i kontorsstolen. Han hade tagit sitt eget liv genom att skjuta sig i huvudet. Jag har inga ord för att beskriva synen som mötte mig, annat än att det är helt annorlunda än på film. Lukten av krut och blod var överväldigande, och det trasiga, halva ansiktet som vändes mot mig liknade knappt det som en gång var min far. Det var en enorm chock och jag hade aldrig trott att far kunde göra något sådant. Hans narcissistiska personlighet skulle se självmord som att beröva människorna en stor gåva.

Framför honom på skrivbordet låg en röra av papper och dokument, men inget som kunde förklara valet han hade gjort. Inget brev. Eftersom jag var den äldste sonen och dessutom ekonomiskt utbildad föll det på mig att gå igenom fars papper. Jag blev mer och mer förvirrad ju djupare jag grävde i hans affärer. Han hade mycket pengar. På ytan såg det bra ut, men jag upptäckte snart att stora mängder pengar kom in som var omöjliga för mig att spåra. Det var tydligt att något inte stämde och att han hade lurat många av sina kunder på pengar. Han hade byggt sitt imperium på bedrägeri.

Hans senaste projekt var golfbanan, och jag mindes vad han hade sagt till mig om den envisa bonden som till slut lät sig köpas. Jag hittade köpebrevet för marken som bonden sålde till klubben, en löjligt låg summa, samt ett brev som jag inte förstod mycket av. Det var handskrivet och där stod:

“Du får det som du vill. Egendomen blir din och vid Gud, låt det nu ta slut. Låt mig och mina få livet tillbaka och ta bort skuggan. Jag betalar mitt pris och hoppas att du får betala ditt.”

Detta var minst sagt oroväckande och märkligt, men jag var feg och vågade inte åka till bonden för att fråga ut honom om brevet. Livet gick vidare, och det gjorde jag också. Jag var trots allt min fars son.

På hösten börjar kvällarna återigen bli mörka. På banan märker man det genom att bollen inte längre är så lätt att följa med blicken och till slut är det omöjligt att se vad man gör. En sådan kväll i slutet av september tänkte jag hinna med en runda innan mörkret tog över banan. Det var en vacker kväll, fortfarande ljust och förhållandevis milt. Jag svängde in på parkeringen och tog fram bagen. Uppe vid driving rangen mötte jag den alltid leende greenkeepern, Inge. Ett unikum av en man som trots sin imponerande ålder ständigt var ute på banan med sin grävmaskin och arbetade med att förbättra förhållandena för medlemmarna. Dränering, gräsklippning, dikning… Inge fixade allt.

“Jaså? Ut på en kvällsrunda?”, frågade han.

Tämligen onödigt, men jag nickade och sa att “jo, det tänkte jag.”

“Fin kväll för det,” sa Inge. “Bara var lite uppmärksam borta vid hål fem. Det var mycket djurspår på greenen i morse. Massor med hål, såg nästan ut som att hjortarna hade varit där. Jag har försökt fylla med sand, men det kan vara lite svåra förhållanden för putting. Jag ska försöka förbättra det mer imorgon.”

Jag sa att det nog skulle gå bra. Inge satte en ära i att hålla banan i gott skick, och detta var något som irriterade honom, det visste jag.

Han önskade mig lycka till och jag gick igång. Jag gillade dessa ensamma kvällspass där det var lugnt på banan. Det var en speciell stämning med det, där sommaren inte helt hade släppt taget, men man kunde känna hösten genom den lite skarpare lukten och den begynnande färgskiftningen i skogen runtomkring. Ljuden var annorlunda än på dagen. Fågelsången var djupare och vinden kändes svalare.

Jag hade kommit till hål tre. Alltid en utmaning, ett kort hål som till synes är enkelt, men av någon anledning lyckades jag alltid klanta till det. Så också denna gång. Jag var helt försjunken och koncentrerade mig på att få till ett bra chip in på greenen. Jag kände en tyst triumf när jag satte en lång putt som gick i hålet.

När jag tog bagen för att gå vidare till hål fyra blev jag uppmärksam på dimman som sakta smög sig fram längs marken. I sig inte helt ovanligt eftersom banan ligger i skogen, omgiven av kärr och åar, men kvällen hade varit så klar att jag blev överraskad. Jag gillade den trollska stämningen som uppstod och fortsatte med gott mod. Hål fyra är långt, och i utkanten ligger gamla ruiner från fäbodar och murar. I dimman framträdde de tydligare, och jag fick för mig att de betraktade mig. Jag skakade irriterat på huvudet åt mig själv och mina melodramatiska tankar och fortsatte vidare i rätt riktning.

På väg ner mot greenen blev jag medveten om att det var ovanligt tyst. Inga fåglar i skogen, inget vinddrag, inga bilar i fjärran. Inga människor som pratade. När jag tänkte efter hade jag inte sett någon överhuvudtaget sedan jag pratade med Inge vid driving rangen. Det var i och för sig inte helt omöjligt eftersom det var mindre folk på banan sent på hösten, men oftast kunde man se andra spelare framför eller bakom, eller på väg mellan hålen. Det kändes som om ett lock hade lagts över hela banan och tystnaden tryckte mot trumhinnorna.

Jag fick en underlig känsla i magen som jag inte riktigt kunde definiera. Var det oro? Varför det? Jag hade ju gått på dessa gräsvallar tusen gånger och kände varje tuva! Jag skakade av mig det och gick vidare. På hål fem försökte jag fokusera på utslaget, men dimman hade lagt sig i gräset så att det faktiskt var lite svårt att hitta bollen. Jag såg trädtopparna sticka upp som märkliga spiror vid skogskanten. Jag började svettas trots att det var kyligt. Vad var detta? Varför kändes det som om mina inälvor hade förvandlats till vatten och benen darrade? Och varför var det inga andra här? Och varför hörde jag ingen?

“Idiot!” sa jag högt till mig själv. Låta mig skrämmas av lite dimma! Jag bestämde mig för att spela vidare, men hjärtat dunkade så hårt och händerna skakade så att jag inte kunde slå ordentligt.

“Fan också”, mumlade jag för mig själv när bollen skenade till höger om greenen, men egentligen var mitt fokus nu riktat mot den tomma banan runt mig. Så ensamt det var här ute.

Plötsligt bröts tystnaden av ljudet av hovar inne bland träden. Jag stelnade till. Hjort är relativt vanligt här, men de är vanligtvis skygga och lätta, och framför allt trampar de inte så tungt. Detta lät mer som en… häst? Som gick taktfast och tydligt. Ljudet stannade plötsligt upp. Jag kände en huttring gå över ryggen och blev plötsligt rädd för att det skulle stå någon bakom mig. Jag vände mig om och såg en figur på hål åtta som ligger parallellt med hål fem.

Lättnaden sköljde över mig. Jag var alltså inte ensam på banan, det fanns fler här. Det var också en ensam golfare. Jag såg honom inte helt tydligt, men märkte att istället för den vanliga kepsen hade han på sig en rund hatt med bred brätte. Som en lite stor sydväst. Underligt, tänkte jag, men för all del, alla har ju sin stil. Men något med mannen oroade mig. Förutom den märkliga hatten verkade det som om han bara hade en klubba med sig och han rörde sig konstigt. Ryckigt och hackigt, som en film som snabbspolades framåt i sekvenser. Han gav mig nu en dålig känsla, och plötsligt kändes det värre att vara här tillsammans med denna man än att vara ensam.

“Åt helvete med detta!”, tänkte jag. Jag slängde bagen på ryggen och struntade fullständigt i att jag hade fyra hål kvar. En liten gnutta irritation över mitt hysteriska, irrationella beteende försvann helt när jag återigen kastade en blick bakåt och såg att mannen nu stod vid utslaget på hål fem. Hur hade han kommit dit så snabbt? Jag lät all stolthet fara och gick så snabbt jag kunde mot stigen som tog mig till hål sex och vidare till en genväg mot klubbhuset. Återigen hörde jag hovslagen i skogen, närmare nu.

“De leker med mig”, for det genom huvudet. Innan jag hejdade mig själv och tänkte: vilka menar jag? Jag började springa. Såg mig inte bakåt, bara sprang med bagen dunsande på ryggen. Allt runt omkring mig kändes främmande. Som om jag var på en helt annan plats trots att jag visste exakt var jag var. Dimman på stigen var så tät att jag inte kunde se mer än fyra-fem meter framför mig.

Jag rundade svängen mot klubbhuset och driving rangen. Klubbhuset var mörkt och låst. Parkeringen var tom. Min bil var borta och det fanns inga spår av andra människor. Jag fick en svindlande känsla av att vara den enda människan kvar i hela världen. Melodramatisk igen. Men paniken var på väg att helt ta över nu. Vägen till golfklubben går genom skogen på en grusväg, ungefär fyra kilometer innan man kommer till huvudvägen. I desperation slängde jag bagen vid utslaget på hål ett och började springa längs grusvägen.

Jag är en habil löpare som kan springa långt, om än inte snabbt. Men nu pumpade adrenalinet så att jag hade blodsmak och hög puls redan. Tillsammans med pulsen i huvudet hörde jag hovslagen i granskogen bredvid mig. Jag rundade en sväng och tvärstannade. Klubbhuset låg återigen framför mig i skogsbrynet. Jag visste att detta inte kunde vara möjligt, jag hade hållit mig på vägen hela tiden och där finns inga svängar eller loopar som leder tillbaka till huset. Jag såg min bag ligga där, jag såg gräsfältet breda ut sig framför mig. Vanligtvis så vackert i solljuset, nu som en gräll, hemsk spegelbild. Svarta, taggiga granar och dimman som omslöt spelplanen. Ett märkligt blågrått ljus vilade över skogen.

Jag är ingen vidskeplig man och jag har alltid trott att det mesta har en förklaring. Jag har själv aldrig upplevt något övernaturligt. Men detta kunde jag inte förklara. På något plan i kroppen och huvudet förstod jag att jag var fast här. På en förvrängd version av min egen golfbana. Jag skakade, munnen var torr och jag var rädd att jag hade tappat förståndet. Jag hade inte krafter kvar att springa tillbaka längs vägen igen.

Jag plockade mekaniskt upp bagen, det enda som var handfast och tryggt i denna bekanta men ändå främmande och farliga värld. Mellan två björkstammar, 100 meter framför mig, såg jag mannen med hatten igen. Synen fyllde mig med skräck.

“Jag får inte se hans ansikte”, flög det genom mig utan att jag visste var tanken kom ifrån. Jag tvärvände och gick förbi klubbhuset med de gapande tomma fönstren. Som om de var med i den här sjuka konspirationen mot mig. Jag sprang genom blåbärsriset, löjligt fastklamrad vid golfbagen som om den var en livboj, och kom ut på hål nio.

Mannen stod där framför mig. Omöjligt, men likväl var han där. Hatten dolde det mesta av ansiktet, men jag kunde skymta en spetsig haka. Lång rock. Definitivt ingen golfare. Det jag hade tagit för en golfklubba var en lång, spetsig stav. Han kom mot mig på det ryckiga sätt jag hade sett tidigare, som om han rörde sig i en annan dimension än jag. Och jag hörde hovarna slå i marken medan han gick.

“Djävulen” for det genom mitt huvud, där all förnuft annars hade kokat bort i ett hav av skräck och ångest. “Djävulen har hovar” var allt jag kunde tänka.

Han stod nu precis framför mig, och jag såg att lemmarna på kroppen hade konstiga vinklar, som slumpmässiga trädgrenar. Nu kunde jag skymta munnen över den spetsiga hakan, den var fylld med tunna och alldeles för många vassa tänder. Som gapet på en havskatt, för de som har sett en sådan.

“Spela”, sa han med en röst som var både rostig och hård på samma gång. Han flinade med sina havskattständer. Jag såg två tomma hålor där näsan skulle ha varit. Jag var oförmögen att reagera eller förstå vad ordet betydde. Han kom närmare:

“Spela” upprepade han, och nu lyfte han huvudet så att jag kunde se hans ansikte. Ovanför de tomma hålorna som föreställde näsan, lyste gula ögon med två streck där pupillerna skulle ha varit. Som på ett djur. En get. Jag hörde prasslande ljud i buskarna runt oss och jag skymtade andra gestalter i ögonvrån. Hovar. Tänder. Klövar. Päls. Horn.

“Vad vill du?” viskade jag till den förvridna gestalten framför mig medan tårarna rann.

“Spela”, sa han, för tredje gången. “Din far är skyldig mig, och han lovade mig dig den dag du föddes. För välstånd och makt. Har du inte märkt att jag varit vid din sida?”

Jag nickade utan att riktigt veta vad jag gjorde. Jo, jag hade känt närvaron av något. Han blottade tänderna i ett ännu bredare grin:

“Du är ju en man som gillar att spela, men du är som din far. Du spelar inte alltid rent! Spela med mig nu. Par går fri.”

Jag vet inte var jag fick krafterna ifrån eller hur jag kom upp på utslaget. Det var som om kroppen gick på autopilot. Jag plockade fram drivern, peggade bollen och lät kroppen ta över. Jag slog ut och kände omedelbart att det var en bra träff. Mannen stod bredvid mig med ett grin på läpparna. Han hade spetsat något i storleken av ett bowlingklot på sin stav och han slängde det runda föremålet som rullade ned och lade sig i linje med min lilla vita golfboll.

Det var huvudet på Inge. Köttslamsor och senor hängde från halsen och ögonen stirrade dött på mig från den halvöppna, gapande munnen. Jag hörde ett jämrande ljud från mig själv medan oron i skogen tilltog. Jag kunde känna förväntningen, upphetsningen och vreden från varelserna som kröp där.

Jag spelar med djävulen, slog det mig. Djävulen gillar att spela, men han går inte att lita på. Om han vinner, blir jag fast här för evigt? Fången i den kalla, svarta skogen tillsammans med de andra… djävlarna?

Jag reste mig upp, plockade fram en sjua järn och slog. Bollen landade i utkanten av greenen. Hål nio är ett par fyra hål, vilket innebär att du idealt ska få bollen i hålet på fyra slag. Jag hade alltså två slag kvar för att klara det, men om varelsen bakom mig skulle hålla vad han lovade visste jag inte.

Duns, lät det när Inges huvud landade bredvid min boll. Jag tog chippen och lobbade bollen in på greenen. En millisekund senare hörde jag det avskyvärda dunsen i marken när Inges huvud landade bara en och en halv meter från hålet.

Ett slag till, tänkte jag, och en märklig ro kom över mig. Jag tog puttern med klibbiga händer och… satte bollen i koppen. Par. Jag klarade det på par. Jag väntade på dunsen av huvudet, men det kom aldrig.

Jag vände mig om på skakiga ben. Mannen var borta. Ljuden i skogen var borta. Dimman var fortfarande kvar, men nu kunde jag ana ljuset från klubbhuset mellan träden. Jag kunde höra fåglar, och långt borta kunde jag höra ljudet av en bil på huvudvägen.

Jag spelar inte längre golf. Jag har inte varit på banan sedan den där kvällen i september då jag kom skakande ut från blåbärsrisen och träffade Inge, som betraktade mig förvånat från grävmaskinen.

“Dålig runda?” frågade han. Jag nickade bara, satte mig i bilen och körde hem.

Vi hörde “Golfbanan”, skriven av lyssnaren Vibeke och uppläst av Ludvig Josephson.

När vi växer upp gör vi det, utan att egentligen förstå det, nedsänkta i vår samtids trosuppfattningar. Om mamma och pappa är närvarande och glada eller disträa och tyngda, om de kan hämta tidigt på fredagseftermiddagen och gå och köpa en glass eller om de måste springa iväg till extrajobbet efter snabbmakaronerna till middag, det har delvis att göra med om de lever i en värld som tror på morgondagen eller inte. Till slut förstår man det själv, men då kan det vara för sent. Då kan ens föräldrar redan vara lika döda som de gamla ideer som styrde deras värld.

Och vad händer egentligen med gamla idéer, som ingen längre tror på? Var tar de vägen? Är det bara kvar där, allt mer osynliga och obemärkta, men ändå på något sätt vid liv? Hur ska vi bete oss när vi en vacker dag stöter på dem igen? Det är frågor som väcks av avsnittets tredje och sista historia: “Gammelgubben”, skriven av Claudia. Den läses av Viveca Jedholm.

Gammelgubbe stark och rå
äldre än jord och gård ändå
Mänskors liv i stadig ström
passerar såsom bleknad dröm

Förgät då ej den med ålder oändlig
skam voro över mänska så skändlig
Lön för mödan bör skänkas uti
så kommer lyckan hos denne stå bi.

Jag jobbar som forskningsarkivarie vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala. Den ramsa ni nyss fått höra finns nedtecknad från sent 1700-tal, i Glimåkra socken i nordöstra Skåne. Den var en av många jag läste medan jag gjorde research inför en artikel, och utan att riktigt veta varför kunde jag inte släppa den. Den följde med resten av dagen, etsade sig fast i sinnet fast jag fortsatte läsa, och när jag sedan gick och lade mig på kvällen mindes jag vartenda ord.

Plötsligt var minnet där; klart och tydligt. Människor jag känt en gång men förmodligen aldrig skulle träffa igen – antingen för att de var döda, eller för att vi helt enkelt förlorat kontakten. Förmodligen skulle de inte känna igen mig heller, ens om vi skulle råka springa på varandra där ute i världen.

Det här hände för snart 24 år sen. Åtminstone tror jag det – jag borde ha varit runt åtta, eller kanske nio år gammal. Det var vintertid i Skåne, och tvärtemot vad man kanske kan tro idag brukade det bli gott om snö – i alla fall på landet.

Min mamma hade ett par gamla vänner som var hemmahörande i Tomelilla, en liten ort på östkusten nära Österlen. De hade en bondgård där. Gården hade gått i arv länge, i en lång rad av släktingar på pappans sida. Varannat år brukade de bjuda in till stor fest, eller “byagille” som de också kallade det, där man slaktade årets första gris. Vi var alltid bjudna, och så även detta år. Mamma hade därför packat in både mig och min tjuriga tonårssyster i bilen och så var vi på väg.

På vägen skulle vi stanna och hämta upp gammelfarmor Agnes på ålderdomshemmet. För tydlighets skull vill jag säga att det inte var min gammelfarmor, utan en släkting till ena halvan av värdparet, som bett mamma hämta henne medan de ordnade med de övriga festbestyren.

“Ta hand om din ryggsäck! Och se nu till att uppföra dig,” manade mamma innan hon klev ur bilen.

Jag sträckte mig förorättat efter min gula skolryggsäck. Den hade åkt med mig där bak, suttit nerkilad på golvet bakom passagerarsätet. Jag satt ju bara här, störde ingen. Tanten fick väl anpassa sig efter oss, nu när vi varit snälla och åkt för att hämta henne.

Ryggsäcken vägde tungt i knät. Innehållet, som vanligtvis bestod av skolgrejer, hade fått ge rum för pyjamas, tandborste och ritblock. Ånga bildades på rutan där jag satt med trutad mun och andades, blängde på mamma när hon skyndade in genom ett par dörrar med automatisk öppning. Såg hur hon slängde ett öga på de blå skoskydden av plast bara för att skynda förbi dem.

Min syster suckade och ändrade ställning i sätet framför. Hon hade sin splitternya walkman i knät, och lyssnade på CD-skivor mest hela tiden. Ljudet läckte ut från hörlurarna; tillräckligt för att jag skulle kunna höra att det var Backstreet Boys hon spelade.

Bildörren slogs upp och en isande vindfläkt for genom bilen när mamma hjälpte Agnes att sätta sig ner i andra änden av baksätet. Ofrivilligt rynkade jag på näsan – jag tyckte inte om gamla människor, de skrämde mig. Förutom kylan bar hon med sig samma lukt som alla äldre människor tycktes ha: lätt sur och mjölkig på samma gång, damm. Jag hade känt den hemma hos mina egna mor- och farföräldrar. Det var som om den satt i själva tapeterna. I mitt huvud var det döden som luktade, den som var nära förestående, och jag ville inte att den skulle fästa sig på mig.

Den gamla damen synade mig, jag kände det medan mamma slog på tändningen och rullade ut på landsvägen ännu en gång.

Den kvarvarande biten försökte mamma föra en konversation med Agnes, men utan mycket till gehör.

“Har ni mycket fest nu på hemmet?” skämtade hon.

Agnes mungipor ryckte. Hon satt med båda händerna knäppta över sin käpp.

“Fest,” mumlade hon.

“Kanske inte så mycket?” skrattade mamma.

Den gamla damen blinkade till.

“Nej, festen kommer först efter. Ni har väl inte glömt?”

Jag kunde se mamma rynka pannan i backspegeln.

“Glömt vadå, Agnes?”

Men Agnes stirrade bara ut på landskapet som svischade förbi, ett oroligt blänk i fönsterrutan från grågrumliga ögon.

Gruset knastrade när vi svängde in på uppfarten. Genom mitt fönster i baksätet kunde jag se bostadshuset; det var stort nog för oss att kunna sova över, så det brukade vi göra. Jag såg redan fram emot att ligga på soffan, för därifrån kunde jag se och höra familjens två undulater som bodde i en bur uppe på en byrå. Jag kommer inte ihåg vad de hette, men minns att jag tyckte det var så mysigt på morgonen när de började tjattra och jollra, såsom undulater gör. Jag brukade ligga och lyssna på dem medan jag väntade på att resten av huset skulle vakna; tyckte mig kunna känna igen vissa ord här och där. Det kändes som att de talade ett hemligt språk, och hade invigt även mig i denna hemlighet som de vuxna aldrig skulle kunna förstå.

Mamma klappade min syster på benet och kastade en blick på mig från framsätet.

“Redo? Kom nu!”

Tändningen knäppte fortfarande om bilen när vi klev ut. Jag huttrade till och drog ner mössan över öronen.

På gårdsplanen bakom oss sprang det folk härs och tvärs. I mitten stod en gammaldags stenbrunn, en riktig önskebrunn. När jag var yngre brukade jag ställa mig där och sjunga ner i den, som Snövit sjunger med sina duvor i filmen, men det tänkte jag inte göra det här året. Mamma hade talat om för mig att det skulle finnas andra barn på festen, och jag hade väl nått den punkt i uppväxten då jag började bli självmedveten och inte ville göra bort mig.

Runt brunnen stod tre hus sammanlänkade som ett U: ett stall, en lada och ett tomt långhus som nog brukade tjänstgöra som något slags lager när det inte vankades fest. Nu dukade man upp med långbord och bänkar, och en stor eldstad med spett hade byggts upp i ena hörnan – där skulle en hel gris rotera över öppen eld om bara några timmar.

En lång karl med gråsprängt skägg och keps stannade upp och vinkade till mamma.

“Jeanette är i huset! Bara att kliva på!”

Mamma gjorde tummen upp och tog oss i handen. Dörrklappen lät högre än jag väntade mig, och jag hoppade till när mamma lät den falla. Sen klev hon rakt in.

Jeanette stod i köket och skalade potatis, gav till ett rop och ett skratt när vi klampat in och sträckte sig efter kökshandduken. Hon kramade om oss. I smyg rynkade jag näsan åt den lukt av cigaretter och minttuggummi som alltid tycktes fastetsad i hennes lockar. Under högljutt skvaller med mamma blev vi visade in i vardagsrummet där det redan var bäddat. En extrasäng, luftmadrass – och soffan till mig, konstaterade jag belåtet.

När vi ställt ifrån oss väskorna kavlade mamma upp ärmarna och satte igång att hjälpa till med de bestyr som fortfarande behövde klaras av inför festen. Jag satte mig tafatt på soffan med ryggsäcken i famnen. Min syster hade redan parkerat sig i en fåtölj av läder, med näsan nedstucken i en av Fem-böckerna. Där skulle jag inte ha något sällskap att hämta.

I ett av hörnen stod en hög farfarsklocka, med en pendel som svängde fram och tillbaka. Den tickade tyst, och jag hoppades att den skulle plinga sådär som de gör på film. Med blicken sökte jag efter en sån där lucka högst upp, i hopp om att den kanske även skulle ha en gök som hoppar ut ibland, men jag kunde inte se något sådant. Jag skulle just dra fram mitt ritblock och tuschpennor när en av gårdens katter slank in genom dörren. Med svansen höjd spatserade den in, alldeles ljudlöst, utan att ägna mig en blick. När jag ställde ifrån mig ryggsäcken hoppade den till och försvann ut genom en annan dörr. Jag skyndade efter, hoppfull om en ny lekkamrat, och lämnade min syster bakom mig.

Katten tappade jag bort så fort jag kommit utanför dörren. Istället fick jag syn på gammelfarmor Agnes som ostadigt vandrade runt på gårdsplanen och kikade in i de olika byggnaderna tills någon av de vuxna såg henne och tog henne under armen.

Några timmar senare hade mörkret lagt sig över gården. Det var varmt och rökigt inne i ladan, men grillen luktade förföriskt och jag hade gott om mat på min papptallrik. Mamma var glad och sprudlande, inbegripen i alla möjliga samtal med olika personer. Jag kände inte igen någon av dem, men många rufsade mig i håret och visade med händerna hur liten jag varit senast de såg mig. Då log mamma stolt åt mig. Jag blev varm om öronen och gjorde mitt bästa för att le artigt tillbaka och skära försiktigt i köttet med plastbesticken.

Min syster hade hamnat i samtal med några andra tonåringar från trakten. De hade intagit ett bord alldeles för sig själva och brast ut i gapskratt då och då. Jag vet inte riktigt vad jag kände – kanske avundsjuka – men jag ville inte heller sitta här och lyssna på de vuxna prata hela kvällen.

Runt om mig kastade jag förstulna blickar då och då; det fanns ett par ungar i min ålder som vant rörde sig mellan bänkarna, tjöt och lekte. Två av dem kände jag igen som Jeanette och Lars söner. Den ena var ungefär lika gammal som jag, kanske skiljde det sig på ett år eller två, och den andra var nog runt fem. Jag hade ju träffat dem förut, men det var längesedan, och kanske kände de inte igen mig. Jag var för blyg för att bara gå fram.

Jag sköt tallriken ifrån mig och sa till mamma att jag skulle gå och titta efter katten. Det var svårt att tänka där inne. Medan jag väjde för upprymda vuxna kastade jag ännu en blick på de andra barnen – kanske skulle de komma till mig om de bara fick syn på mig? De skulle förstå att jag var en god människa när de såg mig med katten, som en magisk prinsessa som på något sätt tämjt det djur som aldrig ville umgås med någon annan.

Utanför ladan stannade jag till och såg upp. Stjärnhimlen hade öppnat sig och månskäran syntes tydligt. Någonstans hoade en fågel – kanske en uggla eller en duv.

Utan att riktigt tänka mig för gick jag bort till brunnen och kikade ner. Där var mörkt som i graven och jag kunde inte se någonting, men jag hade ändå svårt att slita loss blicken. Med ena handen kvar på det skrovliga stenverket böjde jag mig ner och tog upp en näve småsten. Jag kastade dem ner i brunnen, på samma sätt som en häxa kastar ingredienser i sin kittel. De försvann precis som allt annat i det där täta mörkret, men jag kunde höra små plumsanden när de slog i ytan.

Bakom mig hördes steg. Jag snodde runt och såg att farmor Agnes hade tagit sig ut ur ladan. Tafatt stapplade hon ett par steg, men såg lite vilsen ut. Blicken pendlade hit och dit, som om hon letade efter något.

Dörren till ladan drogs upp och en ljuskägla lyste upp gården. Mitt hjärta bultade, för ut strömmade nu hela högen av barn som jag sett där inne.

“Hej Agnes”, sade en av Jeanettes söner när han gick förbi henne med händerna i fickorna.

Agnes öppnade och stängde munnen, men inget som gick att förstå kom ut.

De andra barnen mumlade också någon hälsning, men skyndade sedan på stegen. Det var solklart att de styrde kosan mot mig.

“Hej”, sade samma pojke till mig när han nådde fram.

“Hej”, sade jag blygt tillbaka. Jag försökte komma på vad han hette, men utan någon vidare framgång.

“Minns du mig? Jag heter Oskar, och det där är Emil.”

Han pekade på sin uppenbara lillebror, som tillsammans med en jämnårig kamrat stod på tå och spejade ner i brunnen så som jag precis hade gjort.

Jag nickade bara stelt till svar. Det fanns tre andra barn till, och efter urhasplade presentationer hade vi bestämt oss för att leka dunkgömme i mörkret på gårdsplanen.

Jag minns inte hur länge vi lekte, bara att vi hade roligt. Vi sprang och skrattade tills svetten klibbade på insidan av vantar och jackor. Efter ett tag drogs ladudörren upp igen och mamma, Lars och Jeanette kom ut. De tände varsin cigarett och jag kunde se glöden lysa upp deras ansikten, såg hur den åt mer och mer av det vita. Jag tyckte inte om när mamma rökte, men jag sa ingenting. Kanske kunde hon få unna sig det den här kvällen.

Vi barn samlades runt omkring dem för en paus i leken. Mamma höll om mig med ena armen och jag kramade hennes lår, fnissade åt Oskar och Emil som lekte tafatt kring sina föräldrar.

“Nämen – Agnes!” utbrast Jeanette. “Vad gör du här ute? Du fryser ju ihjäl!”

Intill husknuten lösgjorde sig Agnes silhuett från skuggorna. Hon måste ha stått kvar här hela tiden.

Jeanette och Lars skyndade fram.

“Kom här, farmor,” sade Lars och lade en arm om henne, förde henne mot ladans varma ljus.

“Ni har väl inte glömt?” sade Agnes och såg upp på Lars.

“Va?”

“Det är livsviktigt”, sade hon. “Belöningen ingår i avtalet.”

De gick förbi oss och in i ladan, Lars nedböjd och varsamt förande Agnes. Hon sade någonting mer innan dörren drogs igen på nytt, men jag är inte säker på vad – det lät som “den grå”.

“Hur illa är det?” frågade mamma och blåste ut rök.

Jeanette ryckte på axlarna.

“Ja, säg det. Vissa dagar är hon hur klar som helst, andra…” hon gestikulerade tafatt med cigaretten i handen. “Sådär typ.”

“Förjävligt,” sa mamma tankfullt och tog ännu ett bloss.

“Ja, det är ju sällan olyckor kommer ensamma”, suckade Jeanette.

“Vad menar du?”

“Emil – ska du ta och gå in och lägga dig? Klockan är långt förbi läggdags.”

Emils humör blev som förbytt. Han skrek och grät i högan sky och det blev viss uppståndelse samtidigt som föräldrarna till den andre yngre pojken kom ut för att tacka för sig innan de skulle köra hemåt.

Oskar erbjöd sig till slut att gå in och borsta tänderna med Emil, så att han skulle kunna somna. De försvann in i huset. Efter oväsendet blev Jeanette tvungen att börja på en ny cigg. Hon sträckte ut paketet till mamma, men hon skakade på huvudet. Jeanette ryckte på axlarna, sänkte rösten.

“Vi funderar på att sälja”, sa hon.

Mamma höjde på ögonbrynen.

“Gården?”

Jeanette hyschade.

“Ja, men… ja, vi funderar ju bara. Vi får se.”

“Men varför?”

“Vi har snart inget val. Vädret har varit så konstigt de senaste åren. Skörden blir dålig och det föds inte lika många kultingar. Vi brukade ju ha festen varje år tidigare, minns du?”

Mamma nickade tankfullt.

“Kan jag göra något?” sade hon efter en stunds tystnad.

“Nej, nej,” Jeanette skrattade sådär hest som rökare gör och knuffade till mamma på axeln. “Du har väl tillräckligt att stå i?”

De log båda i samförstånd. Jeanette kastade ciggen på marken, mosade den med stöveln, och så böjde hon sig ner till mig:

“Var rädd om mamma, lova mig det.”

Jag nickade blygt.

I samma stund slogs dörren till huset upp och Oskar kom ut igen. Jag vinkade.

Nu var det bara han och jag kvar. Medan mammorna gick in i värmen igen sparkade vi snö på varandra, formade bollar som flög över gården utan att träffa.

“Kom, jag vet vad vi kan göra,” sade han efter ett tag.

Vi korsade gårdsplanen och smög in i den andra ladan. Det luktade gott av hö och spannmål där inne, och vinden kom inte åt att bita oss i kinderna.

Oskar slog på strömbrytaren och ett skumt ljus spred sig.

“Farsan slår alltid av huvudgeneratorn på natten, så det syns lite dåligt,” sade han. “Men ibland brukar vi hitta möss här!”

Jag drog efter andan.

“På riktigt? Många?”

Oskar nickade.

“Ibland hittar Måns dem före oss. Katten alltså. Han brukar lämna dem utanför dörren. Utan huvud och allt. Mamma får alltid spader…”

Jag rös och försökte tränga bort bilderna jag fått upp i huvudet. Bestämde mig för att aldrig mer klappa en katt i mitt liv. Men en gullig liten mus hade jag velat ha; tänk att hitta sitt eget husdjur som man sedan bara blir bästa kompis med…

“Vi måste vara tysta,” sa Oskar och sänkte rösten. “De hör superbra. Man brukar kunna höra när de kryper omkring i höet.”

Med bultande hjärta började vi smyga runt bland tunnor och höbalar, Oskar först och jag tätt i hälarna. Ibland stannade han upp, höjde fingret och då lyssnade vi båda två intensivt medan vi försökte stilla våra andetag. Ibland hördes avlägsna grymtanden från grisarna i stallet bredvid, och jag tänkte på vad Jeanette berättat för mamma. Jag undrade om Oskar visste att de kanske skulle flytta. Jag vågade inte föra det på tal, men jag tyckte synd om honom ändå. Han verkade trivas bra här ute på landet, så olik ett stadsbarn som jag.

Efter ett tag vände han sig till mig.

“Det verkar vara dåligt med möss här nere. Ska vi gå upp på höskullen?”

Jag visste knappt vad det var för något, men nickade ändå.

Oskar tecknade åt mig att följa efter, och vi smög vidare till ett av husets hörn. Där stod en gammal stege. Den ledde upp till en ovanvåning byggd av träplankor, och jag kunde se strån och suddar sticka ut mellan springorna.

“Vi får egentligen inte vara här för mamma och pappa,” sa Oskar. “Så vi måste vara tysta. Okej?”

Jag nickade igen. Oskar verkade belåten, så han tog tag i stegen och började klättra uppåt. Den knakade och böjdes under vår tyngd, och mina andetag vibrerade av nervositet. Tänk om den gick av på mitten eller halkade ur sitt fäste? Skulle vi dö då? Det var så långt ner till marken.

Oskar försvann över kanten och snart kunde jag se vad som väntade där – hö nästan från golv till tak, allt höljt i dunkel. Det sparsmakade ljus vi hade haft på nedervåningen nådde inte hit. Oskar gestikulerade till mig att följa efter. Jag tvekade lite men kom i alla fall.

“De gömmer sig i höet, så man får liksom klättra och gräva.”

“Okej.”

Vi började klättra i det mjuka berget, stråna under oss stack och kittlade. Fortfarande lyssnade vi intensivt efter minsta rörelse.

När vi nått det som skulle varit toppen, hyssjade Oskar åt mig. När jag kom ikapp såg jag att det på den bortre väggen satt ett runt, litet fönster. En ensam strimma månljus lyste in på detta hav av hö vi hade framför oss. Det var vackert.

Han pekade neråt kanterna och hörnen, och vi krälade oss ditåt, djupare in på skullen tills vi nästan inte kunde se stegen längre.

Vi rafsade runt, byggde gångar och gjorde vårt bästa för att tänka som möss. Resultatet blev inget vidare, men roligt hade vi ändå. Jag hade just fått syn på något som låg liksom nedstoppat långt nere i höet och stod nästan på huvudet då jag försökte gräva fram det när Oskar plötsligt blev alldeles tyst. Allt som hördes var små, korta, andetag som snart kom snabbare och snabbare.

Jag tittade upp lagom i tid för att bli omkullkastad av Oskars kropp när han kastade sig förbi. Kardborreknäppena på hans jacka rev mig på kinden och jag tjöt, frågade vad han höll på med medan jag värjde mig med händerna.

Det rafsande ljudet från hö och kläder försvann bakom mig och jag kunde höra stegen knaka. Oskars röst lät tunn och ihålig, inte alls som förut:

“Vår Fader, du som har mig kär… se till mig som…”

Jag minns inte om det var något jag faktiskt såg, men när jag föreställer mig det hela tänker jag mig att han knep ihop ögonen hårt innan han försvann neråt.

En duns av fötter hördes, och sen snabba steg som försvann bort. Lyset lämnade han på, jag kunde se det genom golvspringorna långt under mig.

Jag försökte räta på mig, sätta mig upp så att jag kunde se någonting, men mina ögon ville inte riktigt vänja sig vid mörkret. Läppen dunkade svullet och jag hade blodsmak i munnen.

Pulsen susade i öronen. Jag satt blick stilla, utan att våga röra så mycket som en muskel. Vad var det han hade sett? Spelade han mig ett spratt?

Runt omkring fanns bara natt och tystnad. Sorlet från festen kändes diffust och avlägset. Jag kostade på mig att vrida huvudet så försiktigt jag bara kunde, scannade av min omgivning. Ångan steg från munnen. Allt jag kunde höra var mina egna andetag. Eller?

Någon, eller något, andades där inne i mörkret. Snabba, ojämna andetag. Rosslande och väsande steg och sjönk dem.

Jag satt som fastfrusen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Min blick föll på det lilla fönstret, där månen lyste in, och jag bad en tyst bön om att Oskar skulle hämta mamma, eller vem som helst, och sen skulle de komma och rädda mig.

I samma stund fick jag syn på Måns, katten. Han avtecknade sig som en mörk silhuett i månskenet. De gula ögonen såg rakt på mig. I ett par sekunder spreds lättnaden i bröstet. Han måste ha smugit in här medan vi lekte.

“Ville du också fånga möss,” viskade jag leende och med ens var allt jag tidigare tänkt om honom förlåtet.

Fram tills jag insåg att Måns inte hade blicken fäst på mig, utan på något annat… bakom.

Längst in i det kompakta mörker som bildades mellan träbjälkarna i hörnet, utom räckhåll för mångatans ljus – rörde något på sig.

Det jag såg var mänskligt och ändå inte. Litet som ett barn, men ansiktet var skrynkligt som på en gamling och jag kunde ana vitt skägg. Den satt hopkrupen och såg bara tomt framför sig med uppspärrade ögon. Kanske var det inbillning, men jag tror att den – han – huttrade.

Jag skrek nästan till när en duva plötsligt lyfte från taket och flög iväg på snabba vingar.

Gubben vred vilt på huvudet och ögonen blixtrade som kattögon i mörker. Kroppen var mager och tunn, huden blek, grå trasor hängde från axlarna. Jag kunde inte slita blicken från honom. Han stirrade hålögt in i mörkret – nästan rakt på mig. Det var då insikten slog mig: han ser mig inte.

Så sköt Måns rygg och gav ifrån sig ett fräsande, sköt iväg innan jag hann greppa honom. Och så var han försvunnen.

När jag vände tillbaka blicken mot hörnet var gubben borta.

Den natten hade jag svårt att sova. Jag hade tagit mig ner för stegen, korsat gården och gått tillbaka in i värmen, där folk kramade om mig och frågade var jag hade varit. Jag minns inte vad jag svarade, eller om jag svarade. Istället satt jag tyst vid brasan, full i tankar, tills mamma sa till mig att det var dags att gå och lägga sig.

Oskar sa inte ett ord till mig varken då eller morgonen efter, innan vi åkte hem. Kanske skämdes han för att han övergivit mig. Det får jag aldrig veta, för året efter sålde familjen gården och flyttade någon annanstans. Jag vet inte vart, och har aldrig kommit mig för att fråga mamma heller. Hon har inte nämnt dem på hur många år som helst så jag skulle tro att de inte ens har kontakt idag.

Men det där minnet glömmer jag aldrig. Jag kommer ofta på mig själv med att undra över den där gården – bor det någon där idag? Förmodligen.

Förgät ej den med ålder oändlig…

Vad händer när människan plötsligt slutar tro på de väsen vi haft omkring oss i tusentals år? Som alltid funnits där, men under olika namn.

Jag tänker på gammelfarmor Agnes. Hon måste vara död sedan länge, och förmodligen var det väl bara en gammal dams demens som spökade, men när nu minnet kommit tillbaka kan jag ändå inte låta bli att undra: visste hon något? Har kunskap, som förut passerat från generation till generation, tunnats ut och gått om intet? Jag undrar vad det kan betyda för oss.

Signaturmelodi

Vi hörde “Gammelgubben”, skriven av Claudia och uppläst av Viveca Jedholm. Ytterligare tre historier om vad barn ser. Kom ihåg att människan är ofömögen att se sitt liv som något annat än en berättelse. Och ingen lyssnar på, grips av och tror på berättelser som barn, samtidigt det just är medan man är barn som ens liv inte redan stelnat till en berättelse. Kanske är det därför deras liv är, i någon mening, de sannaste, och deras berättelser de mest meningsfulla. Värda att lyssna på, såväl idag som 2016. Och i framtiden.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.