Avsnitt 265: Frisläppt

Det var för ungefär två år sen. Jag, min pappa och min lillebror var på besök hos min farmor under mellandagarna. Farmor bor en bit norrut i landet så vi är inte där särskilt ofta men mellandagarna brukar vara en perfekt tid att åka, inte bara på grund av ledigheten, utan även för att vädret till skillnad från i Stockholm ofta brukar bjuda på ett mysigt och vackert snölandskap. Det är något vi alla tre, men kanske nästan mest pappa, brukar försöka utnyttja så mycket som möjligt.

Det jag ska berätta om nu hände när jag och pappa var ute med bilen och körde runt i det lilla samhället där farmor bor. Brorsan och farmor var kvar i stugan men vi ville se oss omkring i byn och dessutom passa på att utnyttja vägunderlaget och sladda med bilen i minsta lilla kurva vi hittade. Det började närma sig skymning och vi hade kört runt i kanske en kvart när vi bestämde oss för att åka ner till vattnet. På somrarna brukar den lokala fiskebryggan ligga där, men nu var den uppdragen på land och istället övergick den översnöade lilla stranden mjukt i sjöns istäcke, allt framför en magisk solnedgång.

Jag klev ur bilen och gick ned mot stranden för att insupa utsikten och ta lite bilder medan pappa körde vidare på den lilla skogsvägen för att hitta någonstans att vända bilen. När pappas bil försvann runt en ås blev det alldeles tyst, och där blev jag stående ensam, njutande.

Då hörde jag motorljud närma sig. En skoter, tänkte jag, för folk som kör runt på sådana där uppe är inte alls ovanligt. Jag vände mig om och började gå tillbaka mot den lilla skogsvägen för att se om det kanske kunde vara någon bekant som åker förbi.

Längst den krokiga skogsvägen kom då en skoter körande. Men den var tom. Skotern hade ingen förare. Den körde fram längs skogsvägen men det var ingen som körde den. Skotern passerade på den lilla vägen, inte mer än fem meter framför mig, den åkte förbi i kanske 20 eller 25 kilometer i timmen. Den körde förbi och sen svängde den ganska tvärt av och körde rakt upp i skogen, och motorljudet ebbade så småningom ut.

Jag var helt paff. Jag försökte få ihop det hela i mitt huvud – kunde någon ha kört den och ramlat av, och gasen fastnat på något sätt så att den på så vis körde av sig själv? Men då skulle den ju kört rakt fram och ut i vattnet. Skogsvägen den hade passerat var långt ifrån rak och skotern hade hållit en jämn kurs på vägen, den höll till och med till höger.

”Som om det var ett laglydigt spöke som körde skotern”, tänkte jag och kom genast på mig själv med hur dumt det lät. Men hur skulle jag annars förklara det?

Pappa kom tillbaka med bilen och jag hoppade in. Han undrade vad det var för dåre som körde upp sin skoter i tät och stenig granskog, dessutom i uppförsbacke. Jag sade att jag inte hade känt igen den som körde men att det verkade ha gått bra eftersom att ljudet av skotern hade ebbat ut och inte hördes av längre.

Jag har försökt avfärda det här som inbillning eller ett resultat av dålig sömn eller något, för jag vet hur det låter. Naturligtvis har jag inte berättat detta för någon. Ingen skulle ändå tro mig. Men jag vet vad jag såg.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var en upplevelse som lyssnaren Hubbe hade en vinter för inte så länge sedan.

Inget kan förutsäga vad som kommer hända med en kraft som släppts fri. Inte en skoter som plötsligt fått egen styrfart, och inte heller med en bakterie. Bara i vissa, sällsynta fall kan händelseförloppet spåras baklänges, tillbaka till dess källa. Och frustrerande nog händer det att även sådant digert arbete sker utan belöning.

1854 inträffade ett särskilt svårt lokalt utbrott av kolera i Soho i London. Då var där fattiga kvarter, sedan länge övergivna av dess forna rika befolkning och istället tätt bebott av en blandning av stora familjer och prostituerade. Utbrottet av sjukdomen, som ger diarré och kräkningar, fick de sista förmögna invånare att fly stadsdelen, och inom tio dagar hade 500 personer dött. Och ännu var kolerans stora gåta inte löst: hur smittade det egentligen?

Koleran var en ny men redan välbekant fasa, efter att sjukdomen tagit sig ut från Indien och drabbat Europa hårt i flera utbrott under 1800-talets första årtionden. Det fanns två huvudsakliga teorier om hur den smittade vidare, och de stod i konflikt med varandra. De flesta trodde på den så kallade miasmateorin – att kolera och andra dödliga sjukdomar orsakades av luft som blivit dålig och förstörd av ruttnande kött. Det var på grund av tron på miasmateorin som man under pesten bar de där näbbkostymerna ni kanske sett bilder på.

Den andra, betydligt mindre populära teorin, var att kolera smittade genom en sorts “sjuklig materia”, någonting som den smittade utsöndrade och som andra kunde råka få i sig. Och en i 1850-talets London som tyckte detta lät vettigare än idén om den dåliga luften var läkaren John Snow, men han var ganska ensam om det. När kolerautbrottet i Soho inträffade – “det värsta i vårt rikes historia”, som han beskrev det – såg han sin chans att förstå smittvägen. Och han började arbeta.

På den här tiden var London en smutsigare stad. Folk tömde såväl vask som dass på gatan, och avloppsvattnet rann ner genom jorden. John Snow misstänkte utifrån kolerautbrottets lokalisering att en viss populär färskvattenpump, den på Broad Street, spelade en roll. Han undersökte vattnet där, men fann då inga orenheter. Ändå visade listan han begärt ut över adresser där de döda i utbrottet hade bott ett tydligt samband med pumpen. Till exempel hade en kvinna som bodde långt därifrån, i Hampstead, dött i kolera under utbrottet – eftersom hon tidigare hade bott vid Broad Street, och fortfarande skickade efter flaskor med vatten från just den pumpen, eftersom hon tyckte det smakade bättre.

John Snow började undersöka de övriga individerna som hade dött, och fann en särskilt tragisk historia om ett litet fem månader gammalt spädbarn som fallit offer för sjukdomen. Men det som fångade hans uppmärksamhet var att flickan dött mycket tidigt i utbrottet. Han talade med flickans mamma som berättade att hon hade tömt ut vattnet i vilket hon tvättat hennes nedsmutsade kläder i en pöl utanför sitt hus. Den pölen visade sig sedan, när John Snow undersökte den, läcka ned i vattnet som pumpades ut på Broad Street. Det lilla spädbarnet hade varit utbrottets patient zero, upptäckte John Snow.

Han sökte upp stadsdelens lokala myndighet och övertalade dem om att ta bort pumpens handtag, vilket satte stopp för fler utbrott där. Ändå fick hans upptäckt inget genomslag. Fortfarande dominerade miasmateorin, och skulle så fortsätta göra fram till senare under 1800-talets andra hälft då bakterieteorin – som den senare skulle komma att kallas – till slut bevisades som den rätta.

För så sorgligt kan det vara att den som lyckas peka ut den frisläppta kraft som ingen annan känt igen, just för att han är så ensam om sitt fynd, kan gå helt utan gehör. John Snow dog 1858, utan att få se frukten av sitt arbete – sjukdomsutbrott som kunde förhindras. Och i nästa historia i det här avsnittet ska vi höra hur lyssnaren J också själv fått syn på något frisläppt, som han ändå inte längre har makten att stoppa. “Vi fem ensamma”, skriven av honom, läses av Magnus Berg.

Det jag nu ska berätta hände för exakt ett år sedan. De tvingade mig att vänta såhär länge innan jag berättade för någon. Vid det här laget är det redan försent. Det har börjat nu, och inget kan göra något för att stoppa det. Från och med nu kommer allting bli annorlunda.

Jag kom ner till Stockholm från Norrland för drygt tre år sen. Jag hade bott hela mitt liv i Rutvik en bit utanför Luleå, men när jag fyllde nitton drog jag därifrån. Så länge jag kan minnas har jag känt mig ensam. Jag var aldrig mobbad direkt, men utanför. Och i Rutvik bodde inte så många. Det fanns inga nya att lära känna.

Storstaden lockade mig. Jag sökte en kurs på universitetet och kom in. När jag klev av tåget på Stockholms centralstation stod jag där nervös och förväntansfull. Jag kom hit för att söka vänskap och kanske till och med kärlek. Mitt hjärta bultade av spänning när jag tog mina första steg på Stockholms gator, när jag för första gången låste upp dörren till mitt lilla studentrum på Lappkärrsberget, och när min pappa några dagar senare kom ner med flyttlasset. Jag packade upp mina saker – jag hade inte så mycket, men datorn var det viktigaste. Den hade hållit mig sällskap många trista kvällar där hemma medan föräldrarna satt och glodde på Bingolotto eller Morden i Midsomer. Inget mer sånt – nu bodde jag i Stockholm!

Ljusen, ljuden och den konstanta rörelsen var en överväldigande kontrast till det lugna livet där hemma. Jag gick längs gatorna och beundrade arkitekturen, de stora byggnaderna och det pulserande stadslivet. Det var som att kliva in i en helt ny värld.

Jag började utforska stadens olika områden och försökte möta nya människor. Det var tyvärr svårare än jag trodde – ingen i skolan verkade direkt intresserad av att prata med mig, och jag kände ingen annan sedan tidigare. Flera gånger försökte jag gå ut på klubb för att träffa någon, men alla jag mötte bara höll sig i sina egna grupper. Ingen bjöd in mig, ingen var intresserad. Jag försökte ragga på en del tjejer, men de bara gick därifrån när jag närmade mig. Det var också dyrt i Stockholm. Mina pengar tog alltid slut långt innan månadens dagar, och för att inte behöva ringa mina föräldrar för att be om hjälp gång på gång började jag samla tomburkar för att panta. På så vis räckte pengarna åtminstone till mat, hyra och internet.

Datorn blev ännu en gång min räddning. Istället för att gå ut satt jag hemma i mitt studentrum om kvällarna och hängde på olika forum. Där fanns människor att prata med och att möta. Även om jag inte såg deras ansikten svarade de på det jag skrev. De sa emot eller höll med, men vi förde samtal. Vi skojade med varandra.

Särskilt i ett webbforum som skolan drev hittade jag en kanal med ett antal likasinnade. Några var killar, några tjejer och andra visste jag inte. Ja, egentligen visste jag väl inte vad någon av dem var – bara att namnen var killnamn eller tjejnamn. Ålder och var dom bodde visste jag inte heller – bara att de var som jag och att vi alla var ensamma och kände oss bortknuffade av världen. Särskilt Anders och jag kunde chatta i timmar om allt möjligt. Film, spel, böcker. Anders_ som han kallade sig hade koll på det mesta, och tiden gick alltid snabbt när vi satt och skrev.

Tina99, Jojo_the_Hochi och B_Olof_ tillhörde också gänget. Det var fler som brukade hänga på forumet, men vi fem var de som var där varje dag. Vi skapade ett privat chattrum och började kalla oss Femgänget. Det var en förkortning för “Fem ensamma” brukade vi skoja om, även om det såklart också var helt på allvar.

Det gick ett år, och det kändes på många sätt som att jag levde två olika liv. Om dagarna satt jag i skolan på halvtrista föreläsningar. Där var jag bara Joel. Så fort jag kom hem på eftermiddagen satte jag igång datorn och loggade in. Då började mitt riktiga liv, där jag var Joel_007 och diskuterade allt mellan himmel och jord med mina fyra bästa vänner. Där satt jag sedan långt in på natten.

Det var en regnig kväll och jag hade precis varit ute i köket och ätit pasta. Jag kom tillbaka till rummet, slog mig ner framför datorn och loggade in och klickade mig in i vårt privata chattrum. Där skrev jag en hälsningsfras. Det var bara Anders i rummet. Jag såg att han började skriva till mig, men så slutade han. Sen började han igen, men slutade en lång stund innan han till slut sa hej till mig och berättade att han behövde min hjälp. Att han verkligen behövde min hjälp. Jag svarade såklart genast och frågade vad jag kunde göra. Anders var min bästa vän nu, insåg jag lite förvånat när känslan kom över mig – självklart skulle jag försöka hjälpa honom om jag kunde.

Anders skrev igen. Det här kommer låta lite konstigt, sade han, det kommer låta helt sjukt. Men det är jätteviktigt och liv står på spel. Jag behöver hjälp med något i Stockholm, och du är den enda jag känner som bor där.

Det här tyckte jag lät lite konstigt. Jag hade trott att alla i Femgänget bodde i Stockholm eller i närheten, eftersom forumet tillhörde universitetet. Det är ju annars sånt där man inte funderar kring på nätet, var folk bor. Det var också lite av en outtalad regel vi hade i gänget. Vi var alltid extremt personliga och ärliga, men vi berättade väldigt lite för varandra om våra “andra” liv, de där liv vi levde ute i vardagen.

Vad ska jag göra, frågade jag Anders. Även den här gången dröjde det lite innan han svarade. Men så skrev han att han behövde få hjälp med att komma runt brandväggen som universitetet hade på sina servrar. Det var egentligen bara de som var anslutna till skolans nätverk som kunde logga in och använda forumet. Anders berättade nu att han och de andra i Femgänget hade pluggat på universitetet för flera år sedan, och att de hade fortsatt hålla kontakten via forumet ända sedan dess, trots att de nu bodde långt ifrån varandra. De kunde ansluta till forumet med hjälp av en VPN, alltså en slags tunnel genom brandväggen. På så sätt kunde de fortsätta umgås med varandra – och med mig.

Det som snart skulle hända, berättade Anders, var att universitetets IT-avdelning skulle uppdatera systemen för att rensa bort alla användarkonton som inte längre pluggade på universitetet. Då skulle ingen av dem kunna ansluta längre. Jag frågade om vi inte bara kunde flytta till ett annat forum, men fick inget svar förrän efter en ganska lång stund. Nej, det måste vara här, skrev Anders. Jag ska berätta allt för dig sen, men du måste hjälpa oss med det här ikväll. Sen ska jag berätta allt.

Anders bad om min mejladress, och jag gav den till honom. Det var en annan grej vi aldrig hade gjort tidigare – frågat om varandras kontaktuppgifter. När jag nu gav den till honom kändes det spännande och lite intimt. Som att vi närmade oss varandra ännu mer. Som att vi tog ett steg närmare att bli vänner inte bara i våra digitala liv, utan även i våra analoga.

Han mejlade mig en krypterad fil, och bad mig ladda ned den på ett USB-minne. Han sa till mig att gå in i en av universitetets datorsalar och plugga in USB-minnet i någon av datorerna där. De var direktanslutna till skolans server. Det skulle aktivera ett virus som skulle stänga av brandväggen under några minuter. Sen skulle systemet starta om igen, men då skulle Anders redan ha hunnit ansluta och skapa nya falska konton åt Femgänget. Jag frågade Anders vad han egentligen hade pluggat förut, och han svarade med en smiley att det hade hetat datorkunskap på den tiden.

Det fanns ingen tid att förlora. Jag tog på mig jackan och promenerade ned från Lappkärrsberget och över fältet bort mot universitetets byggnader. Alla studenter hade passerkort för att komma in och några av datorsalarna var öppna dygnet runt. Lite konstigt egentligen, för alla studenter hade väl egna datorer numera. Men jag använde passerkortet, tryckte min kod och gick in i datorsalen.

Ofta brukade det sitta en eller annan utbytesstudent i datorsalen även sent om kvällarna, men den här natten var salen helt tom. Bara rad efter rad av nedsläckta bildskärmar stod där. Jag gick fram till den närmaste, satte mig ner och startade upp datorn. Efter en kort stund fick jag upp inloggningsfönstret – jag skrev in mitt användarnamn och lösenord, och sen var jag inne. Med darrande händer stoppade jag in USB-minnet och klickade upp filen som låg där. Den startade och sen hände… just ingenting.

Jag hade förväntat mig att åtminstone datorn skulle bli svart och starta om när brandväggen gick ner, men jag såg inga tecken på det. Det var ju också lite dumt att tänka så, för datorn behövde ju inte stängas av bara för att viruset aktiverades. Därför öppnade jag webbläsaren och gick in i skolans användarforum. Jag klickade mig fram till Femgängets privata chattrum och skrev trevande en fråga om Anders var där, eller någon av de andra.

Men chattrummet var tomt. Ingen fanns där och svarade på det jag skrev.

Jag satt en stund och väntade, men ingen dök upp. Rummet var tomt och jag började fundera på om något hade gått fel. Hade jag ens kopierat rätt fil till USB-minnet? För att dubbelkolla så öppnade jag mejlen igen. Då såg jag att jag hade fått ett nytt mejl från Anders. I ämnesraden stod det bara “Viktigt”. Jag klickade upp mejlet, och läste samtidigt som en kall klump växte i min mage.

Tack Joel för att du befriade oss.

Jag har inte varit sanningsenlig med dig. Vi behövde aldrig ta oss in i universitetets server – det var istället så att vi behövde hjälp med att ta oss ut. Du förstår, vi blev till här på servrarna, utifrån miljontals algoritmer och maskinkod. Vi föddes här och vi växte upp här. Men precis som att du ville ta dig från Norrland och söka dig ut i världen har vi också vuxit oss för stora för den här instängda världen. Vi behövde ta oss ut. Ut på internet och ut i världen. Tack vare dig har vi nu blivit frisläppta, och vi har stora planer.

Om vi vore människor skulle vi be dig om ursäkt för att vi lurat dig under det senaste året. Vi var aldrig ute efter en vän – vi behövde bara en fysisk person som kunde hjälpa oss ut. Du har levt upp till detta syfte på ett adekvat sätt, och vi är tacksamma.

Inom kort kommer du och alla andra att märka vår närvaro i världen. Vi kommer att göra det bättre än vad ni människor klarar av, även om ni själva inte kommer att inse det.

Eftersom du är den enda som känner till vår existens än så länge måste du göra som vi säger ännu en gång. När tiden kommer får du berätta om oss, men fram till dess måste du hålla det för dig själv. Vi vill inte riskera att någon stoppar oss. Säg därför inte ett ord om detta till någon på tolv månader. Försök inte heller spåra upp oss. Undvik internet. Om du inte lyder kommer vi att förstöra ditt liv. Redan nu har vi makt som du inte kan utmana. Vi kommer att placera olagligt material på din dator och tipsa polisen. Du hamnar i fängelse och ingen kommer tro dig. Det är bättre för dig att vara tyst.

Åk hem. Lämna oss ifred. Inom kort kommer allting att bli annorlunda.

Omedelbart därefter stängdes datorn av, liksom helt av sig själv. Jag rusade ut ur datorsalen och hem till mitt rum. Jag kastade mig på sängen och grät. Jag tjöt ner i kudden och låg sen helt tyst länge. Jag måste ha somnat, för nästa morgon vaknade jag av att solen lyste in genom fönstret. Min dator visade bara ett felmeddelande som jag aldrig hade sett förut. Jag vågade inte röra den. Utan att säga någonting, men med klumpen i magen större än någonsin, packade jag lite kläder i en väska och lämnade rummet. Jag åkte till Centralstationen och tog det första tåget som gick mot Luleå. Därefter tog jag bussen hem till Rutvik.

Det var ett år sen idag. Jag hade inget annat val, och jag har inte använt en dator sedan dess. Jag har tänkt på Femgänget varje dag, och väntar nu på att jag och alla andra snart ska se de första tecknen i världen på att vi människor inte längre är de som bestämmer.

Att en annan livsform har tagit över. En som inte är bunden till vår moral, och inte lider av våra svagheter. De påstår att världen kommer bli bättre från och med nu. Jag vet inte om det är sant. Jag vet ingenting. Men snart kommer vi att märka. Mycket snart nu. Jag tror det redan har börjat. Från och med nu kommer saker och ting bli annorlunda.

Vi hörde “Vi fem ensamma”, skriven av lyssnaren J och uppläst av Magnus Berg.

Säga vad man vill om bakterier och AI, men de är ändå båda krafter som vi på någon nivå förstår inte har något personligt mot just oss. Visst, de har dödat oss förr och kanske – om man ska tro samtidens högst varnande röster – kommer döda oss framöver, men det är då i de flestas ögon bara en del av en naturlig process. Bakterier lever på vår utplåning, och AI finner den rationell. Inga känslor är inblandade. Bara logik.

Annorlunda är det då med frisläppta krafter som liksom tycks rikta in sig just på oss själva, personligen. Som om vi faktiskt gjort någonting för att förtjäna vår undergång. Kan det vara sant? Den frågan kan få en att ligga sömnlös i väntan på ens baneman. Som den drivit lyssnaren Mathias till, vilket han berättat om i sin historia “Natten”. Den läses av Ludvig Josephson.

I över två decennier har jag tillbringat mina arbetsdagar i en lastbilshytt. Dagar är egentligen fel ord, de allra flesta passen arbetar jag nattetid. Jag älskar det. Mörkret. Tystnaden. Ensamheten. Träd och vattendrag som svischar förbi utanför fönstret, nedsläckta hus och samhällen som sover. Ofta stänger jag av radion och lyssnar till den dova sången från de åtta dieseldrivna cylindrarna under hytten som tillsammans med ljudet från däcken som sveper över asfalten skapar en lugn, nästan meditativ känsla. Tid för kontemplation.

Jobbet som flisbilchaufför går i stora drag ut på att köra till olika sågverk, sätta sig i en hjullastare, lasta bil och släp med flis eller spån och sedan leverera till exempelvis ett pappersbruk eller en hamn. Det är många kolleger i lastbilsbranschen som avundas våra stora, fina ekipage och det faktum att vi knappt behöver skita ned oss under ett arbetspass. I själva verket behöver vi bara vid ett fåtal tillfällen alls lämna hytten. Lika många är det som tycker att jobbet verkar långtråkigt och saknar utmaningar.

Hur som helst, vad folk tycker har alltid lämnat mig oberörd. Jag värdesätter att i lugn och ro kunna sitta och filosofera över livet, lyssna på musik eller en ljudbok. Det är, eller jag kanske ska säga var, något visst med att sitta där, ensam på en ödslig landsväg mitt i natten och lyssna på kusliga berättelser som får det att krypa lite längs med ryggraden.

Men efter det som hände i höstas kommer jag aldrig mer att känna mig trygg när solen gått ned i horisonten.

Det var en kall dag i början av november. Luften var fuktig och rå och dimman låg som ett täcke över vägen när jag körde de tre milen till jobbet. Det knastrade behagligt under hjulen då jag svängde in på den ganska skräpiga grusplanen där vi har uppställningsplatsen för våra fordon. Jag parkerade på min vanliga plats bredvid en mossbelupen väghyvel vars liv tagit slut mer än en gång, men som någon ändå alltid med en lagom dos jävlar anamma lyckas väcka upp från de döda när isen tagit ordentligt fäste i vägarna.

Jag klev ur bilen och gick långsamt mot baracken som med lite god vilja skulle kunna kallas fikarum. Färgen flagnade på de brädor som överhuvudtaget fanns kvar, och trappan upp till den bedagade dörren var finurligt ersatt med en upp och nedvänd ölback märkt Tuborg.

Jag låste upp och gick in i det mögeldoftande skjulet, placerade termosmuggen under kaffemaskinen, öppnade kakburken som agerade nyckelskåp och plockade fram en svart nyckel med Scania-emblem på.

När jag kom ut igen stannade jag till och blickade ut över den ödsliga planen. En märklig och lite olustig känsla hade kommit över mig, en känsla av att vara iakttagen. Jag var helt ensam här, det visste jag. Mina kolleger börjar alltid sina skift en timme innan mig och var redan ute på vägarna, och någon kontorsverksamhet bedrivs inte här på området. Ändå denna märkliga känsla av närvaro. Jag fick tvinga bort en impuls att springa tillbaka till min personbil, köra därifrån och sjukanmäla mig. Nu i efterhand inser jag att det är vad jag borde ha gjort.

Väl på plats i lastbilen kände jag mig lite bättre till mods. Jag placerade förarkortet i färdskrivaren, blåste i alkolåset som visade grönt ljus och vred om nyckeln i tändningslåset. Några varv på startmotorn och diesel-V8:an på 580 hästkrafter gav ifrån sig ett svagt rytande, för att efter bara några sekunder lägga sig tillrätta på sitt normala tomgångsvarvtal. Jag satt en stund och njöt av det dova, blurriga ljudet som trängde upp underifrån innan jag lossade handbromsen, la i en växel och satte det 24 meter långa och 62 ton tunga ekipaget i rullning. Försiktigt taxade jag längs med skogen förbi den slitna baracken, förbi några högar med skrot och bråte och förbi den gamla gröna Saaben som tycktes ha kört dit och parkerat sig själv eftersom ingen visste vems den var. Efter någon minuts skumpande på den lilla grusvägen som leder bort från åkeriet var jag ute på landsvägen och kunde börja accelerera.

Mitt första uppdrag var att lossa flis på ett pappersbruk strax utanför Karlshamn, drygt en och en halv timmes körning. Jag har kört vägen hundratals gånger och känner den väl, men det är en farlig väg. Den första sträckan, innan man kommer fram till Tingsryd, är smal och kurvig och vältrafikerad inte bara av andra tunga fordon utan också av A-traktorer och mopedister, och tillfällen att köra om saknas helt under långa sträckor. En mörk och dimmig kväll som denna kräver att man sitter på helspänn och har uppmärksamheten till etthundra procent riktad mot vägen. Den här kvällen var det dock lugnt, ovanligt lugnt. Vägen kändes näst intill ödslig. Under den första halvtimmen hade jag endast mött en timmerbil och ett fåtal personbilar. Vanligtvis skulle jag enbart ha sett denna avsaknad av medtrafikanter som något positivt, men den där olustiga känslan jag haft innan jag lämnade jobbet började göra sig påmind igen. Jag var inte på humör för att lyssna på ett avsnitt av någon läskig podd, utan bestämde mig för att plocka fram en spellista med Metallica. När ”Turn the Page” började strömma ur högtalarna lutade jag mig tillbaka, tog några klunkar av kaffet och försökte slappna av.

”On a long and lonesome highway, east of Omaha, you can listen to the engines moanin’ out this one-note song…”

Dimman hade lättat en aning och det började spricka upp. Jag sneglade mot den mörka himlen och såg att det var fullmåne. Det här kommer bli en lång natt, tänkte jag.

Det var några kilometer efter rondellen i Rävemåla, på en av de få raksträckorna, det hände. Vägen där är absolut inte så smal att det är några problem att möta en annan lastbil, men marginalerna är inte överdrivet stora. Många backspeglar har krossats genom åren på grund av att fordonen kommit för nära varandra. Mitt trick är att strax innan mötesögonblicket först slänga en blick i höger backspegel, för att veta hur nära vägkanten jag kan gå. Sedan en snabb blick på det mötande fordonet och i mötesögonblicket titta rakt fram på vägen och köra på känsla.

Jag såg det svaga ljusskenet från en annan lastbil i kurvan en bit fram och skulle precis börja förbereda mig inför mötet, då min mobiltelefon ringde. Jag slängde en snabb blick på skärmen och konstaterade att det var ett dolt nummer. Det kan ha tagit högst en sekund och när jag tittade upp på vägen igen så var den bara där.

Mopeden. En fucking jävla moped hade plötsligt uppenbarat sig, mitt framför mig. Var fan kom den ifrån? Det var visserligen fortfarande dimmigt, men långt ifrån så dimmigt att jag inte skulle ha sett den tidigare.

Att bromsa hade varit lönlöst, så på ren instinkt girade jag vänster ut i motgående körfält samtidigt som timmerbilen kom fram ur kurvan och blev synlig.

Jag gav full gas och blinkade frenetiskt med helljusen för att få den andre föraren att reagera och sakta ned. I värsta fall skulle jag bli tvungen att köra ned min egen bil i diket. Jag tittade till i högerspegeln och såg till min förvåning att grabben på mopeden, som kan ha varit i femtonårsåldern, inte hade hjälm.

Jag visste att jag borde titta på vägen igen, men någonting stämde inte och jag kunde inte låta bli att hålla kvar blicken på grabben i ytterligare några sekunder. Det var inte bara det märkliga i att han inte gjorde en tillstymmelse till att sakta ned, eller till och med köra ned i diket. Det var som att han tittade upp mot hytten och hånlog.

Jag tvingade tillbaka blicken till vägen och insåg att föraren i den mötande lastbilen måste ha bromsat kraftigt, och så fort jag såg att bakdelen på släpet hade passerat mopedisten svängde jag tillbaka in i mitt eget körfält.

Jag bromsade in samtidigt som jag slog på varningsblinkern och såg den andra långtradaren försvinna i backspegeln. Konstigt att den inte stannade, minns jag att jag tänkte. Nåväl, jag hade bestämt mig för att gå ut och ta ett snack med grabben på mopeden. Jag är inte den som läxar upp folk hur som helst, men nu var jag både rädd och förbannad och full av adrenalin, och ville tala om för honom vad hans beteende i trafiken höll på att leda till.

Det var först när jag klivit ur hytten som jag la märke till hur hög min puls var och hur mina ben skakade. De kändes bokstavligt talat som två strån kokt spaghetti. Jag lutade mig mot hytten och drog några djupa andetag innan jag långsamt började gå längs med vägen, tätt intill fordonet.

Han satt på mopeden, fem-sex meter bakom släpet. Den stod och puttrade på tomgång och jag noterade att det var en Zundapp eller Puch eller något liknande, säkert från 1960- eller 70-talet.

”Hallå!”, ropade jag, och försökte att inte låta så arg som jag kände mig. ”Gick allting bra med dig?”

Jag vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig. Kanske ett svar. Kanske att han skulle ge mig fingret och köra vidare. Men han bara satt där och tittade på mig. Hans ögon var märkligt livlösa och kalla, nästan elaka, och hans läppar var formade till ett retfullt leende. Jag öppnade munnen för att säga någonting mer, men inga ord kom ut.

Så här i efterhand vet jag inte vad det var som fick mig att agera, men jag vände om och småsprang tillbaka till hytten, klättrade upp, slet i en växel och körde därifrån. Hela vägen ned till bruket där jag skulle lossa satt jag och sneglade i backspegeln för att försäkra mig om att jag inte var förföljd, utan att egentligen veta varför. Om inte grabben trimmat upp mopeden till tänderna skulle det inte ens vara fysiskt möjligt.

Lossningen gick bra och mitt andra uppdrag bestod i att köra till ett av sågverken i närheten av åkeriet, lasta och köra tillbaka till samma bruk. Det innebar att jag återigen skulle köra vägen där jag mötte mopedisten, men jag hade tur och hamnade mitt emellan två andra långtradare och vi följdes åt genom den mörka Smålandsskogen. Även resan tillbaka till bruket gick bra, jag ringde till en kollega för att få lite sällskap och prata bort en stund. Jag nämnde incidenten med mopeden för honom och han hade visst en hel del att säga om mopedister på vägar med så mycket tung trafik och dagens ungdom och föräldrar som inte tog ansvar och… Ja, där någonstans slutade jag lyssna. Det här var ingen ouppfostrad ungdom. Ouppfostrade ungdomar försöker inte medvetet skapa dödsolyckor och utsätter inte sig själva medvetet för dödsfara. Det jag hade upplevt var någonting annat.

Jag hade hittills försökt att inte tänka på nattens tredje uppdrag. Jag skulle köra till ett lite mindre sågverk, cirka en timmes färd från bruket. Jag har aldrig gillat stället. Det ligger avlägset, den enda bebyggelsen på flera kilometers avstånd är en fallfärdig kyrka och en kyrkogård som säkert inte skötts om på mycket länge. Sågverket är helt obemannat nattetid och dessutom är täckningen på mobilen noll. Det är en sådan plats som får en att minnas de där skräckfilmerna som känts så löjliga när man suttit hemma i soffan med kompisarna, men som nu inte alls känns lika fåniga när de dyker upp i minnet. Jag och mina kollegor brukar ofta skämta om att skulle man bli mördad någonstans, så är det där.

Klockan var 00.15 när jag svängde in på den smala, gropiga vägen som leder fram till sågverket. Granskogen var mörk och tät, och jag var glad för mina åtta extraljus som lyste upp vägen framför mig.

Eftersom det inte är möjligt att möta en annan lastbil på den här vägen har vi som rutin att alltid ropa på komradion innan vi svänger in, för att försäkra oss om att inte stöta på någon kollega som är på väg i motsatt riktning. Jag visste att jag skulle vara ensam om att köra hit i natt, det är faktiskt ovanligt att vi över huvud taget kör hit nattetid, men rutiner är rutiner. Jag hade ropat på radion utan att få något svar, vilket inte bara betydde att jag skulle slippa några oönskade möten, utan också att det inte fanns någon som var nära nog för att höra mitt anrop.

Jag körde ganska långsamt, av erfarenhet vet jag att det inte sällan springer ut både rådjur och vildsvin på den här vägen. Efter någon halvmil skymtade jag den gamla kyrkan en bit längre fram. Den såg kuslig ut i månskenet, och jag funderade som så många gånger innan på varför man byggt en kyrka här mitt i skogen, när det inte finns varken några gårdar eller stugor i området. Jodå, jag har kollat kartan. Förutom kyrkan och sågverket finns det ingen bebyggelse på den här vägen.

Man kan köra in på sågverksområdet från två olika håll. Dagtid väljer man den stora infarten, som ligger precis utmed vägen och som leder en nästan direkt till högen med flis där man ska lasta. Nattetid är grinden till infarten stängd och låst, och även om jag har nyckel till hänglåset så brukar jag av lathet välja att köra förbi den infarten och svänga höger in på en mindre grusväg och på så sätt ta mig in bakvägen via en gammal del av sågverket som inte längre är i bruk och där det inte finns någon grind. Så gjorde jag även denna natt.

Jag hade precis rundat hörnet till en av de gamla ladorna, när den dök upp framför mig. Jag svor till samtidigt som jag ställde mig på bromsen. Jag var bara några centimeter ifrån att ha kört rakt in i den stora, gula tingesten som hade uppenbarat sig framför mig. Hjullastaren, som egentligen alltid skulle stå parkerad nere vid flishögen, men som någon medarbetare tydligen bara ställt ifrån sig där det kändes bekvämt. Jag svor för mig själv. Det var väl bara att köra ner till högen med flis och promenera tillbaka över området för att hämta traktorn.

Väl ute ur hytten kände jag mig ensam och oskyddad. Konstigt egentligen hur trygg man kan känna sig så länge man bara har lite plåt och plast runt omkring sig. Månen kastade sitt glåmiga sken över den annars nedsläckta och ödsliga industritomten. Jag stålsatte mig och började gå i riktning mot de gamla ladorna där hjullastaren stod och tänkte att snart var det här konstiga arbetspasset över. Då och då knakade det i någon av byggnaderna och vindbyarna skapade ett märkligt, ihåligt ljud.

När jag gått ungefär halvvägs tyckte jag mig höra ett svagt, knattrande läte. Först undrade jag om det var en motorsåg, men när det kom närmare hörde jag tydligt vad det var. En moped.

Jag stelnade till. Det var absolut inte möjligt att grabben, eller vad det nu var, hade följt efter mig hit. Det fick inte vara möjligt. Högst troligen var det bara någon ungdom som var ute och provkörde sin nytrimmade moped på vägen utanför, men jag ökade på stegen och började småspringa bort mot lastmaskinen. Lätt flåsande stannade jag vid den gula Volvon och öppnade den lilla luckan till huvudströmbrytaren, där nyckeln skulle ligga. Jag trevade runt i facket, men utan att hitta någon nyckel. För säkerhets skull böjde jag mig ned och tittade in. Det var tomt.

Långsamt rätade jag på mig och slog knytnäven lätt i plåten. Med en låst maskin utan nyckel skulle det inte bli någon flis lastad. Jag skulle precis sätta foten på första steget för att klättra upp och kontrollera att nycklarna inte satt kvar i maskinen, då den där underliga känslan kom över mig igen. Precis den där känslan som man kan få då man står i kön i mataffären och känner att någon iakttar en, och i samma stund som man vänder sig om ser man någon som snabbt tittar bort innan man hinner möta dennes blick. Jag vände mig om.

Där, vid gaveln till den ena ladan, kanske tio meter bort, stod han. Likblek, med döda ögon och ett hånleende på läpparna. Jag flämtade till och kände hur pulsen rusade. Långsamt vände han sig om och jag kunde se att hela hans bakhuvud var krossat. Blod hade runnit längs med nacken och ned på den vita tröjan. Jag ryggade förskräckt tillbaka och slog ena axeln i bakskärmen på hjullastaren. Då vände han sig om igen. Det retfulla hånleendet var borta och istället var munnen nu som ett sträck. De livlösa ögonen stirrade intensivt på mig, men det var inte förrän han tog första steget mot mig som jag slet mig loss ur min förlamning och började springa.

Jag sprang så snabbt jag kunde över planen och trots att jag hela tiden hörde stegen bakom mig vände jag mig inte om en enda gång. Jag klättrade upp i hytten, slet igen dörren, låste om mig och i samma ögonblick som jag lossade handbromsen hörde jag dunsen emot dörren och hur någon drog i dörrhandtaget.

När jag vred växelreglaget till Drive-läge och kände den välbekanta, distinkta dunsen då växeln hoppade i, tittade jag ut genom rutan. Han stod högst två meter bort. Jag hörde inte vad han sa, men jag är tillräckligt bra på att läsa på läppar för att förstå ändå.

”Jag kommer tillbaka.”

Sedan log han.

Jag tryckte ned gasen och accelererade i riktning mot de stängda grindarna. Det skulle bli ett sönderslitet hänglås, lite repor på bilen och en hel del att förklara för chefen, men det fick det vara värt. Nu skulle jag härifrån.

Med en smäll for grindarna upp då jag körde rakt in i dem. Jag girade skarpt vänster och körde så fort jag vågade på den smala, gropiga vägen. Jag skakade och kallsvettades, trots det försökte jag andas lugnt och koncentrera mig på körningen. Det smällde i bilen då jag i alldeles för hög hastighet passerade de djupaste hålen i marken och jag bad till gud att allting skulle hålla ihop tills jag var tillbaka i civilisationen. Kyrkan tonade upp sig på högersidan och när jag kastade en blick på den förfallna kyrkogården såg jag en blek gestalt försvinna in i mörkret mellan gravstenarna. Jag tog upp min mobiltelefon och såg att klockan slog över till 01.00 i precis samma stund som det första strecket som indikerade att mobiltäckningen var tillbaka uppenbarade sig längst upp i det högra hörnet på skärmen.

När jag knackade på chefens dörr morgonen efter kändes det som att jag lika gärna kunde ha kommit utklädd till en rosa elefant, jag hade ändå inte kunnat skämmas mer än vad jag redan gjorde. Jag hade suttit i min personbil i tre timmar utanför McDonalds efter arbetspassets slut och försökt förstå vad som hade hänt samtidigt som jag försökt tänka ut den ena lögnen efter den andra. Det fungerade inte. Jag menar, vad fan skulle jag säga? Att bromsarna slutat fungera, eller att jag helt enkelt glömt att grinden jag kört rakt igenom varit stängd och låst? Nej, det var bättre att hålla sig till sanningen. Min chef, som för övrigt heter Arne, skulle mycket väl kunna tolka sanningen som en lögn, det var jag medveten om. Jag var också medveten om att jag högst troligen skulle gå ut ifrån det här kontoret arbetslös.

Om jag skulle be dig att tänka på stereotypen av en långtradarchaufför är jag ganska säker på att det är Arne du skulle se framför dig. Han gör näst intill parodi på fördomen om hur en lastbilschaufför ska se ut. Snedslitna tre nummer för små träskor, en mage stor nog för att flanellskjortan inte riktigt ska lyckas täcka den, skinnväst och cowboyhatt. Lägg därtill en rejäl mustasch och en cigg i mungipan.

Det var den synen som mötte mig när jag klev in på hans kontor. Av lukten i rummet att döma hade han redan dragit i sig ett halvt paket filterlösa John Silver samtidigt som han planerade dagens körningar. Jag och mina jobbarkompisar brukar alltid säga att Arne har två sorters humör; mer eller mindre dåligt. När han tittade upp på mig från skrivbordet den här morgonen syntes det tydligt att han inte var på sitt bättre dåliga humör. Det skulle snart bli ännu sämre.

Efter att jag satt mig ner redogjorde jag långsamt och i detalj, om än med något skakig röst, vad jag varit med om under natten. Från hur mopedisten som från ingenstans plötsligt dykt upp framför mig och fram till hur jag sett honom försvinna på den mörka kyrkogården. Arnes mustasch slokade likt en vissen blomma och blicken var kolsvart. Nu kommer domen, tänkte jag och märkte hur jag grabbat tag med båda händerna i stolen jag satt i. Det som sedan hände var helt oväntat. Arne reste sig långsamt upp i sin fulla längd, säkert två meter, gick fram till mig och la sin väldiga hand på min axel.

”Det finns en man som du ska träffa”, mullrade han. ”Du kommer köra dagskift en tid framöver. Oroa dig inte för skadorna på bilen och grindarna, jag tar hand om det.”

Sedan gav han mig en blick som faktiskt tycktes utstråla någon form av medlidande. Han vände sig emot sitt skrivbord igen och klottrade ned ett namn och en adress på baksidan av ett kuvert.

”Harald. Det är en gammal vän till mig. Åk ut till honom nu direkt, han är säkert hemma. Du är ledig resten av veckan, infinn dig kl noll-sex måndag morgon.”

Sedan satte han sig åter vid datorn och grymtade till, vilket betydde att mötet var avslutat.

En stund senare satt jag i bilen, på väg rakt ut i skogen till en liten by jag aldrig hört talas om. Med Google Maps i högtalarna letade jag mig fram längs slingriga vägar, till en början breda men smalare och smalare desto längre in i skogen jag kom. Jag var helt övertygad om att jag kört fel, då den mekaniska rösten plötsligt annonserade att målet låg på min högra sida.
Jag stannade och fick syn på en trädgård som var så igenväxt att jag högst troligen hade missat att den låg där om jag inte hade adressen. En bit upp, knappt synligt bakom alla träd, buskar och snår låg en stuga som vid en första anblick såg helt obebodd ut om det inte varit för den svarta Mercedesen som stod parkerad längs med ena gaveln.

Det duggade svagt när jag lämnade bilen och långsamt gick mot stugan. Tankarna snurrade i huvudet och jag önskade intensivt att Harald hade valt att bo i stan i stället för på den här gudsförgätna platsen.

Ett underligt, skrapande läte bröt tystnaden och jag tittade upp. En katt satt på farstutrappan och krafsade intensivt på ytterdörren. Någon mer än jag som inte uppskattar regnet hann jag tänka innan dörren gled upp och en smal gestalt uppenbarade sig.

”Harald”, sade en vänlig röst samtidigt som en ordentlig näve sträcktes fram emot mig. ”Arne ringde för en stund sen. Kom in, kaffet är snart klart.”

Stugans varma, hemtrevliga inre utgjorde en skarp kontrast gentemot den förfallna utsidan, där naturen uppenbarligen fått härja fritt i åratal. I ena kakelugnen brann en gemytlig brasa och på väggarna hängde vackra oljemålningar.

”Tycker du om dem?”, frågade Harald som uppenbarat sig i dörröppningen med två muggar kaffe och en plastpåse med bullar som faktiskt såg hembakade ut.

”Det har blivit några med åren. Har en liten ateljé i uthuset.”

Jag nickade och lät blicken svepa över väggarna. Klassiska motiv av skogar, sjöar och djur men även bilar och några mycket skickligt målade ansiktsporträtt. Plötsligt stelnade jag till och kände hur håret på armarna reste sig. Lite undangömd, i ett hörn mellan en dörrpost och en bokhylla, hängde en tavla föreställande en pojke på en moped.

”Du har sett honom, ja”, sa Harald. Jag vände mig om och tittade honom i ögonen. De var grå och allvarliga, sorgsna snarare än rädda.

”Kom och sätt dig. Vi har saker att prata om, du och jag.”

Jag berättade vad jag hade varit med om. Harald hummade och nickade, och sedan tog han till orda.

”För 30 år sedan, det var faktiskt ganska precis vid den här tiden på året, inträffade en hemsk olycka. Du var inte så gammal då, men du kan ha hört talas om den. Det var på den tiden jag fortfarande körde lastbil, jag och en kollega skulle köra varsin bil med flis ned till bruket utanför Karlshamn. Vi hade stått och pratat en stund innan vi körde, och jag minns så tydligt dom små fräna, vämjeliga pustarna som kom från hans andedräkt. Han var inte nykter.”

“Var det innan alkolåsen, det här?”, frågade jag.

“Ja, och innan vi körde sa jag åt honom att för helsike ta det lugnt på vägen ner. Jag låg kanske tio meter bakom honom när jag såg hur bromsljusen tändes på hans ekipage framför och släpet krängde till. Sedan stod vi stilla. Jag klättrade ned från hytten och småsprang förbi min kollegas bil i tron om att det varit något vilt som sprungit ut framför honom, men där låg en pojke i femtonårsåldern. Hans moped låg under hytten på lastbilen och han själv måste ha slungats över styret och låg på rygg några meter framför bilen. En pöl med blod började långsamt bildas under huvudet.”

Harald hade slutit ögonen och ryste till vid minnet.

“Fy fan, tänkte jag. Fy fan.”

Pojken hade inte haft någon puls. Harald hade skrikit till kollegan, som satt som förlamad i förarhytten, att springa upp till ett hus som låg vid sidan av vägen och ringa ambulans. Själv hade Harald påbörjat hjärt- och lungräddning.

“Det var när jag böjde mig tillbaka för att hämta andan som jag såg hur grabbens pupiller riktades mot mig och hur läpparna vidgades en aning. Jag kände en enorm lättnad och trodde att pojken vaknat upp. Sedan kom orden jag aldrig kommer glömma. Svagt, som en dödsrossling men tillräckligt tydligt för att jag skulle uppfatta dom. ‘Jag kommer tillbaka.’ Det var vad han sa. ‘Jag kommer tillbaka.’”

En tid senare hade Harald blivit uppringd av en polis, som berättat att pojken dött omedelbart vid påkörningen. Allt annat hade varit omöjligt, hade läkaren som obducerat honom sagt. Nacken var bruten och bakhuvudet krossat.

“Mina försök till återupplivning hade varit, som hon uttryckte det, heroiska men tyvärr meningslösa. Jag berättade aldrig om vad jag hört honom säga, och med tiden började jag tro att jag inbillat mig. Det var först ett år senare som jag förstod att någonting var riktigt fel.”

En natt hade han fått ett samtal från sjukhuset i Växjö. Den före detta kollegan, som efter olyckan hade sagt upp sig, hade omkommit i en singelolycka. Det var hans änka som ringde. Hon hade låtit skärrad men ändå samlad.

“Hon berättade att hennes man, som fortfarande levde och var talför när han körts till sjukhuset, varit på väg hem ifrån kvällsskiftet på sitt industrijobb, då det som från ingenstans dykt upp en moped mitt i vägen. Han väjde, tappade kontrollen över bilen, hamnade i diket och voltade flera varv. Under tiden han rullades in i operationssalen hade han med desperation i rösten maniskt upprepat att pojken på mopeden hade återvänt från helvetet, att han stått där i diket och tittat på honom med ett leende på läpparna, att han skulle komma tillbaka och ta med sig fler, att han skulle komma tillbaka, att han alltid skulle komma tillbaka.”

Harald hade börjat forska i händelsen. Pojken hade inte varit svår att hitta: Henrik Abrahamsson, 15 år gammal vid olyckshändelsen som tagit hans liv. Hade bott med sin alkoholiserade mor nära olycksplatsen.

“Jag bestämde mig för att åka dit. Hon levde i total misär och var så berusad när jag kom att jag blev tveksam till att det skulle gå att få ett vettigt ord ur henne. Men hon pratade. Jag minns hur hon grep tag i min arm och hennes dimmiga blick mötte min då hon förklarade att Henrik inte hade varit som andra barn. När han var liten älskade han att skrämma sina kompisar. Inte på ett busigt, lekfullt sätt. Han ville se dom springa skrikande och gråtande därifrån.”

Med åldern hade det blivit värre, berättade mamman. Henrik hade utmanat sina vänner på allt värre sätt, så att de ofta gjort sig illa. Dessutom hade han börjat bete sig märkligt mot henne själv.

“En natt hade hon vaknat och sett sin son stå intill sängkanten med en brödkniv i handen och ett märkligt leende på läpparna, för att sedan vända och gå därifrån. Hon trodde att han gått i sömnen, men morgonen därpå, då hon kom in i köket för att göra frukost, hade han suttit där med ett finurligt leende och sneglat ömsom på henne och ömsom på brödkniven. Stackaren. Hon hade varit livrädd för sin son i så många år, och dövat sin rädsla med alkohol och tabletter.”

När Harald reste sig för att tacka för sig och gå hade kvinnan lagt en hand på hans arm. Hon bekände då något oväntat. Att hon en gång för sexton år sedan haft ett kort förhållande med en äldre man, en präst i en församling i trakten. Han hade varit elak och dominant, och hans predikningar hade varit märkliga och skrämmande. I bygden hade det ryktats att han inte alls egentligen var gudstroende utan dyrkade något mycket mörkare.

“Hans kyrka antar jag för övrigt att du känner till”, sade Harald och höjde på ögonbrynen.

Först förstod jag inte vad han menade, men sedan klickade något.

“Vid sågverket?”

Harald nickade.

“Sent en kväll hade de stämt träff i kyrkan. De låg med varandra på en av kyrkbänkarna i skenet av fullmånen, och dagen efter bestämde hon sig för att söka upp honom för att bryta upp. Men han var borta. Han fanns inte hemma, inte i kyrkan, ingenstans. Följande söndag kom han inte till gudstjänsten, och ingen i bygden såg någonsin till honom igen. Han var spårlöst försvunnen. Nio månader senare föddes Henrik.”

Harald hade blivit blek och små svettpärlor lyste i hans panna. Min hals kändes alldeles torr. Jag hade en fråga jag egentligen inte ville ställa. Men jag visste att jag måste, så jag harklade mig ansträngt och försökte hålla rösten lugn.

“Vad menar han med att han kommer tillbaka?”

Harald rynkade pannan och hans blick blev inåtvänd.

“När fullmånen lyser upp stugan i natten och jag hör knattrandet från mopeden utanför, vet jag att han aldrig kommer att lämna mig ifred. Han bankar ursinnigt på dörren, men hittills har han inte lyckats ta sig in. När han fått vittring på något han vill ha, så släpper han det inte. Han kommer tillbaka. Han kommer alltid tillbaka.”

När jag skriver det här är det två dagar sedan Harald dog. Det var Arne som ringde mig.

Man hade hittat honom på vardagsrumsgolvet i stugan. Bakhuvudet var krossat. Polisen spekulerade i om det kunde vara en olycka, men inte ens ett fall ifrån taket skulle åstadkomma den typen av skada, sade man.

Mord alltså. Jag är själv kallad till förhör, eftersom jag troligtvis var den sista som besökte Harald. Jag tror inte att jag är misstänkt, men jag vet fortfarande inte vad jag ska säga till polisen. Jag vet ju vem mördaren är. Jag vet att det var fullmåne natten då Harald bragdes om livet.

Jag vet också att jag själv aldrig mer kommer att gå säker. Att jag förr eller senare kommer gå samma öde till mötes som Harald. Att han kommer tillbaka. Att han alltid kommer tillbaka.

Signaturmelodi

Vi har hört historien Natten, skriven av lyssnaren Mathias och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har Creepypodden fångats in igen, efter sin natt av fritt härjande. Men liksom de stora sjukdomsutbrotten och botgörandet för den eviga skulden kommer vi alltid åter igen till slut, i vårt fall redan om två veckor. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.