Avsnitt 272: Duscharna – slutet.

Del 1/3

Kommer ni ihåg “Duscharna”? Klart ni gör. Det gör jag också, tydligare än någonsin nu. Jag skriver faktiskt till och med detta på samma gamla usla laptop som jag använde då. Den har legat längst ner i en låda i garderoben i två år, och inte precis samlat kraft. Det tog 20 minuter för den att startas igång, och råkar man vidröra laddarsladden är risken stor att den dör och allt måste göras om. Några tangenter saknas, några andra fastnar i kladdet av läsk och sprit som spillts över den. Hur länge den klarar sig är helt en fråga om tur.

Men det är en turlig natt inatt, känner jag på mig. Eller så vet lilla datorn bara att hon har en sista berättelse i sig. På gott och ont.

Mitt minne av att ha skrivit “Duscharna” är mycket dimmigt. Det jag minns är att jag kände mig rastlös och seg de där dagarna då texten tillkom, och att jag hängde mycket framför datorn. Jag var verkligen inte produktiv i övrigt, hade inte fått något jobb i den bransch jag hade hoppats på, och hade tillräckligt mycket fritid för att helt kunna gå upp i min ångest. Jag hade suttit mycket ute på sunkbarer och druckit billig öl och pratat med alkisar, och det måste väl ha varit då mina minnen av bilresan i Danmark lossnade.

En morgon vaknade jag och öppnade datorn, och då hittade jag berättelsen om duscharna i ett öppet dokumentfönster. Jag verkade inte ens ha redigerat den, bara under loppet av några riktigt långa, blöta nätter i stort sett kräkts den ur mig. Jag försöker läsa vad jag hade skrivit, men tyckte det var så olustigt att nykter tvingas in i de där minnena och dessutom i form av min så illa skrivna, felstavade och slarviga text, att jag bara lät den vara. Inte ens nu har jag orkat läsa igenom den. Det behövs inte. Jag har levt med minnena så länge. De behöver verkligen inte uppfriskas. Det är det bara jag som behöver.

Det jag minns är vad ni sade när jag hade haft med den i podden. Det nådde väl inte hela vägen ner i självhatet, men att det verkade finnas ett sådant intresse för en berättelse jag själv stått kittlade egot. Då och då återvände jag till kommentarsfälten för att påminna mig om den falnande värmen där, men för det mesta tvingades jag ägna min tid åt hjärndött lönearbete. Som telefonförsäljare var det enda som stack ut med mig att jag var några år äldre än alla andra, inte att jag alltid antingen såg till att gå undan och ta ett par klunkar ur fickpluntan under passet eller redan var full när jag kom dit. Eller så märkte de, men brydde sig inte så länge jag drog in deras blodspengar. På så vis tvingades jag inte gå igenom någon vaken tid nykter.

Men jag märkte att min berättelse hela tiden levde sitt eget liv på nätet, inte minst på de mejl och vänförfrågningar jag fick då och då från såväl gamla bekanta som fullständiga främlingar. Gamla klasskamrater kunde höra av sig och berätta om vad de mindes av vår lärare Pelle Mayer, tydligen bara för att de till slut hittat någon som de trott velat lyssna. Eller så var de bara vid det här laget djupt nedsjunkna i ett tråkigt vuxenliv och behövde en dos nostalgi. Vissa ville till och med träffas och ta en öl.

Vid den här tiden i mitt liv hade jag flyttat bokstavligt talat till andra ändan av landet från där jag gick i skolan med Pelle Mayer, från Kiruna ner till Malmö, men ändå hände det att de faktiskt dök upp. En gång satt jag en helkväll och söp med en kille som påstod att han “hade vägarna förbi”, men i efterhand tror jag att han ljög. Han gav bara svepande svar på mina frågor, och mycket av det han sade var upprepningar av sådant jag själv tidigare nämnt. Han tog sig igenom samtalet genom att nicka och instämma, men han tog notan, så därför tänkte jag inte på det förrän förmiddagen efter. Det var sista gången jag träffade någon som hört av sig på nätet. Jag är helt säker på att han varken någonsin träffat mig eller Pelle Mayer förut.

Något annat många var ute efter var, något förvånande, den exakta adressen för duscharna. Folk erbjöd allt från pengar till livvakt om jag kunde ta dem dit, som om jag var någon turistguide. Jag funderade då och då på att ta emot deras pengar och sedan bara låta dem köra till någon slumpmässigt utvald dansk lada jag hittat på Google Maps, men det blev aldrig av.

Hur märklig situationen än var, var det på något sätt det enda sammanhanget i mitt liv där jag faktiskt kunde utöva någon form av makt. Det kändes som det hade gjort förr i tiden, när jag satt runt en lägereld omringad av vänner med stirrande ögon som hade gjort vad som helst för att få veta vad som hände sedan, men den här gången var publiken mångdubbelt större. Dessutom funkade det både som partytrick och för att ragga. Det tog till slut formen av en väl inövad strategi: väl ute på någon bar på jakt efter någon att supa med såg jag till att någon bad mig berätta den om duscharna, och efter att ha nekat uppgivet en stund gav jag mig med liv och lusta in i någon variation av historien. Det funkade varje gång. Jag lärde mig till och med anpassa den allt eftersom, för att passa bättre med den i sällskapet jag hade valt ut som måltavla för kvällen.

Jag använde historien för att få ligga. Så enkelt var det.

Jag brukade hitta någon tjej att prata med, lära känna henne lite, underbygga en bra gissning på vad i livet hon fruktade mest och sedan arbeta in just något sådant i min historia. Med åren har jag fyllt den där duschkammaren med allt från spöken och demoner till spindlar och våldtäktsmän. Varje gång klarade jag mig ut med livhanken i behåll men emotionellt sårad på ett sätt bara en kvinnas mjuka händer kunde läka. Och alla vägar bar till en och samma plats: hennes lägenhet.

Det blev rutin, att vakna, snubbla iväg till jobbet, åka hem och duscha och sedan ge mig ut i natten igen. Och alla vägar fortsatte bära…

Hur lång tid jag tillbringade som ett rövhål av detta slag kan jag inte säga, men jag vet att det var Minna som tog mig ur den. Första gången jag träffade henne var hon bara ännu en av mina måltavlor, på en sunkbar där jag satt och skrävlade. Det gick som vanligt vägen, men istället för att däcka efter att vi hade legat satt vi uppe och snackade. Inte innehållslöst prat, inte tomt, utan det kändes faktiskt som att vi verkligen förstod varandra. Kanske var vi bara två personer med samma behov av att tala om våra usla uppväxter eller mentala störningar, men det räcker ibland. Och faktum är att vi hade två olika varianter på samma självdiagnostiserade ADHD. Gjorde det oss perfekta för varandra? Jag tyckte det då, även om jag hör hur dumt det låter nu.

Minna hade en kandidat i statsvetenskap, en riktigt vass högerkrok och mer karisma och övertalningskraft än någon jag någonsin träffat. Jag är rädd att hon inte kommer framstå i sin bästa dager i den här berättelsen, på grund av hur den slutar. Hon är egentligen värd bättre. Vi tillbringade ett och ett halvt år med att nästan vara ihop, fast vi var hemska för varandra. Själv var jag både vilsen och betedde mig som ett rövhål. I mitt huvud hade jag målat upp Minna som något sorts heligt komplement till mig själv: jag som Clyde, hon som Bonnie. Troligen hade vi slutat som dem också, om vi hade förblivit tillsammans. Eller så var det snarare en manic pixie dream girl hon blivit i mitt huvud, en omöjlig magisk drömtjej som skulle lyckas lösa allt mitt strul. Dagen därpå kunde hon snabbt förvandlas till min värsta fiende. Men allt som oftast fick hon mig att känna mig bättre. Jag är ganska säker på att jag älskade henne, men jag utnyttjade henne också utan att förstå det. Och jag tror hon gjorde ungefär detsamma.

Efter att hon sovit över ett par nätter började hon lämna allt fler saker hemma hos mig, och rätt som det var bodde hon där. Jag flöt bara med. En kväll nämnde jag att vi visst verkade ha flyttat ihop utan att någonsin pratat om det, och den natten slutade av någon anledning med att vi båda storgrät. Men dagen därpå, när det var happy hour nere på stan, var vi sammansvetsade och i toppform ihop igen. Som sagt, ingen direkt hälsosam relation.

Men förlåt, jag har tappat bort mig.

Minna älskade mina berättelser. Särskilt den om duscharna, eftersom hon faktiskt hade hört ryktet om den innan vi träffades. Hon trodde först att jag drev med henne och försökte låtsas om att en känd nätlegend var min egen upplevelse. Men efter att hon förstått att det faktiskt var jag som var med om det släppte hon det aldrig. Efter långa utekvällar, när vi låg tätt ihopslingrade i sängen, kunde hon be mig berätta den igen. Varje gång utvecklade jag den lite, eller så slogs jag av någon ny minnesbild som jag kunde brodera ut. Jag vet inte hur mycket av det där hon trodde på, men det blev vår grej. Och snart var det uppenbart att hon ville se stället med egna ögon.

“Kan vi åka dit? Kom igen, vi åker tillbaka till duscharna.”

Hon ville att vi skulle försöka “stå upp mot dem”, som om det var någon sorts bossfight. Det skulle vara bra för mig att återvända och “få perspektiv”, sade hon gång på gång. Och så var hon övertygad om att det skulle hjälpa mig med skrivkrampen. Jag förstod inte hur hon menade att det skulle gå till, men nu förstår jag att hon hade rätt. På gott och ont.

Sedan tror jag att hon helt enkelt bara var en person som blev besatt, och att detta blev en besatthet. Vi hade båda egenheten att vi kunde fästa oss vid någonting och sedan försöka ta reda på allt som fanns att veta om det, tills ingenting nytt fanns kvar att säga. Ett intensivt intresse som brinner lika snabbt som det falnar. Men så länge jag vägrade återvända till duscharna kunde hon upprätthålla sin fascination. Hon valde sina tillfällen noga, alltid när jag var lagom full för att snacka men inte så full att jag yrade, och då nämnde hon någonting jag hade sagt om dem någon annan blöt kväll. Ibland var det saker jag sagt när jag var ganska full, saker jag inte kom ihåg annars, och då stod håret rätt upp på mina armar. Min kropp mindes fortfarande vad jag hade varit med om där nere, även om min hjärna försökte skydda mig från det. Jag förstod att hon började närma sig någonting i mitt innersta som jag inte visste om jag var redo att hantera, men ändå stoppade jag henne aldrig. Och hon envisades vidare, för att med hjälp av varenda övertalningsknep hon kände till få mig att visa henne vägen dit. Varje ny detalj hon fick höra, verklig eller ej, fick henne mer entusiastisk. Och så den vintern gav jag efter.

Hon hade alltid argumenterat för att det bara skulle krävas en biltur över Öresundsbron för att sätta oss på vägen dit, från där vi bodde i Malmö. Jag hade alltid svarat med att jag inte kom ihåg exakt var utanför Silkeborg duscharna hade funnits och att vi ändå inte hade tid att köra dit, och båda delar var till hälften sanna. Men hon visste då att hon i stort sett redan hade lyckats övertala mig.

Det hade varit en bra kväll, när vi båda hamnat på samma sida av ett infekterat bråk mellan olika vänner, och därför hoppades jag på att även natten skulle bli lugn. Vi låg på soffan och tittade på en film, eller, Minna tittade på filmen medan jag växlade mellan att nicka till och försöka läsa ett manus en kompis hade skickat mig.

Filmen var “Inside Llewyn Davis”, om en kämpande folkmusiker som tappar fotfästet när hans partner begår självmord. Förlåt om jag spoilar den. Anledningen att jag nämner det är att jag och Minna delade en fascination för självmord. Det var bara en tidsfråga tills hon skulle ta upp det vanliga samtalsämnet – hur vi själva hade gått till väga.

“Det skulle kännas riktigt riskabelt att hoppa från en bro, tror jag”, sade hon. “Då kan man överleva men bli förlamad. Det skulle kännas så dumt.”

Jag visste inte hur allvarlig hon var men jag nappade.

“Jag skulle aldrig kunna hoppa”, sade jag med ännu slutna ögon och drog henne närmare. “Alldeles för öppet och stort, och för lång tid att ändra sig på vägen ner.”

Nej, ämnet var helt enkelt inte tabu för oss. Det kan vara svårt att förklara för någon som aldrig haft självmordstankar men det kan kännas bättre att diskutera dem öppet och rättframt. När man kämpar med dem varje dag kan det kännas som en seger att bete sig som om de också var något vardagligt. Håll dina fiender närmare, och så vidare.

“Även om det var betong eller lava under mig hade jag inte kunnat göra det. Jag vill inte ha något så storvulet heller. Ge mig lite benzo och ett par flaskor whiskey så försvinner jag tyst som en mus”, sade jag.

“Kanske skulle jag kunna hoppa”, sade Minna tankfullt, “men då skulle det vara från ett flygplan. Jag vill ha en sista ordentlig dos adrenalin.”

“Om du lever vidare kan du få många”, sade jag.

“Inte med så höga insatser”, sade hon, och hade ju rätt.

“Jag hoppas på motsatsen. Att supa ihjäl mig med en god bok och lite fin musik”, sade jag och suckade. “Bob hund, kanske.”

Minna var tyst och tittade på filmen. En karaktär tog en överdos på en toalett och hon kommenterade spontant.

“Så där skulle jag verkligen inte vilja att det gick till i alla fall. Jag skulle vilja vara omgiven av vänner och kanske till och med familjen om det blev så”, sade hon. Jag höll på att somna. “Lite som din lärare.”

Jag ryckte till. Det hade varit ett tag sedan hon nämnde duscharna, och hon brukade aldrig öppna samtalet med att nämna Pelle Mayer.

“Tja, kanske det”, sade jag. Om jag somnade nu skulle hon tvingas lämna ämnet för kvällen.

“Kan vi inte åka, älskling?”, sade hon.

“Åka vart då?”

“Du vet vad jag menar.” Ja, jag visste.

“Systemet är stängt”, mumlade jag.

“Silkeborg.”

“Det är sent.”

“Nästa vecka. Jag tar ledigt. Jag kan fixa någon som kör oss.”

“Vem skulle vilja köra oss till Silkeborg?”

“Björn verkar intresserad.”

“Av Silkeborg?”

“Av din historia. Du skulle kunna skriva om den. Det var så länge sedan du skrev något. Jag skulle kunna ta med mig kameran. Av vad jag hört låter det som ett ställe där man skulle kunna ta bra bilder.”

Jag började känna mig trängd men var för utmattad för att agera på det. “Jag vill inte åka dit”, sade jag tonlöst.

“Snälla? För min skull. Vi gör aldrig någon utflykt, och jag känner mig lite instängd. Och jag fyller ju år nästa månad.”

“Okej, visst”, sade jag, i ett försök att få henne att släppa ämnet. “Men katten då?”

Sedan gick allt så snabbt att jag aldrig hann dra mig ur. Jag somnade och följande eftermiddag hade Minna fått Björn att gå med på att köra oss, och själv fått en kollega att hoppa in istället för henne på hennes arbetspass. Hon var så pepp, och själv rullade jag runt på en ganska ordentlig dos alprazolam vilket bibehöll mig godmodig. Det var också så fint att se henne glad. Jag ville alltid dra ut på det, om jag kunde. Den här gången gjorde jag det genom att hyfsat odramatiskt packa mina grejer i bilen, och sedan somna ganska direkt när vi hade kört iväg.
När jag vaknade var det som i en annan dimension. Utanför fönstret fanns bara bländande vita kala åkrar, ett snötäcke som solen reflekterades i så att det värkte i ögonen. Björn satt bakom ratten, välbekant med sin gamla begagnade Opel från 2003, och någorlunda säker. Han var alltid den man helst ville skulle köra eftersom han aldrig skulle köra rattfull. Att han däremot troligen redan tagit sig igenom åtminstone en feting verkade inte påverka honom nämnvärt. Minna satt bredvid honom med en stor Joe and the Juice-plastmugg i handen. Kände jag henne rätt, och det gjorde jag, hade hon hällt ut två tredjedelar av innehållet vad det än var och fyllt på med vodka. Hon märkte att jag hade vaknat.

“Hej sötnos! Sovit gott?”, frågade hon och vände sig om mot mig. En doft av sprit och ananas slog emot mig och brände i mina röda ögon. Minna tyckte inte om att resa utan vad hon kallade en “vägknäpp”, ett begrepp hennes pappa hade myntat. Det vill säga innan han tog livet av sig i badrummet medan Minna, fjorton år gammal, gjorde sina läxor i rummet bredvid. Det fanns alltså åtminstone en logisk förklaring till varför hon var så besatt vid självmord. Hon hade alltid älskat Fredde, sin pappa, medan hon inte haft kontakt med sin mamma på över tio år. Jag tror delvis att den huvudlösa idoliseringen av honom var en undermedveten teknik för att tillåta sig själv göra om alla hans misstag.

Jag pekade på hennes mugg och ställde den enda rimliga frågan i sammanhanget: “Fixade du en sådan där till mig med?”

“Här är den, älskling. 50-50.”

Hon blinkade och gav mig en mugg med simmigt innehåll, där enskilda bitar fruktkött flöt omkring i övrigt halvklar vätska. I mina ögon liknade den en magisk medicin. Det bultade i underkäken på mig – jag hade alltid gnisslat tänderna i sömnen, och på sistone det hade börjat väcka en våldsam huvudvärk. Det var väl en inte alltför vild gissning att tro att det var stress- och ångestrelaterat. Jag tog en sipp och gjorde en grimas. 50-50? Snarare 90-10.

“Smirnoff”, stönade jag. “Antar att det passar med utsikten.”

Minna garvade. Det såg ut som att vi färdades genom en tundra.

Jag tillbringade en god stund med att bara stirra ut på den. Då och då höjde sig åsar på vardera sidan av motorvägen där enskilda, kala ekar stod och frös, och ibland skymtade villaområden en bit bort från vägen. Snön liknade aska över en övergiven postapokalyps. Björn och Minna spelade varsin låt i bilen genom en sladd kopplad mellan telefonen och bilens halvkassa kassettbandspelare, men det gick allt sämre på grund av den försämrade täckningen där ute. Vi kedjerökte vilket fick Björn att hela tiden frusta irriterat över röken – han tyckte bara om smala partybrudscigg. De orsakade dessutom mindre cancer påstod han.

Jag kunde inte låta bli att känna igen mig allt mer, ju längre västerut på Själland vi kom. Mina dimmiga minnen kom i stötar, och jag sköljde bort dem med mer av min dricka. Då och då frågade Björn eller Minna något om platsen för duscharna, trots att de båda kunde historien utantill vid det här laget, och när vi körde över Stora Bältbron blev de båda ivrigare. Jag försökte patetiskt slippa svara genom att säga att man aldrig skulle lyssna på musiken på väg till konserten. Det ilade i mina tänder och jag hade ont i käken. Det var som om någon sorts tryck i mig byggdes upp allt mer, ju längre in i Danmark vi kom.

Björn var uppvuxen i Tumba och trots att det var ganska lugnt på vägarna körde han som om han fortfarande var där. Vanligtvis hade jag inga problem med hans konstanta fortkörning, ryckiga omkörningar och blinkerlösa glidningar mellan filerna. Han tog en alltid fram till anhalten långt innan GPS:en sade att man skulle vara där. Men just idag gjorde det mig åksjuk. Det arga tutandet från någon medtrafikant blev till slut för mycket, och jag satte på mig mina hörlurar och drog ner mössan över ögonen för att begränsa sinnesintrycken något. Till slut måste jag ha dåsat till.

Jag tror jag hade en dröm då som jag haft förut, men i många år nu hade jag inte kommit ihåg mina drömmar så jag vet inte säkert. Jag var tillbaka på samma bar som jag brukat gå till när jag pluggade på högskola årtiondet innan. Där satt jag med Pelle Mayer. Omkring oss hördes dova röster av andra fyllon. Min gamla döda lärare hade en tröja på sig med motivet “Födelsedagsbarnet”, och han tittade upp på mig med rödsprängda, tårade ögon. Han sade ingenting, men brottstycken ur det samtal vi hade haft för så länge sedan ekade i rummet och jag tänkte på vännen han hade haft med sig till duscharna, vännen som hade försvunnit. Pelle Mayer tittade ner i sitt glas, och vände sig inte upp igen.

Plötsligt steg det rytmiska ljudet av droppande vatten i lokalen, allt snabbare och mer bedövande. Jag tittade fram och istället för Pelle Mayer stod nu ett gigantiskt glas med whisky där. Utan att tänka två gånger tog jag det och svepte innehållet. Det landade helt fel i magen. Jag knep ihop läpparna och lutade mig tillbaka i stolen medan belysningen i lokalen blev stadigt svagare, försökte ignorera illemåendet som växte, men det gick inte. Det började droppa igen och nu blev det helt svart omkring mig. När jag tittade upp var glaset återigen fyllt med whisky. En sista droppe föll ner och bröt ytspänningen, och spriten hälldes ut över bordet. När jag vände blicken upp i taket så jag ett duschmunstycke, som ett lågt mullrande steg ur. Det blev snabbt outhärdligt högt och jag vaknade med ett ryck.

Jag rätade häftigt på ryggen i stolen, och drog armarna i en impulsiv självförsvarsgest. Det knakade i mina leder och jag flåsade.

“Oj oj gubben, lugn. Vad är det för fel?”, sade Minna med oberört munter röst.

Vi hade precis parkerat. Björn måste ha svängt bryskt av vägen för han hade ena hjulet uppe på en trottoar, vilket hade väckt mig. Jag kände smaken av sprit och ananas tränga upp i gommen och det rörde sig i min mage.

“Vi är utanför någonting som heter Låsby. Det är inte så långt kvar. Dags att gå på toaletten eller för evigt hålla sig”, sade Minna.

Jag öppnade bildörren men en iskall vind blåste direkt igen den så min fot fastnade. Irriterat tryckte jag upp den igen och klev ut till vad som visade sig vara en överraskande livlig rastplats. Inne på toaletten gjorde jag mitt bästa för att ignorera ljuden från de läckande handfaten medan jag kissade, men varje droppe kändes i hela bröstkorgen. Så här illa hade min ångest inte varit på länge. Bilsjukan från förut hängde dessutom kvar, insåg jag när jag fick en sur uppstötning ovanför handfatet. Jag blundade, tog några djupa andetag, och drack en klunk ur en fickplunta. Sedan såg jag mig omkring för att se om någon dömde mig för det.

Lastbilschaufförerna verkade inte ens lägga märke till mig, men en man som stod och bytte blöja på sin unge sneglade skeptiskt åt mitt håll. Eller så gjorde han inte det. Inte för att jag hade brytt mig, oavsett. Någon drog på den läckande kranen och när droppljudet försvann och ytterligare en klunk från fickpluntan landade i min mage kände jag magen slappna av något. Jag harklade mig och spottade i handfatet. Spottet var ljusrött. Någon gång framöver skulle jag behöva äta något.

Jag tryckte mig förbi kön av män som väntade på sin tur utanför toalettdörren och småsprang ut till bilen. Där satt Minna innanför ett halvöppet fönster och rökte. När hon såg mig släppte hon ciggen och rullade upp fönstret, och gestikulerade till mig att jag skulle skynda på. Jag hoppade in och inom några ögonblick var vi ute på vägen igen.

“Nu får du hålla dig vaken, sötnos. Vi kommer behöva vägvisning från och med snart, tror jag”, sade Minna.

“Åk bara mot Silkeborg”, sade jag och stirrade ut på villorna vi körde förbi.

“Jag tar över sedan.”

Ja, tydligen hade jag blivit turistguide ändå. Vi körde på en stund medan Björn och Minna sjöng med i olika Bright Eyes-låtar, och jag satt där bak och försökte hitta någon sorts lugn inom mig.

“Jag måste köpa något att dricka”, sade Björn och bröt mina tankegångar. “Vatten”, förtydligade han när Minna höll fram sin plastmugg.

“Ta första bästa livs vi kör förbi”, sade jag. När jag tittade ut såg jag snabbt hur ordet Silkeborg skymtade på en skylt, men hann inte se något mer. Kort därpå körde Björn av vägen och mot vad som liknade ett litet livs.

Det såg ut som ett gammalt bostadshus med två våningar, byggd i osentimental 70-talsstil. Något av fönstren var igenspikade med brädor. Jag kände igen mig på något konstigt sätt när jag klev ur bilen. Björn satt kvar men ropade efter Minna att han ville ha pistagenötter, men hon hade redan hunnit in. Istället vände han sig mot mig med vädjande blick. “Pistagenötter, bror? Tack och bock.” Han stängde bildörren om sig precis innan jag hann säga att jag inte tänkt gå in, och muttrande vände jag mig om och gick iväg. Man får inte sura på chauffören. Och dessutom var jag bara grinig, egentligen.

När jag gick över betongen såg jag rektangulära markeringar där, vilket jag tolkade som spår efter något som suttit där förut. Och när jag klev in på livset och kände en bekant lukt av mögel visste jag att jag hade varit där förut. Men att det hade varit en bensinmack då. Det var väl inte så oväntat, tänkte jag. Ett litet sammanträffande bara, försökte jag tänka.

Minna stod framme vid kassan och småpratade glatt med en tjej inte äldre än 18 år gammal. Tjejen deltog i konversationen men efter att jag klivit in stirrade hon oavvänt på mig. Det var inte ens subtilt – hon släppte mig inte med blicken. Jag tänkte att så svettig och sliten som jag såg ut så var det inte konstigt om hon ville hålla koll på mig, men det gjorde mig illa till mods och jag kom på mig själv med att gnissla tänderna igen. Jag försökte massera mina käkar medan jag gick runt mellan hyllorna, och så hörde jag Minna – helt rakt på sak – fråga tjejen:

“Vad vet du om duscharna?”

Tjejen svarade omedelbart.

“Folk häromkring håller inte på med något sådant där längre”, sade hon. Jag kände min rygg stelna och vände mig om. Trots att Minna stod framför henne tittade hon rätt på mig. “Det där var länge sedan.”

Hon tittade på mig som om hon förväntade sig se något avslöjat i min reaktion. Svetten bröt fram i min panna och det blev rörligare i magen. Det kunde inte vara möjligt – känslan av deja vu blev överväldigande. Jag vände mig bort och tog mig hastigt mot en toalett som fanns markerad med skylt längst in i affären, en kvarleva från tiden som bensinmack. Jag kände tjejens blick bränna i nacken medan Minna fruktlöst försökte pressa information ur henne.

När jag kommit in och låst dörren bakom mig föll jag ner på knä och slog jag upp toasitsen, men ingenting kom ur mig. Kväljningarna gick som våldsamma vågor genom kroppen och jag fick knappt någon luft, men jag hade ingenting att kräkas upp. En irrationell tanke växte fram att om jag bara lyckades få ur mig det som vändes i magen så hade trycket i huvudet lättat, och jag stoppade ett finger i halsen men allt som hände var att jag började se stjärnor. Att svimma på muggen på en gammal bensinmack i Danmark lät lite för nära rock bottom för min smak, så jag gav till slut upp.

Jag lutade mig tillbaka mot toalettdörren och kände den tunna hinnan av svett över hela kroppen kallna. Så gott jag kunde försökte jag minnas en förankringsövning jag hade hört om av någon psykolog, och sakta men säkert ledde djupandningen till att pulsen lugnade sig. Jag gnuggade tårarna ur ögonen och lyckades hitta ett fotografi som hängde på väggen jag kunde fokusera på för att rensa huvudet på blixtar och dunder.

På fotografiets ram stod det “Du kan inte välja dem, men du kan lära dig älska dem”, och på bilden syntes vad som verkade vara tre generationer av kvinnor. De poserade skrattandes framför en stor sekelskiftesvilla. Den yngsta såg ut att vara tjejen som stod i kassan där ute. Bredvid henne stod en kvinna som såg ut att vara hennes mamma. Och bredvid henne stod en kvinna som återigen gav mig samma märkliga deja vu-känsla. Hon var iklädd en fin sommarklänning, samma som hon burit då när jag och Jonas träffat henne för många år sedan just här, på väg till duscharna. Då hade vi haft ett trevligt samtal om staden och om vår roadtrip ända tills vårt motiv för att ta oss till Silkeborg blev klart för henne. Då hade hon förändrats, blivit kall och samlad.

“Folk häromkring håller inte på med något sådant där längre. Det där var länge sedan”, hade hon sagt.

Jag tog mig upp på fötterna igen, men det snurrade i huvudet och jag sköljde ansiktet med kallvatten. När jag tittade mig i spegeln såg jag att ett blodkärl hade brustit i ögat: ögonvitan var illröd, pupillen vidgad och tårarna forsade. Jag spottade lite rött i handfatet, försökte göra så gott jag kunde för att ordna mitt kaotiska utseende, och gick ut i affärslokalen igen. Innan dess kastade jag en sista blick på fotografiet för att vara säker på att jag inte höll på att förlora förståndet, och det var ingen tvekan: det var den gamla kvinnan och jag höll definitivt på att förlora förståndet.

Jag vinglade snabbt fram mot ytterdörren allt medan jag råkade slå påsar med godis och nötter från hyllorna ner på golvet. Minna pratade fortfarande med tjejen i kassan. Hon tittade inte längre på mig. Hade hon någonsin gjort det?

Om jag inte hade känt Minna hade jag trott att hon stötte på kassatjejen. Men det var bara så hon var: hon gillade att charma folk.

“Är allt okej?”, sade Minna när jag drog upp dörren. Hon tittade på mig med bekymrad min. Tjejen i kassan tittade på henne. “Mår du dåligt?”

Jag blev stående i dörren, tittade på Minna, sedan på tjejen, sedan på Minna igen, ut mot bilen och till slut på Minna.

“Måste ha ätit något konstigt”, sade jag och sneglade på tjejen. “Dålig i magen och starka mediciner.”

Hon tittade på mig och nickade stilla och förstående. Nog visste hon att det var något annat på gång inom mig, men jag brydde mig inte. “Tack-ha-det-bra”, mumlade jag snabbt till tjejen i kassan och flydde ut genom dörren. En liten klocka ringde i dörren när den slog igen och jag kände ljudet i underkäkens muskler. Minna kom ut efter att gissningsvis ha gett tjejen i kassan någon sorts bortförklaring.

“Hörrö”, sade Minna när hon hann ifatt mig. “Vad är det?”

“Jag är bara trött”, sade jag. Det såg hon såklart igenom. “Jag tog en klunk som hamnade i vrångstrupen och blev lite illamående. Det är väl inte så konstigt. Försöker bara slippa dömande människor.”

Jag gestikulerade mot affären.

“Det är ändå Danmark, det här. De borde kunna vara överseende med folk som tagit en drink, kunde man tänka.”

Minna verkade köpa det, och tillsammans gick vi mot dörren.

“Vad annars ska man ha det här landet till?”, sade jag och skrattade.

“Du har ju mig, jag dömer dig aldrig. Din lilla skyddsängel”, sade Minna och visade mig en tillgjord pussmun. Jag fejkade att jag fick en uppstötning, och hon pussade mig på kinden. Sedan hoppade vi in i bilen. Björn hade satt på Soundtrack of Our Lives och satt och gungade med i stolen medan han falskt sjöng med.

“Är vi redo att dra, gänget?”, sade han. Minna tog över telefonen och bytte låt, och “Sister Surround” dundrade igång i högtalarna.

“Redo”, sade hon, satte på sig solglasögonen och tände en cigg. Jag försökte låta bli att vända mig om och titta på det lilla livset när vi körde iväg, men jag misslyckades.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det du har hört var andra delen av Duscharna – slutet. Den är skriven av Dylan Sindelar och lästes av mig, som också bearbetat texten lätt. Producent är Ludvig Josephson. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Del 2/3

Vi tillbringade över en timme på de oplogade skogsvägarna söder om Silkeborg, utan egentlig riktning. Jag pekade än hit, än dit, i tankarna egentligen fast vid tjejen på livset. Jag kände inte direkt igen mig. Hade jag egentligen bara någon gång för länge sedan drömt hela den här resan, och sedan dess berättat så ofta om den att upplevelsen blivit sann för mig? Jag hoppades det men visste innerst inne att det var en lögn.

Plötsligt fick jag syn på en kolsvart granridå långt borta, mitt i en snövit åker. Magen sjönk och synen smalnade av till tunnelseende. Jag hade av misstag lett oss rätt, kanske helt omedvetet. Kanske måste man först köra vilse för att hitta platsen. Eller så är det den där platsen som till slut hittar dig. Det gjorde detsamma. Jag satt tyst och försökte hålla masken, i hopp om att Björn bara skulle köra förbi på långt håll. Men som om han också känt av platsens egensinniga energi svängde han av mot träden på eget initiativ.

Det var den första gången som jag på djupet insåg hur mycket jag faktiskt fruktade att återvända dit. Jag svettades genom flera lager av mina kläder, men försökte hålla mig samlad.

”Vi kanske ska ge upp för ikväll och försöka en annan gång?” fick jag fram. Min röst lät släpig och mekanisk men det var så gott jag kunde göra.

”Jag kollar in den där kusliga trädungen först”, svarade Björn. ”Men sedan kan vi skita i det här och hitta på något annat. Jag skulle kunna äta något.”

Jag kunde inte slita blicken från träden, ju närmare vi kom. Jag kände en lamslående tyngd över bröstkorgen, som om den gamla ladan och tunnlarna under redan halvvägs dragit mig in. Snön i granarnas grenar blänkte av rimfrost när strålkastarna svepte över dem, likt en frusen hemuls perversa flirt. Något med träden verkade djupt frånstötande.

”Fy fan, sötnös, det där ser inte inbjudande ut”, sa Minna. ”Känner du igen dig alls?”

”Där är det.”

Orden föll ur munnen på en bråkdels sekund innan jag hann stoppa dem. Jag försökte inte ens, jag hade inte mycket motstånd kvar. Minna jublade till och Björn ropade en glad svordom och gasade på grusvägen. Jag bet på naglarna. Hur många gånger hade jag inte lovat mig själv att aldrig återvända till Silkeborg? Ändå satt jag här nu. Och jag kände igen det från så många dagdrömmar, så livliga, motvilliga fantasier om hur det skulle vara att ännu en gång besöka denna plats för mitt livs värsta upplevelse. Som om det skulle ge svar, eller ett avslut. Jag hade ofta försökt konstruera en sammanhängande teori för vad den här platsen en gång kunde ha varit men till slut hade det inte verkat finnas någon poäng med det. Det kunde ändå aldrig förklara vad som hade hänt mig där.

För en förklaring måste vara rationell och logisk, och ingenting med duscharna var rationellt eller logiskt. Då och då när jag berättat historien om vad som hände mig där hade jag antytt att det kunde ha varit någon seriemördares underjordiska fångrum, eller platsen för hemliga gamla nazistexperiment, men det var egentligen bara för att plåstra över den grundläggande sanningen att det värsta med skräck är okunskap. Att aldrig få veta vad duscharna varit kanske egentligen var det värsta med det hela, eftersom det någonstans ändå lockat mig tillbaka.

Vi rullade sakta fram över en övergiven gammal skogsväg medan grenar skrapade längst med bilens kaross. Ibland gnisslade det till så det skar i huvudet på mig. Jag satte i mina hörlurar igen i hopp om att stänga oljudet ute, och lite dovt hörde jag Björn svära för sig själv över körningen. Minna tittade ut genom bilfönstren likt ett barn på Legoland.

Innerst inne insåg jag där och då att det var ödesbestämt att jag skulle komma att återvända dit. För varje gång jag hade berättat min historia – Pelle Mayers historia – hade jag grävt ett hål ännu lite djupare. Varje gång jag hade druckit för att glömma den, varje tjej jag hade legat med för att ha något annat att tänka på, och varje påhittad detalj jag hade adderat till historien för att distansera mig från den, allt hade bara förankrat upplevelsen mer inom mig och gjort den omöjlig att fly. Visst, jag kunde supa och knulla så mycket jag ville, men bara för att duscharna var tålmodiga – för att de hade tid. Det hade jag inte, och innan min tid rann ut skulle jag behöva återvända hit. Allt annat vara bara prokrastinering. Det må låta vansinnigt men jag vet i efterhand att det är den enda sanningen: duscharna väntade på mig.

Björn bromsade in och stängde av motorn precis framför en trädstam som fallit ner över skogsvägen.

“Vi kan nog köra över den men då kommer bilen få värre skador än bara report i lacken”, sade han.

“Resten går vi”, sade Minna och drog på sig jackan.

“Gå ni. Jag ska röka lite”, sade Björn.

“Efter att ha kört hela vägen hit tänker du inte ens gå dit och kolla lite?”, frågade Minna. Hon lät klart besviken. Björn verkade inte bry sig.

“Målet är ingenting, vägen är allt, Minna”, sade han med en ironisk min. “Dessutom måste ju någon sitta här och hålla bilen varm.”

De satt båda stilla och verkade tävla i tyst vilja i ett ögonblick. Sedan tog han fram en liten påse med något brunt i, och tittade ner i den. Minna hade varit mer sur på honom för mindre grejer förut, och Björn visste att det skulle gå över.

“Gör ingenting jag inte hade gjort”, sade han, skrattade och höjde volymen på musiken.

Minna klev tyst ut ur bilen. Jag försökte stålsätta mig och klev också ut, och sneglade irriterat men i grund och botten avundsjukt på Björn. När jag tittade fram hade Minna redan hunnit en bit in i dunklet. Jag avvärjde en panikångestattack och sprang efter henne.

“Härligt ställe, va”, sade jag i ett försök att avleda båda våra tankar. Hon tog fram en liten flaska med genomskinligt innehåll ur innerfickan medan hon såg sig omkring.

“Det blir väl ännu bättre?”, sade hon och log skevt åt mig. Hon tog en djup klunk. Solens sista strålar, som letat sig fram genom granarnas tunga grenar, speglades i flaskan och förblindade mig för ett ögonblick. Jag gnuggade mig i ögonen och tittade sedan upp, och bakom de sista grenarna såg jag då platsen. Eller, frånvaron av den. Den jättelika ladan som hade stått här under både mitt och Pelle Mayers besök var borta. På marken fanns inte ett spår av den. När vi kommit ut ur träden och klev in i gläntan tittade sig Minna omkring och lät besviken.

“Verkar rätt tomt. Är du säker på att vi kommit rätt?”

Jag var säker. Men hur ladan hade försvunnit kunde jag inte begripa.

“Jag, alltså, ja, helt säker”, stammade jag. “Något liknande hände ju förra gången också. Silon Pelle pratat om var borta när vi kom..”

Jag gick längs gläntans utkant medan jag sippade ur min egen fickplunta. Min blick drogs gång på gång till den tomma ytan där ladan en gång hade stått. Kanske var det inte så konstigt, för det rivs ju gamla hus hela tiden. Men vem hade velat ha huset rivet? Och när? Och betydde det att det inte hade varit övergivet när jag var här förra gången? Det var något som inte stämde. Åtminstone borde det finnas synliga spår av huset kvar här, trots att snö fläckvis täckte marken. Eller tecken på att tunnlarna under fyllts igen. Spår efter rivningsmaskinerna, eller fordonen som krävts för att frakta bort resterna. Men platsen såg helt orörd ut. För fläckfri.

Ändå var jag säker på att vi hade kommit rätt. Jag kände det. Den frostnupna marken var bara en fasad. Den försökte framställa sig så normal. Jag tog en klunk till. Ingenstans såg jag spår av djur, och inte en fågel hördes. Även för en vinternatt borde något livstecken märkas av här, mitt i naturen. Det hade varit vackert om det inte var så förtryckande livlöst. Det kändes som om jag hallucinerade.

“Så, var är skattkartans kryss?”, sade Minna.

“Inte här, antar jag”, svarade jag och fejksuckade besviket. Det hade varit toppen om hon gav upp innan vi hittade ingången till duscharna. Det kändes som om ett tryck inom mig byggdes upp, som om jag stod inför en jättelik gubben i lådan som när som helst kunde hoppa fram. “Jag vet inte, det var över tio år sedan.”

“Kom igen, något måste finnas här. Om det var lika stort som du beskrivit det kan de inte ha röjt bort allt”, sade Minna.

“Nä, man kunde tro det. Men när jag försöker tänka klart minns jag egentligen inte hur stort det var”, sade jag. “Det är lite som när man återbesöker sin gamla skola och upptäcker att det är så lågt i tak att man nästan kan röra vid det.”

Jag började omärkligt vanka tillbaka i bilens riktning, tvärs över gläntan. Minna slog lovar omkring mig, sprang omkring och stampade i marken.

“Men tunnlarna”, ropade hon. “Källardörren!”

“Det är stort här”, sade jag och ryckte på axlarna. “Det kan ha blivit övervuxet av träd, eller så har de kollapsat. De verkade inte direkt i toppskick.”

Minna lade märke till att jag rörde mig bortåt.

“Vad håller du på med, älskling?”

“Tänkte värma mig”, sade jag. “Om det är borta så är det. Och det är nog bäst så.”

“Men kom igen. Vi har kört hela vägen hit. Vi kan inte ge upp efter tio minuter”, sade hon bedjande.

“Det var en kul roadtrip men jag är trött och det håller på att bli mörkt, älskling.”

Jag körde ner händerna i fickorna och fortsatte mot bilen. I framsätet satt Björn med något tjockt hemmarullat i händerna.

“Det var det sämsta jag hört”, hörde jag hennes röst bakom ryggen. Jag vände mig om och tittade på henne. Hon halsade det sista av spritflaskan hon öppnat när vi kom. Med ett knyck på handen slängde hon iväg den in bland träden. Jag hörde den inte landa.

Smärtan i min mage flammade upp. Det hade säkert mest med stressen att göra, men man kan inte djupandas bort ett magsår. Jag gick ner på huk. På nära håll såg jag att jorden var fryst. Min bröstkorg spände om lungorna.

“Vi borde åka. Jag tror jag behöver få medicin”, sade jag.

“Det var ju jävligt vältajmat”, sade hon. “Plötsligt måste du till doktorn, exakt samtidigt som du försöker slippa visa mig duscharna. Okej, Jack. Vi åker till husläkaren i Silkeberg.”

“Silkeborg”, mumlade jag. Hennes ögon mörknade och någonting hände med hela hennes kroppsspråk.

“Men förlåt mig”, sade hon med drypande sarkasm medan hon klev fram mot mig. “Det är bara att din historia så ofta förändras att man aldrig vet vad som är sant och vad som är jävla skitsnack.”

Hon tog upp en sten och kastade den frustrerat in bland träden. Hon kastade den inte på mig, men passerade bra nära. Jag hörde inte heller när den landade. Det knäppte till i min käke.

“Men visst, vi åker till sjukhuset, Jack. Du får säga att du har en panikångestattack och ge dig lite lugnande, och sedan är det fan vi som åker tillbaka hit.”

Hon höll på att slå över. När man är ihop med någon med våldsamma humörsvängningar lär man sig se tecknen i god tid, och hur man kan deeskalera situationen. Jag kände henne så väl att jag visste exakt hur jag borde gå till väga.

“Du beter dig som en jävla fitta”, sade jag istället. För man lär sig också precis vad som bäst eskalerar situationen. Och nu började faktiskt smärtan bli för mycket för mig.

Hon tog ett mycket aggressivt steg mot mig.

“Vad i helvete tror du att du säger–”

En dov och ihålig duns hördes när hon satte ner kängan. Hon blev helt stilla, så även jag. Vi tittade ner och fick båda syn på två tjocka träluckor som hade varit delvis gömda under jord, grus och snö. Nu var de omöjliga att missa. Ett flin spred sig över Minnas ansikte, och hon tittade upp på mig.

“Kom igen, Minna, vi åker härifrån”, sade jag. Hon rensade luckorna från skit med skorna. “Snälla, vi åker härifrån.”

“Vad finns där…”, sade hon och lät meningen dö ut i tystnad.

“Vi måste åka, snälla.”

“Vad finns där nere?”

“Nej.”

“Vad finns där nere”, upprepade hon, medan hon stirrade ömsom på mig, ömsom på luckorna. “Vad finns där nere?”

Hennes röst blev högre och mer gäll. “Kom igen då, Hemingway. Hitta på något!”, skrek hon. “Vad kallar man en skribent som aldrig skriver någonting, Jack?”

Det kändes som om något i min mage brast. Jag var djupt frustrerad, någonstans mellan full och bakfull och fast i en dimma, och jag tänkte på tjejen från bensinstationen och på hur nonchalant Björn var och hur sadistisk Minna var. Nu bara retades hon. Jag fick nog.

“Men dra åt helvete. Det är du som skulle hit. Jag ville aldrig återvända hit, men du tvingade mig, och nu ska håna mig för att sanningen inte lever upp till dina förväntningar?”

Oväntat kände jag hur mina ögon tårades.

“Ja, Minna, det är bara en jävla rövarhistoria. En skräckhistoria. Skräck som i att jag var rädd och historia som i att du inte var med, och inte har någon aning om vad som hände. Kanske hittade jag på allt! Okej, det gjorde jag! För dig och alla andra tjejer jag någonsin velat sätta på.”

Rädslan som svällde inom mig kom ut som vrede och det var ett katarsis.

“Jag hade aldrig… Du fick mig att komma tillbaka hit och jag hade aldrig i min vildaste fantasi tvingat dig återvända till–”

Jag bet ihop. Skuldkänslan vällde upp. Jag hade gått över en gräns jag själv satt för länge sedan, om än bara i en halv, sluddrig mening. Minnas axlar föll ner och hon tittade ner i marken. Sedan klev hon fram mot mig mycket snabbare än jag hade väntat mig, och i en enda rörelse slog hon mig i ansiktet.

“Säg det då, din lilla fitta. Säg vad du är så rädd för”, väste hon mellan tänderna medan hon stirrade ett hål i mitt huvud. Jag höll för min näsa och var tyst, och visste att jag inte kunde göra något annat. “Stora actionhjälten i dina berättelser, som möter vad som helst med hård kuk. Men nu står jag här mitt framför dig. Vad är det du är så rädd för att du hellre förstör allt vi har, än möter det ansikte mot ansikte?”

Jag hade ingenting att komma med. “Jag vet inte”, mumlade jag. Det kändes som om jag höll på att dåsa till, och det var inte spriten. Det var som om min kropp var förvirrad, som om min hjärna inte hann ifatt verkligheten och lämnat allt på paus.

Det var sanningen, dock. Jag hade ingen aning om vad det kunde vara som väntade oss nere i tunneln. Jag hade inget namn för det, och inte ens en vag beskrivning, för jag hade raderat bort det värsta ur minnet. Istället för att processa det hade jag överdrivit och skrävlat om det, men i djupet av mig fanns det kvar som ett oläkt sår. Det var precis som Pelle Mayer hade gjort, fast på en ännu större skala: försökt ljuga mig fri. En berättelse kan man själv kontrollera. Men inte sanningen.

Men nu var jag här igen och tvingades åter till verkligheten. Och jag hade ingen kontroll alls.

“Det är en fläck av jord och grus i Danmark, Jack”, sade Minna med hånfull röst. Hon tog svajande ett steg bakåt och tittade överlägset på mig. “Jag går in själv, då. Dra åt helvete.”

“Snälla, stanna”, gnällde jag. Jag var så långt nere i skräcken nu, men utan att hänga upp den på. Det var som att jag någonstans visste vad som pågick men inte hade språket att formulera det.

“Vad ser du, Jack?”

Jag minns rösten och rädslan, men inte svaret. Minna öppnade luckan, tog ett par steg ner och försvann till hälften i mörkret.

“Sitt inte uppe och vänta på mig.”

Hon log åt mig, och så försvann hon ner. Luckan föll igen bakom henne med en dov smäll och en pust av kallt damm.

Gläntan försjönk i tystnad. Först efter några sekunder hörde jag det svaga fraset av frusen mark omkring mig, allt medan min egen kroppstemperatur sjönk. Jag blickade över axeln och såg bilens påslagna framljus, och anade att Björn somnat där inne. Han hade haft med sig en sovsäck ifall det skulle bli sent, och det fanns ändå ingen anledning att ta med honom ner. Jag tror inte ens platsen hade tillåtit det.

Luckan framför mig låg tung och ljudlös. Egentligen fanns ingen anledning för mig att öppna den och gå ner. Jag kände på mig att om jag bara väntade så skulle Minna komma tillbaka helt oberörd. Hon hade hånat mig för att jag var en sådan fegis, men vi hade kunnat somna i bilen och förlåta varandra imorgon. Livet hade blivit som vanligt igen. Kanske räckte det här. Jag hade kommit tillbaka till platsen för duscharna trots att jag fruktade dem så, och därmed mött mina demoner. Minna hade fått se sanningen bakom berättelsen hon blivit så besatt av, och jag hade fått konfrontera vad jag behövde. Ingenting mer behövde göras. Ladan var ju borta, och platsen verkade övergiven. Ingen skulle någonsin mer behöva falla offer här. Bara om jag stod kvar här uppe och väntade.

Några sekunder senare stod jag med luckan uppslagen framför mig och tittade ner. Nu hade solen gått ner men månen stod ännu inte högt och allt som syntes där nere var ett mörker så tätt att det liknade tjära. Jag tog ett långsamt, tveksamt steg ned för trappan, och så ett till. Luckan var tyngre än jag mindes den, men vad fan visste egentligen jag. Mitt minne är uselt nuförtiden.

Sakta tog jag mig på det sättet längre och längre ner för den ishala trappan. Mina skor och sedan underben svaldes av mörkret. Det kändes avsevärt kallare där nere, även genom mina täckbyxor och kängor, som om jag hade klivit ner i sjövatten. När jag klivit ner för tredje trappsteget kände jag en välbekant blixt av smärta skjuta upp genom mitt högra ben. Jag hade inte känt den på åratal, och visste att det var psykosomatiskt eftersom det inte fanns någon yttre orsak till den, men ändå böjde jag mig fram och tog mig för benet. All vikt hamnade på vänsterbenet, och jag halkade till på en isfläck på trappan, och föll handlöst framåt. Allt blev tyst och stilla i ett utdraget ögonblick när jag hängde i luften, sedan hörde jag någonstans hur luckan smällde igen ovanför mig, och som om det var en signal slog jag sedan i trappan och tumlade ner i avgrunden.

Kanske var det inbillning men det kändes som om jag föll längre än möjligt, som om trappan förvandlats till en lång rutschkana. När den tog slut landade jag på min axel, som tog den värsta smällen. Sedan en vit smärta när jag slog bakhuvudet i marken. Jag tror jag förlorade medvetandet i ett ögonblick, men det var svårt att veta för när jag slog upp ögonen befann jag mig i en kolsvart, knäpptyst iskyla. Den enda skillnaden mellan att vara vid medvetande och avsvimmad var egentligen att det bultade i huvudet. Jag vet inte hur länge jag blev liggande där men jag ville inte ta någon risk och resa mig bara för att falla omkull igen. När jag rullade över på rygg kände jag en ilning av smärta genom ryggen, och jag stönade men det lät dämpat, som om jag faktiskt befann mig under vatten.

Det första jag lade märke till var stanken. Den brände i mina näsborrar och fick mina ögon att tåras. Det krampade i magen och jag fick en våldsam kväljningsreflex, utan att något kom upp. Liksom dofter från ens barndom kan återskapa minnesbilder man trodde man förlorat kom nu så mycket från denna plats tillbaka till mig. Jag kände en våldsam vrede. Den där stanken hade jag lyckats glömma. Varför skulle jag behöva påminnas om den?

Jag letade i fickan efter mobiltelefonen, för att använda dess ficklampa. Helt huvudlöst, naturligtvis, att ge sig ner där utan en riktig ficklampa. Jag tänkte helt uppenbart inte klart. Telefonskärmen lyste upp och genom den krossade skärmen såg jag en bild av mig och Minna, bakgrundsbilden, en selfie hon tog på oss på någon av de barer där vi var stammisar. Hon blundade medan hon pussade mig på kinden, och jag log skevt. Mitt hår var flottigt och rörigt och mina ögon var rödsprängda. Kvällen när bilden togs minns jag inte.

En varning dök upp för lågt batteri. Fallet hade nog inte gjort telefonen mindre trasig, direkt. Jag svepte fingret över skärmen för att låsa upp den och kände minimala glasbitar fastna i huden.

Om du bara klarar dig genom denna natt så lovar jag att du ska få pensioneras sedan, tänkte jag. Sedan blev det för förtryckande tyst runt mig så jag harklade mig bara för att höra någonting, men det lät avlägset och dämpat. Jag öppnade munnen och rörde runt underkäken för att lätta på trycket i huvudet och det knakade fyra gånger som i bubbelplast men huvudvärken hängde kvar.

När ficklampan gick igång var den inte så ljusstark som jag hade hoppats. Antingen var den döende också, eller så var det något här nere som drack ljus, törstigt missbrukande likt mig själv. Det jag såg fick gamla, förträngda detaljer att springa fram ur mitt undermedvetna och jag kände mig yr. De kala, fuktskadade väggarna i cement. Det skrovliga golvet, med små missfärgade pölar i försänkningarna. Det började bulta i benet igen, så som det hade gjort när jag föll genom golvet i ladan för så många år sedan. Jag undrade tankspritt om det fortfarande låg kvar en bit av mina jeans där någonstans, den som slitits av i fallet.

När jag kommit upp på en fot, med andra knät ännu i golvet, hörde jag något. När jag rest mig och börjat stappla fram hördes det mer. Släpande steg bakom mig, framför mig, överallt. De var långsamma och osäkra som mina, och jag tänkte – hoppades – att de var ekon. Kusliga ekon, visst, men ekon.

Sedan såg jag henne. Flickan med svart hår och fläckigt nattlinne. Hon stod på håll och det ryckte i hennes kropp. Mörkret gjorde henne mer till en skepnad än något annat men hon var blek och håret räckte ner till knäna. Nattlinnet var lika slitet som det hade varit förra gången. Hon var där i ett ögonblick, och sedan borta. Jag vände mig om och lade ansiktet i händerna. Hon var inte en nyväckt minnesbild – henne hade jag sett i mina mardrömmar ända sedan förra gången. Nu visste jag att mitt minne av henne hade varit rättvisande. Tack och lov att jag hade tvivlat. Annars vet jag inte hur jag hade kunnat gå upp morgonen och bara leva på som vanligt efter att ha drömt om henne. Jag kände någonting i nacken och vände mig om igen och nu var hon direkt framför mig. Hennes andedräkt mot mitt ansikte. Det luktade död. Stripor av hennes hår hängde i mitt ansikte. Bara ett öga reflekterade ljuset från min–

Nej. Det fanns ingen flicka där. Inget ljus. Det var omöjligt – det var alldeles för mörkt. Jag famlade med handen framför mig och kände ingenting, utom när jag till slut nådde väggen och kände den bita iskallt i min hud. Men det luktade fortfarande död.

Alla mina lögner, halvsanningar och överdrifter om den här platsen hade frätts bort nu. Chockerande även för mig själv skrattade jag till. Det lät som om jag höll på att förlora förståndet, naturligtvis, men jag hade sovit på soffor och i andra- och tredjehandshyresrätter i alla år och aldrig riktigt kunnat känna mig hemma. Men här – mitt i vansinnet – kände jag faktiskt för första gången en sorts hemtamhet. Groteskt, naturligtvis, men det var en effekt av att för första gången på så länge återfinna platsen som den faktiskt var, och inte som i min fantasi. Den hade blivit en del av mig. Det kändes logiskt.

I min djupa förvirring började jag undra om det kanske var helt min egen skapelse, till och med. Var Pelle Mayer bara en alkoholiserad lögnare, som helt omedvetet satt mig på kurs hit där jag byggt upp mitt helt personliga spökhus? Min hjärnas fängelse? Eller en grav jag grävt åt mig själv?

Jag drog ett djupt andetag och försökte få tankarna att klarna. Mörkret fick mina tankar och sinnen att löpa amok, men det var så djupt att det hade lett mig till sammanbrottet alldeles för snabbt. Här kunde jag komma vilse om jag inte aktade mig. Det är väl så det går till när folk förlorar förståndet?

När jag kom ut skulle jag vara mer noga med medicinerna, lovade jag mig själv. Jag skulle följa recepten.

Telefonens ficklampa blinkade till och släcktes sedan. I samma ögonblick hörde jag ett skrik, ljudet av ett sårat djur, någonstans inte långt framför mig. Nej, hade det varit en röst? Det kom igen och nu lät det som ett djur – ett sårat, kanske döende rådjur. Det steg till ett crescendo: djuret led. Jag led. Var det ett larm som gått i mitt eget huvud? Då tändes ficklampan igen och jag stod återigen inför tomhet framför mig. Ficklampan måste hålla – jag var helt beroende av den. Utan den skulle jag direkt förlora mig i mitt eget huvud. Där den verkliga skräcken väntade.

Något rött skymtade i min ögonvrå. Igenkänningen var omedelbar. Hur hade jag kunnat glömma den? Jag vände mig och såg den röda dörren. Den hade suttit fint på en villa i en närförort, och här verkade den lika malplacerad som jag själv. Så mörknade ljuset på dörren och min ficklampa dog igen, för gott den här gången.

Jag började mumla för mig själv. Så lugnt som möjligt sade jag om och om igen att hjärnan hallucinerar i brist på sinnesintryck, och att vad som än hände nu så skulle det vara en produkt av min egen fantasi. Ingenting var på riktigt. Jag var i ett hål i marken utanför en småstad i Danmark och det var inte här jag tänkte gå under.

Med händerna försiktigt utsträckta framför mig började jag gå framåt, när jag hörde Pelle Mayers röst. Inte den lugna, godmodiga rösten från klassrummet, utan den kraftlösa, blöta från baren.

”Det där var en vidrig plats, Jack.”

Jag kände stanken av sprit, som om jag än en gång satt där mitt emot honom vid det smutsiga bordet. “Polisen… Packad… Offer för gräsbranden.” Han sluddrade. Jag slängde fram näven framför mig i ett slarvigt måttat slag, och slog i en vägg. En stum smäll hördes när jag slog i någonting matt metalliskt, och det sköt en blixt av smärta upp genom armen. ”Jag önskar bara att de hade hittat hans kropp. Då hade vi kunnat bevisa det”, hörde jag rösten fortsätta. Jag kände bara hur det blev varmt och blött på handryggen.

Duscharna hånade mig. Jag är rätt säker på att jag skrek högt av vrede, men jag vet inte. Spriten började gå ur blodet och jag behövde påfyllning. Mina minnen tilläts ta för mycket plats i tomheten runt mig. Allt jag ville var att de skulle försvinna.

Jag föll till knä. Det här var den här platsen vilja, fast den inte hade någon vilja. Egentligen var det väl självklart – jag gjorde detta mot mig själv. Jag skrev nu själv ett nytt slut på historien jag hade berättat så många gånger. Jag byggde ut den med stoff på min egen bekostnad. Det var verkligen bara ett hål i marken i jävla Danmark, som jag hade fyllt med min egen fruktan. Jag skulle sluta som Pelle Mayer, om det hade Minna haft rätt. Det kände som om jag krympte.

“Så nära på helvetet på jorden man kan komma, om du frågar mig.”

Där var hans röst igen, men den här gången var det mer sorgen jag lade märke till, osäkerheten och skräcken.

Jag knep ihop ögonen och intalade mig hur det verkligen hade legat till: Pelle Mayer hade varit en trött gammal gubbe. Det fanns inget sätt i mitt rådande tillstånd att avgöra om jag talade för mig själv eller inte. Han hade varit med om något hemskt när han var ung och förlorat en vän. Så enkelt hade det varit. Kanske hade vännens kropp hittats, kanske inte, det spelade ingen roll. Pelle Mayer hade inte kunnat hantera det och det emotionella traumat hade fördjupats av alkoholismen. Detta hade drivit honom i hur han hade berättat sin historia.

Jag förstod först senare att det lika gärna, om jag bara hade bytt ut Pelles namn mot mitt eget, hade kunnat vara mig jag pratade om.

Någonting knakade ovanför mig, och en droppe landade på min axel, men min uppmärksamhet drogs direkt till något annat.

“Jack.”

Rösten skar genom tystnaden som en skalpell och jag rätade mig upp. Pulsen gick upp till 200 slag i minuten, och eftersom min hjärna brann tog det ett ögonblick för mig att förstå vad det var som hände. Minna. En människa. Min flickvän. Hon hade gått ner här. Jag hade gått ner efter henne. Vi var båda i tunneln nu. Minna hade just sagt mitt namn.

“Minna, är du där? Kom hit. Kom närmare.”

“Du pratar för dig själv”, sade hon. Hennes röst var mjuk och hon lät oroad. “Du pratade för dig själv som om det var i sömnen precis.”

“Varför ville du inte visa mig det här?”

Det skulle alltså slutligen bli här jag hade ett ärligt samtal med min flickvän. Ett underjordiskt mardrömsrum i beckmörker, där vi bara var två ansiktslösa röster.

“Jag vet inte”, sade jag. Hon blev upprörd.

“Efter allt jag gjort för dig försöker du fortfarande lura mig med det där skitsnack–”

“Jag menar det, jag vet inte”, avbröt jag henne. “Jag vet inte vad det här är för plats, eller vad det var som hände mig här. Jag kan inte förklara någonting av det. Kan du?”

Ett ögonblick gick. Jag försökte bedjande övertala henne till någonting, men jag visste inte vad. Jag bara släppte ut allt.

“Så jag vet inte vad som hände här annat än att det förändrade mig. Sedan dess är jag förstörd och jag vet inte varför. Jag kan inte göra någonting åt det och det sista jag vill är att du ska behöva gå igenom detsamma. Jag var rädd. Jag menar, se dig omkring.”

Jag gestikulerade mot vår omgivning, vilken ingen av oss såg.

“Jag hade kunnat hjälpa dig”, sade hon tyst. Jag lade märke till att hon uttryckte sig i pluskvamperfekt. Sedan hörde jag hur hon rörde sig där, antingen mot mig eller för sig själv.

“Hur?”

“Vi hade kunnat dela bördan.” Jag hörde att hon var på väg att börja gråta. Jag visste inte vad jag skulle säga.

“Tja, det gör vi ju nu.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det du har hört var andra delen av Duscharna – slutet. Den är skriven av Dylan Sindelar och lästes av mig, som också bearbetat texten lätt. Producent är Ludvig Josephson. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Del 3/3

Det började knaka i väggarna omkring oss. Ljudet tycktes koncentreras ovanför mitt huvud.

“Vad är det där?”, frågade Minna. “Det låter som om någonting är på väg att–”

Jag trodde först att jag självantänt, innan jag förstod att iskallt vatten hälldes ner över mig, så mycket att jag blev dyblöt.

Jag drog häftigt efter andan när varje muskel i min kropp spändes av chock och köld, och fick i mig lite av vätskan, som smakade rost och järn. Innan jag hann reagera mentalt började jag hosta och spotta ut det, som en sorts immunförsvarsreaktion. Återigen föll jag ner på knä.

Jag visste nu, trots att det var beckmörkt, exakt vad som hängde några decimeter ovanför mitt huvud, men jag brydde mig inte. Jag ville bara ut därifrån. Ändå rörde jag mig inte iväg från duschen. Jag vände ansiktet upp och lät det iskalla vattnet regna över mitt ansikte. Om kallt vatten var det värsta den här platsen kunde prestera nu hade jag inte mycket mer att frukta.

Ett djupt och högt dån steg upp från väggarna omkring oss och jag hörde Minna skrika till. Vatten började strömma ner på golvet till vänster om mig, sedan till höger, sedan framför mig och till slut även bakom mig. Fortfarande satt jag där och kände händerna domna. Ett sorts lugn började spridas i min kropp, ett jag föreställde mig att man kände precis innan man frös ihjäl.

Duscharna lät vatten regna ner omkring mig, och en symfoni uppstod i det forsande ljudet genom de rostiga rören, ut genom duschmunstyckena och i varje droppe mot betonggolvet. Ljuden klarnade i takt med min dimmiga hjärna, och tycktes lysa upp mörkret omkring mig. Jag tog in det och acceptera det. Om den här platsen ville ha mig kvar gick jag med på det. Jag hade gjort en pilgrimsvandring hit, åter till den där plats där jag pånyttfötts, och om den tyckte det fick vara färdigt nu skulle jag inte protestera.

Minna skrek mitt namn och att vi måste ut därifrån, men duscharna överröstade henne nästan och det kändes mer viktigt. Domningen spred sig från mina händer och upp genom armarna, och det började sticka i mitt skinn.

En sorts svindel drabbade mig, någonting som i alla fall kändes som höjdskräck. Jag slog upp ögonen och såg fortfarande bara mörker, men kände något annat.

Jag var Pelle Mayer i hans klassrum, i mitt klassrum, och stod inför mina elever i färd med att berätta om resan hit.

Jag var i tunneln och bar min kompis Jonas, som en gång hade följt med mig hit för så länge sedan, för att rädda oss från ett annalkande mörker bakom oss. Han blödde ur ett sår i huvudet.

Jag sträckte upp armarna när jag låg i sängen, kallsvettig och gråtande.

Jag befann mig på en bar och berättade för mig själv Pelle Mayers berättelse, och hade svårt att hitta orden annat än när jag beställde en till whisky.

En blöt, tung duns hördes någon meter till vänster om mig, och jag rycktes tillbaka in i min egen kropp. Minna hade fallit omkull och skrek på mig, och hennes röst var så gäll att den överröstade duscharna nu.

“Jack, vad är det som händer?”, skrek hon. Jag hörde ett ljud jag inte förstod förrän jag insåg att hon släpades iväg över det skrovliga golvet, bort från mig.

Nu fick jag känseln åter. Jag var iskall. Mina händer var i stort sett orörliga. Jag började krypa framåt så fort jag kunde, mot ljudet av Minnas röst. De skulle hitta hennes kropp, så vi kunde visa dem – nej, vänta, jag yrade fortfarande. Det skulle inte finnas någon kropp att hitta. Vi skulle klara oss ut härifrån. Ingen mer skulle falla offer för duscharna. Jag kravlade fram mot det håll där jag trodde jag hörde henne, och sträckte mig samtidigt framåt med ena handen.

Men så hade jag tur och råkade vidröra hennes axel. Hon famlade efter mig i mörkret, och jag grep tag om hennes jeansjacka. Sedan drog jag mig henne närmare, och höll henne i en stenhård omfamning. Jag tryckte ner hennes ansikte mot mitt bröst, och hennes skrik blev delvis kvävda. Hon behövde få ut det, och jag visste inte vad jag skulle göra härnäst. Jag bara höll henne så hårt jag kunde och stirrade omkring mig i mörkret.

Till slut övergick skriken till högt, desperat gråtande, och samtidigt började det strömmande vattnet ur duscharna bedarra och till slut ströps de helt. Vi låg där tillsammans ett par minuter under tystnad. Till slut kände jag hur Minna lugnade sig.

“Vi måste komma upp på fötterna, okej?”, stammade jag. Med en ansträngning lyckades jag lösgöra mina krampande armar, och reste mig skakande upp. Inte för ett ögonblick släppte jag taget om Minna. Hon reste sig upp efter mig, och vi började treva oss fram, med händerna om varandras axlar. Jag hade ingen aning om var vi befann oss i förhållande till någonting, och inte hon heller.

“Vi måste bara hitta en vägg.”

Jag drog henne åt höger, och efter tio långa, släpande steg slog jag i en bastant cementvägg. Var den täckt av is, eller var det bara jag som var så nedkyld? Jag visste inte, men säkert lite av varje. Minna hade huvudet lutat mot mig, och jag kände en sorts frustration byggas upp, en ilska över att ha behövt komma hit igen. Men jag hade inte energi att upprätthålla den och den blev till sorg istället. Det knakade i väggarna omkring oss. För varje gång jag hörde det vändes det i magen på mig. Dessutom gjorde det fortfarande lika förbaskat ont i underkäken. Jag var nära att ge upp. Så trött, och så rädd, inte tillräckligt stark och allt för väl medveten om det. Jag var inte lika stark och modig som i mina berättelser, om det hade Minna haft rätt.

Försjunken i dessa tankar, lutad mot väggen, drog jag oss fram. När ett plötsligt hörn dök upp var jag inte alls förberedd. Väggen försvann och jag föll handlöst, och slog huvudet i marken med en blixtrande duns. Smärtan i pannan gjorde att jag först inte kände att jag också hade lyckats böja fingrarna baklänges mot marken, men snart var det uppenbart att jag nog hade brutit några av dem. När jag drog dem mot kinden spretade de på ett helt onaturligt sätt. Jag skrek högt, mest av frustration, och Minna som nu stod kvar ensam någonstans bakom mig skrek tillbaka. I ett ögonblick kändes det bara som att vi skällde på varandra.

Sedan satte jag mig upp med hjälp av vänsterhanden, och kände omedelbart någonting på marken. Dess yta var slät, men inte som cement, utan som metall. Det var något litet. Jag höll det i handen och reste mig på darrande ben, som jag visste inte skulle bära länge till. Det snurrade i huvudet och jag visste inte om det var spriten, hjärnskakningen jag säkert fått eller desorientering i mörkret. Minna ställde sig tätt intill mig, tog tag i mina händer och drog mig nära sig.

“Förlåt. Vi skulle inte ha åkt hit. Jag trodde dig inte”, sade hon i snabba, hulkande andetag. Jag brydde mig inte. Det var inte en ursäkt jag ville ha. Jag ville skälla ut henne efter noter och vara hennes stora sked, samtidigt. Jag önskade att vi var hemma i lägenheten och bråkade om något dumt, meningslöst. Minna famlade över min hand.

“Vad är det där?”, frågade hon.

Jag hade glömt att jag fortfarande höll saken från golvet i handen. Vi kände på den tillsammans. I ett ögonblick trodde jag det var någon del av rören från duscharna i taket, men sedan växte ett desperat hopp inom mig. Det var något cylindriskt. Det var av metall och plast. Det fanns en knapp. Jag roterade den i handen, försiktig så jag inte tappade den. Det var en liten ficklampa. Den sorten man fäster med en karbinhake i ryggsäcken.

“Ficklampa”, stammade jag. Jag kände på knappen men kunde inte trycka ner den. “Hjälp mig med knappen.”

Jag kisade för att förbereda mig för ljuset, men det var inte direkt bländande. Utanför den brungula ljuskäglan var allt alldeles för mörkt ännu. När mina ögon hade vant sig såg jag de många duschmunstyckena i taket, en efter en i rader så långt ljuset nådde. Golvet såg ut som i en svinstia, skitigt och lerigt.

Minna höll om mig. Jag tryckte hennes ansikte mot bröstkorgen igen.

“Blunda. Bara knip ihop ögonen”, sade jag.

Tjutet av ett döende rådjur återkom till vänster om mig, och det växte tills det ylade i våra öron. Det lät som om det kom från alla håll samtidigt. Minna satte händerna för öronen, och jag såg att hennes fingrar var illröda, kanske till och med lila. Jag höll fram ficklampan som om det var ett vapen. Även om det gjorde oss fullt synliga för vad som än kunde finnas där inne, skänkte ljuset en trygghet, till och med en sorts värme. Åtminstone känslan av att existera igen. Djurlätet tystnade och försvann igen.

“Vi måste hitta ut i tunneln igen. Du måste hjälpa mig hitta tillbaka”, sade jag.

Minna nickade och slet ansiktet från min bröstkorg. Hennes tårar hade fryst och fäst henne vid min tröja. Jag såg en rodnande fläck på hennes kind.

“Ditåt, tror jag”, sade hon och pekade åt vänster. Ljuset gjorde inte så mycket för att lysa upp vägen men jag litade på henne. Vi stapplade åt det hållet genom leran på golvet, som nu liknade slask. Det hade läckt in i mina kängor men det var mitt minsta problem. Hela jag var täckt av mer eller mindre fryst skitigt vatten, och lite mer kunde inte skada.

Då och då flimrade ficklampan, och varje gång spände sig Minna i hela kroppen. Jag skakade till den och den tändes igen, men inom mig tänkte jag att den inte hade många minuter kvar att ge. Och så släcktes den helt. Jag kände Minnas fingrar gräva sig in i mina armar, skakade på ficklampan, slog den mot min andra hand, men ingenting hände.

“Snälla, snälla”, muttrade jag för mig själv medan jag klickade på knappen gång på gång. Utan den var vi förlorade. Jag kunde inte ge upp om den nu. Och till slut tändes den igen, trodde jag. Men jag hade haft fel – det var en annan ljuskälla som tändes. På andra sidan rummet. En ensam, hängande glödlampa i taket, kanske tio meter bort. Den var svag men ljuset räckte för att ge en bild av rummet.

Ytterligare kanske tre meter bort, på andra sidan om glödlampan, stod i ljuskäglans utkant den välbekanta, omisskännliga silhuetten av en kronhjort med huvudet böjt ned mot marken. Den hade imponerande horn – en tolvtaggare, om jag var tvungen att gissa. Jag var helt oförmögen att hantera den oväntade synen och tappade den döda ficklampan på golvet. Den slog ner med ett kras. Kronhjorten reagerade och rätade upp huvudet. Hornen skrapade mot taket så att en av dem gick av. Djuret verkade inte lägga märke till det, åtminstone reagerade det inte. Det riktade uppmärksamheten åt vårt håll, och Minna drog i min tröja.

“Vi måste härifrån. Stanna inte upp”, stammade hon gråtande. Vi fortsatte på vår väg medan kronhjorten började böla, och ljudet fick huvudvärken att flamma upp. Det var ett enda utdraget tjut som jag hela tiden trodde skulle ta slut i ett andetag, men ändå fortsatte. Och det tycktes eka. Jag vände mig om och tittade bakom oss, och såg ljuset från glödlampan reflekteras i djurets ögon. Den betraktade mig – den förföljde mig. Jag hörde det klicka elektriskt när fler glödlampor bakom oss tändes, men jag vågade inte titta för att se vad de lyste upp.

En dörr dök upp framför oss. Färgen hade flagnat, och virket var gammalt och sprucket, men jag såg ännu att den en gång också hade varit röd. En av skruvarna som höll dörrkläppen uppe hade lossnat och den hängde på sidan. Den var fortfarande så blank att den reflekterade ljuset från glödlamporna bakom oss. Jag sträckte fram handen för att ta i dörrhandtaget, men Minna hann före. Hon tryckte ner det.

Sprickor öppnade sig runt dörrhandtaget och ut längs fibrerna i virket ända tills de nådde dörrkarmen. Skruvarna i gångjärnet föll ut och dörren började tippa mot oss. Jag höll upp en hand för att skydda oss mot, medan jag vände mig bort. Lyckligtvis höll några av skruvarna i det nedre gångjärnet och den föll ut på svaj, och jag kände en tung pust av kall luft när den svepte förbi oss innan den slog in i väggen och sedan föll ner på marken med en duns.

På andra sidan dörröppningen såg jag den välbekanta, vindlande tunneln. Taket gick upp och ner i höjd som en berg- och dalbana. Som jag mindes det hade takhöjden som minst bara varit en knapp meter. Men nu var den ännu lägre – jag såg att taket, längst in i tunneln, hade gett vika. Den hade kollapsat och det kunde inte ha varit den här vägen vi kommit hit. Det var åtminstone inte här vi skulle komma ut.

“Helvete”, skrek jag i utmattning. Det brann i mina lungor, och i mitt huvud. Varje rörelse jag gjorde var på instinkt, eftersom jag ännu inte förstod någonting rent rationellt om vad som pågick här. Vi stod kvar handfallna, vid ingången till den raserade tunneln, och begrundade vad som verkade vara vårt öde. Minna verkade försöka gråta men utan att få ut någonting. Jag höll i hennes hand och tryckte den som om det skulle hjälpa. Fler glödlampor tändes bakom oss. Om vi vände oss om skulle vi kanske se ytterligare en utgång, men skräcken över vad mer vi skulle komma att se hindrade oss.

Jag hörde hur hovar slog i golvet någonstans bakom min rygg, och sedan fler och fler. Skuggor av vad som måste vara människor började torna upp sig mot väggen framför oss. Det var barnen, jag var helt övertygad om det. Jag kände lukten av dem, av mynt och vinäger. Jag såg för min inre blick hur deras nattlinnen släpade i marken och hur deras långa hår hängde ner och dolde deras ansikten. Minna höll allt hårdare i min hand. Två skuggor mot väggen, sedan fem, sedan tio och sedan tappade jag räkningen.

Ännu fler glödlampor tändes. Rimfrosten på cementväggen började så sakteliga smälta. På skuggorna såg jag att vissa av gestalterna bakom oss tycktes bära hjorthorn på huvudet. Det blev varmare i rummet. En glödlampa tändes alldeles intill min sida.

Jag såg hur Minna vände sig upp mot taket, och följde hennes blick. Där hängde ett duschmunstrycke ner. Det var gammalt och rostigt och hängde istappar från det. Med sin fria hand sträckte sig Minna upp, tog tag i röret och drog i det. Hon höll tag i min hand som om det var en motvikt, och röret gick överraskande enkelt av. När det iskalla vattnet forsade ner över oss kröp vi ihop, men jag hörde bakom ryggen snabba steg bort från oss. Minna vände sig mot mig med halvslutna ögon och gav mig det långa röret med duschmunstycket, och jag förstod att hon tänkte på det som ett vapen. Jag tog emot det och med det i handen kände jag – för första gången sedan jag kom ner hit – makt. Att jag hade lite kontroll. Samtidigt kom stegen närmare igen.

“Jag hatar det här jävla stället”, sade jag, och svingade röret åt min sida. Glödlampan närmast mig krossades och glasbitarna föll till marken. Och till min förvåning släcktes sedan ytterligare lampor bakom oss. För var och en som släcktes blev rummet mörkare. Jag visste inte om jag tyckte det var bättre eller sämre så, men för första gången hade vi lyckats förändra någonting.

Kronhjorten hade börjat böla igen. Fotstegen var mycket nära nu, bara några decimeter bakom oss. Jag höll Minna så nära jag kunde när den sista glödlampan släcktes. Vi stod återigen i mörker. Men den här gången var vi inte ensamma. Det fanns inte något att förlora. Jag vände mig om och tittade, med Minna i armarna, ut över rummet.

Lite ljus hängde ännu kvar i lampornas glödtrådar, likt i en gammeldags kamera efter att blixten gått av. Mina ögon vande sig och jag såg konturerna av barnen. De närmaste stod så nära att jag hade nått dem om jag bara sträckte ut handen. Luften var full av en vrede jag kände igen. De hatade mig lika mycket som jag fruktade dem, kanske av samma skäl. Vad som skulle hända om de fick tag i mig kunde jag inte ens gissa på, men jag hoppades att jag då, åtminstone, inte längre skulle vara så rädd. Glödtrådarna kallnade och mörkret föll. Jag slöt ögonen.

“Förlåt”, viskade jag ner i Minnas hår. Barnen var bara några centimeter från oss nu. En andedräkt kändes mot min nacke. Jag knep ihop ögonen. En utandning till mot min hud. Och sedan – ingenting. Knäpptyst i ett ögonblick. Och så försvann stegen med ett rasslande iväg från oss. De flydde. Kronhjortens böl tystnade och rummet tömdes.

Jag tittade sakta upp, och såg bara några meter framför oss en ljusstråle. Den var stark och naturlig och kom uppifrån. Snöflingor virvlade i den och den fick frosten i Minnas röda hår att skifta i turkos. Jag hade ingen aning om vad det var jag såg, men var redo att omvärdera min ateism, tills jag hörde en bilmotor. Ljuset kom från ett hål i taket, där några brädor för länge sedan hade suttit men ramlat av. Jag kunde fan inte tro mina ögon.

Förstummad hörde jag en bildörr slå igen, och Björns röst eka ner genom hålet.

“Hallå där nere!”

Han lät glad, obegripligt normal. Minna tittade upp och lösgjorde sig från mig. I hennes ögon syntes en spirande, svag lättnad, som ännu inte nått ansiktsuttrycket. Hon rörde sig snabbt framåt.

“Björn”, väste hon. “Björn, hjälp oss upp härifrån. Du får vad fan som helst. Allt gräs jag någonsin kommer köpa.”

“Är det ett löfte?”, skrattade han.

Jag antog att de såg varandra. Minna tittade upp i hålet i taket, och hon badade i ljus. Jag hade inte kunnat röra mig än, men började mödosamt ta mig fram. Det knäppte i mina leder. Allt hade verkat drömlikt fram till nu. Det här var verkligt.

“Okej, men det blir inte lätt”, ropade Björn. “Repet är djupfryst och halt, men några andra val har vi väl inte direkt, och jag är rätt hög. Så vi får göra vårt bästa. Hur fan hamnade ni ens där nere till att börja med?”

Minna svarade inte men Björn hissade ner ett rosa klätterrep. Hon högg tag i det, och började hissa sig upp som om hennes liv hängde på det. Björn stånkade där uppe, och undslapp sig en kommentar om att hon hade lagt på sig vikt. Minna var ute på några sekunder, och jag var ensam kvar.

Jag såg mig omkring. Rummet var mindre än det hade verkat för bara någon minut sedan. Väggarna hade sprickor i sig. Leran var djupfryst. Duscharna var tomma.

“Kommer du, Jack?”, frågade Björn och jag klev fram till hålet. Jag tog tag i det så hårt jag kunde, och tittade ner på golvet där den röda dörren låg. Bakom dörröppningen såg jag en orörlig mänsklig gestalt, just utanför ljuset. Jag vände ryggen åt den.

Med en del hjälp av Björn, som hissade, lyckades jag ta mig upp och ner på den frusna marken ovanför. Jag andades in frisk luft. Månljuset spelade över snön på marken, som var upplyst. Minna vankade av och an vid bilen, stannade upp och tittade in bland träden. En tanke slog rot i mig, och tycktes tynga ner mig: hon stod nu inför samma tid i livet som jag själv hade gått igenom. Hon skulle behöva leva med det här i resten av sitt liv. Och det skulle vara mitt fel.

Jag kände tårarna fylla ögonen medan Björn hjälpte mig upp. Jag hade haft käken spänd så det värkte så länge jag kunde minnas och var rätt säker på att jag hade bitit av flisor av åtminstone en tand. Hela min kropp var avdomnad, och kläderna fastfrusna vid min hud. Minna började skrika.

“Den är där! Precis där!”

Hon skrek och pekade mot träden, och Björn släppte mig och rusade mot henne. Jag föll ihop och tittade ner i marken. Det fanns ingenting att göra åt saken och om det fanns något var jag den sista att veta vad. Jag var lika förstörd som hon. Hennes skrik försvann ur mitt medvetande och mina tankar vandrade till Pelle Mayer. Vad hade han gjort i den här situationen? Ja just det, han hade varit just i den här situationen, och löst det genom att supa. Det lät inte som någon dålig idé. Jag letade i jackans innerficka och hittade fickpluntan, men när jag luktade på spriten brände det i näsan som om det var saltsyra. Det gjorde mig direkt illamående. Jag stängde den, och tittade ner i hålet i marken.

Med en rörelse slängde jag ner fickpluntan. Jag hörde den inte landa.

“Skål.”

Så kom jag upp på fötter, och gick mot Minna, som nu snarare yrade än skrek. Hon hoppade till för varje skugga som rörde sig medan Björn – förvirrad och hög – försökte förstå vad som var fel.

“Vad är det som pågår?”, frågade han.

“Gå och sätt dig i bilen och var redo att köra”, sade jag till honom utan att möta hans blick. Minna fick syn på mig, blev stilla, och jag tog hennes händer.

“Jack, hur kunde det vara så där? Hur kunde de vara så där? Hur kunde något av det–”, började hon osäkert, utan att veta vad hon egentligen skulle fråga. Till slut bröt hon ihop igen. “Jag förstår det bara inte. Jag visste inte. Jag visste inte.”

Hon grät och jag höll om henne. Det var det enda jag kunde göra. Några gånger bankade hon med knytnävarna i min bröstkorg i ren frustration, men jag tog bara emot det. Jag visste ingenting om hur man kunde få hjälp i hennes position, men jag kunde lyssna och ta emot slagen.

Jag ledde henne till bilen och satte henne i baksätet, och svepte så många filtar jag hittade runt henne innan jag satte i säkerhetsbältet. När jag gick runt bilen för att kliva in och sätta mig kastade jag en sista blick mot hålet i marken. Jag hörde röster där nerifrån. Det var säkert bara inbillning.

Björn körde tillbaka längs skogsstigen så fort han kunde. Flera gånger drog han efter andan och tycktes försöka formulera en fråga, men varje gång gav han upp. Istället berättade han om hur han hade suttit i bilen och sett ett svagt ljus stråla upp genom marken, och skepnaden av vad han trodde var en av oss. Den hade vinkat till honom, som för att leda honom dit. Varken jag eller Minna reagerade. Björn visste inte hur han skulle ta sig an oss, och lät oss bara vara. Frågor kunde vänta. Kanske för alltid.

Minna sov inte, men höll ögonen slutna.

Jag kände hur det ilade i kroppen. Inte förrän vi hade kört ut ur skogen släppte jag taget om dörrhandtaget. När vi kom ut på vägen igen kände jag energin rinna ur mig. Musklerna slappnade av. Fördämningarna som hade hållit tillbaka hela min metabolism släppte. Jag bad Björn köra in till vägkanten. Han lydde utan att säga ett ord.

Jag snubblade ut ur bilen och började kräkas i ett dike. Det enda som kom ur mig var en tjock, gul galla, som sipprade upp ur min hals och rann ur mig. Det var vad jag förtjänade. Jag hulkade och kände ögonen bukta ut ur skallen medan jag höll mig om magen. Med knutna nävar hamrade jag i marken och såren i mina knogar gick upp igen. Först nu tittade jag på skadorna jag fått. På ena handen var lång- och ringfingret brutet. Det såg ut som om någon gått på dem med kapsylöppnare. En nagel hade gått av, och knogarna hade knappt någon hud kvar. Sedan var jag tvungen att kräkas igen.

Det var sluttampen på en exorcism. Det kändes som om det var åratal av stress, lögner och skräck som våldsamt trängde upp ur mig, och i takt med att min mage blev allt tommare blev också jag själv det. Det poppade i mina öron och trycket i huvudet lättade. Det kändes som om jag flöt. Jag grät och visste egentligen varför, men kunde inte isolera just den tanken. Allt var främmande, och alla kopplingar i hjärnan var nya. Jag startades om. Jag hade kommit tillbaka till utgångspunkten.

Länge satt jag där, så länge att mina kläder återigen började frysa. Björn satt i bilen och tittade åt andra hållet. Vid något tillfälle tror jag att jag kände Minnas hand på min axel, men när jag var färdig satt hon i bilen och tittade överallt utom på mig.

Så föll jag ihop i bilsätet igen, skakande och dyblöt. Björn började köra igen innan jag ens stängt dörren om mig. Jag såg hur Minnas underläpp darrade, men hon sade inte ett ord. Hur hon klarade av det vet jag inte. Jag kände ett stort behov av att prata om vad vi hade varit med om. Bara en enda gång under bilresan hem såg jag henne snegla åt mitt håll, när vi passerade infarten till Silkeborg.

Vi förlät varandra för allt som hade hänt, utan att säga det högt. Vi pratade aldrig så mycket om duscharna efter det. Vi hade fyllt den platsen med känslorna vi tagit med oss, smärtan och sanningen om oss själva och hur vi använde varandra för att fly från den. Skräcken vi hade upplevt där var, som hon så många gånger förut hade sagt, en dos med perspektiv. Det väckte oss. Jag tror att vi båda under resan hem insåg att vi skulle må bättre på varsitt håll än tillsammans.

På samma sätt som hon flyttade in hos mig diskuterade vi aldrig hur hon långsamt började flytta ut. Hennes saker bara försvann en efter en, och till slut började vi likt ett mantra upprepa att vi skulle förbli vänner, men vi hörde båda hur tomt det var. Till slut en torsdagseftermiddag, efter en mjuk kyss på min kind, försvann hon.

Minna och jag funkade inte ihop eftersom vi passade för bra. Vi var två unikt grundsabbade individer med en förmåga att slå om 180 grader på ett ögonblick. Det är lätt att i efterhand sakna de där långa nätterna, med filmer och mys, men verkligheten glömmer man. Kvällen vi hade tittat på “Inside Llewyn Davis”, till exempel, när hon till slut övertalade mig om att återvända till duscharna… Den var inte riktigt som jag beskrev den. Jag minns först nu i efterhand hur extremt irriterad jag blev på henne för att hon valde den, eftersom vi hade sett den månaden innan. Det fick mig att känna ett förakt för henne som var så djupt att det nästan gjorde mig apatisk. Allt för att hon hade valt en jävla film. Innan dess hade Minna kallat mig “jävla dumskalle” för att jag inte hade rengjort kattlådan. Så hade det varit varje kväll: ett perfekt par och en evig risk för våld i nära relationer, allt i en och samma kokande kittel.

Vår lösning hade alltid varit att skölja ner bråken med sprit. Vi var varandras perfekta medberoende och på så vis var vi väl alltid på väg till det slut vi fick. Silkeborg gjorde ingenting annat än att belysa det. Jag hoppas verkligen att Minna är på en bättre plats idag.

Vad gäller mig själv hade jag aldrig kunnat leva vidare på samma sätt efter den där dagen. Jag var så täckt av blod och skit att jag på riktigt hade ett livsförändrande ögonblick framför spegeln. Så långt hade jag tillåtit mig sjunka. Inte för att jag hade varit full eller hög, utan för att jag hade behövt ta till de medlen. Jag kunde inte använda den ursäkten längre, kunde inte fortsätta försöka förändra historien. Om det låter som någonting en terapeut skulle kunna säga är det inte så konstigt: det är ett citat från den jag började gå till. En gång i veckan, först för supandet men tids nog för allt annat också. Jag har inte fått någon religiös uppväckelse eller börjat gå i AA, men jag respekterar de metoderna för jag vet att man vid en viss punkt är redo att göra allt. Jag hade önskat att Pelle Mayer hade hittat ett sätt att hantera sina egna demoner. Men nu när de även är mina bär jag dem för oss båda.

Jag kommer alltid ha duscharna kvar inom mig. De är en del av mig nu, men behöver inte längre låta dem skada mig.

Det viktigaste jag lärt mig i terapin är att man inte blir bättre genom att dölja symtom, om man aldrig gör något åt sjukdomen. Att blåsa ur skallen med sprit och knark varje kväll skjuter bara fram den oundvikliga konfrontationen. Man måste behandla det som en vårta: skära bort det med roten. För att bli av med cancern måste man leta upp varje liten nerv som leder till den.

Det är därför jag berättar om det här, på samma plats och sätt som jag en gång berättade min förra historia. Ni är så många som hört min version av Pelle Mayers lägereldsberättelse genom åren, och sedan gått vidare som vanliga människor. Jag spred den vidare, som en fix idé, för att jag inte kunde motstå det. Jag kan inte få den berättelsen oberättad, men jag kan försöka blanda bort korten. Jag förstår helt och hållet att jag inte borde säga det, men jag hoppas det inte ska spela någon roll. För jag är på väg till min centrala poäng.

Berättelsen är din nu. Jag vill inte ha den längre.

Ta duscharna och gör om dem efter dina egna behov. Berätta historien vid en lägereld och brodera ut den så mycket du vill. Berätta om den som om den hände dig själv, eller din kompis eller din kompis kompis och försök sedan få ligga med hjälp av den. Ta fram dina vildaste teorier för att förklara den. Gör en bok eller film av den. Gör den till en vandringssägen om din egen stad. Dränk min berättelse i versioner.

Ja, vad fan, åk dit. Hitta duscharna. Fråga varenda en i Silkeborg i Danmark om dem tills de kör dig ut ur stan. Åk vilse på småvägarna strax nordost om staden tills du stöter på en plats som liknar den jag beskrivit, och vänd sedan upp och ner på stället. Ta med dina polare och ta bilder, utforska tunnlarna, tänd ett bål och ha en stor jävla fest. Berätta sedan om allt på nätet. Täck väggarna vid duscharna med graffiti och golven med ciggfimpar, ölburkar och använda kondomer. Berätta för alla om platsen och fyll luften med så mycket spekulationer och skitsnack att ingen någonsin vet att det kokar ner till mig och Pelle Mayer. Dränk oss i oljud och låt oss tyna bort i fred.

Asch, förlåt. Jag har dragit ut på det här längre än nödvändigt, det var inte min avsikt. Gamla vanor, ni vet. Jag har suttit och sippat på en gammal flaska whisky som fanns i lådan här med laptopen, en som man kanske kunde kalla “lagrad” vid det här laget. Jag är ingen absolutist och några sippar så här efter alla år av plågor jag tvingat min kropp igenom kommer inte förändra ett dugg.

Det var bara en skål för gamla minnen.

När jag berättat om det här kommer jag aldrig mer låtsas om den här historien, inte ens kontot jag använt för att publicera den, riva sönder lappen där dess lösenord står skrivet, stänga datorn för vad jag hoppas är sista gången och begrava den längst ner i garderoben igen, tillsammans med flaskan. Imorgon ska jag gå upp tidigt och åka till folkhögskolan där jag lär ut kreativt skrivande, samla mina elever och berätta en av alla versionerna jag har av historien om duscharna. Det är inte Halloween, visst, men ändå kanske jag unnar mig att släcka lamporna och tända ett stearinljus för stämningens skull. Då hade Pelle blivit stolt. Historien jag ska berätta kommer inte handla om mig längre. Nä, det kommer vara min bästa kompis brorsas extjej, och det kommer vara i Tyskland de körde runt för några år sedan. Jag kommer svära på att det är sant.

Jag gör samma som jag alltid gjort med min berättelse, men med en helt annan avsikt. Jag blandar bort korten med överdrifter och lögner, men av en ny anledning. Om det inte hade varit för vad jag varit med om hade det till och med kanske varit roligt. Vem vet, kanske blir det till och med det.

Under ett par långa nätter för många år sedan gav jag er min berättelse, och det enda jag ber er om är nu att ni ska ta den ifrån mig. Det jag önskar mig mer än något annat är att en dag få höra en ny version av min egen historia som inte längre är min. En med en annan huvudperson, en annan drivkraft, en annan plats och en annan tid, en berättelse som jag kanske inte ens ska känna igen, inte förrän jag hör orden som då äntligen börjat hemsöka andras mardrömmar mer än mina egna:

“Duscharna.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det du har hört var tredje och sista delen av Duscharna – slutet. Den är skriven av Dylan Sindelar och lästes av mig, som också bearbetat texten lätt. Producent är Ludvig Josephson.

Detta var veckans berättelse i Creepypodden – jag hoppas ni tyckte om den. Vi hörs igen om två veckor, men fram tills dess har ni alltid Creepypoddens telefonsvarare att lyssna på, som kommer ut veckor då vanliga avsnitt inte kommer. De hör ni på SR Play och på sr.se. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.