Avsnitt 254: Skenet kan bedra

Jag är uppvuxen i ett litet samhälle i ytterskärgården. Med åren har jag fått ett allt större intresse för fågelskådning, och det var just under en sådan tur som den här historien tog sin början. Jag var iväg på en flerdagarstur med havskajaken. Turen hade gått bra, vädret hade varit med mig, och jag hade bland annat observerat kustlabb, havssula och toppskarv.

Problemen började på hemfärden.

Enligt prognosen skulle havet vara lugnt, men omslaget kom hastigt. När vågorna var nära på att välta kajaken insåg jag att jag inte hade något val. Jag tog mig i land på närmsta skär, drog upp kajaken så långt jag kunde, och med extremt stort besvär lyckades jag till sist få upp mitt kupoltält. Där inne sökte jag skydd medan regnet och vinden piskade mot tältduken.

Efter såhär många dagar var min mobil urladdad och jag hade idiotiskt nog glömt min powerbank. I min packning hade jag dock en liten transistorradio, ett arv från min pappa. Enligt honom skulle man alltid ha med sig en radio när man var ute till havs för att kunna ta del av sjörapporten. Hopkrupen i min sovsäck låg jag där med radion tryckt mot örat. Jag pejlade in lokalradion och kände genast igen rösten. Som alltid var det Rick Grynnings välbekanta stämma. Vi hade gått i skolan tillsammans. Det fanns en ironi här – då hade han varit den udda typen som ingen lyssnade på. Nu jobbade han på lokalradion och istället kunde alla höra honom.

Jag hade väntat mig en typisk sändning: halvgammal musik, oförargliga lokalnyheter, och så klart något om stormen.

Jag hade fel. Det jag istället fick höra har ännu inte slutat att plåga mig. Medan jag låg ensam där i tältet på en öde klippö, med stormen härjade precis utanför, lyssnade jag på den där radiosändningen som bara blev värre och värre… Jag inser att jag inte kan beskriva det. Men sändningen finns sparad. Det här var tyvärr det jag hörde:

[KORT MUSIKINTRO]

… och till dom tonerna hälsar jag er alla välkomna denna tidiga morgon till ännu ett morgonpass med mig Rick Grynning här på Radio Gisslarö 104,4. Tillsammans kommer jag att hålla er sällskap de närmsta timmarna medan Gisslarö vaknar. Som alltid kommer det att bli lite musik, lite lyssnarsamtal och lite annat.

Men vi börjar med väderprognosen. Det som började igår kväll har inte lugnat ner sig, snarare tvärtom. Något jag själv märkte under min bilresa till stationen. Herregud – bilen kunde knappt hålla sig på vägen. Kraftig stormvarning råder och färjan till fastlandet är inställd och kommer antagligen att vara så under de närmsta dagarna. Men – som min morfar skulle ha sagt, en riktig Gisslaröbo i sju generationer: ”skönt – då får ön vara ön!”

Och till dom visdomsorden… musik!

[KORT MUSIKAVBROTT]

Jag trodde inte det var möjligt, men det har börjat blåsa på ä n n u mer. Rutorna skakar här, och jag skymtar i mörkret därute att träd har blåst omkull. Mitt tips: stanna inne, gör en varm kopp te och håll mig sällskap.

Jag hade just ett märkligt samtal med vår käre Ulf Mokled som bor nere i byhamnen. Han bekräftade hur kraftig stormen är: tydligen har flera båtar slitit sig, men det finns inget att göra åt det just nu. Havet ger och havet tar som varje Gisslaröbo vet.

Men.

Det märkliga var det Ulf plötsligt såg när han kikade ut mot hamnen under vårt samtal: där ute bland vågorna flöt något mörkt. Jag frågade vad det var, men Ulf svarade inte. Allt han sa var: “Dom sprattlar. Och dom kommer närmre.” Jag vet inte vad Ulf syftar på, men vi kan nog alla konstatera att det här är ingen vanlig storm. Ring eller skriv till mig om ni har sett något mer.

[KORT MUSIKAVBROTT]

Du lyssnar till Radio Gisslarö 104,4 med mig Rick Grynning.

Jag minns en storm från min barndom. Jag gick i sexan, det var utflykt med Gisslaröskolan. Vi skulle campa vid Skuggviken. Vi reste tälten, gjorde upp en lägereld, lärarna tog fram snacks och gitarrer. Det var kvällssol och stämningsfullt. Men snart började det blåsa upp, snabbt och brutalt. Molnen rusade fram, regnet öste ner. Vi hann inte ens plocka ner tälten innan lärarna började skrika att vi måste överge platsen. Dyngsura och kalla föstes vi barn tillbaka till bussen och parkeringen där träd redan hade blåst omkull.

Det var då jag lärde mig hur snabbt en storm kan slå till och hur den kan ändra allt, verkligen allt.

Jag fick nyss följande konstiga mess från en anonym lyssnare som också bor i byhamnen. Jag ska läsa det hen skrev… citat: “…mörka skepnader rör sig upp från vattnet. Det ser ut som om vågorna sliter sig fria från havet… tunga, svarta skuggor som springer mot husen…” slut citat.

Jag vet inte om det här är ett skämt, men om du har sett eller hört något annat märkligt så hör av dig till mig.

[KORT MUSIKAVBROTT]

Okej. Den här morgonen blir bara märkligare och märkligare.

Jag ska försöka återge ett samtal som jag nyss hade med Barbro Ecke i Trasta.

Barbro hade gått upp tidigt som vanligt, druckit en kopp kaffe, läst nyheterna och tittat ut mot havet och betraktat den tilltagande stormen. Bortsett från ovädret kunde inte Barbro se något märkligt, men plötsligt anade hon ett ljud. Det var ett ovanligt ljud som hon aldrig tidigare hört, ett mörkt brummande som kom och gick i vågor. För att höra det bättre öppnade Barbro försiktigt dörren. Blandat med stormens högljudda vinande kunde hon höra något annat. Det lät som en sång, men olik allt annat hon någonsin hört. Mörk. Hård. Ondskefull.

“Om det finns demoner därute så är det så här deras körsång låter”, sa Barbro till mig. Jag bad henne hålla upp telefonen så att jag också kunde få höra, men Barbro vägrade öppna dörren på nytt. “Du måste också kunna höra den”, sa hon, för tydligen lät det bara högre och högre.

Jag har tack och lov inte hört något här på stationen, men studion är välisolerad. Har någon annan hört sången, ljudet eller vad det nu är? I så fall kontakta mig.

[KORT MUSIKAVBROTT]

Det här är Radio Gisslarö, 104,4 med mig Rick Grynning.

Med tanke på morgonens märkliga vittnesmål passade jag på att ringa öns jourhavande polis, Micke Palm, för att höra vad han hade att säga. Jag vet inte om det är något fel på nätet eller min telefon. Jag kom fram, någon svarade, jag tror faktiskt det var Micke, men allt jag hörde var tunga andetag. Efter ett tag mellan suckarna sa rösten nästan viskande: “…försvinn…försvinn…”

Sen blev det tyst igen, utan att någon la på.

Är det någon annan som har varit i kontakt med Micke idag?

[KORT MUSIKAVBROTT]

Okej, viktigt. Lås dörrar och fönster. Det är något där ute. Jag har fått ännu flera samtal och meddelanden runt om på ön.

Josefine Larsson i Trastudde ringde nyligen och berättade följande: Förutom vinden och regnet som piskar mot rutorna hörde hon också något annat. Ett pickande, ett rispande, som tunga klor knackar på glaset. Jag föreslog att det var en gren som slog mot fönstret. Just nu flyger ju kvistarna runt som snöflingor i vinden, men Josefine sa bestämt nej. Det är ingen gren, det är något som lever. “Det lever och det vill in”, sa hon.

Sedan bröts vårt samtal.

Emil i Handelsboden sa att han hör något på sitt tak – hur något ens kan komma dit i ett oväder som detta fattar jag inte. Men i alla fall – Emil hör hårda oregelbundna dunsar. Han sa, citat “…som om galna varelser dansade däruppe…” slut citat. Och de blir tydligen bara fler. Som om något flyger i stormen och landar på taket.

Och Jari Nieminen på Bystigen berättade att någon eller något bultar mot hans ytterdörr. Inte bara några knackningar – det har bultat i över tio minuter, hårda tunga slag, och det blir bara värre. “Snart går dörren sönder”, sa han. Jari har ställt byrån och garderoben mot ytterdörren, men han sa att det inte kommer att hjälpa. Det som vill in är tydligen starkt, oerhört starkt.

Jag är lika förvånad som ni. Innan vi vet vad som pågår där ute – se till att låsa alla fönster och dörrar. Tappa upp vatten i badkar och hinkar. Vem vet hur länge det här varar. Håll er varma. Få i er vätska. Stanna in och behåll lugnet. Ring och skriv till mig så fort ni vet något mer. Tillsammans kommer vi göra som Gisslaröbor gjort i alla tider: vi håller ihop och vi klarar även det här.

[KORT MUSIKAVBROTT]

Rick Grynning här på Radio Gisslarö 104,4. Jag sänder fortfarande och kommer att sända så länge jag kan. Kom ihåg – ni är inte ensamma där ute. Jag kommer att hålla er sällskap så länge jag kan.

Jag rekommenderar er alla att hålla er inne tills vi vet vad som pågår. De flesta verkar också ha göra det, men vi har nu en rapport från en som tvingades ta sig ut:

Moa Sinder i Dimmvik ville inte att sin mamma skulle sitta ensam i stormen och begav sig därför ut. Där ute härjar en extrem vind och molnen gör det mörkare än vanligt, men annars kunde inte Moa se något speciellt.

Samma sak med mammans hus: från utsidan såg allt ut som vanligt. Det märkliga var den tragedi som Moa mötte i hallen:

På golvet låg hennes mamma, helt utslagen och livlös. I ena handen höll hon krampaktigt en sax, i den andra en stor kökskniv. På väggarna och golvet runtomkring syntes djupa hugg och hack. Inte några få, utan massor. Flera korsade till och med och gick in i varandra, värre än på en skärbräda.

Men sen var det nästa märkliga sak: inte ett sår, inte en endaste droppe blod kunde Moa se varken på sin mamma eller golvet. Bara hugg och hack i golv och väggar.

Moa har försökt kontakta sjukstugan, men det är ingen som svarar där. Även jag har prövat utan framgång.

Mina tankar går till Moa och hennes mamma.

[KORT MUSIKAVBROTT]

Jag fick ett nytt märkligt meddelande från Josefine Larsson i Trastudde. Hon skrev, citat: “Jag hör hur glasrutorna krossas nu. Jag klarar inte mer.” Slutcitat. Jag har försökt ringa tillbaka, men ingen svarar. Ni som bor i närheten – kan ni se om det fortfarande lyser hos Josefine?

Jag har äntligen fått kontakt med kusten. Vad det nu än är som händer på Gisslarö så är det något som bara sker här. Det finns inga rapporter om några märkligheter på fastlandet. Och tyvärr, och som väntat får man väl säga, är det omöjligt för båtar eller helikoptrar att ta sig hit i stormen.

Vi Gisslaröbor får klara oss själva som vi alltid har gjort.

[KORT MUSIKAVBROTT]

Du lyssnar på Radio Gisslarö, 104,4 med mig Rick Grynning.

Jag ska vara ärlig – jag vet inte vem det var som ringde nyss. Jag kände varken igen numret eller rösten, och hon hann inte heller presentera sig. Personen pratade i ett tills samtalet avbröts och hon verkade inte höra eller vilja svara på någon av mina frågor.

I alla fall – det borde vara någon som bor vid Trasta, för hon såg nämligen Verséns hus uppe på klipporna, ni vet den där storslagna gamla sekelskiftsvillan. Och om jag förstod det rätt såg den okända uppgiftslämnaren hur fönstret högst upp i Verséns hus plötsligt for upp, och hur någon i nästa ögonblick kastade sig ut, som om han eller hon var jagad. Personen föll rakt ner mot klipporna, slog i med en hård smäll, och blev sedan liggande där på marken. Vi kan tyvärr bara anta det värsta.

Fortsätt spana, fortsätt ring. Tillsammans ska vi klara även den här stormen.

[KORT MUSIKAVBROTT]

Kanske är det något fel på nätet, kanske har stormen vridit sönder antenner och master, men på sistone har jag fått flera märkliga mess och samtal. Och inte märkliga som allt annat den här morgonen. Nej, märkliga som att det inte finns något vettigt innehåll. Textmeddelanden består bara av svammel, en bokstavsmassa utan innehåll. Som om ett barn har skrivit allt. Samma sak med samtalen. Det ringer, jag svarar, men allt jag hör är… vad ska jag säga… det låter närmast som gurglanden… Gurglanden och suckar. Är det någon där ute som upplevt samma sak?

Från radiostationens fönster ser jag att det är fortsatt ovanligt mörkt där ute. Stormen visar inga tecken på att avta. Långt där borta – kan det vara i byhamnen? – ser jag hur det brinner. Det är ett stort avstånd, men till och med jag kan se att det är kraftiga lågor som slår upp mot himlen. Det måste vara ett helt hus, eller kanske flera, som står i brand.
Herregud, vad är det som händer på vår ö?

Fortsätt att höra av er till mig om ni ser eller hör något. Tills dess, här kommer mer musik. Kanske kan det trösta någon…

[KORT MUSIKAVBROTT FÖLJT AV BRUS]

Hallå igen. Rick Grynning på Radio Gisslarö. Vi fick nyss ett elavbrott här, men jag har kopplat på stationens egen reservkraft för nödsändningar. Branden måste ha nått kraftstationen eller något ställverk och slagit ut all el. När jag tittar ut verkar hela ön vara mörklagd? Jag antar att bara min studio lyser som en fyr där ute i gryningsmörkret…

Kan någon av er ens höra mig längre? Kanske har ni någon batteridriven radio? Jag hoppas det. Det får i alla fall mig att känna mig lite mindre ensam.

Så länge jag kan tänker jag fortsätta sända. Ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra annars…

[MUSIK – BRUS – SLUT PÅ SÄNDNING]

Här upphörde istället sändningen.

Där jag låg i tältet undrade jag om radiostationens reservbatteri tagit slut, eller om det som härjade på Gisslarö till sist också tagit Rick Grynning. Själv vågade jag inte röra mig, vettskrämd för att det där ute, vad det nu än var, skulle ta även mig. Jag lyssnade efter stegen, sången, rispandet, men allt jag kunde höra var vågorna och vinden.

Timmar gick. Dagen gick. Stormen lade sig. Jag vågade fortfarande inte ta mig ut.

Jag blev kvar i tältet i nästan ett dygn innan en båt från sjöräddningen plockade upp mig.

Långsamt klarnade bilden av den katastrof som drabbat Gisslarö. En utredning tillsattes och mängder av vittnesmål samlades in. Ricks sändning blev en av hörnpelarna för att rekonstruera händelseförloppet. Rick själv var spårlöst försvunnen. Det antogs att han likt många andra försvunnit i havet.

Man hittade inga spår av någon inkräktare. Det var ingen naturkatastrof, det fanns inga monster. Däremot hittade man substanser i dricksvattnet. Jag vet inte om ni minns för några år sedan att det uppmärksammades stort i nyheterna om en ny sorts zombiedrog? Det var särskilt en bild som spreds i media och fick illustrera händelsen: vi ser en motorväg i Florida. En bil har stannat längs vägen. På motorhuven ligger en livlös man. Lutad över kroppen står en annan man med frånvarande blick och nedblodad mun, och äter av den livlöse mannens ansikte. Båda offer men på varsitt sätt för den nya zombiedrogen. Tänk att substanser i sådana ynkliga mängder kan sätta hela vår föreställning ur spel. Någon liknande kemisk sammansättning hade spridits i Gisslarös vatten. Alla som fått i sig minsta droppe vatten hade drabbats av de värsta tänkbara psykoser och hallucinationerna, fruktansvärda vanföreställningar som fått hjärtat att rusa av skräck och tillsist stanna. Hade stormen inte överraskat och förhindrat mig att komma hem hade jag till största sannolikhet också fallit offer för det… Jag får svindel bara av tanken.

Men det som ger mig mest ångest var en annan detalj jag fick höra: substansen hade spridits i vattentornet. Någon hade brutit sig in där. Det var ingen olycklig förorening, det var en medveten handling från en enskild förövare.

När jag hörde den uppgiften stelnade jag till. Det var som mitt undermedvetna redan visste, eller åtminstone lagt ihop de olika pusselbitarna. Allt klarnade.

Plötsligt mindes jag en fågelskådartur jag gjort på Gisslarö bara några månader tidigare. Det var en tidig morgon, jag hade begett mig till just vattentornet som på sin enskilda höjd ofta lockar till sig fåglar. När jag strosade runt där med min kikare och kamera sprang jag plötsligt på Rick Grynning. Han såg lika förvånad ut som jag. Jag frågade vad han sysslade med där och jag fick något diffust svar om research till ett radioprogram innan han sa adjö och skyndade sig iväg.

Och jag mindes stormen från vår barndom som Rick pratade om i den där sista sändningen. Jag hade också varit med på klassresan. Rick hade rätt – det hade varit en rejäl storm vi råkat ut för, men jag minns också att det hände något mer. Tydligen hade Rick och några andra klasskamrater lånat en eka och rott ut till ett skär i närheten. Där hade sedan kamraterna lurat i land Rick, medan de själva rodde tillbaka när stormen tilltog. I stormkaoset missade lärarna räkna in Rick, och hela natten satt han där ensam och övergiven på skäret omgivet av mörkret och vågorna. Jag har inte ägnat det en tanke på över tjugo år, men plötsligt mindes jag allt föräldratjafs det var efteråt. Hur Ricks föräldrar ville polisanmäla både lärare och barn, men hur alla andra på ön motarbetade Ricks familj. Att inte göra en fastlandsgrej av det. Att det var sorgligt att Rick hade glömts där, men barn kommer vara barn och bus kommer vara bus. Gör ingen fastlandsgrej av det. Ingen förstod riktigt, men Ricks föräldrar menade att den där natten och stormen och havet hade ätit på Rick. Att ingen visste vad han hade sett och hört. Att han inte längre var sig själv. Att han skulle tvingas bära med sig upplevelsen för alltid, och att det var ett hån om det inte blev några konsekvenser för någon annan.

Men inget skedde. Det som händer på ön stannar på ön, precis som alltid.

För mig var allt så uppenbart. Öns undergång var Ricks verk. Det var han som hade förgiftat vattnet. Det var han som i direktsändning, minut för minut, timme för timme, kunnat följa sitt dåd och spä på rädslan som spred sig på ön.

Skräcken han själv tvingades uppleva den där ensamma stormnatten hade till sist blivit allas.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Radio Gisslarö”, skriven av lyssnaren T och uppläst av mig och Magnus Berg. En berättelse om en märklig sista radiosändnings ännu märkligare förklaring.

Det är i de lugnaste vattnen man hittar de största fiskarna. På samma vis är det gärna, i vår tids berättande, i de oväntade miljöerna det hemskaste händer. I skärgården under en vacker tur med kajaken, eller i en helt vanlig stadsdel i Stockholm, i ett helt vanligt lägenhetshus i innerstaden bredvid en helt vanlig kyrkogård.

Vi ska gå vidare i avsnittet med veckans andra historia: “Skenet kan bedra”, skriven av lyssnaren Sofia och uppläst av Ludvig Josephson.

Jag ska berätta om en serie händelser som fick mig att lämna min förra lägenhet.

Allt började ungefär ett år efter att jag, på grund av jobb, flyttat från en mindre ort i Sverige till en lägenhet i Stockholm. Det var en liten tvåa i ett lägenhetskomplex byggt på 1920-talet. Det fanns en stor innergård med grillplats, planteringar, bänkar och bord. Min lägenhet låg på tredje våningen. Jag hade inte fönster ut mot innergården utan de båda fönsterna vätte istället ut mot gatan. På andra sidan gatan låg en begravningsplats på omkring hundra kvadratmeter, till synes hopklämd mellan storstadshusen, inte mer än en gräsmatta med gravstenar. I centrala Stockholm finns nämligen ett antal äldre orörda begravningsplatser kvar. Just den här hade anlagts i mitten av 1700-talet. Alla gravstenar är inte bevarade men det finns ändå ungefär åttio slitna stenar kvar på den vildvuxna gravplatsen. De inristade namnen har med åren blivit svårtydda och täckta av mossa.

Det var något speciellt med att ha gamla gravstenar precis utanför fönstret. Kontrasten mellan den igenvuxna begravningsplatsen och den moderna storstaden runtomkring var fängslande. Det var spännande att föreställa sig hur området hade sett ut förr i tiden när det enbart fanns obebyggda bergsslätter och troligtvis åkermark i omgivningen. Trots att stadens buller nu omgärdade platsen så gav den en rogivande känsla och tystnad som är svår att förnimma i en storstad. Det var som om tiden stod stilla i just det här området. Jag kommer ihåg hur jag ofta reflekterade över detta. Måhända att lugnet och tystnaden var ett resultat av naturen i sig. Jag trivdes i lägenheten och med utsikten mot den orörda oasen av grönska.

De händelser som skulle resultera i min flytt började i slutet av oktober. Jag vaknade
av någon anledning mitt i natten. Klockan visade 01:22. Jag skulle precis lägga mig till rätta för att somna om när jag upptäckte att jag var törstig. Typiskt! Jag klev upp ur sängen och slängde på mig morgonrocken. Det var kallt i lägenheten. Elementen stod på högsta temperatur men jag hade lärt mig från förra vintern att det inte blev så mycket varmare ändå. Förmodligen dålig isolering i det gamla huset, tänkte jag. Jag gick ut i köket, som låg i anslutning till sovrummet. Fyllde ett glas med vatten och gick sedan ut i vardagsrummet.

Till skillnad från sovrummet hade jag ingen mörkläggningsgardin där och månljuset lyste upp rummet. Framme vid fönstret tittade jag ut i natten. Jag insöp intrycken från den lugna, tysta och folktomma gatan nedanför. Det var i oktober och de orangea löven låg vackert utspridda längs med gatan. I den stunden blev månen täckt av förbipasserande moln och det blev med ens betydligt mörkare. Jag granskade husen runt begravningsplatsen. Det var nedsläckt i alla fönster. Ingen var vaken vid den här tiden, tänkte jag, och drack en klunk vatten. Samtidigt började min blick vandra över den mörklagda begravningsplatsen. Jag rös till en aning och tänkte att det såg mycket stämningsfullt ut med gravstenarna i dunklet intill de svaga gatlamporna. Passande att det snart är allhelgonahelgen, tänkte jag för mig själv.

Jag skulle precis vända mig om och gå tillbaka till den varma sängen när något fångade min uppmärksamhet. Det var något annorlunda med begravningsplatsen. Framför en av gravstenarna fanns något som jag aldrig noterat förut. Det såg till en början ut som en gravsten tätt intill en av de andra gravstenarna.

Men objektet, eller vad jag ska kalla det, kändes malplacerat. Jag fokuserade blicken på objektet och försökte förstå vad det var jag såg. Nu tyckte jag mig också observera en rörelse, kunde det vara ett djur? Men vad för djur i så fall? Skepnaden var större än de djur man vanligtvis ser i en stadsmiljö. Jag blev nyfiken och fokuserade ännu mer för att kunna se vad det var. Månljuset kom tillbaka bakom molnen. Då upptäckte jag att det var en rygg jag tittade på. Det såg precis ut som en knotig böjd ryggrad som stack fram under tunn grå hud. Alltså som en mänsklig gestalt som satt hukad framför en av gravstenarna med ryggen mot mig och mitt fönster.

Huvudet var liksom böjt ned och jag kunde inte se det. Vad jag däremot tyckte mig se var vad som såg ut som personens händer, som rörde sig monotont framför gravstenen. Herregud, tänkte jag. Är det någon som gräver i jorden med sina bara händer?

Jag stod stilla en stund i min förvåning. Vad är det här för galning? Jag dröjde mig kvar några sekunder innan jag gick och hämtade mobilen på nattduksbordet, slog numret till polisen och anmälde händelsen. Det var ju uppenbarligen någon som inte mådde bra, någon som satt utan tröja utomhus en kall oktobernatt. Polisen lovade att skicka en bil för att kolla. Jag ställde mig och tittade ut genom fönstret igen, tills jag började känna mig sömnig och tänkte på att jag skulle upp och jobba om några timmar. Det fick bli läggdags igen.

Ungefär fyrtio minuter senare blev jag väckt av ett samtal från polisen. De berättade att de hade åkt till begravningsplatsen men att det inte hade varit någon där. De kunde heller inte se tecken på att någon hade vandaliserat begravningsplatsen. När samtalet hade avslutats tittade jag återigen på klockan, den var nu 03:13. Det blev inte mycket sömn den här natten, konstaterade jag, men somnade om strax därefter.

Dagen därpå hade jag till en början glömt bort händelsen. Jag var en aning tröttare än vanligt men i övrigt flöt jobbdagen på som vanligt. Jag ägnade inte nattens händelse så mycket tankar, mer än att jag tyckte att det var en konstig upplevelse. Men människor som betedde sig märkligt fanns det ju gott om i storstäder.

När jag var på väg hem efter jobbet och kom in i trappuppgången stötte jag på grannkvinnan, som hade lägenheten bredvid min. Hon bar på en stor resväska och hade följe av sina två söner, som bråkade med varandra som vanligt. Sammanbitet, kanske ursäktande, hälsade hon. Efter att ha avverkat två våningsplan mötte jag även Ingegärd, en trevlig gammal dam som bodde på andra våningen. Hon var på väg ut och höll på att låsa dörren när jag passerade.

Hon hade varit den första grannen jag träffat, dagen då jag flyttade in. Den gången hade hon berättat att hon varje dag tog en lång eftermiddagspromenad. Med tiden blev jag varse att hon var mycket rutinmässig i detta – nästan varje dag, då jag kom hem från jobbet vid femtiden, mötte jag henne på väg ut på sin promenad.

När jag slutligen kom upp till min ytterdörr upptäckte jag ett brunt paket utanför. Hade jag beställt något den senaste tiden och glömt bort det? Nej, det kunde jag
inte minnas. Ändå var det adresserat till mig.

I paketet låg en bit av ett ben. Benbiten såg precis ut som ett mänskligt korsben. Tankarna flög genom huvudet. Var det ett riktigt ben? Var det en bit från ett människoskelett? Kunde det här hänga samman med nattens iakttagelser? Jag tog med mig paketet ut i köket och tittade på innehållet noga under den
starka kökslampan. Det såg verkligen äkta ut och luktade unket, som en fuktig gammal källare. Men kunde det verkligen vara riktigt? Jag synade kartongen som benet legat i. Det fanns inga uppgifter om avsändaren eller någon annan information om var paketet kom ifrån.

Jag tvekade en sekund men bestämde mig snart för att återigen ringa polisen. Väl framkopplad beskrev jag nattens händelser och att det nu stått ett paket utanför min dörr med en benbit i som jag tyckte såg ut att vara misstänkt likt ett mänskligt korsben. Polismannen i luren lät mig prata till punkt. När jag berättat färdigt förberedde jag mig på att behöva åka till polisstationen med paketet. Till min förvåning skrattade polismannen och frågade:

“Vet du vilken tid på året det är? Det är halloween snart. Vi får en massa samtal från människor som sett skelettdelar utanför sina grannars hus som visat sig vara halloween-dekorationer. Den här skelettdelen du har fått är förmodligen ett prank. Någon som försöker skämta med dig. Nu för tiden ser pynten så realistiska ut att många misstar dem för att vara äkta.”

Jag stod tyst och skeptisk med mobilen mot örat. Polismannen märkte min tystnad och förstod att jag inte var helt övertygad varpå han frågade:

“Har någon av dina grannar barn?”

“Ja”, svarade jag. “Grannen precis här intill har två barn.“

“Ja, där ser du, det är ju förmodligen något bus- eller godisskämt.”

Att polismannen tog det hela så lätt gjorde mig ställd. Lite skamsen tackade jag för mig och lade på. Då jag fortfarande tyckte att det var obehagligt att ha kvar paketet bestämde jag mig för att gå och slänga det i återvinningsrummet på innergården. Därefter ägnade jag början av kvällen åt att laga risotto. Efter en god måltid slog jag mig ned i soffan med en bok. Då hördes en hög smäll från hallen.

Jag hoppade till. Jag hade ännu inte vant mig vid att få posten genom en brevlåda i dörren. Luckan slog alltid igen så hårt att det framkallade ett högt, metalliskt ljud. Jag förbannade mig själv för att vara så lättskrämd. Men så kom jag på; varför får jag post den här tiden? Jag tittade på klockan, som hunnit bli halv åtta. Konstigt tänkte jag, reste mig och gick ut i hallen. Där på hallmattan låg en pappersbit. Jag plockade upp den och såg en text skriven med stora, svarta och spretiga bokstäver.

På lappen stod:

“Jorden behöver rensas för att få plats med nya ben.”

Då mindes jag vad polismannen hade sagt, att det snart var halloween. Och mycket riktigt hade grannen barn. Det logiska var att det hela var ett skämt. Ytterligare ett skämt.

Förklaringen var inte helt övertygande, men den bästa jag hade, och jag återgick till min bok. Men kort därpå hördes ytterligare ett ljud. Den här gången var det en hög smäll från ytterdörren. Och det var inte samma distinkta ljud som ljudet av brevlådan som slogs igen.

Jag gick ut i köket och tittade ut i hallen. En till smäll hördes från dörren, som vibrerade av kraften. Som om någon stod och sparkade på den. Sedan blev det knäpptyst.

Jädrans ungar, muttrade jag för mig själv, men kände mig ärligt talat uppskakad. Hur långt var de beredda att gå, och var det verkligen såhär våldsamma bus- eller godislekar brukade vara?

Jag stod kvar i hallen med blicken på dörren men minuterna gick och ingenting mer hände. När jag till slut gick fram och tittade ut genom kikhålet var det tomt i trapphuset. Till slut satte jag mig i soffan igen, men fann inte riktigt ron att återgå till boken med fullt fokus. Jag satt och bläddrade mellan kanalerna på teven en stund tills jag gick och lade mig.

På jobbet dagen därpå kom jag på mig själv med att känna mig lättad. Det hade legat en laddning över hemmet ända sedan natten jag såg figuren på kyrkogården genom fönstret. Jag måste omedvetet ha spänt mig och varit nervös, för när jag inte var där längre kände jag mig avsevärt avslappnad. Jag bestämde mig för att ringa på hos grannmamman när jag kom hem den eftermiddagen och be henne säga åt sina barn att skärpa sig.

Det kallades till ett möte innan lunch. Alla satt med sina kaffekoppar och småpratade, och jag lade märke till en person i rummet som jag inte kände igen. En smal och knotig man som satt tyst bland oss vid bordet. Han tittade ner så hans ansikte inte syntes, men jag noterade att flera av mina kollegor nyfiket tittade på den okända mannen.

Vår chef klev in i rummet.

“Till att börja med vill jag att vi hälsar vår nya medarbetare välkommen”, sa han och gestikulerade mot den knotiga mannen.

“Det här är Lennart.”

Nykomlingen reste sig, log och sträckte upp handen i en hälsning.

Han var lång, mycket lång, och mager. Hans ögon låg insjunkna i det knotiga ansiktet. Hans blick vandrade från kollega till kollega, medan han log. Men när han kom på mig så kroknade liksom hans leende. Inte nog med det så dröjde hans blick kvar vid mig. Den långa ögonkontakten blev olustig och jag slog ned blicken i bordet. När jag tittade upp igen hade han satt sig ned och vänt sig mot chefen, som hade börjat prata om ett antal förändringar som skulle ske före jul.

När det blev dags för lunch skulle jag träffa några arbetskamrater för att gå till en restaurang runt hörnet. Jag och kollegan Mira gick tillsammans för att möta de andra i entrén till kontoret. Jag kände mig fortfarande en aning besvärad av Lennarts blick, och frågade Mira vad hon tyckte om den nya kollegan. Hon sa att han verkade trevlig.

Vi gick för att hämta våra kappor. I hallen stod kollegorna, Holger, Sven och Malin med ytterkläderna på. Bredvid dem stod nu också Lennart. Han tittade neutralt på oss.

“Kom nu! Vi är hungriga!”, sade Holger. De vände sig om och gick ut före oss. Lennart följde med.

Jag höll mig till Mira, och vi gick några steg bakom de andra ut i det kalla oktobervädret. Väl framme i restaurangen satte vi oss och beställde. Jag valde min favoriträtt, panerad fisk.

När vi fick in maten utbrast Lennart högt:

“Var försiktig med benen!”

Jag tittade förvånat upp från tallriken och såg att han tittade på mig, återigen med det där krokiga flinet i det härjade ansiktet. Det var lurigt och nedlåtande. Jag hann inte säga något innan Lennart tillade:

“Benen i fisken menar jag… Man kvävs inom några minuter om fiskbenet hamnar fel.”

Jag svarade så avmätt jag kunde.

“Det ska nog gå bra, jag har ätit den här rätten innan och det är inte så mycket ben i. Men tack för varningen.”

Holger gestikulerade med gaffeln åt mig.

“Jag hade faktiskt en farbror som dog efter att han fått ett fiskben i halsen. Ingen lyckades lossa benet som täppte till luftstrupen och när ambulansen var på plats var det redan för sent. Jag var kring nio år då men var inte med när det hände.”

“Ja”, sa Lennart. “Man ska aldrig säga aldrig.”

Han såg menande på mig.

“Ibland finns det mer ben än man anar.”

Där och då slog det mig plötsligt. Smällarna mot dörren jag hört föregående kväll kunde inte ha kommit från ett barn. Det hade hamrat i dörren långt ovanför golvet, där grannens söner inte hade kunnat nå. Varför hade jag inte insett det tidigare? Lennart tittade på mig fortfarande, insåg jag. Han log.

Jag lämnade bordet med ursäkten att jag fått migrän, och sade att jag skulle jobba hemifrån resten av dagen. På väg hem försökte jag resonera med mig själv. Hade jag överreagerat på Lennarts kommentar? Å andra sidan, varför detta hånleende, och dessa konstiga kommentarer? Jag ville lita på min magkänsla. Den tomma, döda blicken var olustig i sig men tonen i hur han hade varnat mig för fiskbenen angående ben var sista droppen. Allt kändes samtidigt så obegripligt. Varför? Jag hade aldrig träffat människan tidigare. Var han en galning? Var det honom jag hade sett på kyrkogården? Hade han sett mig stå och titta på honom uppe i fönstret?

I trappuppgången mötte jag inte Ingegärd som jag brukade. Det slog mig att jag gått hem tidigare idag, och att det inte var konstigt. Men jag kände mig besviken. Jag hade hoppats på att få se den gamla damen just idag. Det hade känts betryggande.

Jag lunkade vidare upp till översta våningsplanet. Till min lättnad fanns inget paket utanför dörren. Jag satte nyckeln i låset och öppnade samtidigt som jag höll andan, men det låg inte heller någon lapp på hallgolvet.

Jag tappade upp ett varmt löddrigt bad. Sjönk ned i vattnet och försökte tänka sakligt. Skelettdelen, lappen och bankandet måste ha varit halloweenbus. Och det jag bevittnat på kyrkogården kan mycket väl ha varit något föremål som rört sig i vinden som jag i mitt nyvakna tillstånd misstagit för en människa. När det gällde den nya kollegan på jobbet så hade vi kanske inte rätt personkemi. Så kunde det vara. Vissa personer tycker man helt enkelt inte om. Och visst behövde kommentaren om ben inte nödvändigtvis betyda att Lennart var inblandad i paketet och lappen.

Mina tankar avbröts när mobilen ringde. Den låg på handfaten bredvid badkaret. Jag såg på displayen att det var kollegan Mira och svarade. Hon ville veta om allt var bra och jag försäkrade henne att så var fallet. Mira lät fortfarande lite orolig men svarade kort:

“Bra, vi ses imorgon.”

Nästa dag gav förändringarna sig till känna på arbetsplatsen. Vi hade mycket att göra fram till jul. Jag begravde mig i mitt arbete framför datorn. Vid lunchtid kom Mira fram till mitt skrivbord. Hon undrade om jag skulle följa med ut och äta. Jag mumlade något om att jag behövde göra klart det jag höll på med och var tvungen att avstå. Mira såg besviken ut men frågade inget mer.

Efter en halvtimme avbröts jag i mitt arbete av en hög duns. Jag lyfte blicken från datorn och tittade mig omkring i lokalen. Jag såg ingen av mina kollegor, alla var på lunch.

Instinktivt gled blicken till Lennarts skrivbord, tio meter bort. Stolen var tom. Jag reste mig upp och spanade ut i den stora kontorslokalen med bord, stolar och datorer. Jag var ensam. Jag kunde inte heller se att något föremål hade välts eller något annat som skulle kunna förklara dunsen som jag hört. Jag gick på toaletten för att lätta på blåsan. Ingen där inne heller, noterade jag. Min mage gav ifrån sig ett dovt knorrande ljud. Dags att ta lunch. Innan jag lämnade kontoret gick jag igenom samtliga rum för att försäkra mig om att ingen obehörig hade tagit sig in och befann sig i lokalen. Det var tomt. Innan jag gick ut och låste dörren tittade jag ut över borden och datorerna en sista gång. Inte en människa syntes. Jag hade ju i och för sig inte tittat under borden, tänkte jag. Men nå, nån måtta får det vara.

När jag kom ut på gatan möttes jag av Mira, Holger, Sven och Malin som var på väg tillbaka. Mira räckte mig en folietäckt låda.

“Här!”, sa hon. “Jag köpte med mig fisken som du brukar välja.”

“Åh, tack!”, svarade jag överraskat. Vi följdes åt tillbaka mot kontoret.

“Var är Lennart?”, undrade jag och försökte låta så nonchalant som möjligt.

“Vi frågade om han skulle med men han sa att han behövde stanna kvar och jobba lite mer, precis som du.”

Hade Lennart varit på kontoret? Jag hade inte sett någon där. Mira måste ha haft fel, Lennart kunde ha gått ut och ätit trots allt. Vi hängde av oss jackorna och klev in på kontoret.

Där satt han! Hans knotiga rygg var böjd framför datorn. Minnesbilder av gestalten på begravningsplatsen dök upp. Han vände sig om och utbrast:

“Nä, nu är det dags för mig att äta något. Jag är riktigt intresserad av att pröva det nya soppstället i kvarteret intill. Tydligen ska köttet vara så mört att det faller av benen.”

Återigen spände han sin blick i mig och log ett rått leende.

När jag lade mig i sängen den kvällen var klockan halv tio. I övergången mellan
vaka och sömn hörde jag en välbekant hög smäll, ett ljud som av ytterdörren som stängs. Jag blev genast klarvaken. Låste jag dörren? Stod någon i detta ögonblick i min hall? Jag såg mig instinktivt efter något att försvara mig med.

Från sängen och sovrummet såg jag ut i köket men kunde bara skymta en fjärdedel av den mörka nedsläckta hallen. Jag satte mig halvt upp i sängen med blicken riktad mot hallen. Vad skulle jag göra? Ska jag ropa och se om någon är där?

Tanken att göra något ljud ifrån mig kändes dumdristig. Jag stirrade stint ut mot den
mörka hallen och inväntade nya ljud, eller att någon skulle stiga fram ur mörkret – och jag gjorde mig redo att fly. Men ingen kom. Ingenting mer hördes. Hade jag i själva verket drömt ljudet? Jag lyckades släppa ögonkontakten med hallen och tittade på mobilen. Klockan var ett.

Jag lade mig ned på vänster sida för att kunna se ut i hallen. Fortfarande inga ljud eller rörelser. Men jag kunde inte förmå mig att sluta ögonen. Det fanns fortfarande tvivel, jag hade inte helt lyckats övertala mig själv att jag hade drömt ljudet, jag hade ju trots allt vaknat tvärt av det. Jag förstod att jag inte skulle kunna komma till ro och somna om.

En ilska och bestämdhet kom över mig. Jag behövde sova och det här var löjligt, tänkte jag och reste mig upp ur sängen. Med min nyfunna beslutsamhet gick jag ut ur sovrummet till det anknytande köket intill. Jag gick ut i hallen, en aning tvekande. Tittade fram bakom hörnet för att kunna se hela hallen. Den var mörk men tom. Jag gick till dörren och kände på handtaget, det var låst. Jag andades ut. Sedan tände jag alla lampor i hela lägenheten och gick igenom varenda vrå. Jag satte mig i soffan, satte händerna i ansiktet och gnuggade tinningarna. Jag måste ha drömt det hela. Åter i sängen lyckades jag till slut somna om.

Den natten hade jag en konstig dröm. Jag drömde att golvet i lägenheten var fullt av jord. Jag städade och skrubbade men fick inte bort den. Hela tiden stod Lennart i hallen och tittade på mig med sitt typiska flin.

Till min enorma lättnad var Lennart inte på jobbet nästa dag. Mira tycktes också
lättad över att jag såg ut att vara lite gladare.

När jag kom hem efter arbetsdagen upptäckte jag ännu ett paket, ett likadant som förra gången, utanför min dörr. I stället för att bli rädd blev jag arg. Alla dessa halloweenskämt hade förstört hela min vecka. Nu fick det vara nog. Jag öppnade inte paketet, men kände den distinkta doften av fukt och jord och förstod vad som var i det. Istället för att låsa upp min egen dörr vände jag mig mot grannens och ringde på. Efter tre ringningar öppnade en kvinna som inte alls var min granne. Hon förklarade snabbt att hon var syster till grannkvinnan och var där för att vattna blommorna och ta hand om posten.

Hon berättade att min granne och hennes barn åkt till morföräldrarna på Gotland i onsdags. Då kom jag ihåg resväskorna som kvinnan hade burit på när vi sågs vid porten.

Om grannbarnen hade varit bortresta hade de inte kunnat lämna paketet utanför dörren.

Det finns ju fler barn i huset som sysslade med bus eller godis, tänkte jag.

Kvinnan frågade om det var något särskilt jag ville men jag mumlade att det kunde vänta och gick därifrån.

Jag låste inte upp min dörr utan gick istället ner för trappen. Det här paketet tänkte jag inte öppna. Jag gick ut till innergårdens soprum där jag slängde det oöppnat i grovsoporna. Bestämde mig därefter för att ta en promenad för att skingra tankarna. Jag slog upp porten och klev ut på gatan utanför. Himlen var grå och löven blåste över trottoaren. Jag klev över gatan till trottoaren på andra sidan och började gå längs med den, förbi begravningsplatsen. Jag tittade ut över gravarna och träden som vajade i vinden. När jag kom fram till grinden fick jag en plötslig ingivelse.

I stället för att fortsätta förbi begravningsplatsen öppnade jag grinden och klev in på
gräsmattan. Jag hade alltid sett gravstenarna uppifrån mitt fönster men aldrig på närmare håll. Jag gick runt och granskade dem en stund. Till slut kom jag fram till den gravsten där jag trott mig se en person gräva med sina händer. Med foten föste jag undan löven på marken framför gravstenen. Där fanns ett hål eller en grop rätt ned i marken. Jag kunde inte se hur djupt hålet var. Jag förstod att polisen måste ha
missat hålet på grund av lövtäcket ovanpå.

I samma stund hörde jag någon säga: “Hallå!”

Jag vände mig snabbt om. Där stod Lennart. Han hånlog och spärrade upp ögonen. Jag tittade över hans axel, bort mot gatan, och såg en kvinna som var ute med sin hund och kände mig lättad över att det inte var sent på dagen och att det fanns folk ute.

Lennart vände sig om för att spana efter vad jag kollade på. Då passade jag på. Jag sprang förbi honom. Slet upp grinden till begravningsplatsen. Kastade mig ut på gatan. Jag sprang ytterligare några meter innan jag nådde fram till porten till innergården. Fumlade med nycklarna och låste upp. Porten stängdes bakom mig.

Jag fortsatte snabbt över innergården mot min egen portuppgång. Väl inne trapphuset saktade jag ned och andades ut. Jag tittade för första gången bakom mig, ut genom glaset i porten och ut över innergården. Där närmade han sig. Med bestämda steg rakt mot mig. Hans hånleende var borta. Nu såg han istället irriterad ut.

Hur hade han kommit in? Jag måste upp i lägenheten. Jag rusade uppför trapporna. Så pass fort att jag var nära att välta omkull Ingegärd, som var i färd med att lämna sin lägenhet.

“Men kära nån, hur står det till?!”, utbrast hon.

“Förlåt”, sa jag och stannade upp. “Det är svårt att förklara.”

Ingegärd såg oroat på mig.

“Men lilla vännen, följ med in så ska jag göra iordning te och kanelbullar. Det är ändå för blåsigt för att ta en promenad just nu.”

Hon log varmt. Jag tackade direkt ja – tryggt sällskap var precis vad jag hade hoppats på. Jag skyndade mig in i hennes lägenhet och ytterdörren stängdes bakom oss.

I hallen stod en byrå, och på den, ett gammalt fotografi av en man. Ingegärd noterade att jag tittade på fotografiet och log mot mig.

“Det är Sven, min make… Jag saknar honom så.”

Hon såg fundersam ut.

“Ja! Te var det ju jag skulle göra”

Hon gick ut i köket. Jag följde med, satte mig på en av hennes köksstolar och andades ut. Medan Ingegärd hällde upp vatten i en kanna tittade jag mot hennes ytterdörr. Ingenting hördes utifrån trapphuset men det var svårt att sluta tänka på Lennart, som kunde vara där ute. Insikten att det hela var löjligt slog mig. Det var en gubbe från jobbet. Varför flydde jag honom?

Tapeterna var blommiga och på köksbänken var allt prydligt och fint. På köksbordet blommor i en vas. Jag kände mig lugnare. Ingegärd öppnade frysen och tog fram en påse med frysta bullar.

“Jag bakade dem förra veckan, hoppas de ska smaka.”

“Det gör dom säkert”, försäkrade jag. Den gamla damen la bullarna på en plåt och
satte in dem i ugnen. Någon mikro hade hon inte. Hon slog sig ned mitt emot mig
vid köksbordet.

Jag funderade över vad jag skulle säga för att få igång en konversation. Jag kände inte Ingegärd så väl, inte alls egentligen. Vi hade inte haft mer kontakt än när vi sågs i trapphuset. Situationen var en aning tafatt. Men så tog Ingegärd till orda.

“Nu vill jag veta vad det är som tynger dig, du kan berätta för mig.”

Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara allt som hade hänt så jag gjorde en lång historia kort och berättade att en kollega hade betett sig obehagligt och att jag sedan hade blivit förföljd av honom från begravningsplatsen. Under min berättelse tittade Ingegärd på mig med stora ögon och utbrast när jag var färdig:

“Men usch vilken hemsk människa!”

Sedan sade hon något överraskande.

“Jag brukar också besöka den där begravningsplatsen. Det är verkligen en fridfull och vacker plats… Jag brukar gå dit de dagar jag inte orkar gå så långt.”

Hon tillade med ett skrockande skratt: “Kroppen är ju inte vad den brukar vara längre.”

“Vilar din man på någon kyrkogård i närheten?”

Ingegärd reste sig från stolen och jag hörde sorg i rösten när hon svarade.

“Nä, det gör min kära Sven tyvärr inte.”

Jag ångrade genast att jag hade varit så okänslig och ställt en så personlig fråga. Ingegärd vände sig om mot tekannan som stod på köksbänken. Jag iakttog hur Ingegärd lade tepåsar i två tekoppar. Min blick föll på hennes händer. Jag blev förvånad. Allt i köket var så prydligt och rent. Men hennes händer var bruna av smuts. Det såg ut som om hon hade jord under de långa naglarna. Hon hade förmodligen planterat någon blomma och glömt att tvätta händerna. Äldre människor glömmer ju lätt.

“Sven dog i en hemsk olycka och det fanns ingenting kvar av honom att begrava”, sa hon medan hon hällde upp kokande vatten i tekopparna.

“Jag beklagar”, sa jag.

“Han var en fin man, Sven”, suckade Ingegärd. “Det är nog svårt att förstå när man är så ung som du men när man har varit gift med någon så länge så… ja, då blir det
helt enkelt väldigt svårt när den andre helt plötsligt inte finns där längre”.

Ingegärd ställde fram tekopparna på bordet.

“Men nog pratat om mig! Hur ska du lösa situationen med den där… Var det Lennart du sa att han hette?”, frågade Ingegärd medan hon tog ut plåten med bullar från ugnen. Doften spred sig i köket.

“Jag vet inte riktigt…”, svarade jag.

Ingegärd lade bullarna på ett fat och ställde fram det på bordet.

“Oj vad varmt det blev här inne nu när ugnen stått på”, sa hon och tog av sig sin kofta som hon hängde över köksstolen. Hon satte sig mittemot mig vid köksbordet.

“Jag tycker du ska bjuda över honom på en kopp te här hos mig så ska jag tala honom till rätta.”

Ingegärd skrockade och tittade roat på mig.

“Drick ditt te nu.”

”Det är fortfarande varmt”, sa jag. “Jag väntar lite.”

Jag tyckte inte om Ingegärds smutsiga händer och funderade över om hon också bakade med dem i det skicket.

“Jag ska hälla upp mjölk i ditt te så du kan dricka det!”

Ingegärd reste sig ännu en gång upp och vände sig mot kylskåpet.

Hon stod där med ryggen mot mig och rotade i kylskåpet efter mjölken. Nu när hon hade tagit av sig koftan kunde jag nu se ryggkotorna sticka fram under hennes tunna blus. I det ögonblicket gick det upp för mig. Jag kände tydligt igen bilden av ryggen hos personen som suttit på huk och grävt i jorden framför gravstenen. Det gick inte att ta miste. Jag höll andan.

I samma stund vände sig Ingegärd om med mjölkpaketet i handen. Hon hällde upp mjölk i min kopp.

“Du borde nog dricka teet nu innan det blir kallt.”

“Jag kom precis på att jag måste gå nu… Jag hade bestämt träff med en
vän nu…”, ljög jag.

Ingegärd fortsatte stirra på tekoppen. Hon verkade inte uppfatta vad jag precis sagt. I stället upprepade hon:

“Drick ditt te, innan det blir kallt.”

Hon blinkade inte och hennes ögon var uppspärrade.

“Tack men jag måste tyvärr gå”, försökte jag en andra gång.

Ingegärd började plötsligt smågnola. Hon satte händerna för ansiktet och nynnade högre och högre. Jag reste mig och gick försiktigt förbi den gamla damen utan att släppa henne med blicken. Hon rörde sig inte utan stod kvar och fortsatte nynna hysteriskt med händerna för ansiktet.

Till slut kände jag hur min rygg stötte emot något. Det var väggen bredvid dörröppningen till hallen. Med ens blev det helt mörkt i köket. Jag hade råkat komma åt strömbrytaren. Jag såg henne inte längre. I den stunden upptäckte jag också hur tyst det hade blivit. Nynnandet hade upphört.

Jag började trevande känna mig fram med händerna längs med väggen och tog mig ut i hallen. Fortsatte framåt i mörkret tills jag till slut nådde ytterdörren. När jag öppnade den strömmade ljuset från trappuppgången in i hallen.

Ingegärd stod precis bredvid mig. Hon tittade på mig genom en glipa mellan de jordiga fingrarna som hon fortfarande höll framför ansiktet. Jag slet upp ytterdörren och sprang för andra gången den dagen, tvärs över innergården.

Efter det här kan jag inte riktigt komma ihåg vad som hände. Jag minns hur jag lyckades kontakta polisen som kunde gripa Ingegärd kort därpå. Hon hade suttit i köket, nynnande på visan. I lägenheten hade de hittat mänskliga kvarlevor, främst ben liknande det som jag hade fått i paketet.

Lennart hade hört av sig i ett mejl och beklagat händelsen och att han hade skrämt mig. Det hela hade varit ett missförstånd. Dagen då Lennart skrämde mig på begravningsplatsen hade han gått förbi och sett mig där. Han hade känt sig illa behandlad då jag återigen hade undvikit honom. Han hade också hört från andra kollegor att jag talat illa om honom och att jag upplevt honom som obehaglig. Han hade kort och gott bara velat konfrontera mig och fråga varför jag talade illa om honom och inte hälsade.

I nyheterna kunde man senare läsa om ett särdeles märkligt fall av seriemord. Det blev stort uppslaget. En gammal kvinna hade blivit psykiskt instabil efter att hennes make dött i en flygolycka. Planet och makens kvarlevor hade inte kunnat hittas efter flygkraschen. Kvinnan hade under två år ägnat sig åt att gräva upp gamla skelett på begravningsplatser och kyrkogårdar och fyllt gravarna med nya lik. Hon hade tydligen förgiftat sina offer genom att bjuda dem på te blandat med ett nervgift.

Det värsta var nog att giftet inte var dödligt i sig, utan bara försatte offren i ett medvetslöst tillstånd. De hade med andra ord begravts levande.

Jag flyttade från lägenheten ungefär två veckor senare och bytte jobb. Men uttrycket skenet kan bedra hade numera en starkare innebörd för mig än någonsin tidigare.

Signaturmelodi

Vi har hört “Skenet kan bedra”, skriven av lyssnaren Sofia och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är veckans avsnitt slut, skenet har slutat bedra, och ni kan gå ut i tillvaron igen, säkra på att allt är som det verkar och brukar. Eller hur?

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.