Avsnitt 264: De kom från skogen

”Du måste komma upp från Stockholm på en gång!”

Så hade han sagt, Ove. Jag hade inte pratat med honom på tjugo år men kände igen rösten direkt. Han var fåordig som vanligt.

”Din mormor är inlagd. Och morfar, han är på väg bort. Han är som eljest”, hade han fortsatt.

Jag lovade att åka upp så snart som möjligt. Egentligen hade jag inte tid, men mina morföräldrar hade funnits för mig under hela min barndom. Ända sedan mamma dog var det dom som hade tagit hand om mig, och de hade verkligen gjort så gott de kunnat.

Så jag packade ihop en resväska, skrev ett kort meddelande till min chef och satte mig i bilen redan nästa morgon.

Allt var sig likt, bortsett från att det kändes mindre än jag kom ihåg det. Det röda huset, gäststugan och den gamla bagarstugan som hade varit fallfärdig redan när jag var liten. Och så där bakom, den gröna muren av djup skog som sträckte sig så långt man kunde se.

Över grantopparna reste sig vita vindsnurror jämnt spridda bort över skogen. De var nya för mig, och jag tyckte de var fula. Det kändes som att de inkräktade, och jag kunde höra dem direkt när jag klev ur bilen. Det vinande ljudet som tvingade sig fram mellan träden var högt och påträngande.

Jag drog in lukten av torrt gräs och skog. Det var som att öppna en portal bakåt i tiden, och något knöt sig i magen. Vemod och vanmakt. Det var det jag kände. Så många år hade gått, så lite hade det blivit av mig. Inga barn, ingen familj. Bara en tröstlös karriär som gjort mig hård, kall och rastlös. När var jag här sist? Var det femton år sen?

Morfar satt ute på altanen. Han var gammal nu. Mager och tunn. Jag kände knappt igen honom.

”Hej morfar.”

Han tittade upp, och log brett när han såg att det var jag.

”Men se där!”

Jag kramade om honom. Hårt. Hans lukt var sig lik, det var morfars lukt från förr när jag var liten. Så oändligt länge sedan, och det smärtade. Jag skulle varit här oftare, på somrarna åtminstone.

”Mor är inte här”, fortsatte han med sorg i rösten.
”Nej, men vi ska ordna upp det här”, sade jag, medan jag klappade honom över hans tunna vita hår.

”Vad bra.”

”Ska jag göra kaffe?”

”Jo tack.”

Det var samma gamla kaffebryggare, och kaffet låg i samma gamla burk i köksskåpet. Hela köket var sig likt, bara lite mer slitet. Men det luktade illa. Kiss och rutten mat.

Medan kaffet bryggdes gick jag in i vardagsrummet. Favoritsoffan stod kvar. Morfar hade dragit en förlängningssladd för telefonen samma dag som jag fyllde fjorton år, bara för att jag skulle kunna se på Beverly Hills och prata i telefon samtidigt. Jag satte mig ner och såg mig omkring. Telefonsladden låg kvar, lite slarvigt dragen längs med soffbenen. Tavlorna, broderierna, bokhyllan. Allt var som förr, bortsett från teven som såg löjligt ny ut. Här inne luktade det också illa.

Det var då jag hörde något från sovrummet. Dörren dit var halvöppen, och inifrån mörkret hördes tydligt något som skrapade till i golvet. Jag reste mig upp, gick fram till dörren och tittade in. Där var det så mörkt att ögonen var tvungna att vänja sig, men efter ett tag kunde jag urskilja nattduksborden och den gamla dubbelsängen.

Sen såg jag något annat. En mörk skugga reste sig vid bortre änden av sängen. Det såg ut som ett huvud som stack upp. Jag stelnade till. Skuggan började röra sig mot mig, långsamt, och nu hördes det skrapande ljudet igen.

Först när den kom fram i ljuset från vardagsrummet kunde jag se att det var en hund. En väldig, risig hund. Pälsen var tovig och full av damm och annat skräp. Den höll öronen platt mot huvudet och strök sig nästan mot golvet, så rädd var den. Jag satte mig på huk och lät den lukta på min hand. Den gnydde och slickade på mina fingrar.

Min tidigare rädsla gled över i vrede mot min morfar. Gamla människor ska inte skaffa husdjur. Inte hundar åtminstone.

Jag skyndade mig tillbaka till köket. Det fanns några burkar hundmat i skafferiet, men jag hittade ingen öppnare.

”Har ni skaffat hund, morfar?”, ropade jag ut genom köksfönstret. ”Var är öppnaren nånstans?!”

”Vet inte! Hur går det med kaffet?”

”Snart så!”

Konservöppnaren låg vid matskålarna. Jag slevade upp halva burken och fyllde på med nytt vatten. Ljudet verkade gjuta liv i hunden. Den viftade försiktigt på svansen och smög sakta fram till matskålen. Den hade fula sår över hela kroppen, och haltade på ena bakbenet. Hade morfar slagit den? Det såg så ut, den borde nog inte vara här över huvud taget, han kunde ju inte ta hand om den. Jag lät den äta i fred och gick ut med kaffet till morfar.

Jag sa ingenting om hunden, för jag orkade inte skälla på honom. Det skulle ändå inte tjäna någonting till.

”Var är mor? Kommer hon snart?”, frågade han.

”Hon är på sjukhus, morfar. Jag ska dit imorgon. Sen kommer jag tillbaka hit, så ska vi ordna upp allting.”

”Ja, vad bra”, sa han, sen satt han tyst, drack kaffet i små klunkar och stirrade stint in i skogen.

Jag var också tyst, kände hur det kröp i kroppen, ville bara bli klar med allt och åka tillbaka till Stockholm. Femton år hade gått, men det blev ändå inget att prata om.

Det var som förr också, på sätt och vis. Under dessa år med mormor och morfar hade inte så mycket blivit sagt över huvud taget. Det hade mest varit hummanden och mummel i gröten. Och sorg. Vi hade upplevt mycket sorg ihop. Men till och med sorgen gjorde mig stressad nu för tiden.

Efter fikat lockade jag ut hunden på gräsmattan och sköljde av den med trädgårdsslangen. Den såg om möjligt ännu ömkligare ut när den var blöt. Stod bara mager och darrande, och orkade knappt ruska av sig vattnet. När jag sedan borstade igenom pälsen kände jag att den hade grova knölar över hela kroppen. Det kändes dessutom som att många av benen hade gått av och läkt fast på fel ställe, så det var inte konstigt att den haltade.

Hunden verkade rädd för morfar, och ryggade tillbaka när morfar viftade med fingret mot den.

”Vad ska vi med dig till egentligen?”, skrattade han medan hunden haltade tillbaka till sovrummet.

Jag sneglade åt hans håll. Vad hade blivit av honom? Att det skulle bli såhär. Han hade alltid varit tyst och tillbakadragen, men förut var han alltid väldigt snäll. Jag hade hört om dementa. Att de kunde bli fruktansvärt elaka. Men det här var vidrigt.

Hade han behandlat mormor lika illa också? Var det därför hon var på sjukhus? Jag ville ha tillbaka henne hem. Men då måste morfar bort först. Han kunde inte bo kvar hemma längre.

Efter fikat städade jag upp inne i köket. Nästan all färsk mat var bara att slänga eftersom den antingen var rutten, möglig eller alldeles torr. När jag gick igenom skåpen hittade jag mormors syskrin av plåt. Det var helt fel ställe, den brukade alltid ligga i ett av skåpen i vardagsrummet. Mormor, eller om det kanske var farfar, hade tömt den på alla sytillbehör och bytt ut dem mot små kvistar och torkade växter. Där låg också en tygpåse med en liten härva av grå hårtufsar, tillsammans med några avklippta, grova gula naglar. Där låg också något som kunde vara bitar av en tand.

Skrinet luktade fränt, annorlunda, om en blandning av dill och kryddnejlikor. Det gjorde mig illamående, jag stängde igen lockat och sköt tillbaka skrinet långt bak i skåpet.

Sen samlade jag ihop allt skräp och bar ut det till soptunnorna ute vid vägen. Gräsmattan behövde verkligen klippas, men tomten i övrigt såg förvånansvärt välskött ut. Äppelträdet var välansat och bärbuskarna likaså. Det verkade till och med som att de hade odlat lite potatis och lök under sommaren. Mormor hade verkligen kämpat för att hålla igång allting. Fy fan. Ett hus, en elak dement gubbe och så en skabbig hund på det. Hon hade inte haft det lätt.

Vid potatislandet låg en liten hög rabarberblad och potatisblast som jag samlade ihop på en räfsa och bar bort till komposten. Det var den gamla typen av kompost. Morfar hade byggt den själv av gamla brädor, precis vid skogskanten. Förmodligen låg den utanför tomtgränsen.

Det var där, bakom komposten en bit in i skogen, där skuggorna började tätna och luften var tung av jord och multnande löv, det var där jag såg den. Räven. Först tänkte jag att det kanske var en gammal pälsjacka som någon slängt på marken, men sen såg jag huvudet och tänderna, den torra, rödrosa läderbit som tidigare varit en tunga, ögonhålorna som stirrade rakt upp mot himlen. Munnen såg ut att skrika rakt ut. Och så en annan sak. Den var… tom, alldeles platt. Som om någon hade skurit magen uppifrån och ner och tömt den på allt innehåll. Kroppen luktade fränt av förruttnelse. Det luktade mögel också. Och gammal svamp.

Hade morfar gjort det här? Hade han fångat den på något sätt, och dödat den? Eller förmodligen hade han skjutit den, trots att det inte var säsong. Jag stod där ett tag, och funderade på om jag borde gräva ner den någonstans. Men jag ändrade mig snabbt. Det luktade så illa, jag ville bara därifrån. Så jag lät den ligga där, nersjunken som en gammal matta i blåbärsriset.

Det hade börjat mörkna. Jag gick tillbaka till köket och började leta efter något ätbart. Hela tiden satt morfar kvar på uteplatsen. Han drack öl efter öl, som förmodligen var pissljumna eftersom han hade haft dem liggande på altanen hela dagen. Ibland skrattade han till, rapade, mumlade nåt för sig själv. Ett tag satt han bara och tittade långt in i skogen, samtidigt som han blåste med läpparna hårt sammanpressade. Det lät som att han härmade ljudet från vindsnurrorna. Vhhoiiii. Prövande, men också märkligt triumferande. Vhhoiiiii.

I ett av skåpen hittade jag till slut en burk skinka och några potatisar. Jag dukade fram på uteplatsen. Morfar slog ihop händerna av förtjusning och började genast äta.
Plötsligt kändes allt som vanligt, som förr.

”Vad fint du har gjort. Jättegott”, sade han mellan tuggorna.

”Det är ingen fara morfar”, svarade jag och lade min hand på hans. Han tog och kramade den, och hans blick kändes alldeles varm, alldeles vanlig, alldeles lugn.

”Tack för att du kom hit. Det var kul att se dig. Hoppas du kan stanna här ett tag.”

Jag tog en servett och torkade bort lite matrester från hans mun. Han såg så skör ut. Jag lekte med tanken att jag kanske skulle stanna ett tag, och ta hand om båda två när väl mormor kom tillbaka, men slog sedan undan den. Det gick helt enkelt inte. Även om jag var skyldig dem det, och mer.

Nu hade det blivit mörkt. Några insekter irrade planlöst runt de nakna utelamporna. Morfar följde dem nyfiket med blicken. Han såg pigg ut. Jag, däremot, kände mig med ens väldigt trött. Så trött att jag bara gav honom en snabb godnattkram och dukade undan. Sen lämnade jag honom bara, sittande ensam kvar där på uteplatsen.

Gäststugan var i stort sett orörd sedan jag bott där. På väggarna fanns affischerna kvar, och det var nästan som en tidslinje. Ponnybilder, följt av pojkband, sen The Cure, Morrissey och några turnéaffischer. Mina lakan var kvar i sängen, men jag bäddade inte ens upp, la mig rätt på bara, och somnade på en gång.

Jag vaknade av skrik utifrån. Morgonsolen hade precis växt sig stark, och något som väsnades i mormors hus. Jag förstod direkt att det var hunden. Den skrek för sitt liv, högt och gällt. Jag drog på mig kläderna och sprang över det daggvåta gräset till huset.

När jag slog upp dörren möttes jag av en hemsk syn. Hunden. Den låg ihopkrupen i ett hörn i köket, nedtryckt mellan kylskåpet och spisen, blödde över ryggen och huvudet. Morfar stod över den, tungt lutad med ena handen mot köksbordet. I andra handen höll han en stekspade som han klumpigt försökte pressa eller lirka in i ryggen på den stackars hunden. Jag kände igen den. Det var stekspaden av stål som jag hade köpt i USA. Den som kunde platta till, hacka och vända, allt i ett.

”Vad gör du? Sluta!”

Jag ryckte stekspaden ur hans hand och tryckte bort honom. Han vinglade bakåt och tittade på mig med en blandning av förvåning och förtjusning.

”Vad ska vi med den till? Va? Varför ska den vara här?”, mumlade han.

”Ut härifrån!” skrek jag och knuffade ut honom i vardagsrummet, där han blev stående med ett fåraktigt leende på läpparna och fortsatte titta på mig.

Jag såg ner på hunden. Det här var riktigt jävligt. Riktigt jävla jävligt.

Stekspaden hade skurit djupa sår i djurets kropp. Ena bakbenet var brutet, det knastrade när jag drog i det. Hunden orkade inte ens gny längre, den bara såg på mig med ögon fulla av förtvivlan.

Jag lyfte upp den och bar ut den till bilen och la den i baksätet. Det fanns en veterinär i Vännäs, bara tre mil bort. Och jag åkte på en gång, utan att säga något till morfar. Jag ville inte ens se honom.

På vägen till kliniken stannade jag vid Oves gård. Det var ju ändå han som ringt, och jag ville berätta vad som hade hänt. Men huset stod tomt, inga bilar, inga människor. Bara deras rottweiler var hemma, bunden vid en löplina. Den var ilsken och sprang fram mot bilen tills kopplat satte stopp. Då var den alldeles nära passagerardörren. Och nu stod den bara där, alldeles tyst. Från baksätet hörde jag hur min egen hund började gny.

Det var som att tiden stannade upp. Rottweilern stirrade mig rätt in i ögonen, medan hans tunga andetag målade flyktiga moln av imma på fönsterglaset. Blicken var tung och utforskande, hans muskler hårt spända. Det såg ut som att den skulle gå till anfall vilken sekund som helst. Mormors hund rörde sig svagt i baksätet, den försökte resa sig men lyckades inte. Jag gav den en snabb klapp över huvudet. Sen var det ingen idé att vara kvar där längre, så jag la i växeln och backade tillbaka ut på vägen igen. Oves hund stod kvar på samma plats, följde oss hela tiden med blicken.

Veterinären hade dygnsöppet. Hon var yrvaken, men rutinerad, och utan att säga så mycket hjälpte hon mig bära in hunden och lyfta upp den på en brits. Sen kände hon sig fram över den sargade hundkroppen, klämde, lyssnade och suckade bekymrat.

”Inte mycket att göra, va?”

”Nej. Jag tror inte det. Den är gammal också.”

Veterinären höll tankspritt i det knäckta bakbenet, drog runt lite, oberörd av det knastrande ljudet och hundens plågade gnyenden.

”Vill du göra anmälan?”, frågade hon.

Jag förklarade läget. Att det var som det var, att det inte var någon idé att anmäla honom. Hon nickade förstående, kliade försiktigt hunden bakom örat och suckade en sista gång. Sen gick hon iväg för att hämta sprutan.

Jag strök långsamt över hundens huvud, samtidigt som jag förbannade morfar från djupet av mitt hjärta. Inombords försökte jag landa i någon slags sorg, men kände mest stress. Det var mycket nu, och i någon vrå av mig fanns en obehaglig lättnad över att slippa det här ansvaret; det var en sak mindre att oroa sig för.

Så jag kände ingen ånger, utan lät det bara ske. Under det kalla vita ljuset från lysrören lät jag hunden somna in i mitt knä, kände hur den spratt till i en sista förtvivlad ryckning.

Veterinären kremerade hunden direkt på plats. När det var klart gav hon mig en kartong med askan innesluten i en träask. Jag fick en gammal konsumkasse att lägga den i.

Klockan var nästan tolv när jag kom fram till sjukhuset. Mormor var vaken. Hon stod inne i sitt rum och tittade ut genom fönstret. Hon verkade må bra, hon såg stark ut och var klar i blicken.

”Var är hunden?”, var det första hon frågade.

Frågan kom plötsligt, och jag var inte beredd på den. Så jag ljög.

”Det var ingen hund där när jag kom. Den måste ha sprungit iväg.”

”Bra, han kanske sprang in i skogen. Det är bra. Hur var det annars? Såg det ordnat ut? Fanns allt kvar i köket?”

Jag tog ett djupt andetag och satte mig. Tog mormors händer i mina.

”Mormor. Morfar mår inte bra. Jag tror vi måste lägga in honom.”

”Du ska inte göra nånting! Låt det bara vara. Jag tar hand om det när jag kommer hem. Jag vet hur jag ska göra nu.”

”Men mormor, du klarar det inte själv. han är jättedålig. Han slår hunden, visste du det?”

Desperationen blänkte i mormors blick.

”Jag måste härifrån! Förstår du?!”

Hon vände sig och tittade ut genom fönstret igen. Jag kunde känna hennes händer darra.

”Vi skulle aldrig tagit in den där hunden. Vi borde förstått att något var fel på den. Men den låg där under huset, alldeles sönderslagen och skitig, så vi tyckte synd om den förstås. Trots att den inte skällde, den kunde liksom bara väsa som en katt. Sen en natt, mitt i natten. Då vaknade jag av att den stod lutad över mig i sängen. Den stirrade rätt på mig, det såg nästan ut som att den log. Och så några nätter senare, när jag kom ut från toaletten så såg jag den stå ensam i köket. På bakbenen! Vilken hund står på bakbenen, bara sådär?! Det var då jag sa åt Anton att skjuta’n. Och han gjorde så, satte på ett koppel och släpade ut den i skogen, långt ut där ingen skulle höra.”

Mormor tittade mig rakt i ögonen.

”Det var inte han, förstår du? Det var inte han som kom tillbaks! Jag såg det direkt när han kom ut från skogen. Han hade stora knölar i ansiktet. Och hunden hade fått Antons ögon.”

”Det är en byting! Det är inte din morfar det där, det är bytingen!”

Min blick hade fastnat mot fönstret. Himlen var alldeles klar.

Plastpåsen klibbade i handen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Morfars hund”, skriven av lyssnaren Pernilla och uppläst av Rakel Josephson.

Tänk, alla de gränser vi människor fåfängt försöker sätta mellan det vi tycker är vårt och det som tillhör naturen. Vi slår upp våra hus mitt i skogen och tänker att en välskött rabatt eller låst dörr på något sätt ska hålla det förvildade, oberäkneliga utanför. Vi åker hem till stan igen och lämnar sommarstugan för sig själv i ett halvår, och tror att naturens krafter ska respektera våra fåniga gränser. Att vår makt över platsen ska vara oförändrad när vi kommer tillbaka.

Konfrontationen med motsatsen kan bli tragisk, som i Pernillas första möte med morfar Antons hund ovan, men också våldsam. Och blodig. Och det ska vi höra mer om i avsnittets nästa historia – ett brev, skrivet till en mottagare som heter Charlie. Ett brev som Charlie ännu själv inte kan läsa. Brevet läses av Ludvig Josephson.

Vi tillbringade hela första dagen med att ta oss upp till stugan. Folk stirrade på oss som idioter när vi kom fram till skidliften med våra stora väskor, alla fyra utan vare sig pjäxor eller skidor. Eller ja, fem om man räknar med dig, varmt inlindad i din barnvagn som snabbt visade sig vara totalt oanvändbar i den knädjupa snön. Men upp kom vi. Långt nedanför oss kunde vi se den lilla skidorten med skidåkare som små svarta prickar som gled nerför backarna. När vi kom fram till stugan var vi klibbiga av svett trots att det var tjugo minus.

Jag tittade upp på den gamla skogvaktarstugan. Det var inte något lyxhotell direkt, med sina grovt huggna bjälkar och låga tak, och med utedass och vedbod en liten bit längre ner på stigen. Din gammelmorfar på Jades sida hade jobbat här för många år sen, och lånade nu ut stugan till oss.

“Han pratar alltid om det här stället som om han var här igår”, sade Jade. “Men alla de där historierna han berättar om har nog några år på nacken.”

När vi hade stapplat in och skakat av oss snön så började vi alla göra oss hemmastadda i den lilla stugan. Vi delade upp sovrummen. Jade och Sofia fick såklart det största, och de flyttade in barnvagnen, som fick fungera som spjälsäng. Mathias tog rummet närmast ytterdörren. Det som blev kvar för mig var då den långsmala tvättstugan mellan de andras rum.

Under tiden så hade Jade med vana händer satt igång en eld. Ett par nyfikna lågor hade redan börjat skicka upp sin rök genom skorstenen och långsamt tina den lilla stugans frostbitna bjälkar. Du satt i Sofias knä och tittade på med stora ögon.

Mathias provade skeptiskt ut de tjocka träskidorna som hade stått lutade mot väggen. Han och jag var vana vid stora skidanläggningar och afterski med polarna, inte en vedeldad stuga med ett lesbiskt par och ett spädbarn. Ändå kunde jag inte tänka mig att åka utan honom – vi hade delat skidbackarna varje vinter sen vi var barn.

Jag var precis på väg ut för att gå på toa när jag hörde Jade som ropade efter mig från vardagsrummet. Hon måste hört dörren öppnas.

“Alex! Hade du kunnat ta in lite mer ved när du ändå är där ute? Det håller på att bli mörkt.”

Luften var ren och fräsch och bet i kinderna när jag flyttade vedträn från vedboden till huset. Under arbetet började jag drömma om författarlivet, om att isolera mig och skriva novellen med stort N. Som Thoreau, med Walden. Jag tittade ut över de oändliga snötäckta skogarna och log. Solen hade precis gått ner men några sista gyllene strålar kikade fortfarande ut mellan bergstopparna. Tunga moln samlades längs horisonten.

Det rådde från första början ett sällsamt lugn i stugan. Den kvällen somnade vi alla nästan i soffan. Mitt i natten väckte Sofia oss. “Norrsken! Vakna! Hallå, det är norrsken!” Vi snubblade ut så fort som möjligt men möttes av en molnig himmel, knappt synlig mellan de dalande snöflingorna.

“Men, men, jag såg det!”, sade Sofia förvirrat. “Det var en massa färger och ljus, och sen sprang jag in för att hämta er, och sen… “

“Man kan inte se norrsken när det snöar”, sade Mathias.

Med en blick full av besvikelse och misstro tittade Sofia upp i himlen.

Nästa dag gick vi upp tidigt. Solen hade ännu inte gått upp så vi smög runt med lyktor och levande ljus. Jag kände mig som en av Charles Dickens karaktärer. Över frukosten diskuterades vem som skulle stanna hemma med dig. Jade var en erfaren skidåkare, medan Sofia aldrig ens hade satt en fot i skidbacken. Hon ville dock gärna lära sig, men då skulle ju Jade behöva stanna hemma med dig och Mathias hade helt uppenbart ingen lust att tillbringa dagen som skidlärare. Till slut gav jag upp.

“Jag kan ta hand om Charlie idag, så kan du lära Sofia grunderna.”

Jade nickade febrilt ja.

“Jag hade ändå tänkt att skriva lite, ni vet hela huset vid sjön… Thoreau…?”

Alla som såg ut som frågetecken, men Mathias mimade ett tack till mig när Jade och Sofia tittade bort.

När de hade pulsat ut mot backen tog jag fram skrivhäftet. Jag hade fått väldigt precisa instruktioner för hur man skulle ta hand om dig, men du sov lugnt. Jag tittade ner på papperet. Det måste ha varit något med friden som lamslog mig. En timme senare fanns där bara ett par löst hängande tankar och idéer som stelnat fort som de fötts. Sedan blev det svårt att koncentrera dig, när jag hela tiden fick springa och leta upp dig som kravlat iväg på jakt efter äventyr.

Efter ett tag nöjde jag mig med några simpla beskrivningar, tagna från vår egen resa. Om huset, resan, landskapet. Om dig. Som Mark Twain sade: “Skriv det du vet.” När jag väl kommit igång så gick tiden gick utan att jag ens la märke till den, och när jag höll på att beskriva skogskanten sedd från det norra fönstret så märkte jag att solen höll på att gå ner. Klockan hade precis slagit fyra.

Sedan såg jag något i den majestätiska stilla naturen som rörde sig. Först såg det bara ut som ett stort träd som vajade i vinden, eller kanske ett par stenbumlingar som på något sätt gled ned för berget. Sen började jag tänka på ett djur, men det var alldeles för stort. Kanske en björn tänkte jag till slut. En björn på två ben?

Jag gick för att hämta en gammal kikare jag sett i en bokhylla, men när jag kom tillbaka kunde jag inte se något mer än träd och snö. Jag berättade för de andra under middagen, för någon del av min hjärna kunde inte släppa att jag såg något där ute. Men jag lämnade detaljen om att den stod på två ben. Det kändes för overkligt, och jag ville inte låta helt knäpp.

Jade tyckte inte att det verkade så konstigt, din gammelmorfar hade tydligen berättat flera historier om björnar här ute på fjället. Men björnar går ju i ide under vintern. Sofia blev orolig och undrade ifall det var säkert att gå fram och tillbaka till backen ifall det fanns björn, men Jade kontrade med att björnar är mer rädda för oss än vi för än dem. Jag tänkte för mig själv att det nog var mer sant gällande Jade än Sofia.

Den natten blåste det upp. Jag vaknade gång på gång av att fönsterluckorna slog i väggarna. Vinden tjöt och ylade som en enorm best. När jag vaknade var världen utanför ett vitt kaos och sikten var bara några meter. Solen hade gått upp men snön släppte bara fram en bråkdel av dagsljuset, och vi fick hjälpas åt tre personer för att få upp dörren och skotta till utedasset och vedboden.

Jade lyckades få till en rejäl eld i eldstaden, men så fort man kom för nära väggarna eller fönstren så trängde kylan in genom kläderna. Timmarna gick och det verkade inte som att vi skulle kunna komma ut för att åka skidor den dagen. Sofia var den som först tog upp elefanten i rummet.

“Vi kanske borde försöka ta oss ner till byn?”

Vi diskuterade i säkert en halvtimme. Å ena sidan hade vi ved och mat för flera dagar, å andra sidan hade vi ingen ström och begränsade mobilbatterier. Å ena sidan är det farligt att försöka ta sig ner för berget i stormen, å andra sidan är det farligt att bli insnöad.

Det lutade mot att någon av oss skulle försöka ta sig närmre skidsystemet för att få täckning med mobilen, eller om inte, att ta sig ner till civilisationen för att be om hjälp. Jade var den första att ta på sig uppdraget.

“Jag kan ta mig ner, jag kan sånt här. Och vi kan inte gå ner tillsammans, Charlie kommer inte klara att ta sig ner i den här kylan.”

Jag tror att en del av allvaret slutligen sjönk in i min hjärna, med bilden av dig blåfrusen i kylan. Sofia svarade skarpt.

“Nej, det är alldeles för farligt. Du är mamma nu, du kan inte sätta dig i en sån situation!”

“Jag kan åka ner”, sade Mathias. “Det borde inte ta mig lång tid på skidorna”

“Det är för farligt”, sade jag. “Jag har läst om såna här snöstormar, man kan inte se mer än några meter framför sig och folk går vilse och hittas djupfrysta när stormen är över, ibland bara några meter från stugan.”

Gruppen blev tyst.

“Min morfar har berättat om en sådan storm”, mumlade Jade. “Han hade en kollega vars kropp inte hittades innan sommaren, när snön smälte.”

Sofia tittade förskräckt på Jade, som undvek hennes blick.

“Det är säkrast att försöka hålla ut här tills stormen är över”, sade jag.

Under de kommande timmarna gjorde vi det mesta för att förbereda huset för storm. Mathias stängde igen alla fönsterluckor. Jag och Jade skottade vägen utanför dörren igen, trots att vi redan gjort det ett par timmar tidigare. Sofia delade upp maten i ransoner för varje person, måltid och dag. Vi hade för två dagar, kanske lite längre om vi sträckte på det. Hon såg allvarlig ut och släppte inte dig ur famnen ens i en sekund.

Efter lunch hade vi lugnat ner oss lite grann. Jag satt och skrev i en fåtölj och Jade och Sofia lekte med dig. Mathias hade utsett sig själv till eldmästare och satt och vaktade över lågorna. Efter en stund så ställde sig han upp, tittade på mig och nickade i riktningen mot dörren och utedasset.

“Vill du att jag ska… Följa med?”

Jag insåg själv hur konstig frågan lät, men bilden av en stel kropp i snön några meter från stugan hade inte lämnat mig.

“Nä, för fan, jag ska bara ut och skita.”

Sofia slängde honom en arg blick.

Mathias var ute knappt fem minuter innan han flåsande slog upp ytterdörren. Han fumlade frenetiskt med låset men lyckades inte få in nyckeln med sina kalla domnade fingrar. Jag reste mig och gick snabbt fram till honom, tog nyckelknippan ur hans skakande händer och vred om låset. Han vände sig om och för en kort stund blev jag förvirrad av hur vild hans blick såg ut. Där såg jag något jag aldrig sett förr i de där välkända nötbruna ögonen. Ren skräck.

“Mathias, är det okej? Vad är det som händer?”

Nu såg jag att hela han skakade. Vid det här laget så hade tjejerna också lagt märke till hans förändring. Sofia ropade till honom där hon satt vid eldstaden.

“Såg du något?”

Mathias stammade fram ett svar.

“Det var en… Jag är inte säker, men… En kropp”

“Är det nån där ute?”, avbröt Jade.

“Nej inte någon… Inte någon, något. Något stort.”

Nu var det Sofia som avbröt

“Såg du björnen?”

“En björn? Nej, nej nej, den hade vit, eller kanske genomskinlig hud. Och en sorts puckel på ryggen. eller kanske en blåsa. Eller…”

Mathias diffusa beskrivning fick mig att tänka på det jag hade sett dagen innan, när jag satt vid fönstret. Men jag valde att inte säga något, det var ingen bra idé att mata den här paniken så länge vi satt fast här. Jade började argumentera med Mathias om att det säkert hade varit en björn ändå, att björnar ibland ändrar färg på håret när de gått i vinteride och därför kan se vita eller i alla fall gråa ut. Mathias fortsatte att insistera på att djuret, varelsen, vad det nu varit, saknade hår, men till slut blev han tyst och satte sig ner med vilsen blick. När saker och ting lugnade ner sig lite så bad jag Mathias att komma och hjälpa mig med en grej i det andra rummet.

Jag tittade honom i ögonen

“Stod den på två ben?”

“Ja…”

Vi pratade länge, sedan gick vi tillbaka till tjejerna och förklarade läget.

“Så jag tror att både jag och Mathias har sett nån typ av… björn, här i trakten”, sammanfattade jag till slut. “Framöver så får vi undvika att gå ut så mycket som möjligt. Vi kan göra om mitt rum till toalett, vi lägger fram ett kärl så vi kan, ja… Gå på kärl.”

Sofia fnissade och det kändes som att jag inte hade hört det ljudet på evigheter.

Vi samlades alla fem kring elden som verkade som en sköld mot både kylan och mörkret som sipprade in genom springorna. Jag tog upp mitt ritblock och började skissa fritt. Jag började med att måla vinterlandskapen som jag sett under resan, men mina tankar, och även min penna drogs gång på gång till det jag sett ute i snön dagen innan. Mina dimmiga bilder blandades med Mathias surrealistiska ord. Hårlös. Rosa fläckar. Ett stort svart hål där ansiktet borde varit. En uppsvälld, valkad kropp som verkade vara för stor och tung för att kunna stå på dess korta ben. Vätska, tjock och svart som tjära som droppade från dess våta glansiga kropp.

Vi tände ljus för att hålla natten borta, men eldens fladdrande lågor fick skuggorna att dansa och gav liv åt mina fantasier. Varje gång jag blev klar med en skiss så gömde jag den längst bak i blocket.

Vi åt under relativ tystnad den kvällen. Den enda som verkade oberörd av stormen och spänningen var du, som glatt lekte med två gamla träfigurer. Jag försökte prata lättsinnigt men ingen konversation höll igång längre än ett par meningar fram och tillbaka. Den ylande vinden påminde hela tiden om det becksvarta mörkret på andra sidan fönsterluckorna. Mathias verkade ännu inte ha återhämtat sig sedan sin tur till utedasset, utan stirrade tomt framför sig medan han åt, och jag behövde upprepa mig flera gånger för att få hans uppmärksamhet. Tystnaden bröts till slut av Jade som sa att hon skulle hämta mer ved.

“Men stormen då?” sa Sofia. “Och björnen?”

Jade viftade bort frågan.

“Jag klarar mig. Det är bara ett tiotal meter bort. Och jag tar ficklampan.”

Mathias sa inte ett ord, men jag kunde se i ögonvrån hur han tittade ner i golvet och långsamt skakade på huvudet. Sofia tittade på mig för hjälp. Att låta någon gå ut i stormen nu, i mörkret, i kylan kändes som vansinne, men jag visste att Jade hade rätt.

“Vi behöver mer ved”, sade jag. “Annars kommer elden att dö under natten.”

Jade började ta på sig sitt skidställ medan Sofia tittade på med panik i blicken.

“Kan inte nån av killarna gå?”

Mathias fortsatte bara att skaka på huvudet. Jag reste mig till hälften men Jade protesterade.

“Skulle de ha en bättre chans bara för att de är snubbar? Kom igen nu, det kommer ta fem minuter, max!”

Hon var omöjlig att övertala. Om det var något jag hade lärt mig om henne sedan de blev tillsammans så var det att hon var envis som få. Det enda vi lyckades få henne gå med på var en säkerhetsåtgärd: ett rep vi band runt hennes midja som vi skulle hålla spänt hela tiden hon var ute. På så sätt kunde hon hitta tillbaka även ifall hon inte kunde se stugan genom stormen.

Vi stod alla i dörren och såg på när Jade försvann in i mörkret. Ljuset från hennes lykta försvann efter endast ett fåtal steg, det såg ut som att stormen själv svalde henne. Du började skrika när din mamma försvann. Sofia skyddade dig så gott hon kunde från den isiga vinden men inte heller hennes blick släppte punkten där Jade nyss hade stått. Mathias verkade också stå som trollbunden. Hans händer skakade men jag kunde inte säga om det var av rädsla eller kyla. Själv var jag upptagen med att mata ut linan. Varje gång jag kände repet rycka var det en lättnad. Ännu ett steg. Hon är där.

Helt plötsligt började repet dra hårt. Instinktivt tog jag tag med båda händerna runt det och höll emot, och det började brännas i mina handflator när repet matades ut. Sofia såg hur spänt repet blivit och skrek högt, och då ryckte det till så hårt att jag tappade taget. Det spann iväg snabbt innan jag och Mathias fick tag i det, och lika plötsligt som det hade börjat dras iväg så slutade det. Det föll, slakt, ner till marken.

Både du och Sofia skrek nu för full hals medan jag och Mathias började vira in repet, men någonting var väldigt fel. Linan kändes nu alldeles för lätt. Vi fick in hela repet på några sekunder och när vi kom fram till öglan blev vi alla stumma av förfäran. I det svaga fladdrande ljuset från Sofias telefon kunde vi se att den avslitna repändan var täckt i någon sorts tjock svart sörja. Men inte ett spår av Jade.

Sofia tog ett par stapplande steg ut i snön i riktning mot vedboden innan jag och Mathias stoppade henne. Jag behövde nästan skrika för att bli hörd över stormen.

“Du kan inte gå ut i stormen själv Sofia! Det är livsfarligt.”

Samtidigt ropade Mathias frenetiskt i mitt öra.

“Alex, Alex. Sörjan. Den svarta sörjan!”

“Vi måste ut och hämta Jade!”, skrek jag tillbaka utan att bry mig om vad han pratat om.

Sofia ylade ut Jades namn i mörkret. Hennes gälla, desperata röst kvävdes av vinden.

“Sofia, stanna här med Charlie. Jag och Mathias går ut och hämtar Jade.”

Jag vände mig om mot Mathias. Han såg med en febrig blick in i mina ögon

“Den svarta vätskan. Tjäran. Alex!”

Till slut fattade jag vad han menade. Tjäran var beviset, beviset för att det han och även jag förut hade sett varit på riktigt. Men jag hann inte svara honom innan vi hörde steg från mörkret. Snö som trycktes ned under tunga fötter. Sofia ropade med lättnad.

“Jade! Här är vi!”

Stegen kom närmre och närmre, blev snabbare och snabbare, högre och högre. Lättnaden övergick till förvirring. Det här var inte människosteg, de var alldeles för stora, för tunga. Mathias var den första som reagerade.

“Vi måste in!”

Hans skrik bröt vår paralys, och snart pulsade vi alla desperat mot dörröppningen. Men i mina tunga skidpjäxor så snubblade jag i den tjocka snön. För en sekund så kände jag en isande kyla som spred sig upp längs min ryggrad. Jag kände hur alla hår på min kropp ställde sig på ända, det omisskännliga tecknet på att någon, eller något, var bakom mig. Sen tog någon tag om min handled, och drog mig in igenom dörröppningen. Det var Mathias. Den tjocka ytterdörren slog igen med en smäll.

“Vi måste ut, nu, Jade är kvar där ute!”

Sofia stod och skakade i vardagsrummet, fortfarande i fullt skidställ och pjäxor, med dig under armen. Mathias protesterade.

“Men hörde du inte? Såg du inte tjäran? Det var det där jag såg. Det är ingen björn.”

Sofia verkade inte ta in vad han sa.

“Vi måste skynda oss! Nu!”

Jag såg handfallet på medan mina två äldsta vänner allt mer hysteriskt babblade på varandra utan att lyssna. Det slutade inte förrän Mathias tystnade och fastnade med blicken på en av fönsterluckorna. Utan att säga ett ord så gick han iväg mot den. Vi följde hans blick. Genom springorna i träet så kunde vi se ljusstrålar som sken in i det dunkla rummet. Ljuset spelade längs fönsterkarmen i växlande färger och intensitet. I en sorts trans öppnade Mathias fönsterluckan, till synes blind för farorna vi just befunnit oss i.

Himlen var täckt av olika färger och ljus som spelade över himlavalvet. De fallande snöflingorna glittrade i tusen olika färger. Jag tänkte på det Mathias hade sagt natten innan, när Sofia hade trott sig se norrskenet. Man kan inte se det när det snöar. Han bröt till slut tystnaden.

“Du drömde inte.”

Sofia svarade utan att släppa ljuset med blicken.

“Jag drömde inte.”

Vi var som trollbundna alla tre. Klistrade mot rutan. Eller ska jag säga alla fyra, för även du var ju vaken och verkade helt uppslukad av ljusen. Efter ett tag så märkte jag att någonting i horisonten delvis skymde ljusspelet. En enorm svart silhuett avtecknade sig framför ljuset, långt borta uppe på nästa bergskam. Först såg det ut att vara en del av berghällen, några block som stod som tjocka stubbiga ben, en ofantlig kropp med en veckad puckelrygg. Ett litet huvud, som ett övervuxet spädbarn, men med fel proportioner.

Det var först när den rörde sig som vi började bli oroliga. Sofia viskade till Mathias.

“Var det det där du såg…?”

“Den jag såg var mycket mindre, kanske tre meter hög. Den här är… större.”

Sofia började darra. “Jade…”, snyftade hon.

Större var en underdrift, den här var otrolig. Den var så stor att den verkade bryta ner alla vetenskapliga lagar. Så stor att den bara inte kunde finnas. Men där gick den, med stora långsamma steg fick granskogen att skaka. Plötsligt sträckte sig jätten mot himlen med en lång svart arm. Dess hand verkade fyllas av de glittrande ljusen, som om den plockade glittrande stjärnor från himlavalvet. Sen började den vandra igen, vidare iväg genom skogen. Och då ställde sig någonting i vägen, precis framför fönstret.

En stor, vit massa. Och den här gången var det inte någon tvekan: detta var inte en björn. Sofia skrek och vi ryggade alla iväg snubblande från fönstret. Det såg ut som ett lurvigt, jättelikt ben.

Vi sprang in i Sofias och Jades rum och slog igen dörren efter oss. Där var det becksvart. Sofias telefon hade dött, kanske för att hon haft ficklampan på ända sedan innan Jade gick iväg, men kanske hade den blivit för nedkyld – det var minusgrader inomhus nu. Vi stod alla tre blickstilla, tryckta mot dörren, lyssnande efter ljud i vardagsrummet. Även om vi bara såg formen där ute i ett ögonblick så hade bilden bränt sig in i min hjärna. Stora, fettiga valkar, med ett blekt transparent skinn som verkade hänga löst på kroppen. Längs dess våta, glansiga hud rann små bäckar av något oljigt, svart. Under huden kunde man urskilja lila ådror.

Minuterna gick och ingenting hördes. Mathias lyckades tända ett stearinljus på nattduksbordet, och Sofia kurade ihop sig till en liten boll i sängen med dig i famnen, tyst gråtande. Mathias stod och stirrade ut i intet. Till slut upptäckte jag is i min mustasch. Det verkade som att elden hade dött ute i eldstaden, och temperaturen sjönk nu snabbt. Jag såg ner på dig i Sofias famn, och dina små lila läppar. Det här gick inte.

“Vi måste ut. V måste få igång elden igen.”

Mathias verkade väldigt tveksam, men till slut lyckades jag övertala honom. Sofia sa inte ett ord utan vaggade bara långsamt fram och tillbaka i sängen och försökte värma dig. Jag fick bestämma att jag och Mathias skulle gå in i vardagsrummet och kolla läget, och om allt var okej så skulle vi försöka få igång elden igen. Det kändes fel att lämna dig och Sofia i mörkret, men jag intalade både henne och mig själv att det bara var några minuter.

Det första Mathias gjorde var att stänga igen fönsterluckorna. Ljusen var borta, utanför fönstret syntes bara snö och mörker, men kanterna av glasrutan var täckta av samma svarta olja som vi sett på Jades rep. Ytterdörren var också kantad av smörjan, som om den hade läckt igenom springan mellan dörren och dörrkarmen. Tillsammans drog vi iväg soffan och ställde upp den mot ytterdörren. Ingen skulle ta sig in genom det där. Mitt hjärta bultade av skräck och utmattning.

I eldstaden låg bara några kalla bitar kol, täckta av aska. Till min fasa och förvirring upptäckte jag att även de var fläckade av den tjärliknande substansen. I en blandning av nyfikenhet och avsky så sträckte jag fram ett finger och kände på vätskan. Den var iskall, kall så den brände i fingret. Jag drog snabbt tillbaka handen och tittade upp genom skorstenen men kunde bara se sot och tegel. Hur som helst var hålet alldeles för litet för en människa att ta sig igenom, än mindre det där vi sett utanför fönstret.

Vedboden kändes oändligt långt bort, så Mathias började bryta bitar av trä från möblerna för att kunna ha något att elda för natten. Vi hade velat undvika att göra det så långt som möjligt för att kunna lämna tillbaka stugan i gott skick, men i nuläget spelade inte sådant längre någon roll. Jag försökte med mina avdomnade fingrar få igång elden med lite tidningspapper och träflisor, men tappade gång på gång ut tändstickorna. Frustrationen övergick snart i desperation, men Mathias kom till min räddning. Han hade lyckats värma upp sina händer när han brutit benen av matbordet, och kunde lätt tända tändstickorna och få igång lågorna.

Det hade hjälpt humöret att hålla sig sysselsatt. Jag kände mig en aning mindre hjälplös nu, och ville hämta Sofia och dig i värmen. Men när jag öppnade dörren till sovrummet så insåg jag att Sofia var borta. Du låg och sov själv i barnvagnen, och dörren in till mitt rum var öppen. Sofia måste ha försökt ta sig ut för att hitta Jade. Jag sprang så fort jag kunde efter henne, men rummen var kolsvarta och jag snubblade mig fram över sängar och skidor.

Jag minns att jag halvt medvetet märkte att mina strumpor blev blöta då, och kändes klibbiga mot golvet, och möjligheten att Sofia råkat välta vårt provisoriska toalettkärl slog mig, men jag glömde omedelbart bort det när jag kom ut i hallen. Sofia stod i Jades för stora täckjacka och ett par pjäxor och försökte desperat trycka bort soffan från ytterdörren. Hon hade tänt en gammaldags lykta som stod bredvid henne och spred ett flimrande ljus i det lilla rummet. När hon såg mig så började hon skrika. Eller snarare försökte skrika, men hennes röst var så hes så att endast ett väsande kom ut.

“Jade är där ute! Vi måste hämta Jade!”

Jag försökte lugna henne men jag visste inte vad jag skulle säga.

“Vi måste skynda, vi måste gå nu, nu!”, snyftade Sofia.

Jag tittade in i dessa ögon som jag kände såväl, och såg dem svartna. Panik och rädsla förvandlades till ilska och hon fällde ner huvudet och stirrade på mig.

“Det var du som sa att vi skulle stanna i stugan… Det var du som sa att någon behövde gå ut för att hämta ved…”

Hennes röst var så tyst att jag knappt kunde höra vad hon sa, en viskning som droppade av vrede. En del av mig höll med henne, sa att hon hade rätt. Det var den obarmhärtiga rösten som hörs bara i våra värsta stunder. Det är ditt fel. Det är ditt fel att hon dog.

“Varför lät du inte mig följa efter henne?”

“Jag tänkte… Det var för farligt…”

“Och är det här inte för farligt?”

Till slut lyckades jag få henne att stanna upp och bara titta på mig, och jag såg något i hennes stora blå ögon som fick mitt hjärta att brista. Hon var inte arg, inte egentligen, hon var bara fruktansvärt, bottenlöst ledsen. Jag slog mina armar runt henne, och först så kämpade hon emot, men till slut så lugnade sig hennes frenetiska rörelser och hennes ansikte hittade in sig till den punkt på min axel där hon gråtit många gånger under våran uppväxt. Hennes röst var nästan ohörbar.

“Jade… “

Hennes snyftningar fyllde rummet, och jag kände hur det bubblade upp i mig också. Jag vet inte om det var rädslan eller chocken eller sorgen, men jag tror att om jag fått några minuter till hade jag också bölat där i den lilla hallen. Men det var något som fick mig att stanna upp, eller snarare avsaknaden av något. Sofia hade plötsligt slutat att gråta. Inte ett ljud kom från hennes mun, inte en snyftning, inte ens ett andetag. Det kändes också som att luften helt plötsligt blivit tio grader kallare.

Något var fel, väldigt fel. Jag kände hur min kropp sattes instinktivt på helspänn. Jag lutade mig långsamt bakåt för att kunna se på Sofia. Hon stod som paralyserad, hennes blick fastlåst rakt fram. Jag kunde se hur hennes underläpp skakade. Jag följde hennes blick.

Bakom mig stod varelsen, dess kropp hukade sig framåt och den stora kutryggen bakom huvudet verkade tryckt mot taket. Den var täckt av små öppningar som lämnade spår av svart slem mot träplanket. Det lilla huvudet var täckt av ett stort svart hål. Den verkade helt sakna ögon, om inte det där hålet var dess ögon. Kroppen dallrade av stora sjok av den glansiga, fettliknande substansen. Nu i efterhand är det som jag fann mest märkligt med dess bisarra kropp de bitar som inte verkade vara organiska. Från dess uppsvällda rygg sträcktes en tub ner till dess höft, och runt dess ögonhål, eller vad det nu var, såg det ut att sitta ett runt kugghjul i en mörk metall. Hela kroppen påminde mig om amöbor, encelliga organismer från djuphavsgravarna som fått mekanisk utrustning för att klara tillvaron på land.

Både jag och Sofia stod som förstenade framför det där svarta hålet. Jag var först osäker på ifall varelsen ens kunde se oss, men sedan med ett blött flåsande sträckte den ut sin långa hals som hade varit gömd, indragen i fettlagren, och dess huvud fördes fram mot oss. En liten vinkling av skallen övertygade mig – den studerade oss. Och i ett ögonblick stod vi bara där.

Dödläget avbröts av ett gällt skrik från andra delen av huset. Du måste ha vaknat. Den stora varelsen som än så länge rört sig så långsamt och försiktigt svepte nu runt för att lokalisera ljudets källa. Jag hann tänka att dess höft stod i läge som hade fått en människas ben att gå ur led innan den tumlade iväg med stora tunga steg mot vardagsrummet. Sofia skrek.

“Charlie!“

Mathias tittade in genom dörren till vardagsrummet, men fick syn på monstret, och vrålande kastade han sig undan i sista sekunden. Varelsen dundrade in, och såg sig omkring efter dig och ditt ylande. Jag var helt i chock och kunde inte röra mig, men Sofia reagerade med ryggraden och kastade sig iväg mot dörren till sovrummet. Monstret stod redan där, tryckte till dörren så att gångjärnen sprätte iväg och den föll ned på sängkammargolvet med ett brak.

Du skrek nu med full kraft samtidigt som monstret sträckte ut en lång glansig arm mot dig. Sofia försökte trycka sig in i rummet genom den smala springan mellan varelsens ben och dörrkarmen. Utan förvarning så flyttade den över sin vikt från det ena benet till den andra, till synes helt oviss om den lilla kvinnan som stod inträngd där, och springan försvann. Ett sjukligt krasande hördes från dörrkarmen, sen såg jag hur golvet under varelsens fötter fylldes av en växande pöl med mörkrött blod.

Det fick mig att till slut vakna upp ur min förstening. Det var som att Sofias sista tanke hade förts över till mitt huvud, för det enda jag kunde tänka var: Charlie! Jag tog sats och rusade iväg mot den andra dörren in i sovrummet, då monstret nu helt blockerade dörröppningen. Det kändes som att det tog en evighet att komma runt stugan, varje rum var som en kilometer. Jag snubblade mig fram mellan sängar och väskor tills jag till slut fick upp den andra dörren in till Jade och Sofias sovrum.

Varelsen höll dig i ena benet och skakade dig som en docka, högt upp ovanför golvet. Den verkade observera dig, studera dig. En liten skrikande varelse. För en stund stod vi där, du som dinglade i luften, jag som inte ville göra en rörelse av rädsla för vad som skulle hända då, och monstret som själv ironiskt nog betedde sig som ett spädbarn. Med dig som sin leksak.

Från inne i vardagsrummet hördes ett vrål. Mathias skrek för full hals samtidigt som han kastade ett brinnande vedträ mot varelsens huvud.

“Jävla monster!”

Trots att varelsens “öga” var riktad mot dig så verkade den vara fullt medveten om Mathias och hans projektil. Med en förvånansvärt snabb rörelse drog den in sitt huvud och hals i kroppen, som en sköldpadda in i sitt skal. Sedan vred den runt sin kropp mot Mathias och släppte taget om dig, som föll ner med huvudet först mot golvet. Jag slängde mig efter dig och lyckades precis fånga upp dig innan du kraschade ner på trägolvet.

När vi låg där nere fick jag syn på det som var kvar av Sofia, en rad av revben stack ut som vassa svärd ur en oigenkännlig massa av kött, organ och blod. Jag fick vända mig för att inte spy, och för att skydda dig från synen, även om du antagligen inte hade förstått vad du såg.

Jag la dig snabbt på Jade och Sofias säng och reste mig upp för att följa efter varelsen som nu var fullt fokuserad på Mathias. Adrenalinet verkade till slut ha väckt honom, och ställt om honom från flight till fight. Skrikandes svordomar så sträckte han in sin bara hand i elden och kastade ut glödande vedklampar mot den enorma varelsen. Värmen verkade ha någon typ av effekt då det fick dess våta hud att bubbla och ånga, men det hindrade den inte från att fortsätta sin marsch mot Mathias.

Bakifrån kunde jag se hur den pumpade runt den svarta vätskan genom tuben som stack ut från ryggblåsan. Jag kom ihåg hur det svarta slemmet hade känts när jag rört det tidigare, och utan att riktigt veta varför blev jag övertygad om att denna tub var viktig. Den var nu precis framför Mathias, och jag såg framför mig Sofias manglade kropp. Det fanns ingen tid att tveka. Jag sprang med full fart och slängde armarna runt tuben. Med all kraft jag kunde uppbåda så ryckte jag bakåt.

Tuben drogs ut med ett hiss, som när man släpper ut luften från en ballong. Svart vätska rann ut ena ändan. Själv slungades jag bak av kraften och landade hårt på rygg. Fallet slog andan ur mig, men det verkade som att monstret gick igenom något mycket värre. Blåsan på dess rygg hade sjunkit ihop, och det såg ut som att små beniga lemmar kämpade för att hålla skinnet uppe. Varelsen gav ut ett skrik, eller jag vet inte om man kan kalla det ett skrik, för att nästan inget hörbart ljud kom, bara en sorts metalliskt klickande, ett infraljud, men hela huset skakade av rytandet. Jag kände hur hela jag vibrerade, som att stå framför en enorm bashögtalare på en klubb.

Varelsen hade nu till slut tappat tålamodet, och med ett snabbt vrid vände den sig och stampade ner på golvet, på mitt ben. Hela benet under knät förvandlades direkt till mos. Chocken och adrenalinet dämpade det mesta av smärtan men jag kände ändå hur det ilade sig upp som elektriska signaler genom hela min kropp. Mathias missade inte sin chans. Med eldgaffeln från eldstaden i högsta hugg slängde han sig fram mot varelsen,

“Stampa inte på min vän, din jävla…”

Mathias fick aldrig avsluta sin mening, för han möttes av ett snabbt slag med bakhanden från varelsen och flög han rakt in väggen med ett omisskännligt knakade ljud, och landade livlös på golvet. Men lågorna hade börjat spridas från där Mathias vedträn landat. Gardinerna stod helt i fyr, och mattan började också fatta eld.

I mitt huvud fanns bara ett enda ord: Charlie. Ifall det kom från Sofia, från den andra sidan, eller bara inifrån mitt eget skuldbelagda sinne vet jag inte, men jag visste att jag måste rädda dig från allt det här. Om det skulle finnas någon logik, någon mening med all denna död så var det du. Jag kunde höra dina flämtande skrik inifrån rummet, men med mitt krossade ben kunde jag inte göra mycket mer än att kravla mot dörröppningen och sängen där jag lämnade dig. Jag bad inombords för att lågorna skulle vara tillräckligt för att jaga bort monstret, och att det inte skulle höra bebisens skrik.

Bakom mig hörde jag hur monstret stampade runt frenetiskt inne i vardagsrummet. Stegen växlades med dess utomjordiska vrål, ett dovt mullrande som jag kände mer i golvbrädorna än med öronen och som framkallade knivskarp migrän, och som sedan släppte lika fort. Jag kunde höra hur flera av fönsterrutorna gick i kras bakom mig och jag kände stormens kalla vindar blandas med eldens hetta. Så länge jag inte tittade bakåt så skulle det på något sätt gå bra, mässade jag för mig själv, och fortsatte att kravla fram. Blodet pulserade från mitt söndertrasade ben och jag tyckte jag hörde hur pulsen dunkade svagare och svagare i öronen. När jag till slut drog mig upp för sängen och äntligen fick syn på din arma lilla kropp så kände jag en våg av lättnad som rann över mig. Jag förde dig mot mig, och med dig i mitten så rullade jag in mig i fosterställning. Det tog inte lång tid tills mitt sinne började tappa taget, och jag kände hur jag vaggades in i medvetslöshet

Jag kan inte med säkerhet säga mycket om den natten. Verkligheten blandades med smärtan och mina feberdrömmar, men jag minns ljusen. De var mycket närmare den här gången och alldeles oförståeligt vackra. Jag lyckades ta mig upp på ett ben och närmade mig dörröppningen. Elden hade slocknat och av vardagsrummet stod nu bara ett bränt skal kvar.

Två av de fyra väggarna hade rasat, och delar av golvet var borta. Taket hade helt rasat in, och där det nu borde varit himmel, framför de dansande ljusen, stod jättarna.. De tornade sig upp över huset, svarta silhuetter med lemmar tjocka som trädstammar. De såg ut att vara fyllda med den svart vätska som pulserade under skinnet. Det tog ett tag innan mina ögon vande sig vid mörkret, för det enda ljuset var den symfoni av färger som syntes mellan den fortsatt fallande snön. En av kolosserna sträckte ut en lång, handlös arm mot vardagsrummet. Jag följde den med blicken och såg en samling av de bleka monstren inne i huset.

Jag borde ha blivit vettskrämd, men det var nånting med det där ljuset som gjorde mig helt avdomnad, känslolös. Mitt bland dem så såg jag skalet som var kvar av den jag hade skadat. Eller kanske dödat, jag var inte säker. När den långa armen mötte det livlösa skalet så verkade det som att den gick sönder i tusen bitar. Som att den löstes upp till dimma. De andra varelserna verkade rulla ihop sig och i ett starkt sken lyfte de från marken. Det är svårt att säga exakt vad som hände sen, men efter ett tag kunde jag inte längre urskilja de enskilda ljusen, de verkade ha blivit ett med färgerna i himlen. Strax därefter så tog mörkret än en gång tag i mitt sinne.

När jag återfick medvetandet var det kylan som väckte mig. Färgerna i himlen var borta, ersatta med morgonsolens kalla ljus. Snön hade äntligen slutat att falla, men vinden ven fortfarande och kölden trängde sig ända in i benmärgen. Jag såg att eldstaden fortfarande var hel, trots att skorstenen hade rasat ut i snön, så jag spenderade nästa timme med att försöka få igång en eld. När jag till slut lyckats så lindade jag in dig i en liten kokong framför de värmande lågorna. Elden verkade hjälpa, och till slut så slutade du att skrika.

Jag fick tid att se till mitt ben. Det provisoriska bandaget jag gjort av en halsduk hade läckt igenom, och jag kunde se röda spår där jag krupit fram på trägolvet. Jag tror att det var då som jag insåg att jag nog var på väg att dö. Och jag insåg att du skulle börja ditt liv utan att veta vad som hade hänt dig, vad som hade hänt dina föräldrar.

Efter mycket om och men så tog jag mig in i det som varit mitt rum och hittade mitt skrivblock. Mitt synfält blev mer och mer otydligt, och smärtan från mitt ben pulserade som en bastrumma genom min kropp, men jag lyckades ta mig tillbaka till dig och elden. Jag började skriva. Någon del av mig kanske såg det som mitt uppdrag. Som ett sätt att ge tillbaka till Sofia och Jade. Eller kanske så var det bara jag som ville göra det enda jag någonsin varit bra på, en sista gång. Det jag hade kommit hit för att göra.

Och jag började skriva den här texten. Till Charlie.

Signaturmelodi

Vi hörde “Till Charlie”, skriven av Victor Wahlström och Liam Åkeson Rayner och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed kryper Creepypodden tillbaka in i skogen, där den väl på något sätt hör hemma. Men om två veckor kryper vi fram igen, och med oss kommer vi ha alla de mörkaste berättelserna från verklighetens utkanter. Som vanligt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.