Avsnitt 270: “Jag hörde i Creepypodden…” II

Lyssnade precis på avsnitt 40 där flera personer i början av avsnittet beskriver hur de sett en apliknande figur på vägen i natten. Jag kände mig direkt så träffad och måste få skriva om det.

Men i mitt fall, till skillnad från deras, så skedde detta inte på natten utan mitt på dagen. Jag var vid detta tillfället 16-17 år och körde min moped på en landsväg i södra Värmland, när jag såg att ett djur satt på vägen en bit längre fram mitt på en raksträcka. Först trodde jag att det var en räv då den satt på rumpan och var inte högre än en meter. Men när jag kom lite närmare såg jag att det inte kunde vara det, då den var större och hade en bredare kroppsbyggnad.

Så reste den på sig och jag såg direkt att det inte var någon form av hunddjur. Den såg mycket riktigt ut som en apa med lång smal svans, hyfsat lång päls och kanske dryga metern lång. Men den hade antagligen störts av ljudet från mopeden och sprang snabbt ner i diket och försvann in i vad som nu växte på åkern. När jag passerade platsen där den suttit så tittade jag ner i diket och ut på åkern för att se om jag kunde se något men ingenting fanns där.

Där och då kom jag inte för mig att stanna. Men efter att hunnit tänka igenom händelsen några gånger till och kört 300 meter till vände jag. Jag var bara tvungen att försöka se den igen, kanske för att bevisa för mig själv att jag inte blivit tokig. Jag stannade till vid platsen och tittade en stund ut över åkern för att se om det rörde sig någonstans men det var helt stilla. Så jag fick köra vidare, något förvirrad.

Detta har jag aldrig pratat med någon om. Min pappa som är jägare skulle aldrig kunna ta mig seriöst. Jag som varit med på så många jakter i skogen skulle väl inte tro att det finns apor i Sverige? Men jag är säker på vad jag såg.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var en upplevelse som lyssnaren Jesper hade för länge sedan, och som han mejlade in till podden om redan 2018.

Innan jag fortsätter ska jag påminna om att det just nu finns mer Creepypodden att lyssna på än vanligt. Den som går in på sverigesradio.se eller i appen SR Play hittar Creepypoddens telefonsvarare, specialavsnitt som släpps varannan vecka där ni lyssnare själva – med egen röst – berättar om kusligheter ni upplevt. Gå in och lyssna, eller ring till 08-784 98 78 och berätta om något du varit med om.

Nå. Lyssnaren Jesper är faktiskt inte ensam. Sedan 2016, då vi för första gången berättade om apugglan som Alex Schulman och Sigge Eklund i sin egen podd beskrev att de hade sett, är ni många som hört av er om den. Ett tiotal faktiskt, bara sedan Jesper hörde av sig, och den senaste var lastbilschauffören Marcus som nu i februari berättade om hur han såg apugglan runt 2015, på E4:an i höjd med Nyköping på väg hem till Jönköping från Stockholm. Man får faktiskt säga att det börjar likna ett bekräftat kryptozoologiskt fenomen, denna apuggla, så många ni är som berättar om den.

Då och då kommer mejlen där ni lyssnare berättar om egna upplevelser som ni fastnat för, just för att ni på ett eller annat sätt kopplat dem till Creepypodden. Det är kanske inte konstigt, eftersom lyssningen följer er på så många olika sätt i vardagen, men det är ändå tillräckligt för att jag varje gång ska höja på ögonbrynen. Som till exempel när jag läste nästa lyssnarmejl. Det var en som hette Jens som hörde av sig, och berättade att han hade lyssnat på avsnitt 101: “På väg II”, där en man som jobbade för Trafikverket berättade om något som han och hans kollegor då och då såg när de var ute i fält: krypfolket. Så här skrev Jens, uppläst av Fred Andersson:

När podden tog slut och det var dags att släcka ner och försöka sova höll sig tankarna kvar vid kryparna. Det var ändå något som kändes bekant. Hade jag hört detta förut? Något var så precist med dem men ändå inte. Efter en tids grubblande lyckades jag ändå somna. Det var inte förrän precis nu på morgonen, samma morgon som jag skriver detta meddelande, som jag insåg varför det kändes så bekant.

Under min uppväxt har jag spenderat mycket tid hos min morfar. Ofta sov vi över där under helgerna, jag, min syster och kusin. Morfar brukade alltid berätta spökhistorier från hans uppväxt för oss. Det var alltid samma historier, men vi tröttnade aldrig.

När man är barn är konstiga händelser inte lika konstiga som för vuxna, just därför reagerade jag inte så kraftigt på vad han faktiskt berättade för oss som små. Men nu förstår jag.

Min morfar bodde i Motala under sin uppväxt, och det hände ibland att kraftverken i strömmarna stängdes av för att låta dammarna samla ihop mera vatten. Det resulterade i att strömmen nästan helt tömdes på vatten precis efter kraftverken. Vid dessa tillfällen brukade en del barn rusa dit för att samla in fisk som blivit kvar i små pölar där vattnet runnit bort. Det fanns fiskar av alla dess storlekar. Så barnen samlade helt enkelt in de största och tog med sig hem till middag.

Det fanns ofta något annat de hittade i strömmarna när kraftverken stängdes av. Morfar kallade dem för simmare. Levande ”människor” som låg och sprattlade i pölarna, precis som fiskarna. Kan tyckas konstigt att jag inte reagerat mer på det tidigare, men som barn tänkte jag att det kanske var personer som varit och simmat när vattnet försvunnit. Precis som männen på vägarna i poddavsnittet beskrev figurerna som att de inte verkade förstå eller vilja prata, betedde sig dessa figurer i strömmen som just fiskar.

Morfar var tydlig med att inget skilde dem rent utseendemässigt från oss. Det var bara den detaljen att de verkade ha svårt att andas och ville tillbaka till vattnet. Jag frågade någon gång om han berättat för någon vuxen om dessa figurer. Han svarade att hans far en gång följde med ner till strömmen för att titta närmare på dem. Med förskräckelse i blicken hade han bara tagit morfar i handen och gått hem. Samma kväll fick morfar dyrt och heligt lova att aldrig mer leka nere vid strömmen.

Så vad dessa än är, var min tanke att de på något sätt måste höra ihop med kryparna på land. Kanske är det så att det är simmarna som anpassat sig till ett liv på land. Och att de kommer bli allt vanligare med möten av dessa figurer.

Vi hörde “Människorna i vattnet”, skriven av lyssnaren Jens och uppläst av Fred Andersson, som alltså öppnar för möjligheten att det väsen som en gång uppehöll sig i vattnet nu också – likt den primitiva fisk som en gång blev vår egna första landlevande urfäder – smugit upp på land, mitt ibland oss.

Bland nätets mest kända spökhistorier finns de om olika sorters ritualer man kan genomföra för att komma det övernaturliga lite närmare. Den digitala Svarta madam, kan man väl säga, det vill säga för det mesta lite rysligt men harmlöst. Men nyligen landade ett mejl i poddens inkorg, skickat klockan halv fem en januarinatt, där en lyssnare som hette Tilde berättade om vad som faktiskt kan hända om man genomför en sådan ritual hemma. Historien läses av Rakel Josephson.

Jag och mina två kompisar skulle precis gå och lägga oss men bestämde att det skulle vara mysigt om jag läste ur manuset av ett avsnitt av Creepypodden, eftersom det blivit lite av en tradition för oss. Jag gick då in på er hemsida, bläddrade igenom avsnitten tills jag slumpmässigt valde ett att läsa från. Avsnittet i fråga var nummer 138, ”Internethistorier”. Avsnittet innehåller creepypastor. Min avsikt var att läsa igenom alla tre, men jag hann bara till den andra innan vi behövde avbryta på grund av total rädsla.

Den första historien var intressant och jag läste upp den för mina kompisar utan något problem. Det var när jag kom till nästa historia som vi på riktigt blev rädda. Den andra historien handlar om Wikipedia och en ritual man kan utföra där. Ritualen innebär att man genom att leta sig in på Wikipedias mest okända sidor kan få tillgång till skrifter från omänskliga varelser, även kallade ”Dem”. Författaren skriver utförliga instruktioner på hur man utför denna ritual samt skriver några exempel på det hen kunnat läsa från dessa skrifter när hen utförde ritualen själv.

När jag kom till dessa exempel var jag tveksam till att läsa dem eftersom författaren varit noga med att det var riskfyllt att komma över dessa skrifter, så jag ville vara på den säkra sidan. Det är väl någonting jag skrämt upp mig själv med under mitt liv så jag brukar vara noga med sånt. Men efter att mina två kompisar, som inte lyckats somna, övertalat mig om att de ville läsa de exemplen som författaren skrivit så fick jag motvilligt gå med på det. Eller, jag låg under täcket och höll för öronen under hela tiden så jag vet inte om ”gå med på det” var rätt uttryck. När min ena kompis läst klart för min andra kompis kunde jag komma ut från täcket och lugna mig. De både lade en enkel kommentar om att det inte ens var läskigt och att allt var bra.

Innan jag gav över mobilen till min kompis för att läsa om skrifterna råkade jag läsa det sista stycket av historien. Där stod det något om ett telefonnummer som skulle ringa författaren efter att hen utfört ritualen och att hen var tvungen att svara, hen hade endast två chanser på sig. Om hen inte svarade skulle uppringaren söka upp hen och vad som skulle hända då är inte utskrivet, men det låter inte så trevligt.

När vi läst historien kände vi oss lite uppskrämda, så vi valde att ta en paus och prata en stund innan vi gick och la oss igen. Det var då det sjukaste jag har varit med om hände. Min kompis fick plötsligt ett samtal av en okänd uppringare. För att ge perspektiv på saken så var klockan vid det här laget runt 02:30 på natten, hur ofta får man samtal från okända uppringare då? I panik slängde hon ifrån sig mobilen och frågade vad hon skulle göra. Mitt hjärta slog hårt i bröstkorgen och jag sa snabbt åt henne att svara. Det enda jag tänkte på då var vad som stod i historien,

”Du har bara två chanser”. Så man kan väl säga att min överlevnadsinstinkt kickade in då jag hastigt ryckte tag i mobilen och accepterade samtalet. Vi alla väntade i spänd tystnad på att personen på andra änden skulle säga någonting, men efter ungefär två sekunder av total tystnad även därifrån gjorde jag ett förhastat beslut att lägga på. Vi alla tittade på varandra och var som paralyserade av rädsla. Samma minut, bara några sekunder senare ringde mobilen igen. Det stod återigen ”inget uppringnings-ID” på skärmen. Precis som det stod i creepypastan: två chanser. Så jag greppade mobilen igen och tog mod till mig denna gången för att inte lägga på direkt. Jag accepterade samtalet och sa ”hallå?”. Till skillnad från det förra samtalet svarade nu en person. Jag hade förberett mig på någon slags demonisk röst men denna rösten lät normal, som en vanlig kille i de äldre tonåren.

”Hallå”, svarade han tillbaka och jag slängde snabbt ur mig ett: ”Vem är du?”.

Istället för att svara på min fråga sa han: ”Är du med någon?”.

Konstig fråga, tänkte jag. Är det någon som busringer, eller kanske en kille som är så desperat att han till och med ringer till random tjejer?

Jag ignorerade hans konstiga fråga och upprepade min. Han vägrade fortfarande svara och frågade istället.

”Är du ensam?”

Vi fortsatte att upprepa våra frågor några gånger, utan att besvara den andras. För att komma vidare i samtalet svarade jag tveksamt att jag var ensam. Han sa då att han inte kunde se någon. Nu i efterhand låter frasen ologisk men det var ingenting vi tänkte på i stunden.

Min kompis tog tag i sin mobil och frågade honom vad han hette och hur gammal han var. Han svarade att han hette Damien och att han var 18 år. Därefter lade han på samtalet.

Efter att mannen lagt på samtalet försökte vi ringa upp det för att fråga hur han fått tag på min kompis nummer och varför han ringde men eftersom det inte fanns något uppringnings-ID gick det inte.

Jag kan tänka mig att det låter mesigt när man läser detta nu men för oss var det på stort allvar. Klockan är just nu 04:29 när jag skriver det här och vi har inte kunnat sova en blund efter de där märkliga samtalen. Vad är oddsen att någon utan uppringnings-ID ringer klockan 02:30 på natten precis efter att vi läst om en creepypasta där det står om just det? Det tog en lång stund innan min puls och andning gick tillbaka till normalt och vi är fortfarande uppskrämda. Jag vill också säga att jag inte är någon författare så ni får ursäkta om detta är skrivet dåligt eller konstigt men jag ville gärna maila till er på creepypodden för att berätta om detta eftersom det trots allt var från en historia som ni använt.

Jag vill gärna tro att detta bara var någon kille som busringt och av slump gjort det vid precis rätt tillfälle för att skrämma livet ur oss, men jag kan inte heller säga att tanken på att det kanske var något annat inte finns där.

Vi hörde “Wikipedia-ritualen”, skriven av lyssnaren Tilde och uppläst av Rakel Josephson.

Ett avsnitt av Creepypodden som lite oväntat än idag skapar ringar på vattnet är avsnitt 76: “Frågor och anonyma svar”. Där läste vi upp ett gammalt inlägg från Reddit, ett svar på frågan om vad det kusligaste som någonsin hade hänt en var. En användare berättade då om hur han, med fjorton års mellanrum, på två helt olika platser i USA, kommit i närheten av en främmande människa, som visslat en tydlig igenkännlig liten melodi. Den sista gången hade han till och med lyckats filma “visslaren” på håll, och vi fick höra visslingen själva. “Visslaren” hade satt skräck i honom, eftersom det var så obegripligt – vad ville han?

Och det visar sig i poddens inkorg att “visslaren” kanske även dyker upp här på våra breddgrader. Vi ska höra en historia från en lyssnare som kallar sig KB, vars text läses av Fred Andersson.

Jag skulle ha skrivit detta så fort jag hörde berättelsen, men har varken haft tid eller ork då jag inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig. Men jag måste skriva av mig detta.

Anledningen till varför jag skriver detta är att jag för några år sedan lyssnade på avsnitt 76: “Frågor och anonyma svar”. Jag bodde fortfarande hemma hos mina föräldrar vid denna tidpunkt, och lyssnade ofta på Creepypodden i vardagsrummet i mina hörlurar tillsammans med min mamma som tittade på tv. Jag var helt enkelt för feg för att lyssna ensam i mitt rum i källaren. Detta var just ett sådant tillfälle. Jag hade lagt mig i soffan i vardagsrummet, stoppade in hörlurarna i öronen och startade avsnitt 76.

Återanvänd ljudet från inledningen av avsnitt 76, ljudlagt på ett sätt så man förstår att det är ett utdrag från ett tidigare avsnitt. Från 00.00 fram till cirka 00.19

Några sekunder in i avsnittet så reser jag mig fort upp ur soffan i fullständig panik och skriker åt min mamma som satt i soffan bredvid att vara helt tyst. Förvirrat tittar hon på mig och frågar vad som står på men jag ber henne återigen att vara tyst.

“Hörde du inte?”, frågar jag henne. Hon svarar: ”Vadå, hörde vad?!”

Vi sitter tysta en stund och jag inser att det inte kan ha kommit utifrån.

Jag stoppar in hörlurarna i öronen igen och där, där var det. Visslingarna. De som jag för några år sedan hört utanför huset, som nästan skrämt skiten ur mig. Visslingarna som jag förträngt men som nu kom över mig som ett slag i ansiktet.

Det hände en natt på sommaren för några år sedan, året var kanske 2013 och jag var då hemma med min dåvarande flickvän, tillsammans med min bror och hans dåvarande flickvän. Våra föräldrar var på semester och vi fick äran att agera husvakt. Huset ligger mitt i ett sommarstugeområde med nära till grannar men också till skog och sjö med träskmark. Denna kväll låg vi alla tillsammans och kollade på film i husets vardagsrum. Min bror och hans dåvarande flickvän var rökare, och gick ofta ut och rökte på en av husets altaner. Under filmens gång gick de ut ett par gånger för att röka, och det var under en av dessa rökpauser som min bror ropar från ytterdörren:

”Öh, kom ut hit, det är någon i skogen.”

Jag går ut för att kolla vad som pågår, och efter ett par sekunder så hör jag det. Visslingar. Vi står tysta ett tag och lyssnar, försöker förstå vad eller vem det kan vara som går runt i skogen och visslar mitt i natten. Vi tänker att det kanske kan vara en fågel, eller någon som är ute och letar efter sin hund som sprungit bort. Men efter en stund så inser vi att någonting inte står rätt till. För att precis som i avsnitt 76, så var visslingarna en hög och en låg, samma oregelbundna melodi.

Vi ropar till vem eller vad det är i skogen om den behöver hjälp, men får inget svar. Efter en stunds ropande så bestämmer vi oss för att gå mot skogen för att se vem det kan vara. Vi klär på oss, tar med varsin ficklampa och går ut. När vi kommer i närheten av den plats där vi tror vi hört visslingarna första gången, så hör vi de nu från ett annat håll i skogen. Vi rör oss mot det håll där visslingarna nu kommer ifrån, men det är som att ju närmare visslingarna vi kommer, desto längre bort är de. Som att det inte går att komma nära, liksom. Vi drar nu slutsatsen att det förmodligen är någon som driver med oss. Vi ropar något i stil med att ”stick härifrån, att det är inte roligt” och diverse svordomar, vänder om och går tillbaka in i huset och fortsätter med filmtittandet, och efter en stund är det hela nästan glömt.

Efter filmen bestämmer sig min bror och hans tjej för att återigen gå ut och röka. Jag och min dåvarande flickvän ligger kvar på soffan, men det dröjer inte länge förens jag hör min bror från ytterdörren ropa:

”Hallå, kom ut fort, han är här igen, kom fort.”

Vi skyndar oss ut och mycket riktigt, där var de igen. Visslingarna. Samma ton, samma oregelbundna melodi, samma upp och ner. Men denna gång mycket närmre än tidigare. Kanske 25 meter ifrån huset så finns det ett träsk som liksom sitter ihop med den närbelägna sjön, och det var därifrån visslingarna kom. Vi stod stilla och lyssnade en stund, och efter någon minut så uppfattade vi det som att de kom närmre och närmre. Känslan av obehag började växa och vi bestämde oss för att gå in igen. Vi låste alla dörrar och fönster, och satte oss i vardagsrummet. Ingen av oss gick ut något mer den natten.

Efteråt så pratade vi inte så mycket mer om denna händelse, den liksom bara försvann. Men när jag efter ett par år nämnde detta för en bekant som bor i närheten, så berättade hon att hon också hört visslingarna, från samma skog och samma träsk.

Vad kan det vara som gör dessa visslingar? Är det ett fenomen som händer runt hela jorden? Jag har ingen aning, allt jag vet är att jag bara väntar på att få höra dom igen, för som i avsnitt 76 så hörde berättaren visslingarna igen, 14 år efter första gången och det är två år kvar för mig innan det tagit just 14 år. Vart och när kommer jag att höra dem igen, och vad händer när jag gör det?

Vi hörde “Visslingarna i avsnitt 76”, skriven av lyssnaren KB och uppläst av Fred Andersson. Det mejlet ramlade ner i inkorgen bara för några veckor sedan, och när jag läste det var det något av igenkänning som gnagde i mitt bakhuvud. Jag letade i arkivet och, javisst, redan år 2020 hade lyssnaren Nadja hört av sig med en slående liknande upplevelse, som utspelade sig mitt under högsommaren det året. Den läses av Rakel Josephson.

Det var en sen eftermiddag mitt i juli. Jag befann mig ute på landet där min syster Linnéa, hennes man och deras två barn bodde. Linnéas man var ofta bortrest i jobbet så jag åkte då och då dit för att stanna över ett par nätter och hjälpa henne ta hand om hus, deras husdjur men främst barnen.

Den eftermiddagen bestämde vi oss, jag, Linnéa och min fyraåriga systerson, för att plocka blåbär medan minstingen ändå hade somnat i vagnen. Vi hade ett ställe där vi, någon gång varje år, brukade plocka.

Vi skulle inte behöva gå så långt på grusvägen bort från huset tills vi kom fram till vårt ställe. Det var en bit in på en väldigt smal stig, näst intill grusvägen, och in i den ganska tätvuxna skogen vi satte oss ner för att plocka. Kanske en sådär 2-300 meter hemifrån.

Vi hade med oss våra två hundar, varav den ena, kallad Heidi, är en unghund på knappt ett år. Eftersom man under den här tiden på året inte får ha sina hundar lösa i naturen band vi fast dem båda vid ett träd precis vid oss.

Som hos många andra valpar och unghundar var inte tålamodet att sitta still sådär värst långt för Heidi och hon började ganska snabbt yla och pipa litegrann. Vi kunde ignorera henne en ganska lång stund och lyckades få ihop en del bär innan såväl tålamodet hos hunden som hos fyraåringen inte räckte till och tog slut helt.

Eftersom buskarna var överfyllda med bär i år ville vi inte helt ge upp än efter bara en sådär 20 minuters plockande, så jag föreslog för min syster att hon skulle ta sonen och de två hundarna och gå hemåt för att börja med kvällsmaten medan jag kunde stanna kvar och plocka lite till. Det lät som en bra idé och de begav sig hemåt och jag hörde deras röster en lång stund på deras väg hem innan de var för långt bort ifrån mig.

Det tog en stund till innan jag, mitt i mitt plockande, slogs av tystnaden. La märke till den. Det enda som nu hördes var vinden i träden, något kylig då eftermiddagen hade hunnit börja gå mot kväll.

Jag förstod inte alls varför men jag fick plötsligt en obehaglig känsla i hela kroppen. En blandning av ensamhet, sårbarhet, rädsla. Jag har i perioder i mitt liv lidit av depressioner så jag förklarade det hela som att det var den där gamla vanliga, plötsliga och starka ångesten som gjorde sig påmind genom ett kraftigt rus i bröstet som den ibland gör – och på så vis slog jag bort möjligheten för fantasin (och minnena från alla Creepypoddens berättelser om ensamhet i skogen) att skena iväg.

Tills tystnaden bröts. En vissling. Två långa toner. Den lät nästan mekanisk. Jag ryckte till av förvåning då det inte fanns några hus närliggande förutom min systers, och de skulle hunnit hem för längesen.

“Linnéa, var det du?”, ropade jag.

Inget svar.

Här ute går mycket sällan andra människor eftersom huset ligger väldigt avskilt, långt ute på landet. Andra har egentligen inget här att göra om man inte bor här. Visslingen kom dessutom bara från 15-20 meters avstånd från mig, vilket betyder att jag borde ha sett personen som visslade genom träden runt om mig. Men ingen syntes till så långt ögat kunde nå.

Så hörde jag det igen, samma avstånd och samma två toner. Och igen. Och en gång till.

Jag märkte att jag nu hade slutat andas för att kunna lokalisera exakt vilket håll ljudet kom ifrån, men det gick inte att urskilja. Men nära var det, det var jag säker på. Hade det varit en person som tappat bort en hund skulle ljudet flyttat sig, och namn på hunden förmodligen hörts ropas, men det här var en exakt likadan och lika nära vissling varje gång.

Jag satt som paralyserad i vad som kändes som flera minuter och hörde visslingen om och om igen med pauser av tystnad emellan. Jag tog till slut mod till mig, reste mig upp och vände snabbt hemåt.

När jag gick därifrån fortsatte visslingarna med jämna mellanrum och jag hörde att ljudet nu kom från bakom mig. Som om jag gick ifrån det.

Håret hade rest sig i nacken på mig och jag kände mig iakttagen. Rädd. Så fruktansvärt rädd.

Hjärtat slog till hårt som om det hade pausat lite för länge. Jag vågade inte titta bakåt över axeln. Vad det än var som visslande ville jag inte längre riskera att få syn på det. Möta dess blick. Jag vet inte varför det kändes så men detta “det” ville mig illa, jag bara visste det.

Jag hade börjat småspringa när jag till slut kom ut på den större grusvägen igen som ledde tillbaka till min systers hus. Jag sprang resten av vägen och vågade inte dra efter luft förrän jag kom innanför dörren och hade låst efter mig. I hallen möttes jag av Linnéa som såg förvånat på mig.

“Har du sprungit?”, frågade hon.

“Ja, en bit”, svarade jag andfått och berättade därefter genast för henne vad som hade hänt. Hon blev också skrämd.

“Den där lilla stigen är kort och används inte längre förutom av oss”, sa hon och fortsatte:

“Skogen blir så snårig bara en liten bit därifrån att det inte går att fortsätta längre in. Därefter följer 500 meter av djup skog tills du kommer till den stora vägen. Kanske markägaren? Men vid den här tiden? Och vi varken mötte eller såg någon gå åt ditt håll på vägen tillbaka.”

Vi diskuterade en stund och försökte hitta förklaringar tills jag hade lugnat ner mig. Senare på kvällen hade jag lyckats rensa det ur tankarna, och sen dess har jag inte reflekterat så mycket över händelsen. Kanske var det en inbillning, en ovanlig fågel – vad vet jag.

Tills jag hörde det där avsnittet om den visslande mannen i Michigan. Som sagt kunde det knappast ha varit samma man jag hört då jag bor tvärs över Atlanten, i en av södra Sveriges alla landsbygder.

Men jag kan inte låta bli att sen dess ännu mer undra: Vem eller vad var det som visslade på mig mitt i den djupa skogen den där kvällen?

Vi hörde “Visslaren i Sverige”, berättad av lyssnaren Nadja och uppläst av Rakel Josephson. Och faktum är, efter att ha sökt lite extra i arkivet, att hon och KB inte är ensamma om att ha hört visslaren i Sverige. Åtminstone en handfull personer vittnar om liknande upplevelser i mejl till Creepypodden. Vem är det som visslar efter oss där ute?

Det är sådana frågor utan svar som ofta väcks av historierna i Creepypodden. Men de kan också föda historierna. När man själv varit med om något som man helt enkelt inte kan berätta för någon annan än en spökpodd. Som till exempel det signatuen “Räven” berättade om för en tid sedan, i ett mejl med rubriken: “Britsen”. Det läses av Fred Andersson.

Jag skriver detta till er för att jag inte vet var annars jag skulle kunna skriva det. Jag har lyssnat på Creepypodden sedan starten och känner att ni är som en vän. Kanske kan ni, eller någon av era lyssnare, ha ett svar till vad jag precis har upplevt. Åtminstone känner jag att ni skulle kunna förstå. Så här kommer min historia. Den utspelade sig för en kvart sedan och jag har inte den blekaste aning om vad jag ska tro. Men det hände. Tro mig.

Men låt mig först ge lite bakgrund.

För några år sedan blev jag utbränd och befann mig i ett slags vakuum. Det skedde i kölvattnet av en havererad relation och allting är mycket dimmigt när jag ser tillbaka på tiden. Jag ramlade då in i ett nytt intresse som upptog hela min värld: möbler från 50- och 60-talet. Jag köpte och sålde. Ibland med vinst, ibland med förlust. Jag drevs inte så mycket av förtjänsten, utan att få se föremålen, hålla i dem. Bestämma mig för om jag älskade dem. Det var inte mycket som jag valde att behålla, nästan ingenting. Det blev en karusell, en manisk sådan. Som att jag ville hitta något nytt att hålla i, något att stryka min hand över. Med tiden falnade intresset, som det ofta gör när en passion blossar upp så fort. Men jag ramlade framför allt in i en människa som erövrade mitt hjärta. Det visade sig att det var kärlek jag letade efter, inte saker. Jag bestämde mig för att sälja min lägenhet och flytta in till kvinnan som numera upptog hela min värld. Jag insåg att hela mitt förråd fortfarande var fullt med gamla möbler och jag bestämde mig för att göra ett sista försäljningsryck. I en strid ström kom folk och hämtade myran-stolar och lampor signerade Hans Agne Jakobsson.

I ett hörn av källaren, där jag förvarade mina saker, fanns ett utrymme med saker som bostadsrättsföreningen samlade för att en dag köra till tippen. Jag kunde inte låta bli att se vad folk valde att slänga. Där var allt möjligt, faktiskt en hel del fina saker, och jag ojade mig över vårt bekväma slit och släng-samhälle. Ett teakbord med ett brutet ben som lätt kunde lagas. En vacker golvlampa med trasig skärm. En tjock-tv. En sopsäck med nallar. Allt möjligt, som ni förstår.

Där fanns också en gammal sjukhussäng, en fältbrits med handtag som stått i husets gamla skyddsrum. Den var i gott skick, om man bortsåg från en liten reva i kanvastyget. Den hade handtag så att man lätt kunde bära iväg en skadad individ. Den fullkomligt osade historia och mitt hjärta smälte för detta stycke beredskapshistoria. I ett infall frågade jag föreningens ordförande om jag kunde få ta den, vilket jag fick. Mindre för honom att köra till tippen.

Jag tog en bild och skickade till min kommande sambo, som omedelbart ryggade tillbaka. Jag såg inte reaktionen, men jag kände det genom telefonen. Denna sak, ville hon inte skulle komma in vårt gemensamma hem. Den var tydligen otäck. Detta kunde jag förstå, men jag tyckte också att hon missade något. Detta var ju något unikt. Något helt annat än en dagbädd från Ikea. Den kunde räddas, ges en funktion, en plats i ett hem. Men jag insåg också att det inte skulle gå. Båda behöver inte älska alla möbler i ett hem, men ingen ska behöva få kalla kårar. Så jag bestämde mig för att lägga ut den på Blocket. Gratis för den hugade. Visserligen kunde jag bara ha satt tillbaka den i utrymmet där jag tog den, men det kändes inte heller rätt. Då skulle den ju kastas.

Och det är nu, efter att jag publicerade annonsen som det märkliga börjar, och jag har inte hämtat mig än. Bara sekunden efter att annonsen kom ut, fick jag ett meddelande. En man, som skrev att han hette Egon, berättade att han kunde komma redan samma kväll och hämta britsen.

Jag förvånades av meddelandet som kom så fort att det måste ha skrivits innan annonsen ens kom ut. Det gjorde mig både perplex och fundersam. Jag väntade lite för att se om någon annan skulle vara intresserad, men inga fler spekulanter skrev till mig. Jag svarade Egon att britsen var hans, om han ville ha den, men han behövde veta att det fanns en reva i kanvasen. Återigen kom svaret omedelbart.

”Det löser jag, det har jag gjort förr.”

Även detta svar fick mig att undra vem som kunde vara så intresserad och kunnig kring en gammal beredskapsbrits. Vi avtalade tid vid klockan 18 och han dök upp – i en gammal oklanderligt skött Volvo Amazon – precis på sekunden. Han presenterade sig med efternamnet först.

”Larsson, Egon Larsson.”

Jag sa mitt namn samtidigt som jag synade honom. Han hade ett blått och ett brunt öga. Han hade perfekt sittande kostymbyxor, en stilig skjorta, men en illasittande kavaj, flera nummer för stor. Det var som om han brydde sig om vissa delar av klädseln, men inte alls om andra.

Vi gick upp mot min lägenhet där jag förvarade sjukhussängen. Egon torkade av sina skor på dörrmattan, men frågade inte om han skulle ta av dem, vilket jag blivit van vid att folk har frågat när de ska köpa möbler hos mig. Svenskar är i allmänhet rätt väluppfostrade. Sedan gick han före mig, genom hallen och tog direkt till vänster in i rummet där jag hade britsen. Jag var på något sätt satt i baksätet till min egen affär. Han gick fram till britsen och drog handen över metallstängerna och kanvasen. Sedan sa han:

“Ja, det är den.”

Nu visste jag varken ut eller in längre men kände en stark ilning i kroppen och ursäktade mig för att gå på toaletten. Precis när jag hade spolat hörde jag musik komma från vardagsrummet. Jag förvarade en gammal trattgrammofon där, en sådan man vevar igång. Det var också ett köp som jag hade gjort under min dimmiga period. Låten som spelades var en av mina stenkakor som jag hade hittat på ett antikvariat, Ulla Billquists ”Någonstans i Sverige”.

Och det är nu det verkligt märkliga började att utspela sig. Jag gick ut från toaletten och går mot vardagsrummet och synen som mötte mig… Ja, jag vet inte hur jag ska förklara den. Där stod Egon och dansade med en osynligt uppbjuden kvinna.

Men det stannar inte där. Och jag vet att det kommer låta fullständigt befängt och därför vill jag passa på att säga att jag aldrig nyttjat en enda drog i hela mitt liv. Snus är mitt gift, thats it. Så här kommer vad jag såg.

I en del av rummet rör sig Egons nederdel av kroppen, hans ben, och i en annan del rör sig hans överdel, med armarna utsträckta som han för dansen. Där är alltså två Egon, uppdelad i två. En med de stiliga kostymbyxorna, och en med den illasittande kavajen. Jag står som förstenad och ser dansen, eller vad det är, som utspelar sig i fullt dagsljus, en onsdag i juli, i den centrala delen av en mellanstor svensk stad.

När melodin tar slut glider de båda delarna mot varandra och förenas i en kropp igen. Egon rycker då i slagen på kavajen, liksom för att släta ut dem, och bockar mot sin danspartner. Sedan går han mot britsen och tar fatt i ena änden. Sedan säger han:
”Unge man, vänligen, jag har inte hela dagen.”

Jag samlar mod och tar fatt i andra änden och tillsammans bär vi ner sjukhussängen. Väl ute igen märker jag att bilen är alltför liten för att rymma bara en bråkdel av föremålet, men då tar han själv tag i britsen, nu irriterad, och slänger upp den på taket, som inte har några räcken. Det är fullständigt absurt. Lacken repas, bulor uppstår, men det verkar inte bekomma honom. Han tar fram ett rep och binder fast sängen via bilens innertak. Sedan vänder han sig mot mig, ger mig sin hand och tackar för affären. Jag ser honom sedan köra iväg.

Och nu sitter jag här i min lägenhet igen och undrar vad det i allsin dar var som hände. Vem var Egon och vad uppstod där under dansen? Och hur kunde han ha svarat på annonsen med blixtens hastighet?

Jag har inga svar. Har du?

Vi hörde “Britsen”, skriven av signaturen “Räven” och uppläst av Fred Andersson. Tyvärr, “Räven”, har jag inte heller några svar. Men så länge Creepypodden fortsätter ha lyssnare, så länge kan nya svar faktiskt dyka upp. Nya vittnen, hur absurda fenomenen som beskrivs än är, från apugglor till halvdansare. Det, om något, har vi lärt av oss av dagens avsnitt.

En söt grej med er som lyssnar är att ni är väldigt många som är övertygade om att ni är den enda i världen som använder Creepypodden för att kunna sova. I själva verket tycks Creepypodden, efter kudden, täcket och partnern, vara bland de vanligaste sängkamraterna i Sverige. Men det är inte bara av godo. Det ska vi få höra mer om i avsnittets sista historia, som heter “Min dotter och Creepypodden”, och som signerats: “En f.d lyssnare”. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag har alltid haft svårt att somna. I barndomen var det inlästa sagor som snabbast kunde vagga mig till sömns, och på den tiden var det kassettband som fanns att tillgå och jag avverkade allt vi hade hemma. “Dr. Snuggles”, “Emil i Lönneberga”, “Myntrik”, och “Prostens barnbarn”. Som ung började jag lyssna på ljudböcker på CD-skiva, men det var inte förrän jag var i 20-årsåldern som den perfekta lösningen lanserades: poddar.

Jag började med att lyssna på kortare noveller, gick sedan vidare till dokumentärer om historia, kriminologi och olika livsöden. Sent omsider upptäckte jag även skräckgenren som paradoxalt nog var den genre som mest effektivt lindrade min oro i sängen om kvällarna. Till den bildlösa skräckhistorien får jag själv måla upp Slender Man, spöken och mördarclowner i mitt sinne och inget av det blir någonsin så skräckinjagande som de mörka tankar som kryper på mig varje gång jag ska sova.

När Creepypodden startade hoppade jag på tåget redan från första avsnittet. Konceptet passade mig utmärkt. I veckor somnade jag på under 10 minuter och hann egentligen aldrig lyssna färdigt på någon av berättelserna – åtminstone inte i medvetet tillstånd. Och sedan tog allt en oväntad och mycket obehaglig vändning.

Första gången det hände var i början av 2016. Intensiva snyftningar från min dotters sovrum väckte mig. Hastigt kastade jag av mig täcket, krånglade mig ur de trassliga hörlurarna och halvsprang in till hennes rum. Klara skulle snart fylla fyra och titt som tätt hände det att hon fortfarande kissade i sängen. Men då brukade hon snarast bli arg och missnöjd. Detta var något annat.

“Klara, gumman? Vad har hänt?”

Hon stod upp i sängen. I hörnet vid huvudändan stod hon med hela kroppen hårt pressad mot väggen, som ett vettskrämt bytesdjur. Månskenet som träffade övre delen av hennes lilla ansikte avslöjade att hon svettades ymnigt i hårfästet och över pannan. Hennes ögon var vitt uppspärrade och tårarna rann som floder nerför kinderna. Det rådde inget tvivel om att hon var vettskrämd. Hon fick syn på mig, men ingen lättnad verkade komma över henne.

”Pappa”, grät hon. ”Pappa, jag vill inte duscha imorgon.”

Vi hade tidigare den veckan bestämt att Klara skulle duscha oftare. Under hennes småbarnsår hade jag ofta slarvat med det, men efter att ha snappat upp andra familjers rutiner om detta hade jag insett att det nu var hög tid att börja sköta det fläckfritt.

”Gumman, vi har ju bestämt att det är duschning varje dag”, sa jag och gjorde en ansats till att krama henne. Hon stötte bort mig, satte bestämt sina små darrande händer i mitt bröst och såg ännu räddare ut än innan.

”Varför vill du inte duscha?”

”Blodet, pappa!”, tjöt hon. ”Jag är rädd för blod”.

Blodet? Jag hade ingen aning om vad hon pratade om. Efter ett tag lugnade hon sig något, och jag lyckades till och med få henne att lägga sig ner. Hade hon slagit sig på förskolan? Hade någon slagit henne? Ingenstans hade hon något sår eller blåmärke. Hon lät mig lägga mig bredvid henne och efter någon timme eller så somnade hon. En mardröm säkerligen, men bilden av hennes vettskrämda ansikte hade etsat sig fast.

Jag återvände till min säng, la mig och slöt ögonen. Oron kröp genast på. Slentrianmässigt sträckte jag mig efter mobiltelefonen. Där hade ett avsnitt spelats ända tills det stängt av sig själv mitt i, tack vare sovtimerfunktionen. Jag tryckte på play, det var Creepypodden, avsnitt 15: “Duscharna”.

Just vid det tillfället gjorde jag ingen koppling mellan det Klara hade sagt och det som jag låg och lyssnade på. Det kanske verkar enfaldigt, men å andra sidan var det en så avlägsen tanke att hon på något sätt skulle ha hört det. När hon en stund tidigare hade väckt mig, hade lurarna fortfarande suttit stadigt på plats runt mitt huvud och dessutom mindes jag ju att jag var intrasslad i sladden. Skulle Klara verkligen ha förmått sig att smyga in i mitt rum, trassla av mig lurarna, bli vettskrämd och sedan sätta på mig dem igen? Allt detta utan att väcka mig. Nej, vid det tillfället var detta så långsökt att jag inte ens tänkte det.

Det gick ett par veckor. Mycket riktigt var det nu knepigt att få Klara att duscha. Hon blev ängslig då jag öppnade blandaren och sneglade hela tiden misstänksamt mot duschmunstycket. Vissa dagar fick vi till och med frångå de nya duschreglerna eftersom jag inte orkade med konflikt. Till min lättnad nämnde hon inget mer om något blod i alla fall.

En natt i februari vaknade jag plötsligt. Det var inget speciellt som hade väckt mig, men jag var klarvaken. Jag övervägde att dra igång en podd och försöka somna om, men av den falnande stjärnhimlen att döma så skulle det snart bli gryning och jag tyckte att det kändes meningslöst att åter lägga mig bara för någon timmes sömn. Istället beslöt jag mig för att gå ner och använda dessa nyvunna morgontimmar till att grädda pannkakor åt Klara. En lyxfrukost en vanlig förskolemorgon skulle göra henne glad, tänkte jag.

Innan jag tog trappan ner kikade jag in i hennes rum. Hon sov djupt och harmoniskt. Jag njöt av det dunkla mörkret i köket och nöjde mig med köksfläktsbelysningen när jag började mäta upp mjölk och mjöl i en bunke. Just som jag rotat fram soppsleven som jag använde för att få rätt mängd smet ner i stekpannan, knarrade det till trappan. Jag vred huvudet och ertappade Klara mitt i steget. Hon verkade klarvaken och hennes luriga ansiktsuttryck vittnade om att hon hade något fuffens för sig. Hon såg ut sådär som hon gör precis innan hon ska hoppa på mig och börja kittla mig kring revbenen.

”Men gumman är du vaken? Vad har du för bus för dig?”

”Inget”, svarade Klara och fnittrade.

Målmedvetet och med blicken i golvet, som om ögonkontakt skulle utlösa ett ofrivilligt skrattanfall, rörde hon sig mot köket, men vek av när hon kom fram till mig och gick istället bort mot kökslådorna. Klara hade alltid lyssnat och respekterade regler och förbud, till och med så pass att jag ibland skröt om henne. Jag hade inte ens behövt sätta barnsäkring på besticklådan. Nu drog Klara ut just denna, och när hon åter vände sig mot mig höll hon en av mina större kockknivar i handen. Överarmen vilade mot överkroppen och vid armbågen böjde sedan underarmen ut sig i en nittiogradig vinkel och förlängdes av kniven som såg groteskt stor ut när Klara höll i den.

Hon hade fortfarande det där finurligt busiga ansiktsuttrycket, men det som för bara en liten stund sedan sett charmigt ut tedde sig närmast obehagligt i fläktlampans dunkla sken. Hon mötte min blick.

”Säg det då, pappa”, befallde hon.

”Klara, du får absolut inte leka med knivar. Lägg ifrån dig den där.”

Lydigt la hon ifrån sig kniven på köksbänken. Det bubblande leendet var borta och hon såg nu besviken ut.

”Du skulle ju säga det, pappa!”

”Vad menar du?”

”Dayadvam!”, halvskrek hon med fånigt förställd röst. Mina tankar gick till redrum-
scenen i The Shining.

”Datta dayadvam!”, upprepade hon. ”Du har ju skopan, jag skulle ju gråta från halsen ju.”

Jag förstod att jag omedvetet hade förstört en märklig lek som Klara tagit för givet att jag kände till och även om jag naturligtvis inte hade en chans att hänga med i precis allt som skedde på förskolan fick jag lite dåligt samvete när jag såg hennes besvikelse. Efter en kort predikan om det farliga med att leka med knivar samt en mental minnesanteckning att skaffa barnsäkring till knivlådan njöt vi tillsammans av en mysig pannkaksfrukost innan vi for iväg till förskolan.

Varannan helg var Klara hos sin mamma. Jag hade själv varit ett varannan-helgbarn, och när jag och Sonja separerade hade jag svurit för mig själv att Klara aldrig skulle bli det. Men i takt med att Sonjas karriär mer och mer slukade hennes tid, kom Klara att vara mer hos mig, tills en dag då Sonja föreslog varannan-helg-konceptet under ”en begränsad period” som hon sa. Då var Klara två år. Jag skyllde på Sonja, men i hemlighet omfamnade jag situationen eftersom jag älskade min tillvaro med Klara. Sonja lät alltid mig hålla i taktpinnen när det kom till vår dotter. Jag fick ta de viktiga besluten, köpa kläder, gå på föräldramöte och så vidare och inte en enda söndagskväll hade Sonja lämnat henne hos mig med några klagomål eller förmaningar. Visst kunde Sonjas brist på engagemang göra mig ledsen å Klaras vägnar emellanåt, men överlag var jag nöjd med att vara den stabila föräldern – hennes fasta punkt.

Men en söndag våren 2016 stannade Sonja upp i tamburen efter att Klara snabbt kramat om mig och sedan rusat upp till sitt rum för att leka en sista stund innan läggdags. Oftast hade Sonja ett otillgängligt uttryck när hon lämnade, som troligtvis kom sig av lättnaden av att få återuppta vad nu det än kunde vara som hon skulle jobba på i kommande arbetsvecka, men denna söndag var det annorlunda. Hon såg bekymrad ut.

”Jag är lite orolig för Klara.”

Hon sa det försiktigt och trevande då hon till varje pris ville undvika konflikt som skulle kunna resultera i varannan vecka istället för varannan helg.

”Hon har betett sig märkligt de senaste gångerna. Jag…vet inte.”

”Okej? Berätta då.”
”Hon pratar mycket om otäcka saker, monster och blod och… Igår till exempel. Det
var ett gäng grannbarn som gick påskkärring och ringde på för att få godis. Klara fick panik efteråt! Hon frågade mig ’Mamma, såg du dem i ögonen? De kan vara onda, släpp aldrig in dem!’. Jag blir faktiskt lite mörkrädd. Och sen det här att hon vägrar duscha…”

Jag blev defensiv. Jag kände ju igen detta. Både duschincidenten och den bisarra leken med kniven gjorde sig påminda. Jag bestämde mig för att inte nämna det. Detta kunde gott få bli Sonjas projekt.

”Okej, visst, men om hon känner sig otrygg när hon är hos dig så får väl du ta tag i det”, sade jag. Sonja suckade.

”Så du känner inte igen beteendet, menar du?”

”Nej, Klara har aldrig signalerat att hon är otrygg här.”

”Men hon säger att det är du som har berättat de här sakerna för henne.”

Sonja såg anklagande ut, som om hon förväntade sig något slags erkännande. Jag hade absolut ingen aning om vad hon pratade om och konversationen mynnade ut i ett kortare gräl och en ytterdörr som smällde igen. Jag skulle naturligtvis prata med Klara om det vid tillfälle.

Månaderna gick. Klara hade inte mycket till sommarlov eftersom både jag och hennes mamma behövde jobba mycket. Hennes märkliga, ibland morbida, beteende hade fortsatt och det var minst en liknande incident varje vecka. Vissa gånger resulterade det i riktiga bekymmer som direkt påverkade vår vardag. Till exempel hade jag flera gånger varit tvungen att sova med Klara nere i vardagsrummet eftersom hon ansåg att trappan var farlig.

”Det där är ingen bra idé, pappa”, hade hon sagt och tagit ett hårt grepp om min arm en gång när jag var på väg upp för trappan.

Även på förskolan hade man reagerat på Klaras udda kommentarer och lekar. Pedagogerna hade försynt tagit upp det med mig, utan att vara anklagande, men jag tyckte mig ändå märka dömande blickar från dem då och då. Jag hade gång på gång malt igenom alla möjliga källor till min dotters fantasier. Till skillnad från många andra föräldrar hade jag ingen iPad, och Youtube och sådant hade jag ännu lyckats hålla borta från henne.

Varje vaken minut förutom då hon var i förskolan eller hos sin mamma tillbringade jag tillsammans med henne och jag kunde inte fatta var hon fick allt detta ifrån. Visst har barn livlig fantasi, men detta måste ju vara något utöver det vanliga. Sakta men säkert vande jag mig vid det faktum att jag skulle behöva kontakta barnpsykiatrin så småningom.

En dag framåt sensommaren fick jag ett telefonsamtal från en av Klaras pedagoger, hon ville ännu en gång växla några ord kring Klaras uppträdande. Denna gången hade hon tydligen skrämt upp sina klasskamrater rejält. Det gick löss på skolan, vilket i sig inte var något ovanligt utan inträffade säkert två-tre gånger per läsår, och skolsköterskan hade i samband med detta gått runt bland barngrupperna och berättat om huvudlöss och allt vad det innebar.

Så fort hon hade nämnt ordet huvudlöss hade något hänt med Klara. Hon hade räckt upp handen, och innan hon fått ordet hade hon sagt:

”När en människa har blivit huvudlös, då är hon DÖD.”

Skolsköterskan hade tålmodigt förklarat att löss är helt ofarliga, men kan orsaka klåda och annat besvär. Klara hade inte nöjt sig med det svaret.

”Min pappa har sagt att när en människa har blivit huvudlös så är hon död! Det är sant!”

Hon hade sedan upprepat detta flera gånger under dagen varpå pedagogerna beslutat sig för att ringa mig.

Insikten sköljde över mig. Under ett knappt år hade jag varje kväll satt på ett avsnitt Creepypodden i hörlurarna innan jag somnat, men nästan aldrig hunnit höra mer än tio-femton minuter. Signaturmelodin däremot, kunde jag nästan utantill av förklarliga skäl och just den fras som pedagogen nu återgett över telefon fanns med där. Hade Klara också lyssnat på podden? Men hur? Att hon skulle gjort det när jag var vaken var helt uteslutet, jag hade alltid telefonen nära och jag visste alltid var Klara fanns någonstans. Det måste alltså ha hänt när vi sov.

”Jag har inte sagt det som Klara säger”, svarade jag pedagogen. ”Jag ska prata med henne så fort Sonja lämnar henne på söndag.”

Jag bröt samtalet.

Kunde detta förklara de andra incidenterna också? Jag tyckte fortfarande att det verkade långsökt, men ändå för passande för att släppa. Jag satte mig vid köksbordet, öppnade poddappen och började i mitt huvud lista alla märkliga upptåg som Klara stått för de senaste tio månaderna. Jag insåg snabbt att det var så många att jag skulle behöva papper och penna.

Många timmar senare satt jag, i något som angränsade chock, kvar på samma stol och stirrade ut i den disiga sommarnatten. Allt stämde. Blodsprutande duschar, figurer som krävde blodsoffer, onda barn som knackar på, mystiska trappor som inte fick beträdas. Det rådde inget tvivel om att min dotter både lyssnat och lärt sig vartenda avsnitt av denna podd. Själv kände jag inte igen något av det.

Självklart var jag oroad över vilka effekter detta skulle få för henne, hade hon skadats av det? Var hon traumatiserad för resten av sitt liv? Detta var det som gnagde rent emotionellt, men intellektuellt gnagde det faktiskt desto värre: Hur i hela friden hade hon fått tillgång till allt detta material? Innan jag kunde gå vidare med att rota i Klaras känslor var jag bara tvungen att ta reda på det. Jag bestämde mig för att göra ett experiment.

Dagen därpå köpte jag ett par så kallade in-ear-hörlurar, sådana där som man stoppar halvvägs in i hörselgången. Försäljaren försäkrade mig om att de hade bästa möjliga ljudisolering, det vill säga de släppte inte ut något ljud till omgivningen, eller till Klara i mitt fall. På söndagskvällen när Sonja och Klara dök upp nämnde jag inget om mitt samtal med förskolan, utan lagade middag och sedan nattade jag Klara i vardagsrumssoffan i vanlig ordning.

Nu var det bara att vänta till en minut efter midnatt då det färskaste avsnittet av Creepypodden skulle släppas. På så sätt skulle det vara omöjligt för Klara eller någon annan för den delen att ha hört det innan. Jag pressade in mina nyinköpta lurar i öronen och klistrade två stora skrubbsårsplåster över varje öra så att Klara inte skulle kunna komma åt dem, inväntade släppet av avsnittet, tryckte play och sjönk in i en djup sömn efter en orolig helg.

Väckarklockan ringde kl. 05:00. Jag ville nämligen hinna lyssna igenom avsnittet i klarvaket tillstånd innan Klara vaknade. Det hette “Svensk folktro II” och bestod av en kortare spökhistoria följt av två längre berättelser på liknande tema. I en av dem beskrevs en otäck varelse som började terrorisera protagonisten efter att denne gett sig ut på en skogspromenad. Mot slutet av berättelsen konfronterade mannen varelsen varpå den på ett skrämmande likt sätt imiterade mannens egna röst. Varelsen hade med sin träffsäkra imitation lyckats lura till sig mannens hund för att i nästa stund vända den emot honom. En bra men oerhört kuslig berättelse som jag verkligen inte ville skulle nå min dotters öron.

Jag satte igång med frukoststöket och inväntade min dotters uppvaknande. Runt sju-snåret såg jag i ögonvrån hur hon tassade iväg mot badrummet för att kissa. Sedan en tid tillbaka hade Klara insisterat på att göra sina toalettbestyr i avskildhet. Jag tyckte väl hon var lite väl liten för sådana tankar, men respekterade givetvis hennes önskning. Hon tog sin tid därinne och jag var ivrig att få resultatet av mitt experiment. Det kom hastigare än vad jag hade räknat med;

”Godmorgon Klara, gumman”, kvittrade jag. ”Är du klar därinne snart?”

Det var tyst en stund, sedan svarade hon:

”Du måste komma in här och prata, pappa. Hur ska jag annars kunna veta att det är du?”

Idag är Klara sju år och har börjat första klass. Inga fler incidenter har inträffat sedan jag gjorde mitt experiment. Jag har själv svårare än någonsin att somna. Jag ligger nästan varje kväll och grubblar på hur Klara kunnat snappa upp allt detta. I förtvivlade stunder har jag googlat termer som tankeöverföring och telepati, men jag vet att det givetvis inte är det det handlar om.

Jag raderade poddappen från min telefon strax efter den sista incidenten och grävde istället fram min gamla kassettbandspelare ur vindsförrådet. Inte sällan hör jag Klara i sitt rum, nynna på vinjettmusiken till Dr. Snuggles.

Signaturmelodi

Vi hörde “Min dotter och Creepypodden”, skriven av “En f.d. lyssnare” och uppläst av Ludvig Josephson. Ja, eftersom du inte lyssnar längre vet du alltså inte att din historia kom med. Men det kanske är bäst så. Så får vi hoppas att inget annat litet förskolebarn ligger där ute och på något sätt matas med Creepypodden – åtminstone inte om det inte är självvalt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.