Avsnitt 260: Det förflutna är aldrig dött

Hej!

Hittade det här bredvid ett formlöst bylte, i en hög vid en överfull sopcontainer på vägen hem från krogen i helgen. Ett brun kuvert med ett par dubbelskrivna pappersark i. Kan inte ha legat där länge alls då det var lite regn på marken men papperet var knappt blött. Kom osökt att tänka på er.

Med vänlig hälsning

Björn.

Jag arbetade som sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning och jag hade nyss gått på mitt nattpass. Det var lugnt på avdelningen. Några patienter hade vi. Någon som låg i respirator och någon som behövde annan slags intensivvård.

Själv hade jag just då inte ansvar för någon patient, så när akuten ringde upp om en överdos som var på väg upp så tog jag och en kollega gärna oss an det. Även om det kan vara skönt med en lugn natt ibland så blir de lätt plågsamt långa om man inte har något alls att göra.

En snabb rapport från sköterskan på akuten om en intoxikation på psykmedicin och sömnmedel. Hon var rätt rörlig, sades det. Vilket brukar betyda ”sjöslag”. Narkosläkaren hade tillkallats till akutrummet för att försöka lugna ner patienten på medicinsk väg.

Några minuter senare rullade de in genom våra dörrar, och mina farhågor besannades genast. Patienten – en ung kvinna på drygt 20 år – låg på britsen med ben och armar viftandes åt alla håll och riktningar samtidigt. Det var en liten, späd tjej med långt, brunt hår. Vid första anblick alldaglig. Hade kunnat vara vem som helst. Tittade man dock närmare såg man ärren. I det närmaste varje centimeter av armarna var täckta av ärr, nästan läkta sår och relativt färska snitt.

Det är inte sällan man ser det på intensiven. Vi brukar få in några överdoser varje månad. Unga kvinnor är överrepresenterade och skärsåren på armarna är ett genomgående signum. Men det här var extremt även för dessa fall.

Sederingen hade gett viss effekt, men inte tillräckligt. Personalen från akuten som rullade båren försökte tala lugnande till den unga kvinnan på britsen, utan vidare resultat. Hon var bortom sådant som förmaningar och väna uppmaningar. I sin egen värld där hjärnan försökte parera drogernas verkningar. Det verkade gå sådär.

Väl inne på salen kom narkosläkaren in, sade att patienten skulle behöva mer sövande än vad han vågat ge på stående fot nere på akuten. Som tur var hade hon en infart och vi kunde snabbt koppla på en kontinuerlig dos sövande medicin.

Sakta – och ganska osäkert – blev hennes rörelser slöare och fumligare. Ögonen som varit stirriga och vidöppna hela tiden, utan att någonsin söka ögonkontakt, föll ihop under längre och längre stunder. Till slut sov hon en välsignad, droginducerad sömn och vi kunde börja arbeta med henne.

Vi kopplade upp henne på övervakning, tvättade av henne, satte fler infarter och satte kateter. Fler dropp kopplades och efter någon timme hade vi läget under kontroll. Framstupa sidoläge. För att hålla luftvägen fri och ifall hon skulle kräkas.

Vi skulle turas om att sitta hos henne en timme i taget, jag och min kollega. Jag började och tog plats på en hård pinnstol bredvid sängen med en laptop framför mig. Jag började kolla igenom journalen.

Bipolär. Under utredning för misstänkt schizofreni. Hade hört röster och ibland även hallucinerat. Varit inlagd på psykiatrisk avdelning flera gånger, det fanns en gedigen journal från psyk på den stackars kvinnan.

Det fanns en nedskriven teori om när besvären börjat, men man misstänkte också att det fanns en ärftlighet i hennes fall då mormodern även hon varit drabbad, och den utlösande faktorn troddes vara nämnda mormoders plötsliga död genom självmord. Ett kraftigt trauma. Dels då patienten och den gamla kvinnan stått varandra nära, och dels då den unga kvinnan framför mig hade varit närvarande när mormor valde att ta sitt liv.

”Fy fan”, tänkte jag. ”Vad ska folk gå igenom?”

Idag hade man hittat henne i sin lägenhet. Hon hade inte öppnat när personal från hemsjukvården skulle göra besök för att ge henne en spruta. Man hade fått hjälp av hyresvärden att öppna dörren och där hade man hittat henne i soffan. Initialt okontaktbar med ett par tomma medicinaskar bredvid sig. Ambulans tillkallades och under färden in till akuten hade hon vaknat till, men inte kunnat kommunicera med annat än sparkar och slag.

Men nu sov hon. Giftinformationscentralen hade kommit med sina rekommendationer som läkaren vidarebefordrade till oss. Hon skulle överleva det här också. Först sova och vila och låta kroppen rensa ut gifterna. Hålla koll på njur -och levervärden.

Tiden gick sakta framåt. Jag läste journalen, skrev lite anteckningar, lät blicken vandra mellan skärmen, patienten och monitorn med jämna mellanrum.

Skärmen, patienten, monitorn.
Skärmen, patienten, mo…

Hon låg och tittade på mig. Vidöppna ögon, klar blick. Fokuserad på mig. Uttryckslöst.

Den första förvåningen lade sig fort och jag ställde mig upp för att ge en bolusdos av sederingen och låta henne sjunka ner i sömn igen.

Munnen rörde på sig. Svagt och nästan inte märkbart. Men ändå. Som om hon försökte säga något.

Hon var ändå lugn nu. Inte våldsam eller ormande. Så jag lät fingret vila i luften. Tryckte inte på knappen för extra dos. Istället tittade jag henne i ögonen.

”Hej”, sade jag så lugnande jag kunde. ”Du befinner dig på intensiven. Du kom hit nyli…”

Munnen rörde sig mer. Det kom en tyst gnyende som växte i styrka som blev ett utdraget ”Ooooaaaooooaaaiiieeeeaa”. Som om hon arbetade igång kroppens och röstens muskler igen.

”Vänta, säg inget. Vila bara” försökte jag. ”Du får vila nu. Prata i morgon när du är piggare”

Hon blev tyst, men fortsatte att fokusera blicken på mig. Återigen sträckte jag mig mot medicinpumpen för att ge en stötdos sövande.

”Den dumma kossan försökte tysta mig” sade hon.

Jag frös mitt i rörelsen. Tittade ner på henne med öppen mun.

”Vad sa du?” sa jag utan att lyckas dölja min förvåning.

”Den lilla jäntan. Den imbecilla lilla skatan. Hon försökte tysta mig. Bli av med mig. Idioti.”

”Vet du, du ska få sova nu. Du behöver det” sade jag.

”Nej, det gör jag inte. Jag behöver prata. Jag vill tala med någon. Tänk själv att leva tillsammans med ett sånt här fån till fruntimmer. Jag vill prata med någon annan för en gångs skull. Det kan du inte neka en gammal stofil, väl?”

Jag satte mig ner igen. Visste inte vad jag skulle tro eller säga.

Hon fortsatte.

”Jag kan väl inte klandra henne om hon försöker bli av med mig. Många har försökt. Ingen har lyckats. Och vi har haft våra duster genom åren, jag och hon.”

Hon släppte mig med blicken och fokuserade istället på sin arm som låg i en vinkel framför henne.

”Ibland tror jag att hon försöker karva mig ur sin kropp. Skära ut mig. Som en tumör.” Hon bytte tonfall till en glättig, uppsluppen röst. ”Men det är inte så det fungerar”.

Just då kom min kollega in för att byta av mig. Det hade redan gått en timme.

”Fan vad kallt det är här inne” sa hon. ”Har du dragit ner värmen”

Jag hade själv inte tänkt på det, men nu när hon påpekade det var det betydligt kallare än vad det borde vara inne i rummet.

”Nej”, sa ja bara.

”Har allt varit lugnt?”

”Jaa…” sa jag tveksamt. ”Hon pratar.”

”Va?”

”Hon pratar.”

”Är hon vaken?”

”Ja” sa jag och vände blicken åter mot patienten i sängen bredvid mig.

Stängda ögon. Inga tecken till att hon nyss varit vaken och talbar.

Min kollega böjde sig över henne och tittade noggrant. Hon tog hennes hand och släppte den ner på underlaget igen. Tog hennes ena finger och tryckte hårt över nagelbädden för att smärtstimulera. Ingen reaktion.

”Tja, nu sover hon i alla fall”

Jag reste mig och gick ut. Sa att vi ses om en timme och att hon skulle höra av sig om det var något. Det var dags för mat så jag gick ut till personalrummet och värmde matlådan. Funderade på den senaste timmens händelser. Flickstackarn måste ju vara sjukare än vad någon någonsin trott. Det här var inte någon vanlig, medicinerad bipolaritet. Här var det fullt utblommad schizofreni, splittrad personlighet.

Psykiatri är inte min starkaste sida och ärligt talat hade jag lite svårt för patienter med psykiatriska diagnoser. Jag kan inte tillräckligt mycket om det. Vet inte hur jag ska ta dem. Jag hamnar i eviga cirkelresonemang, kommer ingenstans. Och de kan vara fruktansvärt duktiga på att manipulera.

De följde inte den gängse mallen för beteende och rationalitet, vilket väl får ses som själva grundpelaren i en psykiatrisk diagnos. Och inte minst saknar jag tålamod för det.

Jag grunnade på allt detta under den följande timmen, och när det var min tur att gå in igen hoppades jag att den sederande infusionen hade haft större verkan och att hon skulle sova lugnt kommande timmen. Utan några avbrott och läskigt prat.

Timmen hade varit lugn, sade min kollega. Inga tecken till att hon var vaken eller ens kontaktbar. Hon gick ut för att sträcka på benen och äta.

Väl på stolen igen öppnade jag laptopen. En gnagande oro som inte ville släppa. Inte så konstigt heller. Det hade varit obehagligt, legat en…hotfull stämning över allting. Hela situationen. Något som inte riktigt gick att precisera närmare. Men flickan andades lugnt. Skönt.

”Jag tycker att det här ska vara vår lilla hemlighet, kära du” sade hon.

Ögonen öppna igen. Fokuserade på min blick. Hon fortsatte.

”Om du nämner det här för någon annan så kommer det att gå illa för dig. Och det vill vi ju inte. Eller hur?”

Förvåningen släppte fortare nu. Byttes mot irritation.

”Hotar du mig?” frågade jag. ”Det ingår faktiskt i mitt arbete, det är min plikt att prata med mina kollegor och rapportera förändringar i någons tillstånd!”

”Plikt?! Din jävla plikt?! Det är ett stort ord. Vart var din ´plikt´ när du tog livet av den där gamla käringen för fyra år sedan? Hon på rum 17, du vet?! Var det din `plikt´? Ditt ´arbete´? Bespara mig din självgodhet.”

Jag kunde inte svara. Som om min käke och min tunga hade gått in i en gemensam strejk.

Det hon talade om hade hänt. Till och med rumsnumret stämde. Men jag föredrog att inte tänka på det. Hade skuffat undan det långt bakåt i minnet. Lyckats ganska bra med det, tyckte jag själv.

En gammal tant som låg för döden på avdelningen där jag jobbade innan jag tog tjänst på IVA. Hon var svårt plågad av sina smärtor, sin oro och sin förvirring. Hon visste inte var hon var, tumörerna som fyllde hela hennes buk gav upphov till omänskliga plågor. Hon skulle komma att dö inom de närmaste dagarna och jag hade till slut gett henne en hästdos smärtlindrande och lugnande, väl medveten om att det med största sannolikhet skulle ta död på henne. Befria henne från smärta och kval.

Mycket riktigt – strax efter hade hennes andning blivit glesare, ytligare och till sist upphört – utan en bekymmersrynka i pannan.

Jag hade aldrig sett det som något annat än en välgärning. Hade aldrig haft dåligt samvete. Jag sa till mina kollegor att jag tappat sprutan med resten av medicinen och kasserat den. Men jag hade aldrig någonsin berättat om det här för någon.

”H-hur…? stammade jag fram”

”Åh, jag vet mer om dig än du någonsin kan tänka dig, lilla du. Och du ska inte tro att du på något sätt hjäpte henne. Hennes anhöriga försökte trösta varandra med att ´hon är på en bättre plats nu´. Det är hon inte.”

Känslan. Jag minns känslan. Som att vara fast på en snabbt sjunkande båt mitt ute på havet i en rivande storm med vetskapen om att jag aldrig kommer att kunna ta mig in till land, att havet kommer att sluka mig. Men fortfarande med ett högst levande trots.

Att jag skulle simma. Tills armarna föll stumma och huvudet inte längre orkade hålla sig ovan ytan om så behövdes.

Och det var med detta trots jag bemötte hon som låg framför mig. Hon retade mig. Hennes ton och hennes uppsyn retade mig. Att hon antydde att hon visste något om mig retade mig, och jag kunde inte dölja det.

”Jaså? Som vadå? Vad tror du dig veta om mig?”

Jag gjorde fel, det visste jag. Jag gick in i en diskussion med en psykiskt sjuk människa. Det hade hänt mig förut och det brukade inte vara den lätta vägen ut.
Jag försökte mig på ett nedlåtande leende. Jag vet inte hur väl det lyckades.

”Tja…”sa hon, som om hon låtsades tänka efter. ”Som hur du lät din gamla mor ruttna bort på ett boende. Ensam och förvirrad, medveten om att du och dina bröder inte ägnade henne en tanke under de sista åren. Hur hon dog i ett nedsläckt rum, rädd och liten i världen. Hur hon aldrig förstod varför ni aldrig hälsade på.”

Ilskan blossade upp inom mig. Hur vågade hon ta upp min mor i det här? Den gamla, oförbätterliga alkisen som försummat sina barn efter bästa förmåga under hela min barndom. Som gladeligen hade lämnat oss att ta vara på oss själva i timmar för att komma hem redlöst berusad och arg. Som hellre hade suttit med cigarett efter cigarett, vinglas efter vinglas, varje kväll istället för att hjälpa oss med läxorna. Som hellre hade vinglat mellan kökssoffan och toaletten istället för att leka med oss.

Ja, vi hade satt henne på boende så fort vi fått chansen. Nej, vi hade inte brytt oss om henne mer än absolut nödvändigt när vi inte längre behövde. Vi hävdade att man inte kan bete sig hur som helst genom hela livet och sedan förvänta sig att folk stannar kvar. Då blir man ensam. Ensam och rädd.

Hon hade aldrig ens berättat vem min far var. Trots att jag frågat upprepade gånger. Verkligen velat veta. Sa att det var viktigt för mig. Inte ett ord, inte en ledtråd. Att det inte var samma karl som var pappa till mina bröder, det stod klart. Men vem det var, det berättade hon aldrig.

Som om flickan i sängen hade läst mina tankar, fortsatte hon:

”Du fick aldrig veta vem din pappa var heller. Nåja, det kan vara lika så bra. Samma skrot och korn. Sanningen är att din mor inte heller visste. Bara ett fylleligg hon drog hem från krogen någon gång. Han var borta nästa morgon. Kvar var du. Eller det som skulle bli du.”

“Men det spelar ingen roll nu. Han gick upp på rälsen och mötte tåget för en femton år sedan. Tänker man på det är det inget annat Guds mirakel att du blev så välartad som du blev.”

Hon stängde ögonen någon sekund, som om hennes tankar vandrade iväg, men kom snart tillbaka och sökte min blick igen. Ett litet leende spelade på hennes läppar för första gången under hela natten.

”Han hälsar. Eller…det som är kvar av honom i alla fall.”

”Vem ä…”

”Och förresten”, avbröt hon mig, ”dina bröder föraktar dig. Bakom din rygg. Du blev aldrig de högpresterande finanshajarna som de blev. Du tjänar knappt en bråkdel av vad de gör. ´Underambitiös humanistjävel´ kallar de dig för sinsemellan.”

De hade aldrig gjort det. Kallat mig det. Eller något annat nedvärderande. Men jag visste att det stämde. Långt inuti mig visste jag. Det var något med blickarna de gav mig. Och hur de ibland fnissade menande till varandra när jag talade om mitt jobb och min vardag.

Om mina enkla semesterresor. Hur jag inte hade råd med ny bil eller hur jag bodde i en hyresrätt istället för en villa eller en stor lägenhet i Stockholms innerstad.

Mitt förut så stora trots hade ebbat ut, blivit till en liten rännil där det förut brusat som en fors. Jag var uppgiven. Ställd inför det faktum att jag inte visste något. Det här upphävde all rationalitet. Allt förnuft och all jag lärt mig om världen.

Jag var rädd.

Och samtidigt tyckte en liten del av mig att det var…spännande? Jag ville utforska. Gräva djupare. Att gå vägar jag aldrig gått förut, helt enkelt eftersom jag aldrig vetat om att de funnits.

Jag sjönk tillbaka i stolen. Tittade henne i ögonen.

”Vem är du?”

”Det är inte intressant. Jag tror inte ens att du skulle kunna förstå det om jag försökte förklara det.”

”Vad vill du?”

”Det har jag ju redan sagt! Du får lov att lyssna på mig! Jag vill prata. Prata med någon. Hon här”, blicken flackade runt och menade uppenbarligen flickan som låg i sängen, ”henne går det ju inte att prata med. Hon proppar hjärnan full med så mycket skit så man får knappt kontakt med det lilla livet. Annat var det med kärringen innan henne. Henne var det mer ruter i. Hon kunde i alla fall käfta emot lite, även om hon också kroknade till sist och gjorde slut på sig. Det gör alla till slut. Ingen verkar orka värst länge. Var en olycklig omständighet att det bara var den här jäntan som var där. Så man får ta det som bjuds. Du vet vad de säger på engelska – want not, waste not.”

Hon log lite åt sin egen spetsfundighet. Klockan hade med marginal passerat midnatt, snart dags för min kollega att komma in igen och lösa av mig. Men jag hade inte lust. Jag ville sitta kvar här, med vad det nu var som låg i sängen.

Visst, det var bara en stackars sjuk tjej som fått i sig för mycket medicin och sedan satt några gissningar om mig rätt. Lite väl många gissningar, ska väl sägas. Men det var intressant att se hur långt hon kunde dra det.

Så när kollegan väl kom in sa jag att jag gärna kunde sitta en timme till. Att jag höll på med ett arbete på datorn och gärna satt kvar där det var lugnt och stilla och arbetade i fred.

Hon accepterade gladeligen, vi tog ett blodprov bara och konstaterade att alla värden låg bra.

”Vem är du?” frågade jag igen

”Och jag har redan svarat, det är inte intr…”

”Det är intressant för mig!” sa jag med kraftigare tonfall än vad jag tänkt mig.

”Åhå, den tar sig ton” svarade hon med road röst. ”Vad vill du ha? Ett namn? Något sådant har jag inte. Eller så har jag flera. Jag har fått många genom åren, och alla har jag kastat av mig. Av alla varelser i denna bästa av världar är det bara ni människor som sysslar med sånt. Namn. Ni ger till och med namn till era husdjur. Som om de bryr sig. Välj ett! Det kommer vara lika bra som något annat. Jag kommer förkasta även det.”

Hennes ögon såg tröttare ut. Kanske började det sömnmedlet bli henne övermäktigt ändå?

”Du tröttar ut mig med dina frågor.”

”Det var ju du som ville prata” svarade jag.

”Inte om du bara ska ställa en massa dumma frågor. Sånt tröttnade jag på för evigheter sedan. Du får vara tyst nu. Jag är trött. Vi ska prata mer om en liten stund.”

På monitorn såg jag att klämman som sitter på en patients finger och mäter syresättningen i blodet hade åkt av. Jag lyfte snabbt och försiktigt på täcket för att sätta tillbaka den igen.

Värdet hade legat bra hela natten, men jag ville inte att någon ute på avdelningen skulle se det på sina skärmar och sticka in huvudet för att påpeka det. Så jag satte tillbaka klämman igen.

Blött. Det var blött under hela hennes hand och arm. Det rann en liten strimma blod från en öppen infart, och handen var blöt av en vitaktig vätska.

Sederingen. Den var borttagen från infarten. Sedan hur länge vet jag inte. Jag tittade förvånat ner på tjejen och såg en annan blick.

En rädd liten flicka. Rädd, förvirrad och ledsen. Men samtidigt bestämd.

Så här i efterhand kan jag inte vara annat än imponerad över den unga kvinnan. Hon måste ha haft en uthållighet som är få förunnat. Kanske inte någon annan förunnad.

Genom alla dessa år med tortyr. Nedbrytning. Mediciner och fan vet vad. Allt det som jag själv har fått uppleva senaste tiden. Hon hade aldrig slutat kämpa. Genom sövande medicin och någonting annat som mer och mer tryckte undan allt det som var hon hade hon sakta, sakta – medan den andra var upptagen med sin självgodhet och sina tirader – skruvat bort det som sövde henne.

Genom malströmmar, stormar och höga vågor – hon hade aldrig slutat simma.

På drogade ben, men med förvånande smidighet, rullade hon på sida, tog sig över sänggrinden och ställde sig på andra sidan sängen.

Hon vinglade till, men stod ändå kvar på sina sönderskurna ben.

”NEJ!” röt det som fanns i henne, och för en sekund blev hennes blick en annans. En svart sådan, munnen krökt i en hemsk grimas.

Men det trycktes undan, och där stod nu bara den unga kvinnan. Full av sina skärsår, sin plåga. Och kablarna från blodtrycksmanschetten, EKG och droppslangar mellan sig och monitor och medicinpumpar.

Jag hade inte kunnat säga någonting. Det hade gått för fort, varit för oväntat.
Hon höll något i handen.

En skalpell? Var fan kom den ifrån?

Med en röst som var så liten och som vittnade om en sådan trötthet men ändå ägde en vilja av stål sa hon:

”Jag orkar inte mer.”

Och med en fast rörelse tryckte hon in skalpellen i halsen och drog framåt.

Blodet överraskade mig. Mängden. Kraften. Den pulserande forsen. Äntligen släppte mina ben sitt krampaktiga tag om golvet och jag sprang runt sängen fram till henne, fångade upp henne samtidigt som hennes ben vek sig och lade ner henne på golvet.

Mina kollegor måste ha förstått att något hände inne på rummet utifrån den oreda som måste uppstått på monitorerna för de kom inspringande innan jag ens hunnit skrika desperat efter hjälp.

Blodet strömmade ur halsen, jag försökte trycka min hand mot såret men det var för mycket. Det sipprade mellan mina fingrar. Arbetskamraterna skrek förfärat. Tände lamporna. Någon sträckte mig en handduk.

”Lägg på tryck!” skrek någon.

Någon sökte läkaren.

En stund var allting bara blod.

Allt var blod.

När läkaren kom kunde vi bara konstatera att hon var död. Oändligt blek. Vi satt i ett rött hav, jag och den lilla med ett sista skärsår.

Jag blev sjukskriven. Såklart. Ingen ifrågasatte det. Allra minst jag. Det blev en polisutredning. Jag var inte misstänkt för något, men jag fick sitta igenom flera förhör och gå igenom natten om och om igen. Vad jag vet kom man aldrig fram till var skalpellen kom ifrån. Hur hon fått tag på den och hur hon lyckats gömma den.

Och jag nämnde aldrig våran konversation med ett enda ord. Jag hade blivit inlåst på psyket direkt.

Den bankande huvudvärken, det skyhöga blodtrycket och oförmåga till koncentration sågs som tecken på svår PTSD. Det är det heller ingen som betvivlar. Utom kanske jag.

Posttraumatisk stress har jag säkert. Annat vore konstigt. Men det är inte allt. I samma ögonblick som jag såg livets sista droppar rinna ur den stackars kvinnan kände jag något. Mitt i kaoset var det som att mitt bröst svällde, hjärtat slutade slå någon sekund och en kyla värre än någon jag känt tidigare spred sig inom mig. Jag tänkte inte på det då. Jag var upptagen med annat.

Och när jag sedan mindes det tillskrev jag det traumat och pressen. Man vet sällan hur man reagerar när det händer något. Egentligen. Men jag har tänkt på det annorlunda sedan dess. Tusentals gånger.

Jag var närvarande vid ögonblicket. Inte bara närvarande. Jag var närmast. Hon dog i mitt knä. Och något tog chansen.

Rösten är där. Jämt och ständigt. Den gamla, skorrande käringrösten. Eller är det en gubbröst? Är det ett barn? Det är svårt att veta. Den ligger liksom mittemellan. Inkilad mellan registren.

Ofta hörs den bara som ett vagt mumlande. Som när man hör något på andra sidan väggen, utan att kunna uttyda orden. Ibland viskar den vad den vill göra med människor vi möter på gatan.

Oftast innefattar det något som obönhörligen leder fram till att personen i fråga ligger död på marken.

Än så länge kan jag kontrollera mig. Hålla den stången, min fripassagerare. Min snyltare. Min förbannelse som jag inte vet om jag förtjänat eller inte. Det känns inte så.

Ibland skriker den åt mig. Vill att jag ska öppna munnen och bli dess språkrör. Att jag ska upprepa allt den säger så att alla hör. Bli dess förkunnare, profet och emmisarie.
Hur värdelösa alla är. Att hela mänskligheten är ett misslyckat experiment som borde raderas och göras om. Och hur det ska gå till. Att det finns en plats där oändligt många fler bara väntar. Väntar på mänsklighetens misstag som slutligen öppnar upp porten och släpper in dem.

Och låter dem komma in som svärmar. Som en störtflod.

Vi har varit nära. Så nära.

I skyttegravarna och i utrensningarna. I svampmolnen och kärnvapenkoderna. I lägren och i duscharna. I fallande skyskrapor och fallande bråte.

Där har väven som skiljer oss åt buktat. Spänts. Nästan brustit.

Vi har klarat oss i hundratusentals år. Kanske kommer i klara oss till tidens slut Kanske inte.

Jag ser den ibland. Som en vag, mörk skugga ute i mitt synfälts periferi. Ibland dansar den en vansinnig dans. Ibland bara står den där. Men jag har även andra syner. Visioner som kommer som kulblixtar genom rummet och träffar mig med en obarmhärtig kraft, helt utan förvarning. När som helst.

Jag ser brinnande skyar, blodiga kroppar som faller från himmelen med stolta varelser som ser ner på oss och vårt fall. Ett öde, dött landskap i evig smutsig skymning.

Förvridna varelser som kryper i ynklig förfäran. Primitiva människor som springer i fasa från mig och mina likar. Primitiva människor som hukar runt lägereldar i naiv tro att de är säkra från sådana som mig.

Jag ser människor som slaktar varandra. Stympar varandra. Plågar varandra.

Och jag gläds. Och jag sörjer.

Jag ser fallande bilor på höga giljotiner. Blodtörstiga, skrikande folkmassor. Ursprungsbefolkningar ansatta av pestbölder, smittkoppor och mässlingens röda flammor.

Jag ser kroppar hängande från tjocka trädgrenar, som en udda sorts frukt. Jag ser en man täckt av sår och varbölder som gråter framför tio gravar. Tre personer korsfästa högst upp på en kulle.

Och jag ryser av välbehag. Och jag trycker ner ännu en kräkning.

Jag ser massgravar och brännugnar. Machetes och tomma ögonhålor. Tandlösa grin, vakttorn och taggtråd. Blanka stövlar på böjda nackar. Kullerstensgränder flödande av blod. Giftigt vatten och giftig luft.

Och jag blir glad, kåt och segerrusig. Olycklig, rädd och slagen.

Allt detta ser jag. Som snabba, blixtrande syner för mitt inre. Men lika säkert som jag rationellt vet att det är omöjligt, lika säkert vet jag intuitivt att detta är sant: det är inga syner som ett symtom på ett eskalerande vansinne jag ser. Inga resultat av obalans i min hjärnas signalsubstanser, inga felkopplingar.

Det är minnesbilder. Minnen från en svunnen tid. Genom ett långt – måhända evigt – liv. Minnen som återupplevs för att ge den glädje och mig sorg. Och kanske visa mig sin vision av framtiden.

Jag har tagit min tillflykt till kyrkor. Tänkt att den kanske inte kan följa med in dit. Till heliga, välsignade platser. Jag har haft fel. Jag har bett. Innerligt och äkta bett till Gud om hjälp och frälsning.

Den har svarat mig att den jag kallar Gud är långt borta. Att det var de som blev förvisade hit och att det vore mycket dumt av denne Gud att själv komma hit. Och att Gud är mycket väl medveten om det.

Hur många fler är det som har det som mig? Som har en passagerare? Hur många av de vi ser som vansinniga är egentligen något helt annat? Hur många av de som går på gatan och skriker om undergång och död är egentligen tvingade till det av något som nött ner dem tills de inte längre kan stå emot? Ett ofrivilligt kärl för något som vill allt ont?

Som inte orkat simma längre. Som gett upp allt motstånd och sjunkit under ytan.

Hur många är de?

Jag kommer fortsätta simma. Jag känner hur det sprider sig inom mig dag för dag Hur det växer inom mig, blytyngder som drar mig ner i djupet. Strömmarna blir starkare. Vågorna större. Stormar ryter. Jag får kallsupar. Salt. Svavel. Salpeter. Armarna blir tyngre. Hela tiden tyngre.

Och någon dag kommer jag inte längre att hålla mig flytande.

Jag hoppas med det lilla hopp jag har kvar. Och jag ber – och jag råder dig att göra detsamma – även om ingen gud lyssnar. Be om att just du inte är den som står bredvid mig när jag till slut tar mitt sista andetag.

Att just du är långt bort från min dödsbädd eller över min kropp på någon glömd bakgata i någon anonym stad. Att du slipper bära det som jag burit nu i månader.

Jag kommer att bära denna text på mig varje timme av varje dag och vi hoppas tillsammans du och jag, okände läsare. Vad annat kan vi göra?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, det vi precis hörde var ett brev från en okänd stackare, upphittat av lyssnaren Björn och uppläst av Petra Werner.

Det är alltid ironiskt, vad tiden väljer att glömma och komma ihåg. William Faulkners roman “Själamässa för en nunna” är till exempel långt från hans bästa. Faulkner själv är måhända inte bortglömd, men sannerligen inte heller på tapeten. Ändå tycks Faulkners mest bevingade citat bara aktualiseras än mer, ju mer tiden går. Och det är denna mediokra bok det kommer från. Citatet som lyder: ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet.”

Vi kan försöka sminka över våra mörka hemligheter och gamla synder, men de slutar ändå aldrig påverka vårt ödes riktning. Som den demoniska entitet som i det märkliga brevet beskrivs som den okända skribentens fruktansvärda baneman. Och som ett gammalt kassettband från barndomen. Som vi nu ska höra om, i historien “Loppisfyndet”, skriven av Jimmy Håkansson och uppläst av Ludvig Josephson.

Jag kunde inte tro mina ögon när jag fann videobandet på den lokala loppisen. Jag plockade upp kassetten ur en kartong fylld med band för att granska etiketten. Det kunde inte vara möjligt. Men jo, jag kände igen min handstil där jag hade skrivit ”Gryningssällskapet möter den suddige mannen”.

Jag hade inte sett bandet sedan…

Jag frågade mannen hur han hade fått tag i kassetten. Han kliade sitt stålullsliknande skägg. Nästan allt han dukat fram på de vingliga vikborden hade han köpt på sig från andra loppmarknader eller dödsbon. Hur han hade kommit åt just det bandet mindes han inte.

Jag lät det bero och swishade tjugo spänn för kassetten som jag sedan lät sjunka ner i tygpåsen när Filip kom springande mot mig. Han tog tag i min tröjärm och ville visa något. Envist drog han med mig till ett bord där flera spelfigurer stod uppradade, men jag kunde inte fokusera på något annat än videokassetten som låg tung i tygpåsen.

Var det verkligen samma band som jag lånade ut till Eskil? Eskil som …

Jag hade inte tänkt på honom på många år. Inte sedan han försvann. Och nu, från ingenstans, dök den här reliken upp som ett eko från en svunnen tid.

Filip fick köpa två figurer innan vi hoppade i bilen för att lämna Hunnebo och köra tillbaka till Fjärrhult. Vi hade trots allt ett dödsbo att tömma.

Pappa hade somnat in efter en kort men intensiv kamp mot skelettcancern. Även om det inte gick att leda i bevis var det sannolikt att åren på gummifabriken, omgiven av kemikalier, tagit ut sin rätt. Mamma var borta sedan länge och i skogen i Fjärrhult stod stugan tom på liv men fylld med minnen. Gamla uttjänta skridskor, blekta fotoalbum och slöjdföremålen som jag gjort i skolan när jag gick i samma klass som … Eskil.

Jag lade tygpåsen i baksätet och lät fingrarna löpa längs de kantiga konturerna. Var det verkligen samma band? Bandet han lånade av mig dagen innan han försvann?

Bilen skumpade över grusvägen som slingrade in mellan träden. Den smala vägen kändes längre än vad den var och hade få mötesplatser där två bilar kunde möta varandra. Fast när var senaste gången två bilar mötte varandra på den här vägen? Filip tittade ut genom passagerarfönstret mot skogen som rasslade förbi och där jag lekt riddare och byggt kojor.

Huset stod på en kuperad gräsmatta, omgiven av röda lador, höga granar och björkträd vars löv visslade i vinden. Utspridda på gräset stod solcellsljusen, och ett fågelbad i form av ett löv. När vi klev in luktade det som hemma. Hur många gånger hade jag inte sprungit in här med leriga stövlar medan mamma donade i köket? Nu stod huset tyst och öde. Utan spår av det liv som en gång rymdes inom väggarna.

Nu för tiden vad jag noga med att både borsta av skorna på mattan och lägga skorna ordentligt i hyllan. Jag kastade in några vedträn i kaminen, skrynklade ihop ett reklamblad och petade in det under klabbarna innan jag tände på. Snart sprakade det härligt från elden.

När Filip tömde tygpåsen i kökssoffan trillade spelfigurerna och videobandet ut.

”Vad är det där?” frågade han.

Jag tog upp kassetten och kände hur gåshuden slog ut på hela kroppen. Gryningssällskapet var en tv-serie som sändes sent på torsdagskvällarna när det bara fanns en handfull kanaler att välja mellan, och inga streamingtjänster eller dvd-boxar. Jag fick inte vara uppe och se programmet när det sändes, men pappa såg till att programmera videobandspelaren så att jag alltid kunde se avsnittet dagen därpå. Tv-serien sändes aldrig i repris och jag hade i vuxen ålder inte stött på den på dvd eller streamingtjänst. Det var som om serien aldrig hade existerat. Men det hade den. För det var Gryningssällskapet som jag och Eskil hade gemensamt.

Han var ett år äldre, ändå gick vi i samma klass i femman. Han hade fått gå om en årskurs. Varför framgick inte. Historierna gick isär och jag fick höra allt från att han hade snott pengar från klasskassan till att han slagit idrottsläraren på käften. Båda alternativen lät lika sannolika. För även om jag aldrig såg Eskil i slagsmål hade han ofta blåmärken och andra tecken på att han hamnat i bråk vid ett och ett annat tillfälle.

När Eskil började i vår klass fick jag den otacksamma uppgiften att sitta vid bänken intill. Jag var livrädd för honom då, eftersom jag råkat komma på honom med att smygröka och när han såg mig sa han att jag skulle dö om jag berättade för någon. Livrädd snörpte jag ihop munnen som om jag aldrig tänkt öppna den igen.

Jag minns inte exakt hur det gick till, men i något sammanhang slank det ur mig att jag skulle titta på ett inspelat avsnitt av Gryningssällskapet. I samma ögonblick som jag sa det ryckte Eskil till, som om han blivit väckt ur en djup dvala.

”Senaste avsnittet?” frågade han från ingenstans.

Jag nickade, livrädd för att hotet om att jag skulle hålla käft fortfarande hängde över mig.

”Var bor du?” frågade han.

Jag svarade att jag bodde i Fjärrhult, en knapp mil utanför Hunnebo. Det senare nämnde jag inte. Jag sa bara Fjärrhult. Men det var tillräckligt för att han skulle sucka högt, men sedan tillägga att han skulle komma förbi.

Mycket riktigt tog han sig till vårt avlägsna hus den kvällen. Han plingade frenetiskt på dörrklockan som om han vore jagad av polisen. Och när jag öppnade såg jag att han slängt sin cykel på gräsmattan, så som jag hade lärt mig att inte göra.

Vi skulle precis äta kvällsmat och mamma bjöd in honom och dukade upp en extra tallrik. Jag hade aldrig sett någon sluka raggmunk med lika stor aptit.

Efteråt dröjde mamma och pappa kvar i köket och öppnade en flaska vin medan vi smet in till vardagsrummet där kassetten väntade i videobandspelaren. När introt till Gryningssällskapet sattes igång var det som om Eskil hamnade i ett meditativt tillstånd. Han fokuserade på skärmen som om han var rädd för att missa minsta detalj. Sedan förklarade han att varje avsnitt var nedlusat med symbolik kopplat till gamla religioner och mystiska konspirationer. Han pratade om polyteism, ockultism, esoterism och en och en annan ism som jag aldrig hört talas om. Jag förstod inte vad han menade, men jag blev fascinerad av hur han berättade det. Och så undrade jag förstås hur någon som visade så lite uppmärksamhet i skolan kunde veta så mycket om allt det där.

Det fanns en stämning i Gryningssällskapet som jag inte hade upplevt innan, och som jag inte tror jag har upplevt sedan dess. Även om handlingen var simpel och innefattade en grupp high school-elever som löste mysterier så var det något skevt med replikerna, hur kameran kunde hänga kvar för länge på till synes obetydliga detaljer. Och statisterna sedan. De såg inte ut att höra hemma där. Förmodligen var de underbetalda och fått bristfälliga instruktioner om vad de skulle göra. Ändå stod de mest där, som om de satt fast.

Varje avsnitt stod för sig självt, men det fanns en genomgående berättelse som handlade om den suddige mannen. En ljusskygg person som låg bakom allt. Om det nu var en person. Ingen hade sett honom.

Efter den kvällen var vi som edsvurna. Vid några enstaka tillfällen bjöd han hem mig till honom. Men bara när hans farsa, han kallade sin pappa så, jobbade det sena skiftet. Hans morsa hade flytt fältet för länge sedan. Det hände att han fick ett vykort från någon exotisk plats i Sydeuropa, men det blev allt mer sällan.

Vi spelade Goldeneye på en Nintendo 64 som han lånat av sin kusin. Det fanns bara en kontroll så vi kunde inte spela mot varandra. När det var min tur att pröva gick det sådär. Jag var ovan vid att spela med styrspak och när jag stötte på den första fiendesoldaten blev jag rädd. Inte för att soldaten sköt mot mig utan för hur han såg ut. I stället för pixliga så var ansiktsdragen utsmetade på något vis. Som jag föreställde mig att den suddige mannen skulle se ut.

”Bra grafik, va?” sa Eskil och tog kontrollen från mig och sköt ihjäl fienden med ett Walther PPK-skott i pannan.

Jag vågade inte göra något annat än att nicka.

Eskils farsa hade bytt deras videobandspelare mot två flak smuggelöl. Och när Gryningssällskapet gick på tv var hans farsa hemma och då var det bäst att hålla sig borta.

En gång när jag följde med honom ut för att smygröka hade han solglasögon på sig trots att det hängde regntunga moln på himlen. Bakom de svarta glasen kunde jag se de gul-lila nyanserna av en blåtira. Han pratade långt och länge om olika teorier han hade om Gryningssällskapet, referenserna till sumerisk mytologi och hur den suddige mannen hela tiden låg ett steg före. Långsamt gled samtalet in i ett nytt ämne. Så fort han fyllt sexton skulle han dra från skithålan Hunnebo. Han frågade om jag kände detsamma. Jag nickade även om jag inte kunde tänka mig en tillvaro bortom Fjärrhult och utan mina föräldrar. Men Eskil, han var trött på hela skiten. Alla var idioter enligt honom. Lärarna, eleverna och – framför allt – hans farsa.

Jag slungades tillbaka till verkligheten när Filip frågade om vi kunde titta på bandet. Det är alldeles för läskigt, sa jag, dessutom hade vi ingen videobandspelare. Fast då kommer jag på att vi visst hade det. Pappa blev vansinnig när vår video utan vidare försvunnit men köpte till slut en ny. Jag mindes att jag sett den i en av lådorna. Trapporna knarrade under Birkenstock-tofflorna som jag ärvt av min far. Ur flyttlådan som jag skrivit ”blandad teknik” på med spritpenna började jag plocka ut gamla telefonmodem, ett Sega Megadrive och scart-kablar när jag hittade videobandspelaren. Jag plockade med mig en antennkabel av bara farten och gick ner.

Vi kopplade in maskinen till tv:n och poppade popcorn i micron. Jag ställde fram några värmeljus för att komma i stämning. Men innan jag tände dem frågade jag Filip om han verkligen vågade se avsnittet som inte ens jag vågade se när det begav sig, och som jag inte ens sett klart sedan dess. Han tittade på mig som om jag vore en idiot, och kanske var jag det. Vid det laget borde han sett betydligt värre saker på internet än vad ett gammalt nittiotalsprogram hade att erbjuda.

Jag petade in kassetten i spelaren och knäppte på. Medan ledmotivet startade och karaktärerna presenterades berättade jag om symboliken i programmet. Att det var packat med information om hemliga sällskap och uråldrig mytologi. Han tryckte in en näve popcorn i munnen och nickade, men såg inte ut att lyssna på mig.

Efter tio minuter av generiskt high school-dravel insåg jag att Gryningssällskapet inte åldrats med värdighet. Det var inte i närheten av serier som Twin Peaks och Arkiv X. När jag märkte att Filip börjat spela på sin mobiltelefon i stället för att titta på programmet reste jag mig upp, pausade videon och konstaterade att det var läggdags.

Motvilligt lämnade han ifrån sig mobilen. Han borstade tänderna och jag följde med honom till mitt gamla pojkrum som sedan dess möblerats om till ett gästrum. Han somnade snabbt. Försiktigt smög jag ner till köket och letade upp en vinflaska. Tappade upp ett glas och bestämde mig för att se klart på avsnittet.

När jag gick fram till tv:n där bilden hoppade och sprakade på det där typiska videosättet lade jag märke till något i bakgrunden. Eller inte något. Någon. Bakom ett av skåpen i skolkorridoren såg det ut som … Nej, det kunde inte stämma. Jag gnuggade ögonen och lutade mig fram mot tv-apparaten för att titta närmare. Jag rös. Det kändes plötsligt kallt. Jag tittade mot kaminen. Elden hade slocknat. Jag vände mig mot tv-rutan igen och mot personen som såg exakt ut som … en magnetstörning for över skärmen och jag hoppade till. Tryckte på tillbakaspolningsknappen och sedan play. De tonåriga detektiverna diskuterade hur de skulle sätta stopp för den suddige mannen när han passerade förbi. Inte den suddige mannen. Utan Eskil. Jag kunde svära på att det var Eskil. Jag pausade igen och bilden vibrerade på skärmen. Det lågupplösta formatet gjorde det omöjligt att se om det verkligen var han. Men det kunde förstås inte vara han. Hur skulle en tolvåring från Hunnebo hamna i en amerikansk tv-serie? En tolvåring som dessutom rymde hemifrån och sedan aldrig setts skymten av igen?

Jag skakade av mig det, tömde glaset och gick och lade mig.

När jag låg i sängen, tittade upp mot taket och försökte somna, kunde jag bara tänka på sista gången jag såg Eskil.

Terminen led mot sitt slut och Gryningssällskapets första och – skulle det visa sig – enda säsong närmade sin upplösning. Både jag och Eskil såg fram emot att äntligen få stifta bekantskap med Gryningssällskapets nemesis.

Som brukligt hade pappa spelat in avsnittet, men den här gången kunde Eskil inte komma och se avsnittet dagen därpå. Jag försökte se programmet själv, men det gick inte. Delvis för att det tog emot att göra det utan Eskil, men också för att avsnittet var mycket mörkare än de tidigare. Och när den suddige mannen skymtades på tv-rutan sprang jag fram till videobandspelaren och tryckte eject.

Den helgen kom Eskil förbi på sin cykel. Han hann knappt hoppa av den förrän han frågade om han fick låna videon och kassetten. Jag visste inte vad jag skulle svara på det, och mamma och pappa storhandlade i Hunnebo. Även om han formulerade det som en fråga hörde jag ett kommando. Så jag lät honom komma in. Utan att ta av sig sina svarta Bullheadkängor for han raka vägen in i vardagsrummet och började rycka ut sladdar ur väggen och från tv:n. Han försäkrade sig om att kassetten låg i bandspelaren, surrade sedan sladdarna runt maskinen och höll den under armen.
Jag hann knappt säga hejdå förrän han cyklade bort längs grusvägen med kablaget flängandes som en svans efter sig. Jag hade ingen aning om att det skulle bli sista gången jag såg vår videobandspelare, eller för den delen Eskil.

Jag vaknade upp mitt i natten i Fjärrhult av att något lät. Ett irriterande brus, som en surrande fluga. Eftersom det var kallt om nätterna i det gamla huset sov jag i t-shirt och långkalsonger. Jag gick upp ur sängen och mot den nedsläckta trappan. Halvvägs ner hörde jag att ljudet kom från vardagsrummet. När jag nådde foten till trappan såg jag i dörröppningen till vardagsrummet ett flimrande ljus reflekteras på väggen. En oroskänsla grep tag i mig. Scenen kändes hämtad från en dröm. Kanske sov jag fortfarande?

Jag fortsatte in till rummet där jag såg Filip sitta på golvet, med ansiktet en knapp decimeter från tv:n där eftertexterna till Gryningssällskapet rullade. Jag lade en hand på hans axel. När vi sökte läkarhjälp för hans nattvandrande fick vi höra att det var en myt att man inte får väcka någon som går i sömnen. Men Filip vaknade inte av att jag skakade hans axel och viskade hans namn. Hans blick var fastnaglad i tv-skärmen.

Bilden blev svart när jag tryckte på eject-knappen och kassetten ploppade ut. Filip vaknade till liv. Som vanligt hade han ingen aning om hur han hamnat där han hamnat. Jag hjälpte honom tillbaka till sängen där jag bäddade ner honom. När jag lade mig tänkte jag ännu en gång på Eskil, och statisten som såg ut som en kopia av honom. En VHS-kopia.

Det blev en tidig uppgång då schemat var späckat med att göra i ordning pappas saker. Jag vek upp flyttkartonger och märkte dem. Slog in porslin och glas i tidningspapper och packade försiktigt ner dem i lådor. Det var inte tal om att anlita en firma som skötte dödsstädet. För mig var processen personlig, och ett sätt att bearbeta sorgen. Jag tog ledigt en vecka från jobbet för att hinna med det, och såg till att tajma det med Filips höstlov. Även om Filip var yngre än vad jag var när jag och Eskil började hänga var han på något vis både äldre och yngre till sättet. Så mycket hade hänt sedan dess. Framför allt var barnen skyddade på ett annat vis än när jag växte upp.

Den officiella förklaringen var att Eskil hade rymt hemifrån. Men innan dess cirkulerade en mängd rykten. Framför allt att hans farsa slagit ihjäl honom och grävt ner kroppen i skogen eller dumpat den i älven. Men Eskils kropp återfanns aldrig, och inte heller fanns någon teknisk bevisning som kunde styrka misstankarna.

Det är underligt hur små detaljer kan få det förflutna att vakna till liv. När jag och Filip hade tittat på Gryningssällskapet kastades jag tillbaka till tiden då jag och Eskil satt förväntansfulla framför tv:n inför ännu ett inspelat avsnitt medan mamma och pappa höll på med sina bestyr i köket. Nu finns varken mamma, pappa eller Eskil kvar.

Dagen försvann i röjet. Hur många kartonger jag än packade var det som om hyllor och byråer fylldes på med nya föremål. När kvällen kom var både jag och Filip utmattade. Jag efter allt stök, och Filip efter att ha utforskat mina gamla jaktmarker i skogen. Vi lade oss strax efter solen gått ned, och så vitt jag vet somnade vi omedelbart.

En duns fick mig att hoppa till. Det var kolsvart ute. Jag hade glömt att dra ner rullgardinen när jag lade mig. Jag gick ner för den knarrande trappan, och såg ännu en gång det flimrande ljuset från dörröppningen till vardagsrummet. När jag kom in såg jag Filip, men han satt inte framför tv:n där eftertexterna till Gryningssällskapet rullade. Han stod vid den inglasade altandörren och tittade ut. Det började bli obehagligt. Filip gick i sömnen, men att göra samma sak två gånger – det var ovanligt. Jag skulle precis skaka liv i honom då han sa:

”Det står en man där ute.”

Det var inte Filips vanliga röst. Eller, det var Filips röst, men inte hans vakna röst. Det var den tjocka rösten han använde när han pratade i sömnen. Jag kikade ut genom fönstret. Det var förstås ingen man där ute. Hur skulle det ha varit det? Närmsta hus låg minst fyra kilometer därifrån. Men något hade väckt mig den natten. Kanske kom det utifrån.

Jag tittade ut mot trädgården där fläckar av gräsmattan lystes upp av solcellsljusen. Ingen var där. Jag tog på mig pappas gamla tofflor, öppnade altandörren och klev ut. Det var kallt och vinden fick skogen att sjunga.

”Hallå?” ropade jag.

Ingen svarade. Jag kände mig larvig. Klart att ingen var där. Jag gick ut på gräset där de våta stråna nådde upp till tårna. Skogen var becksvart. Jag gick längre ut. Mot gränsen där ljuset mötte mörkret, där den prydliga gräsmattan mynnade ut i det vilda. En kall vind for förbi och jag kände hjärtat trumma mot bröstkorgen. En isande känsla klättrade upp för benen, trots att det inte fanns något att vara rädd för. Då såg jag det. En stor gren hade rasat från en ståtlig björk och slagit i ladans tak. Det var det som väckt mig. Jag vände mig om för att återvända till huset. Då skymtade jag något i periferin.

En svart kontur. En mörk, oskarp siluett. Huden på mina armar knottrade sig. Men inte av köld. Det såg ut som en man. En människa, fast ändå inte. Något stämde inte, något var fel. En intensiv skräck sköljde över mig och för ett ögonblick kunde jag inte röra mig, det var som att jag glömt hur man gjorde. Det varade i någon sekund, men det kändes oändligt mycket längre. När jag till slut förmådde vrida på nacken för att se vad jag bara kunde ana i ögonvrån var det borta. Om det någonsin varit där.
Jag skyndade tillbaka till huset, låste dörren och kröp ner med Filip i min gamla säng.

Det som hänt den natten kändes som ett avlägset minne dagen efter. Men det gjorde ett intryck. Jag var förstås trött, det var säkert därför jag såg det jag trodde jag såg. När jag vände mig om fanns ingen där. Vistelsen hade tagit ut sin rätt. Både med videobandet, Eskil och pappa.

Det var underligt att jag hittat just det videobandet på loppisen. Det var mer än underligt, det var kusligt. Men allt var förstås hjärnspöken. Figuren jag trodde jag hade sett i skogen och statisten som påminde om Eskil. Ändå kunde jag inte släppa det. Jag tittade ut genom fönstret och såg Filip spela boll på gräsmattan. Jag gick in till vardagsrummet, petade in kassetten i spelaren och spolade tillbaka för att se om jag kunde hitta scenen i korridoren där jag trodde att jag sett Eskil. När jag såg scenerna spelas upp baklänges i uppskruvad hastighet noterade jag något som jag inte lagt märke till tidigare. I en scenen i skolmatsalen dök samma statist upp. Jag tryckte på play, medlemmarna i Gryningssällskapet fick sloppy joes serverade av mattanten och gick mot sitt bord.

Där, i bakgrunden, såg jag honom igen. Det var inte längre någon tvivel om saken. Det var Eskil! Eller någon som såg exakt ut så som jag mindes honom. Han hade också en matbricka i händerna, men han tittade på den som om han inte förstod vad det var han höll i. Sedan höjde han blicken och tittade mot kameran. Rakt mot kameran. En isande kyla spred sig från ryggslutet och jag tryckte omedelbart på eject. När kassetten matades ut vågade jag knappt ta i den. Som om den bar på en smitta. Då kom jag att tänka på att Filip två nätter i rad hade hamnat framför tv-apparaten och Gryningssällskapet. Det jag trodde hade hänt hade förstås inte hänt. Det kunde inte ha hänt. Det var omöjligt. Ändå tog jag kassetten och gömde den längst in i ett av de höga köksskåpen så att Filip inte skulle kunna hitta den. Fyra dagar kvar, sedan skulle vi åka hem.

Det knäppte om brasan i kaminen. Jag fick lust att kasta in kassetten mellan vedklabbarna, men jag kunde inte elda pvc-plast. Dessutom skulle Filip fråga om lukten. Vi skulle ta oss igenom det här, sedan kunde vi åka hem.

Men bilden på den Eskil-liknande statisten hade etsat sig fast. När jag blundade såg jag honom framför mig. Eskil försvann dagen efter han lånat videon av mig. De hade draggat i Stora mossen, och kontaktat hans morsa som befann sig i en by utanför Alicante. Men Eskil fanns ingenstans. Det var som om han gått upp i rök.
Fyra dagar. Sedan skulle vi lämna Fjärrhult och Hunnebo.

Jag vred och vände mig den natten. I märkliga drömmar återvände jag till skolan med Eskil, fast klassrummen och skolkorridorerna var uppenbara kulisser. Jag sträckte ut handen för att nudda vid en vägg och med ens rasade den ner. Bakom väggen lyste starka lampor mig rakt i ögonen. När jag vande mig såg jag att vi befann oss i en studio, och bakom ljusen skymtade jag publiken som satt på rader. Men jag kunde inte se deras ansikten, bara deras siluetter.

Längre bak, i gången mellan två sektioner, såg jag något jag kände igen trots att det bara var en suddig svart fläck. Lösa konturer av en man. Den skilde sig inte nämnvärt från de andra i publiken, förutom just kanterna. Det var som om han blödde ut ur formen och blev grumlig. Långsamt gick han fram längs gången mot mig och Eskil. Jag försökte dra med mig Eskil. Men han bara log. Helt omedveten om faran.

”Det är ingen fara, Filip”, sa han. ”Han vill bara visa en sak. Han visade det för mig, och nu vill han visa det för dig.”

När mannen var så nära att han höll på att passera gränsen som skilde mörkret och ljuset vaknade jag. Kallsvettig. Det var en obehaglig dröm. Men det som dröjde kvar i sinnet var varken den oskarpe mannen eller Eskils märkvärdiga beteende, utan vad han kallade mig. Filip.

Jag flög upp ur sängen och kände instinktivt att jag måste se att Filip låg och sov tryggt. Jag borde ha lagt mig tillsammans med honom som natten före. Hjärtat rusade när jag for ut ur det stora sovrummet och in i mitt gamla rum. Där låg täcket i en tjock hög. Det var svårt att se om han låg hopkurad där under. Så jag sträckte mig fram och petade på täcket, och det föll ihop som ett ömsat skinn.

Jag tappade andan och blev alldeles kall. Var var han? Jag for ner för trapporna och såg ljuset flimra från vardagsrummet och hörde ljudet från Gryningssällskapet. För ett ögonblick blev jag nästan lugn, även om beteendet var långt från normalt. Dessutom hade jag gömt undan videobandet. Hur kunde han ha vetat var det låg? Jag gick in i vardagsrummet och kallade på honom. Men han var inte där. Eftertexterna rullade på tv:n, men Filip satt inte klistrad framför dem. En kall vind for genom rummet och uppmärksammade mig om att altandörren var öppen. Jag fortsatte ut på altanen. Solcellslamporna hade slutat fungera. I vilket fall så lös de inte. Ändå kunde jag skymta något vagga fram på gräsmattan. Jag sökte med händerna efter något att greppa. Men fann inget.

”Jag är beväpnad”, ljög jag.

Mina ögon vande sig och jag såg att varelsen som sakta vankade på gräsmattan var Filip. Insikten fick min kropp att kännas lätt och utmattad på samma gång. Barfota klev jag ut på det blöta gräset. Mörkret var närapå kompakt. Det enda ljuset kom från några ensamma stjärnor och reflektionerna från tv:n. Jag snuddade vid Filips pyjamas.

”Kom, vi går in.”

”Han vill visa mig något”, sa Filip.

Jag blev omedelbart medveten om varenda por på min kropp. Var det inte så Eskil uttryckt sig i min dröm?

”Vem?” Frågan slank ut innan jag hann stoppa den.

”Den suddige mannen.”

Pulsen galopperade och min andhämtning blev allt ryckigare. Jag ställde mig framför Filip och höll om hans axlar.

”Den suddige mannen finns inte. Det är bara ett tv-program. Det är inte på riktigt”, sa jag och skakade honom.

Jag sa det lika mycket för att övertyga honom som för att övertyga mig själv. Men Filip svarade inte. I stället räckte han ut en hand. Inte mot mig. Mot något bakom mig. Jag vred på nacken. I ögonvrån såg jag det igen. Det jag hade sett natten före, det jag inte velat erkänna, det som hemsökt mig i mina drömmar. Jag slutade andas. Min kropp stängdes av. Filip slank ur mitt grepp och fortsatte mot varelsen som än så länge var en oskarp gestalt. Den svarta, diffusa varelsen räckte ut något mot Filip. En hand?

Vad ville han visa honom? Samma sak som han visat Eskil?

Förlamningen släppte och jag reste mig upp. I ett försök att nå Filip klev jag snett och fick hela kroppsvikten över ena ankeln som vek sig. Jag föll handlöst och slog huvudet i fågelbadet i form av ett cementlöv som krasade i bitar. Världen snurrade framför mig och det rann från pannan. Tryckte fingrarna mot det blöta. Blod. Reste mig långsamt upp. Balanserade i en värld som snurrade allt snabbare runt sin egen axel. Filip närmade sig varelsen. Jag måste hinna fram. Det smärtade för varje steg och blodet rann ner från pannan och in i ögat.

Sträckte ut handen och spretade med fingrarna mot Filip. Den suddige mannen gjorde detsamma. Snart skulle de nå varandra. Vad skulle hända då? Jag ville inte veta. Jag kämpade, svalde smärtan, pustade och stånkade mig fram. Till slut kände jag Filips pyjamas mot mina fingerspetsar. Ryckte åt mig tyget och drog för allt jag var värd. Filip kastades bakåt och vi ramlade över varandra. Jag var snurrig men fattade att vi behövde ta oss därifrån. Filip kom till sans. Vi reste oss. Och jag gjorde misstaget att kasta en blick bakåt. För att se om det var kvar. Det var det. Och nu var varelsen så nära att jag nästan kunde se. Den tog ytterligare ett steg mot oss. Och då såg jag.

Ansiktet.

Eller det som borde ha varit ansiktet, det som en gång kanske varit ett ansikte. Alla dragen var utsmetade, utdragna och snedvridna. Som om ansiktet inte hade bestämt sig för hur det skulle se ut. Det öppnade munnen och i det oändligt svarta djupet såg jag något som jag än idag inte kan beskriva med ord. Det enda jag kan beskriva är vad det fick mig att känna. En fasa som ekade i märgen.

Mer än så såg jag inte, för jag vände mig om, grep tag i Filip och rusade in i huset. Slet åt mig bilnyckeln ur skålen över mikron och flydde.

Vi lämnade huset i Fjärrhult med vidöppen dörr, påslagen tv och all vår packning kvar. Jag anlitade en firma som packade ihop dödsboet och en mäklare som sålde både huset och marken till underpris. Vi satte aldrig vår fot i vare sig Hunnebo eller Fjärrhult efter det. Det kapitlet är sedan länge stängt. Till den mån att vi än idag inte förmår oss att prata om det. Jag är evigt tacksam för att jag och Filip lyckades ta oss därifrån, men jag tänker fortfarande på Eskils försvinnande och den suddige mannen i skogen. Även om det ska erkännas att det blivit allt mer sällan med åren.

Men det finns en sak som grämer mig. Något som jag inte kunnat lägga bakom mig trots alla år som har passerat sedan den ödesdigra natten. Jag vet inte vad som hände med videobandet. Om det var en av de många saker som firman slängde. Förmodligen är det vad som hände.

Men det finns en risk att kassetten lever kvar. Att den rest vidare, från hand till hand, stuvats ner i en kartong och sedan hamnat på ett bord på en loppis någonstans. Och där slumrar de. Gryningssällskapet och den suddige mannen.

I väntan på en repris.

Signaturmelodi

Vi hörde “Loppisfyndet”, skriven av Jimmy Håkansson och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed går åtminstone detta avsnitt att lägga till det förflutna. Men som sagt: det är aldrig dött. Man vet aldrig när det som sagts i era öron denna vecka kan återvända för att hemsöka er.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.