Avsnitt 258: Inte längre jag

Jag heter Inger. Fast just nu är jag inte Inger, utan Patrik. En 42-årig ensamboende man, som jobbar hemifrån mestadels. Det vet jag för jag brukar titta till honom ofta. Han är min ointressanta hjälpreda i den här totala röran jag hamnat i. Han har en spegel på väggen precis bredvid sin dator och det är enda anledningen till att jag valt honom. Han är ofta lättåtkomlig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur detta, eller ens om jag vill längre. Allt är så annorlunda nu. Min make gick bort för några år sen. Många gånger misstänker jag varelsen som försatt mig i det här, som skyldig till att han är det. Min son är gammal nog att skaffa egen familj och har haft varelsen i sitt liv längre än han hade mig. Han är snäll, framgångsrik och vacker. Honom tittar jag såklart till också. Fast inte lika ofta som varelsen. Jag har länge försökt komma tillbaka, men då jag nu börjar tvivla på om jag vill längre så har jag bestämt mig för att berätta vad som hände.

Förhoppningsvis hör min son det här och låter den där satmaran vara helt utan kärlek. Hon är inte hans mamma. Hon förtjänar inte det liv jag skapat. Hon förtjänar inte ens komma tillbaka och leva i sitt fängelse. Hon har börjat försöka. Hon står länge framför spegeln om dagarna och sätter ett finger mot den blanka ytan. Hon försöker locka mig med mina sista kanske 20 återstående år. Hon tror att jag kommer att ta dem, för att de är mina. Men hon misstog sig gruvligt. Ta mina 30 bästa år och tro att jag skulle nöja mig. Nej, jag har bestämt mig. Hon ska dö som människa. Helst ensam. Om jag har tur. Så detta är till dig: Andreé. Min son.

Mitt liv var ganska vanligt. Jag och min man träffades i 25-årsåldern. Han arbetade med design på ett stort bilföretag och jag… Ja, jag var arbetslös då. Jag festade mycket och mina vänner tyckte nog att jag var lite av en förlorare. Skulle jag inte skaffa mig ett jobb eller åtminstone plugga på högskola några år? Nåja, jag brydde mig inte. Jag gillade att driva runt och göra diverse vad som föll mig in. Dessutom hade jag redan läst ett par år. Statsvetenskap… Det var intressant, men gud vad oanvändbart! Fick inte ens jobb. Nåja, jag tror jag börjar för tidigt för att hinna skriva klart om jag inte hoppar fram en tid.

Min man, Helge fick mig att tänka om. Han stöttade mig genom mina svårigheter och såg igenom min obrydda fasad. Det hade inte varit så lätt i mitt liv. Jag började tro att jag hade otur. Vilket jag i och för sig hade, men det var ju först senare. Han fick mig att inse att mina val hade stor betydelse för hur saker och ting blev för mig. Jag började göra nya val och bättre val. Det ledde till att jag fick fler och bättre alternativ och några år senare flöt livet på riktigt bra. Allt var inte perfekt, men ju fler bra val jag gjorde, ju fler bra alternativ kom till mig.

Det första valet var att behålla denna underbara Helge. Han var ett riktigt kap. Snygg, hade ett bra jobb och framförallt var han snäll… Nej, det är fel ord. Han var mer än så… Han var schysst. Det är ett bättre ord. En snäll person gör snälla saker, medan en schysst person gör bra saker för sig själv och andra. Som att säga till mig att bryta med min familj, som bara fick mig att må dåligt. Och att följa min egen dröm i yrkeslivet, istället för att lyssna på vad andra tyckte att jag ska göra. Att ställa upp när det är svårt utan att kräva att jag ska lyckas. Att stanna kvar, trots att jag gjorde dig illa. Att övertala mig skaffa barn. Usch vad jag saknar dig Helge. Om jag ändå kunde prata med dig. Då hade allt varit så mycket enklare. Hade du funnits kvar, så hade jag inte tvekat på att komma tillbaka nu när jag kan. Fokus! Har inte så mycket tid kvar.

Jag tog de jobb jag fick, tills jag bestämde mig för att byta bana och sökte in till Socialhögskolan. Det var det jag hela tiden velat, men jag trodde jag var för känslig i själen för att klara av. Med en bättre självkänsla och med stödet från Helge kunde jag klara vad som helst tror jag. Så jag läste och började sedan arbeta som socialsekreterare på kommunen. Jag var som gjord för det! Jag gjorde skillnad, hade en ganska låg lön, men det gick bra. Helge hade bättre betalt och vi hade klarat oss på mindre förr. Vi hade vänner, en spännande fritid med resor och fortfarande en del fester. Det var bra.

Sedan kom Andreé några år efter. Han var underbar och Helge var en fantastisk pappa. Vi delade på föräldraledighet, vilket inte var så vanligt då. Andreés första år gick snabbt och vi hade en väldigt rutinmässig vardag. Det som var intressant med mitt liv då var mitt jobb. Det var sällan något inte hände där. Det jag gillade mest var allas livsberättelser. Jag tyckte min uppväxt innefattade mycket tragiska inslag innan, men det tyckte jag inte efter ett tag som socialsekreterare. Jag hade ju haft tur. Jag hade ett jättefint och innehållsrikt liv. Jag fick dessutom gåvan i form av alla dessa människors berättelser. Jag tror det är därför jag nu tvivlar på om jag vill komma tillbaka. Varelsen har tagit mitt liv. Förstört mitt privatliv. Och slutat att jobba med det jag älskade. Hur den försörjer sig vet jag inte riktigt. Kanske har den pengar kvar från Helges livförsäkring, eller så är det därför den vill byta tillbaka. Den har rynkor nu. Det hade inte jag, eller inte lika mycket i alla fall. Fokus! Måste hinna skicka innan Patrik vaknar.

Jag levde ett riktigt bra liv och jag tror det var det varelsen såg. Den ville ha det och var inte nöjd med att se på, eller låna en timme när den fick chansen. Mitt liv slutade när jag var 39 år, min son var fem och min man 40. Jag stod inne i badrummet i vårt radhus. Andreé var hos farmor och farfar. Jag och Helge skulle på ett musikevenemang på kommunens arena. Jag hade sett fram emot det. Klassisk rockmusik, vin och plockmat. Jag var nästan klar. Jag skulle bara tvätta händerna efter att ha lagt sminket. Jag tog tag i den spegelblanka kranens reglage och så var jag fast. Varelsen var utanför, i min kropp, i mitt liv, med min man och senare med min son. Fast det visste jag inte då.

Det tog lite tid innan jag vaknade. Innan jag blev medveten och innan jag blev varelsen. Jag har estimerat det till drygt en timme innan jag förstod att jag var fast. För först var jag fast. Jag satt fast i spegelytan på kranens reglage i badrummet. Jag vet att jag satt fast i minst 10 timmar, för varelsen hann komma tillbaka två gånger. En gång efter evenemanget och en gång på morgonen efter. Jag förstod inte vad som hade hänt. Vad jag var eller om jag drömde. Det var inte så att jag fick panik, eller ens kände mig ledsen. Jag hade inget att känna känslor med. Jag var bara medveten. Det är det jag är när jag sitter fast. Medveten. Utan känslor, utan drivkraft. Det var först när jag blev uttråkad, som jag blev efter ungefär tio timmar som jag kunde börja röra mig, eller skifta. Jag kan inte röra mig, för jag har ingen kropp. Det var förvirrande i början och märkligt. Jag har lärt mig mer nu. Jag hamnar fel ibland fortfarande, men inte så ofta. Platser jag redan besökt är oftast lättast att hitta och fasta speglar, som inte flyttats på några år. Dit skiftar jag obehindrat nu.

Men jag är långt ifrån så skicklig som varelsen. Att skifta till böjda speglar är svårt. Jag kan det inte ännu. Varelsen vet det. Det är därför hon står framför den fasta badrumsspegeln i timmar. Hon ler och lockar. Hon vet att jag vill träffa Andreé. Ibland när han hälsar på henne, så kan hon ställa sig framför badrumsspegeln med handflatan pressad mot glaset. Flera gånger har jag stått och tvekat. Men jag ska inte. Vem varelsen än är, så är det bättre att jag är här. Då kan hon inte stjäla någon annans liv. Men det är svårt att tänka så när jag är fast. Jag har inte tillgång till känslor, som här ute i en kropp.

Jag vet förresten inte om varelsen är en hon. Jag är ingen hon längre och jag har lånat både kvinnor och män under åren som gått. Jag känner mig lika hemma i var kropp som jag lånar. För jag lånar bara. Jag behåller er inte. Ni får sova en stund och sedan får ni komma tillbaka, oftast inte mer än en halvtimme och oftast när ni är ensamma. Jag vill inte trassla till era liv. Även om jag inte känner något när jag observerar, så förstår jag att det borde göra ont. Jag borde ha panik när jag ser varelsen leva mitt liv. Jag borde ha ångest, rädsla och sorg. Fast det har jag inte. Jag har bara ett sorts medvetande.

Jag hoppas att Andreé försvinner ur varelsens liv. Om du gör det Andreé, så lovar jag att stanna kvar här och skydda alla från den där varelsen för alltid. Jag älskar dig och jag är så stolt över den man du vuxit upp att bli. Jag kommer att ta kontakt igen. Jag vet att du lyssnar på Creepypodden och detta är inte enda beviset jag kommer att sända dig. Jag skickade till dig efter Helges död. Du kommer nog ihåg. Lita aldrig på mamma. Allt jag skrev har jag sett. Inte en enda lögn. Kom ihåg det. Lita aldrig på mamma.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Spegeln”, skriven av Madeléne och uppläst av Petra Werner.

Varför uppstår ens födelsemärken just där de uppstår? Är det genetik, något som stört under ens tid i magen, eller har utvecklingen av ens blodkärl påverkat? Forskningsläget tycks osäkert, och än så länge verkar helt enkelt många svara: det är ren slump. Men det som Leif GW brukar säga om hur man ska tänka under en mordutredning, det gäller ju ofta även när det kommer till oförklarliga fenomen – man ska hata slumpen. Saker och ting måste ha en förklaring. Så därför tar vi fram en, hur den än ser ut.

Och en förklaring till varför vissa föds med just sina födelsemärken, det har psykiatern Ian Stevenson tagit fram. För att de speglar deras tidigare liv. Det tidigare liv de senare ska komma att berätta om själva, så fort de lärt sig prata.

Ian Stevenson dog 2007 och var vad som i forskarvärlden brukar kallas en kontroversiell figur. Inte för att hans meriter var dåliga. Han undervisade på University of Virginia i femtio år, och var länge en av psykiatriprogrammets högst uppsatta. Nej, anledningen till att han ifrågasattes var hans inriktning. Till stor del ägnade han nämligen sin karriär åt frågan om reinkarnation – om man kunde återfödas i en ny kropp efter döden.

Under loppet av fyrtio år undersökte han runt 3000 barn som påstod sig ha minnen av tidigare liv. Med åren utvecklade han en inställning att det inte bara var de två klassiska faktorerna arv och miljö som påverkade ens utveckling, utan därtill en tredje: vem man hade reinkarnerats ifrån.

Och där kommer födelsemärkena in. 1993 publicerade han i Journal of Scientific Exploration en artikel med den fantasieggande rubriken “Birthmarks and Birth Defects Corresponding to Wounds on Deceased Persons”. Där skrev han om 43 väldigt speciella fall av barn som beskrev sina tidigare liv. De identifierade sig alla som personer vars existens kunde bekräftas, som hade dött innan barnen fötts. Och inte nog med det: Stevenson kunde genom att titta på obduktionsprotokoll och intervjua anhöriga fastslå att barnen hade födelsemärken just där de döda hade fått de skador som dödat dem.

Han går igenom flera av fallen. En indisk pojke med en fläck av pigmentförändring i mitten av bröstkorgen, precis där mannen vars liv han kom ihåg som barn blev skjuten med hagelbössa. En man i Thailand med en leverfläck bakom vänster öra, där hans farbror blev huggen i huvudet med kniv. En kvinna i Burma som hade två runda avtrycksliknande födelsemärken på vänstra bröstet, just där en död kvinna vars liv hon mindes hade blivit skjuten.

Och än mer spektakulärt: i tretton av dessa fall menade Ian Stevenson att det inte funnits någon kontakt mellan familjen till barnet som talade om att ha blivit reinkarnerad, och familjen till den som dött. De kände inte ens till varandra. Ändå stämde födelsemärkena överens med de dödande skadorna.

Kritiker av Stevenson menar att han varit slarvig och godtrogen, att han inte granskat sina fall tillräckligt noga och att han okritiskt svalt folktrons berättelser om återfödsel. Icke desto mindre är han den forskare som gått längst i frågan om reinkarnation. På så vis fyller han ändå i där vår jakt på svar annars hade tvingats till egna fantasier. För på något sätt måste väl något leva vidare, även om vi dör? Den övertygelsen kan driva oss långt. Är det då bättre att få en hyfsat klar skiss på svar av Ian Stevenson, än att tvingas till egna, kanske ännu mindre underbyggda slutsatser?

På detta tema ska vi fortsätta i veckans Creepypodden, och lyssna till en berättelse om vad som kan hända när man inte är ensam om att ligga på sitt yttersta. Vi ska höra “Vad har hänt med mig?”, skriven av Meghan O’Hara Murray och publicerad på Reddits underforum Nosleep. Den läses av Rakel Josephson.

Gud, jag hoppas verkligen att jag bara håller på att bli knäpp.

Har du någonsin varit med om ett sådant där ögonblick där du bara kunnat fråga dig hur du egentligen hamnat där? En stund av insikt, av klarsyn kring hela ens liv. Man ser sig i spegeln och är så fjärmad från den människa man en gång, kanske som barn, såg framför sig att man skulle bli, att man blir mållös.

Jag hade ett sådant ögonblick för omkring ett år sedan. Det var några helger före första advent, och jag vaknade på sjukhuset. Jag var fullständigt desorienterad. Allt tedde sig overkligt och främmande, som om det hände någon annan och inte mig, eller som om jag drömde eller var figuren jag kontrollerade i något tevespel.

Kanske var det för att jag redan så länge hade levt ett så bortkopplat liv, eller så var det för att nära döden-upplevelser alltid fungerar som iskalla påminnelser om vad man varit på väg att förlora, men det kändes som att jag fått syn på mig själv, som om jag såg mig med en annan människas ögon. Vågor av skam och självhat rullade över mig i den där sjukhussängen, och jag svor att jag skulle förändra mig.

Jag hade haft liknande stunder förut, men den här gången visade sig vara annorlunda.

Det gick nästan av sig själv. Gamla vanor försvann, och sådant som förut lockat mig verkade nu trist och lite frånstötande. Grupptryck var inte längre ett problem, för jag ville inte ens umgås med mina gamla bekanta. En gång försökte jag hänga med ut utan att själv dricka, och kände mig så uttråkad och besviken att jag nästan började gråta.

Och i andra ändan av skalan var det mycket i mitt liv som förbättrades. Till exempel kunde jag, för första gången på några år, vara med på min sons födelsedagskalas. Jag råkade tjuvlyssna på när min exmake pratade med sin mamma om hur glad han var att se mig så här, ansvarstagande, mogen och ordnad, och att jag inte längre gjorde honom och vår son så besviken jämt.

När kalaset var slut och alla andra barn hade gått stod jag och städade, när min son överraskade mig genom att springa emot mig med öppna armar. Han hoppade upp i min famn och kramade mig hårdare än jag någonsin kunde minnas att han gjort.

“Lovar du att stanna?”, viskade han.

Jag drog över håret i hans panna. “Såklart. Jag stannar så länge du vill. Du får till och med komma och sova hos mig ikväll, om pappa tycker det är okej.”

Han suckade av lycka. “Jag tycker mycket mer om dig än om mamma.”

Jag blev helt kall.

Utan att kunna hindra mig hasplade jag ur mig en hel harang om att jag alltid hade varit hans mamma, och att jag visste att jag gjort honom besviken men att jag gjorde mitt bästa för att förändra mig och förtjäna hans förtroende igen.

“Okej!”, hojtade han, vände om och rusade tillbaka till sin hög med födelsedagspresenter.

Men inte förrän han blinkade åt mig, som om vi delade en hemlighet.

Det funkade inte att han sov över hos mig den kvällen, och ärligt talat var jag lite lättad över det. Hans förflugna lilla kommentar hade skakat mig djupt, och för första gången på nästan ett år kände jag att jag verkligen behövde en drink.

Faktum är att jag tog ett återfall den kvällen, men inte alls på det sätt jag själv hade trott. När jag klev ut utanför porten, och fumlande försökte hitta mina nycklar i handväskan, bröt jag ihop. Jag grät okontrollerat, och visste inte vad jag skulle ta mig till, när jag kände en hand på min axel.

Det var Sam. Min granne, som hade bott i lägenheten bredvid min i åratal. Innan jag fattade beslutet att lägga om mitt liv hade jag knappt lagt märke till honom, men efter hade jag flera gånger kommit på mig själv med att hoppas på att vi skulle råka stöta på varandra i trapphuset. Ärligt talat hade jag känt fjärilar i magen.

Jag hade aldrig förut behövt jaga en kille. Inte för att jag är någon supermodell eller så, utan mer för att jag brukade lägga enorm vikt vid att förställa mig till något jag i själva verket inte var, något som lockade helt fel sorts män. Ni skulle känna igen mig, den typ av person, jag var: en docka i silikon, akryl, glitter och blekmedel. Jag var väl inte helt olik en zombie, antar jag, åtminstone i den bemärkelsen att jag ständigt rörde mig i rädsla för att någon del av mig själv skulle ramla av.

Hur som helst hade jag nu försökt fånga Sams uppmärksamhet i månader, och inte gjort ett särskilt bra jobb. Det hade hänt gång på gång att vi småpratat med varandra och jag trott stämningen varit god, och så hade jag sagt något, skämtat eller citerat en film, och han hade ryckt till och rynkat ögonbrynen som om jag knivhuggit honom.

Och nu hade jag visserligen helt uppenbart fått hans fulla uppmärksamhet, men på det mest förnedrande sättet. Där stod jag och grät som ett barn, torkade mig med tröjärmen och erkände alla mina pinsamma hemligheter.

Sam lyssnade tålmodigt, och avbröt mig inte förrän han till slut föreslog att vi skulle gå upp till honom och fortsätta prata.

Han söp mig under bordet helt. Han utnyttjade inte situationen, inte så, men jag hade bara förlorat all tolerans under mitt nyktra år, och det var inte ett problem Sam hade. Och jag förstod varför: när jag vid ett tillfälle gick till kylskåpet för att hämta en ny omgång såg jag att den såg precis ut som min kyl hade gjort de senaste åren. Där fanns öl, sprit, hämtmat och väldigt gamla konserver.

“Har din rumskamrat nyss flyttat ut?”, frågade jag när jag kom tillbaka med två öl i handen. “Hon var en jävel till kock, va? Jag brukade dregla när jag gick förbi här utanför och kände doften.”

“Hon var inte min rumskamrat”, sade han tyst. “Hon var min fru.”

Jag tappade ansiktet helt. Herregud, hur kunde jag vara så dum. Det senaste årets interaktioner oss emellan spelades upp i revy i mitt huvud: han fullständiga ointresse av mig, förändringen när han började se mig, och så det motstånd han plötsligt verkade känna så snart han kom på sig själv med flirta tillbaka. Men att jag inte hade tittat efter en ring på hans finger.

“Om du vill kan vi prata om det. Jag lyssnar gärna. Men jag kommer inte tjata, det är helt upp till dig.”

Han skrattade lite sorgset och skakade på huvudet.

“Det är märkligt. Emily var alltid en så väldigt bra människokännare. Hon hade rätt om alla vid första anblicken. Men inte om dig. Det är så tråkigt att ni aldrig fick träffas. Hon hade verkligen tyckt om dig.”

Sedan bytte han ämne, och kort därpå tackade jag för mig och gick hem.

Morgonen därpå kunde jag inte längre hindra min nyfikenhet, och jag kollade på nätet om det stod någonting där om hans fru. När jag läste igenom resultaten vidgades mina ögon.

Emily hade dött, av en märklig slump samma kväll som jag själv haft min egen nära döden-upplevelse, och faktum är att hon därigenom på sätt och vis räddat mitt liv. Jag snackade med en granne som bekräftade det jag hade missat: ambulanspersonalen som hade skickats ut när Sam ringt 112 hade också snubblat över min livlösa kropp. De hade egentligen inte plats för två patienter i sin ambulans, men hade löst det som så att det hängde upp båren med mig fastspänd i bilens tak.

Jag sov inte en blund natten efter att ha fått veta detta. Där låg jag och snarkade, utslagen i en överdos, ovanför den döende Emily, i vad som var Sams värsta natt i livet. Det ultimata tredje hjulet som inkräktade på vad som skulle vara en extremt intim stund.

Hur hade det varit för Emily, låg jag och funderade på i sängen. Hon hade inte tyckt om mig, hade Sam sagt, hade tyckt att jag var ett total kryp, och där hade hon legat och antagligen känt på sig att hon själv låg på sitt yttersta, medan jag själv bara skulle vakna bakfull.

Jag rodnade med ansiktet nedtryckt i kudden. Och så hade jag börjat flirta med honom så snart efter hennes död. Helt otroligt att det hela slutade med att det var han som tröstade mig.

Jag svor för mig själv att aldrig mer lägga an på Sam, och det löftet höll jag, trots att vi under tiden som följde blev allt närmare vänner och inledde en liten tradition att en gång i veckan kolla på teve och käka kinesisk hämtmat.

När julen närmade sig funderade jag på att skaffa honom en present, men bestämde mig för att avstå – det hade varit att gå över gränsen.

Men en dag på ett loppis hittade jag en fin fickkniv. Inget flådigt, men något i den fick mig att tänka på honom. Jag stod och höll den i handen då loppisets ägare dök upp bakom min rygg.

“Du har god smak, vännen”, sade han. “Sådär fina tillverkas inte längre.”

Jag log. Det var så jag hade känt för Sam, ända sedan vi lärde känna varandra.

Men när han öppnade presentpappret och plockade upp fickkniven blev han alldeles vit i ansiktet.

“Hur visste du? Har jag berättat om den?”, mumlade han medan han höll den med båda händerna. “Jag måste ha berättat om den, men helt glömt bort det…”

Det visade sig att exakt en sådan kniv hade Sam ärvt av sin farfar. Den hade försvunnit när han och Emily flyttade in i huset, och han hade sörjt den så.

“Åh herregud, förlåt. Jag menade inte att väcka sådana minnen.”

“Nej, nej, det är jättefint. Jag har försökt hitta en sådan här hur länge som helst. Tack.”

Jag tror han avsåg att pussa mig på kinden, men den hamnade på min mungipa, och rätt som det var – jag kunde inte riktigt tro det – kysste han mig.

Det var otroligt. Jag var i himmelriket. I tio sekunder. Sedan kastade han sig ur soffan, höll fram händerna och babblade om att han bad om ursäkt, att han hade blivit överväldigad, att han…

Sedan kom allt i en enda lång utläggning.

Han berättade hur mycket jag påminde honom om Emily. Om hur det kändes som att han faktiskt var med henne när vi umgicks, så pass att det kunde göra ont i hjärtat på honom.

“Du använder samma formuleringar som hon, citerar samma filmer… Fan, ibland har du på dig samma sorts kläder som hon. Och småsaker. Vem har pesto på digestivekex? Ingen, ingen jag någonsin träffat, utom hon och du.”

Jag sade ingenting. Jag hade inga ord.

“Jag borde inte ha kysst dig. Min terapeut sade…”

Han utstötte ett frustrerat ljud, och suckade ansträngt.

“Jag tror inte jag kan komma över henne om vi fortsätter så här. De här träffarna, middagarna, jag… Jag kommer inte framåt. Jag bara låtsas som att det inte behövs.”

Han bad om ursäkt, och sedan försvann han iväg ut genom dörren.

Jag satt kvar och stirrade på den i några sekunder medan jag lät det hela sjunka in. Sam hade lämnat min julklapp, fickkniven, på soffbordet och jag plockade upp den och vägde den i handen.

Jag tycker mycket mer om dig än om mamma.

Som dominobrickor väckte den ena tanken nu den andra, och allt hängde ihop, och hur mycket jag än skakade på huvudet för att försöka övertyga mig själv om att det var inbillning kunde jag inte slita mig på sanningen, som jag innerst inne förstått.

Jag hade varit bara en halvmeter från henne i ambulansen när hon dog. Jag hade vaknat morgonen därpå, uppfylld av självförakt, förvandlad till en ny människa över natten. En med andra intressen, andra åsikter, annan smak. Inte ens min son trodde att det fortfarande var jag.

Så många saker som stämde. Min plötsliga, starka förälskelse i Sam. Mina nya kläder, min nya frisyr, så lik hennes på hennes gamla bilder på Facebook.

Att jag plötsligt börjat laga mat, och varit märkligt bra på det.

Att jag aldrig förut haft pesto på Digestivekex, och inte ens visste hur jag fått idén.

Att jag inte mindes hälften av filmerna jag numera gick runt och citerade.

Jag har själv börjat gå till en psykolog nu. Hon säger att jag försöker distansera mig från mitt förflutna, för att jag skäms över det. Att dålig självkänsla och förälskelsen i Sam gjort att jag omedvetet förställt mig till någon jag inte är, men någon han kan bli kär i. Hon tror jag kanske slog huvudet när jag föll ihop den där natten, eller att jag lider av något som hon kallar derealisationssyndrom.

Jag har hört många spökhistorier i livet. Om fördrivning av spöken, ritualer, rökelse och kors i järn och trä. Men vad gör man om det är man själv som är spöket?

Vad i helvete gör man då?

Vi hörde “Vad har hänt med mig?”, skriven av Meghan O’Hara Murray och publicerad på Reddits underforum Nosleep. Den lästes av Rakel Josephson.

Reinkarnationsfrågan handlar väl till det syvende och sista om vårt jag, eller vår själ eller vad man nu vill prata om, och hur livskraftig eller skör den egentligen är. Om man kan reinkarneras, gör man det då på bekostnad av den vars kropp man återföds i? Då måste själen ju vara mycket starkt. Men å andra sidan, om man i så fall kan bli utkonkurrerad från sin egen kropp av någon annan, hur stark kan själen då vara? Är det alltså så att det även här, i det yttersta, finns en hierarki? Kan man dömas till att aldrig bli helt och hållet född, för att man är den svagare själen?

Eller, som vi avslutningsvis ska fundera över, är det så att allt bara är olika grader av minnen? Av mer eller mindre sanna fragment av verkligheten som lagras i våra huvuden? Och i så fall – om allt som finns är det vi har i våra huvuden – är inte det värre, eftersom det innebär att när hjärnan slocknar, då är det också verkligen slut?

Tänk på den saken du, medan vi hör avsnittets sista berättelse: “Tre besök hos en djungelstam”, skriven av Jared Roberts och även den publicerad på Reddits underforum Nosleep. Den läses av Ludvig Josephson.

Det här är historien om en nära vän till mig, en kvinna som emellanåt var mer än så. Vi har känt varandra länge. Jag har alltid haft det största förtroendet för henne och hennes omdöme, ofta mer än för mitt eget. Men varje gång hon försvann och kom tillbaka hade hon förändrats. Och det har fått mig att tvivla.

Det hela går väl tillbaka tjugo år i tiden, får man säga, till när Esther för första gången beslutade sig för att resa till Sydamerika. Hon hade hört talas om en isolerad stam av urinvånare som mycket få hade besökt, men som hotades av skogsindustrins framfart. Det fanns inget vetenskapligt skrivet om dem. Hon hade precis blivit docent och ville bevisa sig, göra någonting stort. Ingen trodde på idén. Hon skulle aldrig få kontakt med dem, sade de. Men de visste inte hur envis hon var.

Fast det kanske började ännu tidigare än så, när vi för första gången träffades. Tillfället minns jag inte. Jag minns bara hur hon plötsligt fanns där, mitt i mitt liv, från början vänner som om vi alltid känt varandra. Hon var högpresterande, bäst i klassen, men ändå med tid över för fritidsaktiviteter och fester. Vi gick tillsammans på skolbalen och när vi dansade svor hon att hon skulle lyckas. “Jag kommer göra något stort”, sade hon. “Förändra världen, en människa i taget.” Hon kandiderade till stadshuset vid 19 års ålder och kom nästan in. Sedan på universitetet läste jag klassisk litteratur och hon antropologi.

Jag har alltid gillat de klassiska språken eftersom pluggandet fyller upp mitt huvud. Det ställer sig i vägen för drömmarna som annars alltid kom krypande så fort jag dåsade till över böckerna, drömmarna om mörka gläntor i djupa skogar. Dimman som pyrde ut som om det var i en dålig gammal skräckfilm, och längst in, en mörk figur som rörde sig oroligt. En röst bakom ryggen på mig som viskade: “Sluta.”

När jag berättade för Esther om de drömmarna sade hon bara. “Åh, den, ja.” Sedan sade hon att jag borde tygla min hjärna bättre.

Hur som helst fick vi båda jobb på universitetet så småningom, och det var då hon gav sig av till Sydamerika. “Något lockar mig där nere”, sade hon innan hon åkte. “Det är något med att det är så långt utanför civilisationen.” Hon var borta i fem månader och levde då i den där stammen. Så fort jag fick höra att hon återvänt ringde jag upp henne, men hon var helt ointresserad av mig då. De hade liksom förhäxat henne. “De har inget eget skriftspråk”, sade hon. “Någon måste ge dem en röst.”

“Såklart”, sade jag. “Men gav de dig en deadline?”

“De tänker inte så. Jag måste bara få det gjort medan jag kan.”

Hon försvann igen i ytterligare två månader och sedan kom hon tillbaka med ett färdigt bokmanus. När boken kom ut slog den ner som en bomb. Bara sådär kunde hon segla på den framgången resten av sin karriär utan att behöva oroa sig. Fast tjänst och allt.

Och på sätt och vis gjorde hon just det. För någon mer produktion åstadkom hon inte. Jag tror hon skrev den där boken i ett försök att fördriva något ur systemet, utan att lyckas. Det hon upplevde där nere kunde hon aldrig fly från. Hon kunde bara älta det.

Jag minns hur hon formulerade det i boken. “I alla kända kultur har koncepten sant och falskt funnits, men inte hos dem”, skrev hon och fortsatte: “För dem är det historiska flytande, och bygger på den aktuella situationen. Kanske beror det på att de saknar ett skriftspråk, men till synes är det bara de faktauppgifter som kan förklara den uppenbara verkligheten som accepteras. Till exempel var stammen uppdelad i tre huvudsakliga byar. De berättade att detta berodde på att deras kung hade tre söner. En tatuering visade vilken by man kom ifrån – en sol, en fågel, och en orm. Men jag mötte en man med en fjärde sorts tatuering, en fisk. Jag kom till slutsatsen att det hade funnits en fjärde by, som vid någon tidpunkt hade övergivits eller förstörts, vilket i sin tur innebar att kungen måste ha haft en fjärde son som inte längre fick ihågkommas. Ingen brydde sig om hur många söner kungen faktiskt haft. Själva ordet ‘faktiskt’ var meningslöst för dem.”

Det stycket blev ett av de mest citerade i hennes bok. Men själv fastnade jag mer för något hon skrev senare i samma kapitel, på samma tema. Jag vet inte riktigt varför, men det gjorde mig, som kände Esther så väl, orolig.

“De sade att de mindes mig från länge sedan. Jag hade vid det laget arbetat fram en så god relation med dem att jag kunde vara ärlig, och berätta att de hade fel och att jag aldrig hade besökt deras by förut. De sade att de gamla i byn hade träffat mig när de var unga, att jag hade varit försvunnen ända sedan dess, men att de hade berättat för sina barn om mig och att minnet hade hållits vid liv. Det spelade ingen roll att jag inte satt min fot där förrän två månader dessförinnan. Till och med barnen och ungdomarna sade sig nu minnas hur de fått höra om mig under uppväxten. Det här ska inte förstås som att de ljög eller fantiserade. Jag var nu en integrerad del av deras liv, och därför måste min roll få en tillfredsställande förklaring. När en sådan framkom godtog de alla den.”

Nästa gång jag träffade Esther, efter att hon hade kommit hem från en föreläsnings- och boksigneringsturné, försökte jag fråga henne om det där. Men jag kände mig försakad och sårad, och hade nära till irritationen. Säkert formulerade jag mig mer passiv-aggressivt än jag borde.

“Så nu är du hemma i civilisationen igen”, sade jag, “och menar att de här förvirrade vildarna har fabricerat minnen av dig. Men hur förklarar du att de avvisat alla andra, förutom dig? Kanske kommer de visst ihåg dig.”

Hon såg mer besviken ut än jag någonsin sett henne. Och lita på mig, mig kan man bli besviken på.

“Jack, jag fattar vad du håller på med. Du letar efter ömma tår. Låt bli. Du har ingen aning om vilket klaver du kan trampa in i.”

“Äsch, ta det lugn”, sade jag. “Jag försöker bara förstå antropologi. Och retas lite.”

Då började hon gråta. Det var inte alls mig hon var besviken på, utan på sig själv. Att vara besviken på dig själv, är inte det bara ett annat sätt att beskriva en depression? Hon hade inte klarat det hon krävt av sig själv. Jag borde inte ha slutat fråga henne, men det gjorde jag, den kvällen.

Hon ville aldrig riktigt bli sig själv igen. Alltid distraherad, upptagen av att lösa någon gåta som hon inte ens riktigt tycktes kunna formulera. När hon satt upptagen av sådana grubblerier kunde hon säga saker som gav mig kalla kårar. Jag minns hur jag och hon tog en kaffe med en gemensam vän, och hon för sig själv muttrade: “Vad är det som händer med mig?” Hon kunde inte förklara vad hon menade. Och på en fest hos en kollega stod hon länge tyst med glasartad blick tills hon plötsligt hävde ur sig att “ingen av er är de ni tror er vara”.

“Men vad menar du?”, sade någon dam med permanentat hår. Esther vände sig med en häftig rörelse mot henne och fräste: “Om du såg vad jag ser så hade du förstått att allt bara är lögner.”

Jag kanske inte behöver nämna att hon allt mer sällan bjöds in när de vankades fester och evenemang, och inte heller att hon inte verkade besväras så värst mycket av det. Om det inte hade varit för mig och för publiken på hennes föreläsningar hade hon nog inte träffat någon alls. Det hände att hennes grannar frågade mig, när jag besökte henne, om allt var bra. “Hon står och pratar med någon ute på innergården på nätterna”, sade de. “Men det är ingen där.”

Många akademiker pratar för sig själv. Man spelar ibland in sina funderingar med en diktafon. Så tänkte jag för att bortförklara det. Men det är klart att det innerst inne var skrämmande att höra.

En gång, när jag hade tvingat ut henne till en rätt usel italiensk restaurang vi förut brukade gå till, sade hon: “Hur säker kan du egentligen vara på att jag är Esther, och att vi faktiskt träffats förut?”

“Tja, vi har varit här tusen gånger, för att vi vet att personalen alltid kommer vara lika otrevlig, maten lika medioker, och musiken samma Whitney Houston-skiva”, sade jag. Jag var inte på humör för hennes ältande.

“Du litar på ditt minne”, sade hon, som om det jag sagt var precis vad hon hade förväntat sig. “Hela vår tillvaro bygger på det. Du har en minnesbild av hur jag ser ut och hur min röst låter, och jämför den med verklighetens jag. Skaver något så generaliserar vi. Vi kallar det här ett bord, liksom miljontals andra saker som egentligen ser helt annorlunda ut. Men plötsligt är det faktiskt inte bord vi pratar om längre. Vi pratar om bilder i våra huvuden. Lögner.”

“Om jag byter ljuddämpare i bilen, är det då en helt ny bil, eller samma gamla bil med en ny ljuddämpare?”, försökte jag. “Esther, du hade en stor upplevelse. Den förändrade dig. Men du är fortfarande dig själv, och som din enmansintervention kommer jag älska dig för det tills du är färdig med det här.”

“Valar, då?”, frågade hon.

Vilket ljud ett enkelt frågetecken än gör så var det det jag gjorde.

“Vid en tidpunkt var alla överens om att det som fanns och levde i havet var fiskar. Fiskar lägger ägg, har fjäll och är kallblodiga. Sedan upptäcktes valen. De bor i havet och har fenor, men de föder sina ungar, har inga fjäll, och är varmblodiga. Och då satt man där. Antingen fick man vidga sin definition av fiskar, så att den innefattade valar, eller så fick man erkänna att det fanns något mer i havet än bara fisk.”

“Och detta är något som orsakar dig en existensiell kris?”

“Jag säger att du kanske bara tittar på fiskarna, och blundar för valarna..:”

Jag är för dum och fantasilös för att förstå exakt vad det var jag såg i hennes ögon i det ögonblicket. Det var något annat, från någon annanstans. Jag vet inte vad. Kanske var det en vals ögon jag såg in i. Men jag gillade det inte.

Jag skäms, men efter den middagen slutade jag faktiskt hitta på ursäkter för att få umgås med henne. Varje gång var det så där. spänt och ansträngt. Jag blev trött på att få frågor som till exempel hur jag kunde vara säker på att jag inte var en hjärna i en glasburk som hon lekte med. Om du någonsin umgåtts med någon som du anat har potentialen att vara farlig eller kunna skada dig, men som aldrig visar det annat än i bråkdelar av sekunder, då vet du vad jag menar. Jag trodde aldrig Esther skulle göra mig illa. Men jag fick den känslan. Som om hon kunde få en knäpp när som helst.

Ett par år gick, och sedan hörde hon en dag av sig, plötsligt med ett sakligt tonläge jag inte hört från henne ända sedan resan. “Hör här”, sade hon. “Jag berättade inte allt i den där boken. Det fanns mer att säga.”

“Vad menar du? Hade du något att dölja”, frågade jag.

“Bara lyssna. Stamfolket mindes inte mig som mig. De mindes mig i en mycket speciell roll. De hade vävt in mig i sin skapelseberättelse. Jag var en av två gestalter som kommit ut ur dimmorna, drivit bort deras fiender och tagit land i besittning för deras räkning. Deras berättelser nämnde till och med mitt halsband med lemniskatan, oändlighetssymbolen.”

“Och? De hittade ju på allt eftersom. Det var väl vad din bok handlade om?”

“Jag hade inte med halsbandet dit, Jack. Det var vändpunkten för mig. Det var då jag började tro dem. Eller, inte tro dem. Man behöver inte tro på fakta. Det var då jag själv började komma ihåg händelserna de berättade om. Det blev delar av min egen historia. Men jag kunde ju fortfarande tänka logiskt. Båda de två livsberättelser jag kommer ihåg kan inte stämma. Vilken Esther är jag, Jack?”

“Jag tror inte det sydamerikanska dimfolket är lika glada i karamellmacchiatos som du är.”

“Alltid samma skämtande. Det jag plötsligt mindes var otroligt. Dimman. Platser så djupt inne i djungeln att de inte längre är platser, som vi förstår dem.”

Vi blev aldrig nära igen, för ingen av oss verkade få ut vad de behövde av den andra. Den nya Esther gjorde mig illa till mods. Och vi skapade inga nya minnen ihop.

Tjugo år gick. Inget relevant för just den här berättelsen hände, förrän jag fick veta att Esther bestämt sig för att återvända till den sydamerikanska stammen. Hon berättade det själv. Även om vi inte hade mycket kontakt längre vid det laget kändes det inte bra, eftersom det var hennes första resa som splittrat oss. Men jag kunde inte heller uppbåda energin att stoppa henne. “Gör som du vill”, sade jag. Jag var ärligt talat besviken på henne. I efterhand har jag insett att jag bara hade behövt be henne att avstå, så hade hon gjort det. Jag tror jag svek henne. Var det ett sådant svek jag hade förutspått i mina drömmar?

Hennes besked om en ny resa blev en stor nyhet i antropologkretsar. Hon beskrev det som en uppföljning av boken, för att testa sina gamla teorier. Dessutom besvarade hon en kritik som hade riktats mot henne, för att inte ha varit tillräckligt vetenskapligt noggrann. “Det är såhär antropologi utförs”, skrev hon. “Det är långsamt, metodiskt, och kan pågå i decennier.”

Först efter all uppståndelse, bara kort inför hennes avresedag, hälsade jag på hos henne. Då hade jag ändrat mig, och vädjade till henne att avstå. Men det var för sent.

“Men du kommer att gå miste om dig själv där”, sade jag.

“Det har jag redan”, sade hon. “Den här gången ska jag hitta det jag tappade.”

Jag sade att även om jag inte var den sortens person som hade föraningar så visste jag ganska säkert att jag aldrig skulle få se henne igen. Hon sade att hon hade samma känsla. “Men du har ju alltid minnena”, sade hon.

“Vem är skämtaren nu?”, sade jag.

Under året som gick efter att hon åkt iväg tänkte jag mycket på henne. Jag undrade naturligtvis om hon mådde bra, om hon hade hittat det hon sökte, och om hon jobbade på en ny bok och om den i så fall skulle bli lika framgångsrik som den första. Men det var mer än så. Jag tänkte även ofrivilligt på henne, som om hon var en tvångstanke. Jag började drömma igen, nya drömmar. I dem klev hon fram ur en mörk dimma. Jag var instinktivt livrädd. Det var samma glänta som förut, men nu var den skuggigare, mörkret mer ogenomträngligt. Hade det alltid varit hon som smugit omkring där? Jag såg andra gestalter, panikslaget rusande. Och någon viskade i mitt öra: “Det är här det börjar.”

Långsamt, gradvis, började jag tvivla på mina egna minnen av henne. Om jag kallar det andrahandsminnen, förstår man vad jag menar då? Minnen av minnen. Jag kunde dra mig till minnes hur jag förut brukade minnas henne. Men det fanns minnen jag nu kom ihåg, som jag inte kunde minnas att jag förut haft. Som om de bara dykt upp i huvudet på mig. En dag när jag stod och skötte om min rabatt mumlade jag för mig själv “vem är hon egentligen?”, och insåg att jag inte hade svaret.

Jag mindes nu ett samtal jag haft med Esther, ett samtal som jag aldrig hade kommit ihåg förut. “Du förstår väl att jag bara kan vara en enda stor bluff, en produkt av tusen minnen som alla skapades på en gång igår? Allt som gör en till människa sitter i hjärnsubstansen. Det är fysiskt materia. Alternativet vore att medge att det fanns en själ. Men en själ, det vore hemskt att ha, för det ligger utanför existensens kausalitet. Vad var det Sartre sade, ‘en tomhet som alstrar tomhet’?”

Jag svarade något i stil med att jag aldrig läst Sartre, och hon sade att jag ju demonstrativt läste Sartre varje dag och skulle sluta spela dum.

Men jag har verkligen aldrig läst Sartre, så varifrån skulle då detta minne komma, om inte ett äkta samtal med Esther om filosofi? Fast jag visste ju att minnet var falskt. För som jag minns det var vi barn, och Esthers röst hördes genom ett runt hål, stort som en apelsin, i vardagsrumsgolvet.

Något annat jag minns är att ha rest till Brasilien för att leta efter henne, när hon hade varit borta alldeles för länge. Det finns inga sådana stämplar i mitt pass, och inga biljettpengar har dragits från mitt kort, men minnet är glasklart och detaljerat.

Jag minns att jag hade med mig två gemensamma vänner till oss. En var lingvist, och var med för att kunna hjälpa mig med språket. Vi sökte upp några bybor som Esther hade hyrt som medhjälpare. De kom ihåg henne. De sade att hon hade frågat efter guider för en resa längre in i djungeln. Hon var tvungen att ta sig ännu längre in, hade hon sagt. De hade svarat att det var för farligt, och att det ändå inte fanns någonting där att hitta. “Precis vad jag letar efter”, hade hon svarat. Hon hade sett lika galen ut som hon lät, hade männen sagt. Sedan frågade hon efter en lila kyrka, och visade satellitbilder från en del av djungeln där bildstörningar alltid tycktes uppstå. De hade sagt att det var så avlägset att det inte ens fanns en stig på flera kilometers avstånd, och än mindre några byggnader. Hon lyssnade inte.

Jag beskrev byn hon hade skrivit om, och dit kunde männen tänka sig att leda oss. Byborna visade sig vara misstänksamma men inte fientliga. Vi visade en bild av Esther och frågade om de sett henne. Aldrig, svarade de. Varför skulle de ljuga om det? Sedan slog det mig, vad Esther hade sagt om hur dessa människor fungerade, och istället frågade jag om de sett någon som liknade kvinnan på bilden. Då tog de mig till en hydda i byns utkant. Männen som lett oss dit översatte deras snabba haranger: tydligen hade kvinnan blivit utstött och bosatt sig där i isolering. Sedan, en dag, hade hon varit försvunnen.

Vi letade igenom det lilla som låg kvar i hyddan. Det var konstiga saker. Ett fotografi av en pojke jag inte kände igen, men som jag ändå på något sätt visste var försvunnen. En minifigur föreställande Betty Boop. Några utklippta tidningsartiklar om invandring. Allt var skräp, utom en bunt korta brev, skrivna på skrynkliga lösblad. De låg under en lastpall. Alla var adresserade till mig.

Brev 1:

Något hemskt har hänt sedan jag lämnade dem. Jag måste förstå mig på det. De beter sig som om ingenting har förändrats, trots att allt har det. En skugga förtrycker stammens byar. Jag känner knappt igen dem längre. De vill inte erkänna det, antingen för att de inte förmår eller för att de inte kan, och då är ändå förfallet tydligt i byn. Och i deras ansikten, deras fårade, uppgivna ansikten. Man får knappt ögonkontakt med någon längre.

Jag har tagit för vana att så snart jag finner mig ensam med någon av dem så förhör jag dem. De har ju informationen där inne, någonstans i hjärnan. Om jag kan få dem att börja lita på sina egna erfarenheter över det sociala minnet kan jag få ett riktigt svar. Jag börjar faktiskt känna mig som en antropolog igen.

Brev 2:

Jag hittade den gamle mannen med fisktatueringen. Han gick inte med på att jag hade varit borta i tjugo år. Han tyckte inte jag hade varit borta alls. Det kunde han svära på. Men det var inte det som skrämde mig, utan detta. Han berättade att en annan stam, från ännu djupare in i djungeln, hade börjat komma på natten och omringa byn. De stod där utan facklor eller ljus, och försvann inte förrän i gryningen. Alltid i det mörkaste, så de inte syntes. Bara de unga hörde dem, men alla kände deras närvaro. Hela nätterna stod de där och tittade på byn. Vilka var de? Mannen visste inte. Det skulle inte finnas stammar de inte kände till.

Brev 3:

Jag har börjat minnas. Jag mindes dimman, men inte som jag mints den förut. Jack, det var så skrämmande. Det är som en tidsreseparadox. Om en tidsresenär förändrar något i det förfluna, kommer han då ihåg båda parallella tidslinjerna? I så fall är han en del av en annan verklighet än vår, en som flyter ovanpå. Jag har minnet av dimman som den såg ut för tjugo år sedan, när jag själv klev ut ur den, in i ljuset. Och så minns jag dimman som ett tomrum mellan träden, ren bitterhet över allt som existerar och hör samman.

Brev 4:

Jag håller mig till byns utkanter, för nu har de börjat frukta mig. När jag går fram mellan hyddorna drar sig folk undan. Jag ser teckningar i sanden av en kvinna med ormar som hår som lutar sig över sovande figurer. Ibland stiger hon fram ur någon sorts portal. Jag har försökt fråga om teckningarna, men ingen vill svara.

Jag sprang in i en jägare och lät honom inte komma undan. Jag spärrade hans väg och frågade varför det bara fanns två byar. Han sade att det alltid hade varit så. När kungens söner dog byggde de byar över deras gravar, för att ge dem frid. Den tredje byn, då, frågade jag. Han sade att den tredje sonen inte ville förbli död, och inte hade fått frid.

Brev 5:

Jag har förstått varför de alla blivit så morbida till sinnes. De går runt och tänker på död och förruttnelse och hot, och jag har försökt berätta varför för dem. De är bara spökena som finns kvar, av de jag träffade här för så länge sedan. De finns inte på riktigt. De är bara mina minnen av de där människorna. Och jag har förändrats sedan dess. Jag var nära att skära i en av dem för att bevisa det, men de tvingade mig ut ur byn, tillbaka till mitt tält.

Brev 6:

En riktigt modig pojke kastade sten på mig idag. Han skrek att jag skulle försvinna iväg, till det hål jag kommit från, och att han skulle stoppa mig från att förändra hans familj så som jag förändrat de andras. Jag var nära att fråga vad han menade, men sedan kom jag ihåg något. Jag hade kommit från platsen långt in i djungeln. Längst in. Jag måste tillbaka. Jag sade till pojken att om han visade vägen skulle jag gå till hålet.

Det var det. Det var breven.

Jag frågade vår guide om han kunde hjälpa oss hitta vägen till platsen Esther skrivit om. Han svarade att det inte fanns någon väg. Inte ens stammarna här gick dit. Jag bad honom fråga stamfolket om pojken som Esther skrivit om i brevet, men ingen kändes vid honom. Ingen pojke från stammen skulle gå dit, svarade de. Pojken fanns inte på riktigt.

Jag mindes allt det här i sådan exakt detalj. Men när jag frågade vännerna jag mindes hade följt med trodde de att jag skojade. De sade att jag fånade mig, att vi såklart aldrig hade varit i Brasilien. Varför skulle vi åkt dit? Så, jag bestämde mig för att jag fick åka dit själv. Och jag valde att resa ensam.

Utanför mina nya minnen kände jag inte till någonting om Esthers kontakter i Brasilien. Jag hade gått igenom hennes anteckningar, och alla brev hon någonsin skickat mig, men inte hittat någon ledtråd. Så väl framme frågade jag runt bland guiderna. Hade de hjälpt henne, eller visste de vilken stammen var som hon hade besökt? Ingen kände igen henne, inte heller den enda guide som kände till stammen. Jag frågade efter en kyrka, ännu djupare in i djungeln eller möjligen i någon sorts hål, och han svarade: “Vem som än berättade om det för dig är inte din vän.”

Han tog mig till stammen. I mina nya minnen hade det gått så lätt och problemfritt att ta sig dit. Inte den här gången. Det var fruktansvärt fuktigt, insekterna var överallt, och den kuperade terrängen gjorde det omöjligt att använda något fordon. Jag fick hela tiden påminna mig själv om att detta var något jag gjorde för Esthers skull.

När vi till slut kom fram blev vi inte direkt välkomnade. De mötte oss med dragna spjut och dolkar. Guiden förklarade mitt ärende, lyssnade, och förklarade för mig att de sagt att någon vit kvinna aldrig kommit dit, och definitivt aldrig fått bo med dem. Jag frågade om det hade hänt någon gång tidigare, kanske för många år sedan? Det fanns en hel bok skriven om dem, försökte jag förklara. Guiden skakade på huvudet och översatte så gott han kunde. Då tittade två män i stammen på varandra, och så försvann de in bland träden. “Vänta”, sade guiden till mig. Några minuter senare kom de tillbaka, med en gammal man i släptåg. Han babblade upphetsat en stund.

“Han säger att han visade en kvinna vägen djupare in i skogen när han var pojke. Hon hade sagt att någon annan skulle komma efter henne. Nu erbjuder han att visa dig vägen. Jag tror inte du ska tacka ja.”

Fråga vem det var som kom ut ur dimman, sade jag till guiden. Han tvekade, men tilltalade till slut den gamle mannen. När han svarade var det helt utan att göra en rörelse eller min.

Guiden översatte. “Lögner”, sade han bara.

På väg till flygplatsen tyckte jag att jag såg henne på en cafeteria. Hon satt och sippade på en kaffe medan hon läste en bok. Jag intalade mig själv att jag bara var trött. Jag inbillade mig saker. Det var dags att släppa det. Släppa henne.
Jag lät det gå några veckor, sedan bestämde jag mig för att sorgeprocessen fick vara över. Mamma hade dött några år tidigare, och jag hade ännu hennes saker i ett förråd. Bland annat fanns där flera fotoalbum. Jag letade fram dem och bläddrade igenom dem, och fastnade i minnen av lyckligare tider, och lite mer taffliga. Några olyckliga tider fanns inte. De bara känns olyckliga när man är ung.

Sedan kom jag till tiden i mitt liv då jag borde ha många minnen med Esther. Jag hittade inte en enda bild på henne. “Typiskt min familj”, tänkte jag. “Hela tiden ta bilder, men aldrig när det verkligen behövs.” Men ju mer jag bläddrade, desto mer konsekvent frånvarade hon. Jag bläddrade fram till skolbalen. Vid min sida stod en annan flicka. Mary Elizabeth Reilly, mindes jag att hon hette. Jag hade knappt känt henne.

Jag lade tillbaka fotoalbumen i förrådet. Kanske hade jag kunnat leta vidare, bland mina andra samlingar av minnen. Brev, dagböcker i den mån jag hade skrivit i dem, men jag släppte det. Jag insåg att jag inte visste exakt när Esther hade kommit in i mitt liv. Jag hade alla mina gamla minnen, men jag visste inte när de kommit till mig. Nu försvinner de långsamt iväg, vilket är varför jag skriver ner det här. Jag vet inte vad hennes slutliga mål var. Vad hade hänt mig själv, om jag hade följt hennes spår? Den fullständiga glömskan, tror jag. Och kände mig plötsligt väldigt lättad över att hon var borta.

Signaturmelodi

Vi har hört “Tre besök hos en djungelstam”, skriven av Jared Roberts och även den publicerad på Reddits underforum Nosleep. Den lästes av Ludvig Josephson. Och därmed har veckans avsnitt av Creepypodden kommit till sin slutpunkt, och allt som återstår för dig som lyssnare är att om du så önskar börja om från början. Men tänk på att du aldrig är samma människa igen. Cellerna förändras i varje ögonblick och allt vi kan hoppas på är att vårt medvetandes gnista ska fortsätta spraka i den mörka tunneln. Så därför blir varje omlyssning egentligen något vi gör för allra första gången. Och sista.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Kära vänner, god jul. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.