Avsnitt 274: Gökunge

När mina föräldrar separerade fick pappa sommarstället på Gotland, och mamma vårt barndomshem i Stockholm. Både jag och min syster hade flyttat hemifrån, och mamma behövde inte längre bo så stort och saknade dessutom Gotland. Hon sålde och flyttade till en mindre lägenhet i en närförort, och tillsammans med sin kille Bosse köpte hon en ny stuga nere på Sudret. Ett väldigt fint stenhus i klassisk gotländsk stil i trakterna kring Havdhem.

Huset, fick jag veta, var en mycket gammal byggnad som legat i anslutning till en enorm gård och fungerat som bostad åt drängar och pigor. I runda slängar 200 kvadratmeter fördelat på två plan med en stor oinredd vind. Mäklarbilderna på hemnet visade stora, breda golvplankor, djupa fönsternischer och beskrevs som “nyckelfärdigt med otrolig potential”.

Huset hade redan från början “talat till” mamma, sade hon. Hon är lite medial, anser hon, så vad det kunde betyda visste jag inte riktigt. Men glad var hon.

“Fredrik, du kan inte ana hur fint det är, jag längtar så efter att få visa dig”, sade hon när vi pratade i telefon. “Och dessutom känner man sig aldrig ensam. Det är så trevligt.”

“Det ska bli fint att få se allt i sommar”, svarade jag diplomatiskt. Mammas mediala sida har jag aldrig riktigt kunnat hitta ett vettigt förhållningssätt till.

Men sommar blev det. Jag tog semester från jobbet och planen var att besöka både mammas och pappas ställen på Gotland. Tre dagar hos mamma och sedan två veckor uppe hos pappa längre norrut på ön. Jag försökte att inte ha så höga förväntningar. Som 26 år gammal, utflugen ung man var min kontakt till föräldrarna reducerade till några sms i veckan, men jag tyckte alltid om att bli ompysslad av mamma. Världen kändes lite mindre, och säkrare, i hennes hem.

Det var inte så svårt att hitta rätt väg längs de små kritvita grusvägarna och när jag väl rullade in på uppfarten stod mamma utanför dörren och vinkade så glatt att jag trodde hon blivit sinnessjuk. Men det var verkligen vackert. Huset, omgivningen, utsikten, himlen. Jag förstod varför min mamma föll för detta.

Vad jag inte förstod då och förmodligen aldrig kommer förstå var hur det där huset “talade till henne”. För mig gjorde det något helt annat.

Jag fick en lång rundtur av tomten med en grundlig genomgång av floran i trädgården, potentialen i det orenoverade uthuset, och husets interiör som till min förvåning hade väldigt låg takhöjd. Jag och mina 193 centimeter lyckades slå i huvudet minst fyra gånger under tiden vi gick från rum till rum i det gamla huset.

Den första saken jag slog huvudet i var en besynnerlig liten träkonstruktion som satt i taket någon meter från ytterdörren. En tändsticksaskstor kloss var monterad på den, och när jag gick in i den svängde den runt och vände på sig. “Välkommen”, stod det på den. Jag hade aldrig sett något liknande så jag frågade mamma.

“Den där, den berättar för folk som besöker att det är okej eller inte okej att kliva på. Så enkelt var det förr i tiden, vet du.”

Jag slog till saken en gång till så den bytte sida, men när vi gick vidare i rundturen såg jag i ögonvrån hur min mamma nästan som i ett tvång tryckte till klossen på nytt så att den svängde runt och visade: “Ej välkommen”. Jag himlade med ögonen för mig själv.

På bottenvåningen fanns ett stort kök, badrum, vardagsrum och ett sovrum. En trappa upp fanns det två stora och ett mindre sovrum samt en dörr som ledde upp till vinden. Vinden hade till skillnad från huset i övrigt en otrolig takhöjd. Här fanns inget innertak så vad som kändes som flera meter ovanför mig gick de enorma takstolarna som höll upp tegeltaket. Inga innerväggar men däremot ett rangligt golv mötte mig när jag väl gått uppför den branta trappan. Mamma sa att vi inte behövde gå längre in men jag blev nyfiken och ville bekanta mig med huset.

En sak som föreföll väldigt märklig var att det längst bort på vinden fanns något jag bäst kan beskriva som en stor träkub. Ett litet inbyggt rum med väggar, tak och en dörr. Utrymmet var tomt men det som slog mig var att dörren till det lilla utrymmet var försett med ett lås, fast på insidan. Varför skulle man bara vilja kunna låsa utrymmet från insidan, tänkte jag för mig själv när jag sköt igen dörren och gick ner.

Vi åt vår middag på baksidan av huset medan den svala sommarnatten föll. Jag inkvarterades i sovrummet på nedervåningen, inrett med en del saker från barndomshemmet så det kändes välbekant och tryggt. Mamma kom in och pussade mig på pannan och med en gång försvann all den ångest en 26-åring kan känna inför världens krav. Jag somnade som om jag var fem år gammal.

Jag vaknade abrupt mitt i natten, som en soldat i fält. En högljudd duns ekade ännu i hörselgångarna. Jag satte mig spikrakt upp i sängen, med hjärtat som höll på att slå sig ut ur bröstkorgen. Jag såg mig omkring i rummet, yrvaken men ändå som ett kattdjur på helspänn. Inget. Jag var helt säker på att ljudet kommit inifrån mitt rum. Det bästa sättet jag kan beskriva ljudet på är om någon tappat en trave tunga böcker platt på golvet. Men inget hade ramlat, allt var i sin ordning. Ljudet hade uppstått till synes helt utan orsak. Rädd, omtumlad och trött la jag mig igen och föll till slut i en orolig sömn.

Vid frukosten frågade jag om någon annan hört dunsen men ingen kändes vid den. De verkade knappt ens särskilt berörda. Mamma plirade lurigt på mig, och jag tittade ner i kaffekoppen och tänkte att ljudet kanske kommit från något av rummen på övervåningen. Det är ju trots allt ett gammalt och lyhört hus. Men vad hade rasat ner där, utan att mamma och Bosse märkt? På vägen tillbaka till mitt rum möttes jag av den besynnerliga träklossen i taket. Den visade på “Välkommen” igen. Av någon anledning kände jag mig tvungen att snurra på den.

Under dagen stod jag i verkstan och hjälpte mammas kille Bosse med ett projekt. Han beklagade sig över ett smärre mätfel på en planka. Gnuggade sig i pannloben och sa:

“Jag har inga skruvar som är tillräckligt långa.”

I samma sekund som han yttrade de orden ramlade två lådor i backen från en av hyllorna. Skramlandet skvallrade om vad som trillat ut. Vi tittade på varandra och jag gick runt hyvelbänken för att titta på golvet. Vid mina fötter låg ett hav av spikar och mitt i det, två stycken långa träskruvar.

Till skillnad från dunsen mitt i natten hade jag nu ett vittne. Men Bosse reagerade inte som jag hade väntat mig.

“Varde skruv”, sade Bosse och skrockade. “Så lustigt!”

Jag kunde inte riktigt tro mina öron. Det var väl inte lustigt, det var läskigt och i brist på annan förklaring helt sjukt! Men Bosse verkade inte lägga särskilt stor vikt vid händelsen, så jag gav honom skruvarna och samlade ihop resten av det som trillat ut och la det i papplådan som åkt i golvet. Sedan muttrade jag en ursäkt och gick in i huset igen, och uppför trappan till övervåningen.

Nu spelade det roll för mig vad som hade orsakat ljudet som väckt mig mitt i natten. Så nonchalant som mamma och Bosse betedde sig så måste det finnas en naturlig förklaring. Jag tålde inte deras fåniga antydningar om någon snäll andenärvaro. Jag öppnade och tittade in i sovrummen, sökte av ytorna, skannade alla prylar som stod, låg eller stod lutade. Inget såg ut att ha vält eller vara i oordning. Men självklart kunde det ha varit mamma eller Bosse som på autopilot ställt upp något som trillat ned utan att tänka på det.

Det kändes som en rimlig förklaring och jag bestämde mig för att acceptera den. Men när jag klev ut ur sovrummet stannade alla mina kroppsliga funktioner. Dörren till vinden, mittemot trappan ned till bottenvåningen, stod på vid gavel. Jag var helt säker på att dörren varit stängd när jag kom uppför trappan. Ingen annan befann sig vare sig på vinden eller på övervåningen. Bosse var ännu ute i verkstaden och mamma påtade i trädgården.

Att det var dagsljus hjälpte mig ur den tillfälliga försteningen. Jag gick lite för snabbt för att verka orörd mot dörren, stängde till den ordentligt och placerade en tung brandsläckare utanför för att försäkra mig om att det inte var ett kusligt korsdrag som orsakat detta. Mamma ropade då från nedervåningen, och jag gick ner för att möta henne och se vad hon hade att säga om vindsdörren. Men väl nere så såg jag henne inte och ropade tillbaka, utan att få svar. Efter att ha gått runt en stund fångade ett ljud utifrån baksidan min uppmärksamhet. Genom fönstret, ute bland buskarna, såg jag till min förvåning mamma, fullt upptagen i trädgårdsarbete. Jag drog på mig träskor och gick ut för att se vad hon ville.

“Vadå? Nej, jag har inte ropat. Jag har varit här ute och påtat”, sade hon. När det gick upp för henne att jag hört hennes röst inne i huset verkade hon närmast upprymd och ville veta mer. Jag bet ihop, andades djupt, och sade att jag måste gå på toaletten.

Det blev eftermiddag och sedan kväll. Vi åt middag under tystnad, mest för att ingen hade något att säga. Detta var något jag alltid uppskattat hos mamma. Ingen tog onödig luft. Man fick vara tyst om man ville och man fick prata om man ville. Inget dömande åt endera håll. Men till slut kunde jag inte motstå att ta upp händelsen med skruvarna och lät blicken vandra mellan mamma och Bosse under berättandet. Åt Bosses håll för att se så jag inte fick någon detalj om bakfoten, och åt mammas håll för att studera hennes reaktion. Hon fnissade lite, verkade slås av en tanke och skrockade till.

“Det måste ha varit någon som hjälpte er”, viskade hon och vände blicken ut genom fönstret med oseende ögon.

Jag skakade på huvudet och började samla ihop tallrikarna, tackade för maten och lämnade de två i det orangea skenet från en sol som höll på att gå ner. Mina tankar gick över till natten som låg framför mig. Det var frustrerande att mamma var så orubbligt lugn inför, och Bosse till synes helt ointresserad av, att något oförklarligt verkade pågå i huset. Jag tänkte på den vidöppna vindsdörren som varit ordentligt stängd minuten innan, smällde till träklossen i hallen på vägen till sovrummet, stängde dörren bakom mig och la mig i sängen med ett myller av tankar och intryck. Efter att ha vridit och vänt på dem i timmar somnade jag till slut.

Jag vaknade igen den natten men inte för att något dunsade högt, utan av betydligt mindre dramatiska skäl: jag var bara kissnödig. Det var så mörkt ute att klockan måste ha varit någonstans mellan tolv och tre på natten. Jag reste mig sömndrucket och började vaggande och hukande gå mot toaletten. Genom den lilla glasrutan i ytterdörren lyste månen upp hallen och träklossen, som jag såg nu stod på “Välkommen”.

Det knöt sig i magen. Jag smällde ju till den på vägen till sovrummet. Men mamma verkade ju inte kunna hålla fingrarna borta från den där, och hon hade ju gått förbi när hon lagt sig. Det var säkert hon. Ändå var det något som störde mig med klossen, något som fick mig att känna att jag helst inte ville signalera en inbjudan. Jag skakade på huvudet men vände på klossen ändå, och gick runt hörnet in i köket.

Jag stannade tvärt och blev stillastående. Framför mig stod mamma med kroppen tätt intill en vägg. Med små rytmiska rörelser gungade hon lite långsamt fram och tillbaka där hon stod. Hon viskade något ohörbart, snabbt och upprepande.

“Mamma?”, sade jag, lågt och frågande, utan att få svar. Om hon gick i sömnen ville jag inte väcka henne, det hade jag hört kunde vara farligt. istället lutade jag mig närmare för att försöka höra vad hon sa.

“Han är här nu, Han är här nu, Han är här nu, Han är här nu.”

Jag blev rent ut sagt livrädd, ville skrika och väcka liv i henne men tvingade ner hjärtat från halsgropen, svalde upprepade gånger och ignorerade svetten som trängde sig ut ur pannan. Jag lade armarna om hennes axlar och försiktigt föste jag henne bort från väggen och ur den trans hon befann sig i. Så fort jag la lite kraft i mina rörelser var det som att hon vaknade till och självmant rätade sig ur sin besynnerliga kroppsställningen.

Men när jag såg hennes ansikte drog jag in andan så att jag nästan satte i halsen. Hennes ögon var upprullade, och bara vitorna syntes. Hennes mun var uppspärrad i ett ljudlöst vrål. I samma stund såg jag hur hennes spända ansikte slappnade av, ögonen rullade ned, munnen drogs ihop och där var hon, min mamma. Hon såg liten och förvirad ut. Hon frågade om hon skulle göra frukost, men jag skakade på huvudet och sa att hon gått i sömnen, att det var mitt i natten och att hon kunde gå och lägga sig igen.

Jag tog ett steg tillbaka och hon gled ljudlöst förbi mig. Håret stod rakt upp över hela min kropp. Livrädd, panikslagen – och fortfarande kissnödig. Jag stod där och tittade åt samma håll i vad som kändes som flera minuter tills jag till sist tassade efter mamma för att se till att hon hamnat i säng. Jag vågade inte riskera ett likadant möte efter mitt toalettbesök. Uppe på övervåningen tittade jag först till brandsläckaren. Den stod där jag ställt den. Inget märklig där. Jag kikade in genom en springa i dörren och såg Bosse och mamma bredvid varandra i sängen. Jag gick åter ner till badrummet, för trött för att stå, jag satte mig ner och kissade med armbågarna på knäna och ansiktet begravt i mina händer.

“Vad fan är det som händer i det här jävla huset?”, viskade jag för mig själv och suckade.

Följande dag var mindre händelserik. Försiktigt frågade jag mamma under frukosten om hon mindes att hon gått i sömnen. Till svar fick jag, med outtröttligt munter röst:

“Nähä du, något sådant minns jag inte alls! Berätta, var jag uppe och gick?”

Jag valde snabbt hur jag skulle bemöta henne. Det här var ändå något annat än dunsar och vindsdörrar – det här var något hon själv höll på med. Samtidigt kunde det också vara något som väckte hypokondrikern i mamma, och den ville jag till varje pris undvika. Just det här kunde faktiskt ha varit en helt vanlig sömngång, även om den varit jäkligt kusligt. Tankarna spretade men efter en kort sekund svarade jag helt enkelt:

“Inget särskilt, du var nere och gick på undervåningen så jag ledde dig upp igen.”

Det undgick mig inte att det nu var dags för min tredje och sista natt i Havdhem. Jag funderade på allvar att säga till mamma att jag skulle dra tidigare till pappa. Ljuga ihop något om ett projekt han behövde hjälp med. Samtidigt verkade mamma så glad att jag var hos henne, att hon förberett mycket för att detta skulle bli av och att hon var mån om att jag skulle trivas. Min önskan att verka glad och nöjd inför mamma överträffade rädslan inför vad natten skulle bjuda på.

Det var extremt varmt den här dagen, och i mitt sovrum var det inte annorlunda. En fläkt som stått i verkstaden fick ställas fullt påslagen i mitt sovrum medan jag gjorde mig i ordning inför kvällen. Oljudet när den svängde fram och tillbaka var monotont och rytmiskt, och det bildade en sorts maniskt ljudspår till mina funderingar om vad som hade hänt där dessa dagar.

En pragmatisk människa tror helt och fullt på naturvetenskap och orsak och verkan. Själv ville jag mer än något annat ha en rimlig förklaring till alla dessa händelser. Mamma hade gått i sömnen, lådan med skruvar hade stått lika ostadigt som något stort föremål ovanför mitt rum som Bosse sedan hade ställt i ordning Korsdrag hade öppnat den stängda dörren till vinden och det kan säkert ha varit inbillning när jag hörde mamma ropa från nedervåningen. Så. Så måste det ha gått till. Allt var som det ska. Mammas förhoppningar om att bo i ett lite “hemsökt” hus hade bara satt griller i huvudet på mig.

Men ändå satt bilden av mammas obehagliga min när hon hade gått i sömnen kvar i mitt huvud. Därtill mantrat om att “han” var här. Vem? Vem var här nu? Till detta kunde jag inte hitta någon som helst rimlig förklaring. Det var inte alldeles lätt, men till sist lugnade sig pulsen och jag somnade.

Det var mörkt när jag slog upp ögonen. Jag låg i sängen och funderade på vad klockan kunde vara. Det var varmt, väldigt varmt, och jag svettades. Fläktens oljud irriterade mig, men när den svalkande luftströmmen kom över min kropp var jag ändå tacksam. Jag började känna igen ordningen. Först hördes lite gnissel, sedan steg ljudet, och till sist kom svalkan. Det kändes skönt, jag gäspade och vände på mig och var redo att somna igen.

Så var det något som inte stämde. Till slut insåg jag att fläktens rytm inte längre stämde. Det lät som vanligt men när det var dags för svalkan kom den inte. Istället kom en frän lukt. Något ruttet och förtvinat. Gödsel? Insikten slog till som en hammare i pannan. Något stod i vägen för fläktens vindar. Något som stank. Jag höll ögonen hårt stängda, svettades ymnigt och andades ytligt och snabbt. Jag andades med munnen så tyst jag kunde, genom nästan stängda läppar, för att undvika den hemska lukten. Minuterna gick men lukten hängde kvar.

Försiktigt öppnade jag först ett öga. Inget. Ingen stod i rummet. Jag låg blixtstilla, rörde inte en muskel. Fortfarande gick fläkten med sitt vanliga oljud men ingen luft nådde mig. Sen hördes dörrens plågsamma knarrande och jag slutade andas. I nästa sekund återvände den behagliga vinden från fläkten. Stanken var borta. Men någonting hade varit i mitt rum, stått och tittat på mig när jag sov, och sedan gett sig av. Det var nu helt omöjligt att somna om. Jag satte mig upp mot väggen, slog armarna om mina ben och lade huvudet mot knäna. Jag har aldrig varit så här rädd. Inget logiskt kunde förklara vad jag just hade upplevt.

Fläkten, någon enstaka svala och gräshoppor var allt som hördes. Plötsligt bröts dessa ljud av något annat. Fotsteg. Men inte i mitt rum. Utomhus. Stövlar. Tunga kliv i vad som lät som för stora stövlar hördes precis på andra sidan väggen. Gräset slog mot gummiytan och fötterna som gled upp och ner i dom illasittande stövlarna. Livrädd petade jag in ett finger mellan väggen och gardinen som täckte fönstret och gläntade ut. Där utanför gick en mörk gestalt, kutryggig och med en gammaldags keps. I månskenet såg jag bara hans siluett men det räckte gott och väl för att jag skulle bli fullständigt panikslagen. Jag bokstavligt talat flög upp ur sängen, rusade ut ur sovrummet, sprang upp för trappan, sprang upp för nästa trappa till vinden och kastade mig in i vad som då verkade vara den enda säkra platsen – det låsbara rummet på vinden.

Jag stängde dörren efter mig, låste och sjönk ner i ett av hörnen. Så fort jag hämtat andan kom jag på det. Dörren till vinde hade varit vidöppen när jag sprang upp för trappan. Jag var för trött och för rädd för att ens bry mig. Nu hade jag låst om mig och ingen stövlande bondevålnad kunde komma åt mig här uppe.

Jag måste ha somnat av utmattning för när jag väl vaknade badade rummet i ljus från den lilla glugg som vette ut mot gården. Någon knackade på dörren. När jag väl ställt mig upp på rangliga och domnade ben nådde jag vredet och låste upp. Där stod mamma i morgonrock och undrade om jag fått besök under natten.

Jag bara skakade på huvudet och gick förbi henne. Avböjde inbjudan till att samtala mer om saken, avböjde inbjudan till frukost, packade ihop mina saker och lastade på nytt bilen. Mamma hejdade mig i hallen.

“Fredrik, jag vet att någon besökte dig igår. Det finns saker, med det här huset, öden som inte är avklarade.”

“Jag vet vad som är avklarat, mamma. Mina dagar här.”

Så vände jag på klacken och gick mot bilen. Det var inte alls vad jag ville säga, det var inte alls så jag ville att min första sommar hos mamma skulle bli. Men jag hade sett för många filmer och visste vad som kunde hända om man var den som krafterna faktiskt ville åt, och inte tog sig ut i tid.

När jag väl satt i bilen och just skulle backa ned för uppfarten tittade jag på mamma. Då såg jag hur hon ändrade träklossen i hallen till: “Välkommen.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Händelserna i Havdhem”, skriven av lyssnaren Fredrik och uppläst av Ludvig Josephson.

Att ha en gökunge i boet, det är en metafor som betyder att ha hjälpt någon som visar sig otacksam. “När statsministerns gunstling bytte parti blev det tydligt att han haft en gökunge i boet”, exemplifierar synonymer.se uttrycket. Hade Fredriks mamma en gökunge i boet? Eller är det i själva verket som hemsökte mammans hus som var gökungen, som ju faktiskt till slut petade ut Fredrik och fick paret och deras trevliga vardag för sig själv?

Nå. I veckans avsnitt ska jag inte orda så mycket för vi har ytterligare en utmärkt historia att bjuda på. Och den kopplar till just dessa frågor, som jag nu skissat på. Vi ska höra “Göken”, skriven av Moa Rosenberg, och uppläst av Rakel Josephson.

”För den händige”, skulle ett trött mäklarprospekt kanske beskriva skicket. Ett stort och ödsligt hus långt ut på landet. Obekvämt och fult. När Margareta, min mormors syster, dog förra sommaren var ingen intresserad av att ta över det. Tanten hade inga egna barn eller barnbarn och inte ens jag och Boel var särskilt sugna i början. Huset var helt enkelt inte vad vi letade efter.

Men när det lilla plusset uppenbarade sig på stickan i oktober började vi tänka om. Kanske var det inte så dumt med ett stort hus ändå? Lägenheten i stan hade visserligen börjat kännas trång redan innan graviditeten, men bostadspriserna hade skenat i ganska många år, och den dagliga sökningen på Hemnet var bara en smärtsam påminnelse om vårt otillräckliga sparande.

Margaretas hus var i sitt bedrövliga skick praktiskt taget gratis. Min mor, som var den som hade mest kontakt med Margareta de sista åren, berättade att den gamla kvinnan blivit allt underligare de sista åren. Märkligheter som hon sagt. Tvångsmässiga ritualer. Hur hon på den dementas sätt verkade glida in och ut ur galenskapen. Att hon var så rädd och misstänksam, aggressiv; de sista gångerna vågade mamma inte ens åka dit ensam.

Trots det vägrade hon att flytta.

Margaretas hus byggdes så vitt jag vet någon gång på 1920-talet och ligger en bra bit ut på den värmländska landsbygden. Boel var först väldigt skeptisk till att flytta så långt bort från stan. Hon var uppväxt innanför tullarna och var van vid att alltid ha andra människor omkring sig. Men efter en sjukskrivning följt av en tuff start på graviditeten hade hon börjat se fördelarna med landsbygdens lugnare tempo.

Själv vantrivdes jag i stan. Hade alltid gjort. Var i ärlighetens namn mest glad över möjligheten att slippa alla människor. Både jag och Boel hade yrken med stor möjlighet att jobba hemifrån, så avståndet var egentligen inte ett jättestort problem. Det var mest en mental grej tror jag, att det är lite märkligt att bo så långt bort från allt. Men att Margaretas hus var tillräckligt stort för att vi, förutom ett eget rum till barnet i magen, även kunde ha varsitt litet kontor, gjorde till slut beslutet relativt enkelt.

***

Flyttlasset gick i januari. Boel och jag hade bestämt oss för att det var bättre att flytta in i huset i det skick det var, och försöka renovera allteftersom, än att utsätta oss för en fullskalig renovering, med allt vad det innebar – det hade vi varken tid eller ork med och vi hade ju sett alla avskräckande skilsmässor i Husdrömmar på teve. I stället fick vi finna oss i att bo i ett hus inrett av någon som inte uppdaterat sin smak nämnvärt efter 1970.

Vi gjorde vad vi kunde för att göra det så hemtrevligt som möjligt. Den första tiden gick främst åt att sortera och slänga saker som vi inte ville ha. I husköpet ingick nämligen allt lösöre, det vill säga alla prylar och möbler som fanns i huset när Margareta dog.

Det var en tidsödande men ändå ganska trivsam syssla. Boel och jag kände för första gången att vi kunde boa in oss och förbereda oss för barnets födelse. Precis som huset hade många av möblerna en gammal sliten charm; vi kunde sitta i timmar och planera hur vi skulle möblera, måla om och renovera dem när vi väl skulle ha råd. Boel började följa massa huskonton på Instagram, och började läsa på om byggnadsvård och ekologiska färger. Trots att vi sagt att vi inte skulle renovera förrän tidigast nästa år, var det svårt att låta bli.

När vi gick igenom alla Margaretas saker förvånades vi över hur många teknikprylar hon hade. Gamla tanter har väl inte sånt, minns jag att jag tänkte, men till vår stora glädje visade sig huset faktiskt ha både fiber, smart-tv och en hyfsat ny surfplatta. Mamma berättade att Margareta skaffade den bara något år innan hon dog för att hålla koll på fåglarna. Hon hade haft en sådan där fågelholk med kamera som livestreamade direkt till plattan och sista våren i huset var hon mer eller mindre besatt av den.

***

I februari fick vi se vårt barn för första gången. Vi förvånades över hur mycket det rörde sig. Både Boel och jag hade trott att foster var ganska lugna så där tidigt, men när vi såg den lilla varelsen böka och sparka på den svartvita skärmen i taket var det tydligt att de är allt annat än fridfulla. Det lilla lilla hjärtat som pickade i nästan 150 slag i minuten och de små sparvbenen som ryckte, stampade och bankade. Boel fnissade hela undersökningen och hade svårt att förstå hur hon inte kunde känna något av det. Att någon misshandlade hennes urinblåsa om nätterna hade hon däremot misstänkt ett tag.

Vi fick med oss ett litet svartvitt foto som vi satt upp på kylskåpsdörren när vi kom hem. Jag tyckte egentligen att fotot var lite kusligt; barnet såg så ensamt ut där det låg hopkurad i allt det svarta.

***

När våren kom förstod vi vidden av det arbete som det även skulle krävas för att få ordning på trädgården.

Enligt mamma avskydde Margareta att vara utomhus och lämnade sällan huset. När vi stod och såg ut över trädgården första gången utan snöns förlåtande filter var det inte så svårt att förstå varför. Huset ligger liksom inkilat i en gammal granskog och trädgården hade genom Margaretas vanvård det senaste decenniet förlorat kampen mot skogen, som skjutit upp sly och buskar tätt mellan knotiga äppelträd och mossa. Överallt låg grenar, skräp och skrot. Fjolårsgräset stod gulnat och torrt i höjd med våra knän.

Vid någon tidpunkt hade Margareta slutat ta hand om den och börjat använda den som avfallsplats. Överallt låg högar av gammalt järnskrot. I skogsbrynet låg väldiga taggtrådsrundlar. Stora, och i olika grad av förfall, låg de mellan träden och skapade en barriär mellan skogen och trädgården. Påminde om första världskrigets skyttegravar, så när som att marken runt omkring inte trampats på länge och det torra gräset stod högt och orört mellan de trassliga trådarna. Att vår lilla bebis nån gång skulle lära sig gå på den här platsen kändes väldigt avlägset.

Jag gick några varv runt huset för att få mig en uppfattning om hur mycket arbete det handlade om. Trädgården var inte särskilt stor, men gick hela vägen runt huset som ett U, omgiven av skog på alla sidor. På framsidan fanns en liten grusgång och några meter bort en plats att parkera bilen. Det var lite svårt att avgöra hur stor tomten var, på grund av all sly, men taggtråden låg en bra bit in i slyn, och bakom den stod träden större och tätare, så jag utgick från att Margareta lagt tråden där för att markera ut den gamla tomtgränsen.

Uppgiven och lite irriterad gick jag till trädgårdsskjulet och letade efter ett verktyg starkt nog att få bukt på eländet, och hittade till min stora lättnad en större sekatör. Den hängde på väggen tillsammans med flera rullar taggtråd och jag stod några minuter och funderade på vad i allsindar tanten hade gjort med all den där tråden. Djur hade de inte haft på gården. I varje fall inte på många år. En gammal tjock katt var det enda som jag kunde minnas när jag tänkte efter.

När jag stod där fastnade mina ögon på en fin plåtburk som låg bland bråten på den gamla snickarbänken. Tänkte att Boel nog skulle gilla den slitna charmen, med jugendornament och sirlig text i guld och silver.

Jag lyfte upp plåtburken och såg att den stått på en stor fågelholk i trä. Holken såg märkligt modern ut bland alla grejer. Tillverkad i något slags ljust trä – billig furu troligtvis – med sladdar och solceller längs ena sidan. Försiktigt ställde jag burken åt sidan och påminde mig att hämta både burk och holk för närmare inspektion senare. Med sekatören över axeln stövlade jag därefter åter ut i trädgårdens ingenmansland.

Att röja upp all taggtråd visade sig vara relativt enkelt när jag väl hade ett bra verktyg. Jag skulle ljuga om jag sa att jag fick ordning på trädgården den dagen, men när jag gav upp framåt eftermiddagen låg åtminstone allt järnskrot i mer eller mindre prydliga högar på parkeringen och det var inte längre omöjligt att ta sig runt i trädgården och ut i skogen. Slyn visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med. Behövde man gräva upp dem med rötterna eller räckte det att klippa av stammarna nära marken? Jag beslutade mig för att gå in i värmen och googla i lugn och ro. Det hade redan börjat skymma och det dunkla ljuset gjorde det svårt att se vad jag höll på med. Det löste upp trädgårdens konturer och fick skogens mörker att krypa närmare.

Innan jag gick in tog jag vägen förbi trädgårdsskjulet och hämtade plåtburken och fågelholken. Mörkret följde mig tätt i ryggen när jag gick in.

***

Precis som jag trodde älskade Boel plåtburken. Den visade sig mest innehålla lite kvitton och en manual till fågelholken, vilken i sin tur var oumbärlig när jag ett par dagar senare monterade holken på ett av de gamla träden utanför huset.

Jag valde ett strategiskt läge, skyddat, men ändå tillräckligt ljust för att solpanelen skulle fungera. Kameran var fäst på undersidan av holkens lock, vilket gick att öppna med gångjärn. Från kameran gick en sladd till solcellerna på sidan och på framsidan fanns ett hål så att fåglarna skulle kunna ta sig in. I manualen kunde jag läsa att det fanns olika stora ingångshål att montera på holken, för att styra vilket slags fågel som skulle trivas, men då jag inte kunde hitta några fler delar fick jag nöja mig med det som satt i. Ett lite större. Mina kunskaper om fåglar var dessutom begränsade, så jag tänkte att det nog inte skulle göra vare sig till eller från för min del vad det var som bodde i holken.

Något som jag tänkt mycket på senare, men som jag inte lade så stor vikt vid då, var hur holken luktade. Surt och liksom ruttet. Jag var övertygad om att det var så fågelholkar luktade efter ett tag. På nätet hade jag läst att det var viktigt att rengöra dem mellan varje säsong, så jag intalade mig att det inte var något konstigt med det. Den krypande obehagskänslan i magen valde jag att ignorera.

Med hjälp av manualen kunde jag snabbt ladda ned rätt app och koppla upp kameran till det trådlösa nätverket. I kameran kunde man se holken uppifrån, med ingången längst ned i bilden. Bilden var ganska grynig, men den fungerade. Jag kunde inte hitta någon inspelningsfunktion i appen, utan det verkade som att det bara gick att följa live.

***

Tiden gick och vi började få det riktigt mysigt i huset. Dagarna blev längre och Boels mage större. Ljuset gjorde oss piggare och vi fick tid till annat än jobb. Jag fixade med slagfältet ute och inomhus hittade Boel sätt att förvandla de gamla slitna rummen till ett hem för den lilla att växa upp i. Vi vande oss med vårt nya liv på landet. Fick nya rutiner.

Utomhus var det som om naturen exploderat. Växter och djur var så mycket mer närvarande här. I stan hade jag inte tänkt så mycket på det, men våren fick verkligen världen att vakna till liv igen. Trädgården färgades blå av Scilla, man kunde se spår av olika djur som genat över tomten och luften fylldes av ljudet av fåglar. Stora – som flög över takåsen; små – som kvittrade, tjöt och sjöng från vartenda träd, tuva och buske på hela tomten.

Till min stora glädje flyttade det även in fåglar i Margaretas holk. Två små, av ett slag som jag vagt kände igen, men aldrig riktigt lyckades kolla upp ordentligt vad det var för något. Hanen var spektakulär; grå med tegelröd mage och stjärt, svart och vitt huvud. Honan var lite mer utvattnat brun, men med samma fina röda stjärt. I appen kunde jag följa hur de strå för strå gjorde det mysigt i holken. Det är lite fånigt kanske, men jag kände på något sätt att jag fick ett band till de där fåglarna, som precis som Boel och jag fixade och donade för att göra det fint innan ungarna kom.

***

Men i slutet av april var det något som förändrades. Det var Boel som reagerade först.

”Vad tyst det är”, sa hon en förmiddag när vi satt med termos och varsin plastmugg vid solväggen på framsidan.

”Tycker du?”

”Ja, men lyssna! Det är ju för fan knäpptyst.”

Jag himlade med ögonen. Samma gamla visa. Boel hade tillbringat hela första månaden i huset med att uppmärksamma mig på den totala frånvaron av stadens oljud. Bilar, spolande toaletter, grälande grannar, älskande grannar, ventilationstrummor och det svårplacerade och lågmälda surret av vitvarornas elektronik. Så fruktansvärt skönt att slippa alltihop.

”Men hör du inte?”

Hon hade faktiskt rätt. Det var ovanligt tyst. När vi precis hade flyttat in hade jag tyckt att allt var knäpptyst i jämförelse med stadsljuden, men i takt med att snön smälte och mina sinnen anpassade sig till vårt nya hem, började det gamla huset och de finstämda ljuden av landsbygdslivet vakna till liv. Golven knakade, vinden ven, träden susade och framåt våren började fåglarna väcka mig varje morgon med sång. Inget av detta hörde jag dock nu.

”Men vad märkligt.” sa jag och pillade bort några gröna färgflagor från bänken vi satt på. Boel kastade en irriterad blick och jag slutade genast. Vi satt tysta en stund.

”Tror du att det kan vara nåt rovdjur här?” sa Boel. ”Kan inte fåglar bli tysta då?”

”Är det inte tvärtom? Att de varnar varann om det kommer nåt farligt?”

“Fan vad obehagligt om det är nån jävla björn eller nåt därute”, sa Boel utan att ha hört mig.

Jag försäkrade henne att det var ovanligt med björnar i den här delen av landet. Om det var sant eller inte hade jag såklart ingen aning om, men jag tänkte väl att Boel i sitt välsignade tillstånd var betydligt mer ilsken och oberäknelig än en eventuell björn i skogen.

Ko-koo…

Tystnaden bröts av ett ensamt läte från skogen.

”Hör! Det är ju inte tyst”, sa jag. ”Du behöver inte oroa dig.”

”Men det var ju en gök!” utbrast Boel.

”Ja?”

”Men, det är typ den enda fågeln jag kan. Farsan skrämde alltid upp oss med att det betyder otur att höra den. Eller ja, inte jämt. Från söder bara. Södergök är dödergök, sa han.”

Boel kisade misstänksamt mot skogen. Mot mörkret bland de täta granarna. En ofrivillig rysning sköljde genom min kropp när jag föreställde mig björnen som stirrade tillbaka på oss från mörkret. Såg oss sitta som två säckar potatis mot den faluröda fasaden. Planerade sin attack.

”Är väster åt det hållet?” frågade Boel. ”Väster är bästergök.”

Jag skrattade och skakade på huvudet.

”Det där hittar du på! Bäster, är det ens ett ord?”

Boel blängde ilsket. Reste sig sedan med viss möda. En hand i svanken och den andra på magen.

”Det är vad det är”, muttrade hon. Samlade på sig disken och vaggade mödosamt upp mot farstukvistens mossbeklädda stentrappa.

Magen hade blivit för stor för hennes egen jacka nu, så hon hade börjat använda min. En gammal grå lodenrock från 70- talet. Jag minns att jag tänkte på Mårran, eftersom den fick henne att likna det stackars monstret i Mumindalen med sin stora tunga grå kropp i skogsbrynet.

”Ja, du är experten.” sa jag och följde efter. Stannade ett tag för att sopa bort några fjolårslöv från farstun. Innan jag stängde dörren efter mig vände jag blicken mot skogen igen och hörde det igen: gökens karaktäristiska läte som skar genom tystnaden från söder.

***

I början av maj upptäckte jag att fåglarna i Margaretas holk lagt ägg. Fem små blågröna ägg låg nedbäddade i den runda skålen av torra strån, fjädrar och mossa. På skärmen kunde jag se hur den lilla fågelmamman sträckte stolt på sitt huvud och darrade till med stjärten.

Pappan var ute, vilket han oftast var hade jag märkt. Det var honan som gjort det mesta av jobbet med både bo och ägg; hon hade stenkoll på allt. Hanen hjälpte till så gott han kunde, men hade nog svårt att hitta en tydlig funktion och plats i den nya familjen. Han hämtade lite mat, bidrog med det lilla han kunde, men det var uppenbart att hans tafatta försök inte fyllde någon större funktion.

Boel hade också koll på allt. Det var knappt tre månader kvar till beräknad födsel och jag däremot kände att jag fattade mindre och mindre för varje föräldrabok jag bläddrade i. Jag märkte att Boel blivit mycket tröttare den senaste tiden, men hon kämpade på och tog ofta promenader för att ”hålla i gång kroppen”, som en välmenande barnmorska tipsat henne om. Hon fixade och donade med allt, och att säga åt henne att lugna ned sig fick sällan den effekt jag tänkt mig.

***

Morgonen efter var det plötsligt sex ägg i boet. Jag visade Boel, som ointresserat tittade upp från sin egen skärm.

”Vad stort det är”, sa hon.

Jag nickade. Det nya ägget var stort. Samma blågröna färg som de andra hade det, men det var otvivelaktigt större. Trots att jag inte kunde särskilt mycket om fåglar fick jag en dålig känsla av det där ägget. Ett slags krypande sug i magen, som när man ser ned från en hög höjd. Ägget bara låg där, men jag kunde inte skaka av mig känslan av att det liksom stirrade tillbaka på mig. Såg mig där jag stod i mitt kök och stirrade tillbaka. Jag kände mig dum.

”Kan det vara ett gökägg tror du?”, frågade Boel. ”De lägger väl ägg i andra fåglars bon?”

”Ja, du borde ju veta”, retades jag. Boel skrattade inte. I stället sköt hon ut stolen från bordet, reste sig och vankade stelt ut ur köket.

***

Det var det stora ägget som kläcktes först. En morgon när jag öppnade appen kunde jag se ryggen av en smal naken fågelkropp röra sig långsamt bland de andra äggen. Den var blek, nästan genomskinlig, och jag kunde se ådrorna pulsera därunder; den såg verkligen inte frisk ut. Hade den inte rört sig hade jag nog trott att den var död.

Känslan av att något var fel kom tillbaka. Jag öppnade en ny flik på paddan och sökte på ”nykläckta fågelungar”. Resultaten lugnade mig något. Det var uppenbart att dagsgamla fågelungar inte direkt var några fluffiga påskkycklingar. Nakna och rosa, som om de var plockade på nästan alla fjädrar. Den här var visserligen blekare än vanligt, men inte nödvändigtvis fulare.

Jag gick in i holk-appen igen. Fågelmamman hade lämnat boet och den ensamma ungen satt fortfarande hopkurad med ryggen mot mig. Den rörde spasmiskt sina små stumpar till vingar och skulderbladen spelade under den bleka huden. Jag rös igen.

Plötsligt började ungen knuffa till ett av de små äggen. Först trodde jag att det var en slump, men efter ett tag var det tydligt att ungen försökte flytta på ägget. Målmedvetet sköt den ägget framåt och uppåt längs boets ena vägg. Huvudet var fortfarande dolt, eftersom den höll det nedåt i en konstig vinkel när den flyttade ägget. Med ett sista ryck med nacken föll ägget ut ur holken.

Jag kunde inte slita blicken från skärmen. Vad var det egentligen som pågick? Det värsta var att den var så metodisk. De spasmiska rörelserna var borta. Allt den gjorde hade en avsikt kändes det som.

Den stora ungen flyttade sig igen. Jag kunde fortfarande bara se ryggen. Den där bleka fjäderlösa ryggen, ådror i grönt och blått som spelade därunder. Pulserade. Ungen rörde sig sakta mot nästa ägg.

Plötsligt stannade den upp, rörde sitt huvud upp och ned som om den luktade efter något. Sniffade i luften, som en katt kan göra när den sitter i ett öppet fönster. Hela kroppen vibrerade och sakta vände den huvudet uppåt. Jag höll andan.

På skärmen mötte mina ögon ett ansikte. Ett mänskligt ansikte. Fågelungen hade ett mänskligt ansikte. Två tomma ögon stirrade rakt in i mina. En öppen mun gapade som i ett vrål under en platt näsa.

Jag skrek och kastade ifrån mig plattan på köksbordet. Ställde mig automatiskt upp och backade. Vad i helvete var det jag hade sett? Jag knep ihop ögonen och fokuserade på att andas, tog stöd mot diskbänken och försökte desperat hitta en förklaring. Blodet susade i öronen och jag kände mig yr. Känslan påminde om när jag för flera år sedan nickat till vid ratten och nästan kört av vägen. De där skälvande sekunderna innan jag fick kontroll. Hur verkligenheten nästan rämnat. Sluta nu, tänkte jag. Sluta bete dig som en idiot.

Jag plockade upp plattan från bordet. Andades in. På skärmen kunde jag se fågelmamman mata sin unge.

Det måste ha varit en synvilla. Andades ut. Kände ändå hjärtat smattra i bröstet. Endast tre ägg låg nu kvar i boet.

***

Efter händelsen försökte jag hålla mig borta från appen. Trots att jag vid det laget i det närmaste intalat mig att det bara var min hjärna som spelat mig ett spratt, fyllde tanken på holken mig med djupt obehag. Jag tänkte att om jag inte tittade i den skulle det kännas som att det inte hänt. Men mina försök att undvika allt som hade med fågelholken att göra var meningslösa; jag kunde inte tänka på något annat. Fågelholken och göken, det var det enda som fanns i mitt huvud.

Efter ett par dagar gav jag upp och började istället söka information på internet om gökar. Jag hoppades väl förmodligen på en förklaring, men hittade inte något annat än att den var känd för sin häckningsparasitism och ett musikprogram på Sveriges radio där de diskuterade huruvida den kunde gala i både dur och moll.

Jag fick svårt att sova också. Boel märkte såklart att något var fel, men när hon frågade mumlade jag bara något om renoveringsutgifter och elpriser. Jag ångrade mig genast när jag såg att hon kände sig träffad; hennes budgetrenovering hade kanske ätit upp mer av sparkontot än vad vi tänkt från början.

***

Till slut tog jag mod till mig och kollade i appen igen. Genast kunde jag konstatera att det var fler ungar i boet. Två ägg till hade kläckts – det verkade som att det endast var de två äggen som klarat sig – och två skära fjäderlösa ungar kravlade runt tillsammans med den där… fågeln. Den var huvudet större än de andra, kanske eftersom den var äldre, och kontrasten mellan den sjukligt vita kroppen och de nya rosa kunde inte vara större.

Jag kunde inte släppa den med blicken utan satt och stirrade i vad som kändes som timmar. Gökungen visade aldrig sitt ansikte igen; det var som att den visste att jag tittade. Den undvek kameran.

Mamman lämnade sällan boet, och i de få stunder hon gjorde det kunde jag se hur gökungen brottades med de andra ungarna. Hackade mot deras nakna halsar och knuffade dem mot holkens öppning. De friska fågelungarna – eller friska kanske inte är rätt att säga att de var vid det här laget – hade sår över hela sina små kroppar och en av dem ett gapande hål där det tidigare varit ett öga.

Det var även tydligt att gökungen roffade åt sig all deras mat, för de andra ungarna förblev små under de veckor som följde.

***

Vädret under de här dagarna var så där härligt som det bara kan vara under den sena våren. Trots det kunde jag inte njuta. Göken fanns hela tiden i mitt bakhuvud. Trädgården badade i ett knivskapt kallt ljus, och vårluften kändes unken – vårens dofter överdrivna och obehagliga. Min migrän började komma tillbaka.

Boel verkade däremot ta det hela med ro. Hon hade gått all-in i boandet, och runt omkring oss på köksbordet låg högar av garner och påbörjade virkningsprojekt. Det var betydligt lättare att påbörja dem än att avsluta dem, verkade det som.

”Det är ju så gökar gör. De är obehagliga”, sade Boel oengagerat. Hon tittade upp från veckans andra skål med kladdkakssmet.

”Men du har ju inte ens sett den. Jag säger ju att det är nåt fel på den – det är ingen vanlig gök.”

”Vet du ens hur en vanlig gök ser ut?”

Jag pressade handflatorna mot ögonen och andades in. Sträckte mig sedan efter kökslådan med allt som inte hade någon bättre plats och plockade fram plattan. Jag drog fram sidan med holken och höll upp den framför Boel.

På den lilla skärmen kunde vi se fågelmamman vibrera och vippa med stjärten. I boet fanns nu endast två ungar, en liten och en stor, som knuffades för att komma närmast sin mamma. Hanen syntes i bild när han försökte komma in genom holkens öppning. Han gjorde ett plötsligt utfall mot gökungen vilket fick fågelmamman att flaxa hysteriskt och driva ut honom ur holken igen innan hon återgick till sina ungar.

Boel kisade mot skärmen och rynkade på ögonbrynen.

”Och vad är det som är så konstigt med det här?”

Jag teg.

“Ärligt talat tycker jag du känns lite besatt”, fortsatte hon. ”Det är inte likt dig att hålla på så här. Vad är det som flugit i dig?”

Boel hade rätt. Det var inte likt mig, så det var jävligt irriterande att jag inte kunde släppa det. Jag reste mig upp utan att ta blicken från skärmen och lät frågan hänga i luften.

***

Då och då tog jag ett varv runt huset för att se om det syntes något från utsidan av fågelholken, men jag vågade aldrig gå särskilt nära, så jag såg såklart ingenting avvikande.

Men det var vid en av de där turerna i trädgården som jag började lägga märke till andra saker också. Boel var ute på en av sina kvällspromenader, så jag passade på att kolla läget med holken då. Jag förstod ju att Boel började tycka att mitt intresse för den var osunt.

Eftersom vi bodde en bit ut på landet var det ju sällan någon annan än Boel och jag där, så det var inga problem att hålla trädgården i ett någorlunda skick, och det var för tidigt på året för att gräset skulle hinna växa sig riktigt frodigt. På gott och ont såg den ut som jag lämnat den förra gången och det var därför det inte gick att missa.

Gräsmattan var full av spår. Inte bara av Boels och mina. Överallt i den blöta marken runt huset fanns avtryck av stora klövar, tassar och fågelfötter. Vissa ställen, som vid fönstren, var det så många spår att gräsmattan förvandlats till gyttja. Av allt att döma kom spåren från skogen; jag kunde se en upptrampad stig från skogsbrynet där Margareta tidigare hade slängt allt järnskrot.

Då var den där igen. Stanken. Söt och rutten. Som en soptunna i augustisolen, men liksom… fränare. Jag kände mig iakttagen.

Min blick följde spåren mot skogen och jag kunde ana något som rörde sig inne bland träden. Jag kisade och famlade i mörkret efter en kontur att fästa blicken på. Det hade börjat skymma och formerna smälte ihop och tycktes byta plats.

Men en bit in kunde jag faktiskt se något röra sig. En stor gestalt. Jag stelnade till och slutade andas. Hjärtat bankade i bröstet. Vad fan var det man skulle göra om man blev attackerad av en björn? Skrika? Spela död?

Försiktigt tog jag ett steg bakåt mot huset. Kände mina hälar sjunka ned i den upptrampade jorden. Det knakade inifrån skogen. Mellan stammarna kunde jag se den svarta gestalten ändra form. Dela sig. Två mindre avknoppningar och den stora gestalten fick sällskap av två mindre.

Björnen hade ungar. Två ungar som rörde sig längs marken runt sin mamma och närmade sig skogsbrynet. Jag försökte kontrollera min andning men andetagen fastnade långt upp i halsen i korta stötar. Jag kunde inte röra mig utan stod bara där som en idiot och stirrade.

Stanken var tydligare nu och jag har aldrig känt en så stark känsla av fara. Vad det än var där i skogen var det inte ett vanligt rovdjur, det kände jag. Det fyllde luften med en tung kvävande närvaro som fick hela kroppen att skrika åt mig att ta mig därifrån. Ett gammalt varningssystem i reptilhjärnan som aktiverats.

I det dunkla skymningsljuset kunde jag plötsligt se vad som varit omöjligt i mörkret: Två vita ansikten som fixerade sina tomma ögon i mina. Mänskliga ansikten. Samma som gökens. Vaxartade och nästan genomskinliga i mörkret.

Paralysen släppte. Jag fick kontakt med min kropp igen men halkade i leran innan fötterna hittade fast mark. Med blodet dunkade i mitt huvud lyckades jag på något sätt springa den korta distansen upp på farstukvisten, in genom dörren och slänga igen den med en smäll.
I hallen ropade jag efter Boel men fick inget svar. Kom plötsligt ihåg att hon var ute. Hjärtat sjönk. Paniken sköljde över mig.

Jag letade upp min mobil och fumlade med telefonlistan.

Abonnenten du söker kan tyvärr inte nås för tillfället. Var god försök igen om en liten stund.

Helvete.

Utanför fönstret var det så mörkt att lamporna inomhus reflekterades i rutorna och jag bara kunde se min egen siluett. Det sög till i magen när jag tänkte på hur synlig jag måste vara utifrån. Stod de där sakerna utanför och betraktade mig nu?

Jag flyttade mig in i rummet och sträckte mig efter lampknappen. Mörkret fyllde rummet och spegelbilden i fönstret ersattes av trädgårdens dunkel. Mitt hjärta dunkade. Jag försökte andas med magen för att få luft, men andetagen fastnade högt upp i bröstet.

När jag försökte ringa Boel igen avbröts jag av ett ljus inifrån köket. Strålkastaren ute på parkeringen hade aktiverats och det skarpa ljuset kastade långa skuggor genom köksfönstret.

Jag kunde se Boels skräckslagna ansikte i samma stund jag nådde fönstret. Hon stapplade mot bilen och höll sig om magen. Ansiktet blekt och förvridet av smärta.

Jag glömde allt annat och sprang ut.

***

Jag minns knappt resan in till akuten. Boel berättade genom tårarna att hon drabbats av huvudvärk och yrsel under skogspromenaden, och att hon därför stannat till en stund och då känt ett stort tryck över magen följt av en huggande smärta. Smärtan var så intensiv att hon svimmat av och när hon vaknade blödde hon kraftigt. Nu var hon livrädd att det var något fel med barnet.

På akuten togs vi om hand av en barnmorska som lyssnade på barnets hjärta. Lättat kunde vi konstatera att det var lika starkt som alltid. Ett snabbt svischande ljud.

Barnmorskan småpratade glatt och förklarade att hon ändå ville göra ett ultraljud innan vi kunde åka hem och klickade gel över Boels mage. Med vana händer drog hon apparaten över den hala magen och tryckte till här och var för att få in rätt vinkel. Letade efter något. Rynkade lite på pannan. Ändrade positionen på apparaten igen och skrev sedan något på datorn. Till skillnad från de andra ultraljuden fick vi inte se skärmen.

Sedan sa hon mjukt:

”Jag kommer låta en kollega titta lite också, för säkerhets skull.”

Barnmorskan lämnade rummet och kom tillbaka några minute senare tillsammans med en läkare som presenterade sig med ett hårt handslag och genast började studera datorskärmen. Hon upprepade snabbt ultraljudsundersökningen, knappade lite på datorn och kastade därefter en snabb blick på barnmorskan.

”Jag måste tyvärr informera er om att bara ett av barnen lever.”

Signaturmelodi

Vi har hört “Göken”, skriven av Moa Rosenberg, uppläst av Rakel Josephson. Och därmed puttas detta avsnitt av Creepypodden ut ur era poddspelare, och ersätts av något annat. Men akta er, för vissa vägrar låta sig sparkas ut. Som till exempel vi, som envist återvänder om två veckor igen, med nya skräckhistorier. Och fram tills dess har ni alltid Creepypoddens telefonsvarare att lyssna på, som kommer ut veckor då vanliga avsnitt inte kommer. De hör ni på SR Play och på sr.se.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.