Avsnitt 262: Svarta ledtrådar

Det här är standupkomikern Nick Mullen, när han pratar om de pårökta kompisar han hade förr som trodde på knäppa konspirationsteorier. Han beskriver den klassiska idén att om man viker ihop en 20-dollarssedel så ska man kunna se ett brinnande World Trade Center, och att det avslöjar att 9/11 var ett inside job.

Och sedan gör han en poäng jag alltid tyckt väldigt mycket om.

Att de som tror på konspirationsteorier på sätt och vis fortfarande, trots att Max Weber för hundra år sedan sade att världen blivit avförtrollad och vi numera lever i “rationalitetens järnbur”, lever i en förtrollad värld. En där alla stora brott har en lika stor svaghet, nämligen ondingarnas tvångsmässiga lust att i hemlighet signera sina illdåd.

Tänk, att få leva i en sådan vacker illusion.

Signaturmelodi

Ja, jag vet att det är ovanligt att öppna Creepypodden i P3 med mig, Jack Werner, som du just nu lyssnar på, med standup, men man ska aldrig sluta försöka prova nya saker, och här passade det faktiskt väldigt väl in. För det är faktiskt inte bara konspirationsteoretikerna som på det här sättet letar efter mönster. Som söker en förklaring till det oförklarliga i saker gömda i öppen dager.

Låt mig berätta om ett exempel.

2016 rullades en berättelse upp på 4chans underforum /x/, för diskussioner om det övernaturliga. Den anonyma berättarens familj hade, sade han, 2005 flyttat till “the outback” i södra Australien, det vill säga någonstans långt borta från kusten, där det är fattigare, torrare och ensligare. Det visade sig senare i tråden att det var i Woomera, ett samhälle med ett par hundra invånare i centrala South Australia, men det spelar ingen roll.

Han berättade att de flesta på gatan hade bott där i bara några år, förutom ett äldre gift par som hade bott där i 40 år och som då och då pratade om konstiga saker som kunde hända i området. De som inte kunde hantera det flyttade, brukade de säga, och därför var omsättningen av boende stor. Vad exakt det var som kunde hända gick de aldrig in på.

I tråden publicerade han en del bilder från området, och det ser märkligt ut i svenska ögon. I satellitbilden syntes rader på rader av enkla små platta envåningsvillor mellan vägar i fyrkantiga nät, liknande batterier i stora förpackningar. Många av markplättarna är inte bebyggda med villor än, så man får föreställa sig ruta efter ruta med vägar runt ingenting särskilt – samma sand som överallt annars. Där ser man sannerligen ut att bo granne med evigheten.

Nå, bara en vecka efter att familjen hade flyttat dit var berättaren själv med om något märkligt. Han hörde ett dovt hummande utanför fönstret, och när han tittade ut tyckte han sig se en halvt genomskinlig men mänsklig figur utan ansiktsdrag i ett träd. Han sprang och hämtade sin pappa, som gick ut och tittade till trädet, utan att se något.

När berättaren lärde känna några av de andra ungdomarna i området fick han höra att de kände till denna gestalt, och att hans slag av aboriginerna kallades Maiyalmula – “de främmande männen”. Det berättades att de tog och åt barn, att de en gång för länge sedan hade förvisats till andra sidan den närbelägna ån, men att sedan den delvis torkat ut hade de kunnat komma tillbaka igen.

Berättaren fortsatte, uppläst av Magnus Berg:

En kväll när vi spelade cricket i sanden mellan våra hus och vägen såg vi folk som kom gående i öknen på andra sidan vägen. Solen höll på att gå ner, men ju närmare de kom, desto fler detaljer såg vi. De var kolsvarta och långa, såg vi, och till slut såg vi att de inte gick – de flöt fram. Och då hörde jag det låga, dova hummandet, högre ju närmare de kom. Vi rusade hem och berättade för våra föräldrar, men de trodde oss inte. Ändå tjatade jag på min pappa att han skulle åka ut och se till att de inte var kvar, och han satte sig till slut på sin motorcykel och åkte iväg. Mindre än tio minuter kom han senare, uppenbart uppskakad. Han sade att han hade sett dem, och att jag inte fick hänga där längre. Men när jag försökte fråga vad han hade sett mer ville han inte berätta.

Han nämnde också en annan gång, när de var på väg hem från en fest och gick förbi en ödetomt. Där, på två stubbar, satt två figurer uppflugna och stirrade på dem. Berättaren och hans kompisar var höga och skrattade bara först, men sedan morrade en av figurerna på ett sätt de aldrig hört förut, och de blev livrädda. “De såg ut som bebisar, men utan halsar”, skrev han.

Senare var det några som försvann i öknen. Det var ett gäng som hade brukat cykla runt på andra sidan den uttorkade ån. Man hade trott att de gått vilse och en räddningsinsats hade inletts, och en vecka senare hade alla fem hittats – vid liv, trots att de varit i öknen utan mat och vatten i sju dagar. Berättaren fick senare höra, av en lillebror till en av de som varit försvunna, att gänget hade sett ett ljus ute i öknen, och känt sig drivna att följa efter det. De hade irrat efter ljuset som om i trance, och inte slutat under hela tiden de varit försvunna. Hur länge de än hade gått efter ljuset hade de inte verkat komma närmare, men hade de inte blivit hittade hade de ändå aldrig slutat vandra, sades det.

En tid senare kom berättarens moster på besök. Hon sades vara medial, och med förmågan att kontakta varelser på andra sidan. Hon klev ut ur bilen, sade åt berättaren och hans familj att inte säga ett ord om vad de sett – och gick sedan iväg för sig själv. När hon kom tillbaka var hon helt ifrån sig. Och nu tog historien en helt ny, och ganska spektakulär, vändning. Så här fortsätter berättaren, uppläst av Magnus Berg:

Hon sade att hon hade mött anden från en gammal aboriginsk kvinna. Hon hade berättat att hon tillhörde stammen som bott i området förut, en avknoppning från Tharawalstammen, och att de kommit hit i flykten från Maiyalmula. Men de hade blivit förföljda. Kvinnans ande visade min moster hemska bilder av hur dessa varelser mördade barn, och åt dem med sina små munnar – bara små springor i ansiktet. Kvinnan hade, berättade hennes ande, offrat sig för stammens skull – dränkt sig i ån för att bygga en själslig mur mot Maiyalmula. Detta hade fungerat, men sedan en pyramidformad gångväg byggdes här vid vägarna, med spetsen riktad mot Maiyalmulas hemvist, hade en portal öppnats upp. Nu kunde de komma hit igen.

Berättaren fortsatte med att beskriva sakerna hans moster fått höra om dessa Maiyalmula, den ena än mer hårresande än den andra. Och det hela fick berättarens familj lade ut huset till försäljning igen. De hade fått nog.

Bland det sista berättaren var med om i det där lilla samhället innan de flyttade var att han, under en sista moppetur längs grusvägarna där hans pappa egentligen hade förbjudit honom från att köra, fick syn på en märklig sten. Han tittade närmare och såg att den hade ristningar. Om den hade något med allt som hemsökte trakten att göra vet han inte, skriver han, men han tog med sig den och lade upp foton på 4chan. Den, och de andra bilderna han postade, finns att se på Creepypoddens Instagram- och Facebooksidor.

När jag läste den här historien tänkte jag på Denver International Airport, som ända sedan den öppnades 1995 har omgärdats av märkliga konspirationsteorier. Den krångliga konstruktionen av flygplatsen, dess märkliga väggmålningar och underjordiska bagagetunnlar, alla har inspirerat tankar om allt från illa dold satanism till Illuminati och den nya världsordningen.

För det räcker ofta med att man inte förstår det man ser för att det i ens huvud ska växa till bevis för ens värsta fantasier. En skeptisk läsare kan till exempel tänka sig att berättaren på 4chan helt enkelt bara hade hamnat i en miljö där en pyramidformad gångväg och märkliga inristningar på stenar i uttråkade tonårshjärnor hade fött idéer om aboriginandar, som sedan hade gett mörka, diffusa former man sett utomhus i natten en konkret, hotfull betydelse. Och på Denver International Airport har vissa av de kryptiska tecknen som målats på väggen tolkats som ett utomjordiskt språk, bevis för hemlighållen kontakt med aliens. I själva verket är tecknen Navajospråk.

När jag själv var liten skrämde en grannkille upp mig, för att han påstod att han kunde avgöra hur många monster det fanns på vinden i mitt hus utifrån hur boxarna som satt på lägenhetshusets tak. Fantasin behöver ingen valla – den kan åka i ilfart, hur trubbigt än underlaget är.

Men å andra sidan, det är inte alltid den leder fel. Dessa svarta ledtrådar finns också på riktigt, och kan ibland hjälpa en förstå det obegripliga. Även om det sker till stor, egen bekostnad. Det ska vi höra om härnäst i Creepypodden, där vi ska ta del av innehållet en dagbok som upphittats. Vem som skrivit den är okänt, men den läses av Ludvig Josephson.

1/8 2024

Nu har jag tagit in på vandrarhem i Norrahammar, tror jag. Jag är inte helt säker på var gränserna går här. Hovslätt, Norrahammar och Taberg, de ligger på rad i en dalgång längs en å och en järnväg. Jag är ledig två veckor till och även om det här inte var vad jag planerat så verkar det rätt trevligt. Vandrarhemmet ligger i en gammal gul träkåk, en gammal herrgård. Det finns vandringsleder runt knuten och centrum, som består av en vårdcentral, en matbutik och en pizzeria, ligger bara 10 minuters promenad bort. Jag har vaga minnen av att jag var här med farsan och farfar. Jag vet att vi var och fiskade och jag vet att vi var uppe på Tabergs topp. I morgon ska jag ta lunch där, efter att jag hämtat upp lådan. Det verkar vara en lugn ort bortsett från ungdomarna i epa-traktorer, har aldrig sett så många traktorer på en och samma plats förut. Ska ta en promenad innan läggdags.

2/8 2024

Sitter på uteserveringen på Tabergs topp. God mat, fantastisk utsikt. Det är något slags monument om “brödrafolk”, tror det har med Finland och Norge att göra. Lite ironiskt eftersom malmen härifrån skickades till Tyskland för att tillverka krigsmateriel. Damen som kontaktade mig, Bodil, berättade att hon kände farfar och hon hade varit barnvakt för min pappa några gånger. Lådan med farfars grejer hade dykt upp på vinden när de städade och hon hade bett sin dotter att hitta mig med hjälp av “det där internet”. Hon bjöd på kaffe och vi pratade en ganska lång stund. Jag berättade om hur pappa gick bort och hon berättade det hon visste om farfar. Hon visste ju inte mycket mer än någon annan, att han försvann. Däremot sa hon att han var den siste som försvann vilket lät lite underligt. När jag frågade mer förklarade hon att det var många äldre herrar som bara försvann under några år. Jag vet inte hur alvarligt jag ska ta det där, hon verkade inte vara helt med på noterna. Hon kallade mig Karl flera gånger. Jag fick förklara gång på gång att jag inte var Kalle, utan Kalles son. Kanske rörde hon ihop det hela. Jag känner igen mig här uppe på toppen i alla fall. Vi åt glass här uppe när jag var liten, farsan jag och farfar. Jag kommer inte ihåg ifall minigolfbanan fanns här då. Hur som helst, ska tillbaka till vandrarhemmet nu och se vad som finns i lådan.

Två moraknivar och tre fällknivar. Tre pipor, lite bankpapper och några vykort. Två polariserande solglasögon, det ena paret rent av ganska stiliga. Två armbandsur, en kompass och till sist en dagbok. Piporna kommer jag inte ha någon användning för direkt. Men, de kanske kan stå på spiselkransen ute i stugan. En kniv i bilen, en i stugan och en i båten. Solglasögonen ska jag nog ha redan i morgon. Ska läsa några rader ur farfars dagbok innan jag letar efter någonstans att äta kvällsmat. Funderade på att börja åka hemåt redan ikväll, men blir kvar en dag till i alla fall. Det skulle vara roligt att hitta badplatsen farfar tog med mig till.

3/8 -24

Har läst farfars dagbok nu, tre gånger. Vet inte vad jag ska tro. Han berättar om sina kamrater från tiden i gruvan. Yngve, Gösta, Hugo och Anders. Tydligen försvann de en efter en mellan –91 och –97. De hade jobbat i gruvan tillsammans under kriget fram tills de stängde igen 1960. Han skriver att det fanns betydligt mer järn i gruvan än vad som sas när gruvan bommade igen 1890, och att där fortfarande fanns gott om järn när de bommade igen för gott -60. Det var inte för att järnet sinade som gruvan stängdes, det var på grund av försvinnanden och dödsfall båda gångerna. Han skrev mängder om titanomagnetitolivinit, en mineral i gruvan som bara finns där och ingen annanstans i världen. Han skrev om att berget bultade och slog av mineralen och att den hade någonting med alla försvinnanden att göra. Han skrev att mineralens magnetism påverkade alla de som en gång arbetat i gruvan, att de drogs tillbaka. Berget bultade och slog och berget hade dragit tillbaka Yngve, Gösta, Hugo och Anders. I morgon är det … idag är det lördag, hjälp vad tiden går. Jag lär ju inte få kontakt med polisen gällande ett så här gammalt försvinnande direkt, kanske på måndag. Nä, nu behöver jag sova några timmar.

Det blev frukost på pizzerian i centrum. Den lokala kebabsåsen var faktiskt så god som jag har hört. Efter pizzan åkte jag ut hit, till gruvan. Sitter vid en eldstad under tak och ser mot ingången nu. Det verkar vara någon hembygds-stiftelse eller liknande som har hand om det. Jag hade hoppats på att det skulle gå att ta sig in men det ser ganska kört ut. En ordentlig grind täpper till öppningen. Och tur är nog det. Att döma av drivorna av snusdosor och folkölsburkar gissar jag att det är här epa-gänget håller till på kvällarna. Det skulle nog vara räddningsaktioner efter förvillade ungdomar i gruvan några gånger per dag om det inte var igenbommat. Jag letade efter ett bibliotek på vägen hit. Det såg ut som om det skulle kunna finnas ett i folketshus, mitt emot det nedlagda bruket, men det såg synnerligen stängt ut. Nåja.

Tillbaka på vandrarhemmet. Hittade badplatsen. Såg ut som om epa-gänget hade hållit en fest där också. Pratade med några ungdomar om gruvan men vi verkade inte riktigt förstå varandra. Jag försökte fråga ifall det finns mer än en ingång men de bara flinade åt mig. Prövade igen en stund senare med en annan grupp ungdomar. En av dem brast ut att det fanns en ingång till borta till vänster innan kamraterna hyschade på honom. Det är naturligtvis en riktigt usel idé att ge sig in i gruvan, men farfars beskrivning är oerhört detaljerad. Har inte bestämt mig än.

Nu har jag varit inne i Jönköping. Och, jag förstår fortfarande inte var gränserna går. Allt sitter ihop; Jönköping, Råslätt, Hovslätt, Norrahammar och Taberg. Det blev en Max-burgare och ett besök på Biltema. Nu har jag tre ficklampor, arbetshandskar, några blårep och ett par gummistövlar. Wish me luck!

4/8

Fruktansvärd huvudvärk. Jag skojar inte … och migräntabletterna fick jag så klart inte med mig. Tvivlar på att det finns ett öppet apotek på en söndag. Hur som helst. Smög runt som en tjuv i natt. Tog ett tag innan jag hittade den andra ingången, var tvungen att smyga förbi några gamla byggnader. Kanske hörde de en gång ihop med gruvan eller så hade de med järnvägen att göra. Antagligen ingen där men om jag hade kåk där hade jag smällt upp kameror överallt. Epa-gängen måste vara in och ut i de där gamla kåkarna natten i ända. Hittade i alla fall den andra ingången och traskade in. Det var tur att jag hade stövlarna för det var blött. Jag trodde först att jag blivit lurad, det såg ut som om det var en blindgång, som om det bara gick att gå in någon meter. Jag lös med lampan tills jag var säker på att det inte gick att komma vidare. Jag traskade tillbaka ut men var tvungen att dubbelkolla. När jag var tillbaka i gången lös jag med lampan i en väldigt specifik vinkel och såg en springa. Det var ett under att jag kom igenom, skjortan och jeansen rev jag sönder så klart. Nä, det här går inte …

Så, nu har jag varit i kyrkan. Jag varken ljög, svor eller stal något så det gick bra. Jag trillade in lagom till kyrkkaffet och fick både kakor, bullar och tre koppar kaffe. Med tanke på de trasiga kläderna trodde de garanterat att jag var en lodis. Farfars solbrillor var på hela tiden och alla var otroligt vänliga. Det kanske stämmer om Jönköping med omnejd, att alla är religiösa. De är trevliga och bjuder på kaffe i alla fall. Jag lovade inte att jag skulle komma nästa söndag men jag sa att jag skulle fundera på det … så en liten halvsanning kan man nog kalla det. Åter till nattens äventyr.

När jag väl kommit in i gruvgångarna letade jag mig tillbaka till ingången. Därifrån följde jag farfars beskrivning. Jag hittade schaktet direkt. Jag trodde såklart att skottkärran han beskrivit skulle vara borta men den stod kvar. Bakom skottkärran fanns mycket riktigt en ögla att fästa repet i. Jag hann ångra mig fram och tillbaka ganska många gånger men till slut drog jag på mig arbetshandskarna och klättrade över kanten. I botten av schaktet var det varmare, precis som farfar skrev. Någon meter in i gången var väggarna släta och kala, precis som farfar skrev. Efter ytterligare någon meter dök symbolerna upp på väggarna, precis som farfar skrev. Jag hade med mig kompassen och mycket riktigt började den snurra, av magnetismen i den där magnetit … vad det nu hette. Här började också ljudet farfar skrev om. Ett dunkande, som en hammare mot ett städ. Jag blev skitskraj och vände om. Farfar trodde att det var en maskin, men om det var en maskin han hörde i slutet på 90-talet måste den ju ha lagt av för länge sedan. Det tog ett bra tag att klättra uppför repet igen och det var då huvudvärken slog till. Det dunkar fortfarande, men i huvudet istället för i berget. Fy farao.

5/8

Nu är jag på fötter i alla fall. Biblioteket är fortfarande stängt. Huvudvärken har inte blivit bättre men jag har fått ut nya tabletter som hjälper lite. Det finns inte en chans att jag sätter mig i bilen och kör hemåt, det var knappt jag tog mig ner till centrum och tillbaka.

Vet inte om det fortfarande är måndag eller ej, telefonen har lagt av. Jag var i gruvan igen. Ju närmare gruvan jag kom ju lättare blev huvudet. Till slut stod jag i gruvgången igen. Banket i huvudet flyttade liksom över till väggarna, jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag kan inte heller direkt säga att jag valde att åka tillbaka dit, eller att jag valde att klämma mig tillbaka in. Det var liksom lättare att göra det än att inte göra det. Jag var tillbaka nere i botten av schaktet. När jag kom fram till symbolerna igen hördes det klart och tydligt att banket kom från gången innanför, och att värmen där nere slog ut därifrån. Jag gav upp på samma ställe och klättrade ut. Ju längre bort jag åkte i bilen ju värre blev huvudvärken. Nu sitter jag parkerad på någon gammal industrifastighet. Huvudvärken går att hantera här.

Nu har jag varit nere en gång till, det kryper i kroppen här uppe på ytan. Längst in i gången finns en öppen sal. I mitten av salen hänger en klump av den där mineralen, jag orkar inte stava till den nu. Den hänger i en stenformation, ser ut som senor. Det är mineralklumpen som slår. Det är därifrån ljudet kommer, den slår som ett hjärta. I en cirkel runt klumpen sitter de, kanske 20 stycken. Där låg gamla hjälmar och lyktor, hackor. Jag kände igen farfars skelett, hans vandringskäpp satt fortfarande i näven på honom. I andra handen hade han en ficklampa. Skeletten ser ut som sten, som om de gått ner dit och satt sig, ruttnat och sedan förstenats. Vi får se hur länge jag orkar med den här huvudvärken innan jag går tillbaka ner och sätter mig bredvid farfar … Jag ska ta med en pipa till honom, och kanske en klocka. Klockan funkar så klart inte, men tiden verkar inte spela så stor roll där nere.

Vi hörde “Upphittad dagbok”, skriven av en okänd person och uppläst av Ludvig Josephson.

Vad ska vi göra av allt vi ser, alla små detaljer och stora drag som utgör våra dagar? Den som försöker sätta ihop allt till en begriplig helhet kan bli galen för mindre. Eller tvingas till drastiska slutsatser. Det faktum, till exempel, att vi haft ännu en relativt mild vinter, är det en slump eller ännu ett tecken på vart klimatet är på väg? Jag kan förstå den som inte vill tänka på det sistnämnda. Men å andra sidan kan mycket gå galet av stränga vintrar också. Det ska vi få höra om i det sista historien i veckans avsnitt. Den heter “Svartvintern”, är skriven av lyssnaren Lars, och den läses av Magnus Berg:

1

Långt här uppe i Norden har vi en alldeles speciell relation till mörkret. Vi är uppvuxna med det. När senhösten nalkas samlas vi kring levande ljus och öppna spisar och försöker fäkta bort mörkret. Vi märker hur solen går ner tidigare för varje dag som går. Vi blir trötta. Går hem tidigare från jobbet. Flyr utomlands, kanske. Eller stannar ute längre på lunchrasten och försöker få lite sol. För vi vet att med mörkret så kommer vintern. Den långa, bitande vintern. De går hand i hand – mörkret och vintern. Och vissa år är mörkare och kallare än andra. Så mörka och kalla att vi börjar undra om våren någonsin ska komma igen.

I nordisk mytologi skulle Ragnarök – världens undergång – föranledas av Fimbulvintern. En tre år lång vinter, utan sommar. Människorna i Midgård skulle bli galna av mörkret. Mord, våldshärar och plundring skulle dra fram över Skandinavien. Civilisationen skulle gå under, och ge plats för människans innersta väsen. Kannibalism och våldtäkt, elände och skrik skulle plåga landet. Efter Fimbulvintern skulle krig och uppror ta vid. Bröder och systrar skulle dräpa varandra i ett sista slag bland frusna dalgångar. När bergen rasar samman och störtar ner i havet kan Fenrisulven slita sig fri, galoppera över himlavalvet och sluka solen. Midgårdsormen skulle resa sig ur ett upproriskt hav och skeppet Nagelfar – byggt av mänskliga naglar – skulle bryta sig loss och segla fram över kontinenten, som ett marint omen om död och vansinne. Allt, medan människan sitter i sina stugor framför falnande eldstäder och inväntar den yttersta timmen.

I modern tid kan vi uppleva långa vintrar – sådana från oktober till mars – då ljuset aldrig hittar fram. Där låga moln vilar på himlen och stänger ute det lilla av solen som finns kvar där bakom. De dunkla, gråa dagarna blir sen till kolsvarta nätter. Och på nätterna drar sig molnen undan. Då kryper kölden fram och tvingar in människan i värmen – till de tända ljusen och öppna spisarna. Kölden kommer och slingrar sig i kala träd vars grenar, tyngda av fukt, griper i luften som benvita klor. Den sveper över åkrar och fält, tindrandes som av tusen kosmiska stjärnor i ett evigt frosttäcke. Den fryser igen sjöar – med allt liv som en gång fanns där i.

Sådana vintrar är det så kallt att luften knastrar och veden spricker. Då biter kylan i de fattigas skinn, river kinder på spädbarn och kramar livet ur sjuka åldringar. Sådana vintrar är det så mörkt att människans vett börjar vackla. I folkmun kallas det för en svartvinter.

Under en svartvinter går tjälen så djupt i marken att bönderna inte kan odla sitt spannmål när våren kommer. Fruktträd och bärbuskar blommar aldrig i april och potatisen ruttnar i jorden. Betesmarker för boskap fryser sönder och om våren är kall och regnig blir jorden möglig och gräset dör. I brist på bete magrar boskapen och blir sjuka. Under svältåren i senare halvan av 1800-talet vittnade bönder om kor som mjölkade blod efter en svartvinter. Att ta korna till slakt var knappt mödan värt. En sjuk ko ger seniga bitar av kött som smakar illa.

Det finns många berättelser om svälten efter en svartvinter – skvaller och skrönor frodas bland gammalt folk. De viskar sagor över levande ljus om svältande människor som givit efter för sina mest primala instinkter. Om flickor och pojkar som jagar möss och råttor i ladan när hungern blir för svår. Om fäder som dränker husdjur i tjärnen för att äta över öppen eld. Och om mödrar som, i desperation och ångest, äter sitt eget kött och blod för att stilla en vrålande hunger.

2

Den senaste svartvintern vi hade i Sverige var för bara några år sedan. Det är om den vintern jag vill berätta. Jag var rätt ung då, och jobbade nattetid med att leverera morgontidningar i ett mindre samhälle, några mil söder om Stockholm. Det var ett ensligt arbete. Att ge sig ut december-månads kyla och snålblåst, sätta sig i bilen och styra rakt ut längs landsvägen kunde vara lika rogivande som tröttsamt. Jag har alltid trivts som bäst på natten – även i december. Då kunde luften vara ljummen, och dofta ljuvt av eldad ved och frisk luft. Allt var tyst och stilla – som att hela Sverige tålmodigt väntade in våren.

Men inte under den här svartvintern. Då var nätterna bitande kalla och illavarslande. Det doftade aldrig någonting. Luften var vass och märkligt tom. Månen stod ensligt och högt på himlen, och kastade ett iskallt och elakt ljus över de sörmländska slätterna. Åkermarker som låg i träda brann av frost i månskenet. Att köra till jobbet på småtimmarna var som att fara fram i ensamhet och stillhet på vardagens livlösa undersida: En kontrastlös, mattgrå spegelbild, där allting inte alltid är som det borde vara.

Jag körde alltid samma landsväg till jobbet. Jag visste lutningen i varje kurva. Varje grop. Varje utfart. Jag visste dem lika väl som min egen ficka. Det fanns inte så mycket annat som tog uppmärksamheten från bilkörningen. Längs den här landsvägen fanns knappt någonting. Igenvuxna, övergivna stigar som inte leder någonstans. Lador. Jordbruksmaskiner. Och några ensliga stugor. Ibland undrade jag vem som bodde i stugorna. Jag såg aldrig röra sig därinne. Förmodligen sov de.

När jag körde förbi stugorna brukade jag kasta en blick upp mot deras faluröda fasader. På vintern lyste det – i varje fönster som vätte ut mot tystnaden och ensamheten – ett flämtande sken från en gulaktig ljusstake. Som en enslig fyr på ett stilla hav.

Det här året, den här svartvintern, brann ljusstakarna redan från slutet av september.
Vid en tvär sväng längs vägen till jobbet fanns ett skogsparti. På varsin sida av vägen ringlade sig en vildvuxen vandringsled: upp från en sjö på ena sidan, och in i gammelskogens djup på andra sidan. I gammelskogen växte uråldriga träd. Sådana som stått sen långt innan människor bodde här – yviga granar och tjocka tallar som vuxit genom århundraden. De krökte sig över vägen och bildade en lång valvgång av täta barrkronor. Träden tycktes nästan buga inför varandra. När man passerade under dem, försvann till och med det lilla månljus som fanns. Jag var ofta ensam i jobbet som tidningsbud, men aldrig så ensam som när jag korsade skogspartiet, under barrkronorna, i vinternatten.

Det hände ofta att vilda djur passerade här. De kunde stå längs vägkanten och stirra tomt efter en när man körde förbi. Det hände också några gånger att bilradion mystiskt tappade mottagningen. Den kunde spraka till, högt och mekaniskt, och börja leta frekvenser av sig själv. Det hände aldrig någon annanstans. En gång fick jag för mig att någon viskade bland ljudet av tomma radiofrekvenser – ett främmande, märkligt språk. Jag var nog trött, men efter det så tog jag för vana att slå av bilradion och passera i tystnad. Bilens framlyktor verkade aldrig heller lysa riktigt lika starkt just här.

3

En sen natt i december det året, några veckor innan jul, var jag på väg hem från jobbet. Klockan närmade sig fyra på morgonen. Bilradion stod på och spelade från en av få stationer med någorlunda bra mottagning, men frekvenserna kämpade mot mörka, olycksbådande molnslöjor som drog fram över himlen i en dunkelt blå nyans. Någonstans där bakom sken månen. Det blåste hårt över de vidsträckta åkrarna, och framför bilen dansade iskristaller.

När jag passerade den sista stugan på drygt en mil kastade jag sedvanligt en blick upp mot dess fönster. Förväntade mig att se ett värmande ljus från en ljusstake. Men inatt brann det ingen ljusstake i fönstret. Den lilla faluröda stugan med vita knutar låg öde och tom, slumrande och tyst. Den skulle kunna stått övergiven sen flera år tillbaka – så död kändes den. Bakom huset tornade den yttre kanten av gammelskogen upp sig. Trädtopparnas krokiga grenar grep längtansfullt mot himlen. Som om de ville riva sönder molntäcket, släppa fram månen och skynda på morgondagen.

Jag fortsatte ut i natten, bort från det sista spår av levande bebyggelse man ser på flera mil innan staden och gatlyktorna tar vid. Längre fram närmade sig skogspartiet. Jag slog av radion – av gammal vana – och släppte på gaspedalen. Under sådana här riktigt kalla nätter brukade vilda djur vara mer vandringsbenägna än vanligt. ”Kör försiktigt. Man vet aldrig vad som rör sig därute när vi andra sover”, hade min far varnat.

Klockan slog över till heltimme när jag rundade den sista kurvan och nådde skogspartiet i total tystnad – bara för att omedelbart få kliva hårt på bromsen. Över vandringsleden där framme lunkade en älg. En fullvuxen och frostbiten älgtjur. Han stannade upp och såg mot bilen. Jag gjorde detsamma. Stannade, stängde av motorn – av rädsla för att den skulle sätta fart mot mig – och blinkade till med helljusen för att skrämma bort honom. Jag kände mig ängslig. Ville hem fort. Den här natten kändes svartare än innan. Ljusstakarna i de röda bondestugorna fyllde mig alltid med ett sorts hopp om vår och sommar, värme och glädje. Men nu var allt bara tätt mörker, och Sörmland badade i den djupaste svärtan.

Älgen tycktes inte reagera på mina helljus. Den stod kvar mitt i vägen och blängde åt mitt håll. Envis och beslutsam. Jag blinkade till igen utan resultat. Och just som jag var på väg att starta bilen för att varva motorn hände någonting med älgen. Precis som alla andra djur, alla andra nätter, hade den kommit upp från sjön – på väg in mot gammelskogen. Men nu ryckte älgen plötsligt till, stapplade bakåt och tvärvände tillbaka ner mot sjön igen. Han stapplade så som storvilt gör när de skräms av ett gevärsskott. Av hundskall. Eller av grenar som knäcks under foten på en jägare. Den sprang iväg, panikslaget och villrådigt. Och i samma stund som älgen försvann ut ur ljuset slogs jag av en känsla av att någonting här ute var förskräckligt fel – utan att jag visste varför. Kölden tycktes med ens sluta sig närmare bilen, sippra in igenom dörrspringorna, smeka mig över nacken och viska att jag inte var ensam här. Att någonting annat gjorde mig sällskap här ute – precis bortom ljusets rand, där bilens lyktor inte når.

Men i mörkret bortom billyktorna låg gammelskogen slumrande och tyst. Vanligtvis hade jag nog bara fortsatt färden hemåt, men det var som att någonting störde stillheten. Någonting som inte var som det brukade. Inte var som det borde. Som att jag såg någonting där framme utan att registrera det. Jag stirrade intensivt ut genom vindrutan. Ut mot ingenting – helt ensam på en öde väg, lika långt bort från både civilisationen som de nedsläckta, döda stugorna med gapande tomma köksfönster. Gammelskogen log hånfullt och tyst tillbaka. Återigen tog den isande, krypande känslan plötsligt fart igen och stack ilande nedför ryggen. Jag blev snurrig. Kände hur allt blod rusade upp till huvudet. Grep hårdare om ratten och tog några långa andetag. Slöt ögonen, vred om nyckeln i tändningslåset och hörde det välbekanta ljudet av motorn innan jag såg upp igen.

Min blick for omedelbart iväg mot sidan av vägen. In bland träden. Där stod någonting. Långt bort, alldeles vid ljusets rand, där natten tar vid. Någonting stod bakom tjocka trädstammar och såg tillbaka på mig med ögon som var svartare än den djupaste tjärn. Stora ögon som blänkte onaturligt i skenet från bilen. De stirrande blint åt mitt håll.

Vad det än var för något som ögonen tillhörde, så rörde det sig på ett märkligt sätt. Det rörde sig alldeles för medvetet för att vara en älg. Inte undvikande och sökande – snarare väntande och kallsinnigt beräknande. Det kröp runt mellan träden, och kunde försvinna bakom en trädstam för att sekunden senare dyka upp bakom en annan. Och det rörde sig hela tiden nära marken. Som ett skadat djur som hasar fram längs den frusna marken – med blicken ständigt spänd i min.

När det rörde sig mellan stammarna kunde jag skymta kroppen på det. Det var mycket mindre än en älg, och liknade mer en utmärglad, sjuk varg. Benig och utsvulten. Jag såg dess rygg och bakben. Men ingenting verkade stämma. Ryggen verkade för kort. Den var krökt och stack rakt upp vid ryggslutet – som när en katt reser ragg. Bakbenen å andra sidan var för långa och för stora jämfört med resten av kroppen, med leder som tycktes vara böjda åt fel håll. Böjda på ett sätt som leder inte gör hos en varg – som leder inte gör hos något djur. Den gick framåtlutad, hela tiden med skallen vilandes bland skuggor, men med ögon som glödde fult av någonting som inte hörde hemma i den svenska naturen.

Jag lade i en växel på bilen och rullade fram några meter. Rörelsen i skuggorna stannade upp. Jag rullade några meter till och hoppades in i det sista på att vad det än var som stod vid ljusets rand skulle återvända in i urskogen.

Det gjorde det inte. Istället såg jag hur ögonen plötsligt höjdes långt över marken – mycket högre än ögonen hos en varg. Mycket högre än något fyrbent djur. Det dröjde ett par sekunder innan det började röra på sig igen – i riktning mot bilen och mot mig. Den natten lämnade någonting de vidsträckta, ruvande skuggorna bakom sig och klev ut i ljuset på en enslig landsväg. I samma sekund blev det uppenbart vad som hade känts så fel.

För det som strök i gammelskogen, i den klösande decemberkylan var ingenting som var ämnat att gå på fyra ben. Det som klev ut ur skuggorna var någonting som stod lika mänskligt upprätt som du och jag. Någonting som gick med ryckig, skakande gång bland barr och stelfrusen jord.

Någonting som gick med armarna efter sig, smekandes trädens skrovliga bark med knotiga händer. Det var någonting som små barn ser i drömmar när de rids av maran i midnatten. Men inatt klev maran ut ur mardrömmen och in i det enda ljuset som tycktes finnas i hela Sörmland – hon, som en gång i svartvinterns bitande köld var lika mycket människa som du och jag.

Ut på vägen klev en mager kvinna. Stapplande, ryckiga steg förde den späda kvinnokroppen framåt som i trans. Den krokiga ryggen sträcktes ut. Armarna höjdes mödosamt i luften. Benen skakade. Hela hennes hållning var sned. Det liknade något som vaknat ur en lång dvala där hon irrade runt planlöst framför bilen, med ett ansikte dolt bakom stripor av tovigt, blekt hår. Hon var klädd i smutsiga trasor och insvept i ett slitet tygstycke som slog vilt omkring sig i den hårda vinden.

Jag satt som förstenad bakom ratten och stirrade så att ögonen tårades. Vem hon än var, så verkade hon helt förlorad – lika mycket i nattmörkret som i sitt eget sinne. Benen tycktes nästan lealösa – som om de inte var menade att gå upprätt med. De ville kröka sig under tyngden efter varje steg och hon föll flera gånger till marken på såriga knän. Den taniga kroppen skälvde till när hon slog i asfalten. Ovanför oss, ovanför tallars skylande kronor, drog sig molnen undan – som om himlen var nyfiken på vem som stod där.

Rent instinktivt slog jag till mitt på ratten. Den gälla biltutan ljöd ut över den stumma landsbygden och dundrade ut över ensamma slätter. Hon verkade inte reagera. Det gjorde mig illamående. Det fanns ingen här ute. Bara hon och jag. Adrenalinet pumpade ut i armarna och en bitter smak av järn spred sig i munnen. Hon släpade sig upprätt igen. Axlarna var hårt spända och uppdragna. Huvudet hängandes framåt som om hon hade hängts vid nacken i tjocka rep från trädens grenar. När ekot av tutan dog ut, tog hon sats och slängde bak med huvudet. I skenet från bilens lyktor syntes det ansikte som det stripiga håret hade dolt.

Det var ett utmärglat, blekt och hålögt ansikte som såg tillbaka på mig: smalt och spetsigt – som en rovfågels. Vassa käkben stack fram under skinnet. Ljuset speglades inte längre i hennes ögon. Istället försvann det in i två livlösa glober, vita som snö, och slukades av två sotfärgade smala pupiller. Hon slog ut med armarna som för att omfamna något och den smala, sköra kroppen skakade.

Hon var smutsig. Solkig av lera och jord. När jag återigen slog på tutan vred hon sig, som under väldiga smärtor. Benen vek sig än en gång och hon for fram med hela överkroppen. Armarna slog längs hennes båda sidor, som livlösa lemmar hos ett kadaver. Lyktornas sken kastade vidriga skuggor av en krum silhuett mot trädkronorna där hon flängde fram och tillbaka som i en vansinnig dans – som för att inte slukas av ett ont väsen som krälat fram ur tjälen självt.

Jag stampade på gaspedalen. Hjulen skrek när de borrade ner sig i asfalten. Vägen var bred – bred nog för mig att köra förbi. Andra hade kanske stannat kvar, erbjudit hjälp till vad som kunde varit en människa i nöd, vilse och härjad av en sjuk hjärnas demoner, men jag hade inga sådana tankar.

Jag märker att jag har svårt att minnas vad som hände sen. Alla minnen är otydliga och röriga – som efter en feberdröm. Jag vet att jag körde förbi henne, halvvägs ner i diket. Min blick var fastnaglad på det som flängde på vägen. På en hålögd, likblek vålnad, född av jorden. Hon härskade här ute i obygden. En förvriden drottning av skogen, söndervittrad av köld och ensamhet, och förvisad att vandra med ryckiga steg i vinternatten.

Hon vände sig efter bilen när jag försökte köra förbi, och flög fram mot rutan på förarsidan. Slog emot glaset med ansiktet. Munnen var vidöppen. Trasiga, smutsiga tänder stack fram ur sårigt kött. Läpparna var tillbakadragna – nariga, tunna och spruckna. Näsan var lång och spetsig som en näbb. Jag hörde hur hon skrek genom glasrutan. Det lät som ett skadeskjutet vilddjur – ångest-ridet av död.

Jag stod med hela min kroppstyngd på gaspedalen och susade förbi henne till dånet från motorn. Den stillsamma landsvägen bröt fram bland träden och jag for ut bland vidsträckta åkrar och öppna fält. Blodet pulserade i tinningarna där svetten rann. Hastighetsmätaren rusade upp – 50. 70. 100. Jag minns att mina knogar var alldeles bleka och grep panikartat om ratten. Vinden ven utanför bilen när jag gav efter för en sista impuls och såg upp i backspegeln.

I den spegeln såg jag gammelskogens drottning för sista gången – i det djupröda skenet från bromsljusen. Hon sprang efter bilen, med primala, ryckiga rörelser. Halvt upprätt, halvt på alla fyra. Nedför det bleka ansiktet, badandes i bromsljusens intensiva sken, rann strimmor av lysande blod. Hon sprang som i ett infall av besatthet och vrede – djuriskt och omänskligt.

Det sista jag såg innan hon svaldes av natten var hur gammelskogens drottning stannade upp och slog ut med armarna. Våldsamt och förvildat mot himlavalvets tusen tindrande stjärnor. Mot svartvinterns oändliga böljande hav av svärta, ondska, mörker och helvete.

4

Som jag sa – tiden efter är rörig och ibland svår att minnas. Jag tog mig hem, de sista milen till min lägenhet inne i stan. Jag parkerade bilen, klev ut och ringde polisen. En patrullbil kom under morgontimmarna och man höll ett kort förhör med mig. Jag berättade vad som hade hänt. Om en kvinna: Sjuk och utmärglad, med en skalle som en rovfågel, primal som ett odjur och som besatt av ett ont väsen. Om gammelskogens drottning. Om de vansinniga vrålen. Om hur jag hade kört därifrån, skrämd till livet, med ondskan in på skinnet.

Poliserna tog mitt vittnesmål och lovade att höra av sig. Dagarna gick. Jag spenderade de flesta av dem i tystnad. Jag var hemma från jobbet i en vecka. Sa till chefen att jag var utbränd. Det kanske jag var också. Jag sov knappt alls, och drömde omöjliga drömmar om ändlösa myrar på vattensjuka fält, om älgar och om flämtade ljusstakar – mitt ute på en frusen åker i träda. Om en drottning som krälade upp ur marken, med ryckiga rörelser. Hon åt och tuggade den torra, frusna jorden i sin mun. Men i munnen fanns varken tänder och läppar.

Efter en vecka hörde polisen av sig. En patrull hade gått skallgång i området strax efter vårt förhör. En spårhund hade vittrat de blodspår som fanns ute på vägen. Spårhunden hade omedelbart satt fart med patrullen, djupt in bland steniga kullar och knotiga rotvältor.

En dryg mil från vägen stod en ensam stuga i skogen. Fyra konstaplar hade gått in med dragna vapen, sent på kvällen.

I stugan satt en kvinna. Hon satt tyst när de klev in, ensam i ett ruvande tyst landskap. Hon såg gammal ut – svårt åtgången av kyla, näringsbrist och sjukdom – och insvept i tjocka filtar. Poliserna uppskattade att hon var mellan 55-60 år. Kanske yngre, men i så dåligt fysiskt skick att det var omöjligt att avgöra där och då. Kvinnan svarade inte på tilltal och tycktes inte notera polisernas närvaro. Hon såg bara drömskt ut mot en stundande skymning på andra sidan dörren.

Man undersökte kvinnan. Kollade efter eventuella blödningar och skador. I skenet från ficklamporna syntes tydliga spår av blodvite i hennes hår och ansikte. Två konstaplar försökte hjälpa henne upp på fötter, men lyckades aldrig få henne att stå upprätt en längre tid utan hjälp. Benen skakade alldeles för mycket. Hon ville hellre stå – och gå – på alla fyra.

I stugan fanns varken el eller vatten. Man hittade en fotogenlampa och ett länsat lager av konservburkar med soppor och inlagda rotfrukter. Nedgrävt i en grop, i ett hörn av stugan där golvet var uppbrutet, fanns ett förråd med frusna nötter och möglig, torkad frukt. Längs ena väggen fanns en eldstad, med en anordning för att fästa och rotera köttstycken på ett spett. Bredvid eldstaden fanns gamla spruckna gjutjärnspannor, kastruller och murken ved. Längs andra väggen stod en säng, bäddad med yllefiltar på en solkig och fläckig madrass. Det fanns inga fönster i stugan och golvet pryddes av trasmattor och granris. Utanför stugan rann en il av drickbart sötvatten – en naturlig vattenkälla. I äldre, gulnade friluftskartor finns den här källan utmärkt under namnet ”Drottningkällan”.

Polisen berättade att spårhunden, som var tränad att hitta försvunna människor, hade markerat i vad som liknade ett odlingsland på baksidan av stugan. Invid den frusna jorden hittade poliserna flera redskap – en spade, ett spett och en yxa.

Två poliser började vända runt jorden i odlingslotten. En dryg halvmeter ner fann man tygrester. Färggranna bitar av kläder. Ett tygstycke – rött- och blårandigt med små motiv av ett djur, och med en rundsydd krage. Man hittade någonting som liknade en cylinder av tyg, stoppad med vitt vadd. Polisen tror att det är en bit av armen på en teddybjörn. Man fann även benbitar bland tygstyckena. Små vita benrester som var onaturligt svårt sargade. Flera av dem bar spår efter våld. Andra var förkolnade – som om man hade eldat dem.

Längst ner i jorden fann man två ben – större och grövre än de andra. De låg bredvid varandra, omsorgsfullt begravda. I båda två syntes djupa, vassa märken. Polisen slog fast att det, med stor sannolikhet, rörde sig om två mänskliga lårben från en och samma individ. Man slog också fast att benen verkade vara betydligt kortare och mindre än lårbenen hos samtliga poliser som närvarade vid stugan den natten.

5

Polisen försökte förhöra kvinnan under de följande dagarna, men hon verkade inte kunna prata ordentligt. Hon sluddrade fram ord som ingen polis begrep. En språkvetare konsulterades. Även han försökte samtala med henne. Enligt dennes utsago försökte hon kommunicera. Det fanns en satsmelodi och det gick att utröna vokaler och konsonanter men de tycktes komma helt oberoende av varandra. Hon lät som ett barn som försöker härma mänskligt tal. Språkvetaren försökte även med teckenspråk. Först stirrade hon bara oförstående på hans händer. Därefter höjde hon sina egna. De skakade okontrollerat.

Efter flera försök gav man upp, och kvinnan lades in på en vårdklinik i Stockholm sent på kvällen. Där vittnade personalen om ljud inifrån hennes rum någon gång under småtimmarna. Två vakter hade kallats upp för att bistå personalen när de klev in.

Man hade hittat kvinnan i hörnet av det nedsläckta rummet. Hon låg på golvet, intryckt mot väggen och utan kläder. I famnen höll hon ett krampaktigt tag om en kudde. På det vita tyget hade hon omsorgsfullt målat två ögon och en glad mun. Vad hon hade målat med ville inte polisen säga.

Kvinnan hade svårt att stå redan de första dagarna, och hennes ryckiga rörelser blev snabbt värre. Hon hade kramper i benen och skakade ibland så våldsamt att personalen fick hålla fast henne. Efter ett par dagar kunde hon inte längre stå på benen, ens med hjälp. Hon verkade vilja stå på alla fyra, och envisades med att försöka krypa. I slutet av den andra dagen kunde hon bara släpa sig fram med armarna. Vid en läkarundersökning konstaterade man att hennes både ben tycktes förlamade.

Hon log och grät om vartannat, och flyttades snart till en sluten vårdinrättning. Efter den första dagen vägrade flera ur vårdpersonalen på inrättningen att behandla henne. En sjukskötersta hade varit inne i rummet på kvällen för att stimulera muskelvävnaden i benen, när kvinnan plötsligt hade skjutit fram med hela överkroppen i sängen. Hon hade skrattat hysteriskt, utstött märkliga ljud, och greppat panikslaget i luften efter någonting. Hon fick mer än rekommenderad dos lugnande och somnade i vad man trodde var en djup sömn. Samma sjuksköterska vittnade morgonen därpå om ett egendomligt, olyckligt hummande som ljöd längs korridorerna under de sena timmarna när alla andra sov.

Hon åt ingenting under vistelsen. Den fjärde dagen inträdde helkroppsförlamning. Hon gjorde inga vidare försök att kommunicera och under de två följande dagarna blev flera mindre sår på hennes rygg svårt infekterade. De blev till missfärgade, varande bölder som sprack kort därefter. Enligt läkarna ska smärtan ha varit outhärdlig.

Hon avled i sömnen, tidigt på morgonen, den sjunde dagen – bara dagar innan julafton. Vintersolståndet inträffade samma natt. Svartvinterns mörkaste tid.

Läkarna ställde en preliminär men relativt säker diagnos efter dödsfallet. Hon ska ha dött av en långt gången, synnerligen aggressiv variant av Creutzfeldt–Jakobs sjukdom: en obotlig infektionssjukdom som angriper hjärnan. Deformerade proteiner, kallade prioner, förvanskar hjärnans proteinkedjor – gör att de antar en felaktig form – och börjar långsamt urholka delar av hjärnbarken. De försvagar muskulaturen, orsakar svampliknande vävnadsskador och resulterar så småningom i allvarliga och permanenta hjärn- och nervskador. Den som drabbas upplever symtom på demens, aggressionsproblem och ofrivilliga ryckningar i armar och ben. Sjukdomen finns ärftligt, men kan även smitta friska människor som äter kött från sjuka djur som bär på dessa prioner. I mitten av 90-talet uppmärksammades Creutzfeldt Jakobs-sjukdom i media när hundratals britter blev sjuka och avled efter att ha ätit nötkött från kor som led av galna ko-sjukan.

Men i andra delar av världen, genom 1900-talets medicinalhistoria, förekommer samma sjukdom – då i en annan form, med ett annat namn. Då kallas den kuru. I uppmärksammade rättsfall från efterkrigstiden finns dokumentation om hur stamfolk i i öriken runt ön Nya Guinea i Sydostasien har plågats av kramper, plötsliga skrattanfall och hallucinationer. I senare faser av kuru finns rapporter om människor som förlorar talförmåga, balans och koordination. Svåra ryckningar i lemmarna ska ha följt tätt därefter. Symtomen har så småningom övergått i helkroppsförlamning och paralys innan de drabbade slutligen avlider i vad man misstänker är en plågsam död.

Kuru drabbade främst kvinnor och barn i de här stammarna. Stamfolket trodde att det var uråldriga, onda andar som tog över deras kroppar när skrattanfallen och hallucinationerna kom. Det dröjde till mitten av 50-talet innan amerikanska forskare slog fast att sjukdomen var ett resultat av rituell kannibalism.

6

Under de nästföljande veckorna hade jag sporadisk kontakt med polisen. De hörde av sig då och då, men allt eftersom tiden gick blev de mer och mer återhållsamma. Jag fick veta att flera poliser undersökte stugan efter id-handlingar, fotografier eller dokumentation som kunde styrka hennes identitet, men att de inte hittade någonting av värde. Hon överensstämde inte med några signalement på svenska medborgare som anmälts saknade i intilliggande polisregioner de senaste 20 åren. Man trodde att hon hade kommit från ett annat land för flera år sedan, och förirrat sig ut till stugan på flykt undan myndigheter och rättsväsende. Man uteslöt inte heller att flera personer kunde ha bott på samma plats tillsammans med kvinnan vid ett tidigare tillfälle.
Polisen trodde att hon hade levt på egenodlade grödor och småvilt. I stugan hittades kläder efter flera personer, men man hittade aldrig några fler lämningar – varken i odlingslandet eller i marken runt stugan. Flera hundpatruller sökte i kringliggande jordar utan resultat. De kläder man hittade var gamla. Trasiga och malätna. Gemensamt var att alla plagg var små i storlekarna.

Polisens avspärrningar uppmärksammades snart av allmänheten, och i flera omkringliggande bysamhällen spreds nu historien om en märklig gammal gumma som bott i åratal i en stuga i gammelskogen. Det viskades över syrenhäckar i villaområden om oförklarliga inbrott där inga värdesaker hade blivit stulna – enbart konserver och spannmål. En liten pojke hävdade att han en gång såg en gammal tant som viskade åt honom från inne bland ormbunkar i en glänta. Hon hade frågat honom om han ville leka med hennes son. De kunde leka hur länge de ville inne bland träden och aldrig behöva komma hem igen.

Pojken hade sprungit hem och berättat historien för sina storögda föräldrar. Historien fick stor spriding i flera lokalortsgrupper på Facebook. Lokaltidningen skrev en helsida i söndagsupplagan om den mystiska kvinnan som levt i skogarna mellan Järna och Södertälje. Det var en lång redogörelse för olika traderade varianter av samma historia. Artikeln avslutades med noteringen att tidningen har sökt polisen som inte vill ställa upp på intervju.

I mitt sista möte med polisen berättade de att man hade skickat benresterna som återfanns i odlingslandet på analys.

“Vad visade analysen?”, frågade jag.

Polisen besvarade aldrig frågan. De undvek också att svara på vad obduktionen av kvinnans kropp hade visat. Kort därefter upphörde vår kontakt helt och hållet.

7

Det följande året rapporterades det flitigt om lantbrukare som led av dåliga skördar. Den solfattiga, kalla och mörka vintern det året hade gjort att priset på foder för kor sköt i höjden. Regeringen fick bistå med bidrag för att bönderna skulle klara ekonomin. Butikspriset på nötkött steg kraftigt följande sommar och det rådde fortfarande brist på färskpotatis långt in i augusti. Skörden hade varit alldeles för dålig. Det var den första sommaren på 40 år där svenska jordgubbar inte fanns att köpa i butik till midsommar.

Mitt jobb som tidningsbud fortsatte i något år till efter detta, men jag fick ett nytt distrikt inne i staden. Det passade min boendesituation bättre, ljög jag för min chef. Den gamla vandringsleden är numera uppkörd av maskiner. ”Man har röjt för skövling och ska återplantera friska träd i utkanten längs vägen”, heter det på kommunens hemsida. Arbetet har pågått i fem år vid det här laget.

Jag har kört samma landsväg flera gånger sen den natten då jag mötte gammelskogens drottning. I mitt minne har hon blivit det. En sjuk, förvriden drottning. Jag har aldrig vågat stanna där längre än nån minut. Så vitt jag vet står stugan kvar där ute i ödemarken, men jag kommer aldrig ta mig ut dit för att kunna ge ett säkert svar.

Jag vet inte vem kvinnan var eller hur hon hamnade i en nedgången stuga från förgångna tider i gammelskogens allé dit solen aldrig når. Hur hon överlevde i ensamheten och vansinnet. Det kanske hon inte gjorde heller. Det som dansade i frosttäcket på landsvägen den vinternatten var inte längre mänskligt. Det var någonting hålögt, utmärglat och fult – lämnat att äta sina egna av kött och blod – när en bitande köld bränner som ishett kol. När hungern river som en urkraft bland träd från en svunnen tid. Träd som sett mödrar vackla, famla och brista och sätta trasiga, ruttna tänder i ett gråtande barn. Träd som hört barnaskri över öppen eld i en enslig stuga. Träd som sett svartvintern slita det sista vett som fanns kvar ur en ensam kvinna och lämnat någonting att vandra, ryckigt och utmärglat, i ett skogsbryn sent om natten.

Signaturmelodi

Vi har hört “Svartvintern”, skriven av lyssnaren Lars och uppläst av Magnus Berg. Och därmed är veckans avsnitt av Creepypodden slut. Hur ska de saker vi berättat denna gång tolkas, tror ni? Som förebådande en olycklig tid, eller tvärtom, ett välkommet besked om bättring? Det är upp till er som lyssnar. Allt jag kan göra är att fortsätta berätta. Lägga ut svarta ledtrådar. Koppla ihop dem får ni göra.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.