Avsnitt 268: Platser som tar tillbaka

Väster om Mullsjö ligger sjön Stråken. Sjön är lång och smal och omgiven av skog. Tidan rinner genom sjön så där finns alltid gott om sportfiskare och kanotister. En bit upp längs Tidan på sjöns västra sida ligger Engelska villan. En gammal herrgård omgiven av genuin bruksmiljö … och tyvärr en betydligt modernare golfbana. På 1980-talet spelade någon in en skräckfilm där, Blödaren. Det är kanske inte någon höjdare men det är kul att se miljöerna som jag känner till så väl. Jag var väl här ute för första gången för 25 år sedan. Sedan dess har jag kommit tillbaka oftare och oftare. Sedan några år tillbaka spenderar jag minst en natt här ute varje månad. Jag har mina favoritplatser. Jag vet vilka träd som står precis lagom långt ifrån varandra för att jag ska kunna hänga upp min hängmatta och sedan spänna presenningen över. Ibland prövar jag något nytt ställe, närmre sjön eller längre upp i skogen. En natt i naturen, omgiven av skogen ljud, är nästan alltid vilsam. Det har ju så klart varit en del nätter som blivit ganska långa. Kraftig vind och ösregn som får hängmattan att gunga, dubbla minusgrader som fått mig att på alvar överväga att bege mig tillbaka till bilen och köra hem. Jag har vaknat av ljudet från skrikande lodjur, skrikande rävar och från ljudet av frustande vildsvin. En gång, mitt i vintern, kunde jag följa vargspår rakt mellan de båda träd där jag tänkt slå upp hängmattan. Lite otäckt … eller till och med riktigt otäckt när en är där helt själv … men samtidigt spännande. Det är närheten till naturen jag söker. Skogen väster om Stråken är den enda plats jag kan komma på, i alla fall i södra Sverige, där jag inte hör ljudet från någon väg. Vart som helst annars, även om det är svagt, hörs där ett sus från bilar. Det kanske har med topografin att göra, eller på den täta tallskogen, men även då det är alldeles vindstilla så är där fritt från ljud av andra människor.

Det är några veckor sedan jag var ute där sist och … jag har undvikit att berätta för någon om det fram tills nu. Jag hade en plats i åtanke för min övernattning. Det är en plats jag passerat förbi många gånger på mina nattliga promenader. Om en går på vägen mot Kölingared dyker det upp en skylt som informerar resande i östlig riktning att de precis kommit in i Jönköpingslän. En bra bit längre fram, några hundra meter, finns en skylt i motsatta färdriktningen som berättar att du som resande kommit in i Västra Götaland. Det är med andra ord ett ganska ordentligt stycke mark som varken tillhör Småland eller Västra Götaland. Där ligger en remsa ingenmansland. Jag har mer än en gång skojat om att göra anspråk på området, ropa ut det som en självständig republik. Jag kunde ju börja med att spendera en natt där. En natt i ingenmansland, det låter ju häftigt bara det.

Så, jag parkerade bilen på ett av de vanliga ställena och i stället för att slå läger direkt påbörjade jag promenaden längs grusvägen. Jag var framme i ingenmansland med ungefär en timmas dagsljus kvar. Jag spenderade 20 minuter på att hitta två träd med lagom avstånd emellan och dessutom på lagom avstånd från vägen. Det blev två tallar strax ovanför en svag sluttning. Nere i sänkan mellan mig och vägen växte en ridå av björk och al.

Jag hängde upp hängmattan, spände topprepet och fick presenningen på plats. Efter det monterade jag ihop stormköket och kokade pasta. Jag hällde av vattnet och rörde ner en färdig burksås och en näve fetaosttärningar. Så satt jag med ryggen mot en av tallarna och njöt av skymningen mellan träden. Det var bara några minuter kvar av sol över trädtopparna när jag hörde korpen. Det knarrande skorrandet av den mest majestätiska fågel vår natur har att erbjuda. Mer än en gång har jag vaknat på morgonen av att småfåglar kivas. Så är där en signal från korpen följt av tystnad. Det är mer än troligt att jag inbillar mig, men jag får ändå en känsla av att korpen här ute söker upp min viloplats och håller ett öga på mig under natten. Och, när jag lämnar mitt läger finns där alltid kvar en gåva till korpen i form av en bit mat. Jag blaskade ur grytan och kåsan med så lite av mitt medhavda vatten som möjligt innan jag bytte om inför natten. Jag kollade inte klockan, jag försöker undvika det när jag väl är ute i skogen. Men, det var mörkt och jag hade redan gått en promenad, så jag kröp ner.

Omsluten av sovsäcken och hängmattans tyg tände jag min ficklampa och bläddrade fram rätt sida i boken. A River Enchanted av Rebecca Ross. Jag läste i en timma, kanske två, kanske tre. Det spelar liksom inte så stor roll hur lång tid som går. Två bilar susade förbi ute på vägen under hela tiden som jag låg där och förutom dem var det enda jag hörde suset av vinden genom trädens kronor.

När ögonen började bli tunga klev jag upp. Lättade mig och borstade tänderna. Sedan kröp jag ner och läste ytterligare någon sida. Sedan kom jag till det där läget, när jag läst samma rad fyra fem gånger utan att riktigt förstå vad det är jag läser. Så, jag släckte lampan och slöt ögonen.

Jag brukar vakna till några gånger per natt, lyssna efter ljud. Fotsteg från fyrfota djur eller skri från någon nattfågel. När jag vaknade den här gången så var det inte till följd av något ljud, tvärt om. Jag vaknade av en öronbedövande tystnad. Det enda jag hörde var min egen andhämtning. Jag låg vaken en stund, förvirrad. Ljuden hjälper mig liksom komma ihåg vart jag befinner mig. I den kompakta tystnaden hade min hängmatta lika gärna kunnat vara upphängd i ett tomrum långt inunder jord. Så fort jag tänkt den tanken kröp sig obehaget på. Jag krånglade för att sätta mig upp och försöka kika ut från inunder presenningen. I vanliga fall fanns där en spalt att se ut genom. Där brukade inte finnas mer än några få grenar eller stammar så klart. Nu var där bara mörkt. Jag vände på mig, försökte somna om. Jag stördes av ljudet från min egen andning. Så vaknade jag till på nytt, av ett nytt ljud. Min första tanke var att det var någon som drog med fingrarna över presenningen. Jag vaknade till fullkomligt på det där obehagliga sättet, fight or flight. Genom skummet såg jag konturerna av grenar mot presenningen och hur de raspade fram och tillbaka i takt med vinden. Jag bökade runt en stund innan jag hittade en bekväm ställning och slöt ögonen på nytt.

Jag roades över hur jag efter så här många nätter ute i skogen fortfarande kunde skrämma upp mig själv. Så blev jag på nytt klarvaken. Varifrån kom grenen? Jag hade slagit upp mellan två tallar. Här fanns inga grenar, det var flera meter upp till närmsta gren. Jag öppnade ögonen och stirrade på presenningen. Avtrycket från grenen var dubbel så stor som tidigare. Försiktigt försökte jag sätta mig upp och kika ut i mörkret. Där det bara funnits mörker tidigare såg jag nu löv. Under tallarna hade det inte vuxit några lövträd, inga buskar. Det var minst 20 meter bort till björkarna och alslyn. Jag stirrade misstroget på lövruskorna, försökte få blicken att klarna. Jag försökte vrida mig om, se hur det såg ut på andra sidan. Längre upp i slänten borde inte finnas något annat än tall. Genom skumrasket kunde jag urskilja konturerna av grenar. Jag letade efter ficklampan som halkat ner någonstans vid fötterna. När jag väl funnit den blev jag plötsligt nervös över att tända den. Visst, jag brukade undvika det, för att spara mörkersynen. Men nu, nu var jag rädd. Rädd för vad då? Rädd för att mina inbillningar var verkliga. Jag strök med tummen över knappen och till slut tryckte jag till. Ljuset var bländande och i mina öron rasslade det av grenar. Samma känsla som när en lyfter en sten och gråsuggor kilar iväg åt alla håll. Jag blinkade mot ljuset och stirrade på grenen … grenen som letat sig in under presenningen. Det fanns inga träd så nära, det fanns ingen möjlighet att jag inte hade lagt märke till det när jag slagit läger. Jag stirrade på konturerna över presenningen. Konturerna av knotiga grenat som pressade sig ner över det spända tyget. Så flämtade skenet från ficklampan till och slocknade. Nu var mörkret totalt. Och tystnaden pressade sig in över mig. Jag låg omsluten av en kokong. En kokong av grenar och tyg. Jag letade efter dragkedjan till myggnätet. När jag skiftade min tyngd kom hängmattan i gungning. Jag kände hur grenar som inte borde finnas där borstade över min rygg genom tyget. Jag fick upp dragkedjan men nu vågade jag inte sticka ut armen. Vad var jag rädd för? Grenar? Nej, jag var inte rädd för grenarna. Jag var rädd för … tystnaden. Ett djupt andetag och så sköt jag ut min arm. Där jag förväntade mig finna mina stövlar var det tomt. Jag sökte med handen men där fanns ingenting. Jo, där fanns en gren. Nog för att hängmattan gungade och nog för att jag själv var i rörelse … men jag svär på att grenen drog sig undan när jag nuddade den. Var var mina stövlar? Var var marken för den delen? Nu hängde jag ut ur hängmattan. Ljudet av tyg som sprack fick det att vända sig i magen. Nu var jag så rädd att jag var nära att spy. Jag kunde välja på att krypa tillbaka in i kokongen … eller? Valet gjordes åt mig. En gren stötte till mig i korsryggen och i ren reflex hävde jag mig framåt, ut. Jag föll, hörde hur de spretande grenarna knäppte och knakade när de bröts under min tyngd. Så föll jag hårt i marken. Landade illa, på axeln. Men, jag kom på fötter. Hukandes under de spretande grenarna sprang jag, så fort det nu gick. Jag skyddade ansiktet med händerna och kände hur huden rispades upp. Jag snubblade, och föll. Kom på fötter igen men snubblade på nytt. En smal vidja hade snott sig runt min fot. Jag sparkade, jag skrek. Så kom jag loss och rusade blint vidare. Grenverket tätnade kring mig och till sist tog det stopp, jag kom inte längre. Min kroppstyngd fångades upp av de sega grenarna som snärjde sig om mig. Så hördes det. Det skorrande ropet, högt ovanför. Korpen kallade genom natten. Först verkade det som om grenarna kring mig stannat upp, stelnat. Så kallade korpen på nytt. Jag dråsade i marken, befriad från mina fjättrar.

När jag var tillbaka vid bilen hade det hunnit börja ljusna. Jag satte mig tungt bakom ratten och vred igång tändningen. Jag körde in till Mullsjö och stannade till på macken. Jag köpte kaffe, två kexchoklad och ett paket grillkorv. Jag glufsade i mig chokladbitarna direkt och smuttade på kaffet medan jag åkte tillbaka ut.

Jag svängde in på vägen till Kölingared. Jag körde förbi skylten och lämnade Jönköpings län. Så stannade jag bilen och satt kvar bakom ratten en lång stund. Nu var det ljust och skogen kändes inte lika påträngande längre. Jag klev ut och promenerade försiktigt bort mot sänkan där alarna och björkarna växte. Där var ett myller, ett gytter, av vissna grenar. De sträckte sig upp mellan tallarna. Det tog ett tag innan jag ens såg min hängmatta, eller det som var kvar av den. Topprepet hängde kvar högt där uppe, två meter högre än vad jag någonsin skulle nå att spänna det. Runt om hängde trasor av tyg i virrvarret av förtvinade grenar. Jag stirrade över marken men kunde varken hitta min ryggsäck eller mina stövlar. Jag hittade en del av stormköket. Det hängde en meter upp i luften, genomborrad av gren lika tjock som min handled.

Jag slet upp korvpaketet med tänderna. Jag placerade korvarna på rad på en stubbe. Så stod jag med plastförpackningen i näven en stund innan jag, för första gången i mitt liv, slängde skräp i naturen. Jag skulle precis börja gå tillbaka mot bilen när korpens skorrande ljud ekade mellan trädstammarna. Hon satt på stubben, förhoppningsvis nöjd över korvarna. Osäker på hur jag skulle kunna kommunicera sa jag helt enkelt tack, och bugade. Korpen stirrade på mig med sina svarta ögon och böjde huvudet nedåt innan hon tog ett bett ur en av korvarna. Jag nickade, började gå. Jag hann gå några steg, sen vände jag om. Jag plockade upp korvpaketet och gick tillbaka till bilen.

Så, det blir väl att köpa in lite nya prylar. Och, aldrig mer övernatta utanför Smålands gränser. Och, aldrig mer gå till sängs utan att ha hört korpen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var lyssnaren Björns historia om en natt i ingenmansland. Den lästes av Ludvig Josephson.

Innan vi fortsätter vill jag berätta en liten nyhet. I måndags den femte maj släpptes det första avsnittet av Creepypoddens telefonsvarare. Det är en specialpodd som kommer ut exklusivt i SR Play varannan vecka, det vill säga de veckorna vi inte utkommer med vanliga avsnitt. Och där hör ni lyssnarnas egna berättelser – med deras egna röster. Vill man vara med kan man ringa in till 08-784 98 78 och berätta om en upplevelse. Så ring och berätta. Och in på Sveriges Radio Play och lyssna.

Vissa platser vill inte släppa taget om en. Det kan vara en relation formad av kärlek, som den till barndomens sommarställe. Men den kan också vara gjuten i sorg, hat eller vrede. Som om platsen lagrat det hemska som hänt, och det skapat en mörk, magnetisk dragningskraft. Sådana platser lockar människor med mörka syften.

Så var det kanske med mannen som kallade sig Peter Bergmann. En junidag 2009 anlände han till den nordirländska kuststaden Sligo med buss. Han gick in på ett hotell och bokade ett rum i tre dagar. Hotellpersonalen sade att han uppgav en hemadress i Wien, och att han talade engelska med tysk brytning. Han såg ut som vilken turist som helst, men han hade kommit för att försvinna.

I tre dagar bodde han på ett hotell där han sakta men säkert verkade göra sig av med allt han ägde. Gång på gång sågs han lämna hotellet med fyllda plastpåsar, och varje gång återvände han tomhänt. Som om det var meningen hade han varje gång, de cirka tretton tillfällen då han gick iväg, lyckats undvika samhällets övervakningskameror. Visste han om var de fanns? Vad gjorde han av sina saker? Ingen vet.

Den tredje och sista dagen bad han en taxichaufför rekommendera en strand där man kunde bada. Chauffören föreslog Rosses Point, och när de kom fram såg han hur Peter Bergmann gick ner till stranden för att sedan länge bli stående och bara se ut över havet, som om han sökte efter något bortom horisonten. Han verkade till slut tillfredsställd, och återvände till taxin.

Han checkade ut från hotellet den 15 juni, då av någon anledning med en helt ny rullväska som inte tidigare hade synts till. Vad det blev av den förra väskan vet ingen. Han tillbringade dagen på ett shoppingcentrum, och på eftermiddagen tog han en buss till stranden Rosses Point. Den dagen såg flera vittnen hur han rastlöst vandrade fram och tillbaka längs stranden, nästan som att han kände att platsen ännu inte riktigt hade accepterat honom. Det sista vittnet som såg honom uppgav att tiden då var tio i tolv på natten.

Tidigt nästa morgon hittades Peter Bergmanns kropp vid strandkanten. Han var dyblöt och hade sköljts upp på vågorna, men obduktionen visade att dödsorsaken trots det inte var drunkning. Det hade varit en hjärtattack som tagit honom. Dessutom fann obducenten svår prostatacancer, flera tumörer i skelettet och svår hjärtsjukdom. Och inte ett spår av läkemedel fanns i hans system. Inte ens smärtstillande, trots att han borde ha lidit av svår smärta.

En utredning drogs igång, och nästan på en gång kunde man konstatera att Peter Bergmann hade varit ett falskt namn. Adressen han uppgivit i Wien fanns inte. Väskorna han hade haft med sig till stranden hittades aldrig. Några ägodelar som kunde användas för att spåra hans verkliga identitet fanns inte kvar. Han förblev anonym, som om han aldrig existerat någon annanstans än just dessa tre dagar, som om han uppstått bara för att dö just på denna strand.

Kanske var det platsen själv som kallat honom dit, precis som med andra platser som bestämmer sig för att återta vad de anser tillhöra dem. En plats som drar en osynlig gräns runt sig själv och väntar, tålmodigt, tills rätt person närmar sig. Någon som inte har någon annanstans att ta vägen. Och ibland är det kanske så enkelt att vissa platser bara vill ta tillbaka det som en gång förlorades.

Om det ska vi höra mer i avsnittets nästa historia, “Skovrideren”. Den är skriven av lyssnaren Mia och läses av Viveca Jedholm.

Jag tänker att jag som vuxen människa har ett ansvar att försöka göra världen bättre på de sätt som just jag kan bidra. Jag tänker även att jag som äldre har ett ansvar att hjälpa yngre och dela med mig av min livserfarenhet. Så jag vänder mig till dig som söker svar på det oförklarliga, till dig som söker efter det paranormala. Till dig som jagar det hemsökta.

Jag och Per träffades under vår studietid i mitten av 90-talet. Det var en skräckfilmskväll i min studentkorridor och Per var inbjuden av en gemensam vän. Om jag minns rätt tror jag att vi kollade på någon variant av Children of the corn och så på Seven. Per och jag blev kvar i soffan när de andra skulle vidare till studentpuben. Vi pratade skräckfilmer och Stephen King böcker och det var så det började för oss. Vi trivdes tillsammans och snart blev vi ett par. I början handlade det bara om intresset för skräck i film och litteratur men det utvecklades snart till något annat. Jag minns såväl när den utvecklingen började. Vi åkte en sommar på vår första semester tillsammans. Vi hade fått låna en bil av Pers pappa och vi bilade runt i Sverige en vecka och liksom lekte vuxna. Bodde på hotell, gick på restaurang, sådana saker. Vi ett tillfälle stannade vi till vid ett slott. Ingen av oss var väl egentligen historiskt intresserade men vi skulle ändå pausa så varför inte. Vi råkade komma precis när det var dags för en rundvisning så vi följde med. I ett av rummen gjorde guiden en väl inövad teatralisk paus och förklarade att här inne hade en kvinna blivit inmurad och det hände att personal eller besökare råkade få se henne ibland. Det lät så inövat och redigerat att jag hade svårt att hålla mig för skratt men jag såg på Per att han var fascinerad. Efteråt så pratade vi om det i bilen och visst han höll med om att det var väl klyschigt men att det ändå hade gett honom en idé. Tänk om vi skulle besöka fler platser som var hemsökta? Galgbackar, fältslag och såklart spökhus. Han sa det med en sådan entusiasm att jag rycktes med och det kändes speciellt. Det här skulle vara vårt äventyr som att vi delade en hemlighet tillsammans.

Det blev inte så mycket mer av det den sommaren och sen drog studierna igång igen. Per blev klar ett år före mig med sina studier till ingenjör och fick ett jobb i Malmö. Vi hade ett distansförhållande under mitt sista år som student men sen lyckades även jag få ett jobb som jurist i Malmötrakten så jag kunde flytta efter. Under en lycklig period var vi som vilka unga människor som helst som bygger bo och en tillvaro tillsammans och ibland tänker jag på den tiden som den bästa i mitt liv. Såklart har det varit fantastiskt att få bli mamma senare i livet och se mina barn växa upp till självständiga unga vuxna men just den första tiden i Malmö när jag och Per äntligen fick bo tillsammans igen, ett spännande nytt jobb, egen lön, ja det var fantastiskt.

Senaren den hösten kom Per med förslag på olika platser att besöka och jag hängde på. Vi köpte vår första bil och åkte till ett fält där Per berättade att en dansk och svensk här hade mötts i fältslag på medeltiden. Jag såg på honom att han tyckte att det var spännande, själv såg jag bara ett fält. En annan av de här tidiga utflykterna var en galgbacke och där minns jag att jag tyckte att det var obehagligt. Per hade läst på om platsen, om hur avrättningarna gick till, om bödeln och ungefär när platsen använts senast. Det blev för starkt och nära för mig. Att på just den platsen där vi befann oss hade människor bragts om livet. Vilken skräck och förtvivlan måste de inte ha känt ögonblicken innan avrättningen. Kanske var de skyldiga till vedervärdiga brott, jag kände ändå en stark empati för dem, för det de måste ha känt när de stod på samma plats där vi stod. Jag var tvungen att gå därifrån. Jag trodde att Per skulle följa med mig, kanske försöka trösta mig eller be om ursäkt för att han hade släpat dit mig eller något i den stilen men han stod kvar och jag förstod att hans intresse för skräck började bli till något annat, till något mer. Det var kanske inte en besatthet ännu men det skulle det bli.

Vi fortsatte att jobba och bygga vårt liv i Malmö men allt fler helger bokade Per in för att besöka hemsökta platser eller platser där det hade hänt något hemskt. Jag följde med vid ett par tillfällen till men det fick mig bara att känna mig illa till mods så oftast avböjde jag och han åkte själv. På den tiden fanns inte yrket inlfuencer, inga följare att dela sina upplevelser med utan han gjorde det för sin egen skull. Han intresse började dra oss isär och jag avskydde det. Förutom Pers morbida intresse så hade vi det så bra tillsammans. Jag ville inte att vår relation och det vi hade byggt upp tillsammans skulle förstöras och ta slut. Vi pratade om det, vi gjorde faktiskt det. Han höll med om att det tog mycket av hans tid och han kunde tänka sig att dra ned på helgresorna samtidigt undrade han om jag inte kunde ge det en ny chans? Det var ju trots allt via skräckintresset som vi hade träffats. Så jag sa ok. Jag kunde tänka mig att följa med på någon resa ibland bara det inte var för otäckt resmål. Vi möttes väl halva vägen kan man säga och det kändes inte dåligt för ett par 25, 26 åringar.

Strax innan jul, det där första året in Malmö, så överraskade Per mig med en weekendresa till en herrgård i Danmark, Själland som hette Hovedgården. Han förklarade att det var en herrgård som var känd för sin goda mat men även för att det ryktades om att en av byggnaderna som hörde till herrgården var hemsökt. Han hade bokat rum till oss huvudbyggnaden men han hade hört sig för och om vi kände för det kunde vi få övernatta i den hemsökta byggnaden också. Jag var tveksam men tyckte också att det var en romantisk gest så jag tackade ja men betonade att jag inte tänkte övernatta i den hemsökta byggnaden.

Vi åkte dit och jag måste säga att det var en fantastisk herrgårdsmiljö med fina omgivningar. Vårt rum var smakfullt inrett och maten var, som ryktet sagt, mycket god. Jag minns att jag tänkte att såhär gott kan livet faktiskt vara. Det stod alltmer klart för mig att mannen som bjudit hit mig, min älskade pojkvän Per, inte bara var min pojkvän. Han var den man som jag såg framför mig i vår gemensamma framtid, som make, som far till våra barn, som min livskamrat. Det var så tydligt för mig att jag inte var ensam, det var vi två nu, vi istället för jag. Den fina stämningen fick mig att glömma det här med spökerierna så det kom som en obehaglig överraskning när vi kom tillbaka till rummet och Per hämtade sin sovsäck och undrade om jag inte skulle följa med honom brygghuset. Det var där herrgården hade tillverkat sitt eget öl förr i tiden och det var den byggnaden som sades vara hemsökt. Det ville jag inte men samtidigt kändes det helt fel att gå och lägga sig själv efter den fina kvällen. Så jag följde med. Per hade tagit med sovsäck till mig också. Personalen hade låst upp brygghuset. Tydligen var det inte helt ovanligt att gäster ville besöka eller övernatta i där.

Byggnaden låg lite avsides och verkade användas som förråd. En liten kammare hade ställts iordning med ett par sängar för effektsökande gäster som oss. Jag frågade Per om vi verkligen var tvungna att sova här, kunde vi inte gå tillbaka till vårt rum istället? Han svarade att det var helt ok om jag ville gå tillbaka men han ville gärna testa att sova här. Han kunde inte riktigt förklara det men ha ville så gärna uppleva något. Alltså något övernaturligt, paranormalt, något som var mer eller annorlunda än det vanliga, vår verklighet.

– Det skulle vara så spännande om verkligheten är mer än vad vi tror, sa han.

Återigen blev jag påmind om att det här var större för Per än vad det någonsin hade varit för mig. Det betydde oväntat mycket för honom. Som om att det var hans speciella livsuppgift.  Jag tyckte att det helt klart var osunt, i det närmaste en besatthet men jag mindes också en intervju med en framstående idrottskvinna som sagt ”en del tycker att jag är besatt men besatt är bara lata människors ord för att vara hängiven”. Jag kunde inte avgöra när en persons passion och hängivelse övergår till besatthet. Kanske är skillnaden när ett enskilt intresse börjar har negativa effekter på livet i övrigt och jag måste medge att det nog var så för oss. Trots mina hoppfulla drömmar om framtiden tillsammans med Per så var det också tydligt att det här kom emellan oss. Vi kröp i alla fall ned i sovsäckarna och jag kände mig som ett försöksdjur i ett experiment. Per somnade såklart mer eller mindre direkt, det har han alltid gjort. Själv låg jag vaken och skrämde upp mig själv. Jag vågade inte titta ifall jag skulle syn något och jag vågade inte blunda ifall något skulle smyga sig på mig. Jag hörde några dova dunsar, som ljudet från fönsterluckor som slog i vinden. Det blev för mycket och rädslan tog över helt. Plötsligt kände jag mig instängd i sovsäcken, att den höll mig fast och det var svårt att andas. Jag försökte få tag på dragkedjan för att öppna sovsäcken men kunde inte hitta den. Då hörde jag tydligt gnisslet från en dörr som öppnades eller stängdes som följdes av steg. Sen en röst som ropade:

– Aksel

Sen fortsatte stegen. De kom närmare och stannade utanför dörren till kammaren där vi låg. Dörrhandtaget trycktes ned och dörren öppnades. Först då kunde jag skrika. Och jag skrek som jag aldrig skrikit förut, ett ljud som jag inte trodde kom från mig, det trängde sig ut ur mina lungor, min strupe och mun. Ett primalskrik för min överlevnad.

Per vaknade och fick ut mig ur sovsäcken och hans hjälp tog vi oss ut ur byggnaden. Jag fick fortfarande ingen luft.

– Andas ut, sa Per till mig. Andas ut långsamt, du drar bara in luft nu.

Det hjälpte. Med hans hjälp fokuserade jag på att andas ut länge och långsamt. I efterhand har jag förstått att jag fick en panikattack den natten och det vill jag aldrig uppleva igen. Vi gick tillbaka till vårt rum i huvudbyggnaden. Per fixade en kopp te till mig och efter det bäddade han ned mig. I all hast hade vi lämnat våra sovsäckar i brygghuset. Han frågade mig om det var ok att han gick och hämtade dem, han skulle skynda sig och lovade att snart vara tillbaka. När jag låg under täcket i vårt rum i huvudbyggnaden med andra gäster i rummen bredvid oss så kände jag mig lugn och nu när paniken sjönk undan var jag också mycket trött.

Jag svarade honom att det var ok. Sen måste jag ha somnat för jag vaknade av att det knackade på dörren. Yrvaken satt jag mig upp och upptäckte att Per inte var i rummet, tänkte att dörren måste ha gått i baklås och att det var Per som knackade på dörren. Jag öppnade, men det var inte Per, det var en i personalen. Hon var ganska uppstressad och jag förstod inte mycket av hennes danska mer än att jag skulle följa med henne. Då såg jag på klockan att den var tre på morgonen och jag blev genast orolig. Vart var Per, det måste ha gått flera timmar sen ha gått? Jag fick på mig kläder och följde med ut. Tjejen jobbade natt i receptionen och hon hade hälsat på Per och frågat hur det var med mig då hon hade sett att jag var upprörd när vi hade kommit tillbaka till huvudbyggnaden. Per hade förklarat för henne att jag sov nu och att det var lugnt, han skulle bara hämta våra saker. Men det dröjde och efter ca 45 minuter hade receptionisten gått ut för att leta efter honom. Hon hade letat en lång stund och även ringt och väckt sin chef och hon var på väg hit nu. Det var efter det samtalet som receptionisten hade hittat Per. Han hade stått långt från herrgårdens byggnader, i gränsen där åkermarken tog vid. Helt naken hade han bara stått där och tittat. Receptionisten hade inte lyckats få kontakt med honom men hängt sin jacka över hans axlar för han var iskall. Därefter hade hon hämtat mig.

När vi kom fram till Per stod han fortfarande helt stilla och bara tittade framför sig. Jag försökte få kontakt och tala med honom men fick inget svar. Tillslut drog jag honom med mig och han gjorde inget motstånd. På vägen tillbaka till herrgården hörde jag honom säga en enda sak.

– Hvor er de?

Jag förstod inget av situationen. Inte varför han stod naken, varför jag inte fick kontakt med honom och inte varför han pratade danska eller vilka han menade. När vi kom till rummet, bäddade jag ned honom och kröp själv ned för att värma honom. Han var iskall men lugn.

Efter ett tag somnade han. Själv låg jag vaken och försökte förstå vad det var som hade hänt men allt var obegripligt.

Framåt förmiddagen vaknade han men mindes inget av det som hänt. Det sista han mindes var att han hade pratat med receptionisten. Den bästa förklaringen vi kunde komma på var att han hade gått i sömnen. Det var ingen tillfredställande förklaring. Varför skulle han ha lagt sig för att sova i brygghuset igen när han bara skulle hämta våra saker? Och tanken på att Per skulle ha blivit sjuk på något sätt var för otäck att ta till sig så den slog vi undan. Vi åt någon form av brunch och chefen som receptionisten ringt efter kom fram till oss och frågade om allt var som det skulle. Per svarade att allt bara var bra, att det verkade som att han hade gått i sömnen. Han bad som hemskt mycket om ursäkt för allt besvär som han hade ställt till med. Chefen försäkrade oss om att det inte var något besvär och att hon var glad över att vi mådde bra. Per var som vanligt, pratade och skojade och det blev tydligt att händelsen hade berört mig mycket mer honom. Vi åkte hem och de sista vardagsveckorna innan jul tog vid och därefter julfirande där vi spenderade största delen av ledigheten i bil mellan våra olika familjer och vår lägenhet i Malmö. Minnet av övernattningen i Hovedgården bleknade.

Det var först i januari som jag lade märke till förändringar hos Per. Han började att dricka te. Det i sig är såklart inget konstigt men när det gällde Per var det konstigt. Han var en notorisk kaffedrickare som drack det svart och riktigt starkt.

– Te smakar inget, sa han alltid.

Därför var jag förvånad när jag såg honom sitta med en kopp te en morgon. När jag frågade honom hur det kom sig att han drack te så ryckte han bara på axlarna och svarade något i stil med att han kände för det. Ett par dagar senare kom han hem senare än vanligt från jobbet. Han hade varit förbi några second hand butiker och skaffat sig ett par riktigt gamla tweedkostymer. Han var strålande glad över sitt köp och tyckte att han hade gjort ett riktigt kap. För mig kom det som en konstig överraskning. Per hade aldrig visat något intresse för kläder eller mode. Det blev ännu konstigare när han började gå i de där gamla kostymerna till jobbet. Jag försökte flera gånger föra det på tal att visst var han stilig på ett väldigt gammeldags sätt men skulle inte kollegorna tycka att det var konstigt?

– De får tycka vad de vill, sa han.

Och han menade verkligen det. Han brydde sig inte ett dugg om vad andra sa eller tyckte och jag tänkte att han hade rätt. Alla ska väl få ha på sig det de vill, eller hur? Efter ytterligare någon vecka lade han sig även till med en käpp. Han tyckte att det var elegant, sa han när jag frågade.

Sen lade jag märke till att han började gå ned i vikt. Det var som om muskel och kilon bara smälte bort och när jag kramade honom kändes det som att det bara var skinn och ben kvar. Hans mamma kom på besök och bodde några dagar hos oss under den här tiden och hon blev helt förskräckt över hans förändring. Hon var uppriktigt orolig och talade med mig flera gånger när Per inte var närvarande om att han kanske var sjuk, att han borde söka sjukvård och jag kunde inte annat än att hålla med. När vi tog upp det med Per så skrattade han bara bort det och sa att han mådde bra. Hans tidigare brinnande intresse för skräck och hemsökta platser var som bortblåst. Nu satt han istället djupt försjunken med gamla minnesböcker och skrifter från hembygdsföreningar som han beställde från bibliotek eller hittade på antikvariat. Jag bläddrade igenom dem vid ett tillfälle och såg att allt var på danska. Varför satt han och läste gamla skrifter på danska? Fast vid det här laget visste jag bättre än att fråga. Antingen fick jag bara, det är intressant, som svar eller så tittade han på mig med förvåning och med något mer i blicken. Det var något kallt och hårt som jag tyckte gav uttryck för; varför stör du mig, eller kanske ännu värre, vem är du?

De här gradvisa förändringarna pågick en tid och de skedde så smygande att jag inte är riktigt säker på vad som skedde när. Men det var ett par tillfällen som jag särskilt kommer ihåg. Det var en fredag och jag höll på att förbereda lite god mat att mysa med tillsammans framför tv: n. soffbordet var belamrat med Pers alla böcker om gamla byggnader och gårdar i Danmark. Jag plockade upp allt i en hög och bland böckerna låg det även ett anteckningsblock. Jag menade egentligen inte att snoka men kunde inte undgå att se vad han skrivit heller. Det var en lång rad med olika årtal och geografiska platser. Det stod också några uttryck på danska: Skovrydning och Skovrejsning. Jag fattade så pass mycket att skov betydde skog, så de hade något med skog att göra. Längst ned stod det:

En far, der forlader sit barn, er ikke en far. Han er en forræder, en forræder mod sit eget blod. Lillemand, min lillemand.

“En far som överger sitt barn är ingen far. Han är en förrädare, förrädare emot sitt eget blod. Lilleman, min lilleman.”

Jag skulle precis fråga honom varför han skrev på danska och vad det betydde när han kom in i rummet och undrade varför jag höll på med hans böcker. Han var inte aggressiv men det var ändå helt olikt honom. Han brydde sig aldrig om sådana småsaker men nu såg jag att det störde honom. Jag förklarade att jag bara plockade undan så att vi kunde ha det lite mysigt. Jag hade förväntade mig en ursäkt eller någon typ av gottgörelse från hans sida men han verkade mer intresserad av högen med de gamla danska böckerna. Kvällen fortsatte i alla fall om än med dämpad stämning. Vi tittade på På spåret och det var då jag lade märke till att Per tittade på mig. Alltså inte med ömhet och kärlek i blicken som han kunde göra och säga att jag var söt eller fin utan mer som att han iakttog mig. När jag vände mig mot honom så vände han bort blicken och låtsades som ingenting. Det hände igen den kvällen när jag stod och borstade tänderna. I spegeln såg jag att han stod och tittade på mig i dörrspringan och det var något förvånat i hans blick, som om han aldrig hade sett mig förut och undrade vad jag gjorde där. Jag tänkte att det var något märkligt skämt fast jag förstod samtidigt att det inte var det. Det var då som hemmets trygghet började försvinna för mig och ersättas av en osäkerhet.

Det var också ett tillfälle i februari. Jag minns det för att jag hade haft ett lönesamtal med min chef som hade gått riktigt dåligt och jag var ledsen och upprörd när jag kom hem. Jag behövde prata av mig med Per för där och då ville jag bara säga upp mig. Jag ropade på honom när jag kom hem och kollade runt i lägenheten men han var inte hemma. Det var lite konstigt för han brukade komma hem före mig men han kanske var och handlade eller gjorde något ärende. Jag var ofokuserad och frustrerad och visste inte vad jag skulle ta mig för. Det stod en torkställning full med torr tvätt och jag kunde lika gärna vika den tills Per kom hem. Det var när jag stod där och vek tvätt som jag började känna mig illa till mods. Det upprörda och kränkta efter lönesamtalet var som bortblåst och ersatt av något helt annat. Ett starkt obehag av att vara iakttagen, att jag inte var ensam i lägenheten. Fast det var jag ju. Jag hade precis kollat runt i lägenheten. Det var en tvåa så det var inte direkt stort att leta igenom. Jag önskade bara att Per skulle komma hem.

Då hörde jag något. Ett svagt knappt hörbart ljud. Som att någon bytte vikt på foten. Det kunde ha varit något annat, ett ljud från våningen över eller under, men min magkänsla sa till mig att ljudet kom inifrån vår lägenhet. Jag höll i en galge. Inte mycket att försvara mig med men det var det enda jag hade nära. Jag tog några steg ut i vardagsrummet, bort från torkställningen. Det var mörkt ute och fönstren var nästan som speglar. Av någon anledning tänkte jag att det var viktigt att inte visa att jag hade hört det där ljudet, att jag fortfarande var ovetande om att det var någon mer där. Så jag låtsades titta ut när jag i själva verket var fokuserad på spegelbilderna som gick att se i fönstren. Jag kunde inte se något bakom mig mer än torkställningen. Jag tog snabbt ett par tysta steg ut till köket. Dels för att det fanns knivar där och dels för att jag därifrån kunde se den korta korridoren som gick från vårt sovrum, förbi toaletten och fram till vardagsrummet. Jag hukade mig ned bakom köksskåpen och spanade fram runt hörnet och där, precis vid dörröppningen från korridoren in till vardagsrummet stod det någon tryckte emot väggen och spanade in i vardagsrummet, spanade efter mig. Det var någon som var klädd i mörk kostym, av gammalt snitt, en tweedkostym. Det var Per. Min rädsla övergick direkt till ilska. Jag for upp på benen, sprang fram till honom och skrek:

– Vad fan håller du på med? Har du varit hemma hela tiden? Varför smyger du på mig? Jag vart ju livrädd fattar du inte det?

Allt bara forsade ur mig. Per ryggade tillbaka, påtagligt skrämd. Som om att det var jag som överraskade och smög på honom och inte tvärtom. Han spärrade upp ögonen som ett djur i panik och höll upp händerna som försvar.

– Hvad vil du? sa han.

Ilskan rann av mig. Ersattes av förvirring.

– Vad menar du, sa jag.

– Hvad laver du her? sa han

Han hade inte försökt skoja eller skrämma mig. Han verkade undra vad jag gjorde i hans hem. Han verkade undra vem jag var.

– Per, lägg av, sa jag. Du skrämmer mig. Varför pratar du danska?

Då klarnade blicken på honom.

– Danska, sa han. Vad då det gör jag ju inte. Jag är urkass på danska.

Per var tillbaka och mindes inget av det som hade hänt. Jag försökte förklara för honom men han tog det inte på allvar och började prata om vad vi skulle äta till middag. Men den här gången gav jag mig inte.

– Vi måste söka hjälp Per, sa jag, det här går inte.

För en gångs skull fick jag honom att lyssna men jag vet inte om han trodde på mig. Jag berättade att han hade gömt sig för mig när jag kommit hem, bakom en dörr eller under sängen, jag visste inte. Att han hade blivit skrämd och undrat vad jag gjorde där när jag konfronterat honom och att han bara pratat danska. Jag sa att jag var orolig för att han hade blivit sjuk. Tillslut gick han med på att söka hjälp men det var tydligt att han gjorde det för min skull. Själv verkade han inte det minsta orolig, snarare road.

– Pratade jag verkligen danska, sa han gång på gång med ett leende.

Vi fick en tid på vårdcentralen ett par dagar senare och jag följde med honom. Själv kunde han inte berätta om sina symptom då han inte mindes dem eller ville kännas vid dem.

Läkaren sa inte mycket. Fick känslan av att han mest tyckte att det var jag som överreagerade, en hysterisk kvinna. De tog i alla fall en del prover och läkaren skickade med Per råden att stressa mindre och att det nog vore bra om han lade på sig några kilon.
När vi kom hem så hoppades jag att vi hade kommit till någon form av vändpunkt, att det skulle bli till det bättre nu. Jag gav mig ut på en joggingtur och Per satte sig med sina gamla böcker och skrifter från Danmark. Jag kom hem ställde mig i duschen, ställde om vredet till riktigt varm och försökte låta det varma vattnet skölja bort all stress och oro som jag hade känt och kände över situationen med Per. När jag kom ut från duschen var badrummet fullt med ånga. Jag stelnade till för på imman på spegeln stod det: Tine

Han måste ha varit inne i badrummet och skrivit det alldeles nyss, utan att jag hade märkt det. Jag insåg att vi inte var vid någon vändpunkt, att det inte var över, att något istället var riktigt fel och jag tänkte för första gången, att såhär kan jag inte ha det. Det var en insikt som drabbade mig för jag hade tidigare var helt inställd på att det var jag och Per, att han var min livskamrat och allt det där och nu förstod jag att mitt beslut mer eller mindre var fattat. Jag skulle lämna honom för såhär kunde jag inte ha det. Varför hade han skrivit Tine på spegeln?

Jag förstod inte och jag vågade inte fråga. Det var faktiskt så, jag vågade inte fråga.

Jag sa inget om det till Per och resten av kvällen var han som vanligt fast jag fick intrycket av att han ansträngde sig för att det skulle vara så. Att jag ibland skymtade den där kalla och ifrågasättande blicken som inte var Pers vanliga varma och omtänksamma blick. Vi gick och lade oss och jag somnade med tanken att jag skulle ge mig själv den här natten att sova på saken och sen bestämma mig under jobbdagen om jag skulle lämna honom. Kände jag fortfarande likadant då så såg jag ingen mening med att dra ut på det längre utan tänkte berätta det för honom imorgon eftermiddag.

Någon gång under natten vaknade jag till av att Per gick upp. Jag tänkte att han skulle på toa och jag måste ha somnat om för det nästa jag minns är att jag vaknade igen av att sängen gungade till. Jag vände mig om och såg att det var Per som hade satt sig på sängkanten. Fast det var inte Per. Jag bara visste det. Jag såg det på den krökta hållningen, på ryggkotorna som avtecknade sig under huden. Personen som satt på sängkanten var inte Per, det var någon annan. Det var någon annan som lade sig ned bredvid mig och jag höll andan. Jag kisade med ena ögat och i det svaga ljuset från gatlyktorna som letade sig in mellan persiennerna såg jag när han lade ned huvudet på kudden. Han tittade rakt på mig. Ögonen satt djupt, kinderna var insjunkna och huden spände över kindknotorna. Ansiktet var fårat, djupa rynkor löpte ut från ögonen och mungiporna, läpparna var lätt särade och jag såg att det saknades tänder och att de som var kvar var mörka och fula. Det fanns ingenting kvar av Pers drag där.

På något sätt gick det att se att det en gång hade varit Pers kropp men att det inte längre var det. Det var en annan man, en äldre, tärd och sliten man som låg där och tittade på mig. Jag visste inte om han hade sett att jag tittade på honom eller inte men jag blundade nu. Sen var det som om min kropp tog över kommandot och jag reste mig upp, väntade mig att han skulle greppa efter mig med sina beniga fingrar men inget hände. Så jag tog mina kläder från stolen och mumlade till honom att jag skulle gå till jobbet tidigt. Jag hade inte en aning om vad klockan var men det spelade ingen roll, jag skulle bara ta mig ut och bort från lägenheten och den okände man som låg i därinne i sängen. Jag tror faktiskt att jag tog på mig kläderna först ute i trappuppgången men jag minns inte. Det var svårt att förstå vad det var som hade hänt. Det var ännu svårare att förklara för någon. Jag tror att jag gick runt tills biblioteket öppnade. Jag fick låna en telefon och sjukanmälde mig och sen blev jag sittande utan veta varken ut eller in. Jag behövde sova men det var bara det att jag inte vågade åka hem. Jag vågade inte möta vem det nu var som satt hemma i lägenheten. Kanske hade jag varit i fara i natt. Jag hittade en avskild sittplats och jag tror att jag slumrade till där en stund. Vid lunchtid testade jag att ringa hem och det var inget svar så tillslut tog jag mod till mig och åkte jag hem. Jag hade ingen egentlig plan mer än att kanske packa en väska med kläder och sen visste jag inte men jag kunde inte bo kvar där. Per var inte hemma och ingen annan heller men jag hittade ett brev på köksbordet. Det stod:

Hej Mia

När du läser det här har jag åkt bort. Hoppas att det är ok att jag tog bilen. Jag kommer inte att vara borta länge, det tror jag inte i alla fall. Bara till det är klart. Ja, det är tydligen något som jag måste göra.

Jag vet att jag skrämmer dig och det gör mig ont för du är det bästa i mitt liv. När jag läser det jag skrivit ovan så klandrar jag dig inte. Det är förvirrat men det är också det som är så konstigt, för även om jag kan se att det är förvirrat så känner jag mig inte förvirrad. Tvärtom, jag känner mig klartänkt och jag vet inte, driven, ja driven kanske. Att jag driver på för att något ska hända, att det är jag som ska få det att ske.

Jag hör av mig så fort jag kan.

Älskar dig, alltid och hela tiden

Per

Luften gick ur mig och jag blev sittande vid köksbordet. Jag insåg att jag borde agera, ringa efter Pers föräldrar men det gick inte. Jag bara satt där och tittade på brevet. Jag kände mig så otroligt hjälplös och så otroligt ensam. Det var som om livet bara var över. Var det här allt? Någon gång under eftermiddagen ringde telefonen. Det var polisen som ringde och berättade att en Per Andersson hade hittats svårt medtagen i Danmark. Den danska polisen hade hittat det här telefonnumret markerat som hemnummer i en kalender som Per burit. Kände jag någon Per? Javisst gjorde jag det, sa jag, och berättade att vi var sambos. Vad hade hänt? Kvinnan som ringde mig visste inte men kunde i alla fall berätta att Per låg på sjukhus Köpenhamn och jag fick adressen dit. På något sätt lyckades jag ta mig till sjukhuset via taxi, färja och en taxi till.

En läkare förklarade för mig att Per var uttorkad och allmänt svag men de hade inte hittat några skador och provtagningarna såg bra ut. Hon lade till att hennes bedömning var att han skulle bli återställd men det vore önskvärt om han gick upp lite i vikt och att han omgående borde besöka en tandläkare. Tillslut fick jag träffa Per. Han log stort när han såg mig och jag såg direkt att det var Per. Min älskade Per var tillbaka. Visst, han var så sliten att han såg ut som en fånge i ett arbetsläger men det var han. Jag såg det på hans ögon, blicken var tillbaka och han såg på mig med omtanke och kärlek. Hans blick som alltid fick mig att känna mig sedd och älskad. Jag sprang fram och kramade om honom. En massa anspänning och oro släppte och jag storgrät. Per höll om mig och jag hörde att han sa i mitt öra;

– Det är över nu, sa han. Vad det nu var för något så är det över. Jag är klar.

Jag både förstod och inte förstod vad det betydde. I övrigt kunde han inte säga så mycket. Han berättade att en äldre man hade hittat honom och att de då hade befunnit sig i en gammal stuga. Därefter hade en ambulans kört honom till sjukhuset och det var det hela. Jag frågade honom om han mindes att han hade åkt till Danmark och varför men han bara skakade på huvudet. Jag fick vara hos honom en stund innan en sköterska kom in och sa att Per behövde vila. Jag hittade ett hotell som låg skapligt nära sjukhuset och övernattade där. Följande morgon tog jag, med hjälp av en receptionist på hotellet, kontakt med den danska polisen som gav mig en adress där Per hade hittats och där vår bil fortfarande stod kvar. Jag tog ännu en dyr taxi och blev avsläppt på en liten gårdsplan. Bilen stod kvar men jag blev stående och tittade på de gamla byggnaderna, de såg riktigt gamla ut. Varför hade Per åkt hit, vad hade han gjort här?

En äldre man kom ut från den största byggnaden, vinkade åt mig och började prata danska. Jag lyckades hejda honom och förklarade att min danska inte var så bra men på en blandning av danska, svenska och engelska så förstod vi varandra skapligt. Den äldre mannen visade sig vara den som hade hittat Per och jag förklarade att jag var Pers flickvän, där för att hämta bilen. Han undrade hur det var med honom och jag sa att det var mycket bättre. Jag ville egentligen bara åka därifrån och vara hos Per men mannen var uppenbarligen pratsjuk och jag kände tacksamhetsskuld för hans agerande. Han berättade att han hade viss tillsyn på de gamla byggnaderna och kollade till dem då och då, ja det var alltså ingen riktig gård utan en hembygdsförening, men att det var väldigt lugnt på vintern. På sommaren var det annorlunda då föreningen anordnade tipspromenader och hade kaffeservering. Byggnaderna hade skänkts till föreningen i bevarandesyfte och fungerade som ett museum där det gick att se hur det hade varit på en gård i Danmark på 1700- och 1800 talen.

– Ja, stugan till exempel, där jag hittade din pojkvän, sa han och pekade på något som i mina ögon liknade ett litet svenskt torp. Den skänktes av Hovedgården på 1970-talet.

Jag reagerade direkt på namnet Hovedgården. Det var namnet på den Herrgård jag och Per hade besökt innan jul. Hovedgården, där allt hade börjat. Det kunde inte vara en slump. Jag frågade honom vad han visste om Hovedgården och stugan. Han förklarade att stugan antagligen hade fungerat som någon form av fattigstuga. Som jag förstod honom påminde det om den svenska backstugan. En stuga som placerats på annans mark utan egen mark att odla på, på ofri grund. Här kunde bland annat fattiga och äldre få bo. Han gissade sen att stugan blivit överflödig när Hovedgården moderniserades och att de då hade passat bra att skänka bort den.

Han fortsatte att berätta att själva Hovedgården var en konferensanläggning idag och att det var längesen det bedrevs något jordbruk där eller det hade väl mest varit skogsbruk. Ja, det hade bott en hel rad av Skovridere alltså jägmästare där. Men Hovedgården hade förstatligats i slutet av 1800-talet, det var en skovridere som hade supit ned sig och gården hade vanskötts, och det var först i mitten av 1900-talet som den hade fått en privat ägare igen.
Han sa säkert mer men efter en stund så ursäktade jag mig med att jag behövde åka till sjukhuset. Jag tackade honom ännu en gång för att han hade hjälp Per och sen åkte jag därifrån. Det var då jag hittade ett brev till. Det låg på passagerarsätet. Jag stannade till på en parkeringsficka och öppnade kuvertet. Brevet var skrivet med snirklig handstil och på danska. Jag läste det flera gånger men lyckades tillslut förstå det enligt följande:

Ärade Mia,

Jag ber om din förlåtelse för mitt förmätna uppträdande. Förvisso skall jag icke längre oroa er med min närvaro. Jag har nu funnit min väg.

När jag sökte bistå dem med deras enkla stuga, visste jag att mitt försök var otillräckligt. Den unga kvinnan kom som flykting från Slesvig, och hon förde intet med sig – intet. Hon var utan identitet och, i stort sett, rättslös. På Hovedgården tillät jag icke flyktingar, men mötet med Tine förmådde mig till en förändring. En kort tidsrymd, alltför kort, valde vi varandra, men världen hann ikapp mig och jag ändrade mitt beslut. Jag valde att lämna dem, Tine och Aksel. Jag skyllde på att det var förväntat av mig, att min ställning krävde det, att de sociala konventionerna fordrade det, och visst var det så, men beslutet var mitt eget, allenast mitt, och jag valde att överge dem.

Aldrig har något beslut plågat mig mer.

Detta beslut har aldrig gett mig ro, ingen frid, och jag har sedan dess varit en sökare. Jag har letat och letat men aldrig funnit hem. Jag tänkte ett hem som en plats där jag bor, men det var fel. Nu vet jag detta och därför behöver jag inte längre söka mitt hem, jag behöver icke längre vara hemsökt. Ty ett hem är där mina älskade finnes. Där de är. Och nu är även jag där.

Mitt hem är hos mina älskade, Tine och Aksel.

Skovrideren

Jag tog mig till sjukhuset och visade brevet för Per. Han nickade bara och sa, vi låter det vara så, vi låter det vara över. Han ville inte prata mer om det än så och jag lät det vara, lät det bero.
Per blev kvar på sjukhuset några dagar tills han var tillräckligt stark att åka hem och han verkade som vanligt igen. Efter ett tag gick han upp i vikt, de djupa fårorna i ansiktet bleknade bort och de enda bestående menen var egentligen tänderna. Det var en lång rad tandläkarbesök men även det blev bättre tillslut även om det aldrig blev helt bra. Vi har fortsatt att hålla ihop, har bildat en fin familj och nu håller vi på att bli gamla tillsammans. För Per har hela historien om Skovrideren varit över sen länge, i alla fall verkar det så. För mig känns det också så otroligt länge sen men samtidigt som om det hände nyss. Ibland kan jag fortfarande kika i ögonvrån för att se om han iakttar mig, skovrideren alltså, men det gör han inte. Jag vet inte vad som hände fast det är klart att jag har undrat under åren som har gått. Den mänskliga hjärnan vill ha förklaringar och vill se samband. Kanske var det så att Per fick sin efterlängtade paranormala upplevelse tillslut. Fast inte som han hade föreställt sig, en knarrande trappa, en diffus figur som rör sig genom ett rum eller något i den stilen. Han fick sin upplevelse genom att själv bli hemsökt. Att Per genom vårt besök i Hovedgården ledsagade Skovrideren till hemmet som han så länge letat efter, stugan som flyttats från Hovedgården till hembygdsföreningen, stugan där Tine och Aksel, hans bortvalda familj hade bott. I sådana fall hjälpte Per till att ändra ett ångrat beslut så att de fick återförenas, på något sätt i någon form. Jag tänker att det är något fint. Kärlek bortom det vi tänker på som verklighet.

Så till dig som söker en paranormal upplevelse, var försiktig, det kanske inte kommer till dig som du tror.

Signaturmelodi

Vi hörde “Skovrideren”, skriven av lyssnaren Mia och uppläst av Viveca Jedholm. Ett ingenmansland i Småland, en strand vid den irländska kusten, och en gammal dansk herrgård – alla är de platser som plötsligt kan vilja ta tillbaka det som en gång tydligen gått förlorat. Vem vet hur många fler sådana platser som finns runt om i världen. Och om du kanske befinner dig på en precis just nu.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.