Avsnitt 271: Lazarusreflexen

Grövelsjön är en klar spegel, inklämd mellan fjäll vars nedfilade toppar liknar snötäckta valryggar. Båten som fört mig och ett par fjällvandrare över till den norska sidan är på väg tillbaka till Sverige, med V-formade vågor i kölvattnet. Solen är blek, det är fridfullt som ett vykort. Nära stranden ligger anledningen till att jag är här; ett flygplansvrak efter ett tyskt Heinkel He 111. En lämning som historien spottat ur sig, ett stålskelett med stympade vingar och naken metall.

Jag är förlorad i tankar och märker inte att de två fjällvandrarna från båten står och tittar på mig. När jag ser dem i ögonvrån vänder jag mig om. Den ene är lång, hopsjunken av dålig hållning; den andre har ett statyliknande ansikte, med hårda och kantiga drag. Kanske en militär, en officer. De frågar vad jag gör. Jag säger att jag ska dyka vid vraket och leta efter saker från kriget. Visar dem mitt cyklop, pannlampa och torrdräkt.

“Det er ingenting å finne der”, säger militären.

“Mhmm.”

“Vraket er tomt – det er helt skrapet”, fortsätter han, “det er ingenting der. Først
hjemmefronten, så bønder og turgåere har plyndret flyet gang på gang.” Han tar en paus och ögonen blir som springor, tunna blodlösa sår. ”Hvis du ikke er ute etter draugens grav.”

“Draugen?”

Militären kastar en blick på sin kamrat innan han berättar.

“De gamle sier at en tysk fra flyet druknet i innsjøen. Och han ble en sjødraug og venter i vannet på den som forstyrrer graven hans.”

Vilket skitsnack. Jag vänder ryggen till, vill att de ska gå. “Pass på draugen!” säger militären innan de går. De garvar. Idioter.

Jag vadar ut i sjön vid flygplansvraket, dyker ner. Trots torrdräkten är kylan i vattnet en massiv, omslutande tyngd.

På den steniga bottnen finns bara skräp som fjällvandrare lämnat efter sig: påsar efter frystorkad mat, godispapper. Inget intressant. Några fiskar glimmar till i ljuset från pannlampan innan de försvinner lika snabbt.

Jag simmar upp till ytan och dyker ner igen med jämna mellanrum. Tiden går. Minuter blir timmar. Jag tvingas gå upp och värma mig med kaffe.

Jag hittade flygplansvraket på en hemsida över nödlandningar under andra världskriget. Enligt den officiella historieskrivningen klarade sig alla tyskarna och tog sig till en gård vid sjöns norra strand. Dagen därpå kom ett sjöflygplan och hämtade upp dem.

Flera användare på redditforumet UnresolvedMysteries menar att detta inte är hela sanningen, utan att en besättningsman dog och aldrig hittades efteråt. De pekar på ett nyligen upptäckt dokument från nazitiden. I dokumentet antyds att sju personer ingick i besättningen men att bara sex stycken räddades. Anledningen till mörkläggningen pendlar, enligt forumet, mellan galna konspirationsteorier till mer nyktra analyser av tyska officerares behov av att tona ner de egna förlusterna.

Tänk att hitta honom, vilket fynd.

Tanken på att ge mig ner i det isande vattnet igen känns inte alls lockande. Jag får fortsätta imorrn. Jag sätter upp mitt tält i skydd av en utskjutande klippa. Det börjar bli mörkt och jag kryper ner i min sovsäck. En diffus känsla av obehag fladdrar i utkanten av mitt medvetande. Önskar att jag köpt en annan tältmodell, med högre tak. Känns som att ligga i en kista av nylon.

På natten vaknar jag, mer av instinkt än av en medveten tanke. Det är ett ljud som ekar över sjöns vatten. Ett skvalpande. En fisk? Nej, för stort.

Sedan knastrar det bland småstenarna vid vattenbrynet, det droppar. Hasande steg. Och ljudet av något tungt som släpas över marken, något stort, brett. Jag ligger blixtstilla i mörkret och vågar knappt andas. En på samma gång isande och glödande känsla av skräck får svett att bryta ut i hårfästet. Bara ett skal av tältduk skiljer mig från det som rör sig där ute, vid vattnet.

Bara en dröm. Det är bara en dröm.

Då kommer stanken, påträngande, äcklig, av rutten fisk, alger och sjögräs. Den belägrar mitt tält och jag håller för näsan. Jag blundar, nej, kniper ihop ögonen. Hårt. Drar sovsäcken över huvudet som ett skräckslaget barn.

Bara en dröm. Bara en dröm.

Hasandet försvinner bort, med det släpande ljudet efter sig. Vattenskvalp. Stenar som slår emot varandra med klirrande ljud.

Borta.

Jag har svårt att somna om med en puls som dundrar genom kroppen. Jag lyssnar genom tältduken. Hör vind, kluckandet av vatten.

Inget mer.

Jag dåsar till, somnar och vaknar inte förrän det blivit ljust.

När jag vaknar känns kroppen tung, huvudet tyngre. Min första tanke är att sova mer, bara få domna bort igen. Men den här chansen kommer inte igen. En rastlös, nyfiken energi gör det omöjligt att ligga kvar. Magkänslan säger att den tyske besättningsmannen finns här, någonstans i sjöns mörker. Jag behöver dagen för att dyka.

Jag går ner till vattnet för att skölja av sömnens ögongrus. Stannar mitt i steget. Vid vattenbrynet ser jag färska märken. Stenar har rullat iväg och lämnat små vattenfyllda hål, gräset på en grön plätt ligger nedtryckt, som om något tungt dragits över det.

Drömmen.

Den kommer tillbaka i knivskarp detalj. Stanken, hasandet och det släpande ljudet. Jag knäböjer och granskar märkena.

Något har rört sig här, det är klart. Som släpat på något. Sedan slår det mig. Norrmännen. Så klart. Det är de där jävla norrmännen som försöker skrämmas. De har sparkat runt stenarna och släpat en tung gren över marken. Lagt ut fiskrens. Kul. Men mig skrämmer de inte.

Med förnyad iver drar jag på mig torrdräkten igen. En revanschlystnad brinner i bröstet och tröttheten är som bortblåst. Nu gäller det. De ska få se.

Det går inte bättre idag. Inga fynd, och kylan gör att frustrationen börjar sätta in. Jag vet vad jag måste göra. Djupare, jag måste djupare. Simmar långsamt och sveper med lampans sken över bottnen, några meter ner.

Då. Bakom ett par klippblock ringlar något fram mellan stenarna. Jag tar mig närmare och känner mig fram. Det är ett rep, eller snarare flera hoptvinnade linor. När jag rycker i dem lösgör sig något.

Först tror jag att det är en sopsäck men det är för stort, alldeles för stort. Insikten träffar som en örfil. En fallskärm.

När jag kommer upp till ytan rusar pulsen och andetagen fastnar i bröstet. Äntligen, äntligen något som gör resan värt besväret.

Fallskärmen vajar likt en förhistorisk havsanemon under mig.

Jag dyker ner igen och gör ett försök att följa linorna men de försvinner över kanten till ett undervattensstup. Det spränger i öronen och jag tvingas upp till ytan igen. Ansiktet gör ont där torrdräkten inte skyddar, fingrarna stelnar till klor. Kylan kryper innanför skinnet och hela kroppen värker.

Men det går inte att ge sig nu, ett sista försök är ett måste. Jag tar ett djupt andetag och dyker ner igen.

Jag känner mig som en storfiskare när jag drar i linorna. Något är på väg upp ur djupet, något tungt.

Snälla, gå inte av.

Linorna håller. Men luften är på väg att ta slut. En ofrivillig bubbla stiger upp från min mun. Mina rörelser blir yviga, desperata. Sedan blir det genast lättare, något stort kommer över kanten till stupet. Det är grafitgrått, insvept i bottensediment, och jag har svårt att avgöra vad det är.

Först tror jag att det är en enorm insekt i människostorlek, någon form av massiv trollsländelarv. Sedan ser jag att det är en kropp. Det jag misstagit för fasettögon är en pilothjälm. Ruttnande uniformstyg hänger på de smala axlarna som ett löst lager hud.

Jag hittade honom.

Vilket fynd. Vilket jävla fynd.

Sedan händer allt snabbt. I en enda rörelse griper två händer tag om min ena fotled. Beniga, vassa fingrar borrar sig in genom torrdräkten och nålar av smärta skjuter upp längs benet. Där nere, flera meter under ytan, känner jag en förlamande kyla som jag aldrig tidigare upplevt. Ett enda hjärtslag blir utdraget, ett utsträckt band av tid.

Ett ord blixtrar förbi i hjärnan.

Draugen.

Draugen har tagit mig.

Jag dras med, ner mot djupet. Först ett ryck, sedan med en okuvlig vilja. Jag försöker göra mig fri, sparka och bända, men mina muskler är stumma, stelfrusna. Luften tar slut, tunnelseendet sätter in och vita prickar dansar framför ögonen. Hela världen krymper till en smal strimma där stupet obönhörligt närmar sig. Bortom det, mörkret.

Med en sista ursinnig kraftansträngning lyckas jag kränga mig loss och sparka ifrån. Min fot träffar rakt i den svampiga pilothjälmen. Varelsen, draugen, glider bakåt med vilt viftande armar; ögonblicket senare har undervattensstupet svalt den och fallskärmen i ett moln av sediment.

Jag kämpar mig upp till ytan och drar djupa, frustande andetag. Långsamt tar jag mig till land och kravlar upp på stranden. Blir liggande på mage med benen kvar i vattnet. Hela kroppen är darrig, svag, såret på fotleden pulserar dovt som ett litet hjärta. Jag sväljer luft, en guldfiskmun som öppnas och stängs. Herregud, vad nära.

Vad hände? Var draugen bara inbillning skapad av syrebrist? Nej.

Något försökte dra ner mig i djupet.

Jag vänder på huvudet, ut mot sjön.

Där ligger vraket av flygplanet Heinkel He 111. Sönderbrutet.

Hämndlystet.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Heinkel He 111”, skriven av lyssnaren Kristian och uppläst av Fred Andersson.

Innan jag fortsätter ska jag påminna om att det just nu finns mer Creepypodden att lyssna på än vanligt. Den som går in på sverigesradio.se eller i appen SR Play hittar Creepypoddens telefonsvarare, specialavsnitt som släpps varannan vecka där ni lyssnare själva – med egen röst – berättar om kusligheter ni upplevt. Gå in och lyssna, eller ring till 08-784 98 78 och berätta om något du varit med om.

Allt kan dö. Åtminstone i den meningen att döden är ett oåterkalleligt slut, en aktivitets ände, ett föremåls uppnådda oförmåga att fungera som avsett. På så vis kan man tala om att det gamla tyska flygplanet som ännu sticker upp i Grövelsjön i Idre, som Kristian berättade om, har dött. Det slutade vara ett flygplan och blev något annat – något annat som kan fortsätta leva, som ett vrak, ett minne eller en turistattraktion, men oavsett inte längre som ett flygplan. En tydligt definierad period som kan ta slut. Är inte det också en sorts definition för liv?

Men som alla andra regler har även döden sina undantag. Kristian upptäckte ett. Det fanns något som ännu dröjde sig kvar från flygplanets aktiva tid, något som hade en drivkraft, en vilja att utkräva ett pris för sin död. Balansera upp för sin egen förlust.

Det påminde mig om ett fenomen som kan liknas vid detta, något som kan kallas Lasarusreflexen. Kanske har du inte hört talas om det, det hade åtminstone inte jag förrän jag snubblade över artikeln på Wikipedia. Det handlar om en biologisk reaktion i en kropp tillhörande en hjärndöd person. Och den tycks så levande att den ibland tolkats som tecken på ett mirakulöst, omöjligt tillfrisknande.

Först några ord om hjärndöd. Det är i sig ett liminalt fenomen, något som utmanar vår konventionella uppfattning om döden. En hjärndöd människa kan ligga som i djup dvala, varm och mjuk som om det var bara fråga om en lång sovmorgon, men ändå vara i praktiken stendöd. Ingen hjärndöd har någonsin hämtat sig och återfått medvetandet. Allt som finns kvar är en kropp som, med modern medicinsk hjälp, hålls vid liv.

Men alla kroppens rörelser styrs inte från hjärnan. Knäreflexen, till exempel, går via ryggraden och blir faktiskt mer markant hos en hjärndöd person – om hjärnan fungerar trycks den något tillbaka. Och Lasarusreflexen är ännu en sådan ryggradsrörelse, fast bara mycket mer – i brist på bättre ord – levande.

Det kan utlösas av fysisk stimuli, till exempel om man rör på en hjärndöd persons huvud eller utsätter dess kropp för något smått smärtsamt, men det kan av allt att döma också hända helt av sig själv. Det inträffar när hjärndöden är fullgången, efter punkten utan återvändo. Den livlösa personens armar dras plötsligt upp över bröstkorgen, som om den överraskats av en kalldusch. Händerna kan dras ihop helt eller till en position som liknar en bön. Sedan slappnar kroppen av och händerna faller ner på bröstkorgen, orörliga.

Döden är omänsklig, det är själva avlägsnandet från människan av det som gör henne till människa. Men Lasarusreflexen ger ett så mänskligt intryck att det lurar en att tro att det omöjliga är möjligt – att döden går att fly undan. Det är ett sorts grymt, biologiskt bedrägeri. Något rör sig, fast det borde ha upphört.

Det är lite som en sorts skuldkänsla. En händelse som dröjer sig kvar och förändrar ens beteende och framtid, fast den är överspelad. Och med den tanken vill jag att vi går vidare och lyssnar på nästa historia i avsnittet. “Samhällstjänst”, skriven av lyssnaren Susanne, läses av Rakel Josephson.

Anteckning 1

Vi var ju flera om det men på något sätt hamnade den största skulden på mig. Själv vill jag påstå att det beror på att jag är den ärligaste av oss. Jag sa som det var: att fakturorna inte varit riktiga. Vem har inte någon gång försökt lura systemet? Och vi skickade bara till stora företag som vi visste hade råd. Sen var det någon nitisk revisor som upptäckte oss och polisanmälde.

Jag slapp fängelse i alla fall, det blev samhällstjänst. 80 timmar ska jag jobba hos något som heter stiftelsen Muscidae-fonden. Göra lite småsaker som att ta hand om post, kopiera, städa. Det de ber mig om. Timmarna ska läggas tidigt på morgonen eller på eftermiddagen/kvällen. Ganska jobbigt eftersom deras lokaler ligger i ett industriområde, en timmes resväg från där jag bor. Man åker till pendeltågets slutstation. Därifrån är det en lång bit att gå längs en liten grusväg, genom ett skogsparti. Men jag är inte i ett läge där jag kan protestera. Jag har skaffat en överfallsspray med larm för säkerhets skull som jag har i fickan.

Det känns så märkligt att jag har hamnat i den här situationen. Jag fattar det inte. När började allt gå fel? Men jag tänker skriva om det. Sen får jag se om jag sparar anteckningarna eller bränner alla sidorna när det här är över.

Anteckning 2

Vad än folk säger så berörs man av att bli dömd. Innan var jag en ganska kaxig tjej. Men nu. Man blir osäker. Jag tycker att alla ser på mig att det har hänt. Jag försjunker ofta i tankar, målar upp olika scenarier. Hur det hade varit om vi aldrig hade blivit upptäckta. Eller om vi aldrig hade hittat på det där från första början.

Det har nog påverkat hur jag känner mig här på arbetsplatsen också. Att jag reagerar på deras beteenden mycket mer än jag borde. Första morgonen flockades alla runt mig, men de flesta sa inget, de bara stod jättenära och stirrade. Hur normalt är det? Jag vill bara att de här veckorna ska vara slut.

Anteckning 3

Mitt arbete här är ganska intelligensbefriat. När jag kommer får jag en lista med uppgifter som jag bockar av. “Kopiera en bunt papper”, “Ställ i ordning i konferensrummet” eller “Städa det och det rummet”. Såna grejer. Jag brukar börja vid fyratiden på eftermiddagen och stanna till sju. Alternativt är jag där vid sju på morgonen och går vid tio. Så jag träffar alltid på folk, även om rätt många timmar består av ensamarbete.

Jag har aldrig sett någon komma eller gå. Och då menar jag bokstavligt. De går inte ut genom dörren, de är bara borta plötsligt. Samma på morgnarna, de bara dyker upp vid sina arbetsplatser, ur tomma intet. Jag grubblar på om det kan finnas en annan ingång som de använder.

Anteckning 4

Det är ingen som har berättat för mig varför Muscidae-fonden finns. Vad det är de vill. Det handlar om naturvård, det vet jag. “Fördelning av pengar till biologiska projekt, något vi är väldigt stolta över”, sa deras kontaktperson. Det säger mig ingenting.

Anteckning 5

Jag vet faktiskt inte om den här samhällstjänsten kommer göra mig till en bättre människa. Är det rätt att tvinga någon att jobba gratis för att den har gjort något olagligt? Placera den i ett öde industriområde långt ute på landet. Det känns otydligt, som ett mellanting mellan PRAO och övervakning. Men i jämförelse med fängelse är det ju bättre.

Anteckning 6

Jag har upptäckt att det finns en till person här som jobbar på samma tider som jag. En man i fyrtioårsåldern. Han går runt med slokande axlar och blicken i golvet, alltid i mörkgrön kofta och svarta flip-flops. Vi pratar knappt med varann men nånting säger mig att han också gör samhällstjänst. Inom mig kallar jag honom bara “Koftan”. Jag vill inte veta vad han heter egentligen.

Anteckning 7

Det här att städning ingår i mina uppgifter är en märklig grej. Jag ska damma och har även fått putsa fönstren. Men jag har uttryckligen blivit tillsagd att inte använda några rengöringsmedel på toaletterna. Och tro mig, det skulle behövas för det luktar skit där inne. Det är fartränder i toastolarna och papperskorgarna är överfulla med skräp. Första dagen tog jag in en skurhink och tänkte åtminstone svabba golven. Då öppnades dörren och en kille kom in och tog ifrån mig hinken. “Vi kan lämna den där” sa han och ställde den på golvet utanför ett av båsen. Nästa dag stod hinken kvar på exakt samma ställe. Jag har slutat gå på toa här, det är för äckligt.

Anteckning 8

Det har börjat gå upp för mig hur avsides Muscidaefondens lokaler egentligen ligger. Jag passerar några hus på väg dit men de verkar obebodda. Det lyser aldrig i något av fönstren, ingen som går in eller ut. Varför man vill lägga en verksamhet så isolerad från allt annat är ett mysterium för mig.

Anteckning 9

Idag i kopieringsrummet fick jag inte en utskrift att funka, det fortsatte att komma ut A4, fast att jag hade tryckt på A3. En man kom in och frågade om jag behövde hjälp. Jag nickade och backade i det trånga utrymmet för att släppa fram honom. Han böjde sig ner över kopiatorn och drog ut det nedersta facket. Hans ljusblåa skjorta spände över ryggen. Då började små svarta, vassa piggar tränga sig ut igenom tyget. Jag sa ingenting, bara stirrade medan huden knottrade sig i nacken. En tanke flög igenom mig: han är skadad. Han har någon typ av hjälpmedel under skjortan för att hålla ryggen på plats. Men piggarna såg inte ut att vara av plast eller metall, de var snarare organiska. Böjda och en aning luddiga. Som att de var en del av honom. När han hade bökat färdigt smällde han igen luckan och rätade på ryggen. Piggarna försvann in under skjortan. “Nu är det klart”, sa han. “Det var bara att A3-facket hade hamnat snett, det blir så ibland. Då tar den A4 istället”.

Jag kanske såg fel. Det var säkert inget konstigt, det är bara jag som överreagerar. Jag ska hålla ut tills strafftiden är klar. Och skriva av mig varje kväll.

Anteckning 10

I onsdags hade jag tagit med en matlåda hemifrån. Det finns ju inga restauranger eller affärer i området och jag tänkte att jag kunde spara maten tills senare när jag blev hungrig.

Jag gick till lunchrummet för att ställa den i kylskåpet. När jag öppnade kylskåpsdörren slog en puff av dålig lukt mot mig. Som gamla skaldjur. Eller avlopp. Jag grimaserade och försökte se vad som var källan till lukten men hittade inget konstigt, ingen möglig ost eller utgången räksallad. På hyllorna stod prydliga rader av plastlådor, alla med namnetiketter.

Jag uppfattade en rörelse bakom mig och vände mig om. Där stod en tjej i min egen ålder. “Det luktar lite illa ur kylskåpet”, sa jag urskuldande. Kände ett behov av att förklara att odören inte hade med mig att göra. Hon vädrade i luften medan hon synade raderna av plastlådor, pannan rynkad. “Jag känner inget?” Driver hon med mig, tänkte jag. Sen sjönk hon ner på huk och flyttade runt lite bland burkarna. Lyfte ut en gul plastlåda märkt “Ninas” och ställde den på köksbänken. Böjde upp det mjuka plastlocket. En sjuklig stank spreds i rummet. Jag tittade ner i lådan. Det rörde sig därinne. Tusen ljusrosa larver som krälade över och omkring varann. Jag tog ett steg bakåt och ville skrika att hon hade råkat ta med sig något ruttet. Men jag fick inte fram ett ljud. Sen lutade hon sig ner över burken, spetsade munnen och med ett visslande ljud sög hon i sig en klump av den rörliga geggan. Hennes ögon var slutna. Det gick en våg av äckel genom mig. Vad är det jag är med om, tänkte jag. Doften satt fortfarande kvar i näsborrarna när jag lämnade rummet. Jag vill inte veta vad det är i de andra lådorna.

Anteckning 11

Gubben från Samhällstjänstgruppen har varit här för att kolla hur det går. Jag sa att allt är bra. Jag vill inte berätta för honom att de är märkliga. Då kanske han tar det som att det inte fungerar och jag åker in i fängelse istället. Det är bara elva dagar kvar av samhällstjänsten och jag tänker hålla ut tills dess.

Anteckning 12

Jag mår inte bra på Muscidae-fonden. Så fort jag stiger in i lokalerna så blir det svårare att andas och jag får ett tryck högt upp i bröstet. Feberkänsla. Det kan ju ha naturliga orsaker. Dålig ventilation. Att jag är allergisk mot något material. Eller att de är så jävla konstiga. Men ibland tänker jag att jag har blivit sjuk av min egen skuld. Trots att det är den jag ska jobba av här. När jag är klar med mina 80 timmar har jag sonat mitt brott. Jag måste hålla fast vid det.

Anteckning 13

Jag tycker det har förändrats här de senaste dagarna. Det är svårt att beskriva men de stryker förbi mig oftare, ställer sig nära. Pratar forcerat och ställer frågor om mitt brott. Verkar uppskruvade. Mer än en gång har en av dem följt efter mig i korridoren. Jag kan inte förstå det. Är det av intresse eller misstänksamhet? Jag har ju verkligen enkla uppgifter, det finns knappast något att fuska med.

Han den andre – Koftan – har jag inte sett till på flera dagar nu. Han är antagligen klar med sin samhällstjänst. Jag längtar tills det blir min tur.

Anteckning 14

Igår kom jag en timme för tidigt till jobbet. Jag kunde inte sova på natten och tänkte att det inte spelar någon roll, bara jag gör de timmar jag ska. Jag hade förväntat mig att jag skulle vara helt ensam men när jag närmade mig den stora industrilokalen såg jag att det lyste därinne. I entrén var det dock tomt så först trodde jag att någon hade glömt att släcka kvällen innan. Sen hörde jag ljud någonstans ifrån och rörde mig ditåt. I efterhand önskar jag att jag bara hade vänt och sprungit därifrån. Men det var min förbannade nyfikenhet som drev på som vanligt.

Ljudet hade kommit från ett av de större konferensrummen så jag gick dit och gläntade försiktigt på dörren. Det första som slog mig var lukten. Som en vägg av vedervärdighet – ruttnande kött. Och sen trängseln, det var många som hade samlats. Det surrade i luften. Brusade. Vingar? Grått och svart. Tentakler. Ögon. Vissa rörde sig fort, fort från den ena väggen till den andra. Två-tre kostymklädda män låg ner, på varann, rörde sig frenetiskt. Jag tyckte deras kroppar hade underlig form. Kläderna buktade ut på fel ställen. Under dem ett mörkgrönt bylte. En svart flip flop-toffel låg slängd lite längre bort, upp och ner. Det var Koftan de hade under sig. Det som var kvar av honom.

Sen blev det plötsligt tyst. Klumpen av kroppar löstes upp. De vände sig mot mig. Hundra ögon stirrade. Det enda som var orörligt var byltet på golvet. En av dem öppnade munnen.

“Vi tar hand om det som är orent.”

Rösten lät grötig. Jag stirrade på honom, mitt hjärta hamrade. Hans ögon buktade ut, verkade titta åt flera håll samtidigt. Jag förstod inte.

“De som smutsar ner. Vi tar hand om dem.”

Gruppen samlade sig igen, kom emot mig. De gick inte, de bara fanns på nya ställen plötsligt, närmare för varje sekund.

“Låt mig få gå”, viskade jag.

Då tog det djuriska över i mig. Jag slet fram överfallsprayen och riktade den mot klungan. Rakt in i den. Tryckte av. Den röda vätskan sprutade och stänkte samtidigt som larmsignalen började tjuta. De skingrades ut mot väggarna, upp mot taket. Ljudet av stora torra vingar som slog mot varann. I den kvava luften steg ett vrål.

Jag backade ut genom dörren, slet till mig min väska. Sprang ut ur huset. Längs grusvägen. Kom in i skogen och ökade farten. Jag vågade inte se mig bakåt, inte stanna. Andningen pep i lungorna. Vid ett tillfälle snubblade jag på mitt ena skosnöre, vacklade och föll framåt, skrapade båda knäna. Tog mig upp igen. Gråten krampade i svalget. Plötsligt var jag vid pendeltågstationen och tåget – det välsignade tåget – gled in på perrongen med ett gällt gnissel. Jag kastade mig in i en vagn och föll ihop på ett säte. Benen skakade, ryggen var blöt av svett. Jeansen var trasiga och hade blodfläckar. Andra resenärer stirrade men jag brydde mig inte. Tågets dörrar gick igen med ett väsande och vi började rulla. Mina fingrar darrade när jag snyftande försökte plocka bort gruskorn som hade trängt in i huden.

Anteckning 15, på Gransjöanstalten

Jag fick brev från dem idag, en av vakterna lämnade över det på morgonen efter att dörrarna låsts upp. Jag rev upp kuvertet med skälvande händer. Inuti fanns ett intyg med goda referenser, inte ens något nämnt om varför jag jobbat där. Överst på pappret satt en stämpel, företagets logotyp. “Muscidae-fonden” med rundade bokstäver. Under stod det: “Hantering av biologiskt avfall”. Och en liten, detaljerad bild i mitten: en fluga.

———————————————-

* Ur ordboken: Muscidae, [sv] husfluga. Detta är den mest välkända flugan. Mellankroppen är gråaktig, med fyra mörka längsgående linjer på ryggen. Undersidan av bakkroppen är gulaktig. Hela kroppen är hårbeklädd. Ögonen är rödaktiga fasettögon. Den livnär sig vanligen av dött och förruttnande organiskt material, till exempel köksavfall och avföring. De kan vara rovdjur och attraheras av olika ämnen inklusive socker, svett, tårar och blod. Den är ett skadedjur som befrämjar spridning av allvarliga sjukdomar.

Vi hörde “Samhällstjänst”, skriven av lyssnaren Susanne och uppläst av Rakel Josephson.

Rent sakligt finns det ju inget egentligt hinder för att, under kategorin biologiskt avfall, sortera in en människas döda kropp. Ändå tar det emot så mycket. Vi bär med oss övertygelsen, eller kanske snarare instinkten, att behandlingen av en död kropp på något sätt bör efterlikna behandlingen av samma kropp när dess ägare var vid liv.

Beror på det bara på den omgivande världens minnen och känslor för människan som en gång levde? Att vi hanterar vår förlust genom att en sista gång, rituellt, göra för henne som vi alltid fram till den punkten gjorde? Eller spelar sådant som Lasaruseffekten in, att även en död kropp ibland tycks så levande?

Och framför allt i fallet Lasarusreflexen, levande på ett sätt som väcker en vilja att omhänderta. Alla som någon gång sett ett sovande litet spädbarn vet att just den där reflexmässiga uppdragningen av armarna över bröstkorgen är något vi föds med. Det finns där, långt innan en personlighet vuxit fram. Och långt efter också, som det visar sig.

Det är en signal om att individens korta tid bland oss som jämbördig aktör är över. Men vi associerar till spädbarnen och gör misstanken att tro att dess tid kanske bara ännu inte riktigt börjat. Att något ännu finns kvar att rädda.

Lasaruseffekten är, förklädd till livstecken, i själva verket en dödsryckning. Egentligen borde den skrämma precis som dödsryckningar gör. Få oss att hålla oss undan, akta oss för undergången. Men tänk att sådant som är avsett att skrämma bort också kan ha en så hypnotiskt lockande effekt på oss. Om detta ska vi höra mer i avsnittets sista historia. Den heter “Pappersflygplan”, är skriven av lyssnaren Jonathan Ridings, och den läses av Ludvig Josephson.

Jag har ett minne från när jag är runt sex-sju år. Vi var ute i skogen och gick, min familj och jag. Min två år äldre bror Max var runt åtta. Jag var lite för ung för att minnas exakt var vi var, men nu inser jag att vi måste ha tagit bilen ut till Isaks reservat. Det finns en vandringsled där uppe som är ganska lång och skogen är djup.

Den enda minnesbilden jag har av vandringen är när Max och jag hittade ett litet, blött pappersplan som fastnat i en gran. Max ryckte loss det från kvistarna och vecklade ut det. Den var vikt av en del av en gammal orienteringskarta över Byrsta mosse, inte alls långt ifrån där vi bodde. Det var egentligen ingenting särskilt märkvärdigt med den händelsen, men jag minns det för att vi tog hem kartan och jag hade den liggande i en låda ett par år. För mig som barn var ju nästan allting jag hittade i skogen ett fynd, en skatt.

Nästan tio år senare, 1999, fick jag reda på var det där pappersflygplanet hade kommit ifrån. Och det har aldrig riktigt… släppt. Det lever kvar med mig än. Det var sommarlovet precis innan jag skulle börja gymnasiet. Jag var 15 år och impulsiv. Något av en bråkstake på den tiden men Max var nog snäppet värre än mig. Han och hans kompisar brukade stå på gångbron som gick över den gamla riksvägen nere vid Texacomacken och kasta småsten och tomburkar på bilar som körde under. Han blev aldrig tagen men det hade kunnat gå riktigt illa. Jag har läst i nyheterna om några tonåringar ifrån Michigan som haft ihjäl en bilist på det sättet.

Det var en väldigt varm sommar det året. Solen gassade och de flesta dagar steg temperaturen uppåt 30 grader. Just den dagen jag tänker tillbaka på var de flesta av mina vänner bortresta. Av någon anledning så sparkade jag fotboll med Ted, en enslig och lite kuvad typ som inte riktigt passade in i resten av vårat gäng. Han passade inte in i någons gäng. Vi umgicks inte särskilt ofta själva – men det hände väl. Han var inte så bra på fotboll, men jag försökte uppmuntra honom ibland eftersom jag tyckte synd om honom. Vi spelade nere vid Jarlkullaskolans fotbollsplan. I mitt minne var det vackert och varmt, och grusplanen var välskött. Sådär varmt och soligt så att man nästan kunde höra värmen.

När vi hade spelat ett tag kom Max springande ut från skogen som skiljde skolan från den gamla riksvägen någon kilometer bort.

”Gäddkungen är död”, sa han förväntansfullt, som om denna nyhet omedelbart skulle kasta oss in i en förutbestämd plan om vad vi skulle göra härnäst.

Jag och Ted slutade spela. Max var andfådd och tittade på oss uppmanande, framåtlutad med händerna på låret. Och så upprepade han sig. ”Gäddkungen är död. Vi drar dit. Kom, det är ingen där. Huset är tomt.”

Ted tvekade. Han var en osäker typ. Han vågade inte. Max föraktade honom, tyckte att han var en tönt. Jag var väl någonstans mellan dem i status. Jag älskade att hänga med på min brorsas upptåg, men det hade hänt ett par gånger att vi fått rejäla utskällningar.

”Vad ska vi göra där?”, undrade jag. Jag kände mig både nyfiken och avvaktande.

Max blev irriterad och förklarade att vi nu kan kolla om Gäddkungen hade gömt något. I samma veva som han sa det så sparkade han på fotbollen som flög raka vägen in i mål.

Idag är jag mycket mer försiktig av mig. Säkert på grund av det som hände den eftermiddagen. Men då hade jag ingen känsla för sånt alls. Snarare tvärtom, ju mer jag tänkte på det, ju mer upphetsad blev jag över tanken på att bryta mig in i hans öde hus.

”Vi drar!”, svarade jag och sprang för att hämta bollen. Vinkade till mig Ted. Men han var märkbart osäker. Den osäkerheten provocerade Max.

”Jag fattar om du inte vågar hänga med!”, ropade han till Ted medan han började halvjogga tillbaka in i skogen.

Jag var lite mer tillmötesgående, eller så minns jag det i alla fall. Kanske är det bara en försvarsmekanism som mitt undermedvetna tvingat in i minnet för att få mig att känna mig mindre skyldig till det som hände Ted den dagen. Men jag minns det så. Jag frågade honom om han ville hänga med. Just från den stunden minns jag att jag tänkte på Teds ansiktsuttryck. Han hade alltid ett litet oroligt veck i pannan när han kände sig obekväm, vilket var ofta. Det var ett olyckligt drag hos honom, eftersom det alltid förstärkte hans annars lite hariga uppsyn. Men till slut sa han Ja. Ja, han hänger med. Vi sprang iväg mot skogen. Först Max, sen jag. Sist Ted.

Kanske borde jag berätta lite om Gäddkungen. Vem det var och så vidare. Det var vad byn hade kallat den enslige farbrorn som bodde på andra sidan riksvägen. Han hade ett ensamt, nedgånget hus mitt på ett stort fält. Jag minns inte riktigt varför han kallades så, det var inte vi som hade gett honom smeknamnet. Han hade kanske fångat en baddare till gädda någon gång i tiden. Jag vet inte om någon visste vad han hette egentligen. Hans mest iögonfallande drag var att han hade förlorat sitt vänstra öga i en sjukdom som liten, i dess ställe hade han en glasprotes. Men det var inte därför vi var så nyfikna på honom.

Under 1990-talet så försvann det tre liftare i området, vid två olika tillfällen. Vi ungdomar brukade snacka om vem det var som låg bakom. Gäddkungen, trodde vi. Sommaren 1993 hade de två brittiska Linda Claire och Diane Burton liftat genom Västergötland. De hade sist setts vandra norrut längsmed Hagaredsvägen, på väg mot Skorrsjön. De sågs aldrig till igen och inga spår hittades. 1996 försvann ytterligare en person; 20-åriga norska Hilde Johannerlies tält hittades tomt. Inga spår den här gången heller.

Det gick rykten efter Hildes försvinnande. Gäddkungen hade tydligen setts stanna med sin bil vid fältet och småprata med henne. Han stod där tillräckligt länge för att Henriksson, som bodde uppför vägen, hade sett honom både på väg till och från affären. Bland oss ungdomar var saken mer eller mindre klar, det var självklart att det hade varit han. Jag var elva år när Hilde försvann och jag minns uppståndelsen. Många minnesbilder av vuxna som hälsade på våra föräldrar och satt ute i trädgården. De spekulerade och pratade av sig.

Jag, Max och Ted kutade genom skogen i riktning mot riksvägen. Solens strålar slog in genom lövtaket. Rakt framför oss såg vi hur vi närmade oss den andra änden av skogen. Max stannade till vid ett träd för att orientera sig. Han var svettig. Från där vi stod kunde vi se gångbron som korsade riksvägen. Vi tog en andningspaus innan vi i samlad trupp fortsatte med något mindre iver. Den villkorslösa entusiasmen hade lagt sig.

Nu var vi närmre vårt mål. Nu behövde vi också en plan.

”Hur kommer vi in?”, frågade jag.

”Det finns en källardörr.” svarade Max.

”Har du redan varit inne?”

”Nej, men jag vet det. Jag har sett honom gå in och ut ur den. Det ligger en nyckel under en blomkruka utanför.”

Ted sade ingenting, han hakade bara på. Vi gick över gångbron. På andra sidan avvek en liten grusad gång från asfalten, som ledde ner mot baksidan av Gäddkungens hus. Vi tog den och försvann ner i dungen. Efter några hundra meter kunde vi ana huset långt därborta.

Skogen öppnade upp och gav vika för ett gäng olika fält. De låg uppdelade av övervuxna stengärdsgårdar och en näst intill osynlig bäck. Fälten omringades av tät skog på alla sidor. De tillhörde antagligen husets tomt men brukades inte till något särskilt. De var vildvuxna och näst intill ogenomträngliga snår på sina håll. I mitten stod det gamla gula huset. Två våningar och ganska stort. Jag minns huset som ganska vanligt, förutom en detalj: Det hade vad som liknade ett tornrum längst upp. Jag undrade över vad som kunde finnas där inne.

Vi närmade oss uppfarten. På gården stod det gamla bilar. En av dem utan hjul. Hans gula SAAB var en annan. Tidigare hade det betytt att han var hemma, men nu… Nu visste vi ju att han inte var det. På ett släp stod en gammal motorbåt som inte sjösatts. Kanske var det från den han fångat sina gäddor? Gruset under de smutsiga stuprännorna var mörkt av fukten. Ett par plywoodskivor stod lutade mot väggen på ena sidan. Husgrunden var i sten och första våningen låg en halv trappa upp. Vi stannade framför den och tittade oss omkring. Runt omkring oss var det tyst. Vindstilla, varmt, torrt. Jag minns en känsla av äventyr, att vi gjorde något förbjudet. Här framför oss stod en borg vi skulle inta.

Max gick stöddigt uppför trappan som saknade räcken. Han ryckte i det rostiga handtaget. Låst. Han kikade in genom det lilla fönstret på dörren.

”Det är släckt där inne”, sade han. ”Det är ingen där.”

Jag tittade bakom mig mot Ted. Hans kroppsspråk vittnade om hur obekväm han var. Han skiftade vikten från ena foten till andra. Då märkte jag något under hans skor.

”Vad är det där?”

Ted tittade ner. Flyttade på sig. I den torra jorden under hans sneakers låg något som en gång i tiden hade varit ljust. Ted plockade upp det. Det var trasigt, smutsigt men jag kände igen det direkt. Ett pappersflygplan. Jag tog det från Ted och tittade på det. Vanligt papper, inget märkvärdigt.

”Kom hit!”, ropade Max. Han hade rundat hörnet och stod längre fram, i skuggsidan av huset.

”Källardörren är öppen!”

Jag såg hur orolig Ted var. ”Jag tror inte det är en bra idé”, fick han fram. ”Vi borde dra härifrån.” Han tittade sig omkring, som om han väntade på att vi skulle bli påkomna. Jag fnös. Min äventyrskänsla sporrades av hans feghet.

”Kom igen nu”, eggade jag honom. “Eller stick hem.”

Max hade hittat nyckeln och låst upp. Han drog upp den gamla blåa trädörren till källaren. Där inne möttes vi av en mörk och fuktig hall. Gamla tidningar var staplade längs med väggarna, rostiga skruvar låg utspridda över det smutsiga golvet tillsammans med en ensam läderkänga. Max gick först. Han drog med handen över väggen, letade efter en lysknapp. Han hittade den och ett lysrör började surra. Det flimrade till och lös upp korridoren framför oss. Jag följde efter Max förbi de gulnande betongväggarna.

Jag minns hur jag höll andan när vi smög oss framåt. Hur jag sökte med blicken över allt skräp och bråte som låg därinne. Och kände hur kallt det var, såsom betong alltid är. Till vänster minns jag att en dörr stod öppen, den gick in till ett dunkelt garage. Ytterligare en gammal rostig bil stod därinne. Ännu en SAAB. Jag minns inte modellen, men däremot hur jag hann tänka att Gäddkungen tydligt hade valt vilket bilmärke han hejade på.

Längst bort kom vi till en rundad trappa som ledde uppåt. Max drog i ett snöre, en lampa tändes. Vi gick upp. När Max lade sin tyngd på första fotsteget knarrade det, och det kändes som om det måste hörts i hela huset. Vi var ju fortfarande inte helt säkra på om vi verkligen var själva eller inte, så vi frös till allihop. Jag spände öronen och försökte höra ifall någon rörde sig däruppe. Men nej. Ingenting. Vi fortsatte uppåt. Ted gick som slickad bakom mig, livrädd att hamna efter.

Däruppe kom vi till ett vardagsrum och ett kök. Den öppna planlösningen tittade ut över både trädgården på baksidan och uppfarten på framsidan. Huvudingången med farstu låg bortom köket, orörd och stängd. Det var där, på andra sidan, som Max hade stått och dragit i handtaget. Mittpartiet var i teakpanel, golvet parkett och möblerna i furu eller läder. Kaklet i köket hade ramlat ner på sina håll. Det kändes som om hemmet, på något sätt, var väldigt trasigt.

Max och jag smög in för att undersöka rummen. Ted stod still vid trappan, rörde ingenting. Vi såg inget som intresserade oss. En grön vaxduk över bordet. I diskhon låg smutsiga tallrikar. I kylen några burkar med sylt och senap. Inga konserverade kroppsdelar eller vad vi nu hoppades på.

Sen gick jag in i vardagsrummet. Då så hörde jag plötsligt en röst. Den kom så plötsligt! Jag hoppade till, livrädd och så tittade jag mig omkring – och såg en löjlig väggprydnad som liknade en gädda. Den var av plast och mina rörelser måste ha satt igång den på något sätt. Den vek sig fram mot mig och började med tillgjord röst sjunga. ”Don’t worry be happy”.

Jag skrattade till, lite generad över att ha blivit skrämd av något så dumt. Max flinade åt mitt håll. Sen dess har jag sett såna tramsiga gäddor på många ställen, det känns som en sån grej alla hade i sina sommarstugor i början av 2000-talet. Men sen den dagen får den där låten mig alltid att tänka på vad som skulle hända sen – uppe i tornrummet.

Gäddan tystnade och vi fortsatte. Vi såg inget spår av någon, och inga intressanta upptäckter. På bordet framför tv:n låg en hög med kartor. Jag tittade närmare. Orienteringskartor. De fick mig direkt att tänka på det gamla pappersflygplanet jag hade i en låda hemma någonstans. Fanns det ett samband här?

”Ska vi inte gå härifrån innan någon kommer?”

Ted stod ängsligt kvar och tryckte i trappen. Han vågade inte lämna huset ensam, men han ville verkligen inte vara kvar. Han kändes så apart från både oss och vårat äventyr. Jag undrade nästan varför han hade följt med, han verkade inte tycka detta var kul alls.

”Vem skulle komma då?”, hånade Max. ”Gäddkungen har ju kolat.”

”Det finns väl andra som kan komma?”

Max lyssnade inte. Han trängde sig förbi Ted och fortsatte uppför trappan till andra våningen. Jag följde efter och undvek Teds blick.

Ovanvåningen kändes trängre. Ett stort sovrum åt ena hållet, uppenbarligen där Gäddkungen hade sovit. Obäddat och två av tre garderober stod vidöppna. En flanellskjorta hängde över en stol. Gäddkungen kändes inte som den mest hygieniska personen.

Mittemot sovrummet fanns en till dörr, och jag insåg att den måste leda till det där tornrummet. Dörren var låst. Vi kom inte in. Halvvägs uppför trappan stod Ted och tittade på. Nyfikenheten höll honom kvar än.

Max tog ett steg fram och föste undan mig. Än så länge hade vi inte hittat någonting intressant eller spännande. Men nu hade vi äntligen mött på lite motstånd: ett hemligt rum! Det måste finnas någonting här som bevisade Gäddkungens mörka historia? Max synade låset. Det var inte särskilt komplicerat. Det skulle vara en enkel sak att få upp det. Inte cylindern i sig, men haken som sköt ut från dörren och in i dörrkarmen var inte skyddad av en metallbit som t.ex. ytterdörrar ofta är.

Max vände sig om mot Ted, som stod kvar i trappen.

”Spring ner och hämta en kniv!”

Ted blev ställd men gav sig iväg. Han kom strax upp med en vanlig, trubbig bordskniv som han gav till Max.

Max synade dörren igen och förde in kniven i springan. Han fäste knivbladet bakom haken och drog mot sig. Haken sköt tillbaka in och dörren gick upp. Vi var inne! Jag mötte triumferande Teds blick. Nu såg det faktiskt ut som om han tyckte det var lite spännande.

Det runda rummet var ljust, kalt och otroligt rent. Till och med fönstren var fläckfria. Utöver det fanns där ingenting. En garderobsdörr i ena ändan, men inga möbler alls.

Vi gick in och såg oss omkring. Det var inte särskilt stort. Mot väggen, under fönstret stod en gul plastback. Det låg en massa papper där. Jag böjde mig ner för att se efter och såg direkt att det inte var vilka papper som helst: Backen var fylld med vad som måste ha varit runt femton, eller så, pappersflygplan. Vikta av olika material – men alla i samma stil. Vanliga pappersflygplan.

Max öppnade garderoben. Det var tomt därinne. Den var djupare än de flesta garderober jag hade sett. Kanske tänkt som en klädkammare, egentligen.

”Vad fan”, muttrade Max, ”det finns ju ingenting här.”

Han drämde till med ena näven i väggen så att det blev ett märke i tapeten. Ted, som stod i dörröppningen till rummet, ryckte till. Jag hann tänka tanken att Max skulle kunna ta ut sin frustration på Ted.

”Det här är det enda vi har hittat”, sade jag och visade upp ett pappersflygplan. ”Samma som det där som låg på uppfarten.”

Jag måttade ett kast och skickade iväg planet, som för att distrahera Max från sin egen irritation. Tiden stod som stilla när det seglade genom rummet. Ted följde det med blicken när det flög förbi Max – och in i garderoben.

Ett högt, obehagligt knastrande ljud hördes. Som om någon smällde av en serie smällare inne i rummet. Vi hoppade till allihop. Pappersflygplanet var helt försvunnet. Det hade seglat in i garderoben och bara … gått upp i rök.

”Vad i helvete var det där?”

Max stod som förstenad och tittade in i det mörka utrymmet.

Ingen visste vad vi skulle säga. Vi stod tysta. Jag försökte förstå vad det var som hade hänt. Jag hade kastat flygplanet, men hade inte siktat på något särskilt. Planet hade bara råkat hamna in i garderoben. Men nu var det inte där längre.

Jag ställde mig upp med ett till pappersflygplan i handen. Tog ett steg närmre garderoben. Ted vågade sig in i rummet, men höll sitt avstånd. Jag kastade. Flygplanet flög de få metrarna mot garderoben. Dalade in i den. Sen försvann det spårlöst till ljudet av det där höga knastret. Vi stirrade alla tre, som förstenade.

Max vände sig om. Gick fram till backen och tog upp en näve med tre plan.

”Flytta på dig”, sa han åt mig. Jag tryckte mig mot väggen. Max lyfte armen och kastade iväg sitt första plan. Det seglade in i garderoben – och igen, det där höga knastrande ljudet. Sedan ingenting. Inga tecken på vad eller varför. Igen: Max kastade det andra planet. Det försvann på samma sätt. Även det tredje planet.

Ted och jag gjorde ingenting. Jag var väldigt rädd.

”Känn efter här!”, utbrast Max. ”Det blåser?” Han lyfte sin hand. Koncentrerat nu, på helspänn. Sen nickade han, som för att bekräfta för sig själv. ”Ja. Det är ju typ som om att det drar.”

Vi tittade på varandra. Max brast ut i ett leende: ”Vi har hittat en skatt, grabbar!”

”En skatt?”, frågade jag.

”Ja, vi kan ta hit folk och låta dom kasta in saker dom vill bli av med! Vi kan bli rika!”

Jag skakade på huvudet. Max var entusiastisk, men det var ju inte vårat hus. De enda vi skulle kunna få hit var våra kompisar efter att de kommit hem från semestern. Och de hade inga pengar.

”Vad fan håller ni på med?”, sa Ted till slut med ett nervöst skratt. ”Är det liksom något jävla trick ni har hittat på för att driva med mig?”

Han närmade sig och sträckte fram handen mot garderobsdörren. Försökte känna efter om han kände – ja vad som helst. Han såg väldigt orolig ut. Hans pannveck syntes extra tydligt. Jag tror det eggade på Max.

Max ryckte åt sig ett pappersflygplan ur backen. Sträckte över det till Ted. ”Testa du!”
Ted tog emot det, försiktigt. Han tittade på Max och kastade sedan iväg det in i garderoben. Det knastrade till, och planet var borta.

”Så”, sade Ted, ”ni har hittat Gäddkungens hemlighet. Kan vi snälla gå nu?”

Han tog ett steg mot hallen, men Max ryckte tag i hans arm.

”Hallå, vart fan ska du?”

”Jag vill inte vara kvar här! Jag vill hem!”

Ted var rädd nu. Både för den mystiska garderoben men kanske än mer för Max.

”Nej, vi har ju massa kvar att utforska! Det kanske finns mer i det här huset!”, sade Max och skrattade till. Han drog den mycket svagare Ted till sig, som försökte lösgöra sig, han kämpade. Max skrattade till nu, nästan elakt.

Ted började yla i desperation. ”Släpp mig, släpp mig, släpp mig!” Max blev bara ännu mer irriterad och hans grepp om Teds armar hårdnade.

Ted slet loss sin ena arm. Som av en ren reflex måttade han ett slag mot Max och drämde till min bror i axeln. Max tjöt överrumplat till och puttade Ted kraftigt bakåt – som snubblade rakt in i garderoben.

Teds ylande försvann tvärt i ett öronbedövande knastrande ljud – som om någon smällde av flera hundra smatterband samtidigt. Jag smällde händerna för öronen och tappade nästan balansen.

Sedan blev det tyst.

Jag tittade upp. Max stod som förstenad framför garderoben med halvöppen mun. Han tittade in i den. Andades tungt.

Ted var spårlöst borta. Han fanns ingenstans. Sakta vände sig Max mot mig. Hans intensiva blick mötte min. Ingen av oss sa ett ord. Vi både två försökte förstå vad det var som precis hade hänt. Hade Ted … försvunnit?

Jag började gråta. Det kom naturligt, när en våg av rädsla och fasa kom över mig. Sedan sprang jag ut därifrån. Jag sprang nerför trappan hela vägen ner till källaren. Kastade mig ut ifrån huset och sprang så fort jag kunde tillbaka i riktningen vi hade kommit. Jag hörde att Max inte var långt efter mig. Vi flydde båda två.

Vi fortsatte tillbaka över gångbron, genom skogen på andra sidan och över fotbollsplanen. Vi stannade aldrig till. Vi hämtade aldrig andan. Vi bara sprang. Hela vägen hem.

Jag minns inte i vilken ordning allting hände därefter. Men jag minns att jag stammande försökte förklara vad som hade hänt för våra föräldrar. Som en ertappad jävla idiot så erkände jag allt vi hade gjort och Max satt bara tyst med blicken ned i mattan och sa inte ett ord. Jag berättade om pappersflygplanen och garderoben. Säkert osammanhängande. Jag berättade att Ted hade snubblat på något sätt och föll in i garderoben – och att han bara försvunnit.

Polisen sökte igenom hela huset. De hittade ingenting. Jag hörde aldrig vad som hänt angående garderoben. Men för mig var saken klar – huset hade ätit upp Ted. Det hade svalt honom hel. Han var för alltid försvunnen.

Skallgångskedjor drog genom skogarna. Jag har tydliga minnen av hur mina föräldrar, och alla andra i byn, sökte genom samhället i flera dagar. Men ingenting. De hittade ingenting.

Strax innan skolan började igen gjorde jag en utrensning av mitt rum. Jag drog ut min näst nedersta skrivbordslåda. Rafsade runt bland allt som låg där. Kom över den gamla orienteringskartan över Byrsta mosse. Den som jag hade hittat som ett pappersflygplan som liten. Den som hade fastnat i en gran i Isaks reservat.

Alla pappersflygplan hemma hos Gäddkungen. De där orienteringskartorna vi hade hittat på hans soffbord. Sen att jag hade hittat en karta över just Byrsta mosse, som låg bara några kilometer från där vi bodde nu… Kanske det hade en koppling? Jag tjatade och tjatade på mina föräldrar. Jag ville ju hjälpa, jag ville att vi skulle hitta Ted. Till slut så lyckades jag övertala dem, och dom lämnade ett anonymt tips till polisen.

I slutet av augusti drog skallgångskedjan igång igen, denna gången i Isaks reservat. Polishundar deltog, de sökte efter liv. Efter tre dagar hittade dom något. Det blev ett himla liv efter det.

Det var långt in i reservatet, djupt inne i skogen. Nedanför en brant klippa hittade de Teds livlösa kropp. Hans båda ben hade krossats av fallskador från hög höjd. Han måste ha landat rätt på den klippan och sedan rullat ner i riset nedanför. Där hade han sedan kommit till sans. Ensam. Försökt kravla på sina bara armar genom det tjocka buskaget; det var väldigt tydligt var han hade landat och vart han sedan hade tagit sig. Armarna och ansiktet var täckta av rivsår. Sedan måste han ha gett upp. Till slut hade han dött av sina skador.

Bara några meter från där han hade landat vid foten av klippan låg tre stycken svarta soppåsar. I dem låg kvarlevorna från tre människor. Tre liftare, försvunna på 1990-talet. Och hela skogspartiet runtomkring var fyllt med pappersflygplan.

Signaturmelodi

Vi hörde “Pappersflygplan”, skriven av Jonathan Ridings och uppläst av Ludvig Josephson. Och precis som en dödsryckning kommer jag nu, närmast som en ryggmärgsreflex, läsa upp de traditionella sista orden i varje avsnitt av Creepypodden. Men mirakel är ju möjliga, åtminstone i poddarnas värld. För om två veckor återuppstår vi igen, med ett nytt avsnitt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.