Avsnitt 247: Var blev ni av?

Jag ska berätta om min gammelfarmor Maja. Eller Hälle-Maja som hon var allmänt känd som i socknen.

Jag och min släkt kommer från en liten by i södra Sverige. Släkten är stor, och i byn känner alla alla, så till den grad att det ibland nästan är som vår släkts eget lilla samhälle. Socknen den tillhör är inte mycket större den, men ja, ibland känns det som att alla på ett eller annat sätt hört om min gammelfarmor.

Själv träffade jag henne bara ett par gånger som barn. Sista gången var jag runt sex-sju år. Då bodde hon på ett ålderdomshem och för mig har jag en tydlig bild av henne från den sista gången. Maja sittandes vid ett fönster i en fåtölj. Vitt hår som spretade tussigt från huvudet, mjölkvita ögon som stirrade oseende ut genom fönstret.

Jag blev rädd för henne då. Pappa försökte efteråt lugnande berätta att ögonen kunde bli sådär av vissa sjukdomar, men jag tyckte fortfarande det såg mycket otäckt ut. Spökögon, minns jag att jag sa.

Gammelfarmor Maja var en besynnerlig person, det var väl därför som hon än idag är så välkänd i byn. Många ansåg att hon inte var riktigt klok, och ju äldre hon blev, desto tokigare tycktes hon bli.

Mot slutet av sitt liv var hon en sådan där tant som svamlade om det mesta, och berättade både otäcka och osammanhängande historier. Det är så jag minns henne. En sån som jag var rädd för, en sådan där galen människa.

Jag själv är nu 27 år, och under de senaste åren har jag börjat intressera mig alltmer för vår långa och breda släkthistoria. Pappa hade under en tid släktforskningen som hobby, och kom ganska långt, men sedan blev arbetet liggande tills jag kom över det. Då tog jag själv över, och sedan dess har jag upptäckt att Hälle-Maja hade en mycket konstig och kuslig historia i bagaget.

Det började med att farfar Sven gav mig en gammal låda med gammelfarmors sista sparade ägodelar, som han tänkte kunde hjälpa mig med släktforskningen. Denna hade han förvarat på vinden i vår gamla släktgård. Själv hade han aldrig orkat gå igenom sakerna, sa farfar. Det fanns en del böcker, små askar och prylar, men även en grön skrivbok full av små anteckningar. Och i den även sparade tidningsnotiser.

I de gamla tidningsurklippen gick att läsa om en liten pojke som försvunnit från hemmet och sedan återfunnits i skogen åtta dagar senare.

Och det var när jag visade detta för farfar som han satte sig ner med mig, och berättade sin mors historia.

Maja fick som ung och nygift med min gammelfarfar tvillingar. Två söner. De var min farfars äldre tvillingbröder, Johan och Karl. Två rosiga, friska barn som hon var mycket stolt över.

Då pojkarna var runt två år gamla försvann den ene av dem, Johan, en dag. De hade suttit på trappan utanför boningshuset och lekt stillsamt med något, bara lämnade ensamma några ögonblick. Men när Maja kom för att titta till dem, så fann hon bara den ene tvillingen, Karl, gråtandes och ensam. Johan gick inte att finna någonstans.

Först började familjen sökandet, och sedan släktingar och grannar, och ja, sedan nästan alla i byn. Alla letade. Hur kunde en så liten pojke bara gå upp i rök? Inte kunde han ta sig så långt, och hela vägen till närmsta vattendrag var det omöjligt att han kunnat gå själv.

Maja och maken var förstås utom sig av oro. Då det gått två dagar började Maja att yra, sa man. Hon sa att hon på nätterna hörde hemska skratt. De kom från Hälleberget, sa hon, det gråa, gamla berget som låg i skogen, intill byn. Maja sa att hon bara visste att hennes lille Johan var där inne. I Hälleberget. Bergtagen sa hon, hon visste det nu.

De närstående förstod naturligtvis att den unga modern inte mådde bra. Man började tala i smyg så att hon inte skulle höra, om att hon behövde hjälp, att det blivit för mycket för henne med sonens försvinnande. Att man måste tillkalla rätt sorts hjälp. Någon sådan läkare fanns inte i socknen på den tiden.

Men så försvann plötsligt Maja själv. På den fjärde morgonen kunde ingen finna henne någonstans. Sökinsatserna tog ny fart, och nu var det två försvunna man letade efter.

I flera dagar letade de, utan resultat. Till slut, när Johan varit borta i en vecka och Maja i tre dagar, beslutade man att avsluta sökandet. Det var inte längre möjligt att finna den lille pojken och hans mor vid liv, det var den allmänna åsikten. Något måste ha hänt dem.

Nu var det bara fadern och den ensamma tvillingen kvar i familjen.

Men. På den åttonde dagen då far i huset steg ut på trappan i den tidiga morgonen möttes han av synen av sin hustru i skogsbrynet. I famnen bar hon deras lille gosse, Johan. Och han var vid liv, och trots att han såg blek och trött ut, så var pojken oskadd och mådde bra.

De båda återfunna var täckta av sot och smuts och Majas förut så klarblå ögon var nu nästan helt vita. En mjölkig hinna lagd över blicken. Hon hade blivit nästan helt blind.

Det blev förstås en stor uppståndelse i byn. Men hur mycket man än frågade och förhörde sig så förmådde Maja inte berätta något endaste litet om det som hänt. Med tårar i sin nu glasartade blick kunde hon bara få fram att det enda som betydde något var att hennes lille gosse var hos dem. Johan var säker nu.

Maja sa ingenting, och så förblev det under många år.

Redan då började rykten sprida sig i byn om det som hänt. Var det Maja själv som gömt undan barnet? Hur kom det sig att hon berövats synen? Varför kunde hon inte bara berätta vad som hänt. Redan då började hon ses som sinnesförvirrad, och även om alla var överväldigande lättade och glada över det lyckliga slutet på deras försvinnande, så började folk omkring dem att ta ett visst avstånd från Maja och hennes familj.

Men Maja och hennes make fortsatte sitt lilla liv, och fick efter ett par år en tredje son, min egen farfar Sven. Familjen levde ett lyckligt liv tillsammans, tills gammelfarfar dog. Det var då Maja började bli alltmer märklig, och förmodligen berodde det på demens, sa farfar. Sorgen över maken drev på sjukdomsförloppet.

Maja började allt oftare berätta om det som hänt henne. Hon berättade om då hon gick in i Hälleberget för att hämta Johan. Johan själv och brodern Karl mindes inget från det som hänt under deras tidiga år i livet, de hade bara hört saker ryktesvägen. Och eftersom det inte varit något de brukat tala om i familjen viftades Majas svammel bort som rent nonsens.

Eftersom demensen eskalerade snabbt så fanns det snart inte mycket mer att göra än att flytta Maja till ett hem där hon bodde fram till sin bortgång.

Efter att jag fått höra denna märkliga och kusliga historia från farfar så spirade mitt intresse för min tokiga gamla släkting, och efter att jag fått med mig Majas låda hem började jag genast att med yttersta noggrannhet gå igenom hennes saker, böcker och anteckningar.

Majas gröna skrivbok var naturligtvis det i lådan jag fann allra mest intressant, men den var mycket svårläst. Hennes kanske en gång vackra skrivstil var uppenbart påverkad av hennes svåra synnedsättning, men det manade mig nästan ännu mer att läsa den.

Uppenbart var att hon velat nedteckna något som var viktigt för henne. Sidorna i boken var bara daterade på ett par ställen, men alla anteckningarna verkade vara nedskrivna under de tre åren efter hennes makes bortgång, men innan hennes demens förvärrades. Jag började känna en samhörighet med Maja, kanske delvis på grund av att jag själv precis börjat känna de små mjuka sprittande rörelserna av mitt eget växande barn i magen.

Till en början fick jag studera hennes handstil noga, för att kunna uttyda texten över huvud taget. Och därefter var det ändå svårt att lista ut vad det var hon velat skriva om. Det verkade bli mer och mer snurrigt ju längre fram i boken hon kom. På en av sidorna var till exempel nästan bara lösryckta bokstäver och ord skrivna, medan en annan sida var skriven med orden baklänges, nästan hela sidan.

Men ett par sidor i anteckningsbokens mitt var mycket intressanta och kusliga. På den ena stod det:

Det var när hon med ren armkraft fått dra ut min guldtand som jag fick stiga ned i det mörka berget. Jag skulle äntligen få möta Johan, hon sa att han fanns där nere. Jag hade intet val, jag fick lita på henne. Och han fanns där. Men det skulle kosta mer, sa hon, för att jag skulle få ta honom med mig.

På en annan sida stod skrivet:

Ett öga för ett öga, en tand för en tand. Det hon fick av mitt jag får jag aldrig igen, men jag fick min Johan med mig hem. Det med stål jag skar av henne jag nu hos mig har, hon kommer sakna det, där hon bar trollringen bar.

Men min iver och spända förväntan över att få lära känna min gammelfarmor skulle snart utbytas i ren fasa. För då jag gick igenom sakerna i botten av Majas gamla låda fann jag nämligen en gammal brun cigarrask. Till en början tycktes det ligga just en grov, gammal och grå cigarr däri. Men det var det inte.

Det var ett avskuret finger.

Ett långt, tjockt finger med en krokig nagel, nästan som en klo. Prytt med en guldring.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var berättelsen “Hälle-Maja”, skriven av lyssnaren Sanna Jonsson, uppläst av Petra Werner.

1976 spelade Monica Zetterlund in sången “Var blev ni av, ljuva drömmar”. Det var en svensk version av en amerikansk slagdänga från 1971, en sentimental sak om ungdomens ljuva nätter och hur snabbt de förvandlas till blott minnen. Den svenska versionen, skriven av Hasse Alfredson och Tage Danielsson, var på ett helt annat sätt politisk. Tage Danielsson var en besviken socialdemokrat, som sett sitt partis politiska skandaler och bedräglighet i kärnkraftsfrågan, och tappat tron.

Här ifrågasattes alla de ideal och visioner som hade närt vänsterrörelsen från 1968, och det pekades ut att “dom som påstod att dom hade alla svar (…) svek alla oss och valde makten”. Sången skrevs för att vara del av revyn Svea Hund på Göta Lejon, inför en publik som säkert också delade de känslorna. På så vis blev den ett skarpt tidsdokument, en bild av brustna löften och hopp från en annan politisk tid.

Men den går att lyssna på även idag, mer som en sorgsen fråga riktad till det man en gång trott man förstått, men som i efterhand visat sig obegripligt. Monica Zetterlund sjunger den med sådant eftertryck, med sin unika skärpa, så att den getts det eviga liv viss musik kan få. Jag återvänder ofta till den här låten. Även när det kommer till somliga av era berättelser, faktiskt.

Vi hörde inledningsvis i det här avsnittet en berättelse om en äldre släkting, vars oundvikliga och sorgliga åldrande satt hennes eget livsdrama i blixtbelysning. De gamla, de vars minnen grånat och tappat i konturer, och de vars språk och blick tappat skärpan, de är ju så lätta att bortse från. De är på ett sätt redan borta. Ofta är det alldeles för sent, vi inser att de hade något av största vikt att berätta om. Bara om man hade ställt rätt fråga hade det kanske kommit.

Och så är det också med de vars yrke innebär långa, ensamma nätter ute på svenska järnvägar. Här finns en tystnad, som inte bryts, eftersom ingen frågar. Åtminstone att döma av den historia jag för flera år sedan fick inskickad till podden, och som jag inte förrän nu hittat tillfälle att låta er höra. Den är skriven av en anonym lyssnare, som kallar den “Banvaktsstugan”. Den läses av Michael Forsberg.

Jag jobbar som lokförare, och kör godståg. Ni har garanterat inte åkt med något av mina tåg, men kanske har ni sett mig när jag åker runt i landet för att komma till dem.

I mitt yrke jobbar man nästan uteslutande natt, eftersom tågen sätts ihop och förbereds dagtid. Bara undantagsvis förekommer godståg på dagen. Väl ute på spåren är man ensam med sitt tåg och den underhållning man föredrar, om det är radio, musik eller någon podd.

Själv har jag alltid gillat att se mig omkring medan tåget rusar fram. Jag har fått det stora nöjet att få se stora delar av landet i alla årstiders speciella skrud. Det man också får se är en del halv- och heldöda orter, hus och industrier som till följd av en allt mer påskyndande urbanisering övergivits. Min berättelse handlar om just ett sådant ödehus.

Vid stambanan, mellan driftplatserna Högsjö och Kilsmo, ligger en öde banvaktsstuga. Den är välkänd bland oss som jobbar på järnvägen söder om Stockholm. Det är ett klassiskt rött enplanshus med vita knutar och som, lite förvånande, länge nu stått pall för väder och vind. Kanske beror det på att skogen står så tätt inpå och skyddar mot de allra värsta väderlekarna.

Jag har passerat denna stuga många gånger och den har alltid fascinerat mig. Dels för att jag gillar urban exploration och dels för att jag förundras av att huset verkar vägra förfalla. Visst kan man se att det är slitet men inte så pass illa som det borde efter alla dessa år. En gång tog jag en bild av stugan, och bifogar den med den här berättelsen.

Jag har ofta grubblat över stugans historia och vad som kan ha hänt där, men aldrig riktigt gjort några efterforskningar. Kanske har jag egentligen velat bevara mystiken som hänger över den. Och fram tills i våras så har det ju inte heller varit något mer än ett ödehus mitt ute i ingenstans. Men i slutet av februari i år så började saker att hända runt detta hus som jag inte kan förklara.

Loken vi kör har ganska starka frontlysen och när man närmar sig stugan så lyser man upp ett par av rummen genom stugans fönster. Men vi kör i minst 100 kilometer i timmen, och det är bara i några få sekunder, om ens det, man hinner skymta de tomma rummen.

Jag hade ett tåg som skulle ner från Stockholm till Hallsberg, och det var inget annat än en rutinmässig dag på jobbet. Jag närmade mig stugan och slängde ett sedvanligt öga mot den när jag passerade. Men denna gången var inte allt som vanligt. Innanför ett av fönstren, mitt i rummet, skymtade jag en skugga i form av en människa. Jag tänkte för mig själv att jag måste ha sett i syne, skakade av mig det hela som ett hjärnspöke och fortsatte min tur mot Hallsberg. På väg upp igen senare den natten så tittade jag extra noga men uppfattade inget konstigt.

Samma sak upprepade sig de två följande arbetspassen. Skuggan syntes där på väg söderut, men jag kunde inte se något på vägen norrut igen. Jag var fascinerad, men blev samtidigt mer och mer säker på att det egentligen inte var något konstigt. En buske eller något på norra sidan av stugan kastade en skugga, tänkte jag.

Jag tillbringade en frukostrast med kollegorna med att fråga runt om även de sett skuggan, men det hade ingen. En kollega föreslog att det kanske var någon som skojade och hade ställt dit en måltavla för skytte, och en annan kom med förklaringen att någon hade ställt dit en skyltdocka. Sådant hade jag själv sett på foton på urban exploration-sajter.

Ändå var det lite som att få ett ögonblick av sällskap, varje gång jag passerade med mitt godståg. När skuggan plötsligt var borta när jag körde förbi söderut nästa arbetspass blev jag lite förvånad, nästan besviken. Hade någon av mina kollegor stannat till för att ta bort skyltdockan? Det vore att göra sig mycket besvär bara för att, vadå, jävlas med mig?

Det gick mot vår. I några veckor körde jag mest på andra linjer, till andra orter, och så tilldelades jag arbetsuppgifter utanför körandet. Sedan var det dags igen. Solen hade börjat gå ner allt senare på kvällarna, men nattetid var det ännu mörkt. Då var det bara tågets strålkastare som lyste upp stugan.

Jag satt med hörlurar och en podd i öronen, uppslukad av dokumentären jag lyssnade på, när den plötsligt bröts och det blev tyst. I samma ögonblick hördes ett högt, elektroniskt tjutande ur högtalarna i förarhytten. Det var nog för att jag skulle hoppa till, titta ner på instrumentbrädan där ingenting såg konstigt ut, och sedan titta fram över spåren. I sista ögonblicket hann jag se banvaktsstugan flyga förbi på höger sida. När jag passerat den slutade det tjuta i högtalaren, och podden i mina hörlurar gick igång igen.

Det var helt obegripligt. Tjutet hade jag aldrig hört förut och kunde inte koppla till någon funktion i tåget, och att min telefon pausade podden precis samtidigt som det ljöd – vilket i sin tur var samtidigt som jag körde förbi banvaktsstugan – var lite för mycket samtidigt för att kunna förklaras med slumpen. Men vem vet. Allt jag tänkte då var att det skulle bli intressant att köra förbi igen på returresan.

Jag kom fram, och några timmar av rast senare var det dags för avgång norrut. Jag förväntade mig, precis som vanligt, inte se någonting när jag kom från denna riktning. Men den här gången var även det annorlunda.

Redan när jag närmade mig såg jag i tågets starka strålkastare att rummet innanför fönstret i banvaktsstugan inte var tomt. Där stod skuggan. Inte mitt i rummet, som det hade sett ut som förut, utan den här gången alldeles nära fönstret. Som om det var någon som stod där för att betrakta mitt tåg när det passerade. Jag svalde. Det var något med skuggan som kändes mer vaket den här gången. Mer närvarande.

Dagen efter hörde jag mig för igen, om det verkligen inte var någon annan bland kollegorna som hade sett något udda i banvaktsstugan, men kammade återigen noll. Folk skojade bara ironiskt om att det gärna fick röra sig skepnader i banvaktsstugan om det innebar att vi förare befriades på en av alla de arbetsuppgifter yrket kommit att få på sistone. Jag skrattade med, men var frustrerad inombords. Någonting var det ju där inne.

Nästa tur söderut var det med en sorts skräckblandad förtjusning jag närmade mig banvaktsstugan. Jag har alltid gillat skräckgenren och varit intresserad av folks oförklarliga upplevelser, men alltid också varit övertygad om att de naturliga förklaringarna trots allt måste triumfera. Det här var första gången jag kommit något nära som jag inte själv förstod. Nu hade jag en chans att fokuserat och kritiskt undersöka det: skärskåda stugan från det håll där skuggan alltid hade synts.

När jag närmade mig banvaktsstugan såg jag på håll att skuggan stod där inne innanför fönstret. Jag ställde mig vid sidofönstret vid förarsidan och drog ner det. Fartvinden var öronbedövande och jag fick kisa, men jag kunde se lite närmare och få en tydligare känsla för figuren, när vi flög förbi. Det var en kropp, det måste vara det. Den var tredimensionell: det var någon som stod där inne. Den stod blickstilla men precis i samma ögonblick som tågets strålkastarljus lämnade fönstret och stugan lades i mörker tyckte jag att jag såg en rörelse. Som om kroppen ryckte till, och ändrade riktning i sin ställning. Mot tåget.

Jag tittade efter banvaktsstugan när den försvann bakom oss, tills den inte syntes längre. Sedan stängde jag fönstret och satte mig i förarstolen igen. Jag hade blivit nedkyld i ansiktet av fartvinden, men kände knappt hur blodet återvände. Det hade varit en tydlig rörelse. Jag kunde återskapa den för min inre syn. Ett ryck, men med vilja och avsikt.

Det finns ett säkerhetssystem som övervakar tågets hastighet, och ger information till lokföraren om hur snabbt man får köra just nu på just denna sträckan. ATC heter det. I två displayer med tre rutor vardera visas den hastighetsbegränsning som gäller för tillfället, tillsammans med de hastighetsbegränsningar som gäller längre fram. Siffrorna visas som på en miniräknare, vilket medför att även bokstäver kan visas där. Totalt sex bokstäver eller siffror kan visas som mest.

När jag återfått känslan i ansiktet såg jag en röd lampa lysa vid displayen, vilket indikerade att den hade uppdaterats sedan jag sista tittade på den. Man kan klicka sig tillbaka i historiken vilket jag gjorde. Och då blev jag helt förbryllad. För där såg jag i att i bara någon sekund, av allt att döma precis när tåget kört förbi banvaktsstugan, hade det där stått tre bokstäver:

HEJ

Jag hade aldrig sett det förut. Det var helt ologiskt – varför skulle en hastighetsmätare mitt i en resa visa upp ordet HEJ? Jag stirrade på bokstäverna och kände en kortslutning i hjärnan. Vad var det som pågick?

Rasten när resan var slut tycktes pågå i en evighet. Allt jag ville var att återvända tillbaka på sträckan, och åka förbi banvaktsstugan igen. Skulle hälsningen synas igen? Så snart jag kunde kastade jag mig in i förarhytten, och avgick så fort jag fått grönt ljus.

På vägen upp, när jag hade hunnit ungefär halvvägs, kom ett brådskande trafikmeddelande över radion och jag blev tvungen att fokusera på planeringen av körningen. När banvaktsstugan plötsligt dök upp bredvid spåret hann jag inte mer än att snegla på den, och ryckte då till rejält. Skuggan var tillbaka igen men denna gången så avtecknade den sig mot fasaden, och inte inne i huset.

Samtidigt som jag uppfattade den så pep ATC:n till, och jag tittade dit reflexmässigt. I ena displayen blinkade ett ord till. I displayen syntes återigen HEJ.

Av ren reflex svarade jag, tyst för mig själv i hytten, ”hej”. Nu visste jag varken till eller från. Min överanalyserande hjärna gick på högvarv. Detta kunde inte vara sant, det fanns ingen logik som stödde vad som just hänt. Men trots det så hände det. Jag visste inte vad jag skulle göra nu. Det enda jag visste var att det skulle bli skönt att få komma hem och ta helg.

I mitt yrke varierar ens pass i längd och placering. Det går i vågor, hur länge man plötsligt måste jobba, och hur långt man måste ta sig. Ibland verkar man nästan ha fastnat i turer till och från en ort, bara för att nästa månad knappt komma dit alls utan bara köra på en annan destination. Just under denna period hade jag väldigt många turer som skulle ta mig förbi banvaktsstugan och dess enda, okända invånare. För det var så jag började tänka på skuggan – som dess inneboende.

Varje gång jag körde förbi genomförde vi vår lilla hälsningsritual, skuggan och jag. Jag fick ett hej i ATC:n, och svarade tyst för mig själv. Ibland syntes inte ens skuggan till, men hälsningen kom ändå. Jag kunde inte förklara det, bara acceptera det. Det pågick några passager, och började nästan känna en sorts gemenskap. Att få någon att prata med under mina ensamma turer, även om det bara var ett hej.

Jag satt ofta försjunken i funderingar över det här, och tanken slog mig vid något tillfälle att ATC-displayen kunde visa även andra bokstäver. Jag kanske skulle kunna få andra budskap den vägen än bara en hälsning. Omöjligt, såklart, men accepterar man det oförklarliga finns det egentligen inga gränser för vad man kan förvänta sig. Så den gången, när mitt tåg passerade banvaktsstugan, sade jag högt för mig själv i förarhytten:

“Hej! Är det du som bor här?”

Det kändes så löjligt att jag nästan tystnade mot slutet. Min egen röst fick mig att skämmas. Men så pep ATC-systemet till, och några bokstäver fyllde displayen.

JA

Jag kan nog inte beskriva känslorna som fyllde mig. Förvirring, men också upprymdhet, över att kunna kommunicera med skuggan. Och så en ilande vibration längst inuti mig, av fasa. Jag såg mig omkring i hytten, som om det skulle finnas någon annan där som kunde dela stunden med mig. Men jag var ju ensam.

“Har du bott här länge?”, frågade jag snabbt, men den här gången fick jag inget svar i displayen. Tydligen fungerade det bara när tåget var i närheten av banvaktsstugan.

Men när jag ställde samma fråga på väg upp igen kom ett svar.

JA

Under turerna som följde frågade jag om det var skuggan jag sett jag pratade med. Ja, blev svaret. Var skuggan ensam? Nej. Är du död? Nej. Är du mänsklig?

Jag väntade spänt på svar. Displayen var orörlig. När som helst skulle svaret komma. Då, en öronbedövande smäll. Någonting slog stenhårt in i vindrutan bara några decimeter framför mig. En explosion av rött, svart och vitt fick mig att dra efter andan och nästan falla baklänges ur förarsätet.

En fågel. Jag hade kört ihjäl en fågel. Det var inte första gången, det händer då och då, men är man då inte beredd på det så blir man lagom rädd. Efter att ha andats ut och kontrollerat att allt var i sin ordning så försökte jag komma till ro, men hade en illavarslande aning som inte lät mig vara. En sorts slutsats. Fågeln kunde ha varit svaret på min fråga. Inte ett ja eller ett nej, utan ett ”jag ogillade frågan”. Det var en skrämmande tanke. Om det där, vad det nu än var, kunde få en fågel att flyga in i min ruta, vad mer kunde den göra om jag ställde frågor som det inte tyckte om?

Ett fullastat godståg i maxhastighet är ingenting att skoja om. Man vill inte ta risker. Jag bestämde mig för att släppa min frågelek. Det var inte värt riskerna. Kanske skulle jag till och med be om att få slippa den där sträckan ett tag framöver.

Men jag hade returresan samma natt kvar först. Den kom jag inte undan. Tågets ännu blodiga vindruta svabbades av, och så körde jag iväg igen.

När jag började närma mig platsen för banvaktsstugan vände jag mig resolut åt andra sidan. Tåget passerade en kurva, och jag visste inom mig att stugan dykt upp en bit bort. Så här dags på natten visste jag hur den avtecknade sig mot skogen, som en mörk silhuett. Jag satt fortfarande bortvänd, men kunde inte hålla mig. Utan att vända mig helt tillbaka sneglade jag mot stugan, och såg skuggan där.

Den stod närmare nu, och bredvid den stod ett rådjur. Det letade förstrött i makadamet bredvid spåret efter något att äta. De närmade sig i hög hastighet. Skuggan var orörlig men otvetydigt vänd mot mig. Jag kunde inte slita bort blicken. Ju närmare jag kom, desto mer ont gjorde det i magen. Sekunden innan förarhytten passerade kom några ord ofrivilligt över mina läppar.

“Vad vill du?”, mumlade jag.

Som på en given signal klev rådjuret ut på spåret, framför tåget. Jag hann inte ens röra mig. En dov smäll hördes och jag såg rådjuret blixtsnabbt försvinna under loket, mosad av hjulen. Sekunden senare kastade jag mig på nödbromsen, och gjorde ett anrop om olycka i komradion. Det skakande tåget inledde den utdragna inbromsningen, och jag höll i mig i sätets armstöd. På radion kom svaret att jag skulle få assistans, och sedan hörde jag det allmänna utropet om ett stillastående tåg på sträckan.

Med min hastighet visste jag att det var en bromssträcka på minst en kilometer. Till slut stannade tåget upp med ett ryck, och allt blev stilla. Utanför förarhyttens fönster och tågets strålkastare, som lyste upp spåret framför mig, var mörkret kompakt.

Över radion fick jag frågan om vad som hade hänt. Jag stammade något om rådjuret. Kunde jag utesluta att det var något annat som blivit påkört? Jag var tyst en stund, sedan svarade jag att nej, det kunde jag inte. Skuggan hade också klivit ut, tillsammans med rådjuret. Jag hade sett det. Jag visste inte vad det var, men jag hade kört på det.

Okej, svarade rösten i radion kort. Hjälp är på väg.

När radion blivit tyst satt jag kvar där. Inte ett ljud hördes, vare sig i eller utanför tåget. Jag vågade inte själv yppa ett ljud. Banvaktsstugan låg långt bakom mig, men om skuggan var kvar där – eller vad som än nu hade hänt med den – visste jag inte. Jag blundade för att inte se ut genom vindrutan.

Då pep ATC:n. Jag kisade för att kunna se vad där stod.

KOM UT

Jag knep ihop ögonen. ATC:n pep igen, och igen, och igen, men jag öppnade inte ögonen mer. Minuterna gick och kändes som timmar. Inte förrän jag hörde hur det knackade på lokets dörr rörde jag mig. Tre höga knackningar.

Jag höll andan, och så hörde jag en röst utanför. “Hallå där inne”, ropade någon.

De hade kommit för att hjälpa mig. När jag tittade på ATC-displayen var den tom.

De hittade bara rådjuret. Det var nästan helt krossat, men gick ändå att pussla ihop så man kunde vara säker på att det hade varit just ett rådjur. Inte ett spår av något annat syntes. När jag togs in för debriefing efter incidenten sade jag bara att jag inte varit säker på att rådjuret hade varit ensamt. Jag fick ledigt i någon vecka för att återhämta mig, och efter ett par dagar skickade jag in en officiell begäran att slippa just den sträckan. Eftersom det händer att lokförare traumatiseras även av små olyckor godkändes den. Ingen ställde några frågor.

Nu kör jag på andra destinationer. Men jag vet inom mig att skuggan finns kvar där vid den ensamma banvaktsstugan. Jag har ingen aning om varför jag retade upp den så mycket, bara för att jag frågade vad den egentligen var, och vad den ville. Allt jag vet är att jag inte tänker försöka ta reda på det.

Vi hörde “Banvaktsstugan”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Michael Forsberg. Bilden av banvaktsstugan kan ni se på Creepypoddens Instagram eller Facebook, där vi heter Creepypodden.

Försvinnanden är alltjämt en av våra berättelsers mest fascinerande inslag. Bara häromdagen fastnade jag återigen i historierna om D. B. Cooper, den mytomspunna flygkaparen som 1971 hoppade i fallskärm från ett flygplan som han hållit gisslan med en bomb i sin väska. Med sig hade han 200 000 dollar, pengar han tog med sig ut i ingenting. Han försvann spårlöst. Vill ni höra mer om honom så berättar jag hela historien i avsnitt 95, “Mysterium”. Just nu vill jag bara nämna honom, för att understryka att vissa historier kan man återvända till om och om igen.

Som även den vi ska höra nu – lyssnaren Magnus berättelse. Även den fick jag inskickad till podden för många år sedan, redan 2018, men först nu har jag hittat tillfället att återberätta den. Ni kommer förstå varför jag ändå hela tiden kommit ihåg den. “Rubinnäktergal” av lyssnaren Magnus läses av Ludvig Josephson.

Det jag har att berätta har jag inte förstått, och jag tror aldrig att jag kommer att förstå det. Det sjunker alltmer undan som en märklig erfarenhet, och jag kanske skulle kunna tänka på det som något spännande och intressant, eller kanske lämna det helt. Om det inte var för de som kanske blivit kvar. Om någon finns där ute som saknar dem så vill jag att de ska veta det här.

Det kan ha varit så att rubinnäktergalen aldrig valde att skona dem.

Jag hade hört av mig till min gamla vän Stefan, och föreslagit en kortare vandring i skogen. Följt en impuls och skickat ett SMS till honom medan jag satt på tåget hem från ytterligare en meningslös föreläsning om organisationsutveckling i en mindre kommun. Stefan och jag hade vandrat mycket i skogen, från det att vi gjorde militärtjänstgöringen tillsammans och suttit som eldvakt under långa kalla nätter, till att vi blev småbarnsföräldrar, och så allt mer sällan efter det. Nu hade det gått något år sedan sist, men jag saknade det.

Jag hade föreslagit lördag morgon. Stefan var fågelskådare och hade säkert någon art han ville kryssa. Det hade han alltid. Så även nu, visade det sig. Han svarade på några minuter att det lät utmärkt.

När jag gick upp innan soluppgången på lördagmorgonen hade jag nästan hunnit ångra mig. Mina skogsvandrarpaltor i förrådet hade sett ännu mer omoderna ut än jag kunnat komma ihåg, och det såg ut att kunna bli regn. Men när Stefan körde upp på vår uppfart kändes det bättre. Jag hade en väl hoprullad regnkappa, en extra tröja, mobiltelefonen som jag lovat mig själv att inte röra på hela dagen, en rejäl matsäck i väskan och en tändare. Jag tänkte göra en lägereld vare sig det behövdes eller inte.

Halvvägs ut genom dörren insåg jag att jag hade glömt termosen, och att koka kaffe till den. Jag svor för mig själv, återvände in till köket, och tog med den tom. Jag skulle väl få fylla den på någon bensinmack på vägen ut, tänkte jag.

Stefan hade redan kaffe. Självklart. Han hade dessutom sett ut ett skogsområde som vi skulle åka till, lika självklart. Han ville se en rubinnäktergal, och sådana skulle enligt ryktet ha setts runt en sjö i utkanten av ett naturreservat i närheten. För mig skulle det räcka gott att gå i lingonriset, klättra på nån bergsknalle, äta matsäck och få lite färg på kinderna. Ville Stefan försöka sätta nya kryss i sin fågelbok var det inte mig emot.

Väl framme i skogen packade vi fram våra ryggsäckar – Stefans fick min att se moderiktig ut – och började gå längs en stig. Vi skulle ta oss till sjön, berättade Stefan, och där hoppades han få se rubinnäktergalen. Han vågade knappt hoppas, för ryktet hade varit märkligt diffust, men han hoppades. Det var en raritet, sade han. En liten fågel med svart och vitt i ansiktet och rött på halsen. Om det var en hanne. Annars var den bara grå. Eller brun. Som de flesta fåglar, tänkte jag för mig själv.

Sjön var ganska otillgänglig, och det var få fågelskådare, eller andra för den delen, som tog sig ända dit, berättade Stefan. Jag anade vad det betydde: vi skulle inte bara gå i lingonris, utan troligen också klafsa igenom en massa kärr, och riva oss ordentligt på tätvuxet sly. Jag tänkte tacksamt på mina gamla men pålitliga kängor. De skulle hålla vätan borta i timmar om det behövdes. Och eftersom det bara var tidigt i maj, så skulle vi inte bli plågade av mygg och knott.

Vi hade gått ett par timmar när det hände. Vi hade inte hållit särskilt hög fart eller rak kurs, eftersom Stefan, som noga höll reda på var vi befann oss med hjälp av sin gamla karta, ständigt hittade avstickare som bara en fågelskådare kunde uppskatta. Jag gick bakom honom, helt utan intresse av kartan, och fann vandringen rofylld, närmast meditativ. Solen sken, lingonriset knastrade precis sådär som jag hade hoppats, och då och då berättade Stefan om någon fågel som han såg eller hade sett. Men så alldeles plötsligt såg jag honom inte längre.

Han hade försvunnit. På ett ögonblick. Ena gången jag tittat åt hans håll så var han där. Nästa gång var han borta. Jag blev mest förvånad, och väntade mig att han strax skulle dyka upp bakom något träd. Jag tittade mig omkring några sekunder, men såg honom inte. Jag ropade, men inget svar hördes. Jag ropade igen, högre den här gången, men det förblev tyst.

Jag stod villrådig. Vad hade hänt? Skojade Stefan med mig? Låg han bakom nån sten och väntade på vad jag skulle göra? Nej, bestämde jag mig. När det gällde fågelskådning var Stefan alldeles för intresserad för att plötsligt börja leka kurragömma. Jag slets istället mellan att söka upp en höjd, och därifrån försöka se Stefan, och att stanna kvar – som det ju sägs att man ska göra – där man senast såg varandra. Jag valde det värdigaste jag kunde komma på. Jag satte mig ner på en sten, öppnade min väska och slog upp en kopp kaffe.

Efter en stund bröt jag mitt enda löfte till mig själv, det jag hade avgivit redan på tåget, och tog upp min mobiltelefon ur väskan. Jag hade aldrig tvekat om att ta med den, just ifall det skulle hända något oväntat, men jag hade satt den i ljudlöst läge och knutit in den i en liten plastpåse. Jag hade vare sig lust att bli jagad av pipande mail eller att förstöra den när jag halkade i nåt kärr. Nu tog jag ändå upp den och fann till min förvåning att den var avslagen. Jag försökte få igång den några gånger, men den var och förblev död. Frustrerande. Kanske skulle den komma igång senare tänkte jag, knöt igen plastpåsen och stoppade ner den i väskan.

Plötsligt kändes situationen rörig. Stefan hade inte dykt upp och med telefonen dog möjligheten att helt enkelt slå på GPS:en och hitta tillbaka till bilen. Jag suckade och ropade lite håglöst igen. Bestämde mig för att om Stefan hade varit lika klyftig som jag och gått tillbaka till där vi sist sågs, så skulle vi ha träffats nu. Det var lika bra att söka upp en ordentlig höjd, och se var jag var. Eftersom jag inte hade någon mobil så visste jag inte hur mycket klockan var, men solen på himlen och hungern i magen antydde att det snart var dags för lunch. I så fall gällde det att skynda på lite grann: jag hade lovat min sambo att vara hemma till klockan sju, eftersom vi skulle äta middag med Pelle och Nina klockan åtta. Middagar med Pelle och Nina var bland det tråkigaste jag visste, men det betydde mycket för min sambo, så nu fick jag försöka få ordning på det här. Jag packade ihop väskan och tog sikte på en höjd i närheten.

Medan jag gick tänkte jag på att jag faktiskt inte hade den blekaste aning om var jag var. Jag hade inte lyssnat särskilt mycket på Stefans snack om vart vi skulle, och än mindre hade jag tittat på hans gamla karta. Jag var i ett stort naturreservat en och en halv timmes bilresa hemifrån. Antagligen ganska nära en sjö med en sällsynt liten fågel. Det var i stort sett allt jag visste. Å andra sidan kände jag mig helt trygg med vetskapen om att om jag bara gick rakt fram, så skulle jag ganska snart komma fram till en väg, och därmed till bebyggelse. En taxi hem skulle visserligen gräva ett fult hål i plånboken, men det skulle rädda den trista tillställningen med Pelle och Nina – läs: stämningen mellan mig och min sambo.

Jag nådde höjden och blev förvånad över vad jag såg. Bara skog runtom. Inget annat än skog. Inga hus, inga vägar, inga elledningar att följa. Inte alltför långt bort skymtade en mycket liten sjö, men annars bara granar och enstaka höjder. Märkligt. Hade vi gått så långt?

Jag kände ett sting av obehag, och tvingade mig att tänka på vägar och hus som ändå måste finnas i närheten. Bara jag går rakt fram. Och så slog mig nästa tanke: kanske var Stefan vid den där sjön? Kunde han ha hunnit dit innan han upptäckte att jag var borta, och sedan helt glömt mig för den där lilla fågeln? Stod han där någonstans med kikaren för ansiktet och den nu så värdefulla kartan i fickan? Men om jag gick mot sjön, funderade jag, så gick jag rimligen ännu längre bort från bilen.

Jag bestämde mig för att vända ryggen mot sjön, och försöka hålla kursen rakt fram. Om jag nu kunde vara säker på att det var en rak kurs. Men, tänkte jag, så länge jag inte gick i cirklar, så spelade det ju ingen roll vilket vädersträck jag gick åt.

Jag gick i en timme. Det måste åtminstone ha varit det, men vad vet jag. Jag flåsade och bestämde mig för att åter söka upp en höjd. Kanske skulle jag se någonting den här gången? Jag tog sikte på den högsta punkten jag såg, och började gå uppåt. Väl uppe på toppen tittade jag ut över landskapet igen, och tappade nästan andan. Precis samma syn som sist mötte mig. Inga hus, vägar eller teleledningar. Däremot den lilla sjön, på samma avstånd som jag sett den sist. Jag hade verkligen gått i cirklar, och nu var det eftermiddag. Löste jag inte det här skulle inte bara middagen utan nattsömnen gå åt pipan. Och nu var jag hungrig också. Frustrerat satte jag mig ner, tog fram matsäcken och började äta.

Då knakade det till i buskarna bredvid mig, och en ganska underlig individ klev osäkert fram emot mig.

– Titta på mig hela tiden, sa han hastigt. Jag ska förklara senare, men titta på mig!

Så tog han ytterligare ett steg framåt, och jag kunde inte göra mycket annat än att titta. Mannen var mycket mager och brunbränd. Han hade ett stort skägg och långt hår. På något sätt stämde hans slitna uppenbarelse inte överens med de ganska dyra vildmarkskläder han bar. Kläderna var solkiga, men inte direkt smutsiga, och mannens dyra kängor sade mig han var van vid att vandra. Hans blick var klar men ängslig när han nogsamt fokuserade på mig för varje steg han tog. Den vandrade tmellan mitt eget förvånade ansikte, och den halvätna smörgås jag höll handen.

– Kan jag hjälpa dig?, frågade jag trevande.
– Kanske kan vi hjälpa varandra, andades han, när han nästan var framme vid mig. Får jag sätta mig?
– Varsågod, svarade jag och svepte med handen framför mig.

Mannen slog sig ner framför mig och frågade andfått, närmast desperat, om jag möjligen hade en smörgås åt honom också. Och kanske kaffe? Jag grävde i väskan, rotade fram Stefans portion och kastade över till honom. Sen hällde jag upp kaffe.

– Varför ska jag inte sluta titta på dig, frågade jag, kanske mest för att försöka att inte låtsas om med vilken frenesi mannen högg in på smörgåsen.
– Då försvinner jag, mumlade mannen med munnen full av mat. Då ses vi aldrig mer.

Jag suckade inombords. En knäppgök i skogen mitt ute i ingenstans. Vad ska jag göra med honom? Jag lät mannen äta och sörpla i sig sitt kaffe, lät tankarna vandra kring denna underliga varelse, och frågade honom sedan:

– Vad heter du?
– Martin, svarade han och fixerade min blick, och jag har sovit i den här skogen i 27 nätter. Sluta inte att titta på mig!

Mannen lät färdig att börja gråta.

– Varför då?, frågade jag tveksamt.
– Jag hittar inte hem, svarade Martin olyckligt. Gör du?
– Det är klart, svarade jag. Och tvekade.
– Ja, jag är lite vilse just nu, det kan jag erkänna, men jag och min kompis har bilen i den riktningen.

Jag pekade och Martin följde min blick.

– Så jag är snart hemma igen.

Jag fastnade ett ögonblick i tanken på var Stefan var, och i vilken riktning bilen egentligen stod. Var den där borta, verkligen? Hm, kanske fungerade mobilen nu, tänkte jag. Jag tittade tillbaka på Martin. Men har var borta.

Jag blev alldeles kall. Titta på mig, annars försvinner jag, hade mannen, Martin, sagt. Min blick hade lämnat honom i bara några sekunder, och nu var han försvunnen. Jag ropade, men visste redan att jag inte skulle få något svar. Koppen som Martin druckit ur stod prydligt uppställd på en sten, men i övrigt fanns det till synes inget som avslöjade att någon alldeles nyss suttit mitt emot mig. Plasten som suttit om smörgåsarna jag givit Martin var borta, men när jag, mest för att göra någonting, tittade noga på stenen vid kaffekoppen, så låg där några brödsmulor.

Det här var början på en lång vistelse i skogen för mig. Många dagar lång. Varje morgon gjorde jag upp en plan, försökte tänka ut nya sätt att hitta fram till vägar, hus eller teleledningar, men jag lyckades aldrig. Hur jag än vandrade och letade så kom jag förr eller senare tillbaka till samma höjd, och såg samma lilla sjö. På samma avstånd.

Jag hade försökt göra upp eld på höjden och hoppats att något räddningspådrag skulle hitta mig, men något sådant såg jag aldrig till. Jag åt det jag kom åt, det var inte mycket, och samlade vatten i min termos. Jag var ständigt hungrig, och märkte hur jag snabbt tappade i vikt. Kanske överlevde jag på grund av min lätta rondör som var resultatet av dålig mat under många års resande. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att bygga en koja, men insåg snart att min regnkappa över några grenar var allt som behövdes för att ge skydd för natten. I alla fall under den ljumma försommar som nu var.

Jag tänkte ofta på vad Martin hade sagt om att ha sovit 27 nätter i skogen. Jag förstod nu vad han hade menat. Varje natts sömn är ett minnesmärke i en annars tidlös vistelse, där man är alldeles ensam med sina tankar.

Efter nitton nätter träffade jag äntligen en annan människa. Det var en gammal kvinna i märkliga kläder. Hon var barfota, och hade ett par urblekta, sladdriga träningsoverallsbyxor på sig. Det stod “IK Örnen” på ena byxbenet, men bokstäverna var nästan bortnötta. En omodern huvtröja i det som en gång varit grälla färger skymtade under en kort skinnjacka. Jackans ena bröstficka var utan botten, och fungerade nu som hållare åt en stor jaktkniv. Kvinnan såg välmående ut, med håret i en lång, grå fläta. Hon studerade mig ingående och sa:

– Titta på mig, annars…
– … försvinner du, fyllde jag i.

Utan ytterligare ord klev hon raskt fram till mig och tog mig i handen. Inte som att hon skulle hälsa, utan snarare som att vi skulle gå på promenad. Jag tittade oförstående på henne.

– Det är säkrare så, förklarade hon. Då tappar vi inte bort varandra så lätt. Vad heter du?
– Emil, svarade jag. Emil Eriksson.
– Rita, svarade hon. Jag tror jag heter Rita Dahlgren.
– Tror, upprepade jag.
– Jag har varit i skogen länge, sade hon. I mer än trettio år. Jag vet inte så noga längre.

Jag svajade till. Trettio år? Självklart var det omöjligt, men de senaste veckorna hade slagit sönder alla mina föreställningar om vad som var möjligt och jag var beredd att tro på det mesta.

– Så länge, mumlade jag och tittade på henne.

Plötsligt stod det klart för mig varför hon var så konstigt klädd. Det var inte hennes egna kläder. De tillhörde andra personer som hon stött på genom åren. Hon hade levt här – överlevt här – och då och då träffat andra som henne själv. Andra som mig. Jag darrade. Rita tittade stadigt på mig, höll min hand och nickade. Sen började hon gå.

Efter en dryg timmes vandring, hand i hand, kom vi fram till ett hus. Ritas hus. Det var byggt av stabila stockar och tätat med mossa. Taket föreföll vara av jord, och den rika växtligheten ovanpå det skvallrade om att det inte var nybyggt. Solen sken, och det lilla huset såg riktigt trevligt ut.

– Har du byggt det här?, frågade jag.
– Jag och Henrik, svarade hon långsamt. Vi lyckades hålla ihop i nästan tre år. Vi gjorde allt tillsammans. Hela tiden fokuserade vi på varandra. Sedan, en dag, försvann Henrik. På ett ögonblick. Efter det har jag aldrig försökt att hålla ihop med någon jag stött på. Ju längre man håller ihop, desto tommare blir det när man faller isär. Nu väljer jag den ensamhet vi tydligen är dömda till.
– Men, vad vill du mig, frågade jag.
– Din termos, svarade hon kort. Jag vill ha din termos.
– Och…?, fick jag fram.
– Jag skulle kunna ta den ifrån dig, och sedan bara försvinna. Men…

Kvinnan, Rita, tvekade. …

– Jag tror det är en dålig idé. Istället vill jag byta mot det här.

Hon drog med mig bort till husets ena kortsida, och plockade fram ett fiskespö. Jag kunde inte mycket om fiske, men jag såg att spöet var både komplett och av ganska god kvalitet.

– För sjön?, undrade jag. Men jag kommer ju aldrig dit?
– Gå på natten, sade kvinnan. Då kommer du alltid till sjön. Och i det fall du träffar Stor-Mats, så spring för allt du är värd.

Kvinnan räckte mig spöet, och tog samtidigt emot min termos. Ett underligt byte, men upprymdheten av att kunna fånga fisk gjorde att jag inte protesterade.

– Stor-Mats, upprepade jag.
– Han där, svarade kvinnan och nickade bort mot skogsbrynet bakom mig.

Jag snurrade runt, beredd på att möta någon skräckinjagande och farlig gestalt. Men brynet var tomt. Alldeles tomt. Jag vände mig om igen, och med ens förstod jag. Rita var borta. Liksom huset. Kvar stod jag med ett metspö i handen. Hon hade fått det hon ville ha, och sedan tittat bort. Hon ville vara ensam.

Den natten gick jag mot sjön, och utan att egentligen ha haft nån tanke om riktning, så kom jag dit. Tidigt, på morgonen, när solen gick upp och disig rök steg upp från vattnet, kom jag fram. Märkligt lycklig började jag genast använda det spö jag bytt till mig.

Jag prövade flera gläntor längs den ganska otillgängliga strandkanten, innan jag till slut hittade en plats där jag faktiskt fick en fisk. Det var ingen stor fisk, och jag vet inte vilken sort det var, men jag skyndade mig att göra upp en liten eld. Sedan trädde jag på fisken på en pinne, ungefär som en grillkorv. Jag visste absolut ingenting om att tillaga fisk, men jag hade en tanke om att precis som en grillkorv så småningom blir ätlig, så borde en fisk bli det.

Efter vad som kändes som en evighet hade fisken antagit en konsistens som fick duga, och den var dessutom het. Jag tuggade begärligt i mig det som jag två veckor tidigare hade vägrat smaka av, och insåg att jag nästan omedelbart blev tvärmätt. Jag fortsatte äta vad som fanns kvar, och bredde sedan ut regnkappan på marken och somnade snabbt.

Jag drömde. Jag såg en soldat, som tagen ur ett museum, vandra i skogen. Han hade en grå uniform i grovt tyg, och knappar som blänkte i solskenet. Han bar ett gammalt gevär med en lång, ålderdomlig bajonett, och en fyrkantig väska i grovt läder. Han hade ett stort skägg, men han hade ögon som en rädd pojke. Hans underläpp darrade.

Plötsligt förvandlades han till en liten flicka, inte mer än nio år gammal. Flickan var klädd i enkla, bruna kläder, och var i färd med att gräva en grop. Bredvid gropen låg resterna av vad som måste ha varit en idrottsman, kanske en orienterare. En nummerlapp fladdrade från det insjunkna bröstet. Allt fanns kvar av mannen var ben, hår och kläder, men ändå var mannen så mycket större än hålet som flickan grävde.

Flickan förvandlades till en äldre man, som föll, och föll och föll…

Jag vaknade. En liten fågel kvittrade bredvid mig. En liten brun fågel, med svart och vitt ansikte, och med rött under hakan. Den lade huvudet på sned och tittade på mig. Dess små ögon, inte större än knappnålshuvuden, var kolsvarta och bråddjupa. Den såg sorgsen ut. I flera långa ögonblick tittade vi på varandra, och sedan knyckte den till och flög iväg.

Jag reste mig upp, tog upp regnrocken och skakade av den. Jag var tillbaka på höjden, och kunde se sjön som en svart fläck i ett hav av granar. Så ryckte jag till.

– Emil, ropade Stefan samtidigt som han kom klivande. Vart tog du vägen?

Jag stirrade på honom. Ville skrika åt honom att hålla blicken fäst vid min, men kunde inte. Min puls gick i 180. Hans omoderna väska slängde längs sidan, kikaren hängde om halsen, och han hade kartan i handen. Så stannade han upp och granskade mig. Jag tittade ner på mina kläder. De var smutsiga.

– Jag måste ha varit trött i morse, sade han förvånat. Har du börjat med skägg?

Utan att invänta mitt svar vände han sig om och började gå. Jag höll blicken fastnaglad vid honom.

– Kom igen nu, vi måste till sjön. Jag vill kryssa rubinnäktergalen, sade han över axeln. Jag stod kvar, helt stilla. En gren i ett träd skiftade bakom min rygg. Jag kunde inte hålla mig. Jag vände mig om, och tittade upp. Fågeln som hade suttit bredvid mig när jag vaknade satt där uppe. Den blickade ner på mig, sedan flög den.

När jag tittade tillbaka på Stefan var han fortfarande på väg bort, genom träden ner för kullen. Han var kvar. Vi hade båda tittat bort från varandra, och han var kvar.

Jag var för tom för att gråta.

– Du kommer aldrig att få se den, sade jag bara. Du vill inte se den. Kör mig hem.

Vad som sedan hände är inte mycket att berätta om. Vi körde hem. Min sambo lyckades aldrig förstå hur jag blivit skäggig och tappat i vikt på en liten skogsutflykt. Men hon hade fullt upp med att klä sig inför middagen med Pelle och Nina, och lämnade det hela med en förbryllad kommentar.

Jag försökte glömma, men lyckades dåligt. Efter ett tag lyckades jag ta reda på att en ung kvinna som hetat Rita Dahlgren försvunnit spårlöst under en ridtur i ungefär det område där jag hade träffat henne. Det hände 1983. Vem Martin var lyckades jag aldrig spåra upp.

Hur många ensamma själar som fortfarande irrar i skogen kan jag bara fantisera om. Som lever och dör i tystnad och hastiga möten. Fortfarande förstår jag mycket lite av vad som egentligen hände den där månaden i skogen. Men en sak känner jag mig säker på. Jag är övertygad om att den lilla rubinnäktergalen såg mig i ögonen, och sedan valde att släppa mig tillbaka.

Jag vet bara inte varför, och det driver mig till vansinne.

Signaturmelodi

Vi hörde historien “Rubinnäktergal”, skriven av lyssnaren Magnus och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har veckans avsnitt kommit till sin punkt. Men den ljuva dröm som är Creepypodden försvinner inte lika lätt som vackra politiska drömmar eller människor i skogen. Om två veckor är vi tillbaka igen. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.