Avsnitt 255: Under ytan II

Morfar Karl-Erik hade dött. Vi tömde hans gamla hus inför försäljning. Själv hade jag mina tvivel om att någon alls skulle vilja köpa det, med tanke på skicket, men läget gjorde nog sitt.

Det var en riktig grosshandlarvilla med havsutsikt och den gav ett imposant uttryck som fick de övriga villorna i området att skämmas. Det tråkiga var ju att den stått orörd i cirka trettio år och kanske var bortom räddning.

Mamma hade brutit med morfar som ung på grund av hans alkoholmissbruk. Själv hade jag aldrig träffat honom och mamma hade inte berättat så mycket om honom annat än att han väldigt ung gick till sjöss för att sedermera sluta i statens tjänst tills han pensionerades och dog kort därefter.

I sitt förakt hade min mor inte velat ta sig an hans hus utan lät allt stå och förfalla, men efter påtryckningar av kommunen blev hon tvungen att göra någonting och beslutade sig för att sälja allt.

Och det var när vi städade vinden som vi hittade något. En hög med gamla papper, och något som liknade anteckningsböcker och dagböcker.

Jag tog således hem lådan och sorterade upp det i vad jag ansåg vara kronologisk ordning. Det var minsann spännande läsning.

Karl-Erik hade i sina begynnande tonår gått till sjöss och sedan seglat världen över. Spenderat jular i Rio och seglat runt Kap Verde, ja, det hela var som en Evert Taube-låt i utdraget format. Det mesta handlade dock om dumma anekdoter och diverse flickor han träffat på vägen, vilket fick mig att förstå min mors känslor inför honom.

Det blev egentligen inte intressant förrän han mönstrade av för att ta en tjänst inom den nygrundade sjöbevakningen där hans uppgifter skulle innefatta sjöräddning och diverse bevakningsuppdrag som myndighet i skärgården.

Under sin tid där har han nedtecknat saker som nog förbryllade dem lika mycket som mig när jag med öppen mun och rysningar läste vad dom varit med om.

Han skrev om något han kallade “Det levande sjömärket”.

Utanför Styrgrundet finns ett sjömärke utsatt som påvisar att de trafikerande i farleden skall runda märket på den östra sidan och därmed undvika grynnan utanför, som sedan århundraden gäckat sjöfarare med dess lömskhet.

Problemet med märket var att det oförklarligt flyttade på sig och det gick inte att förklara med sunt förnuft, oavsett väder eller vind kunde märket som var förankrat med kraftiga tyngder aldrig hålla sig där det skulle.

Efter att Sjöfartsstyrelsen fått in klagomål av båtar som gått på grundet eftersom sjömärket varit på helt fel plats fick sjöbevakningen order om att utreda vem som flyttade på märket.

Under några dagar lade sig sjöbevakningen till ankars med en mindre stålbåt för att följa med sjömärkets förehavanden och mycket riktigt.

Tidigt en morgon när solen började gå upp kunde den spanande patrullen se hur märket plötsligt började röra sig som om något under ytan drog det med en relativt hög hastighet.

Märket dansade runt i farleden till synes utan mål för att sedan abrupt stanna upp på fel plats och där förbli, trots flera dagars spaning var detta enda gången man såg märket röra sig men i övrigt när det blev obevakat flyttade sig märket alltid.

I en skrivelse till Sjöfartsstyrelsen föreslår Sjöbevakningen att det på grund av strömmar vore klokt att uppföra ett fast märke på grundet och när jag tittade efter på sjökortet så sitter faktiskt ett fast märke där numera.

Sedan går han vidare och skriver om en viss radarbild. I begynnelsen av bevakningen till sjöss förlitade man sig mest på det optiska, saker man kunde se från bevakningstorn med stora kikare och blotta ögat.

Radarns intåg revolutionerade bevakningen och man kunde nu se längre och även under dåliga förhållanden så som i dimma och mörker.

En hösteftermiddag kunde man se på radarskärmen hur ett stort objekt troligtvis ett fartyg hade kollisionskurs med Yttersten, som låg lite vid sidan av farleden.

Trots försök till kontakt på radio fick man inga svar och en patrullbåt beordrades ut till platsen för att säkerställa vad som var på gång.

Patrullbåten saknade radar men var däremot utrustad med radio, och radarbilden dom skulle bege sig ut till hade bara en dryg halvtimme till beräknad kollision om dom inte väjde och patrullbåten ungefär samma tidsresa ut till Yttersten.

I tornet följde man nervöst radarbilden som kom allt närmare grundet och man kunde även se patrullbåtens lilla radareko röra sig ut mot målet, oroväckande nog fick man inte radiokontakt med patrullbåten men kunde se ekot.

Strax innan det stora objektet skulle kollidera med grundet försvann det från radarn medan man fortfarande kunde se patrullbåten ligga stilla.

Efter en liten stund började sedan patrullbåten röra sig tillbaka mot stationen och man skyndade sig ner till bryggan för att möta upp besättningen som bestod av en erfaren sjöbevakare samt en kadett som gjorde sin praktik på stationen.

Båda var märkbart skärrade och kadetten kunde till en början inte prata alls men efter en stund kunde dom redogöra för sin resa.

Dom hade tagit sig ut till Yttersten där en tät dimma legat som en vägg, trots upprepade försök att kalla på stationen via radio gav man upp eftersom det bara kunde höras ett sprakande.

Då hade det plötsligt ur dimman kommit ett vitt skepp i storlek med en amerikaångare, med svart rök bolmande ur skorstenarna, och skeppet närmade sig patrullbåten fort.

De kunde se hur resenärer gick runt på fördäck och det visslade i ångpipor.

Hela händelsen hade gått så fort att det förefallit omöjligt att väja men lika fort som skeppet uppenbarade sig hade det sakta upplösts och dimman lättat. Kadetten avbröt en tid senare sin praktik och man är ju inte förvånad över den saken

Berättelserna slutade inte. Under rubriken ”Ropen till havs” skrev Karl-Erik om att det, med oregelbundna mellanrum, kom in rapporter om att man i det yttre havsbandet hört någon som ropat på hjälp utan att kunna fastställa var ropen kom ifrån.

Detta var i samband med blåsigt väder och det hela avfärdades med att träd på öar gnuggade mot varandra och därmed uppstod ljud som kunde misstas för rop på hjälp.

Det hände dock under ett tillfälle att rapporter kom in från ett område av varandra oberoende anmälare om att en kvinna ropade på hjälp. Det hade i övrigt som tidigare nog avfärdats med att vinden spelade åhörarna ett spratt men just då var det vindstilla.

De hade tittat på sjökortet och kommit fram till att det i området man hört ropen bara fanns en namnlös holme som någon kunde vara strandsatt på. De visste var den låg sedan innan och alla kände till att det inte fanns någon växtlighet så långt ute till havs, men de begav sig dit.

När de kom fram var holmen tom men de gick ändå iland och genomsökte den. Och en i besättningen hittade en svart damsko. Det var i och för sig omöjligt att säga om den drivit iland eller om någon faktiskt varit där så den lämnades åt sitt öde.

Någon vecka senare, vid ett besök till den lokala lanthandeln, frågade Karl-Erik några fiskare om de kände till holmen, och varför den saknade namn på sjökortet. En av de äldre fiskargubbarna skrockade till

“Jaså, ni menar Likskär? Jo, dit fördes bygdens galna kvinnor och de pigor som blivit oönskat gravida med sina bönder, men det är innan min tid förstås och därifrån har man alltid hört rop på hjälp.”

Sedan skrev Karl-Erik om något han kallade “spökseglarna”. Det var något han varit med om bara tre gånger under sin karriär, men som de äldre kollegorna tydligen påstod sig har upplevt oftare. Det var oklart om det stämde eller inte, men det var i alla fall väldigt obehagligt.

Det började alltid på samma sätt. Fartyg som passerade i den stora farleden kontaktade bevakningscentralen och anmälde att man sett en segelbåt av äldre snitt driva runt, men att man inte kunnat se någon i båten.

Efter att utsänd patrull påträffat båten som med fulla segel och lastad med diverse ting låg och drev bogserades den in till stationen för undersökning.

Varje gång var det man fann i båten som hämtat från ett annat århundrade och bestod till största del av saker någon skärgårdsbo troligtvis skulle sälja på en marknad eller bedriva byteshandel med, såsom saltad fisk eller olika djurhudar i oklanderligt nyskick.

De hade hittat mynt som vid närmare undersökning hade visat sig vara rubel och kopek, sånt som användes i Finland i början på 1800-talet.

Men vem som hade seglat dessa båtar och vart de var på väg förblev ett mysterium, samt även var båtarnas besättning hade tagit vägen.

Med årens lopp hade det årligen kommit flaskpost till stationen. De hade alltid drivit iland på samma ställe vid den södra sidan av ön, vilket egentligen inte borde vara möjligt då det strömmar åt andra hållet.

Karl-Erik och hans kollegor hade utgått ifrån att det var en och samma person som skrivit alla, för de bestod alltid av en utriven sida ur en bok som var fullklottrad med konstiga teckningar eller skriven med en otydlig text.

Med undantag för ett år när det inte fanns något brev i flaskan utan bara två utdragna tänder. Det är nog möjligt att flaskposten flyter iland även i denna dag.

Det sista anmärkningsvärda Karl-Erik skrev om var en fyrvaktare. Även om fyrvaktandet hade upphört och automatiseringen tagit över när han var verksam hörde han själv till de som faktiskt upplevt den tiden när de stora fyrarna fortfarande var bemannade.

De hade då fått ett uppdrag från Sjöfartsstyrelsen att undersöka varför fyren på Stora svarthäll inte svarat på radio under de senaste dygnen. Rapporter hade kommit in från seglande att inget fyrljus hade synts.

Resan ut till fyren var lång men när de kom fram såg de att saker och ting inte var som de skulle. Alla dörrar stod på vid gavel men räddningsbåten stod kvar på sina skenor.

Ett besök i fyrtornet visade att linsen var spräckt och glasskärvorna låg på golvet.
Inne i fyren såg det ut som om det varit orkan, med alla lådor utdragna och skåpdörrar öppna, papper, böcker och diverse attiraljer låg huller om buller. Det gav Karl-Erik känslan av att någon hade varit där och letat efter någonting.

I bostadsdelen var sängen bäddad och det såg ut som om någon lämnat platsen i god ordning, men i dagboken som vi hittade uppslagen var den senaste skrivningen en två veckor gammal anteckning om att fyrvaktaren under dagtid sett en annan ö med fyr uppenbara sig i horisonten. Fyrvaktaren hade varit förvirrad – det hade verkat som om ön var i olika väderstreck varje dag.

Detta var omöjligt eftersom Stora svarthäll låg långt borta från övriga öar och så långt som ögat kunde nå såg man bara hav, men någonting hade ju fyrvaktaren sett. Den sista meningen i dagboken löd:

“Fyrljus har även observerats västvart efter mörkrets intåg. Förberedelse för undersökning av ön med räddningsbåt.”

Men räddningsbåten stod ju kvar. Och trots undersökningar av närområdet och draggning så gav eftersökningarna ingenting och fyren blev en av de första som automatiserades till följd av händelsen. Det är fortfarande oklart vart fyrvaktaren tog vägen.

Ja, detta var en del av det digra materialet som morfar lämnat efter sig. Jag kände att det var värt att dela med mig av det. Vi får se vad de övriga böckerna innehåller när jag tar mig tiden till att gå igenom dem.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “En sjöbevakares upplevelser”, skriven av signaturen Andra sidan och uppläst av Magnus Berg.

I maj 2016 gjorde Creepypodden sitt 28:e avsnitt, med historier från under ytan. Det var då vi berättade om den så kallade “transdimensionella bensinstationen” vid länsväg 593 mellan Mjölby och Västra harg, en historia jag fortfarande håller i varmt minne. Lyssna på det avsnittet igen någon gång om ni vill höra den, för den är kul. Om inte annat kommer ni få höra hur åldrad min röst låter, så här åtta år senare.

Nu har det hur som helst blivit dags för fler historier från under ytan. Bokstavligt talat, i den första vi hörde, den om lyssnaren Andra sidans morfar Karl-Erik och dennes märkliga erfarenheter från sjöbevakningen. Det är historier med den för genren så klassiska säregenheten att man anar att det man hör bara är toppen av isberget – att sanningen ligger någonstans djupt där nere.

Det är precis som Patomskikratern. Djupt österut i Ryssland, så långt bort mot Stillahavskusten att den närmaste andra nationsgränsen är Mongoliets, ligger den i de djupa skogarna i Irkutsk. Bland de täta träden sticker den verkligen ut. Det är en rund krater av kalksten med en klotformad upphöjning i mitten, som ser lite ut som om en jetmotorformad stenhög mitt bland träden.

Patomskikratern upptäcktes först 1949, och än idag vet man inte säkert vad som orsakat den. Det första man fick höra var historierna lokalbefolkningen, jakuterna och evenkerna, hade att berätta om den. De kallade kratern “eldörnens näste”, sade att det var en ond plats, och att dit gick man inte. Där hade människor dött, den undvek djuren. Det räckte väl att se hur träden vägrade växa där? En gång i tiden hade “eldörnen” landat där, och sedan dess ville de hålla sig undan.

Sådant där satte man väl ingen tilltro till, men ändå lämnade kratern forskarna i Ryssland ingen ro. Nog såg den ut att vara byggd av människohand, men hade jakuterna och evenkerna bemästra den typen av konstruktion? Var det ett nedslag av någon sort som hade orsakat den? Kunde det trots allt ligga något i det traderade folkminnet att “eldörnen” landat där… Vad hade det egentligen kunnat vara?

Först ett par år efter millennieskiftet började ordentliga expeditioner kunna genomföras till den avlägsna platsen, trots att ett tidigt bakslag inträffade i form av en ledargestalts mystiska hjärtattack på platsen, och runt 2010 fanns det en ganska tydlig bild av att Patomskikratern var resultatet av någon sorts vulkanism. Enorma gasmängder under jordytan kunde för runt 500 år sedan ha bubblat upp och orsakat formationen. Det skulle också förklara att lokalbefolkningen höll sig undan – kanske hade folk kvävts där mitt i blotta dagsljuset, trots att ingen gaskälla syntes.

Idag, när mer forskning kunnat genomföras, finns en försiktig hoppfullhet om att kunna förstå Patomskikratern. Men sanningen ligger alltjämt dold under jordytan, och människans berättelser – hennes försök att förstå – är alltid lättare att ta till sig. Som det så ofta är.

Den som begett sig ner i underjorden och kommit upp igen har ett viktigt vittnesmål att bära, men kanske för tungt för att orka med. Det ska vi få höra mer om i veckans nästa historia – ”Runt nästa krök”, skriven av lyssnaren Felicia. Den läses av Rakel Josephson.

Ända sedan jag var liten har jag haft en återkommande mardröm. Den börjar på olika sätt men slutar alltid likadant. Jag kan vara på en fest och dricka vin. Sen får jag syn på något. I botten av mitt vinglas har det bildats en virvel. När jag tippar glaset för att se vad som orsakat rörelsen glimtar det till i metall. I botten av mitt vinglas har det öppnats en avloppsbrunn. Här vaknar jag alltid. Kallsvettig och med hjärtklappning sätter jag mig upp i sängen och försöker lugna mig. Jag måste ha haft mardrömmen hundratals gånger och ändå är det som att jag aldrig vänjer mig.

Jag har sett avloppsbrunnar på de mest otippade ställen i drömmar genom åren. I botten av kaffekoppar, under sängar och skrivbord, längst ner i blomkrukor och i botten av soppåsar. När jag under dagen försökt analysera var rädslan kommer från kommer jag aldrig fram till något slutgiltigt svar. Kanske är det rädslan för det okända? Det är någonting med tanken på alla rör och tunnlar som går genom hus och gator och försvinner ner i marken som gör mig illa till mods. Vem vet egentligen vad som finns därnere?

Det jag ska berätta om inträffade sensommaren 2007 när jag gick på gymnasiet. Min vän Alve hade introducerat mig för en ny hobby under våren, Urban Exploration. Vi sågs och utforskade övergivna eller svårtillgängliga platser i stadsmiljön. I forumtrådar fanns kryptiska beskrivningar av hur man tog sig in på olika platser.

Det fanns också en helt annan typ av historier som cirkulerade. Sådana om skelettdelar som hittats djupt inne i bergrum på sedan länge nedlagda tågspår. Kom de från djur eller människor? Andra historier berättades om olyckliga själar som tagit sig för långt in i tunnelsystem och aldrig hörts av igen. Båda delarna skrämde mig, men de gjorde också äventyren mer spännande. Den euforiska känslan när man äntligen tagit sig ut från en mörk, övergiven byggnad till bländande dagsljus var oslagbar.

Under den korta period jag var aktiv inom hobbyn rationaliserade jag ofta för mig själv att jag utsatte mig för en slags chockterapi. Idén var att den ökade exponeringen för olika saker jag var rädd för skulle avdramatisera mina fobier.

Vår utflyktsplan var att vi skulle fortsätta utforska en gammal tunnelbanestation i Stockholm. Eftersom vi redan var bekanta med platsen tog vi oss snabbt in i tunnelsystemet, bort från de aktiva tågspåren. Vi smög fram längs väggarna och tog oss längre och längre in i tunnlarna till en del vi aldrig tidigare hade varit i.

Efter en stunds planlöst letande efter ingångar hittade vi något. Drygt en och en halv meter upp fanns en fyrkantig öppning. Alve började rota i sin ryggsäck och plockade fram två lampor. Den ena var en vanlig ficklampa som han behöll själv och den andra var en pannlampa som han räckte över till mig. När vi testade lamporna visade det sig att batterierna var slut i ficklampan. Bara pannlampan fungerade. Det var inte optimalt men i värsta fall kunde vi ju alltid försöka lysa oss fram med mobilen. Jag plockade upp min och såg att jag inte hade någon täckning. Jag visade Alve skärmen. Han nickade. Det var ofta så. Det var en del av äventyret.

Öppningen till rummet bestod av en djup fönsterglugg. Det var svårt att se något från utsidan, så vi bestämde oss för att klättra in och utforska vad som fanns där inne. Jag tog på mig pannlampan och klättrade in genom fönstergluggen och ner på en liten avsats nedanför. Rummet vi kom in i var ett stort, rektangulärt rum med gråa betongväggar och högt i tak. Det fanns inga lampor eller naturliga ljuskällor i rummet och det enda ljuset kom in från fönstergluggen. Hörnen låg dolda i skugga.

När jag tittade ner från avsatsen för att se var jag skulle sätta foten fanns inget golv där. Jag tryckte mig mot väggen. Rummet var fyllt med någon slags grumlig, grön vätska. När jag lyste ner i sörjan såg jag ingen botten. “Det måste vara någon slags alger”, mumlade Alve osäkert. Jag plockade upp en sten från avsatsen och släppte ner den. Den landade med ett dovt ljud och sjönk långsamt ner under ytan och försvann. Det sade ingenting om hur djupt det var.

Jag såg mig omkring efter möjliga vägar vidare och ljuset föll på ett stort betongrör som stack ut från väggen. Det låg en bit bort och såg ut att vara direkt hämtat ur en skräckfilm. “Vi kan ju alltid krypa in där och hälsa på Pennywise” skojade jag. Alve skrattade. När jag tittade på honom såg han ut att allvarligt överväga möjligheten. “Ja, varför inte”, sa han. När jag inte direkt svarade la han snabbt till, “Men bara om du vill”. Vi tittade på varandra och så tillbaka igen på röret. Det var precis stort nog för att två smala gymnasieelever kanske skulle kunna ta sig in i det. Fan också. Jag vägrade att vara den första som fegade ur och harklade mig istället i ett försök att vinna tid. “Det kanske fortfarande rinner vatten i det?”. Jag hörde själv hur patetiskt hoppfull jag lät. Med spelad nonchalans la jag därför snabbt till: “Men vi kan ju kolla närmare på det först”. Alve nickade och vi lyste runt i rummet för att se om det fanns något sätt vi kunde ta oss dit.

Betongröret satt fäst mot en vägg några meter in i rummet. Under röret fanns en avsats, identisk med den vi stod på nu. Mellan oss och röret fanns något typ av betongfundament som stack upp. Det var för smalt för att båda skulle kunna stå på den samtidigt men om vi gick en i taget borde vi båda kunna ta oss över. Alve gick först. Med sina långa ben fick han det att se oförskämt lätt ut. Med några stora kliv tog han sig från avsatsen till fundamentet och sedan vidare till avsatsen framför röret. För mig tog det längre tid. Där han klivit fick jag ta sats och hoppa.

När vi båda stod framför röret tvekade vi. Den svarta tunnelmynningen framför oss såg, om möjligt, ännu mer skräckinjagande ut på nära håll. Vad var det för rör egentligen? Vad användes det till och var slutade det någonstans? alger hängde från kanten och i det vita ljuset från pannlampan såg de nästan neongröna ut. Jag lyste längre in och Alve spekulerade högt om vad det kunde användas till. “Det måste vara något slags dräneringsrör?”. Jag lös in i röret igen. Det var nästan helt torrt. Vi tittade på varandra. Tankarna rusade. Skulle vi verkligen krypa in där? Vem skulle krypa först? Eftersom vi bara hade en fungerande ljuskälla, stod nu alternativen mellan att antingen vara längst fram med pannlampan eller krypa bakom i mörkret.

Inget av alternativen kändes lockande men jag visste vilket jag föredrog. Bara tanken att vara inne i det smala tunnelröret utan ljus fick det att knyta sig i magen. Innan Alve hann nå samma slutsats satte jag ett knä i botten av röret och hävde mig in. Tunneln var smalare än jag hade trott och det blev snabbt uppenbart att ingen av oss skulle kunna vända inuti den. Det luktade unket och mina byxben och armbågar blev blöta när jag kröp. Hjärtat bultade. Allt jag såg framför mig var betongröret. Avsaknaden av nya intryck gjorde det omöjligt att avgöra hur länge vi varit i röret eller hur långt vi kommit. Det måste ha varit ännu värre för Alve. Medan jag hade sikten fri framåt blockerade jag öppningen med min kropp. Han kröp fram i totalt mörker. Jag beslöt mig därför för att rapportera allt jag såg i realtid.

Till en början fanns det inte mycket att berätta utan det blev mest redogörelser i stil med: “Jag ser tunneln” och “Nu svänger den snart”. Efter att vi krupit en stund hördes ett svagt ljud och en tunn rännil av vatten kom rinnande längs botten. Röret måste luta svagt uppåt. När jag kom runt en sväng fick jag syn på något. “Det ser ur som tovor av päls?”. Klumparna såg gråa ut. “Jag vet inte vilket djur de kommer ifrån, men kanske en katt eller en råtta?” Jag försökte resonera bort äcklet som vällde upp inom mig. “De har nog förts ner hit av vattnet.”

Ännu längre in fångade någonting annat min uppmärksamhet. Det såg ut som tunna skåror i botten av röret. Det var något malplacerat över att se dem här, det såg ut som att någon använt ett vasst föremål för att rista dem i betongen. Det var en löjlig tanke men den fyllde mig ändå med olust. Jag försökte skämta bort det: “Jag har nu glädjen att meddela att vi precis har gjort årtiondets stora upptäckt, en ny sorts hällristningar”. Jag tittade närmare på dem. “Det är oklart vad de är gjorda med för verktyg eller vad de föreställer, men de består av åtta, nej vänta, tio – skåror i botten under oss och de verkar fortsätta in i röret”. Jag kröp vidare.

Förutom ljudet av min röst och våra knän och handflator som skrapade i botten var det nu helt tyst. Även om allting hittills sett i stort sett exakt likadant ut bakom varje krök tog det fortfarande emot att lysa in i det okända när tunneln svängde. Vad som helst kunde vänta på oss där.

Efter en stund förändrades något. Röret verkade smalna av och lutade tydligt uppåt. Det blev allt svårare att ta sig framåt. Det var för trångt för att kunna krypa men det gick fortfarande att ta sig längre in genom att åla och hasa sig framåt på armbågarna.

Väggarna var närmare nu och luften blev allt mer instängd. Det stank av fukt. En smäll och ett lågmält: “Fan!” hördes bakom mig och när jag vred huvudet och försökte titta över axeln bländade jag Alve med pannlampan. “Det är ingen fara! Jag slog bara i armbågen!”, ursäktade han sig och jag tittade framåt igen innan vi långsamt krälade vidare. Andetagen kändes grundare nu, mindre effektiva. Mängden syre måste ha minskat. Jag försökte att inte tänka på vad som skulle hända om vi svimmade och kvävdes härinne. Hur kunde vi ha varit så jävla dumma? Vi hade ingen täckning på mobilerna. Ingen utanför visste var vi var någonstans. Hur lång tid skulle det ta för någon att hitta oss? Dagar? Veckor? Kanske till och med år?
Det var alldeles för enkelt att föreställa sig rubrikerna i tidningarna. Jag citerade en av dem högt: “Kropparna av två försvunna ungdomar hittade djupt i ett dräneringsrör i tunnelbanan”. Alve skrattade ansträngt bakom mig. Han lät rädd.

Hur långt var det här röret egentligen? Stanken blev värre och värre. Det luktade nu inte bara unket och instängt utan också ruttet. Det var nästan outhärdligt och jag försökte fokusera på att andas genom munnen.

Röret verkade böja sig allt oftare och när jag kom runt ännu en krök stannade jag till. I ljusskenet från pannlampan såg jag någonting. “Vad är det för något?” frågade Alve bakom mig. Men jag kunde inte svara. För i pannlampans vita sken såg jag mängder av päls. Inte utspritt som tidigare utan i stora, kladdiga tussar. Det såg ut som att någonting blivit slitet i stycken. Var det resterna av en död råtta? Jag avfärdade snabbt tanken. Nej, det var för mycket päls. En katt? Alves röst hördes igen bakom mig. Den här gången mer ängslig. “Är det ett dött djur?”. Jag tittade på de stora tussarna igen och öppnade munnen för att svara när jag plötsligt slogs av insikten hur långa de klibbiga stråna faktiskt var. Det var inte päls som låg utspritt i röret framför oss, det var stora, klibbiga tovor av människohår.

Jag måste hålla mig lugn. Det var bara hår. Det hade förmodligen flutit ner hit och – då fick jag syn på det. I en av skårorna i betongen, precis innan röret skulle svänga, satt det fast någonting. Jag tittade närmare och kände hur hjärtat hoppade över ett slag. Paniken spred sig genom kroppen. Min röst lät gäll och främmande när jag svarade: “Vi måste ut nu!”. Alve gjorde ett nytt försök att få svar på sina frågor, “Vad är det du hittat?” men jag brydde mig inte om att prata längre. Jag började röra mig bakåt så snabbt jag kunde och min ena sko drämde in i något som måste vara Alve. Jag brydde mig inte längre. “Backa!”.

Han fattade snabbt vinken. “Okej, okej!” Alve började hasa sig baklänges ut och jag svor över hur långsamt det gick. Om det var klaustrofobiskt att krypa framåt i röret var det ingenting mot hur det var att kräla baklänges ut ur det. Medan jag hasade bakåt stötte jag i väggarna och skrapade upp knäna. Det gick så orimligt långsamt. Den runda, mörka öppningen framför mig såg nu oändligt mycket hotfullare ut än tidigare och insikten om hur hjälplösa vi var härinne slog mig. Om något kom efter oss nu skulle vi aldrig ta oss härifrån levande.

Efter vad som kändes som en evighet av backande sa Alve att han var på väg ut ur röret. Under några sekunder befann jag mig helt ensam kvar inuti och medan jag panikslaget kröp mot utgången tyckte jag att jag hörde någonting inifrån mörkret. Det kanske bara var inbillning, men för en kort sekund hade jag kunnat svära på att någonting rörde sig mot oss genom tunneln. Vad det än var så hade det upptäckt oss och följde efter oss nu. När mina fötter landade på avsatsen utanför röret tittade jag på Alve. Hans ansikte var blekt och kläderna smutsiga. I pannan syntes ett svart märke där min sko måste ha träffat. Jag var för lättad för att känna något dåligt samvete. Om vi överlevde det här fick jag be om ursäkt senare.

Jag hoppade över den gröna sörjan till betongfundamentet, vinglade till och lyckades hålla balansen. Alve väntade på sin tur. Ingen av oss sa ett ord. Jag försökte att inte tänka på vad jag sett och hört. Ju snabbare jag kom över på andra sidan, desto snabbare kunde han följa efter. Det skulle inte hjälpa någon av oss om jag drabbades av panik nu. Samvetet vred sig som en orm i bröstet och skräcken gjorde det svårt att tänka. Hade han också hört ljudet inifrån röret? Jag trodde inte det. Vad skulle jag göra om han inte stod kvar på platsen där jag lämnat honom nästa gång jag vände mig om? Hur skulle jag förklara det här för polisen efteråt? Vad skulle jag säga till hans mamma? Ingen skulle tro mig.

När jag äntligen var framme på avsatsen vid fönstergluggen vände jag mig om. Jag pekade uppmanande på det tomma fundamentet mellan oss. “Kom nu!”. Då slocknade pannlampan.

Det första jag hörde var en hård duns, följt av ett gällt skrik. Ljudet ekade genom rummet och jag slog desperat på pannlampan i ett försök att få igång den igen. Efter några skälvande sekunder startade den och ett vitt ljus skingrade mörkret. Jag tittade mot avsatsen där jag senast sett honom. Han stod fortfarande kvar men var vänd mot röret nu. Han stod alldeles stilla. För stilla.
“Alve?”. Det tog några sekunder men så rörde han sig äntligen.

Allting gick fort. I några raska kliv var han över. Vi klättrade ut genom fönstergluggen, skyndade genom tunnelsystemet, upp på perrongen och ut i det fria. I dagsljuset utanför såg jag hur smutsiga vi var. Vi borstade av oss det värsta och vi gick iväg i riktning mot närmsta park. Det var först när vi satt ner på en parkbänk som jag började prata: “Det var inte päls jag såg i röret, det var människohår”.

Alve tittade på mig och började sedan fnittra.

“Allvarligt? Är det allt? En stund trodde jag att du hade hittat ett lik där inne!”

Jag tittade ut i parken och lät blicken följa de rasslande löven i trädkronorna innan jag tog ett djupt andetag och svarade. “Det är inte allt”. Alves leende försvann och han tittade frågande på mig. Det var någonting vaksamt i blicken. Jag ville inte tänka på vad jag sett och ännu mindre prata om det. Men han hade varit där med mig och jag var skyldig honom en förklaring. Jag tog sats och började om. “Du vet de där skårorna?” Han nickade och jag fortsatte. “Det var rivmärken”. Han tittade oförstående på mig men när han öppnade munnen för att protestera avbröt jag honom. “Jag vet, det är ett betongrör så det borde inte vara möjligt, men… det är vad det var”. Alve såg fortfarande mer skeptisk än rädd ut och fast det tog emot var jag tvungen att säga resten. “I en av skårorna satt det en nagel.“

Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte. “En lång nagel med rester av nagellack”.

Alve såg oförstående på mig ett ögonblick och brast sedan i skratt. Ljudet bubblade upp ur honom och han verkade inte kunna sluta. “Vad är det som är så roligt?” frågade jag sårat och kände mig både arg och missförstådd. Vad var det för fel på honom? Förstod han inte vad jag nyss berättat? Alve svarade inte utan höll sig bara för magen och skrattade och skrattade. Det kluckande skrattet följde mig hela vägen hem.

Jag hade svårt att sova den natten. Skrapsår på knän och händer brände och minnesbilderna inifrån röret trängde sig på. Det var någonting som hade varit annorlunda med Alve efteråt. Något fel med sättet han skrattat. Ju mer jag tänkte på det desto mer övertygad blev jag. Det var fullkomligt glädjelöst. Var han okej? Hade han sett något mer där inne som han inte berättat om? Jag bestämde mig för att ringa honom nästa dag och kolla läget.

Jag ringde inte nästa dag. Inte den nästföljande heller. Varje gång jag tog upp telefonen för att höra av mig var det någonting som tog emot. Ville jag ens veta? Det gick nästan två veckor innan jag hörde av mig. Ett kort “Är allt ok?” via SMS var allt jag förmådde skicka. Han svarade aldrig.

Vi gled isär. Sprang på varandra på stan några gånger. Småpratade om ingenting. Jag tänkte att han såg sliten ut men sa inget. Något halvår senare fick jag höra att han lämnat Stockholm. Jag slutade med Urban exploration.

Det har gått nästan tjugo år sedan den dagen. Allt är så annorlunda nu och ändå inte. Mardrömmarna har stannat kvar hos mig. De kommer och går i perioder. Jag träffar honom ofta där. Ibland är vi i parken. Han sitter på parkbänken och skrattar. Det är något fel på skrattet. Det kluckande, skvalpande ljudet borde inte vara där.

Andra gånger är det värre. Då är vi tillbaka i rummet igen. Han står på plattformen och precis innan lampan slocknar ser jag det. Någonting kommer krypandes ut ur röret bakom honom i mörkret. En lång, kloliknande hand tar tag i hans byxben och precis när han ska skrika ser jag något. Långt bak i hans öppna mun glimmar det till i metall. Där svalget borde vara är nu en avloppsbrunn.

Vi hörde ”Runt nästa krök”, skriven av lyssnaren Felicia och uppläst av Rakel Josephson.

Men för att förstå vad som kan finnas gömt under ytan, behöver man verkligen ge sig ner under havsytan, gräva sig ner i tajgan i östra Ryssland eller bedriva avancerad urban exploration? Nej. Det kan räcka att bara vilja återse en gammal flamma. Det ska vi få höra mer om i veckans sista berättelse, “Sjukhusbesöket”, skriven av en anonym lyssnare. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag hade inte varit på det stora sjukhuset utanför Köpenhamn sedan jag sommarjobbade där för tio år sedan och om det inte vore för det märkliga sms:et skulle jag aldrig ha återvänt.

“Jag är så ensam här nere. Kan du inte komma och hälsa på?”

Sms:et kom från en kontakt vars namn jag inte hade sett på flera år: Cornelia Andersson. Av någon anledning anade jag omedelbart oråd. Kanske var det ett försök till bedrägeri? Numret stod som okänt på både Eniro och Hitta.se. Cornelia gick inte ens att hitta på Ratsit. Dessutom fanns det fler unga kvinnor som hette så.

Men varför i så fall skriva att vi skulle ses just där på sjukhuset, och inte på något mer generellt ställe?

Jag försökte såklart ringa henne först, utan att få svar. Men när hon skrev att hon inte kunde prata på grund av en halsinfektion, som hade fått henne att tillfälligt tappa rösten, tyckte jag att det lät logiskt. Dessutom hade jag ändå tänkt åka till Köpenhamn i ett annat ärende och kunde lika gärna åka de extra milen ut till sjukhuset. Jag kunde inte ljuga bort att jag ofta hade återvänt dit i tankarna, till det där intensiva men odefinierbara som vi hade haft tillsammans och som kulminerat i ett filmiskt avsked på Köpenhamns Hovedbanegård då hon hade lovat att vi skulle ses snart igen. Det var tio år sedan. Jag hade undrat om hon talat sanning, och hade inget att förlora. Jag kommer, skrev jag och frågade sedan när hon ville ses.

En vecka senare befann jag mig i Danmark. Vinden slet i mitt hår när jag klev av bussen. Tillsammans med två äldre kvinnor gick jag in genom de automatiska dörrarna. Jag såg kvinnorna försvinna in i byggnaden. Själv blev jag stående precis innanför ingången. Gränsen mellan liv och död kan vara en sträcka inte längre än en sjukhuskorridor, men det var ingenting som gjorde sig påmint här; snarare påminde entrén om ett större, nybyggt företagskomplex. Ljuset som mötte mig var skarpt och vitt, det gjorde nästan ont i ögonen, som det första vårljuset efter en lång och mörk vinter. På bottenplan luktade sjukhuset kliniskt rent, till skillnad från våningarna längre upp. Värst var avdelningen för mag- och tarmsjukdomar. Jag ryste till vid minnet av toaletterna som jag tvingades städa när jag sommarjobbade. För att inte tala om de gråmurriga, inrökta väggarna där uppe. Här nere pryddes de istället av stora, grafiska mönster i starka kulörer. Antagligen ett försök att avdramatisera det allvar som tyngde dessa väggar.

Kanske fungerade det på någon. På mig hade de kubistiska formerna nästan motsatt effekt; jag kunde inte undgå att stirra in i en enorm grön-vit-svart cirkel och kände mig nästan illamående.

Det vibrerade i fickan.

“Kommer du? Jag är där nere. Du vet.”

Jo, jag visste. Hon var i omklädningsrummet nere i kulvertarna, där vi ofta satt och gömde oss när vi hade tröttnat på lukten inne på mag- och tarmavdelningen eller ännu värre, ångesten uppe på canceravdelningen.

Jag började gå mot hissarna. Det var människor överallt. Besökare på väg till den inglasade receptionen eller restaurangen och läkare och sjuksköterskor som skyndade förbi. Jag undvek att möta någons blick. Ingen verkade bry sig. Åtminstone inte än. Två läkare framför mig diskuterade intensivt med dämpade röster och klev in i en hiss efter att en sjuksköterska hade rullat ut en rullstol. Sammanlagt fanns det sju hissar och samtliga var upptagna. Några stannade inte ens, utan lät meddela att hissen var ”uttagen till sängtransport”. Bredvid mig dök en sjuksköterska upp.

”Vart ska du?” frågade hon på danska när hissdörren framför oss öppnades och ingen klev ur. Jag mumlade och gjorde en gest med handen som för att visa ”varsågod, ta du den”. Hon såg på mig i några sekunder innan klev in.

Det hade bildats en liten kö bakom mig och jag kände mig tvungen att ta nästa hiss. När hissdörren öppnades såg jag en städerska stå inklämd mellan väggen och sin städvagn. Hissen var på väg ner och det här var kanske min enda chans. Jag log ett obesvarat leende och trängde mig in i hissen. Städerskan granskade mig noggrant, som om hon visste att jag var en inkräktare. Hennes städrock var smutsig och i det artificiella ljuset såg hon trött ut, men ögonen ovanför de mörka ringarna var vaksamma.

”Jag känner inte igen dig. Jobbar du för Ditte?”

Jag svarade inte, utan låtsades att jag inte förstod hennes brutna danska och studerade istället flaskorna med rengöringsmedel i hennes städvagn och sedan knapparna i hissen. Utrymmet var litet och luften kvav och otillräcklig. Hissens nedåtrörelse kändes som när man sitter kvar i badkaret efter att man har dragit ut proppen.

”Inga obehöriga får komma ner”, sa hon med skarpare röst denna gång. Jag släppte flaskorna med blicken och såg henne i ögonen.

”Jag började förra veckan!” svarade jag lite för högt och tryckte tjurigt ner händerna i fickorna. ”Killar kan faktiskt också städa.”

”Okej, okej. Lugn, lugn”. Hon himlade med ögonen.

I nästa sekund plingade hissen till och vi var nere. Jag såg henne försvinna åt vänster med sin skramlande vagn. Själv började jag gå åt motsatt håll. Trots lysrörsbelysningen gav stället ett dunkelt intryck. Jag kände mig som en mullvad som skulle börja gräva sig ner genom en lång tunnel. Efter ett par steg ångrade jag mig. Var jag verkligen på rätt plan? Kulvertarna utgjordes inte av bara ett plan, utan flera. Det var ett underjordiskt system i olika plan där man kunde hamna så långt ner som kulvert minus sex om man hade otur. Jag vände mig om, men hissen var inte längre där och bredvid hissdörren fanns såklart en avläsningsplatta för en elektronisk nyckel som jag inte hade. Jag beslutade mig för att ändå försöka hitta omklädningsrummet.

För att inte gå vilse i kulvertarna var man tvungen att orientera sig, lägga vissa detaljer på minnet. Något som var lättare sagt än gjort när de smutsorangea väggarna och rören som löpte parallellt såg exakt likadana ut överallt. Att skyltningen vari princip obefintlig gjorde det förstås inte lättare. Det fanns heller ingen att fråga om vägen, om jag nu hade velat det. Någon enstaka vaktmästare förekom och ibland susade läkare förbi på sparkcyklar. Men ingen stannade längre än frivilligt här nere och jag insåg att jag nu var alldeles ensam. Det enda ljudet kom från mig själv. När jag stannade blev det tyst, sådär overkligt tyst som det aldrig blir någonstans. Som i en grav eller på ett bårhus, tänkte jag och ryste till. Min puls tycktes öka för varje steg jag tog. Otroligt nog hade ingen upptäckt mig än. Men varenda muskel var på helspänn. När som helst kunde en dörr öppnas och då var det bäst att jag hade en bra förklaring, eller vara beredd att springa riktigt snabbt.

Jag plockade upp mobilen. Trots att jag inte hade täckning hade jag fått ett SMS.

“Jag är i omklädningsrummet. Om du minns?”

“Jo, du frågade samma sak för tio minuter sedan”, mumlade jag för mig själv.

Men det kanske inte var så jag skulle tolka frågan? Sommaren för tio år sedan tillbringade vi en hel del tid i omklädningsrummet. Egentligen fanns det separata rum för män och kvinnor, men det brydde vi oss inte om. Det var ändå ingen som ville byta om där nere, utan de flesta gjorde det inne på personaltoaletten istället. Jag förstod dem. Omklädningsrummet var en avstjälpningsplats, ett förråd i dess sämsta bemärkelse: gamla, skrangliga bänkar, rostiga metallskåp som inte gick att öppna och trasig ventilation som bar med sig ömsom en lukt av matos, ömsom en odör av avlopp. Jag mindes lukten, och i minnet blandades den med doften av henne.

De två första åren efter att vi skildes hade jag febrilt försökt hitta henne. Jag visste att Cornelia hade tappat sin mobil någon av våra sista arbetsdagar den sommaren, men det fanns ju andra kontaktvägar, till exempel mejl eller Facebook. Varför hade hon inte hört av sig förrän nu? Särskilt eftersom hon tydligen hade sitt nummer kvar – SMS:en kom ju från hennes gamla kontakt i min telefonbok. Och, vad menade hon egentligen när hon sa att vi alltid skulle vara tillsammans, om hon sedan inte alls brytt sig om att hitta mig?

Jag hade gått vilse i tankarna när jag hörde det: ett svagt, gällt, ihållande ljud. Jag stannade upp och försökte lokalisera varifrån det kom. Det gick inte att avgöra om det kom inifrån eller utifrån. Det fanns inga fönster och vad jag kunde se var alla dörrar i närheten stängda. Var det verkligen åt det här hållet som omklädningsrummet låg? Jag blev osäker igen.

Jag var säker på att det var till höger efter hissen och sedan till höger efter andra svängen. Andra svängen. En, två, tre… Jag hade gått för långt. Fan.

Jag bet mig själv i kinden och såg mig sedan om i båda riktningar. Fortfarande inte en människa så långt ögat kunde nå, bara gången som aldrig tog slut. Luften var kyligare nu, nästan rå. Jag huttrade till och svepte rocken tätare kring min kropp. I nacken skavde tvättrådslappen. Tydligen skulle den här delen av sjukhuset ha blivit en avdelning för psykiskt sjuka. Så blev det inte. Kanske lika bra det. Det var inget ställe man blev frisk på.

”Folk har blivit galna här”, hörde jag mig själv säga rakt ut i luften och studsade till vid ljudet av min egen röst. Den lät inte alls som jag var van vid. Kanske var det inte ens jag som sa det?

Jag skrattade till nervöst, nöp mig själv i skinnet ovanpå handryggen och tog ett djupt andetag. I fickan märkte jag plötsligt att mobilen vibrerade, precis när den slutade. Ett missat samtal.

Från Cornelia. Jag försökte att ringa tillbaka men samtalet avslutades innan det kopplades fram. SMS gick inte heller att skicka. Ändå dök ett nytt upp på skärmen.

“När kommer du? Jag vill inte vänta hur länge som helst.”

Jag läste sms:et två gånger och båda gångerna förvånades jag över den otrevliga tonen. Kanske borde jag strunta i allt och åka hem istället? Var jag verkligen tvungen att träffa henne igen?

Drömmarna från de senaste veckorna, om hennes varma kropp, hennes mjuka hud mot min egen, gjorde sig påminda. Ja, det var jag tvungen.

Det kom ett nytt sms.

“Förlåt. Jag menade inte att vara otrevlig. Jag är snäll. Jag lovar. Om du har råkat gå för långt, förbi den tredje svängen, så gå tillbaka och ta första dörren in till vänster.”

Hur kunde hon veta? Jag snurrade runt och försökte hitta övervakningskameror i taket. Ingenting. Bara de blinkande lysrören. Sedan slog det mig att hon såklart förstod att jag hade gått för långt. Jag hade ofta gått vilse den där sommaren och hon hade alltid fått komma och hämta mig. Så förutsägbart allting var ändå.

När jag vände mig om hörde jag det svaga ljudet igen. Det liknade ingenting jag tidigare hört. Det kunde omöjligen komma från hissen eller någon dörr, och städavdelningens personalrum befann sig flera hundra meter bort. Kanske kom det bakifrån?

Jag ökade takten. Trots det följde ljudet mig i hasorna som ett utsvultet djur och sekunden senare började det ringa i öronen. Tänk om jag hade satt igång ett larm utan att veta om det? Och om polisen kom och tog mig? Scenariot kändes lika osannolikt som sannolikt på samma gång. Det skrämde mig att jag inte kunde avgöra vad som verkar mest logiskt. Snart tyckte jag mig höra fotsteg, dörrar som öppnades. Då började jag springa. Mina fotsteg tycktes inte ha något eko. När jag äntligen nådde dörren till vänster som jag kände igen ryckte jag upp den och smällde igen den lika snabbt efter mig.

Rummet skakade till innan det blev tyst. Det enda jag hörde var mina egna andetag och mitt eget hjärta. I mörkret famlade jag efter strömbrytaren varpå ett lysrör i taket blixtrade till. Jag blinkade till och försökte vänja ögonen vid det kalla, nästan blåaktiga ljuset.

En gång när jag sommarjobbade hade jag råkat komma in i en undervisningssal på tredje våningen. I det dunkla ljuset såg jag bara att det låg någon orörlig på en vagn mitt inne i rummet. Jag har aldrig sett en död människa och svimmade nästan innan jag insåg att det var en docka av gummi, avsedd för läkarstudenter att träna på. Ögonblicket mellan det att ögonen registrerade och hjärnan förklarade var ett av de värsta jag upplevt. Aldrig hade jag varit så rädd.

Inte förrän nu.

Rummet var närapå sterilt. Det liknade inte alls omklädningsrummet. Jag måste ha tagit fel. Väggarna var kala och vita och ett par meter längre fram, mitt emot mig fanns en metalldörr med en varningstriangel och en dödskalle på. Det enda i övrigt som fanns i rummet var en vagn i metall. Det stod ett ställ på den, och något låg bredvid, men det tog en stund att förstå vad det var jag såg.

Smutsiga instrument i stället. En skalpell och en sax, slarvigt slängda på bordet, båda täckta av levrat blod. Jag tog ett steg bakåt och sedan ett till. Med handen bakom ryggen trevade jag efter handtaget som jag tryckte ner, om och om och om igen. Inget hände.

När jag började rycka förtvivlat i det svettiga handtaget hörde jag det gälla ljudet igen. Men högre denna gång. Jag frös till. Det lät som ett skrik inspelat på band. En ung kvinnas röst. Samma ljudslinga om och om igen. I bakgrunden lät det också som om någon skrattade. Kom det från mobilen? På något sätt hade jag lyckats få upp den ur fickan, bara för att upptäcka att Cornelia hade skickat över tvåhundra sms. Mobilen vibrerade i min hand.

Jag är här.
Jag är här.
Jag är här.
Jag är här.
Jag är här.
Jag är här.
Jag är här…

”Cornelia?”, viskade jag ”Var är du?”

Hela rummet förvrängdes framför mig. Väggarna verkade pressas samman och golvet krympte. Metallbordet gungade framför mina ögon, men jag kunde inte röra mig. Luften smakade jordkällare och förruttnelse. Blodet susade mellan mina öron. Det är då det hände. Någon började banka på andra sidan dörren, just den dörr som befann sig ett par meter framför mig. Det lät som ett hjärta i en metallburk. Sedan såg jag hur dörrhandtaget långsamt trycktes ner och när det hade nått ända ner syntes glipan mellan dörren och väggen. Sakta blev den bredare och när glipan var en decimeter såg jag en blek hand som trevade sig ut och klistrade sig mot den tunga metalldörren. Snabbt drog handen sig tillbaka, lämnade ett spår av något som liknade en blandning av blod och slem på dörren. Jag höll andan. Dörren öppnades ytterligare några centimeter. Handen stack ut igen. Den kramade nu skaftet på en skalpell så hårt att de beniga knogarna såg ut att kunna krossas när som helst. Den vassa skalpellspetsen blixtrade under lysröret.

Det här hände inte.

Det var inte på riktigt.

Det kunde inte vara på riktigt.

Plötsligt slog metalldörren upp med ett öronbedövande dån samtidigt som mitt eget skrik skar genom rummet:

”Nej! Nej! Nej!”

Med all min kraft kastade jag mig mot dörren bakom som oväntat gav med sig. Sedan skedde allt mycket snabbt. I ögonvrån såg jag den vita rocken och sparkcykeln. Krocken var oundviklig. Mitt skrik blandades med hennes. Jag såg hennes flaxande armar och ben och paniken i hennes ögon. Golvet kom emot mig innan jag kunde värja mig. En hård duns och sedan mörker.

När jag vaknade befann jag mig inte längre i kulverten, utan i en säng uppe på avdelningen. Läkaren konstaterade att jag hade blivit skrämd och chockad till följd av en synvilla. Trots allt var det lätt hänt där nere. Bristen på luften och min egen livliga fantasi hade såklart bidragit. Jag godtog hans förklaring. Mest för att jag var för trött för att protestera. Jag bad om ett glas vatten, men orkade bara dricka en klunk. Sedan föll jag in i en djup, drömlös sömn.

När jag äntligen fick tillstånd att ta mig hem kom tankarna med förnyad intensitet. Teorin om synvillan kändes inte helt vattentät, även om jag visste att friska människor kan drabbas av synvillor och hallucinationer. Om mitt liv hade varit en sämre skräckfilm skulle jag ha vaknat nu och insett att det bara var en mardröm. Men jag hade inte drömt. Jag kände mig visserligen lite mer utvilad, men frustrationen över att jag hade upplevt en del av verkligheten som inte borde vara möjlig satt som en tagg i min hjärna; hur mycket jag än försökte dra ut den lyckades den borra sig djupare in i den grå massan. Därför kändes det som en befrielse att lämna sjukhuset.

Ljuset utomhus var skarpt och himmeln ovanligt blå.

Luften luktade gott och jag drog in djupa andetag. I fickan hade jag en lapp till en psykolog om jag behövde prata med någon igen. Fortfarande var allt ett töcken, men jag hade börjat sortera intrycken. På baksidan av lappen skrev jag Cornelia och sedan ett stort frågetecken. I mobilen fanns inga spår av alla de sms som hon hade skickat under de timmar som jag hade befunnit mig i kulvertarna. Inte heller någon samtalshistorik som visade att hon hade försökt ringa mig. Däremot såg jag ett nytt sms från ett annat välbekant nummer.

“Hej! Vi är några som ska ut och dricka öl på Möllan ikväll. Vill du haka på? Jesper”

Jag svarade att jag gärna följde med. Jag skulle bara hem först. Om sanningen ska fram vågade jag inte vara ensam riktigt än. När taxin stannade klev jag in och meddelade vart jag skulle. Chauffören nickade och vred på radion. Jag kramade fortfarande mobilen hårt i handen och när den vibrerade till kändes det som stötar genom min arm. Det var väl Jesper som meddelar när vi ska träffas, tänkte jag men läste ändå.

Jag ångrade mig direkt. Sms:et kom inte från Jesper. Från skärmen stirrade bokstäverna tillbaka. Jag stängde av mobilen och la ner den i fickan. Jag skulle ändå inte att behöva läsa sms:et två gånger.

Jag är redan hemma hos dig. Väntar.

Signaturmelodi

Vi hörde “Sjukhusbesöket”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed beger sig Creepypodden upp till ytan igen, dyker upp som en kameleont från undervattensriket som beblandar sig med oss vanliga dödliga under vardagarna. Men om två veckor visar vi vår rätta skepnad och dyker ner igen, tillsammans med er, i mörkret där nere. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.