Avsnitt 278: Den blå

Detta är skrivet den nittonde september 2024 på ett spa en bit utanför Stockholm. Jag sitter på rum 212, rummet närmast ingången till bassängen som är stängd för renovering. Jag hör ett konstigt ljud från ventilationen, men det överröstas av ljudet av några som verkar ligga med varandra. Förmodligen är det gästerna i rummet bredvid.

När jag nu skriver detta så har Thea varit borta sedan klockan 16:00. Det är åtta timmar sedan.

Jag skriver ner min berättelse ifall något skulle hända antar jag. Jag oroar mig förmodligen alldeles för mycket. Jag hittar inte igen min telefon så jag borde gå ut till receptionen för att be dem ringa till polisen för att anmäla Thea försvunnen, men det verkar ju lönlöst. Det är säkert ingenting, men jag har en olustig känsla kring att prata med mannen som sitter i receptionen. Jag skriver det här på min dator. Wifit fungerar inte heller.

Jag och Thea har varit ett par sedan strax innan corona. Vi kom hit runt 15.00 i eftermiddags. Thea har velat länge att vi ska åka hit tillsammans.

Jag vill beskriva det som hänt i så mycket detalj som jag kan, som ett ögonvittne. Om något allvarligt har hänt så vill jag att det i alla fall ska finnas bevis. Jag skriver ner allting jag kan minnas här, stort och smått, utan filter.

Jag vet inte hur mycket jag ska berätta om hur det har varit mellan mig och Thea och jag vet inte om det ens är relevant. Jag vill bara vara helt och hållet öppen och ärlig. Jag vet vilken den första frågan skulle vara om jag skulle rapportera det till polisen. Kan hon ha försvunnit självmant? Jag tror inte det, men jag vet inte längre själv. Kanske skriver jag ner det här för att kunna få se på det hela mera objektivt.

För några månader sedan gjorde jag ett snedsteg. Det var med en tjej jag hade känt länge och Thea kom på mig genom att läsa igenom mina sms. Vi åkte hit för att se om vi kunde hitta tillbaka till varandra. När hon frågade om vi skulle åka hit blev jag glad och förvånad, hon har varit så uppslukad i sin internetvärld under den senaste tiden. Jag har aldrig varit så intresserad av spa men om det här skulle kunna hjälpa oss att hitta tillbaka till varandra så skulle det vara värt det.

Egentligen tycker jag att det är jobbigt att vara tillsammans med henne på publika ställen där man är halvnakna. Det finns två saker som kan vara bra att känna till med Thea, hon lider av albinism. Det är ett ovanligt hudtillstånd, en genetisk förändring som innebär att man helt saknar pigment. Även pigmenten i ögonen kan saknas, som det gör på Thea, vilket gör att hon har nästan röda ögon. Det andra som kan vara bra att känna till är att hon ser väldigt bra ut. Det här leder till att blickarna som reagerar på hennes kritvita hud och röda ögon också stannar kvar där och blänger. Jag är väldigt svartsjuk. Jag vet inte hur många bråk som kretsat kring detta. De gångerna när jag varit full, när jag har fått för mig att hon betett sig flörtig och när alkoholen löst upp mina spärrar. Eller när jag istället suttit tyst i ett hörn och hon har frågat mig: ”Vad är det, älskling?”.

Det har varit skav mellan oss sedan jag gjorde mitt snedsteg och om jag ska vara ärlig så har det skavat mycket längre tid än så. Det är som att det är något som har förändrats mellan oss på sista tiden men jag är helt säker på att hon inte skulle dra bara sådär, utan att säga någonting och utan att ta kontakt med mig efteråt. Det finns säkert en naturlig förklaring.

Vi tog bussen ut hit. Jag försöker komma ihåg hur det var. Bussen var inte fullsatt. Klockan var väl runt två när vi åkte. Jag minns inte något särskilt från bussen. Det var många par ombord. Sätet bakom oss var tomt. Ett par satt framför oss. De var äldre än oss. Kanske i 60-årsåldern, prydligt klädda. En tjej satt i sätet bredvid oss, ensam. Jag minns inte om hon steg av vid spaet eller inte. Jag har funderat på det nu. Kanske att det var lite konstigt, som att hon tittade på oss. Jag tänkte inte på det då, det var inget som jag reagerade på över huvud taget.

När vi steg in genom portarna in till spaet så slogs jag av hur rent det var. I entrén är det stora tomma ytor, svart marmor. Sterilt som i en operationssal. Vi började i en lång kö och alla gäster fick likadana kläder, som att alla skillnader måste jämnas ut. Ingenting som får sticka ut. Det finns något vilsamt i det, men också något fabriksmässigt, uniformt. All den här renheten provocerade mig på något sätt. Den kändes världsfrånvänd. Jag ansträngde mig för att hitta alla skavanker, alla små missar, något någon hade missat att plocka upp. Ett äppelskrutt nedanför ett fönster. En dammtuss i ett hörn.

Alla gästerna hade samma klädsel. Japanska morgonrockar med ett bälte runt midjan. Alla som jobbade i shoppen och de som gick runt och städade hade också samma klädsel. Men deras klädnader var enklare. Våra var i en djupblå nyans medan deras var i enkla naturfärger. Även om jag sitter här och försöker minnas hur de andra såg ut så kan jag inte det. Det var som att vi alla var del av en massa där ingen stod ut. Alla som hade enklare klädnader var våra betjänter. Dom var här för vår skull. De enda med mer avancerade kläder var dom i receptionen med snirkliga gyllene broderier.

När vi till sist nådde fram till receptionen så stod en man i kanske 40-årsåldern och tog emot vår bokning. Han hade gröna ögon, jag är nästan helt säker på det. Gröna ögon och blont hår. Ganska lång. Något i hans blick som kändes väldigt vaket, nästan aggressivt.

Det hade varit dålig stämning mellan mig och Thea på bussturen dit och det gjorde mig nog extra känslig. När det blev vår tur i receptionen tittade han henne djupt i ögonen och välkomnade henne dit. Jag kände min svartsjuka. Jag himlade med ögonen åt henne och hon gav mig en vass blick.

”När ni nu går in till badet så ber vi er att avlägga ett tysthetslöfte, det innebär att ni, för att undvika att störa dom andra gästerna men även för att inte störa er själva avhåller er från att prata eller på annat sätt kommunicera om det inte är absolut nödvändigt.”

Någonting i hur han sa det fick mig att tänka på de automatiska utropen som man hör vid tunnelbanan, det lät alldeles för inövat, statiskt, maskinellt. På avstånd såg hans ansikte harmoniskt ut, men när jag nu fokuserade på hans mun medan han pratade så la jag märke till att han hade en alldeles för stor glipa mellan tänderna.

Stämningen mellan oss var inte bättre när vi kom in till hotellrummet. Det var ett vackert rum. Vilsamt. Inte så mycket möbler. En stor säng i mitten av rummet. En lampa, en enklare stol. Utsikten över Mälaren, en liten skog nedanför fönstret, höstlöven var röda som blod. En krokig och rostig spik stack ut från en takbjälke med någonslags rest av plasttäckning över sig. En rest av en renoveringsduk som inte hade städats bort.

Vi ramlade ner i sängen båda två, stupade. Fortfarande med ytterkläderna på. Bredvid varandra men utan att våra kroppar möttes. Jag sträckte mig tafatt mot henne. Hon föste undan min hand. Jag ville veta vad hon tänkte på, för hon säger aldrig det självmant.

Vi låg sådär en stund. Sa ingenting till varandra. Hon blundade. Stämningen var inte bra. Jag vill inte säga något. Det skulle bara göra det värre. Jag väntade på att hon skulle säga något istället. Det gjorde hon inte.

Då knackade det på dörren, och sekunden efter öppnades den och jag hoppade till. Det var någon ur personalen. Hans kläder hade snirkliga broderier precis som de som jobbade i receptionen. Jag reagerade på att han bara slängde upp dörren, väntade inte ens tills någon kom och öppnade.

Det andra jag reagerade på var Thea. Det var något i hennes reaktion, i hur hon satte sig snabbt upp i sängen, hur hennes ögon spärrades upp som för ett kort ögonblick som fick mig att tro att hon kände igen honom. Något i hennes leende fick mig att tro att hon var glad att se honom. Mannen såg trött ut. Jag vill minnas att han hade svart hår.

”Jag ville bara informera er om att er middagstid är klockan 19:30. Ni kommer sitta i restaurangen högst upp. Du hade bokat en behandling ser jag också. Den börjar klockan 19.00. Har ni allt ni behöver annars?”

Tonfallet i mannens röst var formellt, glädjelöst. Utan några fler ord stängde han dörren efter sig och gick därifrån. Det blev tyst. Thea satt fortfarande upp i sängen. Jag såg en död fluga inuti ett spindelväv i mellanrummet mellan inner- och ytterfönstret.

Jag frågade henne om hon kände igen honom. Hon tittade på mig, hon himlade med ögonen. Vårt tysta kalla krig hade bytts ut mot en öppen fientlighet.

”Ska vi byta om?”, frågade jag. Jag orkade inte med att vara kvar härinne längre.

Hon ryckte på axlarna

”Visst” svarade hon.

När hon tog av sig klänningen smekte jag försiktigt med mina händer över hennes rygg, men hon ryggade bara undan och flyttade sig så att mina händer inte längre skulle kunna nå. Jag satte på mig min klädnad. Den hade inga fickor. Jag lämnade mobilen på nattduksbordet och kopplade in den till eluttaget.

På väg ner till badet gick vi förbi någon slags träningslokal med stora kuddar på golvet och yogamattor. Rörelserna hos kropparna där inne var så perfekta, synkade och harmoniska. Flera kroppar som rörde sig som en enda. Gymnastik. Blänkande kroppar. I taket la jag märke till att lampan sken med ett ojämnt sken, nästan som att den blinkade. Den behövdes bytas ut.

Omklädningsrummen var separata. Jag sköljde av och tvagade mig. Överallt nakna kroppar, väldoftande tvålar. Allt var rent och skinande. Kropparna var vältränade, vackra frisyrer. Golven var rena, reflektioner av vatten och lampor mot den skinande svarta marmorn. Jag kan inte minnas något särskilt från duschrummet annat än att jag satt bredvid någon som verkade ha varit här tidigare, han tvättade sig med en sådan självklarhet, nästan som att det var någon slags ritual.

På väg ut från duschen tog jag fel dörr och hamnade i en städskrubb. Bakom rader av moppar och städartiklar så fanns det en hylla som det står ”borttappat” på. På den hyllan var det fullt av skor, intryckta, ovanpå varandra. Väldigt många par.

När jag kom ut från omklädningsrummet letade jag efter Thea. Spaet var fyllt av par, tätt omslingrade. Det kändes som att alla var i olika faser av förspel. Alla paren hånglade, lyfte upp varandra, låg i varandras famnar. Allt var så långt från vad jag och Thea hade. Det smärtade mig, gjorde mig avundsjuk. När jag hade väntat vad som kändes som en bra stund vid ingången fick jag för mig att hon måste ha gått in. Det kunde bara inte ta såhär lång tid. Jag gick runt på spaet. Det fanns både en inne och utedel. Jag tittade i de olika bassängerna. Försökte se om hon var där. Det var hon inte.

Paren i bassängerna satt lite för nära och andades lite för tungt. En man höll upp sin tjej runt magen, och flög runt med henne i famnen som om hon var ett litet barn. Jag ansträngde mig för att vända bort blicken och kände mig akut medveten om min kropp. Överallt rörde sig personalen i sina klädnader som anonyma spöken och plockade upp tallrikar med rester av chark och ost och tomma champagneglas. Till slut gick jag tillbaka. Då stod hon där i ingången till spat. Hon tittade anklagande på mig, som om jag nonchalant gått in före henne.

Vi började i den stora bassängen. Det var stelt först. Fullt med folk. Plötsligt gav Thea mig en kyss. Jag drog händerna genom hennes hår. Vi låg stilla i varandras famnar i poolen. Stilla hörde jag hennes andetag. Jag ville stanna i det här. En lättnad började växa i mig. Kanske skulle allt bli bra ändå. Det var som att vi började slappna av. Vattnet var varmt och det luktade klor.

Ett annat par satte sig bredvid oss i poolen. Hon var blond och såg ung ut, med glädje i ögonen. Han var ganska lång med kortklippt svart hår, och hade en tatuering någonstans på armen. Det fanns egentligen ganska mycket plats runt om, men ändå satte dom sig alldeles för nära, så nära så att kvinnans kropp nuddade min. De retades med varandra, skvätte vatten, tryckte sig nära varandra. Kvinnan satt i knät på mannen, med ryggen mot mig så att rumpan snuddade vid mitt ben. Deras grovhångel gjorde mig obekväm. Plötsligt skrattade de till. “Oj, förlåt!”, sa kvinnan när hennes hand råkade snudda vid mitt lår. Hennes ord fick mig att rycka till. Ögonblicket direkt efter att hon råkat bryta tystnaden kom hon på sig själv. Satte lekfullt fingret över sin mun.

Viskande presenterade Thea sig själv och mig. De flinade över att alla ha brutit mot tystnadsregeln. Viskande presenterade den andra tjejen sig som Emma och sin partner som Anders. Med samma viskande men också lekfulla ton ursäktade sig Emma om de hade varit lite för närgångna. Thea ryckte på axlarna som att det inte hade gjort något och log mot Emma. Emma la en hand på Theas axel. Nu tyckte jag att även hon satt för nära dem.

Jag såg på sidan av poolen en inbuktning alldeles i mitten av en marmorplatta, som att någon hade kört in eller krockat med skivan, eller som att något hade tryckts emot den under lång tid.

Jag ville inte sitta här med Anders och Emma. Jag ville inte prata med Anders och Emma. Jag ville vara här tillsammans med Thea. Jag ville vara ensam med henne. Jag ville att allt skulle bli som det hade varit. Jag frågade henne viskande om hon inte ville testa en av utomhusbassängerna istället.

Hon himlade med ögonen. Satte sitt finger över munnen.

”Kan du inte gå dit då?”, viskade hon kort.

”Vill inte du se hur det ser ut då?”

”Jo jag kommer”, viskade hon mer irriterat. Jag såg Emma och Anders blick på mig.

”Kan du inte gå dit bort då om du vill? Jag vill faktiskt hellre vara här. Måste vi göra allting tillsammans?”

Anders och Emma tittade på varandra med något medlidsamt över sig. Tystnaden var pinsam.

”Vi tänkte gå till saltbastun, ni vill inte följa med dit då istället?”, viskade Emma.

Vi gick dit. Det var fullt av folk med par som satt i varandras knän. Jag och Thea satt tätt ihop. Ångorna från ångbastun gjorde att man inte såg längre än sina egna händer. Anders och Emma satt någon annanstans i rummet, inuti ångorna. Skepnaderna omkring verkade skapa en alldeles egen sammansmält organism. Ljudet av slafsigt hångel. Frasandet av rumpor och kroppsdelar som bytte plats. Jag hörde stön och såg knappt Thea, som plötsligt inte satt bredvid mig längre.

Jag sträckte mig efter hennes hand men famlade i luften. Som förevändning för att gå upp och leta efter henne ställde jag mig och gick fram mot mitten av rummet. Där stod ett kar med salt. Meningen var att man skulle smörja in sig med det. Jag grävde i saltkaret och kände då att någonting låg där i. Något hårt, stelt, kallt. Långsamt böjde jag mig ner för att se bättre men det var alldeles för dimmigt.

Jag tryckte ner handen djupare ner i saltkaret för att förstå vad det var och utforskade föremålet med mina fingrar. Det var stelt men kändes organiskt på något sätt. Ytan var som skinn, och det hade formen av en krok. Jag kände mig fram till föremålets abrupta slut. Längst ner på föremålet saknade det sin skinnliknande yta, där var det istället löst, som sladdrigt fett, med bitar av något mera hårt.

Plötsligt insåg jag vad det var. Det var en hand. Jag kände stela fingrar. Det var en grov hand, manlig. Avhuggen. Den satt inte fast i någon arm.

Det gick snabbt, instinktivt. Jag hoppade upp och sprang ut ur bastun. Uppvarvad. Sprang in på första bästa toalett jag hittade. Lyckades precis få upp toalettsitsen innan jag började kräkas. Stod så en stund. Försökte återfå andningen. Det kan inte ha varit vad jag tror att det var. Jag såg det aldrig. Kunde bara känna det med mina fingrar. Jag spolade kallt vatten på mitt ansikte. Väggarna var av marmor. Handfatet gigantiskt. Varma handdukar låg bredvid för att man skulle kunna använda till att torka av sig. Ljuset var dunkelt och behagligt.

I papperskorgen var det alldeles överfyllt med papper, men det gick inte att se så länge locket låg ovanpå. Mitt bland pappren låg det några som var färgade röda. Någon som hade blött näsblod.

När jag kom tillbaka till bastun var Thea inte längre där. Ingen annan var där heller. Paret vi hade träffat tidigare var också borta. Bastun var tom.

Det här var nu åtta timmar sedan och jag har inte sett till henne sedan dess.

Jag har försökt beskriva allting hittills så noggrant som jag har kunnat och jag har försökt att inte utelämna någonting. Jag har hört att man snabbt kan förändra minnen av saker och att det därför är viktigt att skriva ner allt så snart som möjligt efter att något har hänt. Det här är mitt vittnesmål. Jag vet inte om någonting verkligen har hänt, eller om det bara är mina hjärnspöken. Kanske finns det någon helt naturlig förklaring till att Thea är borta. Det enda jag vet är att hon är borta. Kanske kan det vara så som mannen i receptionen sa, att hon bara inte vill vara med mig. Men det skulle inte vara Thea. Hon skulle inte försvinna bara sådär.

Ljudet härinne där jag sitter och skriver har blivit högre, det låter nästan som att dom är fler som har sex nu. Utanför har det hunnit bli nästan helt beckmörkt, bara med stor ansträngning kan jag se vattnet nedanför slänten.

Efter att jag hade kommit tillbaka till bastun tittade jag såklart efter om jag kunde hitta den avhuggna handen. När jag hade känt den där i bastun så var jag helt övertygad om att den hade varit där men nu var jag inte lika säker. Hade jag inbillat mig? Var det något annat jag hade känt? En handske? Jag hittade iallafall ingenting. Det enda som fanns i karet var salt.

Trots att jag hade varit så chockad ögonblicket innan så kände jag mig märkligt lugn och avdomnad efter att jag kommit tillbaka till bastun och insett att de inte var där. Kanske var det därför min reaktion dröjde.

Jag kollade runt i resten av spaet efter Thea. Allt var som vanligt. Par i olika stadier av förspel. En rödhårig tjej hade sina båda händer och ansikte nere i sin killes hår som om hon var en apa som letade efter löss. Jag såg inte Thea någonstans. Jag gick till och med tillbaka till rummet, ingen var där, allt var som vanligt. Tillslut gick jag till omklädningsrummet, knackade på dörren. “Thea?” sa jag försiktigt. En annan tjej gick ut ur omklädningsrummet, hon hoppade till när hon såg mig, tittade misstänksamt innan hon gick in igen.

Efter en stund kom det ut en person från personalen.

”Vänligen respektera stillheten”, viskade hon.

“Jag vet”, sade jag. “Jag letar efter min tjej, hon är borta. Har du lust att kolla om hon är där inne? Hon är blond och har väldigt speciella ögon.”

”Du kan inte stå här och föra oväsen, folk blir obekväma”, sade kvinnan.

“Jag vill bara hitta min tjej.”

“När försvann hon då?”

“För 30 minuter sedan”, svarade jag. Hon suckade.

“Då kommer hon nog tillbaka, hon kanske bara har gått på toaletten eller testat någon annan pool.”

Jag ville inte säga något om handen, det skulle låta så dumt, jag skulle tappa all trovärdighet.

“Kan du inte kolla?”

Hon suckade demonstrativt ännu djupare. Jag låtsades inte märka det.

“Hon har en genetisk variation, hon har röda ögon, om hon är där kommer du se henne”.

Medan hon himlade med ögonen och med dödstrött kroppspråk drog hon upp dörren till omklädningsrummet och gick in, men kom ut igen alldeles för snabbt.

“Hon är inte där.”

Det hade inte funnits någon chans att hon skulle ha hunnit kolla igenom omklädningsrummet på den där korta tiden, men hon vände och gick direkt därifrån och jag kom inte för mig att ifrågasätta henne. Jag satte mig ner i en av bassängerna en stund. Kanske var det som hon sa. Jag oroar mig för mycket. Jag gjorde mitt bästa för att slappna av i poolen. Kanske hade hon hängt med det där paret, de verkade ju komma överens. Allt var nog lugnt.

Överallt i poolen satt det par tätt intill varandra. En tjej som inte kan ha varit mer än 20 gjorde grimaser och blåste upp kinderna inför sin säkert i alla fall 20 år äldre kille. Jag blundade, ville stänga allting utanför. Försökte finna mig i det jag befann mig i. Mitt sinne spelar mig spratt när jag är orolig. Det kan inte ha varit en hand. Det måste ha varit något annat. Kanske bara någon slags ställning i botten. En handske från någon som hade fyllt på saltet i karet hade råkat glömma bort där. Thea skulle komma tillbaka strax. Jag får inte oroa mig.

Jag togs ur min dröm, någon knackade mig på axeln. Jag öppnade ögonen. En man stod framför mig, hans tjej stod bredvid. Han pekade med handen på mig och gjorde en rörelse över resten av rummet. Jag upptäckte hur jag satt i mitten av poolen och blockerade platsen för alla andra. Jag flyttade på mig så att de skulle få plats bredvid mig. Det tog inte många sekunder innan de började hångla. Tjejen satte sig i killens knä. Jag orkade inte med det här mer. Jag var tvungen att gå upp. Jag gick bort till en av duscharna och duschade kallt. När jag stod där i duschen såg jag ut. En tanke slog mig. Bortanför utomhuspoolerna fanns en promenadslinga som gick efter vattnet. Kanske hade hon gått iväg dit. Kanske hade hon följt med paret på promenad. Att sitta kvar här kändes som uteslutet. Det var omöjligt att slappna av igen.

Utomhus var det höstväder. Kallt. Kylan fick mig att piggna till. Löven var på väg ner. Jag såg inga andra utomhus. Jag gick ut till en av utomhusbassängerna, det var bara jag där. Jag bestämde mig för att sätta mig ner en stund. Vattnet var varmt. Jag tittade ut över landskapen, sökte med blicken för att se om jag kunde se henne där ute. Jag såg ingen alls. Genom skogen gick vandringsleder. Jag började bli tröttare när jag låg där, slappnade av. Säkert var det så, hon hade nog bara gått iväg på en promenad, kanske tillsammans med det där paret. Säkert hade hon blivit irriterad på mig för att jag var så avig i poolen, säkert ville hon bara gå iväg själv.

Ju längre tid jag låg i poolen desto troligare lät det. Jag har så lätt för att oroa mig. Jag får för mig saker. Tankarna far iväg. Jag måste bara koppla av.

Jag började dåsa till i vattnet, jag tillät mig att slappna av. Jag började glida ner med benen djupare ner. Mitt ben kom i kontakt med något på botten. Det var något som flöt, hår? Som när det fastnar i duschbrunnen. Det var så jävla äckligt. Tjockt svart hår. Jag sa till en i personalen, som utan större intresse eller förvåning rensade ur bassängen. Inomhus satt en blond man som mötte min blick, höll kvar den lite för länge, hånglade med sin tjej men följde hela tiden mig med blicken.

Jag bestämde mig för att gå på promenad efter promenadstråket. Jag klädde mig i min klädnad och började gå i mina ganska obekväma badsandaler. Skogen var vacker, med löven i färgad prakt. Luften var kall. Ljuset silade mellan grenarna och bladen. I mitten av stigen stod en stor ask där någon hade ristat in två initialer och ett hjärta under, men barken hade lossnat på ett ställe så man såg inte vad den sista bokstaven skulle vara. I skogen alldeles intill den vackra gången fylld av träflisor inhägnad av träspontar, vackra träd, tung doft, låg en använd kondom.

Jag såg inga andra personer efter vägen. Efter en stund kom jag fram till en liten trästuga. En man i samma klädnad som de som städade på spaet var på väg ut därifrån med en pirra fyllda med matlådor av rostfritt stål. Jag kunde inte se hans ansikte. Det här måste vara något slags skafferi. Stugan låstes med ett hänglås som hängdes i en klyka över dörren. När jag kom närmare dörren upptäckte jag att hänglåset inte hade hängts fast riktigt. Jag fick ett infall. Jag såg mig omkring. Mannen som hade tagit matlådorna hade redan försvunnit. Jag lyfte försiktigt bort låset och klev in. Jag vet ärligt talat inte varför.

Därinne var det kallt, som i ett skafferi, och mörkt. Mina händer sökte sig till strömbrytaren och jag tände upp lampan. Det var mycket riktigt något slags skafferi. I ena hörnet fanns en tung dörr med en ratt som ledde till något som skulle kunna vara ett kylrum. Jag befann mig i något slags förrum. På mitten av rummet fanns stora maskiner för att skära kött i stål, efter väggarna stod hyllor med inläggningar av olika matvaror. Framför en av maskinerna låg flera tunna skivor av något slags kött som tydligen inte fick plats i någon av mannens lådor. Det tunna skurna köttet, upptinat. Tunna skivor. Efter att jag tittat ut och försäkrat mig om att ingen var på väg in hit så började jag vrida på hjulet in till det inre rummet.

I kylrummet hängde kött upp i taket i krokar. Rummet var kallt. Kött och bål. Jag kände att ett illamående kom över mig. Jag fick en tanke och när jag väl hade tänkt den så kunde jag inte släppa den igen.

När jag kom ut därifrån var jag helt säker, men när jag skriver det här nu är jag inte lika säker. Oron kan göra så mycket med synen, djurkadaver liknar varandra, grisar och människor delar DNA till 90%.

Jag kände mig för orolig för att stanna kvar. Istället fortsatte jag att gå runt sjön, tittade efter Thea. När jag kom tillbaka till spat gick jag direkt upp till hotellrummet. Det var tomt där. På nattygsbordet låg båda våra mobiler, på samma plats där vi lämnat dem för att inte ha med oss ner till spaet. Jag satte mig ner en stund på sängen. Jag tittade på Theas telefon, kunde inte hålla mig från att snoka. Tände upp telefonen, jag kunde inte hennes lösenord men kunde se att hon hade fått ett nytt sms. Jag såg att det var en bild, och att den var skickad från en kontakt med namnet ”Plågare”.

En kort stund funderade jag på om jag skulle ringa någon av hennes vänner från min telefon och se om någon av dem hade hört någonting, men jag insåg hur oroliga de skulle bli.

Jag borde ha tagit med mig mobilen ut från rummet då, men det hade betytt att jag tagit situationen på allvar och jag ville skjuta oron ifrån mig. Jag ville inte tro att något var fel. Jag hade fortfarande kvar förhoppningarna om att vi i natt trots allt skulle ligga bredvid varandra i den här sängen.

Jag började dessutom att bli irriterad på Thea. Jag vet inte om det var ett sätt att hantera det faktum att som jag såg det så fanns det egentligen bara två olika alternativ: antingen hade hon försvunnit mot sin vilja eller så höll hon sig borta helt självmant. Det ena alternativet skulle betyda att jag borde vara väldigt orolig, och det var tanken jag höll borta. Det verkade troligare att hon hade försvunnit självmant, säkert tillsammans med det där paret. Det skulle vara så typiskt henne: att inte kommunicera över huvud taget och utan istället bara sticka iväg helt utan förklaring.

Ju mer jag tänkte på det desto argare blev jag. En stund satt jag kvar där på sängen innan jag bestämde mig för att gå till receptionen och be dem att göra något utrop efter henne. Det var den bästa lösningen, om det var så att hon höll sig borta med flit så skulle det här vara något av det mest pinsamma hon kunde tänka sig och det kunde hon ha.

När jag gick på toaletten innan jag gick ut från rummet råkade jag lägga märke till min tandborste och såg att den inte längre hade några strån. Det var som att de var avklippta. Jag funderade lite på hur det hade kunnat ha gått till. Tandborsten var nyinköpt. Kanske var det något fabriksfel, något fel med limmet som hade fått det att lossna.

I receptionen stod samma man som när vi kom. Det dröjde länge innan han tittade åt mitt håll.

”Kan jag hjälpa dig?”, frågade han tillslut efter att jag diskret hunnit harkla mig.

”Min flickvän är borta.”

”Vad menar du med att hon är borta?”

Jag berättade hela historien för mannen i receptionen, utom om handen. När jag var klar var mannens ansiktsuttryck oförändrat. Han såg helt ointresserad ut.

”Jaha. Och vad vill du att jag gör åt det?”

”Ni måste kalla på henne eller någonting. Använda högtalarsystemet. Be henne komma hit.”

Mannen såg nästan äcklad ut.

”Nej vi kan inte kalla på henne, det skulle bryta tystnaden och störa alla dom andra gästerna.”

”Jaha, vad ska vi göra då?”

”Hur länge har hon varit borta nu? En timme? Folk går härifrån hela tiden, någon har hittat en egen bassäng. Folk vill vara ensamma ibland.”

”Hon skulle inte gå utan att säga till.”

”Har ni bokat middag? Då ses ni säkert där, ska du se.”

Jag blev stum för ett ögonblick innan jag hittade orden igen. Hur vågade han prata med mig på det där sättet?

”Jag känner henne. Jag vet att hon inte skulle försvinna bara sådär. Vi måste leta efter henne. Om du inte kan hjälpa mig så behöver jag prata med din chef.”

”Min chef är inte här just nu. Och det kommer inte heller att vara nödvändigt.”

”Om du inte kan hjälpa mig så får jag ringa till polisen, skulle du föredra det? Skulle det göra att dina gäster skulle ha det lugnare?”

”Ring polisen, du. Jag tror knappast att de skulle skicka ut någon för att någon har varit för sig själv en stund på ett spa.”

Innan jag sade något jag skulle ångra, vände jag och gick tillbaka till rummet. Korridorerna var fyllda med folk, fnitter, avslappnade konversationer. När jag skulle hämta mobilen för att ringa polisen så såg jag att de var borta. Båda telefonerna. Jag frös till.

”Thea?”, ropade jag. Jag tittade i mina fickor på mina avhängda kläder, även om jag visste att de inte skulle vara där. Jag tittade runt i hela rummet. Ingenstans.

”Någon har varit inne i vårt rum!”

Mina ord verkade inte direkt påverka mannen i receptionen nämnvärt. Samma blick, en blandning av ointresse och äckel.

”Ursäkta?”

”Någon har varit inne i vårt rum! Telefonerna är borta! Vi måste ringa polisen!”

”Vänta lite nu. Du behöver inte skrika. Du stör dom andra gästerna. Ta det lite lugnt. Då har hon ju varit där redan och hämtat sin telefon. Hon har tagit sin mobil och gått iväg till sin behandling. Hon skulle väl på en behandling nu innan ni skulle äta, inte sant?”

”Varför skulle hon ta min mobil isåfall?”

”Hon råkade väl ta fel.”

”Råkade ta fel?”

”Du, du verkar väldigt stressad. Vänta tills middagen och se om hon är tillbaka då, om hon inte är tillbaka då så kom tillbaka så kan vi se vad vi ska göra.”

”Ge mig telefonen, jag ska ringa polisen.”

”Okej du, vi gör såhär. Jag ringer bort till behandlingsrummen och frågar om hon är där, om hon inte är där så kan vi se vad vi kan göra.”

”Okej. Tack.”

”Stanna kvar här en stund så ringer jag alldeles strax dit, jag kommer tillbaka strax.”

Först nu lade jag märke till de andra gästerna. Bakom mig hade det bildats en kö. När jag tittade tillbaka såg jag deras blickar. Jag hade ställt till med en scen. Jag hade skämt ut mig. Det var ju ingenting. Det var mina egna spöken. Efter en stund så kom mannen ur personalen tillbaka igen.

”Så, nu har jag ringt. Hon är blond? Väldigt ljus? Thea? Visst är det så hon heter? Hon sitter i väntrummet, ska precis in på behandlingen. Hon bad mig hälsa att ni ses till middagen och att hon hade råkat ta din mobil. Så nu kan du sluta oroa dig. Njut av lugnet och faciliteterna här istället.”

Hans besked gjorde mig av någon anledning inte alls lugn.

”Vaddå? Hon sitter där på behandlingen?”

”Ja”

”Okej. Vart har hon varit då?”

”Det sa hon inte.”

”Nähä. Kan jag gå dit och prata med henne?”

”Behandlingarna sker i stillhet, vi kan inte släppa in andra personer dit. Men du träffar ju henne om 30 minuter.”

Jag gick tillbaka till rummet. Det var något som inte stämde. Det var något som kändes väldigt fel. Den här dagen hade blivit så misslyckad. Klockan var snart sju. Hela dagen hade jag ägnat åt att leta efter Thea. Vi hade inte haft någon tid alls för att hitta tillbaka till varandra, vi hade ju knappt pratat.

Jag la mig på sängen. Middagen skulle börja om 25 minuter. Jag blundade. Tänkte tillbaka på vad som hade hänt. Ångrade allt jag hade gjort. Tänkte tillbaka på när vi först träffades. Jag hade varit så fascinerad av henne, så attraherad. Det var som att hon kom från en annan värld, som att hon bara var en besökare här. Men det fanns något hos henne redan då en sorg, något dolt och främmande.

Vi hade börjat glida ifrån varandra redan innan mitt snedsteg. Börjat leva parallella liv. Hon hade stannat hemma, jag hade gått ut.

Och under corona så hade hennes isolering fördjupats. Hon började spendera mer tid på olika forum på internet. Hon hade alltid varit lättäcklad. Allt skulle vara rent och prydligt. Strukna skjortor. Vissa skulle kalla henne för konservativ. Jag vet inte när det började bli mer extremt. Kanske var det när våra grannar flyttade in. En barnfamilj som kom från ett annat land. Hon störde sig på dom. Tyckte dom var högljudda. Äckliga. Hon blev rädd när dom var sjuka och hostade. Tyckte det var ohygieniskt. Var rädd för att bli smittad.

En kväll hade hon glömt att stänga flikarna. Sidorna som hon var inne på var extrema. Pratade om rasrenhet, rashygien, jämförde människor med blommor och avel. När jag konfronterade henne skrattade hon bort det, sa att det bara var något hon råkat hamna in på. Det var verkligen inte hennes åsikter sa hon. Bara nån sajt hon råkat hamna på.

En kväll kände jag mig ensam och stämde träff med en gammal vän. Det slutade med att vi gick hem med varandra. Det var så det hade gått till. Mitt snedsteg. Som en tröst snarare än på grund av någon attraktion.

Jag kände mig helt utmattad där i sängen på spat. Ensam. Det var som att jag ville ge upp. Som att ingenting längre spelade någon roll. Jag hade förlorat henne. Allt var redan försent. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få henne tillbaka.

Plötsligt fick jag en aning. En obehaglig känsla. Jag kände mig övervakad. Någon betraktade mig. Känslan var svår att skaka av. Jag var tvungen att se mig omkring, öppna garderobsdörrarna. Jag tittade ut genom fönstret mot vattnet. Jag hade inte lagt märke till det tidigare, men från fönstret kunde man se ut till det lilla huset med kylrummet som jag hade gått förbi på min promenad. Plötsligt ryckte jag till. Det stod någon där. Någon som tittade åt mitt håll. Det var för långt bort för att kunna se några fler drag. En stund funderade jag på om det kunde vara ett träd. Men det var något med dragen som såg mänskliga ut. Jag drog snabbt för gardinen och lade mig på sängen igen.

Jag måste ha somnat till i några minuter, för jag vaknade upp av stress. Vägen bort till restaurangen där vi skulle äta gick genom en lång korridor, och på ena sidan av korridoren såg jag en bassäng jag inte hade lagt märke till tidigare, avskild från spaets övriga bassänger och till synes helt tom när jag i farten kikade in genom dörrspringan.

Längre fram var gruppträningsrummet och meditationssalen. Det var fullt med folk där. Alla satt i sina klädnader. Dörren ut till naturen och ner mot vattnet var öppen. Det var helt tyst. Det såg ut som att de väntade på något. Allas blickar riktades mot den öppna dörren ut, en frisk och kall luft blåste in därifrån. Jag fick en tanke kring att Thea kanske satt där. Jag lät min blick söka sig över sällskapet, men om hon satt där så kunde jag inte avgöra det i den dämpade belysningen.

Jag var ensam när jag kom fram till restaurangen. Thea var inte där. Barskt blev jag visad till ett bord. Jag kände mig som en produkt i en fabrik. Runt omkring satt par i sina matchande klädnader. En man kom fram med en meny. Slängde upp den på bordet.

”Jag väntar på mitt sällskap.”

Mannen hörde mig inte, han var redan borta vid nästa bord. Jag tittade runt i rummet, letade med Thea med blicken, tittade bort mot ingången och väntade på att hon skulle komma in genom dörren.

Kyparen kom tillbaka till bordet.

”Har du bestämt dig för vad du vill ha?”

”Jag väntar fortfarande på mitt sällskap.”

”Okej, jag kommer tillbaka om en liten stund”.

Efter att ha stirrat på dörren ett tag så tittade jag förstrött på menyn. Det fanns tre avsmakningsmenyer, och för att vara ett spa så var det väldigt mycket kött. En meny innehöll nästan bara inälvsmat. Jag såg mig omkring på maten som stod på borden omkring mig. Tunt skuret kött. Plötsligt kände jag ett enormt illamående. Det var som att kroppen reagerade snabbare än vad huvudet gjorde. Köttbitarna som hängde på krokarna i kylrummet. Men det kunde inte stämma. Det här var bara min oro, hjärnan som spelade mig ett spratt.

”Du får nog beställa nu ändå, annars kommer ni inte få in maten innan er bokade tid är slut.”

Kyparen var tillbaka. Jag svalde en kväljning. Det var inte svårt att bestämma mat till Thea. Jag visste att hon inte åt inälvsmat. Jag visste att hon inte åt råbiff. Då fanns det bara en meny kvar. Jag beställde densamma till mig själv. Jag köpte en drink också. Den starkaste jag kunde hitta på menyn.

Jag satt och väntade. Ingen kom. Tiden gick. Jag drack min drink. Jag beställde en ny drink. Jag började äta lite av maten men jag hade ingen aptit. Jag tittade runt på de andra paren. De som satt runt omkring mig. Det var bara jag som satt här ensam. Överallt satt det par. Tittade djupt in i varandras ögon. Skrattade åt varandras skämt. Rörde varandras händer och armar. Efter en stund så kom kyparen tillbaka igen.

”Visst stämmer det att ni hade ni tiden vid klockan 19.30 eller hur? Tiden börjar ta slut tyvärr. Vi kan ta hennes mat i takeaway om du vill. Så kan hon äta på rummet.”

På väg tillbaka till rummet så var spaet ovanligt tomt. Korridorerna var tomma men ändå kunde man höra dova samtal och ljud lågmält överallt. Det var förvånansvärt kallt. När jag gick förbi meditationsrummet så var det helt tomt, men dörren ut till trädgården stod fortfarande öppen och det var iskallt salen. När jag gick fram till dörren såg jag något på träramarna och gräset utanför. Jag rörde vid det med mina skor, något kletigt som såg organiskt ut. När jag kom tillbaka till korridoren tyckte jag att jag hörde viskningar, lågmälda samtal, ett plötsligt skratt. Det lät som hennes. En del av mig trodde att det bara var min oro, men det lät precis som hennes skratt. Det lät som att det kom från rummet med bassängen jag inte hade lagt märke till tidigare.

När jag steg in där var det första jag slog av hur dunkelt det var där inne. På väggarna satt kandelabrar. Inga lampor. Poolen framför mig var helt oupplyst, och vattnet mörkt och svart.

Jag hörde inte längre några röster. En dörr i ena hörnet såg ut som en nödutgång. Den var låst. Inget annat. Jag började gå runt poolen, tittade på väggarna. Försökte förstå vart ljuden kom ifrån.

Jag vet egentligen inte varför jag bestämde mig för att ta av mig klädnaden och ta ett dopp i poolen. Det var något konstigt med den. Vattnet var så mörkt. Jag undrade om det fanns något i den. När jag steg ner i vattnet la jag märke till att det var konstigt tjockt också, och kladdigt. Jag ville se hur djup poolen var och försökte dyka ner till botten. Det gick inte. Delvis på grund av vattnets konstiga konsistens, men den verkade också vara ovanligt djup.

Det var tungt att simma, som att jag hela tiden drogs nedåt mot botten. En kort sekund funderade jag på att ge upp helt. Bara sjunka ner till botten. Jag hämtade andan på poolkanten. Det var då jag märkte det: jag var fortfarande helt kletig. Helt färgad blå. Vätskan i poolen var inte vatten. Jag torkade av mig det värsta på en handduk innan jag skyndade mig tillbaka till rummet. Ställde mig i duschen och tog en lång och kall dusch. Sköljde bort allt.

Jag vill bara härifrån. Jag vill hitta Thea.

På vägen upp till rummet, på avstånd, såg jag henne. Jag var säker på att det var henne jag såg. Bakifrån. Jag ropade efter henne men fick inget svar. Hon gick tillsammans med en annan person. Jag sprang ikapp henne.

“Thea.” Jag la en hand på hennes axel. “Vart tog du vägen?”

Kvinnan vände på sig. Det var inte Thea.

Det är nu en timme sedan jag kom tillbaka hit. Jag har suttit här och skrivit sedan dess. Jag är på väg ut till receptionen, men jag har en dålig känsla kring det. Det är därför jag skrivit ner detta. Om någon hittar detta så och något händer mig får det här vara mitt vittnesmål. Någonting pågår här som inte är normalt.

Jag måste sluta nu, det är säkert ingenting men ljudet från grannarna har förändrats. Jag vet inte hur jag ska beskriva det här men de är väldigt högljudda.

Något annat verkar också pågå utomhus. Borta vid huset nere vid vattnet verkar människor samlas. Någon tänder en fackla. Ett fackeltåg. En stor grupp människor i samma klädnader.
Någonting i mitten av gruppen, något som jag har svårt att se vad det är i mörkret.

Nu knackade det på dörren. Så hör jag plötsligt hennes röst där utanför.

“Kalle?”

Och det är som att all oro blåser bort, försvinner. Hon låter lugn och precis som vanligt. Ber mig att öppna dörren. Lättad. Min Thea.

–––––––––––

Typiskt Kalle. Inte ens i sitt livs sista ögonblick förstod han vad som egentligen pågick.

Jag har själv aldrig varit särskilt nyfiken på livet. Vissa brukar ju säga det, att de är nyfikna på livet. Jag har aldrig känt så.

Det känns som att jag redan har varit här och som att allting som händer mig nu också har hänt mig någon gång förut. Livet är en tröttsam upprepning. Ingenting får mig att höja på ögonbrynen. När alla människor fick sin livskraft måste det ha varit så att jag fick bara precis så mycket eller bara precis så lite så att jag bara kunde hålla mig vid liv, men inte mer än så.

Det ironiska är att ju mindre intresserad jag är av mig själv desto mer intresserad av mig blir istället andra. Jag har haft många killar – och tjejer. Jag har inte varit intresserad av en enda av dem. Men de har alltid velat veta mer, komma mig närmare, och när jag sagt som det är, att det inte finns någonting där, så har de blivit besatta.

Jag har läst böcker om personer som varit med om omtumlande händelser och börjat bry sig om livet. En bilkrasch, en nära döden-upplevelse, och så: som pånyttfödd. Så när jag fick höra att jag hade blodcancer så måste jag erkänna att jag faktiskt blev nyfiken en kort stund. Var det detta som skulle få mig att till slut börja leva? Hoppet var kortvarigt. Jag såg på mitt liv och det faktum att det snart skulle ta slut och jag kände ingenting.

Jag svimmade på jobbet och åkte in till sjukhuset, det var så de upptäckte sjukdomen. Men på sjukhuset hamnade jag bredvid en annan kvinna. På natten väcktes jag av hennes skrik och såg hur hela hennes säng var täckt av blod. Något hade under natten brustit inuti hennes kropp. Det var den natten jag för första gången mötte henne som vi kallar Den blå.

Att se kvinnan plågas väckte något inuti mig. Hennes rena dödsångest var någonting helt nytt och det fascinerade mig. Det var som att hon ögonblicket innan tagit sin existens med en sådan självklarhet, då det var självklart både för henne och för världen att hon fanns till. När ögonblicket för hennes slut började närma sig så var hon plötsligt som en fisk som dragits upp ur havet och som sprattlade för sitt liv för att komma ner igen. Lönlöst.

Något i det var uppriktigt på ett sätt som jag aldrig någonsin tidigare hade upplevt. Vi hade alldeles nyss pratat. Hon hade frågat om hon kunde dra ner gardinerna. Då hade hon levt och pratat normalt, spelat sin lilla teaterroll, och nu var hon reducerad till ett vrålande djur. Blivit sig själv. Jag visste att samma sak skulle hända mig, och det fanns ingenting här i världen jag såg fram emot mer. Det enda sorgliga var att dödsögonblicket var så kort, även om det skulle bli utdraget. Som mest kanske det skulle pågå under några timmar, en dag om jag hade tur, och jag ville att det skulle pågå längre än så. Jag ville utkämpa min lönlösa kamp som jag visste att jag skulle förlora i veckor, månader, år. Jag ville bara ha den där uppriktigheten.

Min sänggranne blödde mer och mer men började sluta sprattla och skrika. Hennes rörelser blev tröttare och långsammare, mer uppgivna. Rummet stank, en metallisk lukt. Konstigt nog kom inga vårdare. Jag hade trott att de skulle ha rusat in, att hennes värden var uppkopplat till något slags larm eller att hon själv skulle ha ringt i larmknappen. Att jag själv skulle ringa vårdarna fanns inte på kartan. Jag gladdes åt det faktum att jag fick betrakta henne alldeles ensam under en så lång tid.

Då visade sig Den blå. Det var när jag tittade på min sänggranne som jag la märke till henne. En oformlig massa på golvet av sängen, hennes nedblodade lakan enligt vad jag först trodde, men ju längre jag tittade desto mer osäker blev jag över vad det egentligen var. Det var inte mänskligt, men det var helt klart levande. Det enda som gick att klart urskilja var att det hade en hals med ett band av något knutet runt. Formen började röra sig uppåt mot den döende kvinnan, över hennes kropp, och det rörde vid henne. Hon drog sitt sista andetag och det lät vällustigt.

Det här var det som hände precis innan vårdarna kom in. Bilden var så vacker. Harmonisk. Hennes vita och rena hud mot det pumpande, smutsiga blodet.

Någonting med smärta och kontrollförlust hade alltid tilltalat mig, men efter händelsen hade jag börjat gå ännu längre. Jag lärde känna människor, hittade nya sammanhang. Började gå på klubbar. Hittade sådana som gick med på att försätta mig i det där uppriktiga, gränslandet mellan liv och död. För någon av dem, “mina plågare” som jag kallade dem för mig själv, nämnde jag vad jag sett i sjukhusrummet. Till min förvåning så hade min plågare sagt att han också hade sett henne, fler hade sett henne, hon var välkänd här. Han berättade att man ofta kunde se henne i situationer där gränsen var tunn mellan liv och död.

Jag började söka uppmärksamt efter henne under mina sessioner, och det var som han sa. Ibland lade man märke till henne, oftast i situationer där det hade gått för långt eller i situationer där det höll på att gå för långt. Man kunde se henne i ögonvrån.

Jag träffade Kalle en tid efter beskedet om min sjukdom. Jag sade ingenting om den, och verkligen inte om mina nya intressen. Från allra första stund ogillade jag honom. Hans passiva sätt, ömklighet, hur han hela tiden gick runt i världen som om den var orättvis mot honom. Som en patetisk hund. Jag fick en kick av att plåga mig själv genom att leva med en man jag inte älskade, att kasta bort min utmätta tid. Men jag visste att jag ville se honom plågas också. Jag ville se honom plågas på samma sätt som kvinnan i sjukhussängen bredvid mig hade plågats.

Jag träffade Den blå ytterligare en gång, det var strax efter beskedet, när min familj hade bjudit mig på en resa till Cádiz. Vi gick runt bland de smala gränderna och bländades av solen. Jag kände ingenting särskilt. När vi var nere vid stranden en dag så hördes plötsligt ett skrik. Ett barn hade dragits med ut i havsströmmarna, jag hörde hur barnet skrek och sprattlade med benen.

Då såg jag henne under ett stort magnoliaträd. Hon kastade en lång skugga och jag vilade under den. En badvakt sprang och hoppade i vattnet för att rädda ungen men det var för sent. Allting var lugnt, allting var stilla, allting var harmoniskt.

Jag fortsatte att gå på klubbarna. En kväll var det nära att det skulle gå för långt, och jag höll på att förlora medvetandet. Kroppen började krampa. Bristen på syre gjorde att färgerna förvreds och synfältet smalnade av till en tunnel. Jag såg henne i mitten av tunneln.

Innan dess hade jag aldrig sett henne så tydligt. Hon var så vacker. Hennes hud var nästan blå, hennes hår var långt och labyrintiskt. Runt sin hals hade hon ett smycke av silverhuvuden som sken som stjärnor i natthimlen. Hon kom närmare, lyfte upp mitt huvud och lät det vila i hennes famn. Hennes omfamning slöt sig så tätt om mig så jag kände att kroppen började ge upp, underkasta sig för hennes grepp. Allting började få mindre skarpa kontraster, bli lättare, flytande. Livet höll på att glida mig ur händerna.

Besviket vaknade jag upp i en säng några timmar senare.

“Det var nära”, sade min plågare den gången.

“Varför lät du mig inte gå?”, frågade jag honom, men jag visste samtidigt att jag egentligen inte hade velat det. Jag hade ingen längtan efter att vara död, det var säkert precis lika meningslöst, om inte ännu mera meningslöst som att vara levande. Det var själva döendet jag var ute efter och det visste jag att jag bara skulle få uppleva en enda gång. Jag ville spara på den upplevelsen som man sparar på ett gammalt dyrt årgångsvin i källaren och väntar på det bästa ögonblicket för att dricka det.

Men jag ville inte heller vänta för länge, jag ville kunna vara tillräckligt klar i huvudet för att uppskatta det när det väl hände.

Efter hennes omfamning så ökade min besatthet av henne. Hennes famn hade varit så djup den där gången, det var som om det var första gången i livet jag verkligen kände mig berörd. Jag visste att det var där jag hörde hemma. Jag ville tjäna henne. Jag försökte ställa frågor till min plågare, undrade vad han kände till om henne. Det visade sig inte vara så särskilt mycket. Vissa trodde att hon var en gud eller en demon. Jag frågade honom hur jag ska göra för att tjäna henne. Han sa att han inte visste. Jag undrade om han kunde veta om någon som gjorde det. Han sa att det fanns en grupp som han hade hört talas om som var ännu mer extrem. Han visste inte mer om den. Han visste att de höll på med någon slags meditation.

Jag började försöka ta reda på information själv. Köpte gamla böcker på antikvariat. Hamnade i märkliga avkrokar av internet. Läste om munkar som mediterade tills de självmumifierades. Läste om märkliga ritualer. Kannibalism. Texter som pratade om renhet, om harmoni. Livet är en sjukdom som bara döden kan bota. Det finns ett ideologiskt släktskap bakåt och jag började hamna på sidor om ockulta traditioner i Nazityskland och det kejserliga Japan. Mer och mer tid började jag lägga på detta.

Covid kom. Jag kunde inte längre gå ut på klubbarna. Jag var inte rädd för sjukdomen, för nu visste jag vilken den verkliga sjukdomen var. Men Kalle skulle undra och jag ville att det skulle bli en överraskning för honom när han skulle få reda på mitt verkliga jag.

Hela livet kändes det som att jag bara hade snubblat över saker. Min första pojkvän. Mitt första jobb. Min första semesterresa. Jag hade aldrig brytt mig. Det krävdes någon med livskraft som kunde ta mig med sig, och hela livet kändes det som att jag hade dragit till mig sådana, som malar dragna till lampor. Men nu, för kanske första gången i mitt liv så kändes det annorlunda. Jag var besatt, om det fanns någon som visste något mer om detta, om henne, så var jag tvungen att få reda på det. Hela nätterna satt jag uppe och mejlade anonyma personer genom egna anonyma mejladresser. Skrev foruminlägg, bevakade febrigt kring när det skulle komma nya inlägg. Och till slut hittade jag dem.

De höll till på ett spa utanför Stockholm. Vatten är viktigt för henne tydligen. Jag fick vara med, och jag fick reda på hennes namn, men det känner jag inget behov av att skriva ut. Vi kallade henne oftast bara för Den blå. De hade hittat ett säkert sätt att frammana henne. Men det krävde ett offer.

När Kalle berättade om sitt snedsteg spelade jag djupt besviken, ja, bestört, men inombords var jag full i skratt. Han var så övertygad om att jag skulle bry mig. Hur kunde man leva så nära en person, spendera tid med henne varje dag, och fortfarande inte ha någon aning om vem hon egentligen var? Jag bestämde mig för att tiden var inne, och efter att ha väntat en klädsam period föreslog jag att vi skulle ta en weekend på spa tillsammans.

Jag var så upphetsad när vi checkade in. Jag kunde inte sluta tänka på vad som skulle hända härnäst. Kalle bara kladdade och störde mig, och tittade på mig med sina ledsna hundögon.

Vi hade stämt träff inne på saltbastun. Det skulle bli enklare att försvinna när vi väl var på plats där. Det gick en stig från saltbastun till bassängen där vi skulle tvätta henne. Ångorna i bastun skulle hjälpa oss att utföra ritualen. I låga doser fick de en att bli avtrubbad. Inte för att jag behövde det, men även om jag var mentalt förberedd så kunde ens kropp ibland agera annorlunda. Ångorna kunde få en att se saker som inte var där. I högre doser kunde de få en att somna. Jag kände Kalle så pass väl att jag visste att han inte bara skulle ge upp och åka hem. Inte om han visste att jag var kvar.

Det gick enklare än väntat. Vi hade till och med placerat några personer vid entrén som kunde stoppa honom om han ändå skulle försöka fly. Det visade sig att det aldrig ens behövdes. Kalle var helt och hållet lydig.

Vi förberedde oss, påbörjade ritualerna, började enkelt. Åt av varandra. Först ville vi bara locka hit henne. Få hennes blick att söka sig åt vårat håll. När vi väl hade fått hennes uppmärksamhet ville vi att hon skulle stanna. Det var då det verkliga jobbet började.

Hennes hud är täckt av blålera. Det är därför hon kallas för den blå. Men om hon skulle stanna så skulle hon behöva anta sin verkliga form. Vi förberedde ett bad för henne. När jag såg henne för första gången som hon verkligen var så var hon bara ännu vackrare. Hon har flera armar, men på något konstigt sätt så får det inte henne att se mindre harmonisk ut.

Jag ville att Kalle skulle vara den sista. Mitt offer till henne. Jag ville att hon skulle veta att jag var hennes helt och hållet. Jag visste att hon kanske inte skulle bry sig. Men det var inte för hennes skull, utan för min egen. Det var en av de få sakerna jag någonsin gjort helt och hållet för min skull.

Det sista Kalle fick se var mitt ansikte, jag hade sett fram emot att se hans skräck när ögonblicket sjönk in, när han såg mig för den jag faktiskt är. Men hans ansikte visade ingenting av det. Bara förvåning och senare tomhet när livet försvann från hans ögon. Den tomheten smittade av sig på mig, det fanns ingen uppriktighet i dom där ögonen, det enda som fanns där var mörkret och natten.

En ännu större tomhet kom precis över mig nu när jag sitter och skriver de här orden. Allting är redan klart och det har redan hänt. Hade jag kunnat skulle jag vilja uppleva det en gång till, men det uppriktiga händer bara en gång och nu är det min tur.

Hon suger kraften ur mig. Jag kan känna det nu när jag sitter och skriver de här orden. Hon har slingrat sig omkring mig. Hennes grymhet är min värme. Det är en kamp jag kommer att förlora, precis som alla andra här. Jag känner hur min kropp instinktivt försöker att kämpa emot, hur den sprattlar som en fisk. Mitt huvud vet hur lönlöst det är. Det känns så ljuvligt.

Jag ville skriva ner det här innan det är för sent för mig. Jag önskar att ni skulle kunna vara med i ögonblicket när det tar slut. Jag önskar att ni skulle kunna få se min skräck. Jag längtar efter att hon ska få ta mig helt och hållet.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var en berättelse av en anonym lyssnare, historien om “Den blå”. Kalles del lästes av Michael Forsberg, och Theas av Rakel Josephson. Och det var det vi hade att erbjuda den här veckan.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.