Avsnitt 283: Ovälkommen

För ett par månader sen flyttade jag hem till Norrbotten efter en långdragen separation från min föredetta sambo, och trots att jag inte hade hittat något eget boende ännu ville jag komma därifrån så fort som möjligt och fick därför låna mina föräldrars stuga ute vid havet mitt ute i ingenstans. Stugan är varmbonad och jag skulle utan problem klara mig där över vintern medan jag letade efter något eget.

Stugan ligger längst den norrbottniska kusten vid en liten vik, på andra sidan viken finns ett tiotal andra stugor men dessa var under vintern tomma och jag skulle därför vara helt ensam här ute, vilket jag just då tyckte kändes skönt efter mitt nyliga uppbrott med all stress det innebar.

Nu är jag inte lika säker.

Det var här om kvällen som jag var ute på den dagliga kvällspromenaden med min hund och skuttandes runt oss var även min katt, som alltid följer med ut på promenad, om än på lite avstånd från stigen, spårandes efter möss och annat på sidan av stigen. Jag hade den här kvällen glömt min pannlampa och befann mig alltså ute i skogen i beckmörker med endast min telefons ficklampa som guidning, inne i skogen prasslade katten fram och knäckte små grenar och blev ibland tyst, precis som vanligt.

Efter att ha gått ungefär trettio minuter bestämde jag mig för att vända och ropade efter katten att följa med. Då tyckte jag mig höra mina egna ord tyst eka tillbaka mot mig. Konstigt tänkte jag, men antog att jag nog gått nära inpå något som gjorde att min röst ekade, kanske en klippa eller grotta längst med vattnet. Eftersom jag inte bott här så länge och inte kände till området kunde jag inte vara helt säker på hur terrängen såg ut. Jag ropade ett par gånger till och varje gång tyckte jag att det lät som att mina sista ord i meningen ekade tillbaka mot mig men inte som vanliga ekon, mer som viskande ord.

Jag vände om och kunde svära på att jag hörde något som lät mer som fotspår än som min katts skuttande i riset, men det kunde ju inte stämma, jag fantiserade säkert bara. Sedan blev skogen helt tyst, jag ropade på katten och bestämde mig för att filma ett klipp och skicka till min mamma att katten var med på promenad och att hon nog är lite mörkrädd med tanke på att hon slutat busa och bara smög fram på stigen bakom mig.

Jag var inte rädd när jag var där ute i skogen utan tänkte mer att det var lite konstigt med ljud bakom mig men att det säkert var katten.

När jag skickade klippet till mamma undrade hon sedan om hunden också var mörkrädd som smög på stigen bakom mig med en skämtande ton, jag förstod inte, för hunden hade jag ju framför mig i koppel, tills hon påpekade det andra paret ögon som reflekterade i ljuset från kameran. Jag såg dem inte när jag filmade och hade jag gjort det vet jag inte riktigt vad jag hade gjort. För i nästan en minut stod jag ovetandes öga mot öga med något där ute i skogen.

Jag är inte mörkrädd, men jag går inte längst med den stigen längre och katten har sedan dess inte följt med på våra kvällspromenader.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var innehållet i ett mejl lyssnaren C skickade denna höst, uppläst av Rakel Josephson. Lyssnaren C bifogade filmklippet hon pratar om, och det finns att se på Creepypoddens sociala medier – på Facebook och Instagram. Sök efter Creepypodden så hittar ni. För det där är ett klipp som ska ses, inte bara höras.

Vi har alltid försökt utläsa hemliga tecken i vår omvärld för att förstå om vi rör oss riskfritt i den eller inte. I Institutet för språk och folkminnens databas Folke, där gamla intervjuer med den nyss svunna tidens svenskar om deras seder, vanor och tro finns transkriberade, kan man hitta exempel på hur. Skator, till exempel, kunde leverera sådana tecken. Om de skrattade när man gick förbi var man inte välkommen dit man var på väg. Det berättade Emma Karlström, född 1855 i Svanskog i Värmland. Johannes Eriksson, född 1875 i Nor i Ljusdal, visste sen barndomen att om det brann under grytorna i sotet, så skulle det komma ovälkommen främmande. Från Värmland kom också Petrus Andersson, född samma år, som berättade om sin mor som en sen kvä ll på väg hemåt sett att det dansades i en stuga. Hon gick in för att umgås men när hon kom in var det tyst, mörkt och tomt. Då förstod hon att hon inte var välkommen.

Så kunde tecknen se ut. Än idag söker vi dem, men de kan bli betydligt mer dramatiska. Det ska vi få höra mer om i en historia som når oss från Tornedalen. Det är lyssnaren Matti som hört av sig för att berätta om en upplevelse i tonåren. “Jakt i Tornedalen”, skriven av lyssnaren Matti, läses av Ludvig Josephson.

Tornedalen är ett lapptäcke av gammalt, uråldrigt, obetvingat och otämjt. Det är modernt och sekulariserat, med beställningar av hämtmat på nätet, och samtidigt lever det gamla kvar och är högst påtagligt i vardagen och ständigt närvarande. Ett gränsland som är närmare än man tror.

Man vet vad man ska göra och inte göra för att inte uppröra de andra. De gamla, de andra, är ständigt närvarande, piru; den onde, äpärä; södra Sveriges mylingar, mettänneitty; skogsrået, veenahti eller näkki; näcken, maahiainen; de underjordiska, viskor, vittror, hamnskiftare och så ännu fler, plats- eller händelseanknutna väsen och fenomen som saknar namn och som inte ens folktrons förklaringsmodeller kan klassificera. De är aldrig längre bort än en skymning.

Så sent som i slutet av 1980-talet pratas det om att en inflyttad familj hamnade i oegentligheter med de andra. Utåt var allt som syntes en kort notis i regionaltidningen: “Bondgård i mellersta Tornedalen tvingas avliva samtliga djur efter brand.”

Sanningen fick man veta i bastun. Den nyinflyttade familjen byggde ett uthus på en viskestig och stängslade av en viskekorsning. En noita från en av nåjdsläkterna försökte hjälpa familjen undvika den väntande olyckan, men de vägrade lyssna och avfärdade det som skrock och försök till kontroll av noitan som kände de angränsande fastigheternas ägare.

Ett halvår senare på hösten vaknade familjen till att uthuset brann med full kraft. Från ladugården hördes kornas desperata råmande.

De rusade ut i gryningen och insåg att branden var utom kontroll och inget kunde göras. Brandkåren kontaktades men det var hopplöst då gården låg så avlägset. Husbonden insåg detta och rusade mot stallet, där korna i princip skrek, för att se om något gick att göra. Synen som mötte honom ska ha varit som något ur en mardröm, ett förmak till helvetet. Det är allt folk vet. Väl på plats hade brandchefen beslutat att låta ladugården brinna ned, utan att avlägsna djurkadavren. De djur som fortfarande levde avlivades på plats.

Familjen flyttade kort därefter. Vissa sa att de aldrig kom tillbaka till gården efter den dagen medan andra menade att de väl måste ha återvänt för att tömma huset på egendom, men ingen jag känner vet för platsen blev märkt i bygden. Den tillhörde nu andra sidan och ingen begav sig dit. Gården förföll men grannfastigheterna djurbesättningar drabbades aldrig av vad det nu var som hade gett sig på gården.

Flera år senare gick det ett rykte att en nyfiken pojke från grannbyn, Kivijärvi, varit där för att själv se ruinerna av ladugården och uthuset. Han hade kommit hem likblek och vägrat berätta vad han sett, med förevändningen att han inte kom ihåg. Det enda han skulle ha sagt, enligt ryktet, var att där uthuset en gång stod fanns bara förkolnade rester bland ris och sly, förutom genom mitten av ruinen där det tydligt gick en liten stig som upphörde i tunna intet efter några meter på båda sidorna. Han gick i en annan skola än mig så jag hörde aldrig historien själv. Men vi som bor här vet bättre än att bygga på viskestigar.

I allmänhet pratade man inte så mycket om det där. Om det kom upp var det i form av tillsägelser och råd vid tillfällen då man höll på göra fel, eller om man hade gjort fel och nu var tvungen att åtgärda det. ”Om det blir sent, håll dig på vägen”, kunde man få höra om man skulle till en kompis och det fanns fog för att tro att man kunde förväntas komma hem efter skymningen. Om man hade tappat bort eller förlagt ett smycke så visste man vem som hade gåvan att kunna hjälpa en hitta det igen. Men det var aldrig tal om en dialog, där man kunde få ställa frågor och borra i det där. Ett samtal, det upplevdes som, ja, jag vet inte, för på riktigt kanske. För farligt? För mycket uppmärksamhet?

Det gäller att lyssna på det lilla som sägs. Kostnaden kan bli den allra högsta om man inte gör rätt när man befinner sig i gränslandet. Jag har varit med om det själv, och det är det jag vill berätta om.

Det var en strålande höstdag i september. Solen steg sakta över bergen, och strilade lågt genom tallgrenarna. Över myrarna vi körde förbi hade dimman legat tät. Luften var frisk och det fanns fortfarande gröna blad och mossa som glänste av dagg på den vackra tallheden, men det doftade höst. Temperaturen var perfekt. Det räckte gott med en lite tjockare tröja. På huvudet hade jag en hatt som jag fått av min far några år tidigare, en sådan som Clintan hade i västernfilmerna.

När vi kom fram släppte vi stövaren fri och med klart skall började den väcka en hare, och snart var drevet i full gång. Det ekade mellan topparna på berget. Jag kommer än ihåg känslan av total tillfredsställelse. Jag var femton år och livet kunde inte bli bättre än det var just nu.

Min far stod några meter bort och försökte få fason på GPS:en, en första generationens version som jag till slut lyckats övertala honom att köpa för att ha på hunden. Av hans min att döma så gjorde den inte mycket nytta, snarare tvärtom. Han svor, stoppade ner den i fickan på sin rock och vände sig mot mig.

”Ska vi koka lite kaffe?”

Detta betydde kort och gott att han ville att jag skulle göra upp en brasa och koka kaffet. Med drevet dånandes i bakgrunden hittade jag en tjärstubbe som jag snabbt demolerade och snart hade vi en brasa i gång och kaffekannan, svart av sot, mitt i lågorna.

Med drevet var det ingen fara, denna hund kunde hålla i gång haren för att vinna ett första pris i vilket jaktprov som helst. I vår familj var det förbjudet att skjuta haren innan hunden fått arbeta ordentligt. Jag hade aldrig hört talas om att farfar, någon av mina farbröder eller kusiner skulle haft en sådan regel, så hur traditionell den egentligen var visste jag inte, men däremot visste jag att min far knappt var funktionell på morgonen innan kaffet så jag hade för länge sedan dragit mina egna slutsatser.

Annars var det farfars regler som gällde. De flesta, och alla kloka, lyssnade på honom. Nog tycktes han stå i kontakt med något, det hade jag själv många gånger bevittnat. Till exempel när lillebror lekt guldgrävare med mammas vigselring och sedan glömt var han gömt den, då var den spårlöst försvunnen tills farfar föreslog att vi skulle leta under blomkrukorna på altanen hos grannen, där vi också fann den. Eller när vi åkte för att hälsa på min farbror och hans familj. Vi körde längs ensliga landsvägar, och inför ett krön lutade sig farfar fram mellan framsätena och sade: “Sakta ner och akta älgarna.” Och när vi rundade krönet stod det en älgtjur och en ko mitt på vägen som vi troligen inte hade kunnat bromsa in inför om inte farfar varnat oss. Det var sådant som gjorde att man lyssnade på farfar.

Men en kaffesugen pappa gjorde sig också nog så hörd, så jag satte igång med brasan. Och varken hare eller hund är ju ett dugg intresserade eller störda av varken prat eller eld och rök när drevet är igång. De är fullt upptagna med annat.

Vi satte oss ner på våra stolsryggsäckar och småpratade samtidigt som pappa smuttade på kaffet, och jag på en kopp varm choklad. Drevet gick tappfritt och var en fröjd att lyssna på. Den här stövaren var en maskin, sade jag till pappa. Han nickade instämmande.

”Ja, han är verkligen duktig, och det tack vare dig. Du har varit duktig på att vara ute och ge honom skogsvana. Din kusin kommer bli nöjd.”

Jag tog girigt emot berömmet, för alla försäsongsdagar jag gjort ute i skogen med hunden hade faktiskt verkligen gett utdelning. Min kusin var uppfödare och det var av honom vi köpt hunden. Om jag gick ett jaktprov med honom och fick en etta så skulle han med säkerhet önska ta valpar på hunden och far hade då lovat att jag skulle få valpen eller en slant, helt upp till mig. Jag dolde leendet i en stor klunk choklad i termosmuggen.

Det var ett för mig nytt område vi jagade på den dagen. Pappa hade tydligen jagat här när han var ung med sin egen far och farfar, men mig hade aldrig tagit hit tidigare. Markerna var som en harfabrik och jag kunde inte förstå att man låtit den vara. Jag frågade om varför.

Pappa knyckte till med huvudet i riktning in mot skogen, och sade att farfar en dag plötsligt inte sagt att den norra sidan av berget var förbjuden att besöka. Den var maahiainens ägor. Det förvånade mig lite att vi var så nära en mark som farfar sagt var huono, och jag tittade frågande på pappa.

”Vi är inte på norra sidan”, sade han med en axelryckning. ”Och jag har alltid velat släppa en hund här på tallhedarna. Vi är härifrån innan skymningen.”

Jag gav honom en lång blick. Han visste lika väl som jag att man kom från skogen när man kom från skogen. Mycket kunde hända och det bästa var alltid att avsätta tid för alla eventualiteter, särskilt när man hade en hund som vägrade släppa taget om ett drev eller tapp som den vägrade släppa innan den rett ut. Mer än så gick inte att råda över. Det visste pappa också men han hade tydligen länge hyst en önskan om att jaga här.

Nog förstod jag honom. Det var något magiskt över platsen och den var verkligen perfekt för harjakt. Det gnagde i mig att vara så nära ett område som farfar avrått från, men jag påminde mig själv om att vi faktiskt var på den södra sidan och att den norra var en bra bit bort.

Morgonen flöt över i förmiddag och efter lunch jag fick ett fint skottläge på drevet och fällde haren en liten bit från vår brasa. Hunden var fram och luktade på haren, ruskade om den och gled förbi pappa som satt vid brasan. Han tiggde lite korv men besviken på utfallet stack han snart iväg igen för att strax börja dåna mellan topparna igen. Som sagt, en maskin till hund. Jag tog ur haren och hängde upp den på en tall bredvid vår lilla rastplats och försökte torka av händerna i mossan samtidigt som jag hörde pappa svära till bakom mig. Jag vände mig om och såg honom sitta och vrida på huvudet för att höra vartåt hunden sprang. Han tog upp GPS:en och började fippla med den.

”Vad är det?”, frågade jag.

”Det går norrut, och fort.”

Helvetti. Norra sidan. Pappa såg att jag var orolig och ställde sig upp.

”Det är ingen fara, vi går och hämtar in honom.”

”Plocka honom av ett drev?”, sade jag och skakade på huvudet.

Det var en hisnande tanke, och något både jag och han visste var i praktiken omöjligt. En av fördelarna med finnstövare, tänkte jag ironiskt. Men vi lämnade ryggsäckarna och började gå mot drevet, norrut.

Som jag minns det idag, färgat av år av funderingar och grubblerier, var det som om ju längre norrut vi gick, desto mer färg tappade skogen. Den vackra tallheden övergick till mer granskog och sly och till och med solens strålar verkade tappa sin lyster. Dofterna gick från friska till unkna, av förmultnande blöta löv och grenar som legat länge i blöt träda. Sikten försvann gradvis när vegetationen förändrades och solen nådde bara ner till marken fläckvis.

Vi hade gått någon kilometer och hunden var bara några hundra meter bort nu när vi båda började ropa på honom. Han kunde nog inte ha brytt sig mindre, drevet fortsatte. Turligt nog så verkade det som att det snurrade runt på samma plats. Haren försökte skaka av sig hunden i den täta vegetationen.

Pappa tittade på GPS:en och snubblade till över en trädstam som sjunkit ner i den dyiga snårskogen. Han tittade upp, såg sig omkring med något stressat över ansiktet, och hans kängor gjorde djupa, blöta ljud när han stampade fram. Jag undrade var vi befann oss mellan söder och norr men vågade inte fråga.

Plötsligt hade allt annat ljud förutom det från drevet och våra steg upphört. Det var som om någon tryckt på pausknappen på skogens ljudspår. Inga fåglar hördes, ljudet av vinden i trädkronorna hade försvunnit och inte ens de få insekter som fanns kvar hördes. Vi stannade upp och då var det bara drevet och vår egen ansträngda andning som hördes. Det var som att gå in i en vägg, och hela min kropp skrek åt mig att vända om, ta mig till bilen och ta mig härifrån, så stark var känslan där och då.

Pappa tittade på GPS:en igen, pekade i nordöstlig riktning och sade: “200 meter.”

Det var ingenting, in och ut, kvickt och smidigt, sedan skulle vi kunna ta oss härifrån igen. För det var inte meningen att vi skulle vara här, det kände jag på mig. Min reptilhjärna skrek åt mig att vända nu, att skita i hunden och ta sig därifrån. Men jag kunde inte lämna en fin hund bara för att det var tyst i skogen, hur fasen skulle man förklara det för folk sen.

I samma stund som dessa tankar flög genom huvudet så hörde vi hur hundens drev plötsligt övergick i ett kort tjut som av smärta, som övergick i ett vrål som stegrade och sedan försvann. Det blev alldeles knäpptyst i skogen, så tyst så jag kunde höra blodet dunka fram i mina ådror. Adrenalinpåslaget fick mina händer att skaka så geväret jag höll i händerna darrade, mer eller mindre omedvetet riktat mot hållet tjutet hade kommit från. Vrålet påminde inte om något jag någonsin hört förut, och jag såg på min far som stod snett framför mig att han tänkte detsamma: han hade frusit mitt i steget.

Han kastade en blick på mig och lyfte ner bössan från axeln, nickade mot… vrålet och började försiktigt gå framåt. Jag svalde och fortsatte efter honom. Ingen av oss sade något och tystnaden var tung och kvävande i skogen.

Vi kom fram till en glänta som låg lite högre från omgivande terräng, en ås med en öppning bland täta, uråldriga granar, inramad så tätt att det inte gick att urskilja något på sidorna. Inte en enda ljusstrimma kunde tränga sig genom den väggen av trädstammar som var så höga att ljuset för oss var skumaktigt och skymningslikt. När vi kom ut i den, jag med en ny reva i tröjan efter de taggiga, spetsiga grangrenarna, såg vi en stig i mitten och, strax intill, en stenås på dess norra sida.

Vi gick ut i gläntan och såg oss omkring. Jag var ganska säker på att det var härifrån vi hört vrålet och det verkade som pappa tyckte samma för han tittade ömsom på GPS:en, ömsom upp och runt i gläntan.

”Var är han?” frågade jag med skakig röst.

Pappa skakade på huvudet.

”Sista punkten är här i gläntan”, sade han och pekade framför mig. ”Men den har inte kontakt nu, och vi har full signal.”

Jag gick fram till honom och tog GPS:en ur hans hand och tittade på skärmen. Mycket riktigt. Varken stigen eller gläntan var utsatt på kartan men den hade inte längre kontakt med hundens enhet och den sista kontaktpunkten var en bit fram i gläntan. Jag testade starta om den och medan jag väntade på att den skulle sätta igång igen såg jag mig rastlöst omkring. Gläntan var malplacerad. Träden var så täta runt omkring. Det var som om någonting stoppat dem från att växa just här.

”Hör du det där?”, frågade pappa. Jag tittade på honom och han sneglade åt sidan och höll handen vid örat. Dovt och till synes långt bort tyckte jag mig höra ett rytmiskt bankande, som om någon slog sten mot sten rytmiskt. Det var ett intelligent ljud, ingenting som uppstod av sig själv, hann jag tänka. Men det försvann lika fort som jag lyckats snappa upp det och i tystnaden efteråt var det lika lätt att intala sig att man inbillat sig det, så avlägset och vagt var det. Det blev knäpptyst igen.

Så ryckte både pappa och jag till samtidigt och vände oss mot gläntans bortre utkant: vi hade hört något samtidigt. Ett avlägset gällt skratt? Det hade låtit så. Det rörde sig bland träden, och jag tyckte mig se något gult, nästan gyllene, glänsa till och några grenar fladdra till innan de åter var stilla. Pappas käkmuskler var helt stela. Själv höll jag andan.

Plötsligt pep GPS:en till och den fick kontakt med hundens enhet. 17 meter nordost om enheten.

Utan ett ord gav jag den till pappa som med rynkande ögonbryn tittade på skärmen en kort stund innan han stoppade ner den i fickan och gick iväg mot platsen där hundenheten enligt signalen skulle vara. Jag skyndade efter, och det var de motsträvigaste steg jag någonsin tagit. Det var som att gå i vatten där sjögräs slingrade sig kring mina ben och det strömmande vattnet försökte slita med mig åt andra hållet.

När vi kom fram så låg den där, prydligt på en lätt urholkad sten. Jag var säker på att jag hade tittat på den stenen när vi kom in i gläntan och då hade ingenting legat på den. Eller hade det? Mina minnesbilder började bli svåra att lita på när allt var så konstigt.

”Vi går nu”, sade pappa.

”Men hunden…”, sade jag. Han avbröt mig.

”Nu, kom!”, sa han, tog upp halsbandet och lade det i fickan tillsammans med dess handhållna enhet. Med bestämda kliv vände han om och gick mot muren av granar som vi tidigare brutit igenom. Jag hann ikapp honom vid trädgränsen och vi började kämpade oss fram genom väggen av gran.

”Men hörde du…”

Han avbröt mig igen.

”Jag hörde, sätt fart nu”, sade han och fortsatte dundra fram genom snåren.

Min pappa var en stor karl och jag hade aldrig sett honom agera på detta sätt förut. Det var som om han var lika påverkad av händelserna som jag.

”Ja, men hörde du…” Han avbröt mig igen.

”Inte nu Matti. Jag hörde allt, och jag såg. Men iInte nu, inte här.”

Han viftade till mig att gå framför honom och jag tog i och passerade honom med sjumilakliv och vi var snart vi tillbaka vid vår eldplats.

När vi kom fram stannade och kunde jag bara stirra framför mig. Brasan hade brunnit ut, inget konstigt med det, men båda våra ryggsäckar stod prydligt ihoppackade under tallen där jag hängt haren. De var redo att bara slänga upp på ryggen och gå iväg med. Inte alls som vi lämnat dem, med termosarna framme och uppställda vid brasan.

”Vad i helvetti…”, var allt jag fick fram och jag rabblade det som ett mantra.

Pappa slängde en blick på eldstaden och sedan tillbaka mot ryggsäckarna. Han nickade tyst som för sig själv innan han tog sin ryggsäck och något som låg på min väska, som han snabbt plockade upp i en svepande rörelse och lade i fickan. Sedan lyfte han ner haren och visade mig med en handrörelse att jag skulle plocka upp min ryggsäck.

”Sätt fart”, sade han bara. Vilket jag också gjorde.

I bilen på väg hem öppnade sig himlen och stora regndroppar slog i vindrutan och smattrade mot plåten. Fläkten fick kämpa med att hålla imman borta från vindrutan och ute skymde det. Det kunde inte stämma, tänkte jag, vi hade inte varit ute så länge, max fyra-fem timmar. Jag stirrade på klockan på instrumentpanelen och flämtade till. Pappa noterade det, följde min blick, och när han såg klockan ryckte han till så att bilen svajade. Han svor och låste blicken vid vägen men jag såg på honom att han var skakad.

Vi sa fortfarande ingenting. Vad skulle man säga?

Vi svängde in på farfars uppfart en halvtimme senare, och när vi klev ur bilen stod han redan där på trappen med pipan i handen, som om han väntat oss. Det var omöjligt, vi hade inte planerat att åka dit, det hade varit ett spontant beslut som vi tog i bilen, nästan utan att ens säga det till varandra.

Han tittade begrundande på oss innan han viftade in oss i huset och värmen som väntade där. När pappa gick förbi honom såg jag hur han grävde i fickan och fick fram något som han sedan tryckte i farfars hand.

Vi satte oss runt köksbordet. Fortfarande sade ingen någonting. Jag kände mig bara tom och försökte sortera alla intryck. Men det var omöjligt, det var inget som stämde, som kunde placeras in i min förklaringsmodell. Jag gav upp.

”Vad fasen var det som hände? Och hunden?”, sade jag bara.

Pappa suckade och grävde åter i fickan och fick fram GPS-hundhalsbandet som han lade mitt på köksbordet mellan oss och vi stirrade alla på det.

Det var då jag noterade att halsbandet var prydligt stängt. Bandet var instoppat i öglorna och så åtdraget att det hade varit för litet för hundens hals. Det var som om någon tagit av hunden halsbandet, spänt åt det igen och lagt det på stenen bredvid stigen.

Farfar nickade försiktigt och hummade för sig själv samtidigt som han ställde det pappa hade gett honom på köksbordet bredvid hundhalsbandet. Det var en liten staty av en hund, minutiöst utmejslad med utsökta detaljer, till och med en ingraverad fläck på bröstet av samma form som min hund hade.

”Helvetti”, sade jag.

Farfar tog pipan ur munnen och spände blicken i oss. Det var tydligt att han inte var nöjd med vare sig sin son eller sin sonson just nu.

”Jaha, pojkar. Nu vet ni varför man inte ska jaga på Mustavaara. Där är det maahiainen som bestämmer, och de gillar inte att bli störda”, sade han och satte pipan i munnen igen och fortsatte sitt hummande.

Jag kunde inte släppa statyn med blicken.

Några veckor senare kom pappa hem med en hundvalp som han varsamt lade i min famn när jag mötte honom i hallen. Han sade inget men log försiktigt åt mig innan han gick in i huset. Vi jagade aldrig mer på Mustavaara, och förutom där och då hos farfar pratade vi heller inte mer om det. Vi hade redan betalat priset för att ha stört de andra och ingen av oss var beredda att göra det igen.

Vi har hört “Jakt i Tornedalen”, skriven av lyssnaren Matti och uppläst av Ludvig Josephson.

Avsnittet har inletts med två upplevelser från norr. Men varje del av Sverige har sin egen kultur kring att veta om man är önskad eller ej, och de ser markant olika ut. En som vi kanske först nu börjar bli varse, när arkeologin avtäckt allt mer av det här landområdets äldre historia, kommer från västkusten. Det är lyssnaren Mia som berättar om vad som hänt nere vid hennes familjs sommarställe i den urgamla Skee socken. Vi ska höra Emelie Rosenqvist läsa hennes historia om Blomsholm.

Om man gillar fornlämningar är norra Bohuslän ens rätta plats på jorden. På en del ställen kan man inte gå utanför dörren utan att trampa på en hällristning. Gården min mormor växte upp på och släkten hade som sommarställe, till exempel. Den ligger i Blomsholm, en ort stor som ett frimärke mitt i Skee socken. På ena sidan länsväg 1055 har man Sveriges största domarring, alltså en cirkel med stenar där bronsåldernsbönderna höll ting. På andra sidan vägen, mitt i en kohage, ligger en av Sveriges största och finaste skeppssättningar. En bit bort har man Grönehög med gravgods från femhundratalet. Ute i skogen är det fullt av hällristningar. Min mormor var helt ointresserad av alltihop. Det enda jag någonsin hörde henne säga om fornlämningarna var när hon klagade på tyskarna som kom för att titta på domarringen. Hon hade sitt bästa kantarellställe där uppe och dom klev sönder småsvampen.

Mormor dog 2022. Hon var nittiotvå och började bli dement även om hon var pigg i kroppen annars. Folk säger ju ibland att det inte är sorgligt när så gamla människor dör men jag vet fan inte. Vi var många som sörjde och saknade henne – vi är en stor släkt och förutom de allra yngsta barnbarnsbarnen så hade vi alla varit långa sommarlovsveckor på landet hos mormor. Begravningen var fin. Mamma ordnade den i Skee kyrka som mormor ville ha det. Vi sjöng Lär mig, du skog, att vissna glad. Mormor hade nog hellre velat ha Elvis men det skulle väl vara lite högtidligt. Efter det började det jobbiga:

Ingen ville sälja gården. Vi var alldeles för många som hade varma minnen från den. Men samtidigt, en gård från mitten av 1800-talet kräver oändligt med underhåll för att inte rasa ihop. Ska man vara helt ärlig så hade förfallet redan börjat så smått under mormors sista år. Och släkten var ju spridd över hela landet – vi stockholmare kunde inte gärna köra fem-sex timmar enkel väg för att titta till gården över en helg och göteborgarna ville inte dra hela lasset själva. Till slut kom vi överens om att vi skulle behålla gården över en sommar för att se hur det gick att sköta den. Jag, som är singel och barnlös och lärare på ett hantverksgymnasium, och min kusin Micke från Göteborg ställde upp. Vi lovade att vara där hela semestern och sätta de andra släktingarna i arbete när de kom sina veckor. Det var så jag och Micke kom att vara ensamma på gården i juni 2023.

Hela första veckan i juni längtade jag efter att få komma upp till Blomsholm. Det var ett par år i rad jag knappt hade varit där alls – tjejen jag hade då ville hellre göra annat, husen var fulla den veckan jag kunde, det var det ena med det andra. Nu skulle jag få ha gården helt för mig själv ett par dagar. Och minst en vecka tillsammans med bara Micke. Jag packade bilen klar på torsdag morgon och stack så fort jag hade slutat jobbet. Det var en perfekt dag att köra – klar och sval och Sverige var sådär vackert att man bara ville gråta. Från E20:an ser man ju inte mycket men efter Jönköping hann jag titta desto mer – varenda villaträdgård jag körde förbi hade blåblommande syrener och gullregn i stora klasar, skogarna var fortfarande självlysande gröna och på fälten stod rapsen i full blom. Jag stannade på Rasta i Ulricehamn och åt schnitzel. Kan man vara lyckligare?

När jag kom fram till gården var det sent och kvällen alldeles blå. Över hagarna på vår sida av länsvägen låg det skira dimslöjor. På den andra sidan, uppe kring domarringen, stod skogen tät och svart. Jag orkade inte göra mycket mer än att bädda upp en säng i storstugan och lägga mig. Grannen hade varit uppe och skruvat upp värmen helgen innan men det var kallt nog ändå. Morgonen därpå vaknade jag av att solen letade sig in genom gardinerna. Klockan var strax efter sex. Jag hade sovit som en stock och tagit sovmorgon en hel halvtimme. Jag gick upp och bryggde kaffe. Det kändes märkligt att vara själv i huset. Allt var precis som jag mindes det – pinnstolarna, brödlådan, järnspisen som aldrig användes, Rutiga kokboken framme på köksbänken. Men det kändes tomt. Radion stod inte på, det luktade varken mat eller cigarettrök, ingen stod vid spisen och pratade Skeemål. Mormor saknades.

Med koppen i handen gick jag husesyn. Invändigt såg det mesta rätt bra ut, förutom att det luktade fuktigt och låg muslort i garderoberna. Utvändigt var det värre, det märkte jag så fort jag klivit i ett par träskor och slagit en lov runt huset. Taket såg ut att vara i dåligt skick, väggarna behövde målas och krypgrunder är jag alltid misstänksam mot. Och så var det ju trädgården så klart. Jag tog en tur runt lillstugan också och blev stående vid ena knuten. Borta vid domarringen verkade de ha rest nån sorts tältläger. Det var ett par hundra meter dit så jag såg inte ordentligt men de vita tälten lyste mot allt det gröna. Vårt hus var det närmaste men marken hade bonden nästgårds köpt för flera decennier sedan. Vilka idioter hade fått för sig att tälta uppe i Anderssons fårhage? Det fick bli ett senare problem. Först ville jag ha frukost.

När jag fått i mig frukostfilen, packat ur bilen, tittat till lillstugan mer ordentligt och plockat lite omogna krusbär så hade klockan blivit strax efter nio. Jag borde åka in till Strömstad och handla färg men först ville jag gå en sväng upp till fornlämningen. Man blir ju nyfiken. Jag satte på mig ett par ordentligare skor, korsade den tomma 1055:an och tittade nyfiket in i de fyra parkerade minibussarna innan jag gick backen upp mot domarringen.

Nu när jag kom närmare märkte jag att hela området runt stenarna var avspärrat med vita band. Tälten var inte såna man bor i, snarare någon sorts arbetsplats. I ett lyste det starka lampor, i ett annat stod ett bord med fika och fruktfat. En massa ungdomar var upptagna i ett stort schakt som de hade grävt norr om stencirkeln. Jag stannade vid avspärrningarna och ropade hallå. Först var det ingen som reagerade men när jag skrikit en gång till kom en kvinna ut från ett av tälten.

Hon var klädd som drottningen i The crown när hon jagar hjort uppe på Balmoral – jeans, gummistövlar, rutig skjorta och en quiltad jacka fast det var sexton grader och jag nöjt mig med t-shirt. Hon verkade inte jätteglad att se mig. När vi snackat ett tag och hon förstod att jag hörde till gården fick jag ur henne rätt mycket ändå; hon var från Riksantikvarieämbetet och ledde en tre månader lång utgrävning. Hon och hennes arkeologistudenter bodde på Roddaren inne i Strömstad. Tydligen hade man hittat en offerplats bredvid en domarring i Skåne och nu trodde man att det kunde finnas en här också. Hon kom igång ordentligt och började berätta om Trattbägarkulturens religiösa liv men vid det laget hade jag slutat lyssna. Så fort jag kunde sa jag hejdå och lycka till och gick ner till bilen. Nu skulle jag köpa färg. Och mat. Och folköl.

Eftermiddagen gick åt till att skrapa och rengöra fasaden på storstugan. Jag hade två hela dagar till innan Micke skulle komma. Det skulle väl inte räcka för att få hela huset målat men han skulle iallafall se att jag hade slitit. Det blev pytt och stekta ägg till middag, med ketchup och knäckebröd och ett par kalla Norrlands. Några timmar fasadjobb till i den ljusa, småkyliga junikvällen orkade jag med innan det fick vara nog. Jag hittade Polisen som vägrade ta semester i mormors bokhylla, sen kröp jag ner i sängen och läste en halvtimme innan ögonlocken började falla ihop och jag släckte.

I drömmen var jag uppe i fårhagen bland stenarna. En stor fullmåne gav ett vitt hårt ljus men granarna och björkarna hade krupit tätare inpå än de gjorde i verkligheten och i deras skuggor var det beckmörkt. Schaktet som arkeologerna grävt var öppet. Det liknade en stor svart grav. Jag kunde inte låta bli att gå närmare, fast det knöt sig i magen på mig. Jag lutade mig över kanten. Långt där nere glimmade ben i månljuset. Hundratals benknotor och skallar låg som en matta mot den svarta jorden. Någonting skrek så det skar i hjärtat på mig.

Jag vaknade med ett ryck. Det var ljust ute men det är det ju nästan jämt i juni. När jag kollade på klockan var den fem. Det kändes lika bra att gå upp och komma igång lite tidigt. Jag kokade ägg och gröt och bryggde kaffe, sen var jag redo för en lång dags måleri. Solen låg på nästan hela dagen och när jag ätit min fryspizzemiddag var jag redan trött nog att gå och lägga mig.

Jag hade inte tänkt på min dröm på hela dagen men nu när jag satt vid middagsbordet och hade tid kunde jag inte låta bli att grubbla över vad den kunde betyda. Var det arkeologens snack om kultplatser och offerriter som hade satt igång något i skallen på mig? Det var ju flera tusen år sedan, det hade ju inget med mig att göra… Jag läste pliktskyldigt ett par kapitel i mormors deckare innan det blev dags att släcka.

I den här drömmen var jag tillbaka i skogen. Den både kändes och såg likadan ut som skogen kring domarringen i alla fall. Det var snårigt bland träden och jag fick leta mig fram försiktigt. När jag trampade på en vass sten märkte jag att jag var barfota. Långt borta bland träden såg jag ett ljus, som från en eld. När jag gick mot det så hörde jag samma skrik. Eller skrik, skri borde jag kanske säga. Det lät inte som en människa, mer som ett djur i full panik. Ett rådjur, kanske? Jag fortsatte närmare fast jag egentligen inte ville. Nu såg jag graven också, graven som arkeologerna grävt, upplyst av skenet från eldarna. Ett dovt gurglande ljud fick löven på träden runt mig att darra. Det kändes nästan mer än det hördes, så djupt var det. Jag stod som fastfrusen och där nånstans vaknade jag. Faktiskt kände jag mig lite obehaglig till mods där på morgonen. Inte för att jag är vidskeplig eller tror på sanndrömmar eller så. Men det var ändå konstigt att jag drömt om utgrävningen två nätter i rad. Och det där skriet! Jag kan nästan höra det i huvudet fortfarande.

Jag behövde åka in till Strömstad och handla mer färg. Solen sken och jag passade på att äta på Kaffedoppets frukostbuffé. Det var lugnt på fiket och knappt någon kö, bara två norska seglare som köpte med sig skolebröd. Efter midsommar skulle det bli annorlunda. Jag satte mig på glasverandan med mina leverpastejmackor. Plötsligt kändes mina konstiga drömmar bara löjliga. Vem kunde bry sig om sånt när det var sommar och Kosterfjorden glittrade utanför fönsterrutorna? Jag åkte tillbaka till gården och kastade mig in i målandet med liv och lust. Efter mitt långa pass igår kändes det inte omöjligt att jag skulle bli klar innan Micke kom.

Vid sex började det regna och jag kunde inte gärna fortsätta. Då hade jag bara ena långsidan kvar. Om det bara var uppehåll på morgonen imorgon skulle jag nog hinna. Jag gick in och värmde en burk gulaschsoppa, slängde in en vitlöksbaguette i ugnen och öppnade en folköl. Läsa bok kändes alldeles för jobbigt så jag sjönk ner i soffan framför mormors gamla tjock-TV. Någon hade tagit med sig en DVD-spelare upp till henne för tio år sedan, för barnbarnens skull antar jag. Jag kollade igenom filmerna och valde en med hon från Vänner på framsidan.

Efter att jag hade ätit måste jag ha somnat till för plötsligt var filmen slut, menymusiken gick på repeat och det var mörkt ute. Inte kvällsblått utan svart som på natten. Med ögonen fulla av grus släpade jag mig upp för trappan. Borsta tänderna fick vänta till imorgon. När jag gick genom korridoren på övervåningen såg jag ett ljus genom fönstret i mormors sovrum. Ser man ett ljus på kvällen där brukar det vara strålkastarna från en bil på 1055:an. Men det här var annorlunda. Plötsligt klarvaken gick jag fram till fönstret.

Över ängarna, genom nattmörkret, gick långa streck av ljus. Alltså, det var som lysrör på högkant ungefär, fast starkare och suddiga i kanterna. Dom gled sakta tvärs över ängen upp mot domarringen. Dom kom från alla håll – en stor klunga kom bort från skeppsättningen till, ett par stycken borta från kvarnen och ett stort gäng kom från skogen bakom Anderssons gård. Jag fick som en stor kall klump i halsen. Det var inget hotfullt med ljusen men det var så, vad ska man säga, oförklarligt? Inget naturligt ser ut så där, iallafall inget som jag känner igen. Jag stod stel som en pinne vid fönstret och tittade på när ljusen långsamt letade sig upp mot domarringen på andra sidan vägen. Efter tio minuter eller så hade det sista strecket försvunnit i mörkret uppe bland träden där.

Jag gick och la mig. Vad annars skulle jag göra? Men det tog en evighet för mig att somna, jag kände mig obehaglig i hela kroppen. Och vad fan skulle jag säga till Micke? Ingenting alls, bestämde jag mig för. Han skulle tro att jag blivit galen.

Jag somnade till slut, sov oroligt men utan att drömma. När jag vaknade var klockan redan halv åtta. Jag åt frukost ute på trappan. Obehagskänslan var svår att skaka av sig. Vad hade jag egentligen sett? Jag försökte intala mig själv att det var klotblixtar men visste ju mycket väl att man inte såg typ femtio klotblixtar samtidigt. Speciellt när det inte åskade. För att glömma bort det hela kastade jag mig över den omålade väggen och det funkade rätt bra. När Mickes Volvo rullade in på gårdsplanen strax efter tio blev jag nästan arg. Hade han kommit bara nån timme senare hade jag hunnit klart med sista långsidan.

Jag kom över det så fort han klev ur bilen. Micke är fem år äldre än mig, när jag var barn var han lagom mycket äldre och min favorit att leka med när vi ungar var hos mormor. Lite av min idol på den tiden. Nu kramades vi snabbt och han berömde mitt målerijobb. Jag satte på kaffe och tog med honom på husesyn. Han spolade i alla rör och hummade – rörmokare kan inte låta bli. Vi gick runt lillstugan och precis som jag hade gjort så stannade han till vid ena knuten. Han kisade misstänksamt upp mot domarringen.

“Vad fan gör dom uppe vid stenarna? Det ser ut som tält?”

“Ja, det är en utgrävning. Jag var uppe och snackade med arkeologen häromdan. Dom letar efter en offerplats”, svarade jag.

“Åh fan, är dom där och gräver. Det hade inte mormor tyckt om.”

Han kliade sig i den grånade skäggstubben.

“Vadå då?” undrade jag “Tänker du på svampen eller?”

Han skrattade.

“Ja just det, kantarellstället ja. Nej, mormor ville ju aldrig att vi barn skulle gå dit upp. Inte ensamma i alla fall. Hon gillade inte de där gamla stenarna. Minns du inte det?”

Jag tänkte efter. Det var mycket mormor ogillade; hårdrock och norrmän och när vi sköt straffar mot väggen på storstugan. Men jag kunde inte minnas att hon haft något emot domarringen.

“Nej faktiskt inte. Vad var det för fel på dom?”

“Nä, du var ju lite mindre, du sprang väl inte upp dit på egen hand. Jag vet inte riktigt vad det var, mormor tyckte dom var otäcka. Hon hade ju en del idéer, om man säger så.”

“Jo tack.”

Vi log båda två, åtminstone jag åt mina minnen av mormor. Vi gick färdigt husesynen och var väl överens i stort – bara resten av släkten också gjorde sina dagsverken skulle vi nog kunna hålla gården i ordning. Jag målade klart det sista på långsidan medan han kröp runt i grunden och mätte fukt. Framåt eftermiddagen började Micke prata om att åka in till stan och köpa middagsräkor. Vi var på väg till min bil nere vid infarten när han stannade och kastade en lång blick upp mot utgrävningen.

“Nä, man kanske borde ta en sväng dit upp först och se hur dom har det? Det är ju nästan vår tomt dom gräver upp…”

Vi korsade vägen och började gå upp för backen. Jag funderade på om jag kanske borde säga något till Micke om ljusen jag sett i natt – sättet han tittat upp mot domarringen gav mig en känsla av att han kanske inte skulle tycka att jag var vansinnig trots allt. Men det kändes ändå för konstigt.

Det första jag märkte där uppe var tystnaden. Förra gången jag var förbi hade jag hört ungdomarna nere i schaktet småsnacka och fåglarna hade kvittrat på som vanligt. Nu var det tyst som i en nedsläckt ishall. Vi stannade vid avspärrningarna och jag ropade hallå som jag gjort gången innan. Ingen reaktion. Det stod lunchlådor uppdukade på ett bord i ett av tälten och de starka lamporna var tända. Men det verkade vara helt tomt på folk. Jag vände mig till Micke.

“Är det söndag idag?”

“Nej fan, det är måndag ju. Måndag och klockan är inte mer än tre.”

En gång till ropade jag hallå men ingen svarade den gången heller. Jag hade nog inte fått för mig att huka mig under avspärrningarna men Micke gjorde det som att det var helt självklart. Jag följde efter och vi tassade in på området. Det första tältet vi tittade in i var fullt av utrustning men tomt på folk. I det andra tältet stod det mat framme – den var kall men isbergssalladen var fortfarande krispig så den kan inte ha varit särskilt gammal. Under de starka lamporna i det tredje tältet låg fynd från utgrävningen – gamla skärvor av keramik, några svarta stencylindrar, något matt bronsskimrande krimskrams. Vi gick försiktigt bort mot schaktet. Fast inget egentligen hade hänt var mina handflator svettiga och magen full av oroliga fjärilar.

Dom var där, dom var allihop där, nere i graven. Dom låg på knä med handflatorna platta mot den svarta jorden. Ingen grävde och ingen pratade, dom bara låg där knäpptysta med näsorna ner i leran. I ett hörn hade dom samlat ben i en stor hög – ben i alla storlekar och former. Jag och Micke tittade på varandra. Han mimade ett vad fan och skakade klentroget på huvudet. Jag ropade hallå rakt ner i graven men ingen lyfte ens på huvudet. Borta i andra änden av schaktet kände jag igen arkeologens quiltade jacka. Jag hörde hur min röst darrade när jag ropade åt henne:

“Hallå, arkeologen! Det är vi från nästgårds! Hur går det, mår ni bra?”

En stor kall klump av obehag satt fast i halsen på mig. Vad höll dom på med? Vad det än var så var det obegripligt, lika konstigt som ljusen över ängen i natt. Det fanns stegar ner men aldrig att jag tänkte klättra ner i den där gropen. Jag slog förtvivlat ut med armarna mot Micke. Han tog mig om handleden.

“Kom, vi skiter i det här. Vi åker in till stan som vi tänkte och så ringer vi polisen. Om det är nåt skumt här så är det deras jobb.”

Han vände och gick ner mot vägen igen med mig på släp. Jag ringde polisstationen i Strömstad medan Micke körde. Han som svarade var inte särskilt imponerad av min historia. När jag förklarade hur dom hade legat på knä nere i schaktet frågade han om det inte var det arkeologer brukade göra. När jag berättade att dom inte svarat när vi ropade föreslog han att dom kanske varit upptagna. Till slut lovade han iallafall att skicka en bil så fort en var ledig. Jag misstänker att han inte höll det löftet.

Vi fick våra räkor, och formfranska och majonnäs och citroner och en flaska vitt från Systemet. När vi parkerade utanför gården igen såg jag till att inte titta upp mot domarringen. Vad de än höll på med där uppe så fick de sköta det själva. Vi hade mormors gård att ta hand om, det fick räcka. Micke dukade upp vid lillstugan så vi satt med ryggen mot domarringen och slapp se eländet men trots det så ville obehaget inte riktigt släppa taget om mig. Minibussarna stod kvar längs vägrenen så arkeologerna hade inte åkt tillbaka till stan som vanligt. Låg de fortfarande kvar där nere i sin grop? Tänkte de göra det hela natten? Det blev kväll och kallt och vi gick och la oss. En halv flaska vitt vin hade tagit udden av den där ruggiga känslan och jag somnade snabbare än jag trott.

Drömmen kom tillbaka – jag gick ensam och barfota genom tät skog. Det var mörkt och våta droppar från träden letade sig in under min krage. Jag ville verkligen inte gå mot eldskenet men hade inget val. Ju närmare jag kom ljuset desto tydligare kände jag hur det där djupa gurglet vibrerade i bröstet på mig. Nu stod jag i skogsbrynet och i skenet från det stora bålet såg jag domarringen. Vid stenarna fanns ett hål, inte lika stort som arkeologernas schakt men stort nog för att svälja en hel. En rad stolpar ledde fram till hålet. Från dom hängde samma svarta stencylindrar som jag hade sett uppe i tältet vid utgrävningen. Gurglet var så högt att jag var tvungen att hålla mig fast i en trädstam och det blandades med förtvivlade skrin och råmanden från getter och får och raggiga hästar. Män och kvinnor i grova yllekläder ledde dom panikslagna djuren med hugg och slag mot hålet. Samtidigt dansade andra kring elden. En del hade masker som förvridna fågelhuvuden. Var det masker? Det måste ha varit masker. När den första geten vräktes ner i det gapande hålet blev gurglet så starkt att mina knän darrade. Geten tjöt, ett vansinnigt ljud. Som förhäxad stirrade jag mot hålet. Någonting bubblade upp över kanterna. Det såg ut som kokande tjära – segt och mattsvart så att det nästan verkade suga åt sig ljus. Det sträckte långa giriga armar efter djuren som leddes fram, nappade hungrigt efter allt som kom nära, lindade sig runt en kvinnas arm och drog ända tills ett skräckslaget får fångade dess uppmärksamhet. Jag såg kladdiga griparmar färga den vita fårullen svart, hörde dom våta sugande ljuden när det svarta åt och hur fåret bräkte vilt när det sakta sögs tomt i det där motbjudande och obegripligas grepp.

Jag vaknade med rusande hjärta och tårar i ögonen. Någon skrek, på riktigt, inte bara i min dröm. Det var svagt men tydligt. Yrvaken snubblade jag ut till fönstret som vette mot domarringen. Micke var redan där. Han la en hand på min arm.

“Det kommer från domarringen.”

“Jag drömde något vidrigt Micke, om ett monster som finns där uppe.”

Han nickade och jag såg på honom att han var lika rädd som jag.

“Jag också, Mia. Jag måste gå dit, när polisen kommer så kommer det redan vara för sent.”

Ingen av oss ville gå men vi gjorde det ändå. I stan kanske jag inte hade gjort det, men på landet hjälper man varandra. Vi drog på oss skor och ylletröjor och plockade fram ficklampor ur städskåpet. Vi sprang upp för backen mot stenarna så att vi flåsade när vi nådde avspärrningarna. Skriken hade tystnat.

Vi kröp under avspärrningarna och gick in på området. Det var stilla, lamporna i tälten hade slocknat. I mörkret där under träden trampade jag nästan på den första grävaren innan jag märkte honom, sen såg vi dom överallt runt schaktet.

De låg på rygg med armarna stelt ut åt sidorna. Jag lyste en av dem rakt i ansiktet. Hans ögon hade rullat bakåt så att man bara såg vitorna. De var glansiga som om han hade haft hög feber. Munnen tuggade mekaniskt och hans fingerspetsar trummade svagt men rytmiskt mot jorden – dumdum, dumdum, som ett hjärtslag. De trummade allihop.

Jag såg ljuskäglan från Mickes ficklampa borta vid schaktet och gick till honom på darrande spagettiben. Nere i schaktet höll något bubblande svart just på att sjunka tillbaka ner i jorden. Om det inte hade varit svartare än resten av mörkret där nere hade jag inte ens sett det. Min ficklampas ljuskägla fastnade vid något grönt. Jag kände igen den quiltade jackan. Den var riven i trasor och kladdig av nåt vått och svart. Nu kunde jag inte hålla tillbaka paniken längre. Jag kände tjutet brista fram ur strupen innan det svartnade framför ögonen på mig.

Nästa sak jag minns är att jag satt svept i en filt i storstugans kök. Det stod polisbilar längs vägrenen och en polis kokade tevatten på mormors spis. Efter ett par timmar kom dom anonyma civila bilarna och tjänstemännen i kostym. Två av kostympoliserna knackade på hos mig och Micke. De var lugna och fina och förstående men jag tyckte inte om dem. Två poliser med Stockholmsdialekt, här i Blomsholm? Dom påstod att dom hade hittat arkeologens kropp, att hon dött i en fallolycka, att hennes studenter gått in i chock och masshysteri. När Micke berättade om det bubblande svarta klappade poliserna honom på handen och såg förstående ut. Dom tipsade om krissamtal och om stödgrupper i Strömstad kyrka.

Det kom ingen släkt den sommaren, vi ringde runt och ställde in. Men vi har pratat i telefon flera gånger i veckan hela vintern, jag och Micke. Vi är överens – gården gör vi oss inte av med. Det finns något där uppe i granskogen vid dom gamla stenarna, någonting ondskefullt. Det vet vi.

Men det finns något här på gården också. Minnen – av bullbak och krabbkok och fotbollsmatcher med alla kusiner i långa sommarskymningar. Minnen av mormors rossliga rökarskratt och gamla snedslitna träskor. Det tillhör vår släkt och inget monster får nånsin ta det ifrån oss. Nu till sommaren får släkten hjälpa oss att lägga om taket. Men ingen ska gå ensam upp mot domarringen. Det hade mormor helt rätt i.

Signaturmelodi

Vi har hört historien om “Blomsholm”, skriven av lyssnaren Mia och uppläst av Emelie Rosenqvist. Och därmed har Creepypodden stannat längre än vi är välkomna för denna gång, och drar sig undan för aftonen. Men vi kommer tillbaka om två veckor igen, den gången oavsett om vi är välkomna eller ej.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.